Som jag inte nämnt särskilt mycket, är jag maskinistens dotter. Båda mina förändrar är maskinister. Från början var de tillsammans. Men så länge jag minns har de hatat varandra. Pappa är fortfarande maskinist, jag är stolt över att få vara hans dotter. Mamma är ett snäpp högre i samhället och sitter på kontor, jag är stolt över att vara hennes dotter också. Samtidigt som jag är stolt över att vara mina systrars syster och min brors syster. Fast de vet knappt att de andra existerar. Inget av mina syskon är egentligen införstådda med att endast en av deras föräldrar också är min. Jag lever i två familjer... I båda mina familjer finns ungefär samma saker, två barn, en pappa och en mamma, en hund, en Volvo, ett landställe osv. Trots att jag aldrig har åkt varannan vecka blir det ändå en splittring i vardagen. Tiden fortsätter hos den familj jag lämnar. När jag kommer tillbaka till mamma får jag höra om den fantastiska middagen de hade med grannarna när jag var borta. När jag kommer tillbaka till pappa hör jag om hur någon åter igen gjort bort sig i skolan. Gång på gång blir jag lämnad utanför. Femte hjulet på två vagnar som definitivt inte sitter ihop. Vagnar som rullar på olika vägar.

En tid i mitt liv valde jag en familj. Jag orkade inte det ständigt flängande och undrande utanförskapet. Familjelösa tillståndet passade inte mitt tolvåriga jag och jag mådde så dåligt att jag började om. Tillhöra en familj, vara en person, ha en åsikt, bo i ett hus. För att sätta ord på det "sa jag upp mig som skillsmässobarn". Min ena familj existerade inte längre, de fick inte vara involverade. Jag bytte skola och fyllde endast i en målsman i kontaktuppgifterna. Strax därefter bytte jag även efter och mellannamn. Det var aldrig lätt, men något lättare än innan. Tills jag åkte förbi och undrade hur de hade det. Varje dag började jag fundera på vad min andra familj åt till middag. Hur de gick för mina andra syskon i skolan. Hur mina andra familjer haft det på jobbet. Hur hade semestern för min andra familj varit??

Mina föräldrar hatar verkligen varandra. Det är som ena familjen är Mattisrövare och andra familjen är Borkarövare. Jag hoppar gång på gång över helvetesgapet. Lika rädd varje gång. Varje gång det är dags att säga hejdå till någon, har jag en grym separationsångest. Även om ett hejdå kan innebära är att det är dags att ses dagen därpå igen eller om det dröjer långe innan det är dags. Alltid blir jag lika ledsen. Helst vill jag inte säga hejdå, ofta lämnar jag skolan utan att säga hejdå. Jag bara går, bryter mot normerna.

Min uppväxt har gjort att jag känt mig väldigt ensam och halv. Jag har levt dubbelliv. Två liv i helg skilda världar. Varannan helg har jag bytt samhällsklass, kompisar och fritidsaktiviteter. Jag bytte till och med klädstil. När den ena världen förnekas av den andra, alla låtsas som att de olika världarna inte finns. Om något nämns eller yppas om fel liv blir det mycket dålig stämning, ibland även bråk. Varför finns det ingen handbok i att förneka halva sig själv hela tiden?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

22;08 - Det är hög tid att försöka sova. Här ligger jag och tänker på allt jag gjort som kanske kunnat få dig arg. Ingenting av det jag kommer på har varit med mening. Ändå finns det flera saker du kan vara arg för. Alldeles för många gånger har mina misstag lett till tråkig stämning. Det är verkligen inte min mening att göra dig illa. En person jag älskar så mycket vill jag ska må bra. I den situationen där jag känner att du är arg eller besviken, kan jag inte låta bli att undra hur du har det. Även fast jag inte borde. När jag har fått dig att må dåligt borde inte jag undra hur du har det. För visst är det mitt fel...? Hur kunde allt bli så fel?

Jag orkar inte längre. Att vi gång på gång hamnar i samma härva. Är det ens min bästa vän om vi bara bråkar och kastar skit? Vår relation är destruktiv. När andra vänner omkring mig förklarar hur en vänskapsrelation ska se ut, då har något gått snett. Jag tar all skuld. Det ska du veta!

