Ibland blir livet inte alls som man tänkt sig. Och ibland så vill man bara skuldlägga sig själv just för det. Även fast man inte kunde påverka utgången vidare mycket. Det var bara inte menat att bli så som man hoppats på.

Jag har insett det att man är värd att bli älskad av någon som verkligen älskar en på riktigt. Och inte när det passar sig för just den personen. Jag har insett det att man inte skall slösa tid på någon som inte älskar en på riktigt. Man är värd så mycket mer. Man är värd att bli älskad hela tiden man är tillsammans. Inte bara på fyllan eller när det passar den motsatte. Att bli älskad då är inte att bli älskad. Det räknas inte ens.

Jag har insett det att man är värd att leva sitt liv precis som man vill. Att man får klippa med vem man vill, så länge man mår bra av det själv. Så länge man känner inre frid. Livet är åt helvete för kort för något annat. Jag har insett det att man har sig rätten till att röka två paket cigg på en kväll, springa ut och jogga tills man kräks, jobba tills man inte orkar mer, Internetshoppa för sina sista små slantar, ligga med exakt vem man vill, med hur många som helst, endast äta babyspinat i små mängder likväl som att endast äta fet mat - om man mår bra av det. Så länge man gör det med inre frid.

Att göra saker för andra ska älska en, vad fan är det värt om 20-30 år? Exakt vad är det värt? Absolut ingenting, ingenting alls. Du gör sällan såna saker med inre frid.

Likes

Comments

Jag minns inte ifall jag har nämt det förut men minnet säger så. Hur som, jag var alltid, under en flera årsperiod önskat mig en äkta förlovningsring med diamant i äkta silver. Speciellt för att jag tycker i allmänhet de är så extremt vackra och även dels för att jag sååååå himla gärna, mer än vad som går att förklara, vilja förlova mig.

Men eftersom ingen vill fria, köpa mig en vacker ring i silver, så fick jag enkelt göra det själv, till mig själv. Redan i oktober bestämde jag mig för att köpa mig en i julklapp till mig själv så har letat aktivt efter en riktigt fin sedan dess. Så föll jag över denna... så himla fin! Älskar verkligen att det är mycket diamanter. Synd bara att inte någon kille gav den till mig. Men tur man älskar sig själv så mycket att man unnar sig en, som Dasha skulle sagt.

Likes

Comments

Vad ska man ta sig till när illamåendet bara sköljer över en? Rinner över och nästan dränker en? Nu ligger verkligen illamåendet där och bubblar och jag är redo att springa på toa och kräkas tills det inte finns någon magsyra kvar för att sen kräkas ytterligare en gång till av reflexerna.

Jag är så trött på att gå runt med en fasad om att allt är bra, att jag mår bra, är nöjd med livet som det är. Jag är så långt ifrån nöjd. Jag mår nog så dåligt man kan må på den här nivån. Var dag är ett plus att jag drar nya andetag och hela denna röran till min kroniska migrän spär på allt det tunga i livet.

Ibland kan jag känna att jag inte orkar längre. Och de dagarna kommer allt tätare. Jag tror även mycket av detta, alla extremt svajande känslor som fyller mina ådror är resultatet om att den grundbult i livet som egentligen är den viktigaste för ren överlevnad är väldigt instabil. Mitt jobb. Att veta att jag från en månad, där jag gått säker och dragit åter en extremt lättande suck till nästa sitta där helt utan och inse att det kört ihop sig och att jag står helt utan timmar... det stressar mig extremt undermedvetet. En stress som ökar migränen ytterligare en obefintlig nivå.

Just nu är jag i en sån period igen, inga raka besked. Endast levnad i ovisshet. Klarar jag februari?

Likes

Comments

Livet flyter på. Vi har bytt år och jag har åter lämnat en monster-månad med jobb bakom mig. Vad som väntar nu vet ingen, inte ens jag själv. Men jag har bockat av sex månader som bostadsrättsägare, stort! Jag är innerligt stolt. En resa utanför Sveriges gränser ligger även dovt och lurar. Det är sånt som bär mig, att en dag få lämna landet.

Likes

Comments

Att vakna upp själv, och per automatik ha något i kroppen som gör att man snor sig om till andra sidan i hopp om att få en kärleksfull kram tillbaka men sedan inse att ingen ligger bredvid. Att han inte ligger bredvid. Det svider i hjärtat och man vill egentligen bara börja gråta och dra täcket över huvudet och inte vakna mer.

Jag kommer som aldrig glömma hur hans hjärta slog. Jag var dränkt i sprit och mina ådror pulserade varmt medan mitt huvud vilade tryckt mot hans bröst en kylig vinternatt utan snö. Det enda jag hörde var hans hjärta, hur det slog ett jämn melodi. Hela jag blev lycklig och jag lever på hjärtslagen ännu, på det förflutna. Jag minns även hur jag låg där aspackad och tänkte tyst för mig själv "njut av detta för det kan vara sista gången du är med honom såhär."

