Nu känner jag att det verkligen går åt rätt håll! Är helt ovan att känna att allt flyter på, men jag njuter och suger in den positiva känslan det ger mig. Tycker nog någonstans att det äntligen är min tur, har kämpat så länge, nu har mitt arbete börjat ge frukt.

Den här lilla krabaten hittade jag den dagen det vände ordentligt. Jag satt i väntrummet på Ersta sjukhus och hade ingen egentlig förhoppning om att få ett bra besked. Till väntrummet kom en äldre dam. Hon tittade på blomman som stod på bordet och ondgjorde sig över att blomman höll på att dö då den var alldeles övervattnad. Sen blev hon inkallad till sitt besök. Jag tog en titt på blomman. Då fick jag ett infall och tog en litet skott och stoppade det i fickan. Det gäller att se det fina bakom fasaden av en hängig stackare tänkte jag. Läkarbesöket blev vändningen, även om jag kommer göra operationen på ett annat sjukhus så vad det här första läkaren som erbjöd mig hjälp hos landstinget. På vägen tillbaka från sjukhuset så höll jag i min lilla blomma och bestämde mig för att vi nu ska följas åt på vår väg framåt, vi ska peppa varandra att blomma!

Nu har den fått sina första rötter och fick härom dagen flytta in i en kruka med jord. Den här blomman kommer vara speciell för mig.

Idag kom det glädjande besked med posten. Den 9 mars är det dags för operation. Är lite nervös, men det känns så bra! Tror stenhårt på detta. Så länge som jag envisats så känns detta som en milstolpe. Det blir tre månader med korsett/gördel, ingen träning alls och väldigt försiktigt med det mesta. Det blir liksom kanon!! I juni - då åker den av och jag får börja träna igen. Då blir det samarbetsövningar på högsta nivå - min mage och rygg ska då bli allra bästa vänner! Tänk - jag kanske kommer kunna springa igen!!!

Jag har verkligen växt och förändrats som människa under de senaste åren. Troligen för att det varit så jobbigt. Det har nog varit en bra tillväxt mentalt, en otroligt tuff och jobbig resa, men nu, när jag börjar känna vittringen av att närma mig mållinjen så ger det energi. Du vet känslan av att gå i mål, känna sötman av att ha klarat det. Få en medalj, känna att alla skavsår och allt slit har varit mödan värd, även när man känner sig slut och mörbultad så ler man bara.

På jobbfronten händer det också saker. Men om det berättar jag mer om - en annan dag 😊

Likes

Comments

Jag är nu åter på jobbet efter 11 dagars ledighet. Måste bara säga att detta har första ledigheten på flera år som jag inte hade ont! VIsst, stretchen har jag inte klarat mig utan, men det kan jag leva med. Att slippa värk gav en sån energi, trots att jag blev förkyld första dagen. Jag fick nån slags städenergi av stora mått, så jag röjde i alla lådor, skåp o skrymslen. Det är något alldeles befriande att göra sig av med saker o ha ordning på det man har kvar. Konstigt att något som städning kan göra mig glad!

Jag fick även besök av min älskade vän Maria. Vi har känt varandra sen vi var små och har följt varandras resa genom livet. Ingen känner mig så bra som hon, och trots att vi bor långt ifrån varandra så pratar vi i stort sett varje dag.

Vi hade så roligt från morgon till kväll att skrattmusklerna fick träningsvärk! Det kallar jag att fylla på med energ!! Vi åt och drack gott, vi åkte i backarna så snön yrde och sen tog Maria med mig ut och dansade - och det var verkligen inte igår! Fick då ett skratt som jag sent ska glömma! Det kom fram en kille som ville dansa nån slags salsa-bugg-blandning. När han skulle böja mig bak i en båge insåg jag att detta inte var något för mig, så erbjöd jag honom att svänga runt med Maria i stället - och som han svängde runt med henne - har aldrig sett på maken ens i let's dance!! Hon kastades runt som en vante i kast o piruetter! Hennes hår flög och benen likaså! Jag hörde hur hon tjoade o jag skrattade så jag grät o höll på att bokstavligen kissa på mig (dags att göra knipövningar hann jag tänka!). Svårt att beskriva dennna virvelvind men jösses va roligt det var! Skrattar bara jag tänker på det!

