View tracker

Det är ändå vidunderligt vad ett positivt besked kan föra med sig. När jag fick beskedet att landstinget kommer ge mig operationen jag behöver så kom det verkligen lägligt i mitt liv.

Har kämpat på en hel del i det tysta den här hösten. Jag har dippat en hel del mentalt, av många olika anledningar. Det har kommit lite gradvis, och det är nästan det som är det sämsta, för då märker man det inte på samma sätt. Det normaliseras på något vis.

Mitt positiva besked gav vind i seglen för mig, på ett positivt vis, jag har fått lite fart framåt. Det är såååå skönt!!! Jag rider liksom på den vågen nu.

Det passar heller inte mig att vara låg... Det är liksom inte jag. Jag är den som sällan gnäller, även när det är tufft, för det är jag van. Jag brukar alltid varit duktig på att se det positiva även när det är motigt, så när jag inte gör det, så som det varit nu ett tag, då är något fel.

Jag vet inte varför det blivit så och det tänker jag heller inte grubbla mycket över. Tror det har o göra med att jag hade det otroligt tufft och tungt med min onda rygg, tror det var tuffare än jag förstod när jag var mitt uppe i det. Jag blev väldigt skör, som att jag rasade och måste byggas upp igen. Sen känner jag nog nånstans att jag räknats bort under den tiden, att jag på något vis förlorat mitt värde och min kompetens. Men dessa saker, tankar och känslor får jag själv ta ansvar för. Jag måste välja och tänka om och inte ge negativa tankar mer syre. Jag måste våga tro på att jag nånstans duger så som jag är trots allt.

Har varit en så härlig helg hittills. Julbord med familjen. En väldigt mysig och trevlig middag hos grannarna. Match med bästa laget, trots förlust så känner jag mig nöjd med min insats. Mys och häng med barnen o julbak med våra goding-vänner. Jag har så mycket att vara tacksam för!

Jag måste inse att jag är herre över mitt eget liv. Jag väljer själv hur jag känner när saker händer. Jag väljer själv hur jag tänker och vilka tankar och känslor jag ger bränsle åt. Det gäller att jag är uppmärksam och väljer mina tankar lika omsorgsfullt som jag väljer kläder. Livet utsätter oss ständigt för saker som vi inte valt själv och jag tror många önskar sig att många saker vore annorlunda i livet. Jag tror ingen är 100% nöjd varje dag.

Jag är så glad att jag fick den här skjutsen i rätt riktning, man behöver hjälp ibland för att vända om. Så tack för det, jag ska ta vara på det.

Ska gotta ner mig och njuta av advent, så som vår lilla vovve gör, njuta och se allt gott runt mig som är fint och bra, och även försöka se allt som gör att jag duger. Vi människor är experter på att vara hårda på både oss själva och andra och glömmer ofta bort den bakomliggande orsaken till saker och ting.

Nu ska jag lova mig själv att se saker från den ljusa sidan, vilken månad kan vara bättre än denna när det ändå lyser så fint överallt?!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag är en person som verkligen gillar när det går undan, när det händer saker och som ofta går med full fart framåt. Men jag har oxå lärt mig att njuta av lugnet, och låta saker ta tid.

Som nån så klokt sagt, allt har sin tid. Jag känner nånstans att jag står inför en förändring. Då får det inte gå för fort, för fort o fel är inget vinnande koncept. Jag har även lärt mig genom åren att jag ska lita på min magkänsla. De gånger i livet jag trotsat den då har det fört med sig en massa problem och det har aldrig blivit bra. Då har det gnagt i mig många gånger att jag egentligen visste att det skulle bli så här, magen hade redan vetat om svaret. Och ett annat uttryck är ju att magen är kroppens själ, så är det nog på flera plan.

Jag har grubblat och tänkt mycket, men har faktiskt lyckats lugna ner det. Advent är ju väntans tider, så det är ju ändå bra!

Idag var det dags att få svar på datortomografi på min mage. Vet inte om det är min vilsenhet som faktiskt gjorde att jag inte trodde på något bra besked. Träffade dr Pålstedt, och nu är det bestämt, jag ska opereras!! Det var en diastas, större än han trodde. Detta känns heeelt overkligt!! Operationen blir i februari, och det är ju snart ändå. Jag måste nog smälta detta en stund. Tänk va jag kämpat för att komma hit! Åkte därifrån o mot jobbet och kände mig alldeles trött, som en lättnad. Tror jag måste fira detta lite ändå, visst är jag väl värd det? Vet dock inte hur jag firar sånt här, tom i skallen!

