Snart är jag där! På andra sidan jorden. I solen och njuter. Känner hur jag blir ett med världen. Hur kraften i mig bara fylls. Laddas om som ett tomt batteri. Känner hur livet bara fyller mig. Den sanna lyckan. Jag har skrivit det så många gånger förr, men jag känner mig inte hemma här. Så långt ifrån svensk man kan känna sig. Det är väldigt märkligt att man ens kan känna så då man är född och 100% svensk. Det är även väldigt svårt att förklara på ett rättvist sätt hur lycklig jag blir. Det ha även slagit mig flertal gånger att byta land permanent, det jobbiga där är lägenheten här som jag älskar mer än allt annat. Så otroligt kär i den. Min bäbis!

Men snart är jag där. På andra sidan. Jag längtar, ihjäl!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

"Ibland mår jag inte så bra" en titel på en bra bok som även förklarade gårdagen och idag. Tror att gårdagen var den absolut jobbigaste lördagen i mitt liv, fylld av sorg, värk och tårar. Har heller aldrig gråtit så många tysta tårar i mitt liv skulle jag tro. Igår drog jag på mig matförgiftning efter att ätit en lite för dålig köttfärssås till lunch vid halv elva. Det bara vände och kom upp igen. Sedan dess var det helt kört och jag blev bosatt inne på toaletten med huvudet hängandes ned i toalettstolen. Det gav sig inte på flera timmar tills jag av ren utmattning somnade, svagare än fullständigt otänkbart, för att sedan vakna en stund därpå och kräkas ett parti igen, av ren galla i magen. Reflexerna gav sig inte fastän det inte kom något, och det är nästan det värsta. Jag grät så mycket igår, så fruktansvärt! Till allt detta så kallsvettades jag så mycket och kände hur hjärtat slog jättehårt i bröstet på mig, som om det skulle ut. Och det fanns ingen som kunde vara där med mig, som stöd. Mardrömmens dag igår! Ovan är även ett fint fat av olika flytande föda jag försökte få i mig, men som åter kom upp minuten efter....

Idag mår jag inte heller mycket bättre. Inte ätit något alls ännu, bara fått i mig lite juice och vatten. Och det har inte kommit upp än, tack och lov! Men jag vågar inte äta något ordentligt ännu. Inte redo för det. Men så länge jag inte kräks så är jag glad. Och på 24h har jag gått ned över 4,5 kg. Det är helt sjukt!

Likes

Comments

Våga. Hur vågar man? Det är nu det gäller. Men jag vet inte om jag faktiskt vågar. Vågar ta steget över, på andra sidan. Är gräset grönare på andra sidan? Jag vet inte. Det vet jag inte svaret på först det att jag, just det, vågar.

Det är inte vara ett litet steg, det är helt makalöst gigantiskt. Att släppa precis all fast trygg mark jag känner till. Byta den mot helt nytt. Okänd.

Jag trasslar in mig så mycket i onödan. Övertänker allt och kan inte släppa tanken ändå. Drömmer till och med om det. Jag har världens chans framför mig att lämna landet nu för varmare breddgrader. Det jag drömt om länge! Allt sitter bara i mig själv. Och lägenheten. Min kärlek till min lägenhet är större än universums slut. Vad fan ska jag ta mig till?? Jag måste bestämma mig, nu!!

Likes

Comments

Har legat och bläddrat lite i mitt egna arkiv och insett att jag har längre dragit med en ihärdig djävul fylld med ångest vid min sida som även skapat stor oro för framtiden. Men så ligger jag ändå här ännu i min lägenhet och kan summera att det varje månad ändå löst sig. Trots denna insikt hänger ändå ångest-djävulen efter mig dag som natt...

En annan sak som jag även insett är att jag suktat efter utlandet. Vilket kvarstår än idag, mer än aldrig tidigare dessutom. Men snart lämnar jag för en vecka i Turkiet igen. Längtar ihjäl mig!!

En tredje och sista sak jag insåg i min bläddrande i arkivet, var att jag är väldigt målinriktad och uppfyller allt som oftast de mål jag sätter upp för mig själv. Flytta hemifrån, årligt resa utomlands. Nu, nu säger hjärtat att jag ska lämna landet permanent. Om så kanske inte för alltid, men för en tid. Kanske redan till hösten? Jag behöver bryta mig fri och lämna allt här om jag inte ska klappa ihop helt.
Nu!

Likes

Comments

Ibland så kan det bara slå till från ingenstans. Och det är en extremt skön känsla. Känslan om att bara vilja skriva flera A4'a med text om just en aktuell känsla som fyllt ens ådror.

Men den där glöden kan lika snabbt även ebba ut. Förr var jag så jäkla effektiv och kvick till att kunna behålla en känsla i kroppen tills jag skrivit ned allt kring uppståndelsen till slutet. Men nu så finna inte orken där. All energi idag går åt till att försöka få syre till blodet. Så onämnbart utmattad. Såväl psykiskt som fysiskt. Sover så fort tillfälle ges, mellan måltider och jobb. Men jag antar att det är resultatet av ett hjärta i sorg.

Likes

Comments

Ibland så kan det bara slå till från ingenstans. Och det är en extremt skön känsla. Känslan om att bara vilja skriva flera A4'a med text om just en aktuell känsla som fyllt ens ådror.

