Det var länge sedan nu, men jag har faktist varit helt slut... psykiskt alltså.
Ni vet när kroppen har energi och ni kan höra saker, men din hjärna är helt borta? Du tänker på annat kan ej fokusera, somnar så fort du sitter mer? Så har jag haft hela veckan.

Jag har haft många möten med skolan denna vecka, om hur min plan över skolarbetet ska gå, för just nu, vi ska läsa en bok på engelskan, The Great Gatsby, har läst kapitel 1 nästan 9 gånger nu, men jag kan ej få in vad jag läser eller förstå frågorna angående boken.

Jag ska börja med hjärngympa på skolan nu också för att förbättra mitt arbetsminne, vilket jag ser fram emot! Ska bli kul att sluta glömma allt.

Något roligare hade jag nog inte för denna gång, får se vad jag hittar på nästa gång❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det jag kommer skriva nu är bara det jag kommer ihåg och min egen sanning. Det kan lika väl vara att det är en annan förklaring än vad jag minns, men som sagt detta är så jag själv upplevde det samt minns det.

Min pappa hade spelberoende, Min mamma var arg och skrämmande.

Jag skriver inte detta för att kasta skit på mina föräldrar på något sätt, jag älskar dom mest av allt och dom är mina förebilder, jag skriver detta för jag känner att jag behöver det för min del, utan dom skulle jag inte vara där jag är nu, och jag är glad för allt dom gjort och gör för mig. Jag vill inte att folk ska få en dålig bild av mina föräldrar, alla familjer har sina problem andra större eller mindre en andra, jag skäms bara inte över det som har hänt, och är trött på att få höra att jag är bortskämd eftersom min familj är perfekt, min familj är långt ifrån perfekt, men det är bäst för mig. Alla i familjen har växt från sina misstag och snedsteg.

När jag var ca 5 år föddes min lillasyster. Efter det började allt gå utför tycker jag.

Innan C föddes var allt ganska lugnt ( Sedan kommer jag inte ihåg åren innan jag var 5) Jag minns olika händelser och jag har hört historier om vad som hände.

När min lillasyster föddes så eskalerade bråken mellan mamma och pappa, dom har alltid försökt att bråka bakom stängda dörrar säger dom. Jag har aldrig sett dom bråka framför mig eller C, och aldrig har någon av dom höjd handen mot varandra. Jag minns att jag ofta var ute och lekte med grannpojken i grannhuset.

Varje morgon så satt jag och C vid frukosten och åt, jag sprang in och ut till pappa och mammas rum och försökte väcka pappa som fortfarande sov, ingen respons, tillslut när mamma gick in så skrek dom, dörren var stängd men man hörde ändå, ibland satt jag på rummet med kuddar för öronen, om jag gick in i deras rum när dörren var stängd sa båda "Gå ut Marléne, vi kommer snart" mamma kunde ha tårar nedför kinderna mindes jag, vet ej dock om jag någonsin frågade mamma varför hon grät så ofta där inne.

Jag trodde det skulle vara sådär, men i vilket fall så klädde jag på mig och gick ut och lekte med grannpojken. När jag kom hem satt pappa framför datorn och spelade, varje dag.

Jag minns att dom bråkade nästan dagligen och stort, vet inte om vad.

Jag minns när jag bad pappa skära ett äpple till mig för jag var hungrig, mamma jobbade helg så jag var ensam med pappa, han sov, han viftade bort mig när jag kom med äpple och kniv till sängen. Jag satte mig då i vardagsrummet och skulle skära det själv jag skar upp min tumme, blödde rätt mycket, så jag sprang in till pappa, som tittade på mig och blev skit arg, han tog tag i min arm drog med mig till toaletten och sköljde min tumme, satte på att plåster sedan stampade han till sängen. Jag förstod inte varför han var arg.

Vid något tillfälle hade jag ringt min mormor och frågat efter frukost för pappa inte hade gett mig någon.

Några månader senare så satt båda två i soffan och pratade med mig, pappa frågade " Hur skulle det kännas om jag och mamma bor på olika ställen?" jag tänkte att det skulle vara kul att testa liksom, jag har hört andra barn ha det så, så visst prova kan vi.