Nu får jag ta o höja blicken. Tänka att jag kommer klara det. Trägen vinner! Nu måste jag ta eget ansvar, börja tänka positivt, tro på mig själv. Är så sjukt less på att jag inte är mer glad just nu, att jag grubblar, tappat stinget och nu ska det bli andra bullar.

Fått budskapet från min mamma från delandes sidan; det som känns lätt är rätt för dig.

En tok- bild för att påminna mig om att jag är en lite galen tjej. Midsommarafton o jag åker o handlar på Ica i morgonrock!​ Vad kan gå fel då?!

Likes

Comments

View tracker

Ja nu var det ett tag sen jag skrev. Jag känner att jag har haft svårt att sätta ord på allt som snurrar i min skalle, allt där inne far fram med en väldans fart. Inte något jag är van med alls. Tror att jag känner mig vilsen och försöker på något vis hitta min rätta väg i allt.

Jag sover även väldigt dåligt, vaknar flera gånger varje natt, märker då hur det snurrar väldigt mycket i skallen, och snabbt går det.. vet inte riktigt varför det även rullar på mitt i natten. Inte van med det heller. Jag tror att jag känner mig ensam på något vis. Och förvirrad. Detta måste jag hugga tag i, endast jag kan ändra denna känslan.

Har ändå haft roliga saker i kalendern. I onsdags hade vi målvakträning, något jag längtat efter. Kag kände mig trött och sliten innan vi drog igång. Och det var så bra!! Vilken energi det gav, jag stannade även på vår egen träning, så det blev tre timmar i hallen. Jag var euforisk när jag åkte hem!

I söndags spelade vi match. Älskar mitt lag och vår teamkänsla. Hade laddat upp inför matchen med Föreningsdag och kalasfirande så humöret var på topp när matchen drog igång. Kändes så bra ända till jag fick en rejäl smäll. En tjej som försökte göra mål, men istället för att träffa bollen så var det min vänstra tumme som hon drämde till. Den böjdes bak för långt kände jag. Inte skönt. Spelade vidare men i tredje periodens början skulle jag stötta mig på tummen, den höll inte emot utan knastrade iväg - aj!! Fick bryta en snabbis för att linda tummen. Sista perioden gick åt skogen, jag tappade fokus och läckte som ett såll...

Nu är det tisdag och tummen är fortfarande inte alls okej. Söndag o måndag natt så har den väckt mig, den har inte alls gillat att sova, utan den har strejkat rejält. Inatt kändes det som det var bandagets fel att det gjorde ont, så jag for upp och klippte helt enkelt bort det. Men det hjälpte ingen alls, blev värre.. Som tur var så somnade jag till slut. Jag kanske skulle kolla den, men tror att det är en rejäl stukning, då gör de nog inte något åt det. Då spar jag några kronor och lite tid 😊

Lilla kroppen i övrigt börjar kännas stel. Styrketränar inte ett dugg, gått mycket, men ingen annan träning, börjar stelna till ändå. Ska boka in en tid hos Sebastian, det brukar jag behöva. Nästa vecka får jag även röntgensvar på magen. Har faktiskt inga förhoppningar, detta har stötts och blötts så länge och så mycket att jag inte tror på att jag kommer få nån hjälp, men då har jag iaf kämpat, friskt vågat hälften vunnet ändå.

För att dämpa lite i skallen så läser jag en hel del nu. Att hitta en bok där jag bara försvinner in i är ju underbart! Läste just en sån bok. Läs den, men läs föregångaren först. Jag gillar dessa skarpt, en ny värld för mig, och det älskar jag!

Jag ska försöka lägga en plan. Behöver lugna ner farten i huvudet.. Ska ta tillvara på att det nu blir advent och jul, jag tycker det är så mysigt! Jag är ju dessutom herre över mitt eget liv. Känner att jag står vid ett vägskäl, jag vill inte välja väg förrän jag verkligen vet vart jag vill. Fort och fel, det gillar jag inte. Jag vill ha en plan, något som Jag ser att jag vill.

