Att leva med en obotlig sjukdom. En sjukdom som inte alls syns utanpå mig, eller som rubbar mitt humör. Den är högst osynlig. Men jag bär den varendaste dag. Varenda minut. Och jag lider av den även minst lika mycket.

Jag har tappat räkningen på hur många läkarbesök jag gått igenom, utan större resultat än att fått ytterligare en tablettask av annan sort utskriven för de vet inte vad som är fel. Jag har blivit en labbråtta som fått pröva allt möjligt. Gått igenom varendaste tablettform, från det svagaste receptfria till det som inte skrivs ut- till nån för att det är alldeles för starka och för "farliga" tabletter. De som nästan kan klassificeras som droger.
Men inget har funkat.
Jag har lika jävla ont ändå, hela tiden.

Så många dar i mitt yrkesliv jag blivit tvungen mot min renaste ovilja att slänga in handduken för att jag tappat synen. Slagits av plötslig auramigrän. Alla mina karrés dagar är så många att ingen kan hållit räkningen trots att man fört statistik. Och så många nätter, dagar och mornar som jag hängt krampaktigt över toalettstolen och tömt mig helt på allt tills det inte funnits mer och därefter krampat fram obefintlig galla. Och för att inte tala om alla gånger jag legat helt utslagen, handlöst på toagolvet obenägen att ta mig därifrån pga sådan extrem smärta som inte går att mäta sig emot någon annan...

Min smärttröskel är så extremt tämjd gällande just smärta i huvudet så att en "vanlig" person som skulle drabbads av samma migrän som mig någon gång skulle troligen ligga in för döden med akut ambulansvård. Jag har allt genom åren blivit pressad till att ändå ta mig upp på benen. Att klara vardagen ändå. Och än mer sedan jag även började bo ensam, utan någon alls som kan åka och handla när det är som värst, någon som lagar maten och som fixar allt kring ett hushåll. Nu måste jag fixa allt sådant själv fastän jag verkligen egentligen bara vill är att dö.

Trots detta faktum så sviktar inte mitt humör. Eller det är såklart det sviktar. Men jag visar det sällan utåt till någon. Sådant hanterar jag själv. Jag skrattar precis lika mycket som alltid, och är fortfarande en extremt arbetsnarkoman fastän jag dras med detta. För det är inget som syns utanpå mig att jag lider av detta, varendaste minut. Vilket folk i allmänhet heller inte tror att jag gör. För att det inte syns. Men jag gör det. Jämt, hela tiden.
Då som nu för alltid.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Instagram kan vara rena guldgruvan för estetiskt fina bilder. Jag följer nästan inga personer alls som jag känner, och än mindre så like:ar jag allt jag ser. Utan det är väldigt speciellt utvalda.

Likes

Comments

När fördämningarna brister. När man inser att nu är det över. Man sitter där helt ensam, lämnad kvar. Ser hur ens kontakt bara flyter ut till ingenting, till noll. Man blir främlingar igen. Man vet att allting är på riktigt när ens favoritlåt, som räddat en så otaligt många gånger förr från allt, inte längre biter. vet man att allt är på riktigt över.

Så är det för mig nu. Min favoritlåt, som jag spelat om och om igen hundramiljontals gånger pga sorg, ensamhet och alla andra känslor man kan känna, inte längre kan vända humöret, känslan i hjärtat. Det är verkligen man vet. Vet att allt, allt är förlorat. Borta. Allting bleknar, livlöst tappar färg.

Uppgivenheten. Tomheten. Ängsligheten. Sorgen. Trycket i hjärtat. Saknaden. Allt blir så påtagligt. Så starkt. Så intensivt, så på riktigt.

Men det var inte menat. Ibland blir det såhär, svårt att göra något åt. Allt är som förutbestämt. Det var inte menat. Bara att släcka ljuset. Vända ryggen till och låta varma tårar trilla. Fyfan. Hatar avsked, och dessa är de värsta jag någonsin vet.

Likes

Comments

Jag har allt mer börja tänka vad det är som får mig att orka. Orka kliva upp, som gör att jag orkar andas och rent allmänt orkar leva, existera. Men vet ni vad, jag kommer allvarligt inte fram till nått, alls.

Jag är så tom, så sorgsen och så uppriven, förvirrad och borta.

Jag har ingen energi till nått. Som imorse, vaknade vid tio klev upp och åt en ordentlig frukost sen efter det gick jag och la mig igen för jag kände mig så extremt utmattad. Trots att jag vaknade utvilad med energi? Jag bli så trött, så trött på att vara trött jämt! Alltså bokstavligen jämt! Ska det på riktigt vara såhär?!

Likes

Comments

Sami, Jocke, Markus & Martin.
Fyra legender. En Kent.

Jag kommer aldrig kunna förklara för någon hur mycket jag älskar dem, vad de betyder eller betytt!

