I lördags startade jag och Aslan på tollingjaktprov strax norr om Bäckaskogs slott. Det var kanske inte en optimal uppladdning genom att få kull nummer nio i köket i tisdags och anordna kennelläger på Halens camping samma helg men det visar ju bara ännu mer att Aslan håller måttet.

Jag tänker gå igenom provet och skriva vad jag tycker gick bra, vad jag träna mer på och tankar kring situationen. Vi tar det från början: Uppladdningen inför provet...Aslan och Passe har varit åsidosatta, bott i källaren på grund av valparna i köket och inte fått någon träning på hela veckan. Det verkar inte varit negativt i alla fall. Innan vi gick in i rutan fick Aslan vatten, i övrigt gjorde vi ingenting utan bara väntade på vår tur. Jag tror Aslan fungerar bäst om det inte är en massa krusiduller. Vi gör som vi brukar.

Ansmygning: Ska jag vara petig så går han lite bakom mig ibland. På längre sikt så vill jag ha som Petronella beskrivit det för mig, en knapp på mitt ben som han måste trycka på för att vi ska gå framåt. Han är duktig för nybörjarklass men det kan bli bättre.

Tolling: Det momentet var jag lite orolig för. Jag visste inte om han skulle ställa sig och titta på domaren, skytten, publiken och vattnet men han verkar ha kommit över det stadiet och tollade jättefint! Jag hade laddat min väska med många nya gosedjur jag hittat på vinden, bollar och en avlång "tennisboll". Den sistnämda fungerade bäst tycker jag.

Markering på vatten: Stadgan föll vi på när vi debuterade i höstas. Då knallade han (och jag hade inte tränat stadga så mycket). Nu satt han fast tills jag gav kommando! Jag känner att jag kan lite på stadgan nu, är inte alls orolig. Han är så duktig när han lärt sig något. Markerar gör han bra och går villigt i vattnet. Inför markering nummer två skulle man flytta sig lite åt vänster för markeringen skulle gå åt höger, så det gjorde vi. Det blev en ny vinkel för nästa markering. Han satt lika fast. Det var en lite trölig nergång i vattnet vid andra kastet (grenar i vägen) så jag pekar med handen och visar att han ska gå rakt i. Aslan tycker han ska gena lite åt höger, går i vattnet där men sticks av en pinne så han skriker till (han har ju inte så tjockt skinn så det behövs inte så mycket för att han ska bli förfärad) och så går han på det hållet jag visat från början. När han sedan kommer upp på land så ser jag tydligt på filmen en av mina valpköpare spelat in åt mig, att han inte vill gå förbi stället där pinnen stack honom! Jag förstod inte att det var därför han inte ville leverera ända fram till mig. Han vinklade istället åt andra hållet och la fågeln bakom gömslet vid min väska med tollingföremålen.Jag fick locka lite och säga åt honom att komma med fågeln och då gjorde han det. Det är den här situationen som beskrivs under egenskapen "apportgrepp".

Sök: det var en risig terräng och jag blev väldigt glad över att vi fick in tre vilt tack vare att jag stöttade honom och han lyssnade på mig. Söket är vår svaga punkt. Inte att ta med sig hittade fåglar för han är totalt spontan men att våga springa iväg och ta för sig av marken och stanna kvar där ute "utan sin kära matte". Genom träning så ökar vår komfortzon så han kan känna sig säker på att jag står kvar och att detta är en rolig lek vi har hittat på.

Som avslutning så var det en landmarkering och den tog han också jättebra!

Så vi ska träna mer på sök och fortsätta träna tolling med störning! Det kommer bli hur bra som helst när det är färdigt.

På kennellägret började vi träna linjetag och stoppsignal och det är inte dumt att börja med det för nästa år är vi kanske i öppenklass och då börjar dirigeringsarbetet!

Det var roligt att ha med så många valpköpare i publiken. Nu fick de se på riktigt hur ett tollingjaktprov går till och de kanske kände sig lite stolta över sin uppfödare som lyckades kamma hem ett tredjepris.

Till vänster: Vi har smugit ner till gömslet och jag tar fram tollingföremålen.

Till höger: Aslan tollar. Den röda tennisdummyn ligger till höger om trädet och Aslan har siktet inställt!

Foto: Tuula Lindroos

Aslan apporterar på land och i vatten. Min duktige lille hund.

Foto: Tuula Lindroos

Provrutan. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments


Denna texten publicerades i tidningen Tollaren, nr 1 2017


Tolla - hur svårt kan det va?!

