Jag var ungefär 12-13 år när jag började förstå att något var fel med min pappa. Han betedde sig inte som alla andra människor, han var mycket stissig och uppe i varv. Han gjorde aldrig något konstigt emot mig eller visade på något sätt vad han höll på med, utan han skojade och skrattade med mig som vilken annan pappa som helst. Roligt tyckte jag, tills jag insåg hur det egentligen låg till. Jag hade som bäst kontakt med min pappa då jag var liten. Jag kunde bo där varannan helg och vi sågs lite då och då utöver denna tiden också. Men ibland tog det flera månader innan jag ens hörde något ifrån honom..
Jag minns en kväll då jag var väldigt liten och vaknade upp mitt i natten och jag mådde otroligt dåligt. Pappa var inte hemma. Jag hann inte ens öppna toalett locket innan jag kastade ur mig det jag hade i min lilla mage. Jag grät och pappa och någon kvinna jag aldrig sett förut kom in genom dörren. De båda såg chockade ut och pappa skyndade sig för att hjälpa den lilla sjuklingen ner i sängen igen. Han läste bamse för mig och sedan somnade jag. På morgonen var kvinnan borta. Jag kommer ihåg att jag tänkte mycket på hur trött hon såg ut. Hon var väldigt mager och såg förstörd ut. Pappa däremot var pigg som vanligt.
Nu som vuxen så har jag insett vad som försiggick och jag kan tänka tillbaka på många tillfällen då pappa var påverkad i min närvaro. Jag som barn förstod ingenting, men ibland kunde det kännas lite obehagligt. Men det som känns mest obehagligt var att alla visste utom jag..

Likes

Comments