Mamma bodde kvar i huset medan pappa först flyttade in hos en kompis till oss, sedan till en egen lägenhet bakom mitt dagis. Allt var lugnt första dagen typ... sedan blev pappa värre och värre, han blev mycket mer arg. Enligt han själv var han ledsen över mamma, han hade spelberoende samt han tog något för att lindra smärtan i ryggen vilket gjorde att det var tre faktorer som allt omvandlades till ilska.

Jag vill inte gå in på alla små detaljer om exakt allt för jag tycker själv det är ganska jobbigt fortfarande. Men jag vet pappa ofta var arg, ibland hörde man hur arg han var innan han klev upp ur sängen så jag tog C och satte henne i rummet och försökte få henne tyst för pappa blev arg när vi var för högljudda. Stängde dörren och satte mig i köket och låtsades som ingenting när han kom ut från sovrummet. ofta var det bara jag där då C bodde hos mamma. Dom gångerna var han nästan mer arg än andra gånger.

Efter några år åkte pappa äntligen inpå REHAB och blev bättre, efter det är han sitt vanliga jag igen.

Mamma dock, när pappa blivit frisk så att säga flyttade vi till Stockholm vilket gjorde att kontakten till pappa blev sämre. Jag avskydde mamma för att hon flyttade mig, mamma var arg hela tiden när vi hade flyttat ner. Hon var verkligen aldrig glad. Jag minns att ibland var jag rädd för att prata för jag visste inte om hon skulle bli arg eller inte. Mamma var arg i flera år, varför kan jag inte svara på.

Allt detta fick mig att se saker på ett annat sätt. När jag var liten trodde jag att det skulle vara sådär i en familj, jag trodde att alla familjer hade det sådär, mycket av det jag minns från min barndom har blivit omvandlat. för kanske 5 år sedan hade jag en jätte klar syn om, på hur det var när jag var liten. Sedan började folk berätta deras upplevelser och hur saker var på andra sätt. Vilket gjorde att mina minnen blev förvriden. Så nu är minnena ganska halvsuddiga.

Jag vet att jag inte gillade mamma eller pappa för dom separerat. Jag ogillade mamma för jag var tvungen att flytta till Stockholm, nu är jag inte arg längre, jag ser varför dom gjorde som dom gjorde nu.

Jag kommer såklart aldrig glömma alla bra minnen vi hade tillsammans, alla gånger vi firade Jul, gången jag kastade potatismos på pappa, när jag åt upp hela frukosten för 3 personer utan att dom fick något. Alla gånger mamma och pappa gjorde sig fina, pappa luktade aftershave, mamma luktade jätte god parfym, hade jätte fina klänningar på sig, och jätte fint hår, när jag var liten ville jag se ut som mamma när jag blir vuxen, alla gånger jag fick dansa på pappas fötter, spela tv spel med pappa, göra familj saker med mamma och pappa. Mamma var bara några år äldre än mig när hon fick mig, pappa likaså, jag är stolt över dom att jag och C blev som vi blev, och att allt blev bra tillslut.


Jag älskar mina föräldrar, även om jag hatar dom ibland <3

Likes

Comments

Denna text är till min lillasyster C, kommer inte skriva hennes namn då jag helst vill hålla henne anonym.

Detta kanske inte är något inlägg som är super intressant för folk men viktigt för mig.

