Kroatien, Vodice

Med tanke på stranden igår och hur folkskygga vi uppenbart är i den här familjen gav vi oss iväg på tur i förmiddags i jakt på någon ensligt lite mysig strand. Någon större tur hade vi inte på den fronten. Men vi fick se en del nya ställen iaf. Vi åkte till en plats som hette Jadrija. Tydligen en lokalbefolkningens pärla hade vi läst. Väl framme påminde det mest om en badplats i Sovjet. Betong och minimala badhytter. Lite häftigt ändå, men inte vad man kanske önskar sig av en idyllisk badsemester i Kroatien 2017. Ett bad tog vi iaf innan vi fortsatte vår jakt.

Nästa stopp blev som av en slump en utkiksplats. Förhoppningen var ytterligare ett bad, men vattnet kom vi aldrig ner till. Däremot fick vi se en utsikt över staden Šibenik från andra sidan havsviken. Det var inte fy skam det heller. På våra humör märktes ett visst mått av hunger och trötthet. Vi åkte därför till Vodices grannby Srima där vi åt lunch och låg på den lilla mindre befolkade stranden en stund. Jag fick invigt mitt bilkörande i Kroatien och det gick utan problem. När vi kom fram till Srima hade molnen från förmiddagen lättat och himlen var klarblå över oss. Trots det föll ett fåtal enorma vattendroppar över oss när vi tog oss ner till vattnet. Jag har fortfarande ingen aning om hur det kom sig att det kunde regna. Mig veterligen faller regn från moln.

På kvällen åt vi middag på en annan restaurang i Vodice. Idag lite mer in i en gränd. Jojo satte sig i fågelbajs och fick äcklig spenat till sin mat. Tyckte han, alltså om spenaten. Han var arg som ett bi. Spenaten tyckte jag var helt magisk. Det är min nya favorit. Spenaten var blandad med kokt potatis och kallas här för mangold. Det serveras till fisk, och det är nog det godaste tillbehöret till fisk som jag har ätit. Det gifter sig i munnen. Avslutade gjorde vi med kortspel på den största av balkongerna och myste.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Kroatien, Zagreb, Vodice

Ny dag, nya tag. Godmorgon önskar mig och Jojo i bästa rummet. Morgonfrukosten käkades i parken innan vi packade ihop våra grejor snabbt för att lämna Zagreb. Snabbvisit är verkligen ordet!

Man kan unna oss en morgon som går våran väg. Men det verkar vara lite för mycket begärt. Problemen infann sig redan då pappa skulle parkera bilen igår. Vi hittade inget vettigt förrän vi hittade en parkering vid en rondell där det stod en massa bilar framför en supermarket. Där tänkte vi att vi stod okej. Det är ju bara över natten. Med packning och allt går vi mot bilen i morse för att ta oss vidare. I värsta fall har vi fått en böter tänker vi. Ack så fel man kan ha. Bilen är borta. Den står verkligen inte där vi ställde den igår. Snopna står vi och vrider och vänder på oss och tänker Fuck. Vad gör vi nu? Det var den semestern det. I en park några meter bort sitter en man och flinar lite medlidande emot oss. Mamma går efter en stund fram för att be om hjälp. Och mannen vet vart bilen är. En bärgningsbil har flyttat den till ett ställe utanför stan dit vi kan åka och lösa ut den. Helt normalt verkade det. Tydligen är det så man gör istället för att ge böter här. Mannen är väldigt hjälpsam och ringer två taxi åt oss och vi väntar lite lätt stressat. Blir vi ruinerade nu? Lurade? Kidnappade? Katedralen ligger precis här och vi tar ett kik medan vi väntar. Precis när vi fått veta att vägen blivit avstängd och taxin inte kan komma förbi rullar de två bilarna in. Yes, pustar vi och går mot bilarna. Men så börjar chaufförerna lasta in två brittiska damers väskor istället. De väntar också på en taxi. Mannen som ringde åt oss går fram och säger att bilarna är våra. Då blir de två damerna som galna och börjar skrika på oss att om inte de får en av bilarna så kommer de att missa sin buss. Mannen i parken förklarar för taxichaufförerna att bilarna är våra (så var det nog också, de skulle ju bara ha en) men damerna ger sig inte. De går in och hämtar servitören på restaurangen, där de fått hjälp att beställa taxin. Där står alltså två taxichaufförer, en parkeringsvakt/nåt och en stackars servitör och diskuterar högljutt på kroatiska om vems taxi det är. Bisarrt. Det var inte lönt att försöka lägga sig i och hjälpa till att lösa situationen heller för deras engelska var rent ut sagt usel. Slutet gott, allting gott. Vi fick rätt och därmed taxibilarna och kunde till de två rasande damernas förtret lämna dem för att vänta på nästa (sin) taxi. Det sista de skrek åt oss vara att de nu missat sin buss. (Alltså hade de ungefär fem minuter till godo. Framförhållning yes.) Då återstod fortfarande oron över vad som hänt med bilen. Vi blev åtminstone inte lurade och kidnappade. Taxin släppte oss utanför en parkering där vi fick betala redan för att gå in och se om bilen var där. Hur mycket? ~500kr. Nöjda! Bilen var även där till våra stora lycka. Ja lycka och tur är väl just vad man kan kalla det.

