Hej!

För ett x antal år sedan var där en tjej som började hänga mycket inne i stan med sina vänner från gymnasiet, speciellt 1.
Hon lärde känna många nya härliga människor samtidigt som hon fick mod till att åtminstone prata med en massa nya människor, både ungdomar men också vuxna människor, på den tiden brydde hon sig inte om vad människorna gjorde, om de tog droger, va alkoholister, så länge de va trevliga va det en underbar tid att spendera ihop med allesammans.

Efter ca ett år så började hon höra en massa olika saker, dvs rykten om en viss person. Att han tog droger, misshandlade alla runt omkring sig, behandlade tjejer som slit och släng som om de vore en leksak. Så dum och korkad som hon va trodde hon på allt hon hörde om honom utan att veta vem han egentligen ens va. Den dagen hon för första gången fick träffa honom, mindes hon allt hon hört och därför va hon inte de minsta lilla bekväm i situationen att vara i närheten av honom egentligen. Allt hon ville va att fly.

Allt eftersom tiden gick växte hon upp en aningen men hade fortfarande svårt för den här mannen. Hon va nästan lite rädd för honom. Hon undvek honom till allra högsta möjliga grad som hon kunde. Ibland va de oundvikligt. När hon sedan blev gravid så fortsatte hon umgås med alla som hade någon form av kontakt med honom, men av någon anledning så släppte en del av hennes rädsla ju mer han va i närheten, men hon hade fortfarande alla ryktena i huvudet.

Tyvärr så tappade de kontakten utan att hon visste varför och valde därför också att inte lägga någon energi på att fråga varför. Hennes barn föddes, allt va frid och fröjd. Men ändå kunde hon inte släppa honom från sina tankar. Hon tänkte på honom varje dag, såg honom aldrig inte ens när hon jobbade och va ute mycket i stan.

När hon och hennes dotters pappa separerade hade hon en del förhållande efter det, men fortfarande så kunde hon inte släppa honom ur sina tankar. Speciellt inte när det slutade med att de bodde på samma område i stan och dessutom att hon såg honom då och då i affären.
Ytterligare 1 år passerade och hon började få upp ett intresse för en gemensam vän till dom båda. De började träffas smått och rätt upp och ner så träffades de helt igen efter så många år. Nervös va hon, hon hade verkligen försökt glömma honom men utan att lyckas. Men något sa henne att det va nog meningen ändå att de skulle ha kontakt så hon tog det med en klackspark och försökte verkligen lära känna honom och skita i alla ryktena, vilket hon lyckades med.
Hon började spela Air Soft ihop dessa två och en drös andra killar. Det va roligaste hon gjort på länge. Hon valde att börja redan efter första gången. Redan efter första träningen erbjöd han sig att hjälpa henne att kolla på vapen som ev skulle kunna passa henne. Hon gick med på det, men hon var alldeles för nervös och feg för att våga göra det. Det tog henne nästan 3 veckor att våga bege sig hem till honom.

De satt i hans soffa och kollade på vapen mm, de snackade och hade hur trevligt som helst. Hon njöt fullt ut av tillvaron. När han tog steget att börja tetas lite nätt fick hon en oerhört stor pirrande känsla i hela kroppen, hon visste inte riktigt hur hon skulle hantera situationen. Hon mindes inte när hon hade den känslan senast.
Hon började fundera men kunde inte komma på ett svar. När han sedan nämnde hur hon tog hans hand i bilen på vägen hem från träningen 2 dagar tidigare, så nämnde han att man besvarar inte en hand framsträckning på det sättet hon gjorde om där inte fanns något i känsloväg. Hon förstod först inte vad han menade, men efter en stund slog de henne att hon fick exakt samma pirrande känsla i bilen 2 dagar tidigare som hon fick när han tetades med henne.
Då insåg hon att hon verkligen va kär.

