Efter min tredje behandling fick jag göra en röntgen för att se hur bra behandlingen hjälper. Detta gjorde jag 8 mars och 13 mars hade jag läkarbesök i Gävle.
Läkarbesöket gick jättebra!
Allt var borta på levern och endast lite kvar på mjälten och mellan lungorna.
Blodproppen jag hade var nästan också borta.

När vi kommer hem från Gävle hade vi möte med vår hyresvärd och en byggfirma. Helgen innan hade vi upptäckt att något stått och läckt under diskbänken, hur länge visste vi inte. När vi var i Gävle hade de varit här och mätt och kollat lite och det visade sig att halva köksgolvet var blött.

De kunde börja riva upp redan dagen efter och sätta in en fläkt som skulle stå och låta i minst två veckor. Jag bröt ihop. Inte det här också. Vad händer, måste vi flytta, jag har inte orken, jag ska snart få min fjärde behandling...

Lyckligtvis gick det att ordna så vi kunde bo kvar hemma. Det var lite bökigt - ja! Men det gick. Jag blev lite lugnare.

Samma kväll tömde vi köket och gjorde i ordning ett provisoriskt matrum.

Dagen efter rev de golvet, tömde "fyllningen" och satte igen med provisoriska skivor så att vi skulle kunna använda spisen. Samma eftermiddag kom Anticimex och satte in torkfläkten. Enligt byggfirman hade de gjort två-tre dagars jobb på en dag. Det har aldrig gått så smidigt någonsin. Tur i oturen kände jag :-)

Jag är så tacksam över att vi haft sådan tur med snickare, målare och vaktmästare. Alla har haft sådant överseende med att jag är hemma och sjuk. Hela renoveringen gick så smidigt som det bara kan gå känner jag. Sen att det hände just mitt i min behandling kanske var lite otur.

Så nu har vi nytt golv, nya tapeter, nymålat tak, nymålade element och ja allt som går att måla är så fint, fick även nya skåpluckor. Nu är det lite småpyssel kvar så som gardiner och få upp lite på väggarna men det får vi ta allt eftersom. Vill känna in lite vad vi ska ha.

Så vad säger man? Allt på en gång? 😜

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Jag trodde jag hade stenkoll på min sjukdom men tydligen har jag missat delar av den. Tex så hör min typ till Non-Hodgkins.

Här kommer en bra länk om sjukdomen för den som är intresserad:

http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=2802

Här är lite mera om den typen jag har:

http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=3382


Jag har alltså typen som heter DLBCL.

Helt jättekonstigt men de mest aggressiva är de som är mest botbara. Men man kan ju också se att varianterna på den sidan som jag tillhör är de vanligaste. Det var bara det jag hörde när läkaren berättade för mig vilken sjukdom jag har, vilket jag trodde var Hodgkins.

Så min behandling bestod alltså av 6 st R-CHOEP14 följt av högdos Cytarabine och högdos Metotrexat.

Som jag skrev tidigare så väntar nu PET-CT i Uppsala och sen blir jag kallad för återbesök hos min läkare i Gävle.

Likes

Comments

Som nästan alla vet får man biverkningar av cellgiftsbehandlingar. Det fick även jag.
Just när man är mitt uppi allting har varje biverkning varit jobbig, men på olika sätt.
Efter de första behandlingarna märkte jag inte så mycket förutom att håret rasade allt mer. Jag blev även väldigt torr om händer och fötter och flagnade en del. Första dagarna efter behandlingarna var jag ofta väldigt trött, och behövde sova middag nästan varje dag.

Efter varje behandling fick jag dessutom svamp i munnen. Om man var snabb att sätta in behandling så behövde inte detta bli så allvarligt, men eftersom jag i början inte var säker på om det var svamp eller något annat som gjorde ont så var jag ofta för sen med att börja med tabletter vilket resulterade i att jag inte kunde äta på några dagar. Tur för mig att jag haft samtal med dietisten och hade näringsdrycker att leva på. Alla slemhinnor blir ju påverkade så i början trodde jag att jag bara var torr i munnen, och när det började göra ont var det ofta försent redan. Men detta lärde jag mig efter ett tag, att vänta inte för länge.

