View tracker

"Kod för att importera min blogg till Nouw: 8509916448

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Får väl försöka ta mej i kragen och skriva igen. Jag har kollat tillbaka många gånger här i bloggen genom åren och läst gamla inlägg om händelser jag totalt glömt bort.
Det var ju därför jag ville skriva såhär, så att jag kunde skriva ner saker att se tillbaka på.

Nystarter, mitt bästa år nånsin, nya mål osv, det tror jag inte riktigt på ändå. Livsförändringar kan man göra oavsett vilken dag det är men visst gillar man tanken på att ett datum ska få en att förändra sej själv? :)
Jag har länge haft mål jag vill uppnå men jag har inte legat i fas, men nu känns det som att det är dags att ta tag i vissa saker, så även jag tar emot år 2016 med öppna armar! Det har varit ett himmelskt år men också mycket oro, stress, tårar och förtvivlan. Så som livet är helt enkelt ibland :).
Men nu känns allt väldigt rofyllt, harmoniskt och tillfredsställande

Likes

Comments

View tracker

I morse åkte jag tidigt till Katrineholm för att träffa en kär gammal vän sen 9 år för första gången. Lite nervöst, man har suttit framför datorn och telefonen under dessa år. Pratat 1 gång i telefon tror jag. Jag hade nog ingen speciell bild av hur jag trodde han skulle vara. Kanske som den artonåriga parvel jag lärde känna, den spralliga, lite halvt obrydda, ärrade, galna människan.
Och ja visst stämde en del, men även en hängiven familjefar. Med världens mest underbara fästmö. Ett hus och en tomt han själv rustat upp. Ett hönshus, garage, uteplats. Och deras lille son som flög fram över golvet.
En skog full av kantareller några hundra meter bort. En sjö där de ska bygga badplats nästa sommar. Planerar för ett grönsaksland i trädgården.
Jag unnar honom all lycka i världen och jag är så glad att han fått det precis som han vill ha det. Han om någon förtjänar det bästa. Vi brukade prata om framtiden. Jag minns inte längre vad vi sa. Jag blev så tagen bara. Vi har pratat om hur det är på hans håll senaste men jag kunde inte föreställa mej den drömmen. Ifrån köket ser man rakt ut över åkrarna och där korna betar. Jag kände ett svagt sting av avundsjuka, det medger jag. Så vill jag leva. Så vill jag ha det.
Passionen i rösten när han berättade allt han gjort med huset, hur han slitit dag och natt för att få iordning allt. Hur han och deras son skulle köra med fyrhjuling på åkrarna när ungen blir stor nog, köra traktor och hjälpa till på gården. Hur han skulle lägga vikt vid sådana saker så att hans pojke skulle få en sund och vettig uppväxt. Något han själv aldrig fått.
Jag satt på tåget hem ikväll och kände att det brände till bakom ögonlocken. Av total lycka. Att se någon man känt så länge och vet nästan allt om, som alltid funnits där, få sina drömmar uppfyllda. Jag är så himla glad för hans skull, om någon förtjänar detta, då är det han. Käre vän, om du visste vad stolt jag är över dej.
 
     

Likes

Comments

Hon presenterade sej som Mia. Det är jag rätt säker på.
Hon hade blondt hår klippt i page och hon verkade så glad så jag frågade henne om hon precis hade påbörjat sitt skift. Det hade hon.

Hon ledde oss till sal nummer 7. Först visade hon toaletterna. Kan tillägga att under hela den här senaste vistelsen kommer värkarna tätt, jag måste stanna ganska ofta för att andas, luta mej mot väggen och bara fokusera.
Sedan blev vi inledda i rummet, vi hängde av oss och jag fick en sån där skitsnygg vit sjukhusskjorta.
- Kul.. sexy time liksom, sa jag och kände att jag faktiskt skämdes lite inför Van.

