View tracker

VIKTNEDGÅNG, WORKOUT, #300pass

Hej!
Sitter här nu och kikar igenom mina favorit-youtubers vloggar och tar det lugnt i soffan.
En tanke jag haft länge är att försöka lyckas med en liten utmaning som ändå kommer kräva sitt från mig.
Jag är den typen av människa som måste sätta lite press på mig själv för att något ska hända. Att leva livet som vanliga människor och tänka "Jag lägger in träning tre till fem gånger i veckan" kommer aldrig funka på mig.
Genom att bli offentlig via en blogg kan jag motivera mig själv på ett annat sätt än när jag bara har tanken inne i mitt huvud.
Som sagt så är tanken att jag ska kunna lyckas få in 300 träningspass.

Till träningspass räknar jag en timma på gymmet, en timma på löpbandet, ett pass Sh´bam, ett pass bodypump, en timma simning, åtta varv upp och ner i byns slalombacke, och promenader över 4.5 km (den vända jag brukar gå med hunden ett par gånger i veckan är mellan 4,5-5 km beroende på hur jag går den) eller en cykeltur på minst 10 km.
Förhoppningsvis kan jag få igång min gamla instagram så jag kan med hjälp av den hålla räkningen på mina pass.
Instagramen kommer jag koppla med bloggen så om ni vill får ni gärna följa med där.
Det kommer bli jobbigt att hålla igång bloggen för varje pass så instagram kommer bli lite enklare. Självklart kommer jag även utvärdera träningspass i bloggen, men de kanske är ett par stycken i veckan eller en sammanfattning i slutet av veckan.

Som tillägg kommer jag även sätta upp vissa regler för resten av min vakna tid.
- Jag kommer att sluta med godis och sockrad dryck helt. Jag avskyr verkligen saft och sötad läsk, de klistrar på tänderna och får halsen att kännas tjock och trång. Ändå händer det vid överätningar att jag häller i mig litrar av Dr. Pepper, Fanta Exotic eller Cola Vanilla och Cherry...
- Jag kommer, varje gång jag känner för att köpa ett paket kakor, chips, godis, läsk eller annat skit, att sätta över de pengarna på ett konto, bara för att se hur mycket jag faktiskt bränner varje månad på skräp som bara skadar mig själv.
- Jag kommer börja lägga de pengar jag sparar på mitt yttre. Jag ska späda på mitt minimala ego och öka min självkänsla med ansiktsmasker, frisörtider, naglar, hudvård och kosmetik.
- Jag kommer inte väga mig från början, den mentala skrevsparken vill jag inte börja med. Jag kommer väga mig på julaftonsmorgonen, på nyår, på min födelsedag, på min systers födelsedag och såklart den 29/8 år 2017.
Jag hoppas på att ha kommit under 95 kg tills nästa år, det är en viktnedgång på 15-20 kg på ett år. Det borde gå väldigt smärtfritt om jag tror på mig själv.


Imorgon bitti kommer jag kliva upp kl 06.45, åka på gymmet och dra ett långt, svettigt pass, hem, rasta hund, mata hund och sedan dra på en långpromenad innan jag drar på jobbet för att jobba kväll.
Checkar in imorgon om dagen och hoppas på att jag fått igång instagram. 

Vi hörs imorgon bitti, puss!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

VIKTNEDGÅNG, WORKOUT

Blev en långpromenad idag i stormen. Älskar verkligen att vara ute i andra väder än soligt, vindstilla och varmt väder. Störtskurar, mäktiga vindar och kalla nätter med sprakande norrsken.

Med femhundra meter hem efter vår åtta kilometer långa promenad råksde jag dock falla raklång med ansiktet först i asfalten... Foten vek sig och jag brakade hårt i marken med mina stadiga hundratio kilo, skrapade upp händerna, ena knät och krossade mina solglasögon som låg i jackfickan... Foten fick sig en rejäl stukning och jag lärde mig en läxa. Gå inte med näsan i telefonen när man är ungefär lika graciös som en gnu!

