Det är sommar mina vänner! Ljust dygnet runt, man kan äntligen gå i shorts, klackar och linne igen. Hela mina själ är så lycklig just nu.

Jag har en känsla på att denna sommar kommer bli en av de bättre i mitt liv. Speciellt karriärmässigt. Så tacksam att jag bröt mig fri från såväl Circel K, som Coop. De gav mitt psyke inte någon större sinnesfrid direkt. Tanken var även att jag skulle jobba ihjäl mig i sommar med tre jobb som skulle avlösa varandra från omänskligt tidig morgon till sen natt. Men så kom detta administrativa arbetet som jag drömt om länge som dessutom även infattade innanför de grindar få får tillträde genom.

Men jag har även börjat fundera över livet. Vilket jag alltid gör. Jag vill även så gärna jobba på en flygplats. Och enda chansen är att lämna allt jag har bakom mig. Sälja lägenheten och byta län. Det är en sådant enormt stort steg och jag vet inte om jag är mogen för det än? Blir man ens mogen för ett sådant steg? Jag drömmer så hårt om att lämna landet också, till värmen och annan kultur. Man samma där, mognar man för det eller kommer alltid vemodigheten infinna sig inför tanken?

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Det haglar inte med inlägg här som Ni säkerligen lagt märke till. Men det är för att det stormat lite i livet, och en del har hänt på kort tid.

Till att börja med så har jag varit i en djup oförklarlig sorg, mina migränattacker hade under en tid för inte länge sedan nått sin absoluta topp. Jag har mått psykiskt dåligt att gå på jobbet. Varit nere och innerligt bubblande less och arg väl där. Detta resulterade snabbt i att jag sov väldigt dåligt och lite och även gick kraftigt upp i vikt. Synbar viktuppgång. Vilket inte direkt påverkade mig till det bättre då jag redan är stor/kraftig nog och har extrema kroppskomplex.

Men så kom solen, och en förmiddag i början av maj och en äldre man från en industri ringde och frågade ifall jag ville bli deras nya terminal/förrådsarbetare. En industri många i lilla Örnsköldsvik vill tillhöra men där inte vem som helst får tillträde. Jag kunde inte säga nej. Denna chans kommer aldrig igen. Tackar man nej kommer men heller i framtiden aldrig in där fastän man söker. Nu hade jag inte sökt tjänst där, utan blev uppringd från dem.

Jag tackade Ja. Och därefter sa jag upp mig från mina tre andra jobb, utan tvekan. Och den lättnaden, speciellt att stämpla ut för allra sista gången från Coop, som terrat mitt psyke de senaste månaderna. Den lättnaden. Allt bara rann ur mig, och jag grät i bilen påväg hem därifrån sista gången, av lättnad. Hur sjukt? Nu har jag inte sedan den dagen heller haft migrän! När hände det senast? Minns inte ens när jag var utan senast??

Så, nu pluggar jag till truckkortet. Som tar mig ett steg närmre att få jobba på en flygplats i framtiden. Utöver detta så kan jag bara säga som såhär, mår Ni inte bra på ert arbete...Stanna inte längre än absolut nödvändigast! Man hamnar i så mycket skit i sitt privatliv som inte är behövligt för ens mående!! Break free!

Likes

Comments

I väldigt många år så har jag gillat att lyssna på Hurts. Men bara vid speciella tillfällen, speciellt deras Wonderful life & Stay fyller mig med sådan säregen sorglig lycka. För lite mer än två veckor sedan så släppte dom en ny singel. Beautiful ones. Och visst är den den sanna definitionen av beautiful. Mest av allt så gör musikvideon det hela än mer kärleksfullt men ändå sådär slagkraftigt sårbart vacker komposterad som alla låtar från Hurts är. Den talar så mycket till samhällets 2017.

Likes

Comments

Jisses! Kan man börja så? Jag gör det. Det var så extremt länge sedan som jag bara satte mig ned och skrev av mig. Lät allt som finns innanför mig bara rinna ut genom fingrarna och ned på tangenterna. Jag vet inte alls vad som hänt jag som älskat det och vidtagit den metoden när det lätt blivit lite väl för mycket innanför kroppen på mig. Men så fort jag väl satt mig ned för att skriva så har det bara dött av, känslan av att vilja skriva. För jag vet inte riktigt var jag ens skall börja. Så himla tråkigt. Jag som älskar att skriva mer än allt annat!