Tack älskade Maria för att du finns i mitt liv o finns där 24/7 för mig! Älskar dig vännen och är så tacksam för att jag får ha en så fin vän som dig❤

Ledigheten har gjort susen för min del på många sätt. Haft det lite tufft med vissa saker som jag fick distans till och jag hann fundera lite kring det som gnager lite hos mig. Saken är den att det tagit hårdare på mig än vad jag velat.. Jag inser att jag inte kan ändra på andra, utan bara på mig själv. Sen har jag en viss tendens att ta saker och ting personligt när jag känner att det riktas mot mig mig som person. Tror det kommer från min uppväxt. Min mamma gav mig alltid skulden till att som gick snett, eller när hon var arg av någon anledning. Tror även hon var avundsjuk på mig ibland av någon outgrundlig anledning... Så denna sida måste jag jobba med.

Nu har jag iaf fått en massa energi och insett att jag faktiskt inte gjort något fel, så därav kommer jag nu sträcka på mig, hitta min egen väg där jag känner att jag mår bra. Jag duger som jag är och man kan inte vara omtyckt av alla.Det är tillräckligt många som tycker om mig så som jag är, och det är jag väldigt glad för.

Hittade denna bilden som gav mig energi. Jag står inför stora vägval när det gäller jobbet. Jag har då kommit fram till att jag ska följa mitt hjärta och min magkänsla och hitta något som jag känner tilltalar mig och som jag tror skulle utveckla mig, där jag kan ge mycket av min arbetsglädje och min energi. Har faktiskt redan sökt tjänster, så precis som jag känt så kommer detta år bli händelserikt. Späääänande! Jag har nämligen en tjänst idag som jag inte kommer få fortsätta på, så jag har egentligen inget val, och man kanske behöver en spark i baken ibland. Så väljer jag att se på det. Jag har ingen egentlig grundtjänst, det enda jag vet är att jag iaf inte kommer bli arbetslös, jobb har jag, men jag vet egentligen inte vad jag kommer ha för tjänst. Det kan väl vara spännande, men även lite jobbigt i längden Har jag märkt.

Jag ser ljust på framtiden, rider på vågen av den kommande operationen som jag verkligen känner kommer hela mig. Förändringar är alltid jobbiga även när det leder till något bra. Och jag är van vid förändringar, mitt liv har varit en berg och dalbana. Så jag tror jag kommer orka hålla i och njuta av farten i håret, slappna av och lita på att spåren på karusellen håller och leder mig ända fram.

Likes

Comments

Måste bara berätta!! I förmiddags var jag på SöS och träffade en ny läkare. Jag fick ett bra råd av en fin vän som fått remiss dit av sin husläkare. Som ni vet så ville inte min husläkare skriva någon remiss då det är en djungel att hitta rätt i sjukvården. Då jag berättat att jag skrivit en egenremiss till Ersta så sa hon att jag kunde ju göra det även till SöS - tack för hjälpen - not!!

Tillbaka till dagen. Han började med att tacka för en mycket bra egenremiss, det gav honom en bra och grundlig bild av hur mitt liv såg ut. Han frågade fler frågor och var genuint intresserad. Han gjorde ultraljud och mätte och förklarade sedan precis det jag själv trott. Mage och rygg hänger ihop! Logiskt (- men inte alla - som min husläkare..)

Han trodde fullt och fast att jag skulle bli hjälpt av att opereras. Han var intresserad av vad min sjukgymnast sagt, tidigare läkare jag konsulterat. Han tog sig verkligen tid att både lyssna och förklara. Det blev ett väldigt bra besök.

Är det inte helt fantastiskt!! Nu är det två olika sjukhus helt oberoende av varandra som vill hjälpa mig!! Sååå sjukt ödmjuk, tacksam och lycklig!! Jag tänker göra operationen på SöS. Känner i magen att detta var meningen, det var hit jag skulle. Tack för guidningen!