Efter femte behandlingen rasade jag totalt. Psykiskt. Jag hade precis lämnat Gävle efter den femte behandlingen och började känna mig konstig i halsen. Tänkte att jag kanske blivit påverkad av AC:en i bilen så stängde av den. Men morgonen efter vaknar jag och har fortfarande ont i halsen, och snoret rinner som aldrig förr. Jag fick världens jobbigaste förkylning som höll i sig i nästan två veckor. Vad jag menade med att jag rasade psykiskt var att det var nu jag började få alla nojor. Jag nojade för allt. Tog tempen i tid och otid. Nojade över att få en infektion. Att behöva bli inlagd. Att jag skulle svimma. Jag nojade för precis allt. Jag grät i tid och otid. Ibland visste jag inte ens varför. Tänk, att en vanlig förkylning kan bli ett sådant orosmoment bara för att man genomgår en behandling.

På något sätt tog jag mig igenom det. Hade nog kunnat fylla ett badkar med tårar om man hade samlat alla som föll ner under den här perioden. Jag var ändå ganska pigg bortsett från en jobbig hosta som dök upp efteråt, när jag skulle på min sjätte behandling.

Sjätte behandlingen gick som vanligt. Jag åkte dit, de pumpade in och jag åkte hem. Hostan fortsatte. Slemmigt på morgonen och så torrt pga torra slemhinnor på kvällen att det var svårt att sova. Nojor igen. Ingen feber så långt ögat kunde nå men nojor. Ringde till slut till Gävle och frågade om jag borde göra något. Han tyckte att man kan ju lämna prover och göra en röntgen för att utesluta, trots att jag inte hade feber. Så det gjorde jag här i Söderhamn. Och allt såg bra ut.

Men nojorna blev bara värre och värre. Till slut nojade jag över högdosbehandlingen som närmade sig. Jag kan inte ens beskriva hur det känns i huvudet när nojorna drar igång. Det ena leder till det andra och man kan inte sluta tänka. Försökte promenera. Läsa. Titta på film. Göra nåt. Det går inte att sluta tänka. Fortfarande tårar i tid och otid. Och på det nästa biverkning: blåsor och sår i munnen. Det gjorde SÅ ONT. Vaknade mitt i nätterna av att det gjorde ont. Kunde nästan inte röra tungan för att det gjorde ont. Äta var det inte ens på tal om. Flytande gick skapligt men det gjorde ont det med.

Ringde Gävle igen och bad om hjälp. Fick en vätska att skölja munnen med utskriven, den hjälpte litegrann så jag åtminstone kunde somna. En liten stund. Sedan fick jag gå upp och skölja igen. Patrik köpte någon gelé på Apoteket som hjälpte för stunden. Fem dagar tror jag det tog innan blåsorna gav sig såpass att jag kunde äta något annat än näringsdrycker. Väldigt smärtsamma fem dagar. Och så klen man blir när man inte kan äta ordentligt.



Likes

Comments

Från den andra behandlingen och framåt har jag fått vara hemma. Varannan onsdag åkte jag till Gävle för att få cellgifter. Det tog ungefär 2-2,5 timme varje gång. Totalt har jag gjort 8 stycken behandlingar varav de två sista inneliggande på avdelningen, första i Gävle och den sista i Uppsala. De två sista var så kallade högdoser som ges som avslutande behandlingar pga spridningsrisken.

Om jag är fri från cancern vet jag inte i skrivande stund. Vecka 25 har jag en PET-CT röntgen i Uppsala. Och efter den blir jag kallad till min läkare i Gävle.

Efter den första högdosen i Gävle hade jag lite otur, först fick jag en ögoninfektion i båda ögonen. Jag fick åka till Gävle och träffa en ögonläkare. Infektionen var nog ganska kraftig med tanke på hur ont den gjorde. Jag fick två olika ögondroppar och en gelé att smörja med pga för torr hornhinna. Det var på en onsdag. Redan på fredag var jag på återbesök för ögonen och då kontrollerades trycket i ögat, synen, synnerven, blodkärl m.m i ögonen samt att infektionen var på väg bort. Det var den. Allt annat var också bra i ögonen.