Känner ändå mitt i all villvarr ett lugn. Saker brukar ordna sig, jag får låta det som ska bli komma till mig. Jag tänker lita på magkänslan, intuitionen, och tro på att goda ting är på väg. Tycker faktiskt att jag nånstans förtjänar lite medvind. Sista åren har varit otroligt tuffa, men det är i motvind som en drake stiger, så jag får se på livet med tillförsikt.

Upp med hakan Petra!

Likes

Comments

Det har funnits två kvinnor i mitt liv som betytt extra mycket för mig. Min mamma och min mormor.

Min mormor var för mig en väldigt lugn, trygg, klok och varm person. Jsg vet att hon hade det knapert ekonomiskt då hon levde ensam, men hon gav så mycket kärlek att hon kändes väldigt rik för mig, allt ges ju inte i pengar eller fysiska gåvor. Mormor tog med mig på alla sina äventyr. Somrarna spenderade vi på min favoritö Öland. Minns att vi åkte till västkusten ett år, men då var det olja i vattnet, och brännmaneter som jag var livrädd för, så det blev bara en sommar där. Mormor var med i IOGT-NTO, och jag var med på alla möjliga resor med henne, i fjällen, på kongresser, discon med deras barn och ungdomsförbund. Där lärde jag känna min äldsta bästa kompis, Maria. Mormor tog även med mig och tre ungdomar i min släkt på tågluff på inlandsbanan. Hon är med i så många av mina bästa barndomsminnen.

Min mormor❤️

Min mamma var mitt allt som barn. Som väldigt liten minns jag att hon pysslade och fixade mest hela tiden. Hon sydde lampskärmar, stora väggbonader, gardiner och pysslade med gipsfigurer, pyssel, och hon gjorde kläder till mina Barbie-dockor - en riktig allkonstnär. Hon var min trygghet, mitt allt.

När jag växte upp började min mamma dricka mer och mer alkohol. Åh va jag önskade att jag fattade när, att jag kunde försökt påverka henne att inte dricka, men så var inte fallet. Min mormor var ett stort stöd för mig när vi alla förstod att mamma var alkoholist. Jag kunde dock vara arg på mormor att hon inte skällde på mamma och sa till henne att sluta. Mormor som var nykterist borde ju ha bra råd tyckte jag då.

Min underbara mormor hade hjärtfel. Det visste vi alla om. Men hon levde på som hon alltid gjort. En natt i Augusti 1990 somnade hon in för gott på en konferens. Detta var väldigt traumatiskt för mig. Min trygghet jag hade då, försvann helt utan förvarning, och jag kände mig ensammast i världen. Jag försökte faktist ta mitt liv samma höst, för att få komma till mormor. Jag tog tabletter i skolan, men läraren upptäckte det och jag kördes till akuten och magpumpades. Jag fick sen hjälp och stöd av skolans kurator, hon var fantastisk och jag känner fortfarande en stor tacksamhet för att hon kom in i mitt liv. Tror min mormor sände henne till mig.

Den här bilden är den sista bilden som togs på mig och mamma innan jag i maj 1994 åkte till USA för att vara au pair. Jag bodde då utanför San Framsisco och försökte spara pengar för att kunna betala en biljett till mamma för att hälsa på. Jag ville att hon skulle hålla sig nykter, och om hon kom o hälsade på så skulle hon iaf inte kunna dricka. Sen älskade jag min mamma så enormt mycket, trots att hon gjorde väldigt många dumma saker mot mig, men det gjorde hon för att hon var så gravt alkoholiserad, det är vad jag tror iaf. Jag ville ge henne en resa, ett äventyr, för att visa henne att jag älskade henne trots hennes sjukdom.

Bilden blev den sista på oss innan hon dog. En sen kväll, 28 augusti -94 ringde min lillebror och berättade att mamma var låg i koma på sjukhuset. Jag kastade mig iväg hem, men hann inte lämna USA innan hon dog.

Det är nu över 26 och 22 år sen mormor och mamma dog. Jag saknar dem, men vet att jag inte kan ändra på att det blev som det blev.