Nu sitter jag hemma framför brasan och är tacksam, för så mycket. Tack till min vän för att du tog dig tid att hjälpa mig o tipsa. Tack snälla läkare som tagit er tid att träffa mig och lyssna på mig. Tacksam för att jag är envis, driven och inte ger upp i första taget. Tacksam för att jag har er alla - familj, goda vänner, släkt, bekanta och bloggläsare som orkat följa min resa och som peppar mig - ni är guld värda för mig!

Ge aldrig upp - det är det jag verkligen vill förmedla till er alla. Man för jobba hårt för mycket i livet, och saker kommer inte till oss av sig självt. Tror fullt och fast att alla har sin egen resa att göra. Man får välja själv, ta tuffa motgångar och välja att bli bitter eller bättre. Kan jag då kan alla!

Likes

Comments

lite fysisk uppdatering kommer här. Mår verkligen så otroligt mycket bättre i kroppen, och framför allt i ryggen! Innan operationen var det många saker som strejkade. Fick värk i leder, händer, fötter, höfter, benen. Hjärtat började slå oregelbundet, tröttheten lamslog mig och varje rörelse var en plåga. Nysa o trampa snett gjorde så ont att jag nästa trodde jag skulle svimma. Nu kan jag äntligen nysa utan att jag blir rädd längre! Min kropp och jag har börjat komma överens mer och bli vänner! Hjärtat har kontrollerats regelbundet, senast förra veckan, idag kom svaret - nu såg allt toppen ut igen. Gött!

Men träna vissa former, det vill bara jag men inte kroppen.. Den vill inte springa, hoppa eller lyfta tungt. Då blir kroppen tjurig och surar genom att bete sig som innan. Den krampar i vissa muskler och gör dem för korta, höftkammarna biter mig och högersidan blir mest grinig och nyper och klämmer ischiasnerven. Då blir det till att fightas lite. Fram med massagebollen (bandybollen) och sätta sig på den där det känns som mest. Stretcha och stenhård press är det som gör att det blir lugnare och surheten rinner av. Vet inte varför lilla kroppen inte vill samarbeta?

I morgon så ska jag faktist träffa en ny läkare, blir en second opinion på magen. Operation blir det i vilket fall som helst, tror att detta blir ett bra besök. Får se vad det kommer ut av det.

Nu ska jag vara ledig i elva dagar! Jag ska bara vara hemma och njuta av att ta dagarna som de kommer. Har en hel del att fundera kring. Måste börja göra ett vägval.. Jag vet att en förändring på jobbfronten är på ingång vare sig jag vill det eller ej. Tänker att jag inte kommer söka mig från något, utan till något. Vilket jag nu börjat göra. 2017 kan bli ett spännande år. Jag tänker lyssna på min intuition o magkänsla. Tycker att jag haft det lite väl tufft under en väldigt lång tid. Nu förtjänar jag medgång och jag jobbar hårt för det.

Jag är faktist stolt över att jag lyckats ta mig igenom den här tiden med så pass gott mod, utan att tappa tron på att jag kommer klara det. Det var verkligen mycket tuffare - men än jag kunde föreställa mig - att börja jobba 100% direkt - men jag klarade det och nu fungerar det hur bra om helst. Nu vill jag bara att jag ska ses som en 100%-are oxå. Eller va fasen - de som inte ser det - synd för er!

Jag ska samla mig dessa dagar, kraftsamla, energisnåla, myspysa, äta gott o nyttigt (och lite chips) och göra sånt jag tycker om o mår gott av. Så jag tänker ta o dricka lite gott bubbel, hyfsa till mig, på med något snyggt (och ibland mjukisbrallor), så kommer nog allt ordna upp sig!

Ja jag tänker försöka vara lite awesome i all min enkelhet! Det enda sorgliga är att mina favoritglasögon gått sönder... Postar här senaste bilden på oss tillsammans... Tack för den här tiden - jag såg bra ut genom er försorg!