Datumet för denna kvällen var den 20 mars 2017, den dagen då mitt liv förändrades. Den dagen jag blev tillsammans med denna mannen som jag älskar av hela mitt hjärta.
Idag ångrar jag stort att jag va dum nog att tro på rykten utan att skaffa mig en egen uppfattning om hur en person är.
Att skita i alla rykten och ge personen i fråga en chans är oftast det som är värt det. Men folk tänker inte på det. Man hör många saker, en del är sanna men andra är lögn. Jag vet att en del saker är sant om honom, men det tillhör de förflutna, idag. Märker tom jag skillnad på honom från den dagen vi fick upp en ordentlig kontakt, när vi stötte på varandra på stan. Jag ångrar inte en sekund över att vi är ett par idag, det är det bästa beslutet jag någonsin tagit!

Han är en helt underbar person som vet hur han ska hantera mig, vet hur jag funkar och han kan mina signaler när de kommer till "låt mig va"

Jag älskar honom och ingen annan, aldrig har jag varit lyckligare med någon, aldrig har jag varit så trygg med någon och aldrig har känt mig så älskad! Bättre kille går inte att hitta, han är guldvärd och jag kommer inte dumpa honom i första taget! Jag kommer kämpa för honom, både i våra dåliga och bra stunder! ❤️❤️❤️

Ska tillägga att hela denna texten är från min synvinkel 😊😊😊

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Idag har varit en sådan dag då humöret har pendlat satan. Jag menar, ena stunden har jag varit glad så in i helvete, i nästa stund nästintill förbannad och så klart ska de sluta med ångest och tårar. Jag hatar att det ska vara så här, jag som hade hoppats på att jag skulle få må bättre igen... Men icke ska nicke...

Imorgon är en dag jag hoppas slippa allt detta.
Imorgon bär det av till Mjällby, för att göra början på min nya tatuering. Ska bli en syster tatuering när den är klar. Min älskade systers stjärntecken. Bild kommer komma upp imorgon när den är klar så klart. Ska bli skönt att få hamna under nålen igen. Så många år jag har väntat och längtat. Har många på lager, många idéer, så bara att ta de successivt. Så det är bara att vänta och se hur det går, men bra kommer det bli när den är klar!! Det är jag helt säker på! 😃😃

Nej, dags att försöka bli av med huvudvärken innan sängen!

BTW, min pojkvän är den bästa någonsin! 😘
Respekterar mina tecken när jag vill vara ensam och tvingar mig inte att prata utan bara kramar om mig när jag är redo att va sällskaplig igen! Med honom är jag trygg❤️❤️

Godnatt! ❤️❤️

Likes

Comments

Hejsan hoppsan!

Idag va det dags för träning efter ca 2,5h sömn, bara kaffe i magen, ingen frukost, så klart va man döhungrig efter en 1h och ett par timmar efter det va man helt illamående och svimfärdig.
Men med gott sällskap och en massa skratt så löser sig allt mer eller mindre.
Alltid lika roligt att dra ut på träning trots de att vi bara va 5 st idag. Fick in några träffar på alla möjliga ställen, minst en gång på varje. Men fick en hel del på mig själv. Bl.a. på låret som syns på bilden. Ont som fan gjorde det också, nu svider det lite bara 😂
Va hemma runt 19:20 och somnade ganska fort i soffan när jag skulle försöka få upp värmen, sov ca 2,5h, upp en sväng, åt något och nu är det soffläge igen för min del. Är trött så in in helvete så lär nog inte vara vaken en längre stund till. Är jag det kommer frustrationen fram och då slutar det med att jag kommer börja gråta pga att jag inte kan sova. Haha men det sker bara om jag är sjukt trött men har för mycket i huvudet.

Förutom det att min älskade lillasyster är så klart min familj så är team ADIH min familj. Har inte kommit in i ett gäng så här bra förr och att bli accepterad för den jag är gör att jag trivs som fisken i vattnet med det gänget (som för den delen bara består av killar). Jag kommer bättre överens med killar än tjejer överlag, har lättare för att bli accepterad för den jag är av killar.

Imorgon har jag bestämt mig att det ska vara en lugn dag utan några måsten. Försöka sova ut så bra det går.
Skulle dock inte förvåna mig om jag ändå är i full karriär med att städa eller något. Brukar bli så om jag bestämt mig för en lugn dag hemma i soffan.
Sen är det tvärtom också. Har jag bestämt mig för att göra nytta hemma så blir det ändå det att jag har en slö dag. Kanske inte ska bestämma något ang dagen efter så slipper jag det problemet 😂😂

Ber om ursäkt fall inlägget är lite smått luddigt men det tåls. Eller?? 😉

Cheers big ears! Love to you all! ❤️

Likes

Comments

Halloj!