Samma vecka på söndagen kände jag mig ganska klen. Jag orkade knappt gå upp för trapporna hemma. På kvällarna när jag gick till köket blev jag andfådd och fick hjärtklappning för minsta lilla. Jag hade även ett sus i öronen som var väldigt irriterande, ungefär som tinnitus. Eftersom jag också var väldigt blek, blekare än vanligt alltså, åkte jag upp till jouren för att kontrollera blodvärdet. Som vi misstänkt var det katastrofalt lågt. Jag fick komma till Gävle på en gång och få två påsar blod. Kom dit på eftermiddagen och morgonen efter fick jag komma hem - mycket piggare och utan sus i öronen.

Det var nu ett par dagar kvar till den sista högdosen i Uppsala. På fredagen skulle jag lämna prover som alltid inför en behandling och det gjorde jag på fredag morgon. Några timmar efter det fick jag frossa och skojade med mamma och sa att jag kanske har feber. Man ska vara lite försiktig vad man skojar om för det var precis vad jag hade, visade det sig när jag kom hem och tog tempen.

Jag blev SÅ HIMLA ledsen. Jag ville verkligen inte ha någon infektion NU när jag bara hade en behandling kvar. Åkte upp till min Hälsocentral som jag tillhör och rådfrågar vad vi ska göra. Med mig hade jag remisser jag fått i början av behandlingen att ha med mig utifall jag fick just feber. Sköterskan tycker att vi inte håller på och tjafsar med prover utan ringer Onkologen i Gävle direkt. Eftersom jag hade en väldigt slemmig hosta som dessutom bara blivit värre senaste dagarna och tempen var hög ville de ha mig till Gävle på en gång.

När man genomgår en cellgiftsbehandling skall man alltid kontakta sjukvården om man får feber, 38 grader eller mer. Detta för att man har väldigt lätt för att få infektioner, och om dessa inte behandlas snabbt finns det risk för blodförgiftning.

Patrik skjutsar mig till Gävle och jag vet på ett ungefär vad som kommer hända. Jag hade ju en infektion i början av min behandling så jag vet ju hela baletten med blodprover, urinprov, temp. Detta gjordes och läkaren undersökte mig och tyckte att det lät som en liten lunginflammation. För säkerhetsskull skickas jag till en lungröntgen. På den kunde man konstatera att det var en liten inflammation eller början till en. Jag fick beröm för att jag var så snabb in och de ger mig antibiotika direkt. De säger att de ska pyssla om mig under helgen och att jag nog ska vara på fötter tills på måndag när jag ska infinna mig i Uppsala.

Detta går lyckligtvis vägen och på söndag morgon skrivs jag ut. Jag åker hem, packar om och försöker förbereda mig för den sista dosen i Uppsala som jag är så himla nervös och rädd för.


Likes

Comments

Ambulanstrasporten kommer till Bollnäs och jag får ha munskydd på mig när vi åker. De är två stycken som hämtar och en av dom har småbarn så de vill inte riskera att jag drar på mig någon mer infektion eller liknande. Tjejen som är med sitter bak med mig och det är en lite äldre kille som kör. Båda jättetrevliga och har humor. Vi pratar en del och kommer fram till att vi båda har barn i samma ålder, och att hon också har en son som heter Elias.

När vi kommer fram till Gävle får jag åka in med ambulansstolen enda in på rummet, som är ett så kallat isoleringsrum. Ett riktigt sånt den här gången. Det är alltså en dörr en liten sluss och en dörr till. Jag har egen toalett där inne. Först får jag inte lämna det här rummet men eftersom mina värden efter kontroller är bättre så är jag inte isolerad. Jag har däremot svårt att röra mig på grund av värken så det blir mest att jag sitter där jag sitter. Jag har nu börjat få ont under höger revbensbåge och höger axel. Frågar om detta och de säger att det kan vara en nerv som gör ont som kanske skadats när de drog ut dränet.