Funderat många gånger på varför mamma började dricka. Hon var en så kavat, kärleksfull, stark, social och engagerad kvinna. Hon var värmlandsmästare i bowling (jag har inte ärvt ett dugg av det), hon var bra på fotboll, lagade mat som en mästerkock (fråga min släkt - hennes släktmiddagar var legendariska) och hon fixade det mesta. Tror hela min släkt känner en stor sorg över hur mammas liv blev. Men ingen av oss får ha dåligt samvete för att det blev som det blev. Vi gjorde all vd vi kunde för att få henne att välja en annan väg.

Tack älskade mormor Ulla och mamma Gunilla för att ni ändå var hos mig. Jag bär er med mig i hjärtat och försöker berätta om hur fina ni var. Önskar så innerligt att ni hade fått träffa mina barn, ni hade varit minst lika stolta som jag är över dem. Ni lever vidare i oss.

Denna halloween tänder jag tre ljus för tre kvinnor. Den tredje är min svärmor, en väldigt kavat och stark kvinna som hann göra många intryck hos mig innan hon gick bort.

På Öland är jag aldrig ensam, där har jag svärmor o mormor med mig var jag än går, tack för att ni vaktar över mig, ni är guld värda, alla tre❤️❤️❤️

Likes

Comments

Skrev just ett långt inlägg, men allt bara hängde sig!! Kanske lita bra det faktiskt, vill ju inte upplevas som alltför gnällig. Skrev att jag just nu är lite i en mental svacka, skönt för er att slippa läsa om det här, så det har nog lika bra att allt bara fuckade upp sig helt enkelt.

Är bara lite fundersam, oro i lägret, känner jag. Men jag får bara hitta ett sätt att förhålla mig till det. Jag styr ju faktiskt alldeles själv över mig, hur jag känner och uppfattar saker och ting. Mår jag dåligt, då tar jag saker hårdare. Mår jag bra, då gör det inte så mycket.

För att ha offerkoftan på en stund, så tycker jag att jag verkligen försöker göra en massa bra saker på flera olika plan, men det ger inget.. Så kanske det är när jag försöker göra saker för människor som inte vill ha mitt bidrag i deras liv. Jaja, jag får helt enkelt bara släppa vissa saker.

Även gått ner i sur-konen och tycker att jag är usel som innebandymålvakt, sjunger falskt och tycker jag är ful, rynkig, skrynklig, slapp och muskelfattig... Surat o hängt läpp, men känner ganska omgående att det inte alls är någon skön känsla i det... Inte min grej liksom.

Har nu kastat offerkoftan i en papperskorg på Slussens t-banestation om nån mot förmodan vill ha den. Har semester idag, tyckte jag behövde fira det, så jag har köpt en ny kofta, en varm, skön, udda, härligt grå tröja. Såg att den var stickad till mig, till en lite kantstött men fysiskt renoverad kvinna i sina kanske bästa år - fast hon vet nog inte det - som behöver lite hjälp att värma hjärtat lite, så hon blir så där lite smått galet positiv igen.

Jag har även varit och gjort datortomografi på buken, så nu vet jag snart hur även magen ser ut. Passade på att gå på lunchdate, fick lite pepp, så nu tror jag min nya tröja nog passar mig ännu bättre.

Nä, nu vill jag inte vara en gnällkärring. Ska åka hem, ta en fin-latte i min ljuvliga Saecobryggare, spela dunka-dunka i högtalarna och hänga på mig min nya coola tröja och dra av ett luftgitarr-solo tror jag, vad kan gå fel då undrar jag?

Likes

Comments

Tänk va klokt uttryck någon kommit på - lagom är bäst! Det verkar vara det dom gäller för mig och som faktiskt fungerar.

Har ju liksom geléat till mig lite, blivit lite små-lat, människan är ju av naturen lat, även jag - tro det eller ej. När jag latat till mig så kommer jag inte till skott riktigt. Men tillslut så sätter jag ner foten lite, bara man sätter igång så är hälften gjort tänker jag.

Gällande träning har jag konstigt nog latat till mig.. Kanske för att jag fick den uppgiften, och jag gick nog in för den lite för mycket. Därav hamnade jag i bakslaget har jag upptäckt. För när jag sedan tränade, ja men då blev det bättre! Och du som känner mig - det är ju enormt positivt eftersom jag älskar att röra på mig. Så nu ska det banne mig inte slappas helt längre - men lagom mycket.