Du var någon alldeles särskild i mitt liv. Därför kommer jag alltid att älska dig, såret efter dig kommer aldrig att läka. I världen är du bara någon men för mig var du hela världen!

Likes

Comments

8 Mars - Internationella kvinnodagen.
Denna dag är otroligt viktig! Vi måste uppmärksamma alla tjejer och kvinnor som kränks och diskrimineras hela tiden bara för att de är kvinnor. Här i väst har vi kommit otroligt långt. Vi har skrivit historia och är på god väg! Dock är det kommande generation i Sverige att ta sista steget. Steget mot jämställdhet - inte bara mellan man och kvinna, även för alla andra kön och sexualiteter som yttrar sig här. Alla ska få samma möjligheter. Vi föds olika, och olikheterna kommer alltid vara ett faktum. Det är bra, vi ska vara olika. Kanske bör olikheterna kanske skapa våra framtida villkor, men också våra mål. Det viktigaste är att alla får samma möjlighet; som att hon med dyslexi får lite längre provtid medan han med Adhd får en bensträckare. Olika villkor för samma möjlighet! Tåls att funderas över hur vi ska skapa det nya samhället!! Jag vet nog själv inte alls vad jag tycker... men någon av mina tankar kanske är rimliga...?

Feminism är ett infekterat begrepp. Jag skulle själv vilja kalla mig feminist, men jag vet inte om jag vågar. Vill inte ses som en manshatande aktivist som springer runt med tuttarna i vädret. För det är jag inte. Kanske har jag en del förakt mot män, men det är för att jag sällan träffar någon som respekterar mig. De flesta män lyssnar inte seriöst på mig. Jag ses som en patetisk flickidiot. Sålänge jag är medveten om mitt förakt och mina fördomar samt kan hantera dem i vanliga situationer så tänker jag att de får finnas, ett litet tag till. Mycket väl förstår jag att jag måste ändra på de fördomarna. Det vill jag göra!! Inte är det enkelt men jag jobbar på det varje dag. Min förhoppning är att träffa en (eller flera) män som kan ändra på mitt sätt att se på dem. Jag är beredd att ändra mitt sätt att se och tänka. Från att se män som makthavande våldtäktssvin som utnyttjar patriarkatet till berikningsrika likasinnade. Jag vill ändra på det.

Jag blir kallad extremfeminist. Det kanske jag är. Egentligen är hela min själ otroligt extremfeminist. Varje gång någon kritiserar eller ser ner på det tankesättet känns det som en kniv i mitt kvinnohjärta. Jag vet att jag inte gör allting rätt, snarare tvärtom... Jag ber om ursäkt för det. Och jag önskar att en dag ska alla människor stå tillsammans som människor och inte i en kamp om rättigheter i ett patriarkat. Desto mer en slåss mot patriarkerna, desto med blöder det. Dem blödande feminismen...

Likes

Comments

Hur ska man veta vad man vill i livet?
Drömmar... En person sa till mig att man ska drömma. Hen påpekade att jag drömmer för lite. Att jag genom mina drömmar skulle kunna ta mig till det jag egentligen vill i mitt liv. Ur en aspekt har jag varit rädd för att drömma, rädd för att bygga upp förhoppningar. Ingen av mina små drömmar kommer ta mig någonstans, ingen av de är tillräckligt stora eller passionerade, ingen av dem är värd att skuffa undan någon annan. Med samma tvivel och undran som jag nu står med, har jag ändå en liknande erfarenhet av. Gymnasievalet. Visst hade jag massvis av funderingar och drömmar, då gjorde jag ett val. Ett val som jag är glad över. Egentligen inte över att de alternativ jag tillslut valde var bra, utan atmosfären jag handlade i har gett mig erfarenheter. Både positiva och negativa. Framförallt har jag fått lära känna människor som jag inte en sekund hade velat byta bort. Det viktigaste med min gymnasietid är egentligen att jag efter så mycket velande bestämde mig. När jag tänker efter minns jag knappt varför jag valde som jag gjorde. Det gör det inte lättare när jag tre år senare står inför ett svårare val, ett val som inte ens är lika givet. Ingenting tvingar mig att plugga vidare. Jag skulle kunna göra precis vad som helst. Framför mig ligger mitt liv med alla möjligheter. Bara jag väljer och kämpar för mitt val så kan jag göra vad som helst. Dock så plågar mig tanken av att jag kommer behöva välja, eller framför allt att jag måste välja bort. Redan nu så har jag behövt strippa lite bland mina intressen. Tanken på att jag kommer behöva ge upp ännu fler delar av det som utgör mig plågar mig verkligen. Den hindrar mig från att tänka klart och mest tänker jag paniktankar om hur jag varje dag ändrar åsikt om vad jag vill.
Jag har alltid skrivit för att bena ut vad jag känner. Likaså vill jag göra nu, skriva vad jag könner och tänker och sedan förstå om jag förstår det...