Jag får under dagarna i Gävle göra en "vanlig" röntgen, men även en skiktröntgen. Den vanliga röntgen gick bra men skiktröntgen var jobbig med tanke på att jag hade så ont och svårt att lägga mig och ta mig upp. Fick smärtstillande inför den röntgen men det gjorde ont ändå. De snälla sköterskorna på plats fick i stort sätt lyfta mig upp när röntgen var klar. Detta gjordes för att hålla koll på vätskan som hade börjat samlats igen och för att utesluta blodpropp i lungorna.

Det var långa dagar på sjukhus åter igen, de fortsätter med antibiotika och infektionen börjar ge sig. Det som stör mig nu är den här smärtan från långt upp i magen och axeln. Det var en pärs varje gång man skulle på toaletten men jag klarade det själv varje gång. Jag får mycket smärtstillande med morfin i, vilket gör att jag blir grymt förstoppad. Får laxerande hela tiden men det hjälper föga. Men jag har inte ont i magen och äter som en häst ändå.

Det börjar närma sig onsdag och nu har det snart gått två veckor sedan min första cellgiftsbehandling, vilket betyder att jag snart ska ha min andra. Tisdag kväll får jag feber, de tar massor med blodprover och odlingar och jag lämnar urinprov. Jag känner mig nervös och rädd inför nästa behandling, kan man ge den fast jag har feber?

De beslutar att jag måste ha min behandling varannan vecka så på onsdagen får jag cellgifter igen. Det är meningen att jag kan åka hem efteråt men eftersom jag har feber frågar jag om jag får stanna en natt till, på grund av att jag känner mig orolig. De säger att det är okej att stanna till torsdag morgon.

På torsdag har jag ingen feber längre och tänker, yes, nu packar jag ihop och byter om och åker hem. Det var ett heltidsjobb att packa ihop allting med den värk jag hade, men jag lyckades väl någorlunda kasta ner mina saker i väskan. Min lilla slav Patrik packade väl resten ;-)

Jag sitter på sängen i mina privata kläder och väntar på att Patrik ska komma och hämta mig. Han kan inte ha många minuter kvar innan han är framme.

Då plötsligt stormar läkaren in. Hon säger att de vill tömma min lungsäck, igen! Jag blir alldeles mållös. Jag får inte fram ett ord. Jag börjar störtgråta och säger till slut "DU SKOJAR?". Hon förklarar att det är bäst att tömma ur den vätska som samlats på igen, för att minska risken för att jag får en infektion, igen. Att de samtidigt vill ta prover på den här vätskan. Hon försöker lugna mig och säger att det kanske inte är så mycket vätska och att man kan ta ut det lilla som är med en spruta, att vi kanske inte behöver sätta ett nytt drän.

Jag bara gråter men förstår samtidigt varför man vill göra detta. Jag vet ju att om de sätter ett drän till måste jag stanna kvar på sjukhuset.

När Patrik kommer sitter jag inne på toaletten och störtgråter. Han frågar "Vad händer?" och jag gråter så mycket att jag inte kan få fram rätt ord. Försöker lugna mig och säger "De vill sätta ett nytt drän!". Jag var så ledsen för att jag nyss hade läkt ihop över ryggen efter det första dränet, och det gjorde inte ont längre.

Det är med blandade känslor jag åker ner och får dränet insatt. Jag är så ledsen över situationen och känner att jag inte orkar mera så jag ber om smärtstillande och lugnande. Jag får detta innan och klarar ändå av att sätta in dränet ganska bra. Läkaren är ganska gammal och jag får förtroende för honom direkt. Jag frågar om han ser med en gång om de måsta sätta drän eller om det räcker med att tömma ur bara, lite snabbt. Han säger att han ser det på en gång och tittar lite snabbt och säger att det är mycket vätska. Hur mycket frågar jag. Han säger att det kan han inte säga i liter. Men ungefär då säger jag. Han svarar "Ja, en liter i alla fall, minst, men det är bara en gissning". Skit också tänker jag.