Gud, klockan är snart 4. Jag har lyckats sova i ca 30-45 minuter. Vaknade till av att nacken gjorde ont och nu är jag inte ens trött. Har vänt och vridit på mig nästan lika länge som jag sov.

Så otålig som jag är lär jag snart ge upp och brygga mig kaffe ist. Men ändå, känns bra att inte vara lagom utvilad till träningen 😅

Igår var för övrigt en väldigt seg dag, trots de att jag inte vaknade förrän närmare 15. Jag vet, jag skulle vända tillbaka dygnet. Men antar att det går ske senare framöver. Måste bara sluta somna tidigt på kvällen så jag faktiskt inte vaknar mitt i natten och sen inte somnar förrän sjukt tidigt på morgonen. Vet inte vad som händer, är ovanligt trött om dagarna nu, även om jag sysselsätter mig eller inte. Min ork är helt försvunnen. Men jag antar att det beror på att jag är där jag är idag.

Har inte känt någon som helst trygghet där jag varit innan. Idag känner jag en enorm trygghet så jag kan slappna av helt och hållet 😊

Att inte ha några krav på sig utan att jag faktiskt får sitta ner och vara lat ibland.
Fast och andra sidan, får höra att jag ska sluta stressa och ta de lite mer lugnt ist, får ju höra det hel del från min älskling. Har visserligen inte hört det på ett tag nu så jag antar att jag har börjat kunna ta det lugnt och hantera stress och annat på ett helt annat sätt. Eller så är det bara något jag fått för mig 😅

Nej jag får ta sluta skriva. Uppdaterar igen efter träningen, kanske kommer upp någon bild. Får se om jag orkar lägga energi på att ta någon. Blir då bara selfies 😉

Sista ciggen och sen försöka somna om igen!

Godnatt! 😘

Likes

Comments

Hej igen!

Funderar på att ta upp detta med bloggen igen, på allvar.

På senaste tiden har jag haft mycket upp och nedgångar, hållit mig singel och försökt att hitta mig själv utan framgång, trodde jag.

För ca 1,5 månad sedan började jag finna mig själv på allvar. Funnit ny kärlek, denna mannen har redan från första dagen vi fick upp kontakten igen, fått mig att må bra. Han kan verkligen få mig att känna lycka och hjälper mig finna styrkan att vilja leva. I samma veva som vi fick kontakt igen försvann mina depressioner och ångest. Har inte haft en ända attack på denna tiden.
Har även träffat nya vänner som hjälper till, sådan vänner jag aldrig haft tidigare. De finns för mig säger de och de bevisar det till 110%!
Jag är evigt tacksam på alla i team ADIH! ❤️

Jag har också i samma veva för 1,5 månad sedan hittat mig ett nytt intresse som jag brinner så in i helvete för. Detta handlar inte bara om datorspel längre, utan Air Soft. Genom Air Soften, team ADIH har jag funnit mig själv. Alla mina aggressioner och energi försvinner.
De får mig att må bra allihop! Men framför allt min älskade pojkvän! Jag trodde aldrig att någon skulle va så bra för mig som han är. Inte heller trodde jag att jag skulle få höra från andra att jag är bra för honom.

Jag är på rätt väg nu. Jag hoppas att jag slipper självmordstankarna, depressionerna och ångestattackerna för alltid nu.
De har varit både bra och dåliga för mig. Jag har äntligen lärt mig utav dom. Man blir starkare och det finns inte en chans att jag kommer gå och skratta mitt förflutna i ansiktet, behöver fortfarande minnas och veta att man mår bättre med tiden, med hjälp så klart!
Visst mår jag dåligt ibland och min oro för mycket ligger kvar, men det är långt ifrån ångest och depressioner kan jag lova!
Läst igenom några av mina gamla inlägg och inser att jag har verkligen mått dåligt. Kommer inte ta bort dom, de får ligga kvar, då det kan va bra och gå tillbaka och se hur dåligt man faktiskt har mått.