Likes

Comments

Måste säga att jag varit riktigt duktig med att stretcha sen jg senast var hos min sjukgymnast. Att använda gummibandet till höfterna är verkligen så bra! Men jag har en låååång väg kvar innan jag kommer blir en gummitarzan - eller gummijane. Härom kvällen så knådade ugn upp utsidan av höften med en lite stenhård boll. Fick loss den riktigt bra. Sen smetade jag på Linnex innan jag skulle sova o tänkte att jag kan sova med det eftersom jag brukar göra så när jag smörjt ryggen. Men jösses! Det brann som attan, kändes somjg låg på glödande kol halva natten. Så min rekommendation - använd inte Linnex på ett ställe du inte haft det på tidigare och lägg dig för att sova - det kommer bli en het natt!

Försöker verkligen att prioritera saker som får mig att må bra. Inser att jag behöver stretcha för att må bra. Lyxen med denna prioritering är att det är ju inte ens jobbigt att göra det, tack för det!

Min stackars tumme mår inte bra.. kan fortfarande inte stödja mig på den, eller trycka med den, inte borsta tänderna som jag brukar, och jag får molvärk när jag skriver. Doktorn ville inte röntga för att jag kom för sent, så jag vet inte vad om är problemet. Lindar den så den är fast när jag tränar, då känns det inte. Låter tiden gå, tiden läker ju alla sår 😊

Muhammad Ali - du har så rätt! Det är många saker som skaver, och att tömma livet på sådana saker är väldigt hälsosamt.

Jag tycker om att få alla runt mig att må bra. Jag tycker om väldigt många människor och är otroligt prestigelös och glad för det mesta. Jag tycker om o skämta och göra den grå vardagen till en ljusare tillvaro. Men även jag påverkas av skoskav, av gruskorn som gnager. I början så tänker man inte på det, men sen känner man av det. Man försöker skaka av sig obehaget, men är det kvar så blir det jobbigare för varje steg. Till slut så blir varje steg smärtsamt. Man blir ledsen o inget känns bra. När man väl lyckas bli av med det som är jobbigt så undrar man varför man inte gjorde sig av med det som skavde i ett tidigare skede. Det känns liksom genast bättre även om man är lite öm.

Ja nu är det dan före dan före dopparedan. Hur fort går det inte?! Ska bli mysigt att fira jul, äta gott, umgås och se när barnen öppnar sinande klappar. Dessutom gläds jag över att det har vänt, nu blir det ljusare igen för varje dag, snart är det vår igen! Men jag ska njuta av julen och lediga dagar först och börja fundera på framtiden och försöka låta saker komma till mig. Lyssna inåt, lita på magkänslan, och sen njuta lite till av god choklad. Det gäller ju att prioritera 😊

Likes

Comments

Jag tycker tiden går sååå fort!! Jag har aldrig långtråkigt, inte på jobbet inte hemma. Enda stället jag önskade att det gick fortare är i morgonköerna.

Det känns även att det är lite drygt att inte träffa min stora tjej, men jag är så otroligt glad för hennes skull. Saga däremot kan knappt prata om Ebba utan att hon blir ledsen. När vi pratat med henne via länk så vill hon inget säga, sen gråter hon sig tills sömns och ropar efter Ebba, lilla älskade barn!! Hon skulle glatt hoppa hela julen o våren och säger ständigt att hon önskade att det var sommar så hon kunde få träffa storasyster.

Tack gode Gud så har hon fler syskon som är här hemma! Vi var alla och avnjöt bästa julbordet på Tornvillan i Vaxholm, så otroligt gott!! Jag bara älskar all mat de gör. Tack bästa familjen för denna afton!