Hon är min lillasyster, vare sig jag gillar det eller inte. Ibland vill jag bara sätta upp en annons på blocket och få bort henne, och ibland vill jag bra krama sönder henne.
Hon tror ofta jag inte är stolt över henne och inte bryr mig om henne, jag är otroligt stolt och tänker på henne ofta, jag är dock otroligt dålig på att höra av mig till henne, till folk i allmänhet. Jag vet att hon ser upp till mig, vilket jag alltid tyckt varit hur Dumt som helst, menar jag är ju bara jag?
Jag har oftast sett henne på ett litet sätt, inte haft jätte höga tankar om henne, men ofta hon får mig till skratt och hon överraskar mig ofta. Det är inte först nu på senaste 3 månader jag känner att jag har mognat, verkligen i hur jag tänker och vad jag gör.
Vilket har fått mig att tänka mer på C, allt hon gjort under alla år, jag har alltid brytt mig om henne, hon har alltid funnits i min åtanke även om jag väljer att sätta andra saker framför ibland.
När jag hör att folk retar henne för hennes klädstil eller hennes aktiva beteende blir jag bara så arg och ledsen, ibland när jag hör vad folk har gjort, eller när mamma berättar något som hänt, jag har blivit så ledsen för jag inte kan göra något.
Det var en gång alla i hennes klass fick kalas inbjudan till en tjej, men dom hade inte papper till ett till kort så C blev utan. Då grät jag när mamma berättade det.
Jag blev arg när barns föräldrar säger att hon inte får komma hem till dom för hon är överaktiv, (ursäkta ordvalet) men vem fan bryr sig? Asså om C är aktiv och pratglad, BRA! Hon har socialkompetens.
Jag har aldrig skämts över C, kanske när hon går mitt i Stockholm och sjunger högt på en låt på engelska när hon inte vet vad hon sjunger och säger en och annan sak som e ganska snuskiga, men vad gör det? Hon e glad då e jag glad.
Jag skäms dock över hur jag behandlat henne dom här åren.
I början när hon föddes, hon var allt för mig, en fluga fick inte sitta på henne, ingenting, hon var min. Sedan blev jag äldre och började tycka det var jobbigt att hon alltid ska följa efter mig, härma mig, försöka vara med mig och mina kompisar.
Men jag vill minnas att jag var likadan på en viss person som är äldre än mig, min kusin J.

Jag vill säga förlåt och att jag älskar henne otroligt mycket och kommer alltid att lyssna och hjälpa och alltid vara stolt över henne.
Och ibland har mamma rätt, det gör ont att skriva det, men så är det...

Detta inlägg kanske inte var lika intressant för vissa men den var riktad mot just C så det är okej, nästa inlägg ska handla om en grej som hände i min barndom som ändrade hela mitt liv.
Men som sagt, jag älskar dig C och hoppas du vet att jag alltid kommer hjälpa dig❤️

  • 169 Readers

Likes

Comments

Rubriken kan vara lite otydlig, men, i Sverige så är det 7 av 10 kvinnor som någon gång under deras liv blivit sexuellt ofredad. Jag är en av dom.
Detta är ett otroligt känsligt ämne för samtliga, och det är ett ämne som oftast sopas under mattan för folk är obekväma att prata om det.
Jag tycker det är extremt viktigt att prata om, att visa vad som är okej och inte är okej för andra unga flickor (själv är jag ung men berättar bara ur egna åsikter och upplevelser)
Det finns olika sätt att bli sexuellt ofredad på, via nätet, ord, beröring.
Jag har blivit ofredad så många gånger jag tappat räkningen, och det skrämmer mig.
Första gången var jag 12-13 år, då någon låtsades vara en kille i min klass, som började tvinga mig att skicka bilder och sånt, jag skickade inget, då fick jag min första dickpick, jag blev livrädd. Eftersom att jag inte skickade bilder tillbaka skrev han tillslut ” Jag kommer slå sönder dig i morgon din äckliga hora” jag minns att jag började storgråta och bad mamma om hjälp, det visade sig att det inte var han, bara någon som lurade mig.

Jag har aldrig fallit för trycket att skicka bilder, eller att ligga med någon bara för han vill det och säger att jag måste. Då går jag och han som försöker tvinga mig kan dra ut ur mitt liv. Jag har INGA problem med att slänga ut någon från mitt liv som diskriminerar mig eller någon i min närhet på ett ofredande sätt. Kalla någon hora och du är ute, förgått, spelar ingen roll hur ledsen du är över det efteråt, eller om du verkligen ber om förlåtelse eller om du inte kan kontrollera dig själv, du kan bara dra då, framförallt om du gör det flera gånger. Jag tål inte något sånt, spelar ingen roll vad du gör, hot, kräkning, diskriminering, mobbing, jag är MOT sånt.