Nu tänkte jag och Bella ta det lugnt någon timma och laga någon middag innan vi vågar oss ut i blåsvädret igen.

Likes

Comments

View tracker

ATTLEVASOMSOCKERMISSBRUKARE

...Är inte bara att sitta och stoppa huvudet fullt hela dagen.
Tro mig, skulle jag helt ostraffbart mangla i mig sockervadd, wienerbröd och kexchoklad skulle jag aldrig startat bloggen. Hade jag helt utan konsekvenser kunnat konsumera de mest makalösa massor du kunnat ana hade jag aldrig behövt ett bollplank.
Jag är fet och det är mitt eget jävla fel.
Det här är inget grin-inlägg med "jag-hatar-världen-för-jag-är-fet" i undertonerna eller "det-är-inte-lika-lätt-för-alla-att-gå-ner-i-vikt" kryddat ovanpå.

Det är mitt fel att jag är fet.

Men det är inte bara det människor som aldrig suttit i situationen som jag gör, förstår faktiskt inte skräcken, skammen eller svårigheterna att ta sig ur detta svallande hav av fettceller och känslor.
Jag varnar nu för ett långt, aggressivt inlägg riktat mot mig själv och alla andra tjockisar som tycker synd om sig själv.

Att vara fet är inte bara att sitta framför teven eller datorn med en liter cola och en chipspåse som sällskap.
Det är att känna hur kroppen är tung i alla lägen. Hur du än sitter eller står så är någon del i vägen.
Det är att tappa en penna på golvet och pressa ihop alla inre organ när du böjer dig ner för att plocka upp den.
Det är att tappa andan när du knyter dina skor, eller så håller man andan medans.
Det är att ha ömmande fötter, värkande knän och molande höfter.
Det är att klämma sig i arbetskläder som skaver på alla ömmande bristningar.
Det är att känna blickarna från familj, vänner och kollegor när man tar en extra portion mat.
Det är att få ångest utanför dörrarna på en klädbutik för tänk om inget passar?
Det är att gråta i provrummet för där får du inte bara se den främre katastrofen, där sitter speglar överallt som visar alla vällande vågor.
Det är att med en sten i magen hänga tillbaka tröjan eller byxorna på plus-sizeavdelningen och bedrövat vandra tomhänt ur butiken.
Det är att undvika speglar.
Det är att undvika kameror, mobiler och videoinspelningar.
Det är chocken när du väl råkar hamna på kort och fattar hur jävla stor du är.
Det är att vilja undvika folksamlingar.
Det är att få kommentaren av någon äldre, bitter släkting att man har blivit större sen sist.
Det är att vara den enda som alltid går i träningstights för inga vanliga byxor klarar av ens enorma baksida.
Det är att ledsen gå ner på affären och köpa sig något gott för att trösta sig själv.
Det är att bli dömd av den välsvarvade kassören som inget säger men tänker "Det här behöver inte du".
Det är att vara generad roffa ihop sina synder i en prasslande kasse och med sänkt blick lämna affären.
Det är att tänka "Jag tar tag i det här på måndag"
Det är att hata sig själv där man sitter i tvsoffan och moffar ostbågar med påsen på magen.
Det är att sorgset inse att såhär kommer det alltid vara.
Det är att hoppa i duschen och inte se sina fötter under den dallrande matkistan.
Det är att behöva chansa när man rakar sig eftersom man inget kan se för all utfyllnad man äger.
Det är att lägga sig i sängen bredvid sin partner och hoppas att denna inte tar på en.
Det är att inte kunna känna sig sexig.
Det är att inte tro på sin sambo när denne säger att den älskar en precis som man är.
Det är att inte vilja ha sex.
Det är att inte duga hos de vackra människor som sätter standarden.
Det är att veta att jag blir aldrig uppskattad för hur jag ser ut.
Det är att se alla enligt normen vackra tjejer få hungriga blickar kastade efter sig och själv ha tur om en man ens vill möta ens blick när man pratar med dem.
Det är att veta att hur jag än bär mig åt blir ajg inte lyssnad på, tagen på allvar eller omtyckt för min kropp.
Det är att veta att det alltid kommer att dyka upp någon som kommer gå om mig i popularitet, vänskap eller karriär baserad på deras kropp är mindre än min.
Det är att veta att jag inte är vacker.
Det är att inte våga stå ut ur mängden för mycket.
Det är att bli kallad kossa, äckel eller fetto för att vinna en diskussion eller knäcka mig i ett argument.
Det är att träffa gamla lärare som inte låtsas att de känner en.
Det är att ha gamla vänner som inte hälsar på en när de möter en.
Det är att lära sig att undvika folk.
Det är att sluta träffa folk på stan.
Det är att sluta äta lunch ihop när man är ute.
Det är att sitta hemma i sin ensamhet och gråta över sin osäkerhet, hata andras okänslighet och grubbla i timmar.
Det är att sluta äta i två dagar för att straffa sig själv.
Det är att äta tiotusen kalorier för att man "förlorat kampen" mot sig själv och sockersatan på axeln.
Det är att inte kunna sluta äta. Inte efter tre portioner mat, inte efter fem wienerbröd, inte efter en halv marsipantårta.
Det är att ge sig fan att träna i två veckor och äta rätt, tappa tre kilo och känna sig på gång.
Det är att bli beroende av vågen som används före och efter toalettbesök på morgonen, bara för att klappa sig på axeln för man skitit ut tre hekto.
Det är att bli itjatad en kaka eller bulle och sedan falla tillbaka i gamla vanor och klämma på sig de där tre kilona man förlorat, plus tre till.
Det är att lägga sig i sängen och känna vikten pressa på halsen och känna sig strypt.
Det är att hela natten snarka sin partner till vansinne och få höra arga gliringar om att denne "fick ju inte mer än tre timmars sömn inatt för det var ju någon som snarkade som en traktor"