Mina drömmar ska få blomma ut, en efter en. Förhoppningsvis tar det mig någonstans om de får den plats de behöver. Jag har haft dem som instängda i mig. För att kunna titta på och vilja behålla allihopa, förverkliga allt. samtidigt! Kanske öppnas ventilen och släpper ut lite extra tankeånga som kan lätta på trycket i pannan...

Likes

Comments

Siris fötter flyger över marken. Hon springer så fort som en tjej i hennes ålder ska kunna. Långt bort vill hon. Allting måste komma ut. Annars spricker hon. Skrika måste hon göra. Siri ska aldrig vända och komma tillbaka. Hennes nära och kära ska få undra och sakna henne. Dom ska gråta och skrika av förtvivlan. Ändå ska Siri inte komma tillbaka. Hon ska bli som Ronja rövardotter. Springa runt i skogen och skrika. Ingen kommer höra henne. Ingen kommer se henne. Ingen kommer veta av henne. Alla kommer tro att hon är död. Att hon tagit livet av sig. Men Siri ska leva. I hemlighet där ingen vet.

I Siris mage ligger en klump. Den är full av förväntan och rädsla och förhoppningar. Hon vet inte om hon kommer kunna klara sig. Siri har aldrig varit någon vildmarksmänniska. Friluftsliv och skogspromenader har aldrig funnits i hennes tankar. Men nu, då måste hon. Vad finns det för andra alternativ? Hon har verkligen prövat allt. Nu blir det såhär. Hon springer fortfarande. Det är jobbigt. Mjölksyran börjar sprida sig i hennes ben. En pojke kommer gående mot henne. Han ler, hans ögon lyser. Hon saktar ner och stannar. Pojken ser undrande på henne. "Siri" säger hon och sträcker fram handen. Pojkens hand möter hennes och han ler igen. "Hej Siri. Jag heter Alex". Siri nickar mot honom och börjar gå igen. Alex står kvar och tittar efter henne. "Siri!" Hon stannar inte, svarar inte heller. Bara går som om ingenting har hänt. "Siri. Stanna!" Hon stannar men vänder inte på sig. Alex tar några steg mot henne. "Vart ska du?" Siri bara rycker på axlarna. Sedan vänder hon sig om och tittar på honom. Han ser bekymrad ut nu, leendet är borta. "Lycka till Siri." Hon försöker le lite, det går inte bra. Alex rotar i sin väska och fiskar upp en penna och ett anteckningsblock. Kluddar lite i det innan han river ut en bit och sträcker fram mot Siri. "Ring om du behöver! Tveka inte." Siri tar emot papperslappen och tackar. Hon granskar snabbt Alex med blicken. Ganska kort och musklad. I handen har han en sjömanssäck i jeanstyg med snören som för länge sedan kanske varit vita. Tyget är slitet och nött mot kanterna, lite som favoritjeansen. Alex ger henne en tafatt kram och ser henne i ögonen. "Siri, ta hand om dig! Tveka inte för att ringa om du behöver, lova det." Hon tittar på pojken som hon känt i några knappa minuter. Så ofattbart snäll han är. Han ser hopplösheten och förtvivlan i hennes ögon. Egentligen så vet inte Siri vart hon tänkte ta vägen. Vad hon ska göra. Om hon ens kommer klara sig...

