Header
View tracker

​Idag vaknade jag utav att solen sken in genom mitt fönster och värmde upp hela mitt rum. Utanför låter trafiken från Holloway road, buller och bång från vägarbetet som pågår, polissirener, tjatter från människorna på gatan och trummisen som bor på våningen under mej har satt igång med dagens trummande. Jag ligger kvar i sängen ett tag och njuter utav denna fina morgonstund innan jag kliver upp för att göra min kopp kaffe. Just detta är min motsvarighet till gröna ängar, ljudet av en vårbäck och fågelkvitter. De här "oljuden" är som fin musik i mina öron. Ljudet utav staden, ljudet av liv, ljudet utav livet på en pinne.

Våren har kommit till England. Gräset är grönt, påskliljor blommar och alla butiker rear ut allt som har med vintern att göra. Om 19 dagar kommer Emma hit och jag ska få visa runt henne i den här fantastiska staden som jag får kalla hem. Jag ska ta med henne på en promenad i Hyde park, bjuda henne på en kaffe på Holborn grind, släpa runt på henne i tunnelbanan. Jag ska ta med henne till Big ben och London bridge, Dricka Guinness på the queens larder och köpa pain au chocolate på Le Cordon Bleu's cafe. Jag ska visa henne hur fantastisk vardagen verkligen är i London.

I betongdjungeln, bland folkmassor underground lika väl som overground. Där du blir utbjuden på dejt medans du väntar på tunnelbanan, där det alltid finns nya ställen att utforska. Där fågelkvitter byts ut mot sirener, där vårbäcken byts ut mot tutor och trafikljud. Här mår jag bra, HÄR är jag hemma.



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag och min lillasyster har aldrig varit sådana syskon som ses så ofta som möjligt, pratar i telefonen så fort vi får en chans eller uppdaterar varandra om allt som händer. Man behöver inte heller vara så för att ha det fantastiska syskonbandet. Jag flyttade ut ur mina föräldrars hem när jag var sexton år gammal, min syster har sin pojkvän i Rättvik så även hon har fart och flängt en hel del, gärna helger vilket då oftast krockar med att jag varit hem och hälsat på i skogarna.

Sedan jag flyttade till London har det på något sätt blivit mer påtagligt hur mycket jag verkligen saknar min syster. När alternativet att "ta en sväng till Gävle" inte längre finns eller i mitt fall, ta en tur till Edsbyn. Jag saknar när hon kommer och ber mej hålla henne sällskap inne i köket för att hon ska äta frukost, eller sitta och snacka skit med henne medans hon packar väskan för att åka till Rättvik, eller sitta i hennes rum och titta på film tillsammans och bara göra ingenting med varandra.

Det fina och fantastiska med min och min systers relation är ändå att även fast vi kanske inte alltid säger allt till varandra så finns vetenskapen om att vi KAN säga allt till varandra där. Även om vi inte alltid berättar för varandra hur mycket vi älskar den andra så vet vi båda om att vi betyder mer för varandra än alla jordens skatter och förmögenheter. Men just nu tänker jag ta tillfället i akt och go on and on om hur mycket den har dryga, ettriga, kärleksfulla och helt fantastiska människan betyder för mej. Människan som jag är så stolt över att få vara storasyster till.

Under tonåren kom min lillasyster allt för ofta i kläm för att jag var som jag var. Jag vet med mej själv att jag var allt annat än lätt att hantera i mina lägre tonår. Jag kämpade med ätstörningar, självskadebeteende, depressioner, och jag var allmänt jävlig. Min syster fick uppleva, se och höra mycket mer än vad hon skulle behövt vid den åldern. Det fantastiska med min syster då är att hon aldrig någonsin beskyllt mej för något utav detta. hon har aldrig yttrat ett ont ord om den perioden och hon var, trots sin unga ålder så förstående med vad som hände under de åren. Dock tror jag också att dessa år var det som gjorde vårt band som syskon så starkt som det är idag.

Min syster är världens bästa. Hon är en sådan stark och modig människa och hon har så jäkla mycket GO i sej och trots att vi är så makalöst olika är vi ändå så otroligt lika. Min älskade syster, vet du hur stolt jag är över att få vara just din syster?