Hur som, så går livet undan utan att jag ens hinner reflektera över det. Helt plötsligt så satt jag här och det är april i kalendern. Nyligen satt jag här på samma plats i soffan medan nyårsraketer smattrade utanför min balkong. Men det var i verklighet fyra månader sedan. 1/3 av ett år. Och påtal om år, så satt jag för ett år sedan, april 2016, och hade precis fått hjärtat krossat. Inte av en kille, tack o lov. Utan mer för att min moderklubb i hockeyn trillat ur högsta ligan. Dessförinnan så slet jag hårt med en grov vinterångest.

Vad jag sitter inne på nu är en orolig känsla. Jag tycker att jag sitter fast, fast i livet. I min personliga utveckling som medmänniska och privatperson. Jag drömmer mig gärna bort till solen, på andra sidan. Drömmen är att ta sig dit permanent för ett tag så snart jag bara kan. För att gå här funkar inte riktigt längre. Jag tycks förlora mig själv i alla kalla, trista, enspåriga dar. Vad ska jag ta mig till för att ta mig ur detta? Jag vet ärligt inte. En sista minuten löser nog inte någonting skulle jag tro eftersom att det inte är så pass varmt som jag önskar. Däremot så är en sista minuten ett bra alternativ till att bara bryta och komma härifrån. Men det löser nog inte min inre sorg permanent. Och det är og inte läge att fly landet nu då jag ska påbörja mitt nya jobb nu till veckan, ja jag har åter ett nytt jobb. Mitt andra nya på fyra månader.

Skulle verkligen hitta något i livet som verkligen får mig att fortsätta. Något som jag kan hämta energi och inspiration ifrån. För just nu så har jag som inget mål i livet mer än att byta golv på mina balkonger, måla om mitt skrivbord och bygga en fin liten trall. Men vad är liksom det? Det är gjort på en sekund. Därpå? Jag har som inga större mål som jag vill uppnå, som ifjol att köpa lägenhet. Det tog inte speciellt lång tid tills det var uppfyllt. Nu bara går jag här dag in och dag ut och gör inte mycket alls. Inget att längta efter, inget att sikta emot. Däremot skulle jag hemskt gärna bara vilja bunkra pengar på en stor hög för att sedan ha råd att dra utomlands väldigt ofta när jag dippar och ändå kunna betala hyran här hemma medan jag ligger i solen på andra sidan och fyller på mina pigment med härlig varm spansk eller turkisk sol.

.

Likes

Comments

Att leva med en obotlig sjukdom. En sjukdom som inte alls syns utanpå mig, eller som rubbar mitt humör. Den är högst osynlig. Men jag bär den varendaste dag. Varenda minut. Och jag lider av den även minst lika mycket.

Jag har tappat räkningen på hur många läkarbesök jag gått igenom, utan större resultat än att fått ytterligare en tablettask av annan sort utskriven för de vet inte vad som är fel. Jag har blivit en labbråtta som fått pröva allt möjligt. Gått igenom varendaste tablettform, från det svagaste receptfria till det som inte skrivs ut- till nån för att det är alldeles för starka och för "farliga" tabletter. De som nästan kan klassificeras som droger.
Men inget har funkat.
Jag har lika jävla ont ändå, hela tiden.

Så många dar i mitt yrkesliv jag blivit tvungen mot min renaste ovilja att slänga in handduken för att jag tappat synen. Slagits av plötslig auramigrän. Alla mina karrés dagar är så många att ingen kan hållit räkningen trots att man fört statistik. Och så många nätter, dagar och mornar som jag hängt krampaktigt över toalettstolen och tömt mig helt på allt tills det inte funnits mer och därefter krampat fram obefintlig galla. Och för att inte tala om alla gånger jag legat helt utslagen, handlöst på toagolvet obenägen att ta mig därifrån pga sådan extrem smärta som inte går att mäta sig emot någon annan...