Måste bara visa mina nya fina hjälmar - ja jag vet - kunde tagit en bättre bild - och nu är jag för lat att göra det. Men visst är de fiiina!

Är ju så glad att ändå kroppen svarar på det sättet att den vill röra på sig, så var det ju inte alls innan operationen.

Det enda kruxet när jag står i mål är att bäckenfogen inte håller ihop... Men Sebastian och jag jobbar på detta. Han säger att jag ska vänta med att gå till en ortoped, då jag litar till hundra på honom, ja då väntar jag och fortsätter med att göra alla nya övningar jag får av honom. Gissa om de är kluriga! Men jag märker att de ger effekt. Hade sån sjuk träningsvärk i rumpan när jag varit hos honom förra veckan - men det är ett härligt bevis på att jag gjort rätt.

Måste bara berätta att jag börjat i en popkör - en dröm jag haft - och det är så kul!! Kanske jag kommer nå mitt mål och bli trygg i mig själv när jag sjunger. Jag har ju så sjuka krav på mig själv, att det ska vara perfekt när jag sjunger.. Men nu har jag sänkt ribban och nu tar jag i och bara hänger på - njuter bara och då får man bjuda på sig själv. Vi har redan haft vårt första uppträdande - galet - men så härligt!

Idag har jag roat mig kungligt! Vi har cyklat i tjänsten - ett alldeles fantastiskt transportmedel för oss poliser faktiskt! Men shit va jag slet! Trampade runt i två timmar innan vi upptäckte att det knappt var någon luft o framdäcken och halvfullt i bakdäcket. Fick hjälp av en man som glatt hjälpte oss i sitt garage. Härliga människor det finns! Nu har begreppet "kontroll före körning" även fått sin betydelse för mig även på cykel. Lovar att jag nu är mör, men såå glad!

I morgon är det min favoritkväll -sjung o innebandyafton. Precis vad jag behöver, haft lite rörigt på flera plan, så jag tänker njuta av alla små tillfällen som går min väg. På fredag ska jag göra en datortomografi av magen, ännu ett steg mot att få veta.

Måste bara säga att kunskap inte är makt allena. För alla känner vi t.ex. nån som är överviktig. Visst vet de hur man ska göra för att gå ner i vikt, tror du inte? Men många gör det inte. Varför? Jo det som måste till är ju att man måste agera också, inte sant? Så det tänker jag mycket på nu när kroppen försöker lära mig saker. Ju mer jag vet dessto mer vet jag hur jag måste agera, våga ändra, våga göra nytt. Förändringar är alltid jobbiga, även när de leder till något bra eftersom vi är vanedjur. Men som sagt, bara man sätter igång så är hälften gjort - eller hur 😊

Likes

Comments

mä! Nu fattar jag inget... Igår så kom det något som kröp och smög sig på... Det började med att sätta klorna i vänstra sidan vid bäckenet. De vassa och taggiga klorna gjorde ont jag jag kände hur jag blev alldeles stel. Sen kröp det på och bosatte sig i hela ländryggen. Känns som jag gått sönder. Inget är skönt..

Vaknade i morse och odjuret är kvar. Började med den gamla välbekanta stretchen av ryggen i sängen. Känner mig alldeles komprimerad. Har molvärk ner i knäna. Jobbigt att stå. Ont när jag rör på mig. VART kommer detta ifrån??

Okej. Jag har slappat till mig ordentligt. Dags att börja med att köra sjukgymnastik igen. Bli mer diciplinerad igen. Men jag skulle ju geléa till mig, men antar att lagom är bäst. Så dags o slöa taget om soffan - som jag ju vet är min ryggs värsta ovän - och börja hänga i garaget. 

Ikväll är det min må-bra-kväll, den tänker jag avnjuta. Och i morgon är det dags att träffa Sebastian igen, tack gode Gud för det! Men först ska jag sjunga stämbanden rena och vakta kassen, blir en tuff match på söndag.

Jaja, det är väl nåt bakslag, bara o gilla läget. Får ta fram lejonet i mig och jaga bort det som nu satt klorna i mig. Jag kan va vääääldigt envis - jag tänker vinna!