Jag har som sagt blivit sexuellt ofredad, folk har tafsat, folk har skrivit saker, folk har verkligen gett sig på mig och lämnat ärr i mig, folk har gjort mig rädd för att gå ut ibland. Jag vill inte att någon kvinna ska bli sexuellt ofredad. Så är det bara. Och om du har det, prata med någon om det, UMO och tjejjouren är bra sidor med mycket tips och råd kring sånt här.

Folk jag trodde jag kände, visade sig vara någon helt annan när dom helt plötsligt började fråga efter bröstbilder och annat, man blir så chockad och äcklad.

När man har varit på badhus och andra ställen med mycket folk, så har folk haft sina händer på min kropp på ställen jag inte vill, och när jag visar att jag inte vill får jag ofta höra ” Men va fan! Jag får om jag vill! Jag är man!
Jag känner bara liksom... suck... okej, så om jag fattat rätt, för att du råkar födas med en snopp mellan dina ben ger det dig rätten att ta på mina bröst och min rumpa och min fiffi? Aa okej, då förstår jag vad idealet av en man är.

Det är så sjukt och skrattretande jag skrattar när dom säger så för jag tänker bara liksom, han kan ju inte ha något vettigt bakom sitt pannben.

Folk har gett sig på mig med ända avsikten att våldta mig. Många flickor kommer undan, många inte.

Jag kan inte tala hur det är för killar i samhället då jag inte är en, jag vet bara att jag mår dåligt av att gå ut ibland, tankar flyger ” Kommer någon tafsa på min rumpa idag? Kommer någon smeka mig på bussen då den är full? Kommer någon vissla på mig? Kommer någon att vissla och skrika på att jag ska komma till dom för att dom ska visa vad riktigt sex är?
Samt alla dessa normer om hur tjejer ska vara blir jag illamående av.

Saker jag upplevt, har hindrat mig i min vardag, det hindrar fortfarande rätt mycket i min vardag, ibland håller mig vaken om nätterna.
7 av 10 kvinnor blir ofredade, det är 7 för många.
Jag vill att folk ska vilja prata om detta. Jag vill att folk ska ställa frågor, jag vill att folk ska berätta när dom blivit våldtagen eller ofredade, jag vet själv att man tycker man själv är äcklig och skäms över sig själv samt att man lägger skulden på sig själv, det är där problemet är.

Många flickor som försöker anmäla brott, får dom ofta höra ” Vill du verkligen anmäla? Detta kan förstöra hans karriär! Detta kommer följa med han hela hans liv, förstöra hans liv, är du verkligen säker på detta?
Oavsett vad du hör, du ska alltid anmäla, det är sjukt vad folk säger, detta förstör DIG och DITT liv, han gjorde fel och han ska veta att han gjorde för då han tydligen inte fattade vad nej betyder.

Förutsätt att ALLT annat än JA är ett NEJ. Så är det bara.

Jag vill att folka ska våga prata om detta mer, helt klart, jag vill att folk tar upp detta i skolorna för där gör man ingenting om sånt här vilket jag tycker är synd, många tjejer kan gå runt och inte veta att det deras pojkvänner/kompisar/andra manliga personer i deras liv egentligen våldtar eller ofredar dom, för ingen har berättat för dom här flickorna vad rätt eller fel är inom detta.

Så gärna, skriv på sociala medier om ni har varit med om något, sprid allt, sprid tips också, sprid ordet att det inte är okej spelar ingen roll på vilken nivå, inte okej.

Jag skulle kunna skriva en lång text om alla gånger jag blivit sexuellt trakasserad, men det får bli en annan gång. Just nu vill jag bara säga att allt du känner sig obekväm vid inte är okej och att säga nej är helt okej och du ska vara stolt över dig själv oavsett vad som händer.