Likes

Comments

View tracker

The sweet factory

Imorgon är det min kära mors tur att att ha med fika till jobbet, "helt fantastiskt att min dotter är konditor" tycker då min mamma, och inte mej emot.

Här har jag gjort en variant av Devils food cake. Jag har samma chokladbottnar gjord på smält choklad och muscovadosocker men som fyllning har jag gjort en smörkräm som jag kokar sockerlag till istället för vanligt florsocker och tillsatt kaffesmak, hur smarrigt som helst! ovanpå tårtan har jag gjort en ganach gjort på choklad med 70% kakao. Sedan har jag spritsat smörkräm, gjort chokladdekorer och lagt bigarråer på som dekor.

Håller nu alla tummar för att det blir lite leftovers kvar imorgon så det följer med lite tårta hem igen.

Likes

Comments


Jag började 2015 slut som människa, med ett magsår, med ångest över livet och min livssituation, jag var rätt så upp och ner hängd. i Maj 2015 gjorde jag något för att förändra detta. Jag gjorde något som var helt och hållet för min egen skull, något som fick alla murar av vanor, vardag och komfortzoner att rasera, eller i alla fall några månader senare fick det att göra just det. Efter så sjukt mycket velande fram och tillbaka så hittade jag äntligen mod till att söka till Le Cordon Bleu i London. I juni fick jag mitt antagningsbrev och i september packade jag ihop hela mitt liv i två resväskor och flyttade till London.

2015 har varit ett omtumlande år. Jag har antagligen varit lika glad som jag varit förtvivlad och ledsen. Jag har varit heartbroken, vänt upp och ned på mitt liv på alla möjliga vis, jag står själv för första gången på länge. Det har verkligen varit förändringarnas år för min del. Men vet ni vad det bästa 2015 gett mej är? att just nu så är jag precis där jag vill vara i livet JUST NU. Jag skulle inte ändra på något för jag är bara så genuint lycklig, jag mår så galet bra och jag är (hör och häpna!) så nöjd med min tillvaro. Mitt liv är fucking fabulous!

I juni är jag klar med min utbildning, och helt ärligt så spelar det ingen roll vad som händer efter det för jag är mej själv så evigt tacksam att jag gjorde det här för mej själv, jag är så glad att jag vågade göra något för min egen skull och för att ändra på något som jag inte var nöjd med och framför allt att jag vågade förverkliga en livslång dröm.

Jag är ung, jag är hungrig på livet och världen är min! detta ska jag låta vara mina budord under 2016.

Likes

Comments

Rövarkungens Ö

Det är så stört att det snart gått tre månader. Om en vecka kommer mami hit och myser med mej i en vecka innan vi tillsammans flyger till sverige. På måndag har jag min skriftliga del i slutproven i Basic Patisserie och på torsdag är det dags för den praktiska delen. Tiden har gått så snuskigt fort! Det känns inte alls som det var längesedan jag satt på picadilly line från Heathrow och bölade som ett litet barn för att pappa var på väg hem och jag skulle stanna kvar. Det var ju typ igår jag stod utanför LCB typ en timme för tidigt för jag var så nervös att jag hade kunnat kissa ner mej och NU är det dags för första utav tre SLUTPROV!? oh my god.

Min första tid här i london har varit fantastisk och jag ser fram emot att påbörja intermediate efter nyår men det ska även bli skönt att få komma till sverige, mami och papi och bara varva ner ett tag. Det har varit ett par väldigt omtumlande månader. Jag har vänt upp och ned på life as i know it, lämnat allt som heter trygghetszon bakom mej, jag har slitit som ett djur i skolan. Jag har varit förkrossad och jag har varit överlycklig. Over all har jag aldrig varit såhär high on life och jag är fortfarande helt övertygad om att detta är ett utav de bästa besluten jag någonsin gjort i mitt liv.