Likes

Comments

Som någon så klokt sagt så är livet ständigt föränderligt. Saker händer och sker, och alla olika händelser påverkar oss, mer än vi förstår. Det formar oss till det vi är och det gör även att vi inte ser allt som det faktiskt är, utan våra upplevelser vi haft i livet färgar oss och påverkar hur vi ser och tar saker vi är med om. Det påverkar även våra relationer vi har till våra medmänniskor.

Jag har alltid varit väldigt öppen som person, berättat om mitt liv, mina upplevelser och hur jag känt i olika skeden i mitt liv. För mig har det varit väldigt terapeutiskt och även de gånger jag känt jobbiga känslor, och jag vågat sätta ord på det jag känt, så har det jobbiga många gånger lämnat mig lite, bit för bit, när jag väl vågat sätta ord på det jag känt. Och jag har alltid lyckats ta mig vidare mentalt när jag verkligen bestämt mig för att må bättre, må bra. Tankens kraft är enorm och det gäller att vara envis och fokusera på det som går bra, inte ge de dåliga tankarna utrymme.

Nu är jag där i livet att jag måste börja våga inse att jag kanske aldrig kommer bli helt bra i min kropp. Jag måste börja välja nya vägar, hitta nya sätt att hålla igång - jag är på god väg då jag känner att jag börjar bli lite lat och bekväm - ett nytt kapitel i mitt liv! Allt har som tid.

Har mycket att jobba med just nu känner jag. Har känt en så påtaglig stress sista veckorna.. Aldrig känt den så som nu. Kanske känner jag den mer för att jag lyssnar mer inåt? Kan det vara så? I vilket fall som helst så påverkar den mig lite för mycket.. Svårt att somna och vaknar ofta. På dagtid känns den och då går allt i skallen vääääldigt fort... Stressen kommer nog från att jag gick från 0 till 100 på en gång, samtidigt som det är lite rörigt med saker och ting, på ALLA plan. Vill så gärna prestera riktigt bra, få med alla på tåget, samtidigt som jag längtar väldigt mycket efter lugn o ro.

Inser att jag måste ta ansvar för att dämpa detta. Sänk kraven fröken! Det är en bra början. Sen får jag faktiskt låta alla runt mig ta egna ansvar för hur de känner, reagerar, agerar och tänker. Jag tar alldeles för lätt på mig ansvaret för alla runt omkring mig, vill ju att alla ska må bra.

För att ge själen lite energi så hängde jag med på något jag älskar. Jag gick med i en kör - så nu sjunger jag på onsdagar - och tränar innebandy direkt efter! Så onsdagskvällar är numera Petras egentid-må-bra-på-alla-plan-afton! Erkänner att jag nästan inte kom iväg då jag kände mig heeeelt slut... Kände att jag gjorde fel om jag gick - för att jag egentligen var för trött - och jag kände samtidigt att jag gjorde fel om jag inte gick - för att jag visste att jag skulle må så bra av sjunga. Så jag gick, visste att jag skulle ångra mig annars. Så jag bestämde mig för att sänka ribban på andra saker, för att kompensera. Bra va!

Kroppen lever sitt eget liv känner jag. Vi synkar inte riktigt. Tror faktiskt jag rör på mig för lite nu när jag bara släppt allt utom att stå i mål. Den kommande veckan ska jag ta mitt ansvar och försöka se till att vi blir vänner igen, lugnt och försiktigt ska den få röra på sig mer. Har haft molvärk i kroppen, så något måste göras.

Nu till roligare saker.

Denna veckan var det en stor dag för en av mina sessor - premiär bakom ratten! Åh va roligt vi hade - längtar redan till nästa gång! Detta kommer vara toppen för oss - blir alldeles varm i hjärtat av att känna att vi har roligt, att jag kan hjälpa och dela detta med denna alldeles underbara vackra tjej❤️ Detta kommer jag älska att göra!

När vi ändå pratar motorer måste jag bara visa min nya lilla vän! Jag har alltid drömt om en rosa retro-moppe - och idag besannades denna dröm! Många leenden kommer det bli på denna sötnos. Lilla Saga var fullständigt överlycklig när vi tog en premiärtur tillsammans - hennes beröm, härliga ord om hur perfekt jag är 😂 kommer jag leva på hela veckan!