Nu ska jag bara vända tillbaka dygnet och hoppas på träning på lördag! Inte hört att de inte blir något iaf 😉

Godnatt! 😘

Likes

Comments

Hej!

Det va ett sjukt bra tag sedan jag skrev här inne. Kanske är dags att börja igen?

Saker och ring har inte förändrats det minsta lilla, mer än att jag äntligen har börjat umgås med min underbara syster igen och att vi börjar blir mer och mer tajta som vi en gång i tiden har varit.
Att börja följa med henne på hennes jobb nattetid är bland de bästa jag någonsin har gjort, jag menar när jag ändå inte kan sova,  kan jag lika gärna hålla henne sällskap och ta igen tiden vi förlorat.

Mitt psykiska mående har bara blivit värre och min sjukskrivning är förlängd till sista mars. Men som det är just nu lär jag inte ens kunna ta mig ur den 1 april igen.

Har fått antidepressiva utskrivet och jag kan inte ens hämta ut dom än.
Jag vet inte var jag gör fel någonstans, men känslan att vara värdelös, hopplös, oduglig, fet, äcklig och bara helt jävla idiotförklarad vill inte försvinna. Att känna att man inte duger är bland de värsta jag någonsin känt. Att självmordstankarna inte vill försvinna utan blir värre skrämmer mig. Att bara vilja börja med mitt självskadebeteende igen skrämmer mig.

Jag är rädd att jag aldrig kan få må bra utan bara mår sämre för varje dag. Att påminnas och höra saker man inte vill höra bara drar en längre ner. Jag orkar inte med detta längre. Jag skräms över hur framtiden ser ut om det fortsätter så här.

Att bli ignorerad och ha skuldkänslor för att man är öppen, skrämmer mig. Att få känslan av att jag bara överreagerar skrämmer mig. När ska jag få se ljuset i tunneln och kunna få vara lycklig på riktigt? Jag orkar inte bära masken längre, den har svikit mig och jag orkar inte fejka min lycka mer. Jag orkar inte vara stark längre. Jag blir bara kastad åt hundarna så fort jag försöker vara glad, jag ger upp. Det gjorde jag för längesen...

Likes

Comments

Idag är det första december, ett tag sedan jag uppdaterade, har bara inte haft ork, lust eller tid till att skriva.

Vet ni vad? Det här med förhållande är skit, i nu läget är både killar och tjejer ett stort jävla skit och skämt. Tänker fan inte längre bry mig, märks att man betyder lite när stunden väl kommer...

Blir ett kort inlägg men men...

Likes

Comments

Idag är det 8 år sedan pappa förlorade kampen mot cancern, detta är helt klart den värsta dagen i mitt liv. Att gå och inte kunna tänka på någon annan och bara känna tårarna välla över för att jag saknar honom så mycket som jag gör, han var den ända mannen i mitt liv jag aldrig ville förlora, men som jag tyvärr fick. Sedan dess har jag aldrig varit mig själv.

Att varje dag gå och behöva må dåligt är fan inte skoj, speciellt inte att behöva känna att man inte duger oavsett vad man än gör och säger angående hur man mår, vad man känner och hur man tänker. Alltid är det någon som ska käfta eller inte bry sig. Jag känner mig så himla orespekterad, som om jag är i vägen hela jävla tiden, känna att man inte duger...

Att det ska va så himla jobbigt att behöva känna att folk inte verkar anse att man gör något rätt. Vad är det för ett stort jävla fel på mig? Ska jag behöva be om ursäkt för min existens? Allt jag vill är att försvinna för gott, men jag kan inte lämna folk bakom mig som verkligen bryr sig, iaf de som visar att de bryr sig och verkligen kan förstå vad jag menar. Vissa tror de gör det men snarare det att de inte gör det... 

Som vanligt blir allt åt helvete så fort det är en dag jag inte mår bra på, de som borde finnas försvinner ist... Jag hatar verkligen mitt liv över allting annat just nu, ser ingen mening med att ens orka bry mig längre. Försöker lägga energin på mig själv, men svårt när ingen verkar vilja förstå eller försöka förstå...

