måste bara säga att dagarna går väldigt fort! Jag har redan rutiner för mitt rehab. Försöker dessutom njuta av att vara ledig, men jag har lite svårt att inte göra någonting, så det är en utmaning.

Jag är morfinfri och äter inte mycket alvedon heller - lycka! Däremot bråkar förkylningen med mig fortfarande. Men tursamt nog så hostar jag inte, och känner jag att jag behöver nysa så prustar och frustar jag för att det sk gå över - för nysa - det skulle göra skitont!!

Mitt rehabprogram ska göras 3-5ggr per dag. Sen ska jag gå mycket, eller cykla på motionscykel på väldigt lätt motstånd. Nu när våren gläntar på dörren så promenerar jag och hoppas över cykeln. Känner att jag nu går annorlunda! Tror det är bättre att gå som jag gör nu. Fötterna är inte utställda, och då är jag inte lika hjulbent. Whoop Whoop!

Ska bli väldigt spännande och se hur allt blir sen, med träning, hållning och snedställningar.

På torsdag ska jag till vårdcentralen och ta bort alla bandage o se så att stygnen släpper. Korsetten är på 24/7, och har lyckats få skavsår av den på ena höftknälen. Dessutom kliar det, men det beror nog på att det läker, så jag ser det som ett gott tecken. Jag är fortfarande svullen på magen, men det har gått ner. Vissa dagar har det verkligen spänt av svullnaden, försökt röra på mig då o hoppas att det hjälper.

Lite jobbigt är det att jag inte får bära något - fast det kanske är bra! Annars hade jag säääkert farit runt här o fixat lite för mycket. Har så fin hjälp runt mig med allt, så alla saker löser sig så bra! Tack alla, speciellt Magnus som var här o fixade massor i helgen.

Jag kommer klara detta, det kommer bli bra, så måste det bli.

Idag har jag tänkt på min vän hela dagen. Hon har opererats idag. Håll tummarna för henne, det gör jag. Hon har en lång resa kvar, som vi ska hjälpa henne att göra. ❤

Dessa två raringar är mina två små älsklingar. De håller mig sällskap och de gör mig så glada. Det som är så roligt är att de verkligen börjat bli bästa vänner. De myser, leker och stojar med varandra. Det är lycka att växa upp med djur. Har alltid önskat att jag kunde låta mina barn växa upp på landet, men så ble det inte, men vi har iaf haft en massa djur; hundar, kaniner (de blev alldeles för många!!), häst och sköldpadda. Men ni vet hur det är med djur o barn, det är vi vuxna som får ha ansvaret. Som tur är så är Lakrits den snällastes hund jag haft och nånsin träffat. Så tacksam för att han finns i vår familj❤

Ja dagarna trillar på. Njuter av att solen kilar fram, våren står för dörren och det är det bästa jag vet!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Denna gången har jag fått ett nytt morfin, märker att jag får biverkningar av den nya sorten... magen blir orolig, likaså jag. I morse blev jag plötsligt kallsvettig och kände det som jag höll på att svimma.. Fick slänga mig på soffan.

jag har känt det redan tidigare. Magen har varit orolig, och jag har ju vaknat o varit helt uppe i varv, känslor av ångest men som jag faktiskt lyckats trycka undan. Sen sjukt dimmigt trött i skallen.

Jag tror det är det långtidsverkande morfinet som bråkar med mig. Så igår kväll så tog jag inte något. Vaknade dock, lugn men hade ont, så då gick jag upp och tog det snabbverkande morfinet istället, det som jag även fick utskrivet när jag stelopererade ryggen. Det fungerade finfint så jag somnade gott om igen. I morse när jag vaknade var det dags för mediciner igen, så då vågade jag mig på att knapra i mig det långtidsverkande morfinet. En dryg timme senare kom kallsvettningarna o yrseln, så jag tror att det är dessa pillren som spökar till min tillvaro. Har bestämt mig för att sluta med dem. Har andra långtidsverkande tabletter sen förra årets operation som jag tror jag ska våga byta till. Eller så kör jag på det snabbverkande bara.