- Min pappa brukar gå runt i sånna kläder, sa han. Och då sket jag i hur jag såg ut. Hans sätt fick mej bara att vara rätt lugn.
Men hur cool han än var med allt var jag fortfarande helt fast besluten om att han under inga som helst omständigheter skulle få se vad som skedde söderut när bebisen kom. Vi hade t o m tänkt be om ett skynke för benen, ingen av oss ville se nånting. Van brukar må illa när vi ser förlossningsprogram på teven, så jag förstod att vi väl aldrig skulle kunna se varandra i ögonen framöver om han såg hur de gick till utan censur.
Under varje värk återkom den ständiga frågan. "Hur går texten till vild och skild"?

Jag bytte om och sen kom det en värk till och då var jag så dum att jag kastade mej över lustgasen, mitt i värken, ståendes och jag hade ögonen öppna. Inte så smart.
Men sen lärde ag mej äntligen hur det funkade bäst och det var riktigt skönt att få ha lustgasen. Drog i mej för kung och fosterland. Jag kände värktopparna tydligt fortfarande men det var som ett töcken i mitten av huvudet som blossade uppåt så jag flög lite samtidigt som det gjorde fruktansvärt ont. Efter ett tiotal andetag av gasen tog jag bort masken och exploderade i ett gapskratt. Jag bara låg och skrattade och yrade om att jag minsann skulle vija ha tvillingar för att kunna få utnyttja gasen dubbelt så mycket..? Och ville köpa med den hem osv.

Sen bönade jag om epiduralen, och Mia skulle förbereda narkosen sa hon.
Någonstans där kom barnmorskan Sara och undersköterskan Ingalill in. Sara kollade i datorn på min förra förlossning och jag fick en värk, sög i mej lustgasen som om det var det sista jag gjorde. Jag kände själv att det blev för mycket till slut, jag tappade kraften i armen och masken flög ner på golvet.
- Oj oj du, nu tog du lite väl mycket va? Sa Sara.

"Har lagt ut..... mitt.....?" Vad sjunger Magnus Uggla?!

Efter det här minns jag inte mycket. Jag minns att jag frågade Ingalill om narkosläkaren var på gång snart för det gjorde riktigt ont, som att jag gick av på mitten och värkarna kom tätare och tätare och blev än mer intensiva än förut och nu låg jag och skrek in i masken. Jag hann inte ens ta de där 4 andetagen som jag skulle innan värken kom, utan värken small till direkt och stegrades till topp på bara någon sekund.
Narkosläkaren kom in och det måste ha varit någonstans vid 00:20-00:25 tror jag.
Strax innan dess hade vi ringt på klockan för jag kände att värkarna blev alldeles för intensiva och jag började känna att de bytte "form". Som att det började trycka neråt en liten aning men inte tillräckligt för att krysta liksom. Undersköterskan sa att hon inte trodde det var dags ännu utan ville observera nästa värk.
 Då hade jag väntat i mer än en timme på narkosläkaren i alla fall och jag hade legat och haft så ont att jag knappt visste vart jag var längre.

Han la lokalbedövning och frågade om jag hade lätt för att få blåmärken. Vi fick avbryta flera gånger pga värkarna. Han började vissla mitt i en värk och det irriterade mej något så fruktansvärt.

- Är det någon som visslar nu? Eller är det lustgasen? Vem visslar?

- Det är bara jag, svarar narkosläkaren.

- Hur..? Hur kan du ens med dej att vissla nu? Tycker du inte att du har annat att tänka på just nu? Fräser jag.

En värk till, så tätt inpå den senaste. Andas lustgas.

- Fortsätt vissla snälla, det känns så mycket bättre då.
Han nynnade och Ingalill skrattade lite. Jag var hur borta som helst. Bedövad av smärta och bedövad av lustgasen. Och hur fan gick Magnus Ugglas textrad i "vild och skild"?! "Har lagt ut... mitt..? Min profil? Min bild? i en sajt på internet.."

Han sa att lokalbedövningen var klar så nu skulle han sticka med nån annan nål tror jag.

Öppnade mina ögon och såg Van sitta där. Bad honom att titta på mej och ingen annanstans.

När narkosläkaren hade den nålen i ryggen på mej började det trycka som fan och jag ryckte till som att jag bränt mej.

- Men oj oj, vad hände nu? frågade narkosläkaren.