Men den där glöden kan lika snabbt även ebba ut. Förr var jag så jäkla effektiv och kvick till att kunna behålla en känsla i kroppen tills jag skrivit ned allt kring uppståndelsen till slutet. Men nu så finna inte orken där. All energi idag går åt till att försöka få syre till blodet. Så onämnbart utmattad. Såväl psykiskt som fysiskt. Sover så fort tillfälle ges, mellan måltider och jobb. Men jag antar att det är resultatet av ett hjärta i sorg.

Likes

Comments

Sorg. Världens har nyligen blivit något fattigare. Tommare och kallare. Himmelen rikare, varmare och finare. Michael Nyqvist har lämnat oss, och jag sörjer. Jag känner att jag måste få skriva några väl valda rader om honom och om min kärlek till honom som person och skådespelare.

Jämngammal med min egna far, 56 år. Det sätter perspektiv, och hjärnan på högvarv. Det hade kunnat varit min egna far!

Jag minns första gången jag såg på The 100 code och fastnade för hur extremt bra serien var, pga honom. Första gången jag såg Millenium trilogin och insåg att den inte skulle va ens hälften så bra som utan honom. Han har tillfört och höjt så extremt många filmer och serier genom åren.

Men starkast just nu är hur intensivt jag önskade och rent av väntade att när nyhetsuppläsaren på P4 skulle inse sitt misstag till att ha nämnt fel namn när han berättade om att bortgången...men den namn rättelsen kom aldrig och hela min själ blev 1500 ton tyngre när det verkligen slog mig att det var min Michael Nyqvist.

Och till sist: FUCK CANCER!!!

Likes

Comments

Det är sommar mina vänner! Ljust dygnet runt, man kan äntligen gå i shorts, klackar och linne igen. Hela mina själ är så lycklig just nu.

Jag har en känsla på att denna sommar kommer bli en av de bättre i mitt liv. Speciellt karriärmässigt. Så tacksam att jag bröt mig fri från såväl Circel K, som Coop. De gav mitt psyke inte någon större sinnesfrid direkt. Tanken var även att jag skulle jobba ihjäl mig i sommar med tre jobb som skulle avlösa varandra från omänskligt tidig morgon till sen natt. Men så kom detta administrativa arbetet som jag drömt om länge som dessutom även infattade innanför de grindar få får tillträde genom.

Men jag har även börjat fundera över livet. Vilket jag alltid gör. Jag vill även så gärna jobba på en flygplats. Och enda chansen är att lämna allt jag har bakom mig. Sälja lägenheten och byta län. Det är en sådant enormt stort steg och jag vet inte om jag är mogen för det än? Blir man ens mogen för ett sådant steg? Jag drömmer så hårt om att lämna landet också, till värmen och annan kultur. Man samma där, mognar man för det eller kommer alltid vemodigheten infinna sig inför tanken?

Likes

Comments

Det haglar inte med inlägg här som Ni säkerligen lagt märke till. Men det är för att det stormat lite i livet, och en del har hänt på kort tid.

Till att börja med så har jag varit i en djup oförklarlig sorg, mina migränattacker hade under en tid för inte länge sedan nått sin absoluta topp. Jag har mått psykiskt dåligt att gå på jobbet. Varit nere och innerligt bubblande less och arg väl där. Detta resulterade snabbt i att jag sov väldigt dåligt och lite och även gick kraftigt upp i vikt. Synbar viktuppgång. Vilket inte direkt påverkade mig till det bättre då jag redan är stor/kraftig nog och har extrema kroppskomplex.

Men så kom solen, och en förmiddag i början av maj och en äldre man från en industri ringde och frågade ifall jag ville bli deras nya terminal/förrådsarbetare. En industri många i lilla Örnsköldsvik vill tillhöra men där inte vem som helst får tillträde. Jag kunde inte säga nej. Denna chans kommer aldrig igen. Tackar man nej kommer men heller i framtiden aldrig in där fastän man söker. Nu hade jag inte sökt tjänst där, utan blev uppringd från dem.

Jag tackade Ja. Och därefter sa jag upp mig från mina tre andra jobb, utan tvekan. Och den lättnaden, speciellt att stämpla ut för allra sista gången från Coop, som terrat mitt psyke de senaste månaderna. Den lättnaden. Allt bara rann ur mig, och jag grät i bilen påväg hem därifrån sista gången, av lättnad. Hur sjukt? Nu har jag inte sedan den dagen heller haft migrän! När hände det senast? Minns inte ens när jag var utan senast??

Så, nu pluggar jag till truckkortet. Som tar mig ett steg närmre att få jobba på en flygplats i framtiden. Utöver detta så kan jag bara säga som såhär, mår Ni inte bra på ert arbete...Stanna inte längre än absolut nödvändigast! Man hamnar i så mycket skit i sitt privatliv som inte är behövligt för ens mående!! Break free!

Likes

Comments

I väldigt många år så har jag gillat att lyssna på Hurts. Men bara vid speciella tillfällen, speciellt deras Wonderful life & Stay fyller mig med sådan säregen sorglig lycka. För lite mer än två veckor sedan så släppte dom en ny singel. Beautiful ones. Och visst är den den sanna definitionen av beautiful. Mest av allt så gör musikvideon det hela än mer kärleksfullt men ändå sådär slagkraftigt sårbart vacker komposterad som alla låtar från Hurts är. Den talar så mycket till samhällets 2017.

Likes

Comments