När jag började min karriär med min första tollare tyckte jag att tolling måste ju vara jättelätt. Jag menar, hur svårt kan det vara?! de hämtar ju bollar “tusen gånger om” när jag kastar. De verkar ha en outsinlig energi och tennisbollar är ju bland det bästa som finns. Tessie brydde sig inte så mycket om folk, hon luktade på dem och sedan gjorde hon annat. Om de inte hade en boll eller godis i fickan. Då var de värdefulla! Hon hade kunnat lämna mig och följa med vem som helst som lockade med en boll eller godis. Större värde än så hade inte jag, hennes älskade matte. Så hämta boll är ju jättelätt, det behöver man ju inte träna på. Så tänkte jag. Sedan började jag ställa upp på jaktprov och hunden skulle hämta en boll och gjorde det knappt inte eller först efter att gjort en massa andra saker hon inte skulle göra! Det skulle nosas på skytten, vattnet skulle kollas in och låg söket för nära tollingnätet hämtades en and istället. Ibland glömde hon vad hon höll på med och kom tillbaka utan boll så jag fick ha många med mig. Bollen hade tappat sitt värde helt och hållet. Jag var frustrerad och en smula arg där jag satt på knä bakom gömslet och försökte vara snäll och trevlig mot min hund. Det var nog första gången jag insåg att jag måste träna tollingen också, inte bara själva apporteringen. Jag hade en lång väg kvar att gå i min förståelse men det var i alla fall ett första steg. Jag insåg att jag måste göra något åt det här med ointresset för bollen. Jag behöver göra bollen mer intressant, tänkte jag. Jag köpte en boll med kaninskinn på och jag tog andfjädrar och satte fast på en minidummy. Nu skulle väl hunden nöja sig med tollingföremålet och inte försöka hämta änder när vi skulle tolla, tänkte jag, imponerad över min egna handlingskraft. Det blev kanske lite bättre men jag hade fortfarande inte förstått problemet. Jag såg ju att tollingen inte var så bra som den borde vara men jag hade inte fattat orsaken. En dag fick jag nog och tänkte att det var väl själva fanken om de där tollarna jag har inte skulle kunna fatta att de FÅR inte hämta änder om de inte hämtar bollen först! Äntligen kan man säga, när poletten trillade ner. Mina hundar förstod inte att tollingen var en del av situationen, en del av tollingjakt(provet). När jag tränade fick de hämta änder eller dummys utan att hämta bollar först, så varför skulle de behöva göra det på prov?! Tollingen för dem hade inget värde och var ett helt onödigt moment. Hämta fåglar var ju det som räknades! Skytt, vatten och allt det där andra var intressant men bollar hade inte någon funktion, tyckte de.

Jag bestämde mig för att träna tolling som ett moment bland alla de andra. Jag spände upp mitt tollingnät på gräsmattan, la ut en and ca 10 meter bort och min sambo Eddie fick sitta med geväret i knät. Det enda som fattades var vattnet men hundarna verkade inte bry sig om den lilla detaljen. De fick INTE hämta anden, bara bollen, och det var inte någon upp-hottad kaninboll eller befjädrad lyxtennisboll. Det var en helt vanlig gul boll! När de var duktiga och hämtat bollen några gånger fick de hämta fågeln som belöning. För mig var detta en riktig aha-upplevelse. Jag gick från att tänka att bollen är för tråkig och måste göras roligare till att se tollingen som en lydnadsdetalj i arbetet. Att tollingen ska vara lekfull ska inte förväxlas med att det är en lek. De ska inte välja om de ska tolla eller ej, de ska utföra sitt jobb. Tolling handlar inte om att kasta boll som en kul grej, det är inte frivilligt och det kan behöva tränas även med olika störningar. Jag hade kommit en bra bit framåt i min förståelse av vad min svaghet hade varit.


Efter det började jag kasta bollen ett par gånger innan första apporten på varje träning. Jag ville få in tänket i hunden att “först hämtar man bollen och sedan får man hämta fåglar”. Plötsligt blev ju en vanlig tennisboll värd något igen för den var ju nyckeln som låste upp det magiska ordet “apport”, det ordet som hundarna längtade efter att höra. Jag säger hundarna för jag hade samma bekymmer med bägge mina första hundar: Tessie och Passe. De ville hellre hämta fåglar än en “löjlig boll”. När jag var iväg på träning med andra retrievrar, som inte tränar tolling, frågade jag alltid om det var okej att jag kastade boll när de apporterade. Alla har tyckt det har varit okej och också spännande. Att tollaren ska öva sig på att hämta boll när apportkastaren skickar iväg en dummy och att tollaren ska ligga ner och vara passiv bakom någon som skickas på linjetag, var inget som andra förare verkade tycka var konstigt bara intressant. Detta var också ett mycket bra sätt, märkte jag, att hålla Tessie i arbete fastän det inte var vår tur. Det gav resultat också. Hon gick tack vare detta från trejde pris i elitklass till att få ettor och så småningom bli tollingjaktprovschampion. Passe har en tvåa i öppenklass, vilket hade varit omöjligt om han inte hämtat bollar, bara sina älskade änder. Att han inte hamnat i elitklass också är inte hans fel, det är jag som inte prioriterat hans träning och känt mig nöjd med en tvåa i öppenklass.


