Header

Imorgon är det fredag och då ska jag till Lycksele över helgen. Varit här i fem veckor nu på raken så man längtar väl hem lite, haha. Min mamma fyller även år imorgon så det är väl också en anledning till att jag ska hem! Sedan antar jag att vi ska till Ekorrsele på lördag och äta gröt med halva byn. Det enda som är negativt med att fara hem är resan... Med bil tar det ungefär två timmar men med buss och tåg(åker först buss, sedan tåg och sist buss) tar det cirka fyra timmar. Men jag har inget körkort och lär inte skaffa det på ett tag så ja... Och man vet aldrig när bussar/tåg är inställda och det blir ett välda strul och nu när snön kommit så brukar det bli mycket förseningar och inställda bussar osv så jag är lite nervös, kommer jag ens att ta mig hem? Haha... Hoppas det iallafall!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Det är fjärde helgen i rad som jag stannar i Mellansel men nästa helg ska jag hem och sedan är det bara sista veckan kvar innan jullov. Då har jag bott här i fyra månader cirka, en termin. Det känns lite som ödet att jag skulle hamna här av alla ställen på jorden men samtidigt känns det bara som en slump, en bra slump?

Annars mår jag hyfsat bra och har gjort det de senaste dagarna. Inte känt av så mycket ångest och inte haft allt för mörka tankar på senaste men ändå så har jag en känsla av att allt är meningslöst. Någonstans där längst bak i hjärnan, längst ner i mig själv så finns den känslan och jag vet inte vad som ger mig den känslan, den bara finns där och gnager i mig. Men något som gör mig varm trots kylan utomhus och kylan inombords så är det min familj. Jag är så tacksam över att jag har en familj som bryr sig och som accepterar mig. Säg mig, finns det något finare i världen än just det? Det är det som håller ihop mig och gör så att jag fortfarande kämpar varje dag än fast jag inte alltid orkar.

Likes

Comments

Nu var det ungefär en månad sedan jag skrev här. Det har hunnit varit höstlov(vecka 44) och höstlovet spenderades i Lycksele. Det kändes nästan som jag hade flyttat hem igen då jag var där en hel vecka så det var väldigt jobbigt att komma tillbaka till Mellansel. De första dagarna var väldigt ångestladdade och resan på söndagskvällen gjorde det inte bättre... Men nu börjar det bli hyfsat bra igen. Ångesten känner jag dock av väldigt mycket, den kommer lite då och då, ibland mer och ibland mindre. Det var så pass mycket ångest de första dagarna så jag kände för att ta livet av mig. Liksom, det kändes som att om jag stannade kvar här i Mellansel så skulle det inte göra ångesten mindre och om jag bara sket i allt och flyttade tillbaka till Lycksele så skulle det också ge mig ångest så fanns liksom inget sätt att fly ångesten. Jag kände mig fast, instängd, som att det bara fanns en sak att göra för att slippa den outhärdliga smärtan. Med tårar i ögonen så intalade jag mig själv att det kommer bli bättre. Och med denna ångest så känner man sig så fruktansvärt ensam, än fast man har många omkring sig dagligen så kunde man inte känt sig mer ensam. Men vem ska man vända sig till? Det känns ändå som att ingen förstår, ingen bryr sig. Frustration för man orkar inte finnas längre, det gör ont att finnas just nu.

Likes

Comments