- Det trycker det trycker AJ AJ AAAAJ jag kan inte hålla emot snälla det trycker!! Och så det där vrålet. Melina beskrev det så bra. "Som en galen grottkvinna". Typ som att nu jävlar bajsar hon ut en vattenmelon i storlek XXL.

Jag såg Vans blick, han tittade inte på mitt ansikte längre, karlfan. Och jag kände hur jag antingen kissade på mej eller att vattnet gick. Van sa efteråt att när det hände så var det blod som sprutade..? Usch.
Undersköterskan såg det inte först och till mina ord om krystvärkar sa hon bara:

- Näääehä du jag tror då inte att det är dags för det riktigt ännu.


Jag bara skriker och det där avgrundsvrålet skrämmer mej lite.

- Jag MÅSTE, aaaaaaj AJAJJJJJ aaaaaaaaaj, HON KOMMER!!!
Vid det här laget känner jag huvudet åka neråt och jag får panik, varför lyssnar ingen när jag säger att barnet kommer?!
Undersköterskan fattar läget och trycker på knappen och Sara kommer nästan direkt.

- Jag tror inte vi hinner med nån epidural va? Nej! Sa narkosläkaren och gick väl sin väg.

Sara var fantastisk!

- Marie, du måste lägga dej på rygg nu Marie. Akta kanten, du ligger lite nära.

- Jag sa ju att det tryckte på, jag sa ju det, jag sa ju det! snyftade jag och vände mej så jag låg på rygg och bad även Van komma och ställa sej på min högra sida. Någonstans här tror jag att vattnet gick, och att hon på så sätt fick en skjuts, som att hon åkte kana sa barnmorskan.
Jag bad om vatten, men Ingalill tryckte upp saft i mitt ansikte istället.

Sen gick allt så fruktansvärt fort. Jag minns inte alls mycket. Jag krystade och krystade och just den biten gjorde inte ont, det var själva trycket som blev övermänskligt. Någon gång frågade hon om jag ville känna på huvudet.

- Nej fan i helvete heller!

Det tog 3 minuter sen var hon ute. Hon låg där tyst och orörlig. Så började dom torka henne med handduk och ruska om henne lite och de första skriken kom.

 

 

Sen la dom upp henne på mej och så skulle moderkakan ut och allt det där. Fy fan DET gjorde ont. De tryckte på min mage och det var fruktansvärt!


Van hade sett alltihop och han sa att det inte alls var äckligt eller konstigt. Det hade sett sjukt ut när huvudet var nästan ute sa han men att det inte kändes äckligt. Det hade t o m luktat fräscht sa han..? Och kock som han är sa han att moderkakan såg ut som en riktigt fin lever.

Han som inte ville se någonting innan. Han som undrade om det fanns en gasmask han kunde ha på sej haha. Och lakanet som vi ville ha för, moderkakan ville vi inte se osv. Inget blev som det var tänkt. Han var grym helt enkelt.
Sen låg vi bara och tog det lugnt, nån timme senare kom brickan in med mackor och juice och så. Vi fick ligga kvar i förlossningssalen eftersom det var fullt på BB.
23:15 ca fick vi en förlossningssal och 00:37 är hon född.

 

Van var helt slut och eftersom vi inte fick ett rum på BB så försökte han få lite sömn i fåtöljen men det såg helt omöjligt ut. Så jag skickade hem honom för att sova istället så jag spenderade natten där själv med henne. Det gick finfint, hon åt och sov, men mest sov hon bara. Själv kunde jag inte sova alls, sängen var ganska obekväm och hon låg på mej, jag halvt satt och halvt låg hela natten. Klockan 10 kom Van tillbaka och efter lunch fick vi ett rum på BB.