Likes

Comments

Idag blev det en sån där måndag som jag minns att katten Gustaf hatade. Minns du Gustaf, den tjocka röda katten som alltid var elak mot hunden Ådi, hunden som var min favorit. (En smått halvgalen hund som var överfull av energi, alltid jätteglad och som aldrig gav upp - en jobbig en med andra ord 😉.)

Dagen började bra, vi kom iväg till dagis glada i hågen. Men hela dagis var mörkt o stängt då den stackars dagisfröken som skulle öppna hade försovit sig. När jag väl var på väg och landat på busshållsplatsen för att ta mig in till kursen i stan, då upptäckte jag att jag glömt telefonen. Jag kan meddela att jag har telefonen till mycket mer än att ringa med...

Väl inne i stan, hann preciiiiis in i tid, puh! Då visade det sig att den som höll i kursen missat att meddela hälften av deltagarna att utbildningen skulle börja nio, suck! Så det har till att sörpla kaffe i en timma.

Sen att hitta till doktorn, utan karta och reseplaneraren i telefonen var en utmaning. Kursledaren o deltagarna var snälla och anpassade lunchen på utbildningen så jag inte skulle missa något - därav ingen lunch för mig, men det funkar i nödfall. Mindes iaf att jag skulle till Slussen när jag skulle till sjukhuset och sen ta nån buss därifrån. Väl vid Slussen hoppade jag in i en taxi. Hundra kronor kostade kalaset för de 700 meter jag åkte, det var inte längre bort än så. Ja, jag gick tillbaka till Slussen på hemvägen..

Ja jag fick inte de besked jag hade hoppats på av läkaren. Jag ska nu börja med att röntgas, en datortomografi på magen. Han vill se hur det ser ut i magen. Det kan vara så illa att det inte kommer gå att laga. Om läkaren som opererade mig för fem år sen skar av min magmuskel helt, då finns ingen räddning... Då är det liksom så här det blir. Man gör titthålsoperationer mer och mer idag just för att man inte ska skära av musklerna helt då man märkt att det då uppstår skador som inte går att reparera.

Läkaren ska även kolla hur pass delad magen är då han tycker min mage är delad på ett väldigt konstigt sätt tydligen. Varför kan inte saker bara vara enkla i min kropp kan jag känna...?

Sen pratade vi om min bäckenfog. Där kan han inte hjälpa mig, utan jag fick en hemläxa att kontakta en ortoped, gärna en idrottsläkare. Han sa att han kommer göra vad han kan för att hjälpa mig men han hade tyvärr inga bra kontakter att rekommendera. Det där med remiss får man tydligen fixa själv nu för tiden!! konstigt!!

Ja det här blev en konstig dag med väldigt mycket att smälta. Jag har nog nånstans långt där inne haft en oro/känsla av att "tänk om det inte går att göra något åt detta?" - men jag har aldrig mött denna känslan, jag har bara tryckt bort, vägrat ens ge den oron någon energi. Nu måste jag nog ändå våga möta detta, kanske.. Men nej, jag är inte där än!! Nä, inte än. Jag vet ju inte till hundra procent än. Jag hoppas än. Sen får jag väl se vad en ortoped nu ska göra för mig. Får ta och prata med Sebastian om det, ska som tur är träffa honom denna veckan. Jag vet inte ens vad jag ska säga till en ortoped... Vad vill jag ha hjälp med? Vad kan de göra åt bäckenfogen?

Nä, vet inte hur jag ska bemöta detta. Lite kaos känner jag, och en slags sorg, tomhet, och ändå ett litet hopp där nånstans. Tror vi reagerar med lite kaos när saker förändras, vi är ju vanedjur, eller hur.

Jag får inte vara naiv, jag vet att jag måste vara ärlig med mig själv, men jag tänker att låta min positiva anda bestå, och fortsätta hoppas på att det kommer gå att göra något. Vill inte ens tänka på hur detta ska bli annars.... Helt snett ben, fot o skev höft... Nä, detta kan gå, det kan gå bra.

För att distrahera mig lite så tog jag tag i morgondagen. Då är det kanelbullens dag, man måste göra vad man kan för att fira livet. För jag lever, andas och detta är inte slutet, det är början på något nytt i mitt liv. Jag är lyckligt lottad ändå.