När jag bara är - så som jag är just nu, då hinner jag verkligen tänka massor. Mest handlar tankarna om saker jag vill göra. Har bestämt mig för att göra en liten lista över saker jag vill göra - inga måsten utan saker som jag tror gör att jag blir mer tillfreds med saker och ting. Ska bli en rolig resa att göra dessa saker. Några grejer kommer nog sticka lite i ögonen på andra, men det gör jag ju tydligen redan, så det bryr jag mig inte ett dugg om. Jag ska våga blomma ut mer har jag tänkt mig! Våga mer. Jag ska inte bry mig så mycket om vad andra eventuellt tycker om mig - även om jag tycker att redan kommit en bra bit på vägen. Blir en spännande resa hoppas jag!

Jag vill njuta mer av livet. De senaste fem-sex åren har varit enormt tuffa i mitt liv. De har verkligen satt mig på prov på alla plan. Många delar hos mig har kommit i skymundan, jag har tappat en hel del på vägen och orken har varit allt annat än god. Främst har det varit en tuff resa rent fysiskt med fem operationer, mycket värk och smärta och ren orkeslöshet. Mentala resan har varit nästan lika jobbig. Jag har fått omvärdera min bild av mig själv och jag kämpar nu för fullt för att komma tillbaka. På alla plan.

Jag tror att alla runt mig även sett att jag ändrats. Jag bara hoppas att de inte tappar tron på att jag finns kvar här inne. Jag har säkert fått vissa förändringar permanentade, men jag tror ändå att vissa ändringar är av godo. Det jag saknar mest är min energi och all samvaro med goda vänner. Jag är egentligen en väldigt social prick som trivs o goda vänners lag, men sista åren har jag dragit mig undan, på grund av allt, men nu vill jag gärna socialisera mer framöver när jag är på benen igen. Så varmt välkommen hit - min dörr är alltid öppen för mina vänner!

Likes

Comments

Det är verkligen en kontrast att gå från full fart till att inte gör någonting. Märker det framför allt i skallen!! Jag är ofta i farten, gör många saker, gärna på en o samma gång. Jag har faktiskt skurit den väldigt mycket, så jag är på rätt väg. Känns bra! Förstår nu att jämnvikt är något jag faktiskt kommer eftersträva i fortsättningen. Träna - vila, gråta - skratta, prata - lyssna, ge och ta. Yin o yang - det är inte så dumt ändå!

Dagarna bara försvinner, det går så fort! Och det blir bättre i kroppen för var dag. Tror att ryggen kommer bli så glad över vad som nu åtgärdats i min kropp. Känns som att jag nu har ryggen i rätt läge utan att behöva kämpa, ta i med musklerna. Är det så som jag tror och som det känns så är det i det närmaste ett mirakel!! Tycker lite att det är min tur nu, min tur med lite medflyt, medgång och att saker ska få gå lite lätt.

Jag passar på att njuta av dessa dagar, har ju inget annat för mig! Passade på att göra en ansiktsmask vid brasan i morse. Jag är ju helt uttorkad i hud o hår efter allt bakteriedödande medel som jag tvagat mig med. Dessutom är jag sjukt blek o glåmig efter en mörk vinter, men så är det nog flera som känner tror jag. Det jag verkligen skulle vilja göra är att gå till frisören och få lite slingor o lyster - för nu känner jag mig faktiskt gräslig! Men ekonomin säger att det får snällt vänta. Så krämen i ansiktet var iaf lyx! Tack Åsa för det! Fick även leverans av goda frukter o grönsaker. Lyckades dessutom med min telepati - semlor levererades - mums!! Tack Magnus!!

Jag har även skapat ett lugn på jobbet tror jag. Är väldigt ambitiös, arbetsglad och vill alltid göra mitt bästa. Känt ett visst motstånd att jag i nya organisationen hamnade på den position jag gjorde, så innan operationen valde jag att kliva av chefsrollen. Jag kanske är lite för mycket för vissa, man kan ju inte vara omtyckt av alla, men jag vet att de flesta på jobbet faktiskt uppskattar mig som person, kollega och chef och det gläder mig massor. Jag känner mig väldigt tillfreds med mitt beslut även om det är lite vemodigt.