Jag summerar allt som en drömförlossning trots att jag inte hann med epiduralen, det enda jag känt som en trygghet vad gäller smärtan. Det gick fort, personalen hade varit väldigt tagna på sängen tydligen över hur fort det gick när hon väl ville komma ut. Överhuvudtaget att jag öppnade mej de sista 5 centimetrarna på 1 timme. Och jag hade hörts ganska bra till undersökningsrummen tydligen. Jag skrämde väl slag på en och annan gravid kan jag tänka mej.
Jag är glad att jag var väl förberedd på värkarna även om jag glömt hur ont de gör. Jag andades mej igenom dom precis som man ska, jag var lugn hela tiden, blundade och fokuserade på att ta mej igenom just DEN värken där och då. Enda gången jag tappade kontrollen var när krystvärkarna kom och jag inte blev trodd till en början. Så galet frustrerande, men sen gick det ju fort och det är jag glad för.

 

Och den jäkla låten. "vild och skild...na na naaa, har lagt ut... mitt. porträtt.!" "Har lagt ut mitt porträtt, i en sajt på internet  !" Klart som korvspad, varför var det så svårt att minnas??

 

Over 'n' out

 

  

 

 

 

Likes

Comments

Det börjar
Fredagen den 20 mars 23.56 slog jag upp ögonen och kände mej jättekonstig i magen. Min första tanke var faktiskt: "Nu har det startat", men jag var samtidigt lite
osäker på om jag kanske bara var lös i magen? Men det stramade lite på ett sätt som jag inte känt förut och ganska långt ner i magen dessutom så jag tänkte att jag nog skulle försöka somna om i alla fall och ta det lite lugnt. Utifall att.
02:00

Sömnen infinner sej inte då jag bestämmer mej för att gå upp och ta en dusch. Dels för att kanske kunde lindra värkarna lite men också för att jag helst ville vara nyduschad innan vi åkte in. Tog tid på mej, försökte nog lägga mej en stund till efter 2 alvedon men det gick inte över så jag gick upp och väckte Van som sover på soffan.

- Hallå? Du måste nog vakna nu.

- mm vaddå varför måste jag det? Vad är klockan?

- Den är halv fyra. Jag har börjat få värkar.

- Va är det sant?!


Vi kom fram till att det verkligen inte var dags att åka in ännu så jag hämtade mina sängkläder, gjorde ostmackor och oboy och satte mej i soffan och åt. Jag tror att jag redan här fick andas mej genom värkarna men det gorde inte ont ännu. Det kändes bara. Tror att jag låg på 7-8 minuter mellan varje nu som höll i sej ca 50/60 sekunder.

Någonstans vid 05:30 gick jag och la mej igen och sov till 08:45 och när jag vaknade tänkte jag att det nog varit falskt alarm eftersom jag hade sovit i 3 timmar.

Någon timme efter att jag stigit upp kom värkarna tillbaka och de höll i sej fram till eftermiddagen, de började ligga på ca 6 minuters mellanrum nu och det gjorde faktiskt ont nu.
 

17:15
- Det börjar bli outhärdligt! Är det första jag säger när de svarar på förlossningen på Karolinska.
Hon frågar hur långt det är mellan varje värk. Jag hör hur hon säger till någon i telefonen "Alla har visst valt den här dagen att föda på!" och jag tänker "Nej fan jag vill inte åka till ett annat sjukhus, det får inte vara fullt!"
Hon ber att få återkomma, först ska hon kolla om det finns plats. Det tar alla mina krafter att säga till henne på ett vänligt sätt att det går så bra så. 30 (!!) minuter senare ringer hon tillbaka och ställer frågor om värkarna, har jag tagit alvedon osv?
Jag säger att inget hjälper och hon ber mej klocka värkarna och återkomma om en kvart. "Det går så bra så" sa jag. "Dra åt helvete" tänkte jag.

18:06
- 4 värkar på 15 minuter kvider jag, och tänker att om jag lägger till en värk så måste dom ta in mej.
Vi kommer fram till att jag får komma in på en undersökning men risken finns att vi blir hemskickade. Jag säger att jag vill bara få komma in och om jag blir hemskickad så får det bli så, men då ska jag ha en sovdos med mej hem.
Nu har jag så ont att jag bara står och andas och ibland liksom "MMMMMMMMHHMMHHM" i värkarna.
Vi åkte till Karolinska och det är den värsta bilfärden jag varit med om. De bygger i vårt område så vi har 4 eller 5 höga fartgupp som man måste åka på för att komma ut på stora vägen.
- STANNA STANNA SNÄLLA ÅK INTE NU! tjöt jag när jag kände att värken kommer och vi åker på den vägen.
Det gjorde så sjukt ont, varje liten ojämnhet i marken på vägen, som det finns MYCKET av här tyvärr. Skrek diverse svärord och halvt grät i bilen. Det var vidrigt. Vidrigt!!