Dags för resa mot Vodice som är vårt egentliga resmål den här gången. Ca 4h i bilen.

Framme vid vår lägenhet är vi väldigt positivt överraskade. Beskrivningen sa 3 sovrum, balkong och mikrovågsugn. Verkligheten visar 3 sovrum, 3 toaletter varav 2 med dusch, fullt utrustat kök och FYRA balkonger. Här trivs vi säkert. Vi tog oss en snabbvisit ner till stranden. Och herre min skapare. Är det såhär det är att vara en sardin? Det var så mycket folk att man omöjligt kunde ta sig ner till vattnet utan att trampa på minst tre personer. Det här blir inte något återkommande inslag i vår aktivitetsplan. Ett bad fick vi till iaf, men snabbt valde vi att istället sätta oss och ta en öl på en krog. Godare.

På kvällen strosade vi ner till hamnen och det som kan kallas för Vodices turistcentrum. Där låg hur många fina restauranger som helst och gränderna var så mysiga att gå runt i. Vi åt en middag nära hamnen och njöt av semestertider.

Strand: Södra Vodice Beach -🏝

Mat: Skaldjursrisotto - 🦐

Likes

Comments

Zagreb, Kroatien

Jag tänker som såhär: nu reser jag igen - inte på något sätt på samma vis - men minnas det vill jag ju ändå. Så jag tänkte att några dokument inifrån (mitt liv) här kan få landa.

I lördags åkte jag med min familj till Kroatien. Är vi egentligen menade att resa ihop? Numera funderar jag starkt över detta. Fem personer med stora viljor och stora behov av att få vara ifred ihopklämda att göra allt ihop i nästan 10 dagar. Det är att leva i en illusion att anta att det är en dans på rosor alla stunder. Men mestadels är det en fröjd att få (lite för) mycket kvalitetstid med de som känt mig allra längst.

Resan började runt lunchtid lite lätt seg från gårkvällen. Jag och Jonathan skulle prompt ha MAX innantill klev in på Landvetter vilket gjorde oss rättså stressade. Men som alltid - obefogat. Vi mellanlandade i Prag och hade fyra långa timmar att döda. Inga problem sa vi, vi leker en lek. Vi tog vårt handbagage, och gick runt i de olika tax-free-butikerna och restaurangerna. Var och en för sig. Vi tog varsin bild som vi sedan skickade till varandra. Tävlingen gick ut på att snabbast hitta och ta likadana bilder som de man fått av varandra. Så där sprang vi runt som fem ensamma stollar. Butikspersonalen började svansa efter oss som om vi vore tjuvar. PS. Winner!