Har även i ärlighetens namn en viss oro i kroppen. Kan inte riktigt sätta finger på vad det kommer från. Har drömt och vaknat i ett ryck nu i två nätter och varit helt uppe i varv, men jag har lyckats stävja det ganska direkt. Även känt av det under eftermiddagen, oro i magen... Kan vara så enkelt att det är det nedrans morfinet som gäckar mig.. usch! Har iaf redan dragit ner dosen genom att ta bort allt snabbverkande morfin. Men som det sägs, det gör ont när knoppar brister, och jag hoppas att det är min tur att blomma ut nu...

Lite roligt med snapchat! Sminket är på, näsan utsmyckad och det är bara rockiga kläder och cool frisyr som saknas! Känner lite att jag nu ändå håller på o fixa till mig, en liten make over som pågått ett bra tag nu. Fortsätter det så här så blir jag farlig!! Okej - farlig var nog att ta i - men stark - det garanterar jag att jag kommer bli om detta fortgår. Whoop Whoop!!

Likes

Comments

Känslan av att komma hem är ju alltid härlig, och denna gång kändes det extra bra. Så sjukt tacksam! Jag hade svårt o somna, det var nog för tyst o ensamt. Vaknade och fick knapra morfin, sen sov jag mycket bättre. Vaknade tidigt, pillerdags igen, har haft ganska ont måste jag erkänna.

Det var ljuvligt att äta ordentlig mat igen! Sånt jag gillar. Känner mig inte så hungrig men det kan ju bero på att jag har en åtsittande korsett på. Sen är jag svullen, har ont o knaprar morfin och annat. Men jag äter då jag vet att kroppen jobbar för fullt.

Min storebror o hans fru kom och pysslade om mig. De är så rara! Fyllde kylen med mat, så tacksam! Innan de kom hann jag sitta lite i solen - ljuvligt - våren är på gång!

När kvällen kom så kände jag mig inte alls i form, mellokväll o allt! Snorig var jag, prova o snyta dig utan o spänna magen - omöjligt! Satt här ensam, trött o vilsen.. Mina stora barn var hos vänner, och lilla sessan hos sina gudföräldrar som gärna ville ge mig lite återhämtning.. Nä detta gick inte! Då jag har de bästa vännerna i världen så behövde jag inte vara ensam längre. Jag blev hämtad och fick äntligen återförenas med min lilla tjej, som blev alldeles överlycklig när jag staplade in. Gullungen, hon grät nästan och sa så många vackra saker om mig att mitt hjärta nästan sprack. "Detta är den mest fantastiska dagen i mitt liv nu när du är här igen - världens bästa mamma!" Kärlek!!

Blev ännu en natt då jag var tvungen att ta extra morfin. Bara att göra det tänker jag. Annars blir det ingen vila och återhämtning.

Det har varit så skönt idag. Jag lyckades ta en liten kort kort promenad med gladaste sällskapet. Har svårt att vara helt rak i kroppen, att sträcka på mig, men i slutet av promenaden gick det faktiskt. Är väldigt trött men orkar ändå vara uppe o röra mig ordentligt. Idag tog jag min första dusch, det tog på krafterna, men det var det värt. Tycker det går riktigt bra! Maddis har tvättat, städat, bakat, lagat mat o badat lillasyster - hon är heeelt fantastisk!! Hon har ett hjärta av guld❤

Trött som attan men tacksam som få. Fortsätter det så här så blir detta väldigt bra!