Vi lämnde av Chill hos Pierre och jag satt kvar i bilen och trodde att slutet var nära. Det gjorde så ont.
Sen åkte vi till Karolinska. Ett kissprov senare fick vi en undersökningssal där vi fick ligga ett bra tag. Jag låg ner på rygg med sån där mätargrej på magen. Det gjorde så ont, jag ville ju stå upp och ta värkarna, helst hängandes på Van. Det kom en värk fån helvetet djupaste avgrund och jag trodde jag skulle svimma. Van tryckte på larmknappen. Direkt kom en kvinna in, minns inte hennes namn men hon var trevlig som bara den. Jag sa att jag inte orkar mer nu, jag har ingen kraft kvar.

- 2 cm! konstaterade hon efter undersökning.

- Men VA?! Skämtar du med mej eller, alltså nej det är inte sant! Sa jag helt förkrossad. Klart hon inte skulle behålla oss där, och speciellt inte som jag redan förstått att det var mycket för dom att göra den natten. Hon säger att hon ska hämta en citodon.
Medan jag väntar tar jag värkarna lutandes mot sängen. Hon kommer tillbaka och skrattar lite åt hur jag står.

- Nä men vad gör du? skrattar hon
- Ja jag sitter och fikar, vad tycker du det ser ut om att jag gör? Frågar jag halvt på skoj men ändå surt.
Hon sa att hon skriver upp oss på listan, att vi väl kunde gå en promenad så länge? Kanske ta en sväng till operakällaren, skämtade hon.

- Jag passar nog inte riktigt in där ikväll, skrattade jag.

- Åh säg inte det, du skulle nog bli fint behandlad.
Med tanke på min mans position i det där huset så stämmer det ju faktiskt. Men jag orkade inte säga nåt.
Under hela vistelsen i undersökningsrummet funderade jag på texten till Magnus Ugglas låt "Vild och skild". Speciellt en kort rad. "Har lagt ut mitt......."? Sen kom jag inte på fortsättningen. Efter förlossningen kom jag på det dock. Jag tror det var ett sätt att hjälpa mej själv tänka på något annat än värktopparna.

20:45
Vi går ut från förlossningen, sätter oss i bilen. Hela tiden får jag värkar, om och om igen, det är minst 3 minuter mellan varje och jag blir tröttare och tröttare och mår sämre och sämre. Van är hungrig så vi åker till Mcdonald's. Jag ser det komiska i det hela men tänker att värkarna blir inte lindrigare bara för att vi åker hem så det blir Drive through för honom.

Vi måste stanna på vägen hemåt för jag får en vidrig värk och vägen är ojämn. Jag halvt gråter i baksätet och han säger:
- Vilken jävla gris jag är. Jag sitter här och äter och du har värkar.
Jag säger att det inte gör nånting. Vi åker ändå hem en stund, vi hinner vara hemma ca 15 minuter. Jag står på knä på golvet redvid soffan och vilar överkroppen mot soffkuddarna och tar värkarna en efter en. Jag imponerar verkligen på mej själv.

"En värk i taget. En värk, andas andas, snart är den över och just den värken kommer inte tillbaka. En värk närmare målet. Slappna av, låt den komma och andas genom den" tänkte jag HELA tiden och herregud vad skönt att jag kunde behålla lugnet ändå.

Lutade mej mot Van och andades, sen åkte vi in igen.
Jag minns inte vägen till sjukhuset den gången. Jag vet att jag hade pannan mot bilfönstret och tittade ut med grumlig blick.
Det var en kyrkogård där utanför.
"Varför är gravstenarna så nära vägkanten?" tänkte jag.

 

Ca 22:00
Tillbaka i undersökningsrummet.