Hoppas någon som behöver tips eller råd fick hjälp av detta❤️

  • 277 Readers

Likes

Comments

Ännu några dagar har gått, har fortfarande inte listat ut hur jag är som person...
Men ändå, saker har blivit bättre känns det som, det går åt rätt håll, jag mår bättre, är gladare, mår bättre, även fast det är sjukt jobbigt att se pappa så liksom sliten, och inte kunna göra något åt saken... att känna sig maktlös, det gör jag med alla jag bryr mig om som mår dåligt. Ändå, jag går regelbundet till en kurator nu, känns skönt att kunna snacka, med någon som inte dömmer utan bara är där och verkligen försöker se saker ur mitt perspektiv.
Jag har själv alltid varit skeptisk mot att gå till BUP eller Kurator etc, för jag har alltid känt mig så dum att sitta där och prata om mina problem eller något, att dom dömmer en och att jag alltid klarar mig själv typ.
Jag blev tvingad av min mamma att gå till BUP en gång, jag protesterade hela dagen innan och smet hemifrån till en kompis för att försöka visa att jag inte vill. Mitt 15 åriga jag tänkte ” Nu visade jag mamma! Nu kommer hon låta mig vara, jag är 15 år, jag gör vad jag vill” Alla ni som läser fattar att det verkligen inte blev så, jag vara bara för dum och hade för höga tankar om mig själv för att inse det då, då för stunden tyckte jag att jag var värsta rebellen och allt, jag mot systemet liksom.
Så blev det inte, dagen efter satt jag där i stolen, på BUP, med tårar längst kinderna, även fast det var min mamma som pratade och inte jag, ville jag bara därifrån och tyckte mamma var helt dum i huvudet för att hon gjorde sådär mot mig.
Nu när jag väljer själv att prata med någon, så är det en annan känsla, det är skönt, och det är det som behövs, egen vilja.
Man kan tycka och tro att man är dum för att man går och pratar med en kurator eller nåt, men det är helt lugnt, och faktist skönt.
I vilket fall så pratar vi regelbundet och hon ger mig övningar att göra för att lätta vardagen.

Så jag rekommenderar alla att om ni mår dåligt, hitta någon att kunna prata med, det är sååå viktigt! Verkligen! Ni kanske inte tycker det men det är det, jag vet att många kommer tycka likadant som jag gjorde när jag var 15 år, men tro mig när jag säger att det faktist är skönt att prata.

För att allt ska kunna fungera måste man kommunicera❤️

  • 313 Readers

Likes

Comments

17 år... Jag trodde att det var svårt när man var 13 år och fick sin första mens och man började få bröst och utforska sig själv, det trodde jag var det svåraste och jobbigaste för mig, men helt ärligt, det var en dans på rosor jämfört med nu.
Nu... helt ärligt, i denna takt och med allt omkring mig, tror jag kommer gå in i väggen vid 17 år innan jag ens haft min första fylla eller levt på riktigt.
Min pappa fick ju cancer som ni läste tidigare inlägg, han bad mig att hjälpa till hemma, vilket jag förstår, men att jag skulle komma hit trodde jag aldrig.
Folk kan tro jag överdriver och är överkänslig, jag skriver inte detta för att klaga, jag skriver detta för jag mår skit går regelbundet till en kurator för att kunna undvika att gå in i väggen.
Mina dags rutinen för hur det varit senaste veckorna, jag stiger upp 05:00, åker och praktiserar på ett ServiceHus till 16:00, kommer hem, diskar, pluggar, lagar mat, diskar mer, pluggar, går ut på promenad för jag kan ej vara hemma för jag gråter och vill inte att min pappa ska höra mig för jag vet att han mår dåligt menar, det är han som har cancer inte jag, kommer i sängs till 23 om jag har tur, gråter hela nätterna sover inget och sedan samma sak igen, jag kan inte fortsätta så.
Många kommer hem till oss, fikar och säger ” ta hand om din pappa nu” innan dom går, och lämnar kvar mer disk och mer press på mig.
Jag sitter hela tiden och försöker hålla tillbaka tårarna och försöker verkligen visa för folk att jag mår bra för jag vågar ej visa hur jag mår, för ibland när jag försökt visa hur jag mår så säger folk att det är bara pappa som har det jobbigt inte jag, det är han som har cancer inte jag.
Pappa har många som skriver till han och stöttar han osv, det är jätte bra, men det är ingen som finns för hans 17:åriga dotter som mår så dåligt att den stund hon får sitta ner och bara slappna av så gråter hon för hon helt ärligt inte ens vill finnas för den stunden.
Min pappa pratar inte så mycket med mig på senaste tid, han mumlar mycket, ofta arg och irriterad, vilket jag känner av och tar illa upp av, det är jobbigt.
Jag går till en kurator och pratar om hur jag mår osv för jag mår inte bra. Igår, Fredags, så var jag på möte med min lärare, hon var orolig över mitt välmående efter jag skrivit till henne att jag inte mår bra. Så nu är min praktik avslutat och jag ska kunna fokusera mer på mig, vilket känns jäkligt skönt. Jag kan äntligen andas ut, det känns helt otroligt skönt, en stor lättnad släppte från mina axlar.
Jag undrar, jag ska finnas för alla och höra av mig till alla hela tiden osv, men är det så många som hör av sig till mig? Och frågar om mig, och inte min pappa? Det är inte så många som gör det.