De senaste tre månaderna har varit så fantastiska. Jag har träffat så fantastiska människor, jag har varit på sjuka fester, växt som människa, växt som konditor. Jag har blivit gormad och skriken på inne i köket, jag blir tränad utav några utav branschens bästa pastry chefs och jag vill bara skrika för jag vet inte vart jag ska göra av min glädje!! där jag är just nu, är precis där i livet jag vill vara just nu. om det inte är lycka så vet jag inte vad.



Likes

Comments

Det är snart tre veckor sedan jag landade i England. På väldigt kort tid har det hänt väldigt mycket saker, väldigt stora och livsförändrande saker som gör att jag i skrivande stund känner mej ganska omtumlad och lite upp och ner hängd.

Idag pratade jag i telefonen med mamma och pappa och efter det samtalet då kom det. Mitt stora breakdown. Jag har egentligen absolut ingenting att vara ledsen över då allt flutit på förvånansvärt bra enda sedan jag kom hit. Jag har inte alls haft samma problem med boende osv som många andra som jag pratat med. Jag har egentligen inte haft det så struligt överhuvudtaget. Men nu nästan tre veckor senare börjar allting bli så påtagligt. De senaste dagarna har verkligen varit som en enorm berg och dal bana då jag ena timmen gått utanför dörren med lurarna i och känt bara att BITCH PLEASE my life is fab!! nästa timme sitter jag själv inne på ett café med en kaffe och känner mej som den ensammaste människan på jorden. Idag tror jag att jag lät alla mixade känslor som kom med den här livsförändringen bara komma ut.Jag bölade som ett litet barn i säkert 20 minuter efter att jag och pappa la på telefonen. Jag ville då verkligen bara packa ihop väskorna och komma hem igen. Jag grät för att jag kände mej ensam, för att jag inte har någon som står mej nära här borta, för att jag började ifrågasätta mitt beslut och val, för att jag saknar Gävle, jag saknar tryggheten i att bara kunna åka hem till mamma och pappa över helgen om jag vill, jag saknar mina vänner och jag saknar mitt jobb. Det gör jag faktiskt men det är okej.

Efter att jag hulkat och snyftat färdigt satte jag mej och började bläddra i böckerna vi fick i skolan idag.Redan då kändes allt så mycket bättre. Antagligen till stor del för att jag äntligen tillät mej själv att faktiskt släppa på trycket och inte bara lägga på locket men också för att jag fick den där pirrande känslan i magen när jag började bläddra igenom kapitel med recept, tekniker och allt annat, helt plötsligt kändes allt så rätt igen. I det tillfället kom jag och tänka på något som min far skrev till mej (ett citat från Rock filmerna) när jag fått veta att jag kommit in på skolan och just nu känns det bara så klockrent så jag tänker avrunda detta smått kaotiska inlägg med det.


Likes

Comments

Så I fredags vad det dagen med stor D, nämligen min första dag på Le Cordon Bleu här i london. Natten innan var jag så fruktansvärt nervös så jag skrapade nog bara ihop ca fyra timmars sömn. Jag vaknade även långt innan larmet ringde och insåg att det inte ens var någon ide att försöka somna om. Allt detta resulterade i att jag var på språng väldigt mycket tidigare än vad jag egentligen behövde, men inte misstyckte jag för det, jag hade ju tid med en frulle på pret a manger istället!

Jag vet inte ens hur jag ska beskriva känslan när jag gick innanför dörrarna på LCB. Det var som en käftsmäll fast på ett bra vis.... förstår ni hur jag menar? Iallafall så tog dom våra fingeravtryck, vi fick träffa lärare, rektor, vi fick våra uniformer och kniv/palettset. Vi fick se konditoriet och bageriet där vi kommer spendera de kommande nio månaderna och vi fick träffa alla klasskamrater. Det är bara så himla häftigt, det är folk från alla håll och kanter i världen! Chicago, Hongkong, Portugal, and the list goes on. Vi fick även se deras roof top garden. De har alltså en egen trädgård uppe på taket utav skolan där de odlar sina egna grönsaker, bär och kryddor. ALLTSÅ HUR HÄFTIGT ÄR INTE DET!? Jag är iallafall helt övertygad om att jag kommer att trivas som fisken i vattnet här, utan tvivel.