- Jag tror inte att det har hänt så mycket sen sist, eftersom du var så lite öppen och det inte hade hänt så mycket. Om du vill kan jag undersöka dej nu men om det inte är tillräckligt så blir du hemskickad. Så du får välja. Vill du stanna kvar här en stund och att vi undersöker dej lite senare och att du då kanske kommit längre, så får du en sal eller så chansar vi nu, men jag tror som sagt inte att det hänt nåt.


Van tyckte att jag skulle ta några värkar till, så att chansen var större att jag kom in i en förlossningssal och skulle få min älskade epidural som jag så längtat efter hela dagen. Efter att vi pratat ett tag kommer vi fram till 5 värkar till. Efter 2 värkar säger han att jag kanske orkar ytterligare 5!

- Du kan inte ändra gränsen så där, jag måste ha ett mål men om du flyttar fram det hela tiden så orkar jag inte mer!
- Okej okej men vi vill inte bli hemskickade, okej? 3 värkar till!

 


Efter 4 eller 5 stycken kommer en kvinna in och jag säger att vi är redo för undersökning.

- Bra jobbat! Utbrister hon med ett förvånat ansiktsuttryck. 5 cm!
Gud vad jag blev lycklig.

- Nu kan du inte skicka hem mej va? Frågade jag

- Haha nej du det kan jag inte göra.

- HA!! Triumferade jag.

- Vi ska fixa iordning en sal till dej, så ska du få lite lustgas och så där.

Klockan är nu ca 23:15

Likes

Comments

Vi bakade bullar idag. Eller jag bakade bullar i alla fall och Liam kom ut när det var dags att pensla på äggen och dutta fast sockret. De blev superfina och jag kunde ju tyvärr inte hålla mej från att smaka. Smakade precis som mammas!

 

 

Sedan gick vi ut till parken. Byggde lite sandkakor, sedan sparkade vi boll. Favorit i repris.

Allt gick bra tills vi satt i skuggan och Liam började prata med en mygga.

- Men! Oj! Titta mamma, en liten mygga, hihi den klättrar på mej, titta mamma, vad gör den?

- Är det en mygga på benet? Har den stannat nu?

- Jaaa den stannade nu! Hej lilla mygga!

- Om den har stannat så vill den sticka dej och suga lite blod, det är så myggor gör.

- AAAAAAH!!! NEJJJJ UUUÄÄÄ HJÄLP HJÄLP HJÄLP MEJ!!

 

Alltså den paniken haha! Han var helt knäckt stackarn. Så nu får vi inte ens gå utanför dörren för då kommer myggorna och dödar oss. Så fel det kan bli!

 

     

 

Nästa vecka kommer min nya telefon   ! En Samsung Galxy S5   !!

 

Likes

Comments

Har haft en supermysig dag med Liam. I morse bestämde vi oss för att vi skulle baka kanelbullar idag.
Glada och uppspelta begav vi oss hand i hand för att köpa ingredienser.
I affären plöjde Liam fram med sin kundvagn. "Akta!!" Vrålade han till andra kunder. Jag sa att man säger 'ursäkta'.
Och varje gång han sa 'ursäkta' till de andra kunderna log dom och såg glada ut. Stolt mor!

När vi kom hem och skulle börja baka insåg jag att vi glömt kanelen.
Så inget bullbak. Istället väntade vi på att det skulle sluta regna, och sedan gick vi ut i parken och lekte. Sparkade boll och gjorde sandkakor.
En riktigt härlig dag. Den avslutades med en Hello Kittyfilm och sedan duschade Liam av sej, och nu ligger han i sängen och jag väntar på att få ringa Louise och snacka lite strunt :)!

Jag slängde ihop en härlig thaigryta på grönsaker, kokosmjölk, kyckling och jordnötssmör. Så himla gott!
En bra dag helt enkelt! Hämtade ut en grym glossybox också :)!

Likes

Comments

Jag kan när jag vill alltså
Så jävelens gott.

Likes

Comments

Fick gå in och titta lite på Operakällaren idag. Jag har aldrig varit där inne. Riktigt fint och jag är fortfarande inte van vid sånt där.
Där ska vi äta nån gång!

Likes

Comments