View tracker

Jag tror problemet med mig var att jag blev för blind- och fortsatte kämpa för någon som redan hade gett upp på mig. Eller.. jag tror jag redan visste om att han hade gett upp på mig innerst inne, men jag var väl inte riktigt redo att släppa taget om honom så som han gjorde med mig.

Jag vet att han stannade ute längre för att slippa umgås med mig, jag vet att han kom med en massa ursäkter för att rymma ifrån alla våra problem. Jag visste det- men jag satt ju ändå där och vänta tills han kom innanför dörren. Och jag bara fortsatte att sätta på mig mitt bästa leende och välkomna hem honom som allt var bra.- Även fast vi båda visste att det inte var det.

Det var så hemskt och se hur vårat förhållande rasade samman inför mina egna ögon. Hur jag såg att han inte älskade mig på samma sätt längre och hur han försökte undvika ha samtal. Han hade börjat stänga av mig medan jag satt och drog i stjälken utan några framgångar. Jag grävde djupare- medan mannen jag trodde jag skulle dela mitt liv med började fylla groparna. Och jag ville inte släppa honom, även fast jag gråtit, skrikit och kollat stumt in i en vägg tills han var hemma igen.- För i mina ögon kunde vi ju fixa det här, vi kunde det!

Men jag kom på mig själv en dag.: Enda gången vi hade en konversation- var när vi bråkade, då vi stod och höjde rösten emot varandra. Och enda gången vi hade fysisk kontakt- var under samlag eller då han fick slippa konversationer med mig.

Och till sist gick jag in i väggen och såg förbi mina förnekelser och förhoppningar, det här funkar inte. Han gör mig illa och jag gör honom illa. Och den uppenbarelsen fick mig att gå sönder i flera bitar, om och om igen. Jag älskade honom, jag ville dela mitt liv med han.. jag ville göra allt med den mannen. Han var ju min person, eller hur?

Och även när han gjorde slut med mig för sista gången så försökte jag ändå hitta en jäkla lösning, för jag var så envis. Jag ville mer än allt att det skulle gå. Men jag insåg ändå att det var slutet för oss.

Den dagen förlorade jag en viktig person i livet- men under samma gång så vann jag mer än vad jag någonsin anat..: Jag hittade mig själv igen. 


Och under skrivandes stund är jag fortfarande i läkeprocessen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

För 5 minuter sen satt jag på centralen, då jag kom dit en halvtimme förtidigt. Under bara den halvtimmen kommer en kvinna fram till mig. (Jag tror inte hon var så gammal, några år äldre än mig bara.) Fick inte hennes namn, men det var inte de viktigaste under tiden jag prata med henne.

XXXX

Jag kollade ut mot havet av människor som passerade och satt ned. Ni vet, det vanliga.

Helt plötsligt ser jag denna kvinna gå runt med en osäker aura och hon ser helt sliten ut. Och hon börja gå emot mig (och ni vet i stan så finns mycket knark och sånt, så jag var osäker på henne. elakt att tänka så, jag vet.) och jag tar ut en av mina hörlurar för jag ser att hon ska börja prata.

"Hej, kan du hjälpa mig? Jag har bara en syster här i Sverige och hon bor i Jönköping." Okej(?) tänkte jag bara och hon fortsätter, "jag har lämnat min pojkvän nu när han sov. Han har misshandlat mig i flera år och jag har pengar som saknas. Skulle du kunna hjälpa?".

Vad säger man till något sånt? Jag var fortfarande väldigt osäker på henne. Men jag kände inga dåliga energier. Hon var väldigt städad med sina kläder m.m. så jag gav henne en chans och bad henne att sätta sig ned bredvid mig och berätta hur hon tänker och vad hennes plan är.

Och när jag verkligen kollar på henne brister mitt hjärta. Hon är livrädd och helt trasig. (Man ser att hon har gråtit och håller in det.) Och hon berättar sin historia för mig. Och jag frågar ifall hon har ringt polisen eller pratat med någon om detta och hennes svar är nej och det förstod jag nästan på en gång, men man måste fråga.

Och jag har sett dessa situationer förut med gamla vänner och jag blir så ledsen för hennes skull, att behöva stå ut med denna man som tydligen ska älska henne. Usch känner jag.