Likes

Comments

Den biologiska definitionen för en människa brukar tala om en kropp med två ben, två armar, öga, näsa, mun. Människan har en mycket särskilt utvecklad hjärna. Med den har vi utvecklat ett helt system. En civilisation Där går livet ut på att överleva de mörka perioderna, springa mellan barn, jobb, fritidsaktiviteter, vänner, pressbyrån och psykologer. Här finns normer och prestige du måste följa. Utan att någon berättat för dig så ska du veta att du ska stå på höger sida i rulltrappan. Ett stort gemensamt mål är att ta hand om den förorenade livsplats vi skapat. Människan skapar ett problem för sig själv, ber om ursäkt och försöker ställa allt tillrätta igen. Alla är vi likadana, vi blöder samma färg!


Jag som människa är inte mer än så. Värdet på mig själv som jag satt är bara, enkelt. Som introvert tänkare så ser jag mig som någon speciell. Hela min värld, allt som jag vet, inkluderar mig. Alltid så påminner jag mig om hur andra ser mig, jag betyder inte mer för dem än vad de gör för mig. Tanten jag pratade med på bussen i morse har förmodligen fortsatt sitt liv utan att reflektera över vem jag var. På samma sätt som jag knappt minns henne.


Ett steg upp i universum, där kan jag stå och titta ner på mig själv. Så liten, så ensam i världen. Det är få som faktiskt ser hur liten jag är. Stor i orden men liten på jorden. I världen är jag bara någon, men för någon är jag hela världen. Enligt fjärilseffekten så har alla mina små handlingar en viktig del i livets cirkel. Även om det ofta känns rätt meningslöst sker något i följd av det vi gör.


Jag är beroende av vissa människor runt omkring mig. Människan är ett flockdjur som behöver närhet och kärlek. En lojal och ärlig vän som ställer upp i alla lägen är något som står högt på önskelistan för många. Någon som tar ens hand och säger “hoppar du, hoppar jag”. Kärlek, sexuell kärlek, är många besatta av. Det är så eftertraktat att de flesta skryter och överdriver. Familjen är tryggheten som alltid ska finnas där. Problem inom familjen får heller inte komma ut.


I skolan, inför lärarna, är jag bara ett namn som ska ha ett betyg. Formen är att jag ska prestera innanför deras mallar. Vissa lärare missar att min prestation egentligen bara är ett gensvar på deras prestation som lärare. Som elev, så ser jag det inte heller så. Oavsett vad jag lärt mig under lektionerna så förväntar jag mig att jag skriver A på prov och uppsatser. Annars så blir jag besviken på mig själv. Det är nästan omöjligt att alltid prestera på topp. Här är ett undantag där jag bryr mig om vad folk tycker. Min prestation är mitt enda sätt att visa lärarna att jag är en bra person.


Ibland så står jag bara stilla framför spegeln. Vem är jag? Vad betyder det jag är? Jag tittar in i mina bruna ögon. En dålig dag möts jag av att de är svarta och bottenlösa, en sorgsen dag så är de rädda, blanka och sårade. En bra dag glittrar de av skrattande glädje. Vissa dagar, när jag inte vet vad jag känner så är det som om mina ögon försöker fråga vad som pågår. Runt om kan min hy vara blek av trötthet och stress eller flammig röd av ansträngning. Jag ger mig själv blickar som hade kunnat döda eller det där skoningslösa andliga ansiktsuttrycket med ögon som inte ser och orörliga läppar som inte kommer tala om för någon vad problemet är.


Meningen med livet är att vara den bästa versionen av sig själv. Det är bara jag i hela världen som kan vara mig och leva mitt liv. Därför ska det göras på bästa sätt. Jag undrar vad det innebär. Måste jag alltid vara jättebra som människa då? Borde jag gå upp en timme tidigare för att hinna springa den där milen innan skolan, borde jag plugga konstant på raster och håltimmar så att jag får A i alla ämnen? Borde jag ha superorganiserad rum med bokhyllor fulla med böcker som jag läst för länge sedan? Borde jag alltid vara glad och positiv? Är det det som krävs för att jag ska vara den bästa versionen av mig själv?


