Jisses! Kan man börja så? Jag gör det. Det var så extremt länge sedan som jag bara satte mig ned och skrev av mig. Lät allt som finns innanför mig bara rinna ut genom fingrarna och ned på tangenterna. Jag vet inte alls vad som hänt jag som älskat det och vidtagit den metoden när det lätt blivit lite väl för mycket innanför kroppen på mig. Men så fort jag väl satt mig ned för att skriva så har det bara dött av, känslan av att vilja skriva. För jag vet inte riktigt var jag ens skall börja. Så himla tråkigt. Jag som älskar att skriva mer än allt annat!

Hur som, så går livet undan utan att jag ens hinner reflektera över det. Helt plötsligt så satt jag här och det är april i kalendern. Nyligen satt jag här på samma plats i soffan medan nyårsraketer smattrade utanför min balkong. Men det var i verklighet fyra månader sedan. 1/3 av ett år. Och påtal om år, så satt jag för ett år sedan, april 2016, och hade precis fått hjärtat krossat. Inte av en kille, tack o lov. Utan mer för att min moderklubb i hockeyn trillat ur högsta ligan. Dessförinnan så slet jag hårt med en grov vinterångest.

Vad jag sitter inne på nu är en orolig känsla. Jag tycker att jag sitter fast, fast i livet. I min personliga utveckling som medmänniska och privatperson. Jag drömmer mig gärna bort till solen, på andra sidan. Drömmen är att ta sig dit permanent för ett tag så snart jag bara kan. För att gå här funkar inte riktigt längre. Jag tycks förlora mig själv i alla kalla, trista, enspåriga dar. Vad ska jag ta mig till för att ta mig ur detta? Jag vet ärligt inte. En sista minuten löser nog inte någonting skulle jag tro eftersom att det inte är så pass varmt som jag önskar. Däremot så är en sista minuten ett bra alternativ till att bara bryta och komma härifrån. Men det löser nog inte min inre sorg permanent. Och det är og inte läge att fly landet nu då jag ska påbörja mitt nya jobb nu till veckan, ja jag har åter ett nytt jobb. Mitt andra nya på fyra månader.

Skulle verkligen hitta något i livet som verkligen får mig att fortsätta. Något som jag kan hämta energi och inspiration ifrån. För just nu så har jag som inget mål i livet mer än att byta golv på mina balkonger, måla om mitt skrivbord och bygga en fin liten trall. Men vad är liksom det? Det är gjort på en sekund. Därpå? Jag har som inga större mål som jag vill uppnå, som ifjol att köpa lägenhet. Det tog inte speciellt lång tid tills det var uppfyllt. Nu bara går jag här dag in och dag ut och gör inte mycket alls. Inget att längta efter, inget att sikta emot. Däremot skulle jag hemskt gärna bara vilja bunkra pengar på en stor hög för att sedan ha råd att dra utomlands väldigt ofta när jag dippar och ändå kunna betala hyran här hemma medan jag ligger i solen på andra sidan och fyller på mina pigment med härlig varm spansk eller turkisk sol.

.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Att leva med en obotlig sjukdom. En sjukdom som inte alls syns utanpå mig, eller som rubbar mitt humör. Den är högst osynlig. Men jag bär den varendaste dag. Varenda minut. Och jag lider av den även minst lika mycket.

Jag har tappat räkningen på hur många läkarbesök jag gått igenom, utan större resultat än att fått ytterligare en tablettask av annan sort utskriven för de vet inte vad som är fel. Jag har blivit en labbråtta som fått pröva allt möjligt. Gått igenom varendaste tablettform, från det svagaste receptfria till det som inte skrivs ut- till nån för att det är alldeles för starka och för "farliga" tabletter. De som nästan kan klassificeras som droger.
Men inget har funkat.
Jag har lika jävla ont ändå, hela tiden.

Så många dar i mitt yrkesliv jag blivit tvungen mot min renaste ovilja att slänga in handduken för att jag tappat synen. Slagits av plötslig auramigrän. Alla mina karrés dagar är så många att ingen kan hållit räkningen trots att man fört statistik. Och så många nätter, dagar och mornar som jag hängt krampaktigt över toalettstolen och tömt mig helt på allt tills det inte funnits mer och därefter krampat fram obefintlig galla. Och för att inte tala om alla gånger jag legat helt utslagen, handlöst på toagolvet obenägen att ta mig därifrån pga sådan extrem smärta som inte går att mäta sig emot någon annan...

Min smärttröskel är så extremt tämjd gällande just smärta i huvudet så att en "vanlig" person som skulle drabbads av samma migrän som mig någon gång skulle troligen ligga in för döden med akut ambulansvård. Jag har allt genom åren blivit pressad till att ändå ta mig upp på benen. Att klara vardagen ändå. Och än mer sedan jag även började bo ensam, utan någon alls som kan åka och handla när det är som värst, någon som lagar maten och som fixar allt kring ett hushåll. Nu måste jag fixa allt sådant själv fastän jag verkligen egentligen bara vill är att dö.

Trots detta faktum så sviktar inte mitt humör. Eller det är såklart det sviktar. Men jag visar det sällan utåt till någon. Sådant hanterar jag själv. Jag skrattar precis lika mycket som alltid, och är fortfarande en extremt arbetsnarkoman fastän jag dras med detta. För det är inget som syns utanpå mig att jag lider av detta, varendaste minut. Vilket folk i allmänhet heller inte tror att jag gör. För att det inte syns. Men jag gör det. Jämt, hela tiden.
Då som nu för alltid.

Likes

Comments

Instagram kan vara rena guldgruvan för estetiskt fina bilder. Jag följer nästan inga personer alls som jag känner, och än mindre så like:ar jag allt jag ser. Utan det är väldigt speciellt utvalda.