Njuter av december, något jag alltid gör. Tycker det är så härligt med alla ljus, granen, förväntningar och samvaron som kommer med julen. Jag tänker att allt blir vad man själv gör det till. Vill man bara se det som inte fungerar, det som stressar, alla måsten och inte tvärtom och tar kontrollen över sitt liv, ja då blir det inte roligt. Jag tänker att jag själv har makten över hur jag ser på saker. De allra flesta måsten jag har i mitt liv skapar jag själv. Jag pyntar bara med det jag har lust för varje år, vissa år blir det mer, andra mindre. Så gör jag med många saker i livet. Trädgården sköter jag så samma sätt. Jag rensar bara ogräs om jag har lust. Vi får inte glömma att njuta oxå.

Vi har stökat av julbaket, vi hade Sagas bästa gudmor med barn här, det var bara så mysigt! Julmusiken strulade ur högtalaren, mjöl o deg överallt och juldoften spred sig i huset och stannade i flera dagar. Visst är det alldeles underbart att umgås med vänner som bara allt känns enkelt med.

Min kropp har fått bekänna färg så här i december. Tränat och spelat matcher och varit vikarie på ett cirkelträningspass. Jag bara ääääälskar träning!!!! Att köra pass och peppa andra är så härligt, och utöva lagidrott är som att ta vitaminpiller. För mig är detta välmående. Jag tror att de jag peppar känner min glädje och energi. Mitt stackars lag peppar mig även när jag släpper in mål, vi stöttar verkligen varandra. Vill så gärna att alla ska vara sitt bästa jag, för sin egen skull.

Kände dock att springa inte fungerar -än. Får se vad kroppen säger när jag opererat mig i februari. Håller verkligen tummarna för att det kommer hjälpa mig. Att få hålla på med träning, hälsa och att peppa andra vill jag verkligen fortsätta med.

Var hos Sebastian, min guru när det gäller min kropp. Han fick åter igen slita hårt för att få mig att bli rak. Har fått en rejäl tjock gummisnodd för att jag ska försöka kunna stretcha ut höfterna. Där är mitt ständiga problem. Så sjukt frustrerande att komma dit, vara helt sned och behöva kämpa med stretchövningar hela tiden. Men jag ser även mina framsteg, att jag blivit bättre, men vill inte nöja mig där, jag vill bli helt bra. Tänker positivt; det blir som man förväntar sig. Annars får jag nöja mig med; Det blir som det blir när det inte blev som det skulle. Och då får jag göra det bästa av det!

Likes

Comments

Det är ändå vidunderligt vad ett positivt besked kan föra med sig. När jag fick beskedet att landstinget kommer ge mig operationen jag behöver så kom det verkligen lägligt i mitt liv.

Har kämpat på en hel del i det tysta den här hösten. Jag har dippat en hel del mentalt, av många olika anledningar. Det har kommit lite gradvis, och det är nästan det som är det sämsta, för då märker man det inte på samma sätt. Det normaliseras på något vis.

Mitt positiva besked gav vind i seglen för mig, på ett positivt vis, jag har fått lite fart framåt. Det är såååå skönt!!! Jag rider liksom på den vågen nu.

Det passar heller inte mig att vara låg... Det är liksom inte jag. Jag är den som sällan gnäller, även när det är tufft, för det är jag van. Jag brukar alltid varit duktig på att se det positiva även när det är motigt, så när jag inte gör det, så som det varit nu ett tag, då är något fel.

Jag vet inte varför det blivit så och det tänker jag heller inte grubbla mycket över. Tror det har o göra med att jag hade det otroligt tufft och tungt med min onda rygg, tror det var tuffare än jag förstod när jag var mitt uppe i det. Jag blev väldigt skör, som att jag rasade och måste byggas upp igen. Sen känner jag nog nånstans att jag räknats bort under den tiden, att jag på något vis förlorat mitt värde och min kompetens. Men dessa saker, tankar och känslor får jag själv ta ansvar för. Jag måste välja och tänka om och inte ge negativa tankar mer syre. Jag måste våga tro på att jag nånstans duger så som jag är trots allt.

Har varit en så härlig helg hittills. Julbord med familjen. En väldigt mysig och trevlig middag hos grannarna. Match med bästa laget, trots förlust så känner jag mig nöjd med min insats. Mys och häng med barnen o julbak med våra goding-vänner. Jag har så mycket att vara tacksam för!

