Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Likes

Comments

Japp, jag har plockat ur lastbilen efter 2 år.
Lämnat tillbaka tankkort och nyckel.

Känns faktiskt vemodigt att inte veta om jag kommer köra den igen. Vi har ju ändå tillbringat 9000 mil tillsammans.

Men för tillfället så siktar vi mot vårens händelser och hoppas att allting klickar 🚼

Likes

Comments

v 22 och en tripp till ullared är avklarad :)

Likes

Comments

Och igår så kände jag hur lillan rörde sig i magen för första gången igår 😍

Likes

Comments

Det spelar ingen roll vad någon säger. För ingenting är som det var förut.
Den tjejen som bodde i min kropp för några år sedan finns inte längre. De hjärnspökena som gjorde intrång i mina tankar är också borta. Likaså den skeva bilden av världen och hur det är att må bra.

"Jag har levt med dig så många år så jag vet hur du brukar göra"

Ja - du, liksom många andra, vet hur jag brukade vara/reagera/göra.
Men det är inte så längre. I och med att jag fick diagnoserna den där hösten 2012 så har jag förändrats för varje dag som går. Jag lär mig vart mina gränser är, mina begränsningar och vad jag kan göra för att må så bra som möjligt.
Jag har äntligen fått lära mig hur min kropp fungerar, läsa av mina egna känslor och reaktioner utan att någon står bredvid och talar om för mig att jag gör fel, eller än värre - känner fel.
Jag har äntligen fått göra det här utan doktorer, psykologer, medicin eller andra saker som nu ska vara så jävla bra.

Ja. Jag har ADHD och Asperger. Syns det? Ser ni det? Märker ni det?
Folk som verkligen känner mig, och vet om diagnoserna säger att de gör det.
Men nästan alla andra jag träffat som av olika anledningar kommit in och tala om just diagnoser blir rent ut sagt chockade när jag talar om att jag faktiskt har det här på papper. Och att jag sen lever mitt liv utan mediciner ger många hopp också. Meningar så som "menar du att man faktiskt kan leva utan medicin?", "äntligen någon som säger de här orden!" eller "jag önskar det fanns fler som du som kunde lära oss andra utan ADHD eller asperger hur det känns".
Visst, medicin fungerar för många. Men inte för mig. Och inte för massa andra heller.

Men det finns i princip bara en människa som känner mig så som jag är nu. Som vet hur jag fungerar nu. Och det är ju självklart Rasmus.

Så ni som säger att ni vet, släng er i väggen.
För ni vet ingenting.
För ingenting är som det var förut. Det är helt annorlunda nu.
Jag är helt annorlunda. Mitt liv och min värld.

Den tjejen ni lärde känna finns inte mer.
För här är jag. Mitt riktiga jag som fanns där så långt under all skit ovanpå.

Välkommen att lära känna mig, på nytt.
Men lyssna och respektera vad jag känner och tycker. Och dra inte slutsatser till att jag tycker något på grund av att jag är omedicinerad.
Då kan ni vända i dörren. Ge mig en ärlig chans.





















Likes

Comments

Det är troligtvis en liten tjej som finns i magen ❤❤

Likes

Comments