View tracker

Det var en gång en flicka. Blott 14 somrar som hade hela livet framför sig. Hon var ofta glad men samtidigt väldigt ledsen. Hennes mamma var sjuk, psykiskt sjuk. Det var obotligt och hon hade många bra perioder, men ibland dåliga. Flickan älskade sin mamma och för henne var hon alltid den bästa mamman på jorden. Ibland pratade mamman och flickan om döden. Flickan tyckte det var jobbigt att höra när hennes mamma med sorg i rösten sa, "Den här låten vill jag ha på min begravning". De kunde prata om allt mellan himmel och jord, men när ämnet döden kom upp blev det alltid sorgligt. I de dåliga perioderna blev det många samtal om det, så många gånger valde flickan att stanna hemma från skolan. Hon ville inte att det skulle hända hennes mamma något. Inte något som hon kunde ha stoppat.

Mamman var inte lika glad längre, och de dåliga perioderna blev längre. Flickan kunde inte vara kvar och fick flytta till sin pappa på heltid. Några veckor senare fick flickan reda på att mamma låg på sjukhus. Hon låg i koma och skulle antagligen aldrig vakna igen. Flickan skrek och grät, många gånger ljudlöst på natten då de andra sov. Begravningen kom och den låten de pratat om spelades ur högtalare från kyrkan. Flickan skulle aldrig få se sin mamma igen. Aldrig mer.

Tiden gick och flickan försökte leva, men det var som att en del av hennes hjärta försvunnit. Hon kämpade varje dag och försökte fylla tomrummet på alla sätt. Läxor från skolan, alkohol och killar fick fylla dagarna. Meningslösa samtal på fester och kyssar från pojkar hon inte ens kände. Flickan var så trasig, så ensam. Hon ville inte mer.

En dag var flickan åter på en fest och en pojke frågade hur det var. Flickan blev förvånad, det var inte någon som ställt den frågan på länge. Pojken var snäll och hade djupa bruna ögon och dom började umgås. Veckor gick och flickan kände sig lycklig för första gången på väldigt länge. Allt det utan alkohol och icke betydelsefulla strul med okända pojkar. Det fanns bara en. Han med dom bruna ögonen. Flickan hade blivit kär och tomrummet började sakta fyllas upp och lappas igen. Bit för bit. Flickan kunde äntligen börja må bra på riktigt igen och hon visste att hennes mamma skulle vara stolt. Ibland var det svårt, att släppa in personer som kunde tas ifrån henne var hennes största rädsla. Hon besökte mammans grav ofta och tog sedan steget med att släppa in pojken på riktigt. Det var det bästa beslutet hon tagit, för än idag lever hon lycklig tillsammans med honom. Han med de bärnstensbruna ögonen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Plötsligt känner man den där ångesten. Den kryper smygande fram och omfamnar hela din själ. Målar den till svart och kramar dig krampaktigt. Hur en annan människa kan framkalla detta mörker är fortfarande en gåta. Särskilt när han är ljuset själv. Alkoholen tar över och för en stund känns det bättre. Hur kan någon vara ljuset samtidigt det mörkaste som någonsin existerat? Hur kan jag vilja fly och springa för livet när jag samtidigt bara vill stanna i hans famn för evigt?

Vi sitter vid bryggan ett tag. Jag vet vad som kommer hända här näst. Han vet det också. Ikväll är jag tillräcklig och får somna intill honom. Imorgon är jag ingen, då är jag bortkastad och glömd. Han har redan träffat någon annan. Jag nöjer mig för verkligheten kommer inte än. Jag suckar djupt och lutar mitt huvud mot hans axel. Vi sitter så ett tag. Ljudet från festen ekar över sjön och just då skulle tiden bara stannat. Han reser sig och tar min hand, säger att han älskar mig. Jag vet sanningen men spelar med. Vi går sakta hem och lägger oss i hans säng. Han somnar fort och det gör ont i mig. Jag älskar honom, men han älskar inte mig. Inte på riktigt.

Man får akta sig för törnar när man dansar på rosor. Det är bara ett evighetsspel som går runt, runt. Verkligheten kommer i kapp och imorgon kommer jag få somna utan honom med vetskapen av att han somnar med henne.

Likes

Comments

View tracker