Likes

Comments

Den som kom på att man skulle tävla i ett lag, det var allt en klok en det!

Den här veckan har det varit väldigt mycket på många plan. Jag har sovit dåligt, har haft svårt med att somna, vaknat flera gånger varje natt.. Jag har varit väldigt trött, och att inte lyckas sova då är väldigt frustrerande... Det gör att även kroppen inte riktigt är med på banan. Helgen var väldigt välkommen, och på fredag eftermiddag så hade alla röriga saker ändå ordnat sig till det bästa.

Jag får helt enkelt erkänna, jag har stressat lite för mycket. Oroat och tänkt lite för mycket, en sida hos mig jag måste jobba med. Ser inte att jag kan skära ner på när det gäller saker i mitt liv, men jag kanske får sänka ribban lite när det gäller kraven på mig själv. Jag vill liksom alltid prestera på topp, i alla lägen, och se till att alla runt mig mår bra.

Det som boostat mig denna vecka är innebandyn. I onsdags hade vi Samträning med andra lag då vår hall fortfarande inte är klar. Och vi har så roligt! Jag är glad som en speleman när jag går hem, och leendet vill inte släppa taget, jag fullkomligen fylls av glädje och energi.

I lördags hade vi seriepremiär. Jag var så sjukt nervös på premiärdagen, men när matchen väl startat och man har fått rädda en boll så känns det bättre. Dessa nerver!! Jobbigt!! Visst är det knepigt med olika känslolägen, som bara griper tag i en och som vi inte kan styra över? Visst lite nervös är bra, men i mitt fall blir det lite för mycket.. Efter matchen så fattar jag inte varför jag ödslade så mycket tid på dessa nerver?! Detta ska jag jobba med.. Tror åter igen det beror på att jag har alldeles för höga krav på mig själv.

Innebandyn är ju så fasligt kul, men det bästa med vårat gäng är laget och vår härliga laganda!! Vi är verkligen ett lag! Alla tar hand om varandra, vi peppar, stöttar och värnar om varandra. Vi är inte ett fullt damlag så vi får förstärka upp med fantastiskt duktiga tjejer från våra yngre lag. De är grymma, och vi har så sjukt roligt tillsammans. Så åldrarna i vår uppställning är stor, allt ifrån 14-50 år, men på planen är vi ett. Det är en magisk känsla. Jag är så otroligt stolt över att tillhöra detta gäng som sprider en sån glädje, värme och energi. Ni gör skillnad i mitt liv❤️ Sen måste jag tacka Centipede som sponsrar oss med massor av lyxig utrustning, vi är såååå tacksamma! Vi känner oss nästan som proffs när vi glider runt i våra overaller och med våra fina väskor😊 Tack!

Det jag sett när mina smågrabbar spelar med sina lag är att många lagidrotter idag blivit mer och mer individuell idrott, fast man är i ett lag. Detta tycker jag personligen är tråkigt och sorgligt, men inget jag över huvud taget kan påverka. Men jag anser att vi vuxna har ett ansvar att lära barnen glädjen i att spela tillsammans, att peppa, stötta och hur roligt det är att vara ett. Lyckas man med det, då är hälften vunnet.

Tänk att jag har förmånen att få uppleva detta och vara en del av bästa laget - ödmjuk och såå glad. Denna veckan blev trots allt alldeles fantastisk!

​Nu laddar jag för en ny vecka. I morgon är stora dagen D när det gäller min kropp.. Då ska jag till Ersta och träffa en kirurg som ska ta sig en titt på min mage... Då jag vet hur otroligt restriktivt landstinget är till att bekosta denna typ av operation så vågar jag inte hoppas för mycket. Jag känner dock att jag verkligen MÅSTE opereras. När jag tränar nu så hoppar bäckenfogen ur läge, inte skönt alls vill jag lova.. Om du varit gravid och haft foglossning vet du hur det känns ungefär. Så nu ska jag prova att ha fogbälte som gravida har. Tror detta problem kommit från att ryggen nu är stelopererad och mina muskler som tidigare krampat nu börjat slappna av, då släpper allt där fram istället..

Så snälla, håll tummarna i morgon, jag är redan nervös... 

Likes

Comments