Dom tankarna bär jag på varje dag.
Är jag onormal, vad är onormal?
Lever dagligen med ångest, med rädsla, med konstant oro för att något ska inträffa.
Att jag ska möta någon jag någongång blivit skadad av, kanske blir jag påkörd av en bil, eller en buss.
Vet med mig att tankarna är fel.

Men ändå, ändå rullar dom på där inne i huvudet.
Jag är för spontan, jag säger saker jag inte alltid menar, ofta händer det.
Vill lägga upp det på ett vis, men uttrycker mig på ett helt annat sätt.

Säga att någon har fina kläder på sig kan bli "ja men det där ser okej ut"

Att maten smakar bra kan ofta bli till något negativt genom ett syrlig komplimang som jag inte alls vill säga.

Jag vet att det är fel. Men ändå får jag inte det rätt.

Gör saker för spontant, handlar saker och slösar pengar på det trots att vi har allt vi behöver hemma.
Något i min hjärna blockerar det som egentligen hade behövt säga ifrån.

Att vilja slå sönder saker i ren ilska, mina egna saker.
så som min mobil eller något annat av värde.
Spontant bara.
så onödigt men jag kan inte hålla känslorna inne.

Sen har vi kontrollbehov, mitt hem är mitt hem.
jag bestämmer upplägget på allt (förlåt älskling ).
mat,placeringar av saker,inredning osv.

Där har vi ett stort problem där det ofta brister.
minsta fel och himmel kan gå till helvete.

det är kväll nu, en sömntablett senare och jag är i det lugnaste jag kan komma ner i .

på återseende. /H

Likes

Comments

Hur börjar man på ett brev? Till någon som är död.

Jag vet inte, men jag har känt så länge att jag måste göra detta. Att jag måste få ur mig dessa känslor. Finns väl inget bättre sätt än att skriva ut det?

Du kanske inte minns, drogerna kanske gjorde sitt och alkoholen sitt.

Slå dig ner en stund, lyssna. Jag har något att berätta.

Om hur du förstörde och rev upp våran möjlighet till trygghet.

Lev med samma ångest som vi fått göra genom livet.

Ingen förtjänar det vi fick genomgå och idag kämpar vi syskon mot en ständig ångest och dröm om att allt ska bli bra.

Du däremot, du fick ett enkelt straff.

Du somnade in, du dog, du är borta.

Själv så fyller jag snart 30.

Än idag genomgår jag dagligen ångest. Vill slippa bilderna av dig, hur du dagligen slog oss. Hur du kränkte oss och hur du förstörde våran mamma.

Hon som idag fortfarande är instabil och lever i det som var "då". Jag kan än idag inte förstå, varför och hur droger kan förstöra för så många.

Du slog oss, du slog henne, du skadade oss så in i helvete mycket.

Jag är inte den som är den, så trots dina misstag har jag flera gånger gått till din grav, lagt en blomma, tänt ett ljus men även förbannat dig.

Jag är så arg!



Likes

Comments