Jag måste inse att jag är herre över mitt eget liv. Jag väljer själv hur jag känner när saker händer. Jag väljer själv hur jag tänker och vilka tankar och känslor jag ger bränsle åt. Det gäller att jag är uppmärksam och väljer mina tankar lika omsorgsfullt som jag väljer kläder. Livet utsätter oss ständigt för saker som vi inte valt själv och jag tror många önskar sig att många saker vore annorlunda i livet. Jag tror ingen är 100% nöjd varje dag.

Jag är så glad att jag fick den här skjutsen i rätt riktning, man behöver hjälp ibland för att vända om. Så tack för det, jag ska ta vara på det.

Ska gotta ner mig och njuta av advent, så som vår lilla vovve gör, njuta och se allt gott runt mig som är fint och bra, och även försöka se allt som gör att jag duger. Vi människor är experter på att vara hårda på både oss själva och andra och glömmer ofta bort den bakomliggande orsaken till saker och ting.

Nu ska jag lova mig själv att se saker från den ljusa sidan, vilken månad kan vara bättre än denna när det ändå lyser så fint överallt?!

Likes

Comments

Jag är en person som verkligen gillar när det går undan, när det händer saker och som ofta går med full fart framåt. Men jag har oxå lärt mig att njuta av lugnet, och låta saker ta tid.

Som nån så klokt sagt, allt har sin tid. Jag känner nånstans att jag står inför en förändring. Då får det inte gå för fort, för fort o fel är inget vinnande koncept. Jag har även lärt mig genom åren att jag ska lita på min magkänsla. De gånger i livet jag trotsat den då har det fört med sig en massa problem och det har aldrig blivit bra. Då har det gnagt i mig många gånger att jag egentligen visste att det skulle bli så här, magen hade redan vetat om svaret. Och ett annat uttryck är ju att magen är kroppens själ, så är det nog på flera plan.

Jag har grubblat och tänkt mycket, men har faktiskt lyckats lugna ner det. Advent är ju väntans tider, så det är ju ändå bra!

Idag var det dags att få svar på datortomografi på min mage. Vet inte om det är min vilsenhet som faktiskt gjorde att jag inte trodde på något bra besked. Träffade dr Pålstedt, och nu är det bestämt, jag ska opereras!! Det var en diastas, större än han trodde. Detta känns heeelt overkligt!! Operationen blir i februari, och det är ju snart ändå. Jag måste nog smälta detta en stund. Tänk va jag kämpat för att komma hit! Åkte därifrån o mot jobbet och kände mig alldeles trött, som en lättnad. Tror jag måste fira detta lite ändå, visst är jag väl värd det? Vet dock inte hur jag firar sånt här, tom i skallen!

Nu får jag ta o höja blicken. Tänka att jag kommer klara det. Trägen vinner! Nu måste jag ta eget ansvar, börja tänka positivt, tro på mig själv. Är så sjukt less på att jag inte är mer glad just nu, att jag grubblar, tappat stinget och nu ska det bli andra bullar.

Fått budskapet från min mamma från delandes sidan; det som känns lätt är rätt för dig.

En tok- bild för att påminna mig om att jag är en lite galen tjej. Midsommarafton o jag åker o handlar på Ica i morgonrock!​ Vad kan gå fel då?!

Likes

Comments

Ja nu var det ett tag sen jag skrev. Jag känner att jag har haft svårt att sätta ord på allt som snurrar i min skalle, allt där inne far fram med en väldans fart. Inte något jag är van med alls. Tror att jag känner mig vilsen och försöker på något vis hitta min rätta väg i allt.

Jag sover även väldigt dåligt, vaknar flera gånger varje natt, märker då hur det snurrar väldigt mycket i skallen, och snabbt går det.. vet inte riktigt varför det även rullar på mitt i natten. Inte van med det heller. Jag tror att jag känner mig ensam på något vis. Och förvirrad. Detta måste jag hugga tag i, endast jag kan ändra denna känslan.