Framme i Zagreb var vi en och en halv timma senare än beräknat due to en omdirigering med mellanlandning i Budapest. Inte så farligt, om det inte hade varit så att pappa redan hade ringt och bett om att hotellpersonalen skulle stanna en timma efter att de vanligen stängde receptionen. Vi hade inte en chans att hinna. Och vem tror ni fick äran att ringa det samtalet? Jo "du är bäst på engelska" så lät det. Det hjälper mycket när andra änden bryter så det knakar på kroatiska. I efterhand är situationen så komisk. Hyrbilen var hämtad och samtidigt som jag ringer hotellet svänger vi ut från flygplatsen. Men ingen har någon koll på vart vi ska. Jag säger bara en sak. Rondellen. Runt runt runt och fkn runt. Mobilen jag pratade i var den enda som dög att hitta en karta på tydligen. De säger att "nu får du lägga på". Tjejen i luren är arg för att vi, otacksamma turister, har tvingat henne att stanna extra och ändå inte har dykt upp. Hon går hem nu säger hon. Runt runt, Lägg På! Det. Var. Mitt. Värsta. Sen fick jag memorera portkod, rumsnummer, wifikod och vart vi hittar nyckel efter att jag fått henne att gå med på att hjälpa oss. Vi kör fortfarande runt och de skriker. Fantastiska familj. Att det löste sig är ett under för fram och in kom vi. Tillslut. Hungriga, törstiga, stressade, griniga och helt slut. McDonalds blev vår räddning. Jag och JoJo pustade i parken innan vi sov. Fytusan.

HEJ ZAGREB! HEJ KROATIEN!

Vi flög förresten propellerplan hit. There's a first time for everything. Kul men vid turbulens 300 gånger läskigare!!

Likes

Comments

Tvivla aldrig någonsin på allt o världen du har. Idag får lyckan ett forfästw i ditt liv won du lipar åt.

Likes

Comments

Alingsås, Sverige

Marris. Välkommen hem. Dryga två veckor har nu passerat sen du satte foten i Alingsås. Satte foten hemma. Du hade tankar om hur det skulle bli. Hur du skulle må. Håll kvar i lyckan, Det säger jag dig. Idag är vi samlade, inte alla av oss, men många. Njuter du? Gillar du det? Tro fan att du gör! Stunderna av utzoning är kanske de bästa. Då du stannar upp och ser den ljuvlighet du är omringad utav. Världens bästa vänner som ger dig allt och låter dig vara precis allt. Du har allt Marris. Glöm aldrig hur lyckligt lottad du är. Efter tre månader av minimal kontakt kommer du hem till samma bästa vänner som du lämnade. Det är inte en normalitet. Utan något du ska vara oändligt tacksam över. Och det är jag. Jag har förändrats. När jag lämnade i januari var jag en trasig människa som inte kunde uppskatta vad jag hade omkring mig. Nu lever jag. Och jag lever bra. I stunden tar jag en paus från all ljuvlighet jag har innanför dörrarna och sitter själv för att skriva detta. Jag behöver mina egna stunder av ljuvlighet också. Men allting väntar på mig nu. Allt jag ville var att skriva av mig en del av min glädje. Jag vill inte bli av med den, men jag behöver skriva ner den. Jag vill aldrig trilla in i ouppskattandet igen. Det är det jag jobbar för. Jag har allt. Marris, glöm det aldrig.

Likes

Comments

Costa Rica, San José

Här sitter jag och känner mig blödig. Är det såhär det avslutas? Inget sätt att avsluta denna resa känns på något sätt värdigt. Jag rusade precis iväg för att vara säker på att kunna få mat innan köken stänger. Det tog mig 20 meter från hostlet till en italiensk restaurang. Här ska jag äta pasta och det ska bli gott. En ordentlig costaricansk måltid åt jag till lunch.

Jag har haft full fart hela dagen. Shopping på schemat. Multiplaza var första stoppet och jag hittade allt lite saker. Men höjdpunkten var min lunch. Jag åt Gallo Pinto, kyckling, plátanos maduras och friterad yuca. Tillsammans med pataconesen från igår har jag fått äta alla mina favoriter en sista gång. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men jag kommer att sakna maten här. Så lät det inte precis ifrån Asien. Jag insåg i denna stund att jag måste köpa med mig en kokbok hem. Så det missionet avklarade jag innan jag lämnade Multiplaza. Jag tog bussen bort till en marknadsplats där jag gick runt i x antal timmar, främst på jakt efter en ny sarong. Jag hittade inte exakt samma, men denna fick duga.

Sen tog jag bussen tillbaka och där har jag suttit med min packning. Det blir lite tight att få ihop det här men det ska nog kunna gå hoppas jag. Min handduk och kläderna jag har på mig nu har jag kvar.