När dränet är satt får jag åka upp till avdelningen igen och sedan tröstäter jag godis hela kvällen. Man tömmer lite då och då och förhoppningen är att vi ska få ur en liter samma kväll. När det är 200 ml kvar tills vi kommit upp i en liter gör det SÅ ONT att fortsätta tömma så jag plingar på klockan och säger att det gör för ont. Att jag vill sova. Klockan är väl kanske 21 på kvällen eller något. De kopplar bort påsen och säger att vi kan fortsätta tömma i morgon bitti. Jag lyckas knöla ner mig någorlunda åt mitt favorithåll trots att det gör lite ont med dränet hängandes på den andra sidan, lyckas även somna och sova skapligt.

Dagen efter öppnas dränet igen och den här gången har jag bett om smärtstillande i förebyggande. Det gör faktiskt inte ont alls och det kommer nästan ingen vätska alls på ett par timmar. Knappt ner till påsen. Så mitt på dagen någon gång kommer en sköterska in och säger "Nej, nu drar vi drän och åker hem tycker jag"
För mig lät det som ljuv musik i öronen efter 12 dagar på sjukhus.



Likes

Comments

På akuten i Bollnäs gör de alla kontroller som är rutin. En läkare som ser väldigt trött ut kommer in och undersöker mig. Jag frågar varför jag har svimmat men det är omöjligt att svara på säger han. Mina blodvärden verkar vid det här laget vara ganska bra ändå. Men att jag förmodligen behöver lite vätskedropp så jag kommer bli inskriven på avdelningen, men att jag kanske får åka hem redan till kvällen eller i morgon.

Jag kommer upp till avdelningen och det gör bara ondare och ondare över min rygg. Jag funderar på att det borde ju göra mindre och mindre ont ju fler dagar det går sedan man tog bort dränet. Men det är söndag och ronden på avdelningen har förmodligen redan varit så jag får väl höra med läkaren i morgon bitti, tänker jag.
Jag får dessutom dela rum med en tant. Vi har en skärmvägg emellan oss och det känns inte bra alls att dela rum. Men samtidigt har jag så ont så jag orkar inte bry mig. Patrik stannar med mig under dagen, vi läser att det är besökstid till ett visst klockslag men han stannar längre. Jag är ledsen i omgångar och vill såklart åka hem. Men samtidigt känner jag mig orolig över att ryggen gör så ont.

Måndagens kontroller visar att mina blodvärden sjunker. Vilket dom alltid gör när man fått cellgifter. Han pratar om att jag förmodligen kommer behöva fylla på med lite blod. Om jag får feber har jag förmodligen fått en infektion. Jag har bara ont och orkar inte tänka, försöker lita på honom men det är svårt. Ber om smärtstillande. Det känns som skönast över ryggen när jag sitter upp och lutar bak där det gör ont, hur konstigt det än låter. Så följande dagar får jag lära mig att sova sittandes. Jag försökte flera gånger lägga mig ner på sidan som jag alltid sover men fick panik av känslan att jag inte tar mig upp själv när det behövdes. Så jag valde att sitta.

Dagarna går och jag får blod, mina vita blodkroppar sjunker också och jag blir infektionskänslig. Får till slut ett eget rum, de har inget isoleringsrum i Bollnäs men de gör så gott det går med stängd dörr, egen toalett som är utanför rummet som bara jag får använda, de kommer in så lite som möjligt och har munskydd när de kommer in. Varken jag eller Patrik har något som helst förtroende för den här läkaren men försöker lita på att det han säger är rätt. Jag säger flera gånger att de ska rådgöra med onkologen i Gävle och han försäkrar mig om att han gör det.

I Bollnäs får jag även bekanta mig med svamp i munnen för första gången, som är en vanlig biverkning efter man fått cellgifter. Jag får behandling för det i tablettform och läkaren fortsätter tjata om att jag måste försöka äta mera men det är ju svårt när munnen gör ont. Ber om kalla rätter och sallad och det får jag men det är svårt att äta ändå.

Efter ett par dagar gör ryggen fortfarande ont. Jag har ingen feber men läkaren beslutar ändå att sätta in antibiotika. Redan efter ett par gånger intravenös antibiotika känns ryggen bättre och gör inte lika ont, förmodligen hade jag en infektion efter dränet. Jag gör även en lungröntgen och man ser att det finns lite vätska kvar eller så har det kommit ny.