Har ändå haft roliga saker i kalendern. I onsdags hade vi målvakträning, något jag längtat efter. Kag kände mig trött och sliten innan vi drog igång. Och det var så bra!! Vilken energi det gav, jag stannade även på vår egen träning, så det blev tre timmar i hallen. Jag var euforisk när jag åkte hem!

I söndags spelade vi match. Älskar mitt lag och vår teamkänsla. Hade laddat upp inför matchen med Föreningsdag och kalasfirande så humöret var på topp när matchen drog igång. Kändes så bra ända till jag fick en rejäl smäll. En tjej som försökte göra mål, men istället för att träffa bollen så var det min vänstra tumme som hon drämde till. Den böjdes bak för långt kände jag. Inte skönt. Spelade vidare men i tredje periodens början skulle jag stötta mig på tummen, den höll inte emot utan knastrade iväg - aj!! Fick bryta en snabbis för att linda tummen. Sista perioden gick åt skogen, jag tappade fokus och läckte som ett såll...

Nu är det tisdag och tummen är fortfarande inte alls okej. Söndag o måndag natt så har den väckt mig, den har inte alls gillat att sova, utan den har strejkat rejält. Inatt kändes det som det var bandagets fel att det gjorde ont, så jag for upp och klippte helt enkelt bort det. Men det hjälpte ingen alls, blev värre.. Som tur var så somnade jag till slut. Jag kanske skulle kolla den, men tror att det är en rejäl stukning, då gör de nog inte något åt det. Då spar jag några kronor och lite tid 😊

Lilla kroppen i övrigt börjar kännas stel. Styrketränar inte ett dugg, gått mycket, men ingen annan träning, börjar stelna till ändå. Ska boka in en tid hos Sebastian, det brukar jag behöva. Nästa vecka får jag även röntgensvar på magen. Har faktiskt inga förhoppningar, detta har stötts och blötts så länge och så mycket att jag inte tror på att jag kommer få nån hjälp, men då har jag iaf kämpat, friskt vågat hälften vunnet ändå.

För att dämpa lite i skallen så läser jag en hel del nu. Att hitta en bok där jag bara försvinner in i är ju underbart! Läste just en sån bok. Läs den, men läs föregångaren först. Jag gillar dessa skarpt, en ny värld för mig, och det älskar jag!

Jag ska försöka lägga en plan. Behöver lugna ner farten i huvudet.. Ska ta tillvara på att det nu blir advent och jul, jag tycker det är så mysigt! Jag är ju dessutom herre över mitt eget liv. Känner att jag står vid ett vägskäl, jag vill inte välja väg förrän jag verkligen vet vart jag vill. Fort och fel, det gillar jag inte. Jag vill ha en plan, något som Jag ser att jag vill.

Känner ändå mitt i all villvarr ett lugn. Saker brukar ordna sig, jag får låta det som ska bli komma till mig. Jag tänker lita på magkänslan, intuitionen, och tro på att goda ting är på väg. Tycker faktiskt att jag nånstans förtjänar lite medvind. Sista åren har varit otroligt tuffa, men det är i motvind som en drake stiger, så jag får se på livet med tillförsikt.

Upp med hakan Petra!

Likes

Comments

Det har funnits två kvinnor i mitt liv som betytt extra mycket för mig. Min mamma och min mormor.

Min mormor var för mig en väldigt lugn, trygg, klok och varm person. Jsg vet att hon hade det knapert ekonomiskt då hon levde ensam, men hon gav så mycket kärlek att hon kändes väldigt rik för mig, allt ges ju inte i pengar eller fysiska gåvor. Mormor tog med mig på alla sina äventyr. Somrarna spenderade vi på min favoritö Öland. Minns att vi åkte till västkusten ett år, men då var det olja i vattnet, och brännmaneter som jag var livrädd för, så det blev bara en sommar där. Mormor var med i IOGT-NTO, och jag var med på alla möjliga resor med henne, i fjällen, på kongresser, discon med deras barn och ungdomsförbund. Där lärde jag känna min äldsta bästa kompis, Maria. Mormor tog även med mig och tre ungdomar i min släkt på tågluff på inlandsbanan. Hon är med i så många av mina bästa barndomsminnen.