För ett par år sedan sa en god vän till mig att jag var för djup för min ålder. Jag har alltid varit en liten grubblare som tar mig an alldeles för svåra tankenötter. Mina tankar har en förmåga att trassla in sig i varandra och mest stappla fram sidledes. Oavsett hur många gånger jag frågat mig vad meningen med livet är så kommer det alltid att rubba min vardag. Som en pärlmussla sluter jag ett skal runt mig, där jag helt oberoende av världen och verkligheten kan tumla runt för mig själv mumlandes “Varför?, Varför?”. Mitt sinne har förflyttat sig till en annan dimension och är därför inte närvarande längre.


I den biologiska mångfalden är vi fortfarande bara ett däggdjur, precis som vilken annan giraff eller åsna som helst. Det som driver deras liv framåt är sexualdriften. Det finns även där en vetenskaplig skillnad mellan oss och djuren. Människan är ett av de enda djuren som har sex i andra syften än att skaffa barn. Till slut handlar det ändå om det.


Likes

Comments

Älskar du mig?
Så saknar jag dig.

Den omtanke du ger,
Är det käraste jag ser.

Din smekning på min arm,
En hel månad höll den mig varm.

När jag sluter mina ögon,
Känner jag doft av pelargon.

Jag kan se din bruna hy,
Hela du syns på min framtidsvy.

De flesta de har en defekt.
Men du, Du är så jävla perfekt

För jag älskar dig.
Så säg att du älskar mig.

Likes

Comments

Nästa Odenplan hörs det i tunnelbanevagnen. Hon känner det välbekanta surret från mobilen i fickan. Redan innan Sally plockar upp mobilen vet hon vem det är ifrån. Först känns det i magen, precis runt naveln, ett litet pirr, som ett mobilsurr fast inuti magen. Pirret utgör en värme som strålar från magen ut i resten av kroppen och inom loppet av en sekund har kinderna också blivit rosiga. Simon Carlstedt; Tänker du att du jag ska komma till Bromma eller på det faktum att du por i min mobil? Ett stort leende sprider sig i ansiktet på Sally. Känslorna i kroppen sprider en liten saknad, en saknad av en kram, en kram av honom. Det är så tydligt, hon vill ha honom. Sally vill ha Simon och Simon vill ha Sally, det är bara en tidsfråga innan de blir ett par.

För ett par somrar sedan hade hon suttit i en mörk trädkoja. Det var midsommar, morsan hade druckit lite för mycket. Tredje förhållandet sedan Sallys pappa drog hade precis haft sitt uppbrott rakt framför ögonen på Sally och hennes lillasyster. Selma hade tittat storögt på de sönderslagna sillburkarna och vinflaskorna som kastats runt med. Hennes blå ögon hade varit så oskyldiga på när de tittade på spillrorna av midsommarfirandet som låg kvar på marken. Ögonen hade svämmat över och fått tioåringen att springa ut i skogen. Sally följde efter, ihop om att kunna trösta och ge lite trygghet till Selma. Sally ledde Selma till den gamla trädkojan, väl undanskymd i skogen. Hon hittade ett ljus som hon tände, det spröda skenet spred sig i kojan. Deras äldsta syster Sonja hade byggt den som skydd för farsan när Sally var liten, innan Selma fanns. Sonja brukade ta med Sally ut till träkojan på kvällen, de hade bott i den hela somrarna. Selma hade aldrig träffat Sonja, hon hamnade på behandlingshem när Selma föddes. Sedan Selma kom bättrade sig morsan, livet hade blivit lite mer normalt efter det.

Sally? Selma lyfte sin rödgråtna blick och tittade på henne. Hon blev lite osäker av allvaret i blicken, hon ville ta hand om Selma och få henne att vara en glad och oskuldsfull tioåring. "Kan du lova mig att du aldrig gifter dig?" Sally vände bort blicken, suckade och svarade "Jag tänker aldrig bli som morsan, aldrig bli kär och låta någon såra mig så mycket att jag måste supa skallen av mig och fördärva livet för alla runtomkring. Det kan jag lova dig Selma." Nu kunde hon titta på Selma igen. Selma svarade henne "Bra, det ska inte jag heller. Jag kommer aldrig förstå varför man blir kär."