Patrik har vi det här läget börjat tröttna på den här läkaren och ringer till mina läkare i Gävle. Säger att han känner sig orolig och otrygg och frågar om det finns möjlighet att flytta mig till Gävle istället. Min läkare i Gävle säger att hon kan ordna trasport på en gång om det behövs. Det är eftermiddag och jag känner mig trött och klen fast jag inte har lika ont och säger att vi kan byta sjukhus i morgon istället.
Min läkare säger även till Patrik att de fått svar på ryggmärgsprovet, och att det visar att jag inte har någon lymfom i ryggmärgen. Vi blir glada och ser det som väldigt positivt.

Dagen efter vid ronden säger vi till läkaren att vi vill byta sjukhus till Gävle. Han säger det inte men det syns på honom att han tar illa vid sig. Han frågar varför. Jag säger att det känns bättre att vara på plats med "mina" onkologer. Han säger att han ska ordna trasport men att de förmodligen inte kan göra något mera för mig där. Förutom att jag känner mig tryggare tänker jag men det säger jag inte högt.

Vilken tur att jag hade Patrik med mig på dagarna här, att han hade modet och orken att ringa Gävle och fråga om råd, när vi kände oss oroliga. Jag hade för ont och var för trött för att orka tänka.



Likes

Comments

Jag fick åka hem på en fredag. Det minns jag så väl. Jag var trots omständigheterna ganska pigg. När vi kom hem blev det helt nya rutiner med mediciner och sprutor morgon och kväll. Samtidigt som jag skulle försöka äta regelbundet. Aptiten var det inget fel på just då, men längre in i behandlingen har det varit lite si och så med det.

Barnen hade varit och hälsat på mig på sjukhuset i Gävle under veckan och nu var det skönt att få hem dom och träffa dom hemma istället.

På söndag morgon vaknar jag av att jag har ont i magen. Funderar på när jag gjorde nr 2 sist och kommer fram till att det måste ha varit väldigt länge sedan. Känner mig lite konstig och skakig och väcker Patrik och säger att jag inte mår så bra. Han vaknar till men ligger kvar i sängen.

Går till badrummet och känner mig fortfarande konstig så jag sätter mig ner på golvet. Sedan tror jag att jag svimmar för när jag vaknar till så ligger jag ner. Sätter mig upp och Patrik kommer in och frågar hur det går, hade lyckligtvis lämnat öppet. Jag säger att jag tror att jag svimmade och i nästan samma sekund svimmar jag igen och slår huvudet och läppen i tvättmaskinen. Patrik tar tag i mig och sätter mig upp, jag minns inget av detta. Jag hör hur han ropar till Elias att hämta telefonen, men jag är inte riktigt vid medvetande. När Patrik larmar och säger "min fru har fått cellgiftsbehandling och nu har hon svimmat" börjar jag vakna till.

Jag börjar gråta för att jag är så rädd. Jag har aldrig svimmat i hela mitt liv och förstår inte vad som har hänt. Patrik fortsätter prata med 112 och de frågar om jag är vid medvetande. Han säger ja. De säger att de skickar en ambulans så fort det går.

Jag piggnar på mig och reser mig upp och går till sängen. Hinner äta litegrann, men jag sitter i sängen för jag vågar inte röra mig. En timme senare kommer ambulansen. De gör lite kontroller och frågar om jag har ont någonstans. Jag säger att jag har ont över ryggen där jag haft ett drän. Han tittar och tycker att det ser lite uppsvällt ut men att jag annars verkar må bra. Det verkar lite som att de inte tänker ta med mig men jag tror Patrik säger åt dem att de måste köra mig till akuten för kontroller.

De tar till slut med mig och jag går ner för trapporna själv. Jag är noga med att tala om att de måste ringa akuten och säga att jag förmodligen är infektionskänslig och vill komma in på ett rum på en gång. När vi är framme i Bollnäs kör ambulanskillarna in mig och sen önskar de mig lycka till och åker.

Sjukhus igen alltså. Jag sitter där på sängen och är hungrig. Skickar till Patrik att han gärna får köpa med sig en smörgås och en MER apelsin som jag blir himla sugen på just då.