Likes

Comments

Ja det är inte en lätt match o försöka sova på ett sjukhus i en fyrbäddssal! Det är helt omöjligt att få nån skönhetssömn! Tror inte det blev många minuter inatt.. En av kvinnorna snarkade när hon slumrade till. En annan förde ett fasligt liv! Hon gnydde och grymtade, hostade, snarkade en slags gnyende knorrande och sen pratade hon högljutt i sömnen! Puh! Sen springer ju personalen in o ut, med vagnar, blodtrycksmanchetter, termometrar och annat. Lampornas tänds och de pratar högt och ljudligt. Sen ligger sjukhuset mitt i stan så gatans alla ljus flödar även mitt i natten. Dessutom ligger jag precis vid alla fönster, och persiennerna åkte inte ner heller. Sen kan det ju va så att jag sov en del igår så därav ville kroppen inte komma till ro. Dessutom var det väldigt varmt. Låter jag gnällig? Det har du faktiskt rätt i att jag gör! Erkänner att jag längtar hem till mitt svala, tysta och mörka sovrum och min ljuvliga säng! Har en rar kvinna i sängen bredvid, vi har haft trevligt och pratat en del. Konstigt nog känner jag på mig att hon kommer få hemska besked... Hört lite hur de pratat med henne, tror även att hon själv säkert förstår det, men hon tar inte ut något. Så stark!

Känner mig så otroligt nöjd trots allt! Denna operationen är ingenting i jämförelse med förra årets stora operation! Lovely! Fått träffa sjukgymnast och fått restriktioner, får max bära ett kilo i vardera handen. Får dock gå så mycket jag orkar. Ska sitta upp mycket oxå. Lyckades få ett helt blankt sjukskrivningspapper - blev nog lite fort o fel där tror jag! Så än så länge vet jag ingen riktigt hur det kommer se ut, mer än att jag endast är sjukskriven en månad, och sen några få veckor på halvtid. Toppen ju!

Väntar med spänning på dagens kulinariska rätt. Kan det bli värre? Nä det tror jag då inte!

Sköter jag allt nu så får jag faktiskt åka hem redan i eftermiddag. Längtar!! Då får jag sova o vara i min hemmamiljö - det gör ju att jag kommer känna mig ännu bättre. Kruxet blir att ordna med mat, men tror det finns lite rester hemma till ikväll. sen kan jag alltid äta smörgås, fil o musli. Min lille Pelle får agera kock! Han lär slå sjukhusmaten med råge!

Ja det blev nån konstig "biff" men jag vet inte vad det var.. smakade inget vidare, men jag skyfflade i mig, allt för att ge kroppen energi. De bjuder väl på denna gourme för att vi som är här inte ska vilja stanna längre än nödvändigt!

Tror det blir hemgång idag - det ser jag verkligen fram emot! Jag kommer känna mig dubbelt så pigg bara jag får vara hemma.

Ja jösses va livet är underligt... min trevliga rumskompis som jag pratat och haft trevligt med kom just tillbaka med sin son till rummet. De hade träffat läkaren nu. Hon har haft problem med magen och nu fått besked att det är cancer i tarmar och som spridit sig runt lever och andra organ.... fuck cancer!!!!! Hon är så där sjukt lugn, hon är mest orolig för sin son. Hon säger att hon nu ska ta tillvara på alla fina stunder - så sjukt stark. Hon är mer mån om att det ska gå bra för mig oxå. Hon kom o klappade om mig. Vilken kvinna! Henne kommer jag då aldrig glömma! En ny förebild har just uppenbarat sig för mig.

Vi ska verkligen glädjas åt allt fint vi har, de där små sakerna i livet. Solen som värmer på kinden, kramen av en vän, leenden, värmande ord, en god kaffe, doften av hav. Ja listan kan göras så lång.

Njut min bloggvänner av det lilla i livet. Vi har så mycket att vara tacksamma och glada över. Vi får alla vår beskärda del av lidande, på ena eller andra sättet. Det gäller ändå att hålla modet uppe, våga leva. Ibland behöver man få bryta ihop, tycka livet är orättvist. Det tycker även jag ibland. Men tror inte det finns rättvisa, det är en utopi. Vi är alla värda det bästa men får inte alltid det vi förtjänar, men det gäller att inte ge sig ändå. Jag kommer verkligen försöka se livets ljuspunkter nu. ❤

Likes

Comments

Så! Nu är det gjort!! Tror minsann att allt gått strålande. Är så otroligt mycket piggare än förra årets operation. Går ingen ens o jämföra - och det är ju fantastiskt!