Jag försöker alltid se det positiva i saker och ting, men helt ärligt, vissa nätter undrade jag över min existens, så ska inte någon människa känna.

Jag är fortfarande bara 17 år, det är mycket att tänka på, menar jag försöker fortfarande sätta bindan rätt när jag har mens för agg kunna gå normalt utan att blöda igenom eller känna klistret på den fasta i låret på sidan, jag håller fortfarande på att lära mig om vilken storlek jag har i Bh, jag kan inte så mycket mer, tänker också på att jag blir 18 år nästa år, körkort, flytta hemifrån, och massa mer, liksom WOW... Jag har för mycket i mitt lilla huvud, men som sagt, det jag ville få fram är att alla har rätt till att må dåligt ibland och få hjälp med det, direkt. Gå till en kurator, psykolog, en kompis, en kompis mamma eller pappa, någon, någon du kan prata med, det är otroligt viktigt.

Så snälla, ta hand om varandra, värna om varandra, och lyssna på varandra, verkligen lyssna på varandra, tills vidare❤️

  • 374 Readers

Likes

Comments

Det här inlägget kanske inte är så glädjefyllt som jag beskriver mig själv att vara, förlåt för det.

Jag fick reda på för ca en månad sedan att min pappa har cancer. Den dagen var ganska upp och ner för mig, jag hade min pojkvän Christoffer här hemma hos mig, vi var mitt i en ganska stor argumentation och båda var sura, jag var ledsen för jag hatar att bråka. Min pappa ropar på mig och jag står i hallen och vägrar gå in i rummet för han skulle se att jag gråtit, han säger orden " Marléne, Jag har en tumör" orden ekade, allt jag svarade va " Okej, jag kommer snart" Jag satte mig på säng kanten med vänd rygg mor Christoffer, han surade och hade ryggen mot mig. Jag började gråta, kunde inte sluta, tårarna bara rann och jag skakade mycket. Jag sa tyst "Pappa har cancer" Christoffer vände sig om och tog i min arm och frågade frågor om det. Jag svarade inte tillbaka, satt bara tyst och grät. Jag torkade tårarna gick ut och pratade med pappa, blev lite lugnare då jag fick veta mer om hur det kommer se ut framöver. Han förklarade att han kommer få behandling sedan operation.

Han berättade att jag skulle bli tvungen att hjälpa till lite extra hemma framöver, vilket jag förstod, och jag antog det, men jag trodde aldrig att jag skulle komma till den punkt jag är i nu.

Likes

Comments

Hej, tänkte som första inlägg bara beskriva vem jag är innan jag börja komma igång på riktigt med bloggandet. 

Jag är 17 år och bor i Sundsvall med min pappa, jag går andra året på Praktiska Gymnasiet i vård och omsorg. Jag är en ganska glad och sprallig tjej, vet aldrig när jag ska sluta prata och misstolkar allt, och skrattar hela tiden. Jag sjunger ofta och älskar att göra det. 

Jag har väldigt mycket åsikter och tankar kring saker och älskar att skriva av mig, har ofta och länge velat haft en blogg men aldrig tagit mig tid och har alltid tänk att jag är för dålig för att kunna driva en blogg. Men nu händer det ganska mycket kring mig och jag skulle behöva ett sätt att kunna distansera mig och fokusera så tänkte varför inte? Har alltid älskat att skriva noveller på svenskan, så tror detta kommer bli bra, hoppas ni vill följa med på resan! :=)

Likes

Comments