Och eftersom jag stängde nästan ut allt i början av vad hon sa eftersom jag ville se vad hon verkligen ville. Men jag förstod som sagt att systern var i Jönköping men jag förstod inte(jag var chockad) allt och då berättar hon att hon är kort på pengar. Att det bara behövs 20 kr eller någon sorts liten summa. Och jag var inte säker på om jag hade kontanter men se där, jag hade 20 ynka kr och jag kände mig hemsk som inte kunde ge mer.

Men hon blev så tacksam och under tiden bryter hon ihop. Och jag märker att hon är frustrerad och ledsen. "Varför är det jag som måste rymma ifrån hemmet? Varför inte han? Det var ju JAG som inredde det. Det är ju mitt hem!" Och mitt hjärta brister ännu en gång.

Jag sa till henne att hon kommer komma ut det här en dag. Hon kommer klara sig även fast det inte känns så just nu. Men jag sa också att såren kommer alltid vara där men att hon kommer lära sig att hantera smärtan och bli så mycket starkare pga det här. (Jag sa mycket mer och hon sa mycket mer. Men jag tänker inte dela med mig av allt.)

Mitt under allt frågade hon om hon kunde få en kram, och jag gav henne det. Och hon bröt ihop igen och jag höll om henne för att hon skulle förstå att en dag kommer hon att vara lycklig igen.

Men sist av allt - Jag sa att jag var stolt över att hon drog därifrån, och jag såg på henne att när jag sa det så slappnade hon av mer.

Hon tackade och vi gav varandra en sista kram och gick iväg. Jag kollade dock på vad hon gjorde för att se om hon verkligen skulle köpa biljett. Och innan jag går ser jag att hon håller på att köpa en biljett.

Och då försvann min klump för hennes skull. Hon kommer komma härifrån.

XXX

Önskar att alla som går igenom något sånt här hemskt har någon eller vem som helst att prata med, ingen ska behöva gå igenom detta ensan. Och jag vet att många skäms, men låt någon hjälpa er. Eller ring polis.

Ta hand om varandra.

x Z

Likes

Comments

View tracker

Jag tror inte det. Den enda som kan göra dig hel är du själv, ingen annan. Jag förstår konceptet många menar när dom säger att du gör mig hel, och jag respekterar det. Men genom att säga så betyder det ju att du söker efter något som ska fylla ditt tomrum. Du ska aldrig känna att en annan person får dig att känna dig hel, det är farligt. Det är DU som ska känna att du själv gör dig hel.

''Vadå farligt?'', att förlita sig på en annan människa är farligt, att alltid anförtro att en person har ditt bästa intresse, det är farligt. Och jag kan förstå tankarna och aggressionerna många kan få av min text. Men i all ärlighet så har alla ett tomrum som dom ständigt försöker fylla. Även fast man inte tror det, och även fast man är säker i sig själv så är det alltid det där speciella vi söker. Det är inte fel att söka det. Men först och främst ska du känna att du är din bästa vän, du är din största supporter, du är den du kan förlita dig på till 100%. För i slutändan är det bara du själv kvar. Ingen annan.

Jag har lärt mig under min tid med min sambo att - ja, han gör mig väldigt lycklig. Han får mig att känna mig som en drottning och som världens vackraste person i världen. (Och en gång i tiden tyckte jag att man skulle känna sig hel med en annan person, men jag hade väldigt fel. Jag fann och finner fortfarande mig själv i detta förhållande och jag känner mig hel av mig självt.) Men han är bara en lyckobit i allt detta kaos omkring mig. Han är ett + i mitt liv och han gör mig lugn. Han är min partner, och jag vet att jag skulle bli så ledsen om vi skulle göra slut, men jag vet också att jag skulle klara mig utmärkt utan honom vid min sida. Det är det, jag skulle klara mig utmärkt utan en partner vid min sida. Förstår du?

Jag behöver ingen annan för att känna att jag ska orka leva detta liv. Även om jag har min problematik så klarar jag mig alltid. Och det är en lättnad för mig och min själ, att känna att jag klarar mig själv i alla väder.

Du själv ska kunna vara hel för att kunna vara med en person och vise versa. Två personer som känner att dom båda är hela och säkra i sig själva är dom som har de starkaste relationerna, det är vad jag sett och hört.

I slutändan är det bara ​du. ​Ingen annan. Du är din bästa vän. Kom ihåg det.


​x Z

Likes

Comments

Det känns som jag bara gör fel, det känns som jag bara tappar bort mig själv i dimman. Hela tiden. Vad ska man göra? Jag har försökt med så himla mycket, och ja.. det funkar väl titt som tätt. Men på något sätt kommer jag alltid tillbaka som en rundgång.