Likes

Comments

När jag fått mitt preliminära svar på vilken typ av Hodgkins lymfom jag har ville man börja med behandling så fort som möjligt. Jag vill minnas att jag fick de första cellgifterna uppdelad på två dagar, onsdag och torsdag. Någon av dagarna lämnade jag även ett ryggmärgsprov (aj!) samt gjorde en magnetröntgen. Jag var väldigt nervös inför magnetröntgen med tanke på vad jag varit med om i Bollnäs, men det gick faktiskt ganska bra trots att jag hade ont efter dränet på ryggen.

När dränet drogs bort från min rygg hade man tappat ut över 3 liter vätska, ur en (!) lungsäck.
Den andra lungsäcken tömdes aldrig utan cellgifterna gjorde sitt jobb och vätskan försvann av sig själv.

Efter åtta dagar på sjukhus blir jag äntligen utskriven och får åka hem. Jag hade ont efter dränet på ryggen men det var normalt att det kunde göra ont / ömma ett tag. Jag fick lära mig att ta fragmin-sprutorna själv innan jag åkte hem.

Likes

Comments

Så kom den tisdagen vi väntat på. Helgens jourläkare på onkologen har bytts ut till en annan. Jag känner mig lite otrygg men får ändå stort förtroende för den nya kvinnliga onkologen. Jag minns att jag sitter på soffan i "lyxrummet" lite halvknöligt med tanke på slangen som petar ut från ryggen. Försöker hitta en bekväm ställning men det går inte. Jag är så nervös att jag skakar. Jag säger detta till läkaren och läkarstudenten hon har med sig. Hon säger att jag förmodligen kommer bli lite lugnare efter vi pratat lite.

Hon frågar mig vad jag vet om det som hänt hittills. Jag rabblar allt från det jag blev sjuk, vad jag varit med om i Gävle och vilka prover som tagits, ja allt jag vet. Hon skiner upp en smula och säger "Du har nästan bättre koll än mig!". Jag ler lite. Skakningarna har slutat men jag är fortfarande väldigt nervös över vad hon kommer säga om provsvaren från Uppsala. Som är preliminära. Men ändå något form av svar.

Minns inte exakt vad hon säger men någonting i stil med att det är den vanligaste typen av lymfom, en snabbväxande men den mest botbara, visar de första provsvaren. Jag och Patrik andas ut en smula men fortsätter lyssna på läkaren. Behandlingstiden är 3-6 månader beroende på vad det slutgiltiga svaret visar. Det kommer bli cellgifter och biverkningar. Jag kommer tappa håret. Som säkert nästan alla som får ett sånt här besked hakar man upp sig på det där med håret, men det har visat sig nu flera månader senare att det var inte det värsta. Mer om det i ett annat inlägg.

Vi pratar lite mera och sedan lämnar de oss ensamma. Vi vill såklart informera de närmaste om vilken sjukdom jag har. Jag har lite svårt att förstå att jag precis har fått ett cancerbesked. Jag har cancer. CANCER! Bara ordet.....

Vi är ändå glada att det är den mest botbara. Vi hade såklart inte räknat med något annat. Men ändå.

Nu när vi fått ett preliminärt svar vill man köra igång med behandling så fort som möjligt. Redan dagen efter får jag min första dos.

"Lyxrummet", bilden är tagen från min säng. Till höger stod en till säng som Patrik sov i.

Likes

Comments

Dagarna efter jag lämnat biopsi och börjat tömma min lungsäck tas blodprover ofta. De vanliga kontrollerna med temp, blodtryck och syresättning i blodet görs ofta på mig.

Det är helg och förhoppningen är att vi ska få ett preliminärt svar från Uppsala på tisdag. Helgen är lång. Patrik är med mig hela tiden och vi försöker fråga om det vet något än, googlar, spekulerar, är det cancer. Får till svar varje gång att man vet inte än. Inte förrän man fått svar från Uppsala. Jag får börja med kortisontabletter som kan minska storleken på tumörerna. Jag upplever att det fungerar och även läkaren ser det som positivt. Efter två dagar kan jag nästan ligga ner och sova och hostan känns bättre. Naturligtvis gjorde tömningen av lungsäcken också att allting kändes lite bättre,

En natt sov jag 2 timmar, gick på toaletten och sov 2 timmar till. Kände mig som en helt ny människa efter lite sömn.