På onsdag drar allt igång på riktigt och jag är så fuktansvärt taggad. LCB and London, bring it on cause I am ready for you!

Likes

Comments

Så igår lämnade pappa mej. Jag följde med honom till Heathrow och kramade honom hejdå och grät som ett litet barn. fortsatte sedan hysteriskt gråta på tunnelbanan. Det har varit så sjukt mycket intryck den senaste veckan men det har varit så tryggt att ha pappa med mej så när han åkte igår var det som alla intryck, alla tankar och känslor kring den här stora flytten och allt som hänt den senaste veckan kom som en bomb när vi gick åt varsitt håll på flygplatsen. Det vart på riktigt helt plötsligt. Rätt vad det var så var jag liksom helt ensam i stora vida världen, i stora London, mitt nya hem. Lyssnade på seasons in the sun säkert 5 gånger om under tunnelbansturen.

Jag tog iallafall tunnelbanan tillbaka hem (förstår ni hur otroligt det känns att skriva?) slängde mej på sängen en stund för jag var så fruktansvärt trött, både fysiskt och mentalt. Jag har även hunnit dragit på mej den ökända "ledig från jobbet förkylningen", den tog faktiskt förvånansvärt lång tid på sej att komma.. Efter att jag samlat mej själv lite som människa svirade jag om till lite nya fräscha kläder och gav mej ut på lite äventyr i staden för att sedan avsluta dagen med Burger King middag, jag har ju inte fått tummen ur än att köpa på mej köksgrejer så det får bli morgondagens uppdrag.

Idag började jag dagen med att först ta tunnelbanan till Le Cordon Bleu, ville kolla på ett ungefär hur lång tid det tar med gång + tuben för att ta mej till skolan, samt försöka lokalisera mej någorlunda. Efter detta köpte jag mej en sen frukost, satte mej på tuben igen till Hyde Park där jag satte mej och åt min frukost på en bänk i parken i det fina vädret för att sedan ta en mysig promenad innan jag skulle möta upp mina nya svenska bekanta för lunch på oyster room i fulham. Brottades sedan med folkmassorna på oxford street innan jag begav mej hem till mitt lilla krypin där jag spenderat kvällen med att snacka skit med mina roomies. Det var liksom första gången jag verkligen satt mej ner och pratade med dem och inte bara hejar artigt i hallen. Jag har iallafall sjukt härliga roomies och jag är helt övertygad om att jag kommer trivas som fisken i vattnet här.

Life's good right now!





Likes

Comments

Rövarkungens Ö

okej, så för hundrasjuttioelfte gången påbörjar jag detta inlägg. Jag har börjat skriva, raderat, ångrat mej, tappat orden and so on. Jag har säkert minst femton utkast som är påbörjade men jag har inte lyckats hitta orden för att skriva klart dem. Tanken är att jag kommer börja blogga på engelska under min tid i London men för att försöka skriva klart det här måste jag använda mej utav svenska för att kunna surra på som jag gör när jag själv inte riktigt vet hur fan jag ska sätta ord på allt jag känner.


Det har gått fem dagar sedan jag och pappsen landade på Heathrow Airport med mina två gigantiska väskor (som jag för övrigt klarade vikten på! hör och häpna..) och jag måste säga att jag haft ett sådant makalöst flyt sedan jag kom hit. lite krångel men inget värt att klaga på i nuläget. Jag har fixat ett boende som jag får flytta in till imorgon! Jag kommer att bo på ett studentboende under min tid här med tunnelbanan en kort promenad bort och en utav Londons bästa hårdrockklubbar runt hörnet, hur klockrent är inte det!? kommer nog antagligen hänga där mer än på mitt fina lilla studentrum.
Jag har fixat ett brittiskt telefonnummer, fått godkänt CSN, bokat möte med banken för att öppna konto och stökat på med massa andra nyttiga saker så idag hade jag och pappa en riktig chilldag ute vid London bridge.

Jag har fortfarande inte riktigt landat i att på måndag ska jag lämna pappa vid flygplatsen och sedan själv ta tunnelbanan tillbaka in till stora staden. Det här är bara början på mitt livs största äventyr.

IT'S LONDON BABY!

Likes

Comments