Min smärttröskel är så extremt tämjd gällande just smärta i huvudet så att en "vanlig" person som skulle drabbads av samma migrän som mig någon gång skulle troligen ligga in för döden med akut ambulansvård. Jag har allt genom åren blivit pressad till att ändå ta mig upp på benen. Att klara vardagen ändå. Och än mer sedan jag även började bo ensam, utan någon alls som kan åka och handla när det är som värst, någon som lagar maten och som fixar allt kring ett hushåll. Nu måste jag fixa allt sådant själv fastän jag verkligen egentligen bara vill är att dö.

Trots detta faktum så sviktar inte mitt humör. Eller det är såklart det sviktar. Men jag visar det sällan utåt till någon. Sådant hanterar jag själv. Jag skrattar precis lika mycket som alltid, och är fortfarande en extremt arbetsnarkoman fastän jag dras med detta. För det är inget som syns utanpå mig att jag lider av detta, varendaste minut. Vilket folk i allmänhet heller inte tror att jag gör. För att det inte syns. Men jag gör det. Jämt, hela tiden.
Då som nu för alltid.

Likes

Comments

Instagram kan vara rena guldgruvan för estetiskt fina bilder. Jag följer nästan inga personer alls som jag känner, och än mindre så like:ar jag allt jag ser. Utan det är väldigt speciellt utvalda.

Likes

Comments

När fördämningarna brister. När man inser att nu är det över. Man sitter där helt ensam, lämnad kvar. Ser hur ens kontakt bara flyter ut till ingenting, till noll. Man blir främlingar igen. Man vet att allting är på riktigt när ens favoritlåt, som räddat en så otaligt många gånger förr från allt, inte längre biter. vet man att allt är på riktigt över.

Så är det för mig nu. Min favoritlåt, som jag spelat om och om igen hundramiljontals gånger pga sorg, ensamhet och alla andra känslor man kan känna, inte längre kan vända humöret, känslan i hjärtat. Det är verkligen man vet. Vet att allt, allt är förlorat. Borta. Allting bleknar, livlöst tappar färg.

Uppgivenheten. Tomheten. Ängsligheten. Sorgen. Trycket i hjärtat. Saknaden. Allt blir så påtagligt. Så starkt. Så intensivt, så på riktigt.

Men det var inte menat. Ibland blir det såhär, svårt att göra något åt. Allt är som förutbestämt. Det var inte menat. Bara att släcka ljuset. Vända ryggen till och låta varma tårar trilla. Fyfan. Hatar avsked, och dessa är de värsta jag någonsin vet.

Likes

Comments

Jag har allt mer börja tänka vad det är som får mig att orka. Orka kliva upp, som gör att jag orkar andas och rent allmänt orkar leva, existera. Men vet ni vad, jag kommer allvarligt inte fram till nått, alls.

Jag är så tom, så sorgsen och så uppriven, förvirrad och borta.

Jag har ingen energi till nått. Som imorse, vaknade vid tio klev upp och åt en ordentlig frukost sen efter det gick jag och la mig igen för jag kände mig så extremt utmattad. Trots att jag vaknade utvilad med energi? Jag bli så trött, så trött på att vara trött jämt! Alltså bokstavligen jämt! Ska det på riktigt vara såhär?!

Likes

Comments

Sami, Jocke, Markus & Martin.
Fyra legender. En Kent.

Jag kommer aldrig kunna förklara för någon hur mycket jag älskar dem, vad de betyder eller betytt!

Likes

Comments

Ikväll skrivs sista raden i detta kapitel. Ikväll är det sista gången jag stämplar ut och går ut genom den där dörren som var öppningen till där jag är idag med en helt egen bostadsrätt. Ikväll säcks ljuset på heltid. Imorgon påbörjas en nytt kapitel i livet. Men det känns så fel. Så konstigt och så vemodigt. Men bra. Att återigen, för lite mindre än ett år sedan tvingas till samma sak. Att bara packa ihop och gå, lämna allt åt ödet. Och inte få vända åter.

Ikväll är sista gången jag stämplar ut här. Sista gången jag sitter i kassan och sista gången jag stänger mitt skåp. Ikväll är min sista kväll på coop. Jag har återigen blivit varslad. Nått som legat på tapeten länge, men nu är det klart. Vart jag hamnar i livet nu är oklart. Bara flyta med.

Likes

Comments