Nu har jag kommit upp på avdelningen, jag har precis ätit mat - fråga mig inte vad det var - en ljummen grön sörja som jag fick svälja ner med äppeljuice. Inte jättelätt att äta samtidigt som stackaren i sängen bredvid ligger o kräks! Men det var bara o fokusera o svälja. Undrar om de får samma fina mat på svenska fängelser?

Dagen idag började bra. Hoppade isäng igår vid 20-tiden, somnade faktiskt på en gång. Kände mig friskare redan när jag klev in i duschen där hemma för att skrubba mig ren med Descutan. Min bror kom o plockade upp mig och resan gick som en dans.

När jag kom till sjukhuset fick jag säng, dropp o mediciner. Sen var det till o vänta. Delade rum med en tjej som var väldigt orolig o nervös. Som tur var fick hon opereras först. Jag har känt mig otroligt lugn hela morgonen, så galet skönt! Narkosläkaren var väldigt trevlig och jag kände att jag skulle vara i trygga händer.

När det var min tur gick jag för egen maskin gå in i operationssalen och fick lägga mig på operationsbordet. Det enda som blev jobbigt var när de klämde på mig syrgasmasken, den var så trög o andas i. Men sen somnade jag

När jag vaknade var jag på uppvaket. Då hade jag ont, men som tur är finns det bra mediciner och de hjälpte mig fint.

Nu är jag på avd 36 och delar rum med en sjuk stackare. Jag har inget dropp länge men har två dränage från såret. De har skurit upp magen från höftkam till höftkam, min fina korsett är på, likaså sjukhusrocken o finstrumporna.

Tusen tack till alla er underbara människor som finns i mitt liv!! Tack för era fina ord, era tankar, att ni hållt tummarna för mig och tänkt på mig just idag. Det gav mig ett lugn av sällan skådat slag, aldrig känt mig så redo som idag.

Känns otroligt bra. Känner mig glad och stark. Detta kommer bli så bra tror jag!

Likes

Comments

Ja nu är det bara en dag kvar. Tror du inte att jag lyckats bli förkyld...ringde till sjukhuset igår, de sa att så länge jag inte har feber eller ont i halsen så är det ingen fara. Jag känner mig tung i huvudet, trött o snorig men annars okej. Proppar i mig bär, ingefära, citron, honung och bäljer i mig te. Jag har även gjort nässköljing - låter lika trevligt som det är, men det är väldigt effektivt. Vilar massor och hopppas att min egenvård ska göra susen. Jag ska banne mig klara av en operation i morgon!

Jag har så otroligt många varma, fina, rara människor runt mig. Så tacksam! Många har hört av sig, önskat mig lycka till och erbjudit sig att hjälpa mig. Jag har ett garde med underbara människor runt mig! Lovely!! Min otroligt snälla granne har plogat min uppfart - känslan när man upptäcker det kan du säkert föreställa dig! TACK!!! Jag är urusel på o be om hjälp och vill inte besvära människor. Men det kommer jag åter igen få öva på framöver.

Känner mig väldigt lugn, konstigt! Tankarna snurrar men lugnet fortsätter att infinna sig. Nu oroar jag mig inte över operationen lika mycket, nu undrar jag mer över hur förkylningen kommer påverka tillfrisknandet. Vet att infektionsrisken är större då.. Tänk va jag grubblar! Jag tror inte jag är den enda som gör det....?

Ska försöka vila mig i form. Lilla sessan är hemma idag. Hon ville absolut vara med mig innan jag ska till sjukhuset. Mysigt, dock inte lika enkelt att vila.

