Är i min universitetsklass just nu. Jag har alltid varit en peoples person. Har aldrig haft svårt att skaffa vänner, någonsin. Barn, ungdomar, vuxna, äldre: jag lyckas nästan alltid hitta något gemensamt med alla och utgå från det när en ny vänskap byggs på. På jobbet, i skolan, fester, var som helst.

Men av någon anledning har detta inte hänt med mina kursare. Jag känner mig som en minoritet i allt (och detta har heller aldrig varit ett påtagligt problem förr). I sinne, utseende, kultur och personlighet. Ingenting gemensamt. Jag tycker själv att jag försökt närma mig, och det funkar, en kort stund. Men dagen efter har isen frusit tillbaka.

Eftersom att detta aldrig hänt mig förut så har jag börjat ifrågasätta mig själv. Är jag för social? För sprallig? För på? För hype? Enligt mina vänner så är jag det. Samtidigt så är det därför de är vänner med mig (fast att de själva inte delar mina personlighets drag helt). Det kanske bara är en kulturkrock som jag får acceptera utan att döma mig själv för hårt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


Om en vecka är sommarlovet slut. Jag vill säga att det inte gör mig någonting då jag haft den bästa "vuxensommaren" någonsin. Men tanken av tidiga mornar, folk som står olagligt nära en på tunnelbanan, och istiden som bara verkar drabba Sverige varje år, får mina axlar att höja sig ett par centimeter. Det är alltså inte studierna i sig som är problemet, utan allt annat som brukar gå hand i hand med plugget.

Känner mig dock väldigt lugn inför kommande termin. Kurserna verkar spännande och jag ser nästan fram emot att få bära höstplagg (jag orkar inte raka benen längre). Såhär kände jag inte för ca fem år sen när jag klev in i universitetsvärlden för första gången. Jag gick in i den med restångest från gymnasiets tuffa tider och med en besvikelse över att inte ha kommit in på programmet jag egentligen ville läsa. Det var socionomprogrammet som jag hade börjat. Jag var en av fem nittonåringar, och en av sex svartskallar i min klass. Det var en helt ny värld. Plötsligt var jag inte mest välklädda nörden längre (för det var min självbild på gymnasiet). Eftersom att de flesta var äldre så var de också, enligt mig, mer livserfarna. De hade haft flera jobb och rest halva jorden medan jag som 19-åring inte visste hur en lönespecifikation såg ut (ja, bortskämd var jag också). En liten fegis dessutom: Mikaela, en parallellklassare från grundskolan, hamnade i min grupp och henne höll jag hårt i. All information om studentkårer, campusområdet, föreningar, studenttips och annat byggde på stressen och att på det försöka bli socialt accepterad av ett gäng hipsters jag inte hade något gemensamt med (förutom att vi tillhörde samma art) blev för mycket. Men detta var bara de första två-tre dagarna, efter det började den sociala fobin klinga av.

Efter 5 veckor på SU:s Socialhögskola bestämde jag mig för att hoppa av. Jag hade hittat mitt lilla gäng, fått 7,5 hp för kursen Introduktion till socialt arbete och lärt mig hur en hemtenta skrivs. Men jag ville verkligen veta hur en lönespecifikation såg ut! Jag började volontärjobba för Rädda Barnen som läxläsare i Stockholms mer drabbade skolor och efter det som personlig assistent. Tanken var inte att hoppa av helt, bara ta ett "sabbatsår" från programmet. Men 1 år blev 4. 5 jobb senare och jag läser nu till logoped på Karolinska Institutet. Ett program jag inte kom in på första gången jag sökte. Vilken tur att jag aldrig gav upp. Andra gången på universitetet och ingenting känns udda. Nu har jag fått kött på benen.

Likes

Comments

Jag hade hunnit fylla 14 år. Det var inte bara min första gång i föräldrarnas hemland, det var också min första gång utomlands. Jag kan lugnt säga att mindre föräldrar inte hade råd att resa med oss under vår uppväxt. Mycket berodde på att mamma inte arbetade. Det gick väll någon gång, tror det var år 2006, och pengarna fanns, men problemet var att min pappa inte fick åka till hemlandet av en rad olika skäl. Han hade varit soldat och brutit en och annan lag när han valde att fly till Sverige med mamma år 1991 (jag föddes två år senare).

De ekonomiska och rättsliga problemen löste sig ett par år senare och vi kunde åka till Libanon. På den tiden var digitalkameror the IT thing och jag fotade allt som hade någon form och någon färg. Allt var coolt och exotiskt. Palmerna, gatorna, de trasiga ruttna husen som stod bredvid nybyggda märkesbutiker. Jag var både imponerad och besviken. Imponerad av det vackra, men besviken över att det fanns fula syner överhuvudtaget. Visst hade landets senaste krig ägt rum två år tidigare, men jag var 14 och naiv (och svensk). Och släkten.. Det pappas sida jag träffade först. De hade en väldigt speciell dialekt, men jag förstod allt och kunde kommunicera fritt. Det hade dom inte förväntat sig. Jag lärde mig att älska mina fastrar, men ogilla mina farbröder. Sedan föredrog jag mina manliga kusiner. De kvinnliga kusinerna var onödigt dramatiska kunde jag tycka. Allt skulle kommenteras: min vikt, mitt utseende, mina kläder, mitt språk, mina rörelser, allt. Mammas släkt var inte heller min kopp av te.

När jag åker idag brukar jag bo på hotell. Dels för att slippa släktens fasoner, och dels för att njuta av havet, det fuktiga klimatet och värmen i fred. Idag ser jag bara det vackra i landets oläkta skador. Att stirra mig blint på byggnader skapta för turister har aldrig varit min grej, och när jag är i mina föräldrars hemland så har jag bara ett mål: att lära känna min andra kultur lite bättre.


Likes

Comments

Var för snart 9 år sedan. Kenza, blondinbella och Kissie var även då de tre populäraste brudarna i bloggvärlden. Jag var 15 år gammal och gick i  Väsby skolan. Det syns inte på bilden, men jag var piercad i överläppen på den tiden. Även i tungan och underläppen. Jag kallades för "stålkäft". När jag började skriva var mitt skrivspråk helt upp och ned, men ändå var det många som uppskattade mina inlägg som inte handlade om något speciellt. Dessutom var internet i mobilen ovanligt och smartphones kan jag inte minnas att någon hade då.

Flera vänner öppnade blogg och det var så vi höll oss uppdaterade om vem som tyckte och gjorde vad och. Ett gäng filterlösa tonåringar som inte hade annat för sig än att skapa drama och försöka läsa varandras tankar. Jag brukade föredra att läsa nischade bloggar. Mina två favoriter var först en blogg som handlade om en ung kvinna som led av anorexia, och den andra bloggen var en "sexualkunskaps"-blogg som jag verkligen uppskattade. Mitt egna första inlägg vill jag egentligen inte tänka på. Det känns som om att det var en helt annan människa som skrev det. Minns att det handlade om hur jobbiga jag tyckte mina lärare var, hur roligt jag hade haft med tjejerna och hur jag inte kunde hantera mitt löshår....Skäms. ​

Likes

Comments