Jag satt och pratade med mannen från hostlet en stund idag igen. De stunderna har skänkt mig några av de minst ytliga samtalen jag har samlat på mig härifrån. Det är välkommet i min lite deppiga sista ensamhet. Jag är deppig över att lämna detta land jag har kommit att älska så mycket och jag känner en påtaglig saknad efter hemma nu. Jag vill också skicka med en varning innehållande att den Marris som kommer hem kommer att jobba på att hålla i lite av de små förändringar jag har genomgått. Jag tror inte att skillnaden är enorm, jag är bara mer tillfreds med mig själv än jag har varit på länge. Det är något jag vill hålla fast vid. Något jag kommer att kämpa för.

Likes

Comments

Costa Rica, San José, Santa Teresa

Resdag. Igen. Men det är min sista för denna gången. Förutom hemresan i och för sig. Men den är ju uppenbar. Stundande är den också i allra högsta grad. Snart kommer jag!!

Men någon dålig dag har det absolut inte varit. Jag gick och handlade frukost oh färdkost - som vanligt åt jag inte ens hälften och mitt lager bara växer, jävla hamstermarris - och gick tillbaka. Jag åt upp det sista av min papaya, packade ihop mina grejer och gick ner till stranden för några timmar. Jag låg på samma sälliknande sätt som igår. Min svenska kompis, varför kan jag inte hans namn, höll nästan på att köra in i mig med surfbrädan och vi fick sagt hejdå. Jag. Lev stressad upp från stranden och snabbade mig inte alls med att duscha, så de där Pataconesen med guacamole som jag skulle avnjuta i lugn och ro fick jag istället ta to go. Det dög det med. Jag åt dem när jag satt och väntade på bussen. Jag hade otur när den kom. Jag skulle behöva byta i Cobano. Och jag fick sitta där och svettas med all min packning bredvid mig. Och jag glömde min sarong. Igen. Denna gången är jag riktigt ledsen för det. Den var så fin!

Efter en timma på skumpande vägar var jag framme i Cobano. Där hittade jag Isabell och Luca. Yes, sällskap på evighetslånga färjan. Bussen klarar jag själv oh även när färjan rör på sig. Men timman vi sitter på färjan och väntar på att avgå är olidlig. Mitt tålamod har blivit bättre vill jag lova. Men så bra blir det nog aldrig. Från färjan kunde jag återigen skåda en fantastisk solnedgång. Gör jag något annat än att glo på solnedgångar undrar ni? Nä tusan det gör jag inte. När vi klev av bussen i San José delade jag min uber med Luca och Isabell så det blev inte många kronor jag fick betala.

På hostlet är det bara jag och Sia. I vårt rum alltså. Och hon lämnar imorgonbitti. Det är jag glad för, för hon var ingen rolig själ. Hon ogillade Costa Rica starkt och klagade ordentligt. Jag älskar Costa Rica och den tid jag har haft här så - Håll Käften, det där vill jag inte lyssna på. Men sånt säger ju inte Marris. Det vet ni ju.

Innan jag gick ut för att lokalisera mat pratade jag lite med den man som bor och jobbar på hostel Urbano. Han berättade historien om hans första kyss och ligg, intressant. Det utspelade sig i ett dåtida Buenos Aires. Mina historier är ju aldrig lika roliga för jag minns ju absolut ingenting av mitt liv. Sorgliga hjärna! Han körde en frågelek också, men det får ni i ett senare skede reda på vad det är för lek.

Nu sitter jag på subway och är proppmätt och nöjd. Sängen väntar när jag kommer hem. Det blir ingen utgång för mig. Inte för att Isabell svarar, eller har fått mitt meddelande för den delen, men jag vill inte ändå. Jag är så trött att mina ögon inte fungerar riktigt längre. Fan, inga mer efterfester till 6 när du måste på cykeltur vid 9. Lova mig det, snälla. Inte i Costa Rica kan jag lova!

Likes

Comments

Costa Rica, Santa Teresa

Jag gick inte hem och sov efter Vista de Olas. Inte alls faktiskt. Jag var inte i säng förrän strax efter 6 imorse. Vittnar det om en bra kväll? I detta fallet Ja!