Lite oro finns där. Är rädd för att inte vakna.. men sen tänker jag att om något går snett så kommer ju inte jag märka det ändå. Men ni vet, jag är inte redo att lämna.. jag är inte klar. Mentalt har jag hela tiden varit en vecka framåt, så i torsdags var det jobbigt, men sen har lugnt kommit och belägrat sig. Hoppas innerligt det stannar. Inser att min nuvarande fysiska form inte är den ultimata för att göra det jag ska, men tanken på att skjuta upp det vill jag inte ens tänka på..

Ja nästa gång jag skriver, då borde det vara gjort. Håll tummarna!

Likes

Comments

Ja nu är det bara en vecka kvar tills det är dags för min operation. Jag inser att jag måste börja ladda mer mentalt.. känner mig inte redo... jag är faktiskt orolig... Försöker bena ut var oron ligger i.. Men bara jag tänker på sjä'lva operationsdagen, morgonen och uppviket så ilar det av en slags oro och obehag i kroppen. Jag fattar inte varför!? Jag har ju gjort detta så många gånger, jag borde vara lugn som en filbunke, men ack nej. Sjukt irriterande att jag inte känner mig lugn och trygg. Vad är problemet?!

Jag får nog försöka ge mig lite tid för reflektion, att bara låtsas som ingenting, det tror jag är fel, det är som att gömma huvudet i sanden. Jag får göra som en slags mental träning - tänka som jag gjort när jag åkt polisbilen och förberett mig på väg fram till ett jobb. Vad är det värsta som kan hända, det bästa och det mest tänlbara.

Igår var jag på hjälpmedelscentralen för att prova ut korsetter. Alltså, nu måtte jag vara fåfäng, men när jag såg bilden på förpackningen så blev jag inte så upphetsad precis! Lite roligare bilder hade de kunde de väl ändå ta! Men sen insåg jag, vem är Snyggo korsett?! Skämt o Sido, den lär fylla sin funktion, förhoppningsvis se till så att det läkaren laga och syr samman under operationen kommer hålla ihop.

Damen som hjälpte mig med att prova ut korsetten gjorde ju inte min operationsångest bättre. "Ja varje gång man sövs så dör en del av hjärnan". Jo men tack för den! Nu känns det mycket bättre! Jag lär vara en grönsak vilken dag som helst då det är sjätte gången jag sövs till veckan.

Damen på hjälpmedelscentralen uppmanade mig att kontakta vårdcentralen och be om en toalettsitshöjning. Jag undrar vad det är som väntar mig egentligen.. 

Egentligen skäms jag då jag våndas över mina kommande prövningar. Min fina vän ska både opereras och få cellgifter. Jag är egentligen lyckligt lottad. Jag får möjligheten att laga min kropp, det är ju en ynnest faktiskt. 

Detta måtte bli bra!

Likes

Comments

Det går ingen en enda timma på mitt vakna dygn utan att jag tänker på min fina vän och det elände som väntar henne. Jag vet dock att vi är många runt henne som kommer göra allt i vår makt för att hjälpa henne genom detta.

När sånt här händer i min närhet så får jag en väldig distans till saker och ting. Jag får en tankeställare om vad som är viktigt. Vi människor tror ibland att vi ska leva i evighet, vi väntar med att göra saker vi vill och tror att vi har all tid i världen. Samtidigt uppmanar vi till att leva som att denna dagen var den sista. Jag tror inte på den tanken heller. Vi har alla en begränsad tid. Vi vet så lite om livet. Samtidigt gäller det att vi tar hand om våra kroppar, något som inte är självklart. Jag inser att jag har så mycket att vara tacksam för, att jag borde slappna av mer, njuta lite, sänka kraven på mig själv.

Vi ska våga leva, med en långsiktig plan, ha framtidshopp och tro på att goda saker sker, dagligen.