Under helgen någon gång upptäcks det att jag har blod i avföringen. Mitt blodvärde sjunker och man misstänker en blödning någonstans, magen förmodligen. För att vara på den säkra sidan läggs jag in på intensiven (IVA). Här blir jag dock inte långvarig på grund av platsbristen så jag körs till avdelningen mitt emot. Hjärtintensiven (HIA). Jag har inget fel på hjärtat men här finns samma bevakning får jag förklarat för mig.

Patrik följer med och lyckligtvis får jag eget rum och även Patrik får en egen säng. Långa dagar och nätter igen med täta kontroller, jag har brickor och slangar överallt. Blodtrycket tas ofta likaså blodprover. Det är blodvärdet man vill ha koll på så att det inte sjunker mera.

Eftersom jag efter röntgen fick reda på att jag har en blodpropp i ett kärl upp mot halsen så får jag blodförtunnande sprutor som jag tillfälligt får sluta med pga att man misstänker en blödning. Tumören mellan mina lungor påverkade alltså luftrör, matstrupe och blodkärl. På grund av detta fick jag en blodpropp, svårt att andas och lite svårt att svälja. Mat gick bra att äta men det kunde vara lite svårt att svälja ibland, fick liksom svälja två gånger vid vissa tillfällen.

Dagarna går lite i ett här men jag får reda på att läkarna vill att jag gör en gastroskopi. Min värsta fasa. Man har ju hört så mycket om denna undersökning att bara höra ordet att jag ska göra en får mig att nästan svimma. De säger att det är nödvändigt för att utesluta blödning i magen. Blodvärdet har varit stabilt under helgen men jag måste ändå göra undersökningen. Jag blir livrädd igen men tänker ändå att jag måste göra det, utifall det skulle vara något.

En manlig väldigt snäll sjuksköterska ringer och förbereder läkaren som skall göra denna undersökning på att jag är väldigt nervös och rädd. Att jag vill ha lugnande innan. Och att jag vill få det gjort så fort som möjligt. Jag får gå före två andra i kön och rullas ner direkt på morgonen, efter att ha fastat två dagar vill jag nu göra denna undersökning fort så jag får äta igen.

Samtidigt som man betade av alla undersökningar tänkte man hela tiden: har jag cancer eller inte? Tankarna, oron och rädslan var fruktansvärd. Många tårar. Vilken tur jag hade som hade Patrik med mig hela tiden. Vet inte hur jag hade klarat allting annars.

Undersökningen gick ändå så bra som den kan göra antar jag. Fick lugnande och minns delar av vad som hände men inte allt. Det är jag väldigt glad för. Min sjukdom gjorde så att jag började hosta med den där kameran nere i halsen. Frågade efteråt om det är vanligt att man hostar så men hon sa att nej, det brukar inte hända. Att det förmodligen berodde på min sjukdom.

Undersökningen visade att jag hade två små magsår. Och att det var två av dessa "sårskorpor" som släppt. Inget farligt alltså. Får börja med en medicin för magsår.

När jag kommer tillbaka upp till HIA får jag träffa en läkare. Det är rond. Hon går igenom lite vad som hänt dagarna jag varit hos dem. Hon har alltså ingenting med den eventuella cancern att göra utan har bara mig som bevakning pga. den här misstänkta blödningen. Ändå hasplar hon ur sig: "Ja vad jag har förstått så väntar vi på svar från Uppsala om din cancer går att bota eller inte".
Jag börjar störtgråta. Det lät så himla brutalt så jag inte vet var jag ska ta vägen. Alla onkologer jag träffat har sagt att de inte ens vet än, om det är cancer jag har.
Jag säger att jag vill träffa en onkolog. Hon kommer nog på sig själv och börjar irra om att hon inte har något med den diagnosen att göra utan bara har mig på bevakning. Senare får jag veta att jag snart kommer få bli flyttad tillbaka till "min" avdelning på Onkologen.



Likes

Comments