Det är så extremt sorgligt. Så sorgligt att mitt hjärta spricker. Jag tänker alltid så om fina stunder med folk jag älskar mest av allt. Att det en dag aldrig mer kommer att hända igen. Är det det som kallas för att leva i nuet? Eller är det bara ett väldigt sorgligt tankesätt?

Det jag vet i alla fall är att jag tänker på det varje morgon. Att han inte är bredvid. Hur han omsorgsfullt, kärleksfullt mitt i nätterna drog mig intill sig, hur han slingrade sig så vi låg intrasslade i varandra tätt intill. Kommer aldrig glömma det. För jag låg vaken flertalet gånger det hände. Mitt hjärta går itu och jag vill bara gråta så mycket att jag inte klarar av att stå mer. Känner hur knäna tappar allt och viker sig.

Att älska någon så hejdlöst, så slagkraftigt, det är förenad med livsfara för sig egna existens. Man verkligen balanserar på en skör tråd. Det är en sådan här gång jag bara skulle kunna gå flera kilometer med hjärtskärande musik i öronen som dödar mig inifrån. Men när jag älskar någon så älskar jag med hela hjärtat, och när jag krossas, så krossas hela mitt hjärta till micropartiklar. Detta är nackdelen med att vara känslomänniska, man känner varenda känsla så jävla intensivt. Men vad hjälper det att gråta?

Jag vet som inte vad jag ska ta mig till, skulle bara vilja slita ut mitt trasiga hjärta, slänga det till marken och se hur det går i tusen bitar likt en blomvas och sedan se hur en svart vätska av sorg bara sipprar ut i all oändlighet...

Likes

Comments

En frukost mitt i livet. Instagram vänlig sådan.

Likes

Comments

Dagarna flyter på och mycket händer i livet nu. Oväntat faktiskt. Förra veckan var jag på sjukhuset då jag fick en remis ditt på ögon, fastslogs att jag lider av kronisk migrän med aura (flimmer och synbortfall). Inget nytt under solen direkt då jag vetat att nått fel är det.
Tid för utredning av min kroniska migrän på vårdcentralen bokades för vidare utredning och idag var dagen kommen. Slutade med remis upp på hjärnröntgen på sjukhuset för att kolla hälsotillstånd av nerver och sjukdom. Vilket pådrag innan årsskiftet.

I övrigt flyter livet på, med krossat hjärta. Gråtit så mycket på senaste pga Kent. Som att förlora nån kärt. Men efter nyår ska min kärlek till dem förevigas. De förtjänar att förevigas. En tatuering har aldrig varit så pass aktuell som nu, och motivet är givet. Kent †

Likes

Comments

Livet fortgår och jag drömmer mig tillbaka till sommaren som var då jag flyttade in i min bostadsrätt och när man kunde ha snygga outfits men fina klackar och där man fick visa sina ben.

Jag har väldigt lätt för att drömma. Såväl bakåt i tiden, som framåt. Mestadels framåt faktiskt. Men även en del bakåt, och tänka över saker jag älskade lite extra. Men det är även extremt farligt att vara en sån som jag, en drömmare. För man kan lätt hamna i ångest. Jag har väldigt lätt för det. Prestationsångest. Att man ska leva upp till förväntningar från en själv men även omgivningen.

Trots detta faktum har jag väldigt svårt för att låta bli. Jag skulle aldrig någonsin kunna förbjuda mig från att drömma. Det är det som gör att jag orkar med dagarna. Att enkelt kunna fly. Men samtidigt så är jag dålig på att vara här, nu. För att det är en tid jag ser som oviktig. Den är inte den tid jag vill ha. Jag är inte där jag vill vara. Men det är vackert att drömma. Att våga sväva iväg.

Likes

Comments

Jag lyckades aldrig att somna. Jag slumrade bara till fastän jag var i medvetande. Ni vet exakt hur jag menar. Man ligger bara och blundar.

Vi låg på vardera sida av sängen, inlindade i varsitt täcke. Så hör jag hur han andas, jag ligger och lyssnar intensivt. Känner hans parfym i hela rummet, hur han drar djupa andetag. Han snarkar högt. Jag öppnar mina ögon, och ser honom ligga där, mitt emot mig. En värme av lycka sköljer över min kropp. Jag ligger bara där på min sida, under täcket, och tittar på honom. Intensivt bara tittar på honom, där borta på andra sidan där han ligger under sitt täcke och sover. Jag bara tittar. Lyssnar på varenda andetag han tar som övergår i höga snarkningar om vartannat. Trots att jag är extremt trött kan jag för mitt liv inte sova. Den lycka som sköljer över mig av att få ha honom på andra sidan är för stor för att kunna somna. Jag bara ligger där i tysthet och tittar på honom medan jag tänker och inser hur fruktansvärt vacker han faktiskt är. Det ser så fridfullt enkelt ut. Hur kan man ens vara så vacker när man sover?! Hur kan han vara så extremt vacker?!

Hans perfekta täta ögonfransar, hans läppar som jag egentligen skulle velat attackera.

Det är så mäktigt, så stort att tycka om något sådär mycket att inget annat omkring en tycks existera. Det är sann kärlek!

Likes

Comments