På praktisk jakt så tollade Tessie ofta in fåglar till mig. Hon låtsades att hon inte såg dem, hämtade bollen, ställde sig gärna på en sten så de skulle se henne ännu bättre och satt tyst och lugnt hos mig bakom det som gömde oss. Hon verkade så smart och tittade på mig precis som “det gjorde jag väl bra, se nu till och träffa så det blir något att apportera”. Tessie var lite lik en katt ibland, smög smidigt omkring och kunde ligga och vakta i trädgården under en buske nära fågelbordet för att se om hon kunde få tag på någon liten talgoxe. Vid tollingen verkade det beteendet komma väl till pass för hon var så tyst när hon höll sig gömd. Sedan har jag ju Passe också. Han är av en annan sorts kaliber. Han jagar småfåglar i trädgården genom att försöka förfölja dem och jaga ifatt dem. Detta märks även lite i tollingen. Ju närmare fåglarna kommer insimmandes, desto ivrigare blir han! Det har mer än en gång hänt att han sprungit ut från gömslet och skrämt fåglarna för att han är så energisk, och för att han vill så mycket. Det är inte så mycket smygjakt i honom. En gång när min sambo Eddie satt lite dåligt till i förhållande till hur änderna simmade mot oss och därför skulle krypa på alla fyra bort till en annan sten så tyckte Passe att detta såg så otroligt inbjudande ut så han skuttade dit för att bistå husse och änderna lyfte så klart, strax utanför skotthåll. Tolling är nämligen inte bara att locka till sig änderna, de ska lockas inom skotthåll också! Svårigheter med att locka till sig änder är dels att få dem att börja röra sig mot oss när de är långt ute, då kan man behöva ha långa fartfyllda kast, men också att inte skrämma dem när de börjar komma nära och då kan man behöva ha lugnare och mer smygande kast. Tolling på praktisk jakt handlar om att kunna variera kasten och få hunden att göra på olika sätt och i olika riktningar. Ibland när änderna börjar komma nära och jag märker att Passe är fartfylld så kastar jag hellre bakåt, upp mot land istället för längs med vattnet.


Nu när jag har blivit gammal och vis, eller i alla fall äldre, har jag insett att själva tollingen handlar om att “låta bli”. Så vi tränar på att låta bli de tjocka tama änderna i slottsparken, låta bli att ntressera oss för andra ekipage när vi tränar, låter bli att äta hundgodis som ligger i en skål en bit bort och låter bli att hämta utlagda fåglar tills matte säger det magiska ordet “apport”. Nu har jag min tredje tollare, Aslan att lära upp. Jag märker att jag har lärt mig en hel del med mina tidigare två men att det finns massor kvar att lära. Det är en del av tjusningen. Man blir aldrig fullärd och varje hund är unik! Ingen av mina tre hundar har varit som den andra och det är viktigt att komma ihåg, också för dig. När du läser hur andra gör så kanske det inte passar dig och din hund. Varje ekipage är unikt. Vissa saker är lite lika och vissa är helt olika. Hitta ert sätt och lyssna mest på dig själv och inte bara på alla andra. Tänk positivt, ut och träna och så ses vi på tollingjaktproven framöver. Jag menar, Hur svårt kan det va?!


Jag och Tessie på ett jaktprov för många år sedan.

Likes

Comments

Den här helgen har vi haft kullträff på Halens camping från fredag till söndag. Större delen av lördagen spenderade vi på Sölvesborgs brukshundklubb och genomförde en beskrivning av hundarnas mentalitet, MH (=mentalitetsbeskrivning hund).

Kort och gott kan vi sammanfatta kullen så här: Det är en öppen och social kull som löser situationer snabbt på egen hand och sedan lämnar de det bakom sig. Det finn ingen aggression i dem och de tycker om att leka. Det negativa man kan säga är att en del av dem har anlag för att vara fullfjädrade knallapportörer. Under skotten så var några av dem inte intresserade av att leka mer utan sprang bort till skytten istället. Någon kom tillbaka och lekte lite till, några avbröt inte leken alls och det var den spretigaste kullen jag haft vad gäller kryss på momentet "skott". Gun som har Flisan bad att bara få ett skott för hon tyckte att Flisan var uppe i varv redan i bilen och ville inte att det skulle bli fel under skotten. I skrivande stund vet jag inte om det kommer stå "föraren avbryter" eller om det står "beskrivaren avbryter" eller om det inte står något alls. Hon har känd mental status i alla fall och var en av dem som sprang bort till skytten för att hälsa och se vad det var han sköt på. En av figgarna sa att det var en av de bästa tollarkullarna han sett trots att han varit runt och figgat på många ställen. Det var extra roligt att höra. Nu ska mattarna hem och öva på skott och stadga så hundarna fortsätter med det de håller på med ÄVEN om någon skjuter ;)