Efter en sjuihelvetes strapats ner från berget i beckmörker hoppade jag på cykeln och var tillbaka på Ronnys supermarket samtidigt som tyskarna som åkte bil. Där tog jag till mig ännu en öl och skulle betala. Då inser jag att jag inte har min plånbok. Helvete. Jag måste ha glömt den på Vista de Olas. Jag ringde dit och de hittade den vid poolkanten. Phew. MEN - det innebär att jag måste ge mig ut på det här långa äventyret ännu en gång. Det får vänta tills imorgon bestämde jag. Nu ville jag göra annat. Tyskarna och deras kanadensiska kompisar sponsrade mig med en drink med Rom och Cola så jag slapp vara tomhänt. Änglar. Vi hängde på hostlet tills de bokstavligt talat släckte lysena och sa åt oss att nu fick vi gå och lägga oss eller dra vidare. Vi valde att dra vidare till ett uteställe som heter La Loras. Där var alla andra också så det var riktigt roligt. Jag dansade som bara den. Mina skor lämnade jag i ett hörn och sen bestämde jag mig för att bara köra järnet dansmässigt. Isabell, en av tyskarna, stannade när resten av vårt sällskap gick hem och vi var på dansgolvet resten av kvällen. Några av svenskarna från hostlet och A-J, en av killarna jag åt med häromdagen, var där också så jag hade lite alla möjliga att vända mig till. En lång kille med mörkt lockigt hår iförd runda glasögon, loafers och en blommig skjorta instoppad i ett par högmidjade kostymbyxor fångade mitt intresse. Han var så malplacerad, men jag var tvungen att säga att han såg fantastisk ut. Han var fantastisk till resten också. Supergay, så absolut inte ett ragg utan jag bara dansade och pratade med honom och hans kompis Alexa. När klubben stängde var vi ett udda gäng som inte ville sova så vi åkte upp till Alexa och Arthurs hus de hyrde. Mitt uppe i ingenstans låg det. De hade en pool så där hade vi vårt afterparty. Hur klockan blev närmare 6 har jag inte en aning om men helt plötsligt steg solen upp. Tur var väl det för utan ljus hade jag aldrig kunnat gå ner för den backen och tillbaka till hostlet. Men ner och i säng kom jag tillslut för några få timmars sömn.

Skaran vi var däruppe var brokig. Arthur och Alexa verkar ha en unik relation. Både otroligt varma själar. Alexa gick helt oblygt runt totalnäck. Resten var så konstigt. Deras kompis som bor här i Santa Teresa och jobbar som langare, en tjej från Venezuela som inte pratade någon engelska och var solklart på jakt efter intimitet. Intimitet från någon kvinnlig. Hon var inte blyg med sina händer och försök till kyssar heller. Wow. En australiensk kille och en tjej som jag knappt sa hej till hade sex i poolen två meter från alla oss andra och trodde efteråt att ingen hade sett dem. Troligt. Två rättså normala killar till var där. Herregud. Men ta mig inte fel, jag hade en bra stund där.

Vid 9 imorse var det inte helt lätt att kliva upp. Bakis och sjukligt trött. Men ska jag få tillbaka min plånbok utan att behöva betala något mer var det nödvändigt. Cykeln skulle vara tillbaka halv 11. Jag tog med mig en påse chips som proviant och räknade ner på mina 5 etapper. Jag klarade mig utan några allvarliga men. Hungrig som tusan hade jag varit sedan innan jag ens gick och lade mig så frukost var efterlängtat.

Jag åt på galleriet Zwart Café och sen förpassade jag mig ner till stranden där jag sedan låg i strandkanten med vågorna sköljande över mig resten av dagen. Att bara ligga i solen är plågsamt varmt så det väljer jag att låta bli. Jag hade en mittpaus där jag åt upp mina chips och några kakor i skuggan läsandes och sen var jag tillbaka på stranden. Ett par gånger vaknade jag i strandkanten av att en extra kraftig våg sköljde över mig. Helt ljuvligt. Jag stannade tills solen gått ner och min mage började mullra. Jag tog en dusch och gick sedan snett över gatan till ett italienskt ställe. Jag hade ögonen fästa på pasta. Och vilken pasta jag fick sedan. Med kyckling, vitlök och broccoli. Rena drömmen.

Ett ställe längre ner längs gatan skulle ha livemusik under kvällen så jag gick dit för att njuta en stund. Men någon livemusik skulle de inte ha förrän 9. Så jag fick vänta. Med en öl i handen och kikande på mina goprovideor från dykningen. Vid 10 kom killen äntligen och då var jag så trött att jag på allvar trodde att jag skulle somna där i baren. Jag gick hem efter en halvtimme och sov direkt. Helt slut.