Har du varit med om den känslan? Då det känns som allt bara går i onda cirklar? Du tror att det funkar, men helt plötsligt så är du tillbaka ​där igen.​ Det är utmattande och energitagande, men vad ska man göra? Det enda man kan göra är att bara fortsätta försöka på något jävla vänster.

Jag har försökt med det mesta och jag märker hur mycket det tar att bara ens ​orka​, jag tror ingen riktigt förstår hur mycket jag försöker för att vara medverkande och ​där. 

Varenda eviga dag är en kamp för mig. Att alltid oroa sig, att alltid tro det värsta och förvänta sig det värsta. Att alltid vara på spänn och i action. Det är tungt och jag önska att någon kunde förstå vad jag går igenom. 


​x Z

Likes

Comments

Efter några år har jag äntligen fått en fungerande dator som inte hackar eller får för sig att stänga av sig! Vilken känsla.

Men jag måste erkänna, jag känner mig lite ur mitt element med en laptop, var ju inte direkt igår man ägde en och använde dagligen.. Förstår knappt hälften av alla inställningarna och det enda jag tänker är ​??????​??????, så lost är jag! Men men, jag antar att jag kommer få fäste på det här så småningom.

Men nu när jag har en dator kan jag verkligen börja bli seriös med bloggen, det är en helt annan sak för mig att ha blogg på mobilen och det blir lätt att jag bara glömmer och lägger den åt sidan. Vilket är synd då jag ändå älskar att skriva. Men nu är jag redo att ta tjuren i hornen och bara gå framåt! 

​x Z

Likes

Comments

Och så var det midsommar igen! Tiden går fort.

Just nu sitter jag i sängen och kollar på simpsons medan min sambo vilar. Varför är vi inte med våra familjer och firar? - Han har inga röda dagar och det är svårt för honom att ta ledigt pga hans jobb, men vi får det att funka då det behövs.

Vi ska nog bara ta det lugnt och samla krafter. Dock vill jag gå och köpa chips så jag har något att tugga på till mitt vin. Haha! Men vi får se. "natten är ung" som man brukar säga.

XX

Känns som valborg och midsommar är dom där högtiderna då väldigt många går ut och dricker så dom knappt kommer ihåg sina namn(inte dömande då jag själv också haft såna perioder). Men önskar bara att alla som är ute och dricker ikväll har en safe-friend som finns till ifall något går väldigt fel.

Eller förhoppningsvis har sån tur jag haft att ens föräldrar finns där ifall deras vän sticker utan ett ord. Been there done that.

Mina föräldrar har inte alltid varit dom bästa men när det kommer till jobbiga situationer där jag blivit strandad så har dom alltid varit där för mig. Så tacksam!

Hoppas alla tar det lugnt under såna här högtider.. mycket saker kan hända. Be safe!!

x Z

Likes

Comments

Är det bara jag som har svårt med rubriker? En klurig grej det där.

Sitter i min och min sambos lägenhet och försöker få fram inspiration till denna text också. Kanske ska jag gå ut ett tag och få inspiration av naturen och miljöerna? Kanske. Förmodligen.

Jag testar igen om några timmar.

x Z

Likes

Comments

Oddsen till att någon kommer vilja läsa den här bloggen är väldigt liten. Men att få skriva är något jag brinner för och väljer att göra oavsett om man väljer att följa eller att inte följa. 

Den här bloggen är till för min egna fördel, där jag kan känna att jag får skriva och utvecklas som person. Det handlar inte om uppmärksamhet eller att någon ska tycka synd om mig, det handlar om att göra något jag brinner för och få känna mig fri i min själ. 

Jag gillar att utveckla mina känslor och se dom på ett annat sätt än vad jag gör i mitt huvud. Att få se allt på skrift är en helt annan känsla, som jag inte riktigt kan förklara. Men jag tror någon som ser det här kan förstå mig. Självklart har jag en privat journal i min lägenhet där jag skriver om saker som verkligen gör mig illa, men att jag ska kunna blicka tillbaka och känna ''wow, vilken framgång!''.

Men det är inte de vad den här bloggen är till för, den här bloggen handlar om helt andra saker - vilket också är väldigt svårt att förklara. Det jag vet är att jag vill skriva. 

x Z

Likes

Comments