Likes

Comments

Ikväll skrivs sista raden i detta kapitel. Ikväll är det sista gången jag stämplar ut och går ut genom den där dörren som var öppningen till där jag är idag med en helt egen bostadsrätt. Ikväll säcks ljuset på heltid. Imorgon påbörjas en nytt kapitel i livet. Men det känns så fel. Så konstigt och så vemodigt. Men bra. Att återigen, för lite mindre än ett år sedan tvingas till samma sak. Att bara packa ihop och gå, lämna allt åt ödet. Och inte få vända åter.

Ikväll är sista gången jag stämplar ut här. Sista gången jag sitter i kassan och sista gången jag stänger mitt skåp. Ikväll är min sista kväll på coop. Jag har återigen blivit varslad. Nått som legat på tapeten länge, men nu är det klart. Vart jag hamnar i livet nu är oklart. Bara flyta med.

Likes

Comments

Detta är en kvinna jag starkt ser upp till. En kvinna vars kropp och sätt att föra sig på är bland det vackraste jag faktiskt beskådat. Att man kan göra sig så extremt vacker och kraftfull i en magtröja och korta slitna jeansshorts och en slarvig hästsvans gör mig faktiskt aningen frustrerad. Lady Gaga är verkligen så slagkraftigt vacker, och om Ni inte redan sett hennes 15 minuters show från SuperBowl inatt så är det ett måste. Hon är som inte bara vacker, har en kraftfull röst hon står även upp för mänskliga rättigheter vilket är extremt viktigt tider som dessa då speciellt USA börjat vingla ordentligt.

Likes

Comments

En morgon som jag vaknar av mig själv inlindad i två fluffiga duntäcken. Det är tomt på andra sidan. Jag påminnas att det är matchdag x2, Hv71 och Modo på vardera håll i vardera liga. Och jag jobbar.

Ute är det grådassig, rått och kallt. Inte alls inbjudande till en behövlig morgonpromenad. Min dagliga ångest ligger nånstans där och lurar men jag vinklar bara ner persiennerna igen och stänger det ute. Gör en mysfrukost och sätter mig och plöjer mina favorit musikvideos av Kent istället och åter slås av min extrema crush på såväl Martin Sköld som Markus Mustonen. Den är så enorm, aldrig tidigare känt en sådan kärlek, passion, förälskelse till nån nånsin tidigare. Jag formligen älskar dem båda sååå innerligt obeskrivligt mycket. Så där mycket att det gör fysiskt ont, ni vet. Synd dom inte kan bli mina, men i hjärtat mitt så är dom mina, för alltid.

Likes

Comments

Jisses! Det är ett ord som egentligen förklarar det allra mesta just nu. Var tar livet vägen och vad är det som händer egentligen?

Årets första månad fortlöper och jag hänger inte fullt med. Går bara och tänker på hur mycket jag verkligen är i behov av solbränd hy på en finkornig sandstrand samt en slankare figur så jag vågar mig på fina baddräkter och fina crop tops. I övrigt har denna månad skakad rejält gällande jobbet då jag preliminärt vid mitten av februari blir uppsagd. Men ett slut är början på något nytt. Vad som händer är ännu väldigt oklart. Hoppas dimman lättar inom närmaste och att solen skiner starkt på andra sidan. Blir även ytterligare ett år äldre nästa vecka! En viss åldersnoja smyger sig på med huvudanledningen att jag vill åstadkomma något stort, för mig personligen yrkesmässigt men vet som inte hur vad och när. Bör jag börja dra i panikklockan?!

Likes

Comments

Ibland blir livet inte alls som man tänkt sig. Och ibland så vill man bara skuldlägga sig själv just för det. Även fast man inte kunde påverka utgången vidare mycket. Det var bara inte menat att bli så som man hoppats på.

Jag har insett det att man är värd att bli älskad av någon som verkligen älskar en på riktigt. Och inte när det passar sig för just den personen. Jag har insett det att man inte skall slösa tid på någon som inte älskar en på riktigt. Man är värd så mycket mer. Man är värd att bli älskad hela tiden man är tillsammans. Inte bara på fyllan eller när det passar den motsatte. Att bli älskad då är inte att bli älskad. Det räknas inte ens.

Jag har insett det att man är värd att leva sitt liv precis som man vill. Att man får klippa med vem man vill, så länge man mår bra av det själv. Så länge man känner inre frid. Livet är åt helvete för kort för något annat. Jag har insett det att man har sig rätten till att röka två paket cigg på en kväll, springa ut och jogga tills man kräks, jobba tills man inte orkar mer, Internetshoppa för sina sista små slantar, ligga med exakt vem man vill, med hur många som helst, endast äta babyspinat i små mängder likväl som att endast äta fet mat - om man mår bra av det. Så länge man gör det med inre frid.

Att göra saker för andra ska älska en, vad fan är det värt om 20-30 år? Exakt vad är det värt? Absolut ingenting, ingenting alls. Du gör sällan såna saker med inre frid.

Likes

Comments