Likes

Comments

Costa Rica, Santa Teresa

Jag väntar på min fisk. Här är det fancy. Jag befinner mig på Hotel Vista de Olas och man det är flott. Hit kom jag dock på väldigt oflott vis. Inte tänkte jag på att en utkikspoint var tvungen att vara belägen högt så jag hyrde cykel idag igen för att ta mig hit. Jag säger inte att jag ångrar det men backen hit var inte möjlig att cykla upp för om man säger så. Cykeln dumpade jag halvvägs. Men åh vad värt att komma hit. Stället har en infinitypool riktad ut mot solnedgången som jag kom lagom till att skåda. Det var ordentligt med andra människor dom hade hittat hit så det var att knö sig fram i poolen för att få en bra vy (och fotoplats.) Jag fick betala 10.000 (20$) i "inträde". Det inträdet kan jag sedan dricka och äta upp bäst jag vill. Hittills har jag klarat 3 öl och nu väntar jag på finmat. Man kan lugnt säga att jag har överskridit budget. Men jag är cool med det. Jag är på bra humör idag. Kanske vill jag ut och festa till det idag. Vi får se. Som det är nu är jag nöjd så fort jag får min fisk. Jag träffade Sara och tjejerna som jag pratat en del med på hostlet och deras grupp här så jag har hängt med dem. Typiska tysktalande människor som ogärna slutar prata tyska, men de är trevliga. Jag klarar mig själv när de pratar tyska och kan bara välkommet zona ut.

Tidigare idag har jag cyklat runt. Idag inte som igår, utan idag från butik till butik och kikat. Jag har tyvärr inte hittat något skoj dock men mysigt har jag haft det. Jag åt en fiskwrap till lunch och festade sedan till det med en vegansk choklad- och jordnötssmörkaka, mums. En liten sväng ner till Playa Carmen hann jag med också innan jag fick bege mig hit upp till Olas. Bra dag.

Men herregud, jag höll på att glömma det viktigaste. Jag har tagit en massage idag. Så värst billigt var det inte men är det semester så är det. - mitt motto de senaste dagarna -. Det var ljuvligt. Jag tror att hon kände av min extremspända skuldror för det var där hon lade fokuset. Tack för det. Jag hoppas att de mår bättre imorgon.

Helt enkelt en bra dag i paradiset. Tack för att jag har möjligheten att leva det här.

Likes

Comments

Costa Rica, Santa Teresa

Santa Teresa kan tydligen vara en rätt läskig plats. Helt simpelt var min plan att ta min cykel och hitta något mysigt ställe att äta middag på. Och det var också vad jag gjorde. Jag cyklade en bra bit och sedan blev allt svart. Bokstavligt talat. Alla lampor totalslocknade och där var jag på cykeln. Det fanns inte ljus någonstans. Hur fan löser jag det här? Jag har ju min mobil, men så mycket batteri har jag ju inte. Och hungrig är jag också. Jag cyklade med min lampa en bit och insåg sedan svårigheten i det och hittade en parkbänk där jag kunde hänga en stund i mörkret. Där satt jag nog i 20 minuter och väntade. Sen började det lysa lite smått i restaurangen mittemot. De tände värmeljus och grejade. Det var inte vad jag önskade i matväg men det fick duga. Jag satte mig där och försökte tyda menyn med hjälp av det lilla levande ljuset. En hamburgare och en lokal öl. De hade en gigantisk grill de lagade sin mat på, så för dem var inte matlagandet utan ström något problem. Medan jag satt där och väntade kom strömmen tillbaka. Och försvann. Och kom tillbaka. Ett par gånger. Men om vartannat kunde jag läsa i min bok. Ölen jag fick var fantastisk. Jag bestämde mig för att sno med mig flaskan hem (jag glömde den dock på hostlet, fuck). Hamburgaren var inte så rolig dock men jag klarade mig bra ändå. När jag cyklade hem kunde jag göra det med ljus, vilken lyx. Jag köpte efterrättsglass och tog fram den mindre roliga boken och gjorde lite nytta. Den fick följa med mig in på hostlet också där jag låg i sällskapsrummet och pluggade hemska ord. Godnatt

Likes

Comments