Kullens mamma Viska är ju inte så stor med 43cm i mankhöjd men tre av döttrarna är nog lite mindre. De är otroligt söta och harmoniskt byggda men kommer se ut som sockersöta valpar hela livet. Två av tikarna har blivit mer långbenta. Enzo påminner om sin farbror Felix och Malte påminner nog en del om morfar Måzart och pappa Moltas. Tesla är byggd för kapplöpning och jag vet inte riktigt vem han påminner om. Kanske farmor Nässla?!

Väldigt nöjd, fast lite förvånad över de spretande skott-kryssen, tackar jag alla inblandade för en fantastisk helg!

Från vänster till höger: pappa Moltas, Malte, Enzo, Tesla, Poppie, Flisan, Trolla, Vilda, Mimmi och mamma Viska.


Flisan

Blazing Fowler´s Movie Maleficent

Vilda

Blazing Fowler´s Movie Madicken

Trolla

Blazing Fowler´s Movie Magic

Poppie

Blazing Fowler´s Movie Mary Poppins

Tesla

Blazing Fowler´s Movie Mad Max

Enzo

Blazing Fowler´s Movie Maverick

Mimmi

Blazing Fowler´s Movie Matilda

My och Vilda.

Likes

Comments

Igår var det organiserad rallylydnadsträning på klubben (Sölvesborgs brukshundklubb) och det var jag och en annan Marie som skulle bygga banor och hjälpa andra. Jag byggde upp den banan jag klantade bort ett CERT på när jag var och tävlade i Åhus med Passe. Jag har säkert inte bloggat om det för jag har inte bloggat på ett tag. Det var 3 x mästarklass förra helgen och första klassen var varken jag eller Passe vakna. Vi var slöa, ofokuserade och otaggade, trötta efter att ha haft valpar hemme i 9 veckor. Har jag inte skrivit om det heller? Söte tid, får ta mig i kragen! Nåväl, vi fick 74 poäng i första klassen. I andra klassen laddade jag på rätt sätt och vi fick 94p och CERT. I tredje klassen har jag för bråttom på en skylt (stå framför) och drar på min -5p för förarfel. Passe drog på sig 7 fel på lite nos, sen och något snett. Men hade jag gjort rätt så hade vi haft vårt andra CERT.

Det var den banan vi tränade på igår. Rolig bana med väldigt många vändningar och nästan bara högerhandling.

Passe var så lycklig och taggad så han höll på att krypa ur skinnet. Riktigt bra utförarande på nästan allt.

Aslan fick också gå mästarbanan och vissa skyltar vet jag att han inte kan: stå framför backa, sänd till kon men vändningarna tror jag han gjorde rätt (svårt att se när hunden är bakom ryggen). En sak som jag märkte var svår och som vi måste öva på är kombinationen: sitt, ligg, stå. Det märktes tydligt att "stå" inte riktigt är befäst för att gå från liggande till stående var svårt. Så nu övar vi det i köket där hemma.

Angående allt annat som hänt så kommer en supersnabb uppdatering här:

Nanna har haft sin kull valpar. Pappa är Andrummets Helge Strb och kullen heter Holy... (Holy Moly, Holy Brigida, Holy Smoke och Holy Diver). Jag kunde inte ta avelsrätt på någon tik så jag tog faktiskt det på en hane den här gången. Så Holy Smoke ingår i kenneln.

Maggie har börjat löpa och verkar göra det ganska regelbundet nu. Hon har varit och träffat Lukas (West coast tollers Vackre Frej) för två veckor sedan så nu väntar vi på att se om hon är dräktig.

Snabbversion av senaste tiden..tävlat, haft valpar, ska ha nya valpar och ska snart börja döma på tollingjaktprov. Det blir en händelserik vår.

Likes

Comments

Första januari i år började nya regler i rallylydnad såväl som i många andra grenar att gälla. Idag hade vi i Sölvesborg en tävling i Snapphanarnas ridhus och det är den första tävlingen som hålls med de nya reglerna! Bara det var ju spännande!

Helt koll på alla reglar har vi väl inte ännu men att startskyltan kan vara i högerhandling i avancerad och mästarklass visste jag och alla de de nya skyltarna har jag tränat på. Fast inte i alla olika variationer som finns så klart..spring, långsamt, efter hopp..höger vänster osv.

Aslan startade för andra gången i