Likes

Comments

Var ska jag börja? Har alldeles för många blandade känslor och jag vet inte riktigt hur jag ens ska sortera dom. Jag kan inte sortera dom, så fort jag börjar tänka kommer tårarna som har runnit hela dagen och de har inte slutat än. De bara fortsätter och fortsätter, allting blir kaos. Det är kaos var jag än är eller vad jag än gör. Spelar ingen roll vad som än händer. Jag försöker kämpa dagligen, jag kämpar dagligen med att stänga inne mina känslor, en gång i tiden var jag bra på det, nu misslyckas jag vid varje försök. Allting kommer på en gång, slutar alltid med en jävla huvudvärk och sömnlös natt. Vid detta måendet hjälper inte ens mina mediciner. Önskar dom kunde ta bort känslorna för mig, känslan av att vara sårad, känslan av att vara övergiven, känslan av att vara utanför, känslan av att vara luft, känslan av att vara ensam, jag önskar mina mediciner kunde ta bort dessa förbannade känslorna så jag kan leva på nytt igen, så jag kan få leva ett fucking normalt liv för en gångs skull. Inte heller hjälper det att om exakt 7 dagar är det 8 år sedan pappa förlorade kampen mot cancer. Varför ska allting alltid komma på en och samma gång hos mig? Det är ett jävla under att jag inte exploderat av alla känslor och tankar jag har dagligen. Tankar kan jag släppa ifrån mig men mina känslor kan jag alltid skriva ner, men aldrig säga med  ord. Hur mycket jag än har försökt att verkligen förklara med ord hur jag känner så klarar jag inte det. De gånger jag lyckats, får jag alltid någon form av skit tillbaka, jag pallar seriöst inte mer utav det. Folk undrar varför jag inte kan öppna ordentligt. Antingen kan inte folk hålla käften eller så accepteras inte känslorna. Visst det är skönt att jag ska till psyk på torsdag, men jag har blivit mer tillbaka dragen där med, det gick skit bra i början, men nu sluter jag mig återigen. Jag kan verkligen inte mer, det har kommit till den gränsen nu att jag klarar inte av det mer. 

Jag lär inte kunna gå till henne mycket länge till innan jag sitter och är knäpp tyst och inte få fram ett ljud. På mindre än 9 månader har jag gått ner 14 kg, skönt ja, men mer än hälften av alla mina kg som jag tappat, har jag tappat sen jag började med min ADHD medicin, vilket gör att jag går ner på helt fel sätt, genom att inte äta. Medicinerna tar bort min aptit helt och hållet, vilket också gör att jag inte klarar av att äta utan att må illa, sen spelar det ingen roll hur god maten än är, jag kan inte bara. Mina portioner, har minskat med mer än 50% och jag äter dessutom inte ens upp allt. Jag blir hungrig helt fel tid på dygnet och det är när medicinerna är ute ur kroppen. Så med andra ord,runt midnatt varje dag blir jag hungrig och ska äta. Men knappt jag klarar av det bara. Jag försöker åtminstone äta, men som sagt det är knappt jag klarar av det... Blir ändå peppad till att äta, men det ända jag klarar av att ens få i mig varje dag är kaffe... 

Jag måste va både hopplös, värdelös och en idiot... 

Likes

Comments

Då va saken klar, jag ger upp allting nu. Jag skiter i vad som händer, nu får fan ta mig impulsen ta över och ta mig någonstans där jag inte kan göra skada eller något annat jävla fel... 
Nu ska det fan ta mig vara jag som är i centrum, så allting annat får jävlar i hamna på hyllan. Känslor, borta. Huvudet, tomt. Allt jag vet är att jag inte kan bry mig om någon annan än mig själv längre. 
Om jag ens kommer orka bry mig om mig själv längre, ger upp allt, ger upp alla. Bryr mig inte mer, nu får de fan ta mig vara nog. . 

Orkar inte mer så enkelt är det, nu ska mitt liv ha en ny start, en helt ny start, ska rensa alla, exakt ALLA som drar alla min energi. För nu har jag fan fått nog. 

Nu bryter jag mig loss detta greppet och startar om från början, nytt liv och allt. 

Heja mig!

Likes

Comments