Min mormor❤️

Min mamma var mitt allt som barn. Som väldigt liten minns jag att hon pysslade och fixade mest hela tiden. Hon sydde lampskärmar, stora väggbonader, gardiner och pysslade med gipsfigurer, pyssel, och hon gjorde kläder till mina Barbie-dockor - en riktig allkonstnär. Hon var min trygghet, mitt allt.

När jag växte upp började min mamma dricka mer och mer alkohol. Åh va jag önskade att jag fattade när, att jag kunde försökt påverka henne att inte dricka, men så var inte fallet. Min mormor var ett stort stöd för mig när vi alla förstod att mamma var alkoholist. Jag kunde dock vara arg på mormor att hon inte skällde på mamma och sa till henne att sluta. Mormor som var nykterist borde ju ha bra råd tyckte jag då.

Min underbara mormor hade hjärtfel. Det visste vi alla om. Men hon levde på som hon alltid gjort. En natt i Augusti 1990 somnade hon in för gott på en konferens. Detta var väldigt traumatiskt för mig. Min trygghet jag hade då, försvann helt utan förvarning, och jag kände mig ensammast i världen. Jag försökte faktist ta mitt liv samma höst, för att få komma till mormor. Jag tog tabletter i skolan, men läraren upptäckte det och jag kördes till akuten och magpumpades. Jag fick sen hjälp och stöd av skolans kurator, hon var fantastisk och jag känner fortfarande en stor tacksamhet för att hon kom in i mitt liv. Tror min mormor sände henne till mig.

Den här bilden är den sista bilden som togs på mig och mamma innan jag i maj 1994 åkte till USA för att vara au pair. Jag bodde då utanför San Framsisco och försökte spara pengar för att kunna betala en biljett till mamma för att hälsa på. Jag ville att hon skulle hålla sig nykter, och om hon kom o hälsade på så skulle hon iaf inte kunna dricka. Sen älskade jag min mamma så enormt mycket, trots att hon gjorde väldigt många dumma saker mot mig, men det gjorde hon för att hon var så gravt alkoholiserad, det är vad jag tror iaf. Jag ville ge henne en resa, ett äventyr, för att visa henne att jag älskade henne trots hennes sjukdom.

Bilden blev den sista på oss innan hon dog. En sen kväll, 28 augusti -94 ringde min lillebror och berättade att mamma var låg i koma på sjukhuset. Jag kastade mig iväg hem, men hann inte lämna USA innan hon dog.

Det är nu över 26 och 22 år sen mormor och mamma dog. Jag saknar dem, men vet att jag inte kan ändra på att det blev som det blev.

Funderat många gånger på varför mamma började dricka. Hon var en så kavat, kärleksfull, stark, social och engagerad kvinna. Hon var värmlandsmästare i bowling (jag har inte ärvt ett dugg av det), hon var bra på fotboll, lagade mat som en mästerkock (fråga min släkt - hennes släktmiddagar var legendariska) och hon fixade det mesta. Tror hela min släkt känner en stor sorg över hur mammas liv blev. Men ingen av oss får ha dåligt samvete för att det blev som det blev. Vi gjorde all vd vi kunde för att få henne att välja en annan väg.

Tack älskade mormor Ulla och mamma Gunilla för att ni ändå var hos mig. Jag bär er med mig i hjärtat och försöker berätta om hur fina ni var. Önskar så innerligt att ni hade fått träffa mina barn, ni hade varit minst lika stolta som jag är över dem. Ni lever vidare i oss.

Denna halloween tänder jag tre ljus för tre kvinnor. Den tredje är min svärmor, en väldigt kavat och stark kvinna som hann göra många intryck hos mig innan hon gick bort.

På Öland är jag aldrig ensam, där har jag svärmor o mormor med mig var jag än går, tack för att ni vaktar över mig, ni är guld värda, alla tre❤️❤️❤️

Likes

Comments