Likes

Comments

När fördämningarna brister. När man inser att nu är det över. Man sitter där helt ensam, lämnad kvar. Ser hur ens kontakt bara flyter ut till ingenting, till noll. Man blir främlingar igen. Man vet att allting är på riktigt när ens favoritlåt, som räddat en så otaligt många gånger förr från allt, inte längre biter. vet man att allt är på riktigt över.

Så är det för mig nu. Min favoritlåt, som jag spelat om och om igen hundramiljontals gånger pga sorg, ensamhet och alla andra känslor man kan känna, inte längre kan vända humöret, känslan i hjärtat. Det är verkligen man vet. Vet att allt, allt är förlorat. Borta. Allting bleknar, livlöst tappar färg.

Uppgivenheten. Tomheten. Ängsligheten. Sorgen. Trycket i hjärtat. Saknaden. Allt blir så påtagligt. Så starkt. Så intensivt, så på riktigt.

Men det var inte menat. Ibland blir det såhär, svårt att göra något åt. Allt är som förutbestämt. Det var inte menat. Bara att släcka ljuset. Vända ryggen till och låta varma tårar trilla. Fyfan. Hatar avsked, och dessa är de värsta jag någonsin vet.

Likes

Comments

Jag har allt mer börja tänka vad det är som får mig att orka. Orka kliva upp, som gör att jag orkar andas och rent allmänt orkar leva, existera. Men vet ni vad, jag kommer allvarligt inte fram till nått, alls.

Jag är så tom, så sorgsen och så uppriven, förvirrad och borta.

Jag har ingen energi till nått. Som imorse, vaknade vid tio klev upp och åt en ordentlig frukost sen efter det gick jag och la mig igen för jag kände mig så extremt utmattad. Trots att jag vaknade utvilad med energi? Jag bli så trött, så trött på att vara trött jämt! Alltså bokstavligen jämt! Ska det på riktigt vara såhär?!

Likes

Comments

Sami, Jocke, Markus & Martin.
Fyra legender. En Kent.

Jag kommer aldrig kunna förklara för någon hur mycket jag älskar dem, vad de betyder eller betytt!

Likes

Comments

Ikväll skrivs sista raden i detta kapitel. Ikväll är det sista gången jag stämplar ut och går ut genom den där dörren som var öppningen till där jag är idag med en helt egen bostadsrätt. Ikväll säcks ljuset på heltid. Imorgon påbörjas en nytt kapitel i livet. Men det känns så fel. Så konstigt och så vemodigt. Men bra. Att återigen, för lite mindre än ett år sedan tvingas till samma sak. Att bara packa ihop och gå, lämna allt åt ödet. Och inte få vända åter.

Ikväll är sista gången jag stämplar ut här. Sista gången jag sitter i kassan och sista gången jag stänger mitt skåp. Ikväll är min sista kväll på coop. Jag har återigen blivit varslad. Nått som legat på tapeten länge, men nu är det klart. Vart jag hamnar i livet nu är oklart. Bara flyta med.

Likes

Comments

Detta är en kvinna jag starkt ser upp till. En kvinna vars kropp och sätt att föra sig på är bland det vackraste jag faktiskt beskådat. Att man kan göra sig så extremt vacker och kraftfull i en magtröja och korta slitna jeansshorts och en slarvig hästsvans gör mig faktiskt aningen frustrerad. Lady Gaga är verkligen så slagkraftigt vacker, och om Ni inte redan sett hennes 15 minuters show från SuperBowl inatt så är det ett måste. Hon är som inte bara vacker, har en kraftfull röst hon står även upp för mänskliga rättigheter vilket är extremt viktigt tider som dessa då speciellt USA börjat vingla ordentligt.

Likes

Comments

En morgon som jag vaknar av mig själv inlindad i två fluffiga duntäcken. Det är tomt på andra sidan. Jag påminnas att det är matchdag x2, Hv71 och Modo på vardera håll i vardera liga. Och jag jobbar.

Ute är det grådassig, rått och kallt. Inte alls inbjudande till en behövlig morgonpromenad. Min dagliga ångest ligger nånstans där och lurar men jag vinklar bara ner persiennerna igen och stänger det ute. Gör en mysfrukost och sätter mig och plöjer mina favorit musikvideos av Kent istället och åter slås av min extrema crush på såväl Martin Sköld som Markus Mustonen. Den är så enorm, aldrig tidigare känt en sådan kärlek, passion, förälskelse till nån nånsin tidigare. Jag formligen älskar dem båda sååå innerligt obeskrivligt mycket. Så där mycket att det gör fysiskt ont, ni vet. Synd dom inte kan bli mina, men i hjärtat mitt så är dom mina, för alltid.

Likes

Comments

Jisses! Det är ett ord som egentligen förklarar det allra mesta just nu. Var tar livet vägen och vad är det som händer egentligen?

Årets första månad fortlöper och jag hänger inte fullt med. Går bara och tänker på hur mycket jag verkligen är i behov av solbränd hy på en finkornig sandstrand samt en slankare figur så jag vågar mig på fina baddräkter och fina crop tops. I övrigt har denna månad skakad rejält gällande jobbet då jag preliminärt vid mitten av februari blir uppsagd. Men ett slut är början på något nytt. Vad som händer är ännu väldigt oklart. Hoppas dimman lättar inom närmaste och att solen skiner starkt på andra sidan. Blir även ytterligare ett år äldre nästa vecka! En viss åldersnoja smyger sig på med huvudanledningen att jag vill åstadkomma något stort, för mig personligen yrkesmässigt men vet som inte hur vad och när. Bör jag börja dra i panikklockan?!

Likes

Comments