Nästa Bromma. Hon insåg att hon fortfarande satt och tittade på Simons sms. Aldrig bli kär, hon hade ju lovat Selma det. Det var svårt att hålla tankarna i styr. Simon var som fastklistrad på näthinnan samtidigt som hennes löfte ringde i öronen. Hon reste sig upp och tänkte på Sonja, efter åren på behandlinghemmet började hon må bättre. Hon hade skänkt sina gamla dagböcker till Sally. Hela hennes barndom fanns dokumenterad i böckerna. Sonja älskade Sally över allt annat. Sally var också den enda hon litade på, under den svåraste perioden var Sally den enda Sonja ville prata med. Aldrig skulle Sonja förstå om Sally berättade om Simon. Tunnelbanedörrarna öppnades och hon möttes av den kalla vinterluften. Istället för att gå hem till den egna nya lägenheten satte hon sig på en kall träbänk. Hon plockade upp mobilen igen. Snabbt innan fingrarna stelnade skrev hon "tänker att du ska komma till Bromma." Det kändes ändå som att det här kunde bli bra.

Likes

Comments

Det sved en stund efteråt, varmt blev det också när blodet sipprade ut ur det lilla jacket som bildats i Zeldas arm. Det hade inte gjort så ont som hon väntat sig. Egentligen så var hon inte ute efter att plåga sig själv. Alla som mådde dåligt skar sig i underarmen. Zelda mådde dåligt, sämre än de flesta, ändå var det aldrig någon som lyssnade eller trodde på henne. Ingen ville se Zelda eller ta henne på allvar. Ett jack till måste hon ha, ett djupare, det första är ju bara ett test. Hon drog kniven långsammare och mer omsorgsfullt den här gången. Blodet från de nya jacket rann över det första, där blodet redan hade börjat levra. Hur många jack måste man göra? Amanda hade många jack i sin arm. En del var gamla och syntes bara som ärr, medan andra var nya och med en mörkröd sårskorpa ovanpå. Till skillnad från Amanda så var Zelda väldigt smärttålig. Det enda som bet på Zelda var köld. Som treåring hade hon kommit till Sverige och fått uppleva kyla påriktigt för första gången. När hon var tolv förfrös hon lilltån så illa att den var tvungen att amputeras. Ändå älskade hon att frysa. Hon tittade ner på foten, fantomsmärtorna i den var värre än de två jacken i armen.

Likes

Comments

Runt omkring mig pratar folk om att fira in det nya året. En ser fram emot 2017 och tycker det ska bli skönt med en nystart. Positivt blickar man framåt. Nu vänder vi blad och skriver nya kapitel.

Jag känner inte så. Inte kan jag heller vara ensam om det. Det måste finnas många fler som inte är överexalterade över nytt år. Min ångest för nyår, grundar sig i separationsångest. Jag vill inte lämna det gamla året. Oavsett om det varit bra eller dåligt så vill jag inte att det ska försvinna. Aldrig mer kommer 2016 komma tillbaka. Likamycket som 2017 är värd en bra start, så är 2016 värd ett bra avslut.

Om en nu envist ska se årtalen som kapitel ur en bok. Då är ju det sista kapitlet det viktigaste. Slutet på boken är mycket viktigare än början. Det är upplösningen man vill åt. Hur en avslutar något är också lättare att påverka än hur händelser ska börja. Ofta så börjar ju faktiskt det mesta rum omkring en utan att en märker det. Är inte det fantastiskt? Att vi kan gå här och inte tänka på vad som ska hända om vi vill. Det kommer till och ske ändå. När vi avslutar däremot, det är då det blir upp till en själv att avgöra utgången av det hela. Avgöra och dra det åt det bättre eller det sämre. Tyvärr, eller som tur är, är det ju oftast avslutet man minns bäst.

Likes

Comments