Det är att vilja och inte våga, för man har försökt så många gånger och man har misslyckats lika ofta.
Det är att känna motivation när man skrollar igenom personerna man följer på instagram och lika fort förlora motivationen när du försöker knäppa på dig favoritbyxorna som du växt ur.
Det är att inte bli tagen på allvar när du väl försöker gå ner i vikt.
Det är att bli tjatad på att ta den sista bullen "för det skadar nog inte"
Det är att känna sig obekväm i sittande, stående eller liggande positioner och alltid måste rätta till sina kläder.
Det är att känna sig som en elefant bland fjärilar på bodypumpen.
Det är att aldrig kunna ta en komplimang av någon.
Det är att alltid ge sig själv kritik.
Det är att aldrig lita på sig själv.
Det är att aldrig lita på någon annan, heller.

Det är att vara jag.

Nu kommer jag snart ställa ifrån mig datorn, häva mig ur soffan med hjälp av gung-tekniken, då man vaggar sig själv upp till stående position (använda armar för att skjuta ifrån är att rekommendera) för att vagga till kylen. Det är ju i måndag imorgon.
Då kan jag börja om.
Då kan jag börja fokusera på vad jag äter och börja träna.
Men än så länge är det söndag i två och en halv timme till, dags att maxa i mig allt gott jag inte kommer få äta på länge, typ inte förrens onsdag om jag gör det bra.

Nej, det är inte ett dugg synd om mig, på riktigt. Det är helt enkelt mitt eget fel att jag är så stor som jag är, problemet är bara den värdelösa livskvalité som kommer med mitt höga BMI, det är svårt att rycka upp sig när vardagen tar i magen som hänger över byxkanten.

​Ciao babes!

Likes

Comments