Ja, lilla jag då? Jag har inte alltid tagit väl hand om mig. Jag försöker vara mer snäll mot mig själv nu, men erkänner att det är lätt att falla tillbaka till det gamla "jag kör på, jag är stark, jag orkar, bara lite till..." Idag straffar kroppen mig på en gång när jag inte lyssnar. Det kan vara så sjukt jobbigt, men samtidigt så är det en liten hjälp, påminnelse om att jag måste lyssna. Mina muskler är fortfarande inte övertygade om att ryggen är bra. De krampar ofta. Jag stretchar fortfarande nästan varje dag, måste det för att inte få ischias, molvärk eller alltför eländiga felställningar. Men jag har vetskapen om att det som plågar min kropp, det är ofarligt. Jag kan hjälpa min kropp.

Här ovan ser du några bra vardagliga ting jag umgås med. Min stora studsboll o jag umgås i stort sett dagligen. Finns ingen som kan massera och trycka så hårt och djupt i musklerna som den. Skulle inte klara mig utan den! Linnex - i var mans hem som nån gång haft riktigt ont i musklerna. Gummibandet fick jag order om av Sebastian, det drar ut och sträcker höfterna ordentligt. Mitt sittunderlag - för att kunna stå på knä. Ja, jag vet, jag som innebandymålvakt borde klara det utan problem, men nej, det kan jag inte..

Jag är en väldigt envis tjej, på både gott och ont. Jag ger verkligen inte upp i första taget. Det gör att jag kämpar och gör allt jag kan för att vara mitt bästa jag. Jag har lärt mig genom livet att inget kommer gå lätt. Nu känner jag mig mer mentalt stark än på länge. Jag rustar upp, rustar på. För nu ska vi kämpa. Min operation känns inte längre ett dugg skrämmande. Den ska bara göras så att jag sen kan stå vid min väns sida. Nu rustar vi på. Fuck cancer!!

Likes

Comments

I morse när vi satt på jobbet och pratade lite så fick jag en känsla, svår att sätt ord på. Det var en känsla av att något svårt skulle drabba någon I min närhet, nån jag håller av. Några minuter ringer min telefon. Jag ser att det är en av mina allra käraste vänner som inte brukar ringa på morgonen. Jag förstod att hon ville något speciellt.

Känslan jag hade minuterna innan visade sig vara sann... min fina rara underbara vän hade drabbats av cancer. Jag har tänkt på henne hela dagen sedan vårt samtal. Jag tänker vara vid hennes sida i det här, vi ska kämpa tillsammans.

Min fina vän och jag har följts åt ända sen jag kom till Vaxholm. Vi spelade i samma damlag och sen fick vi vårt första barn samma år. Vi skiljde oss med några månaders mellanrum och sen hängde vi ihop som singlar, vi bildade par på cykelfest och andra kalas och hade så mycket roligt tillsammans. Hennes alldeles underbara humor bara ÄÄÄÄÄÄLSKAR jag, hon har de skönaste svar på allt! Man har aldrig tråkigt med henne.

Vi träffade även våra nya partners med några månaders mellanrum, ja, vi följer verkligen varandra. Vi vet att vi alltid finns där för varandra, i mot och medgång.

Livet är så oförutsägbart. När såna här saker händer inser man hur mycket vissa människor betyder för en.

Jag kommer visa henne att jag alltid kommer finnas där. Hon är en så fantastisk person som jag värdesätter otroligt mycket. Ingen ska behöva gå igenom detta ensam, och definitivt inte denna fina tjej. Hon sätter alla andra före sig själv, nu är det hon som ska vara i främsta rummet.

Nu känner jag ingen oro för min egen del. Det kommer gå kanon, jag ska ju bara laga min kropp, sen ska vi, min vän o jag säga "fuck off cancer", vi vill inte umgås med dig.

Till min underbara vän; Du är inte ensam. Jag finns här 24/7 för dig. Vi som är runt dig kommer göra allt vi kan för att hjälpa dig. Du vet att jag aldrig kommer tröttna på att lyssna dig och jag vill så gärna stötta dig i alla lägen, hålla dig i handen genom detta. Du är starkare än du tror, och vi är många som kommer vilja bära dig genom detta. Tillsammans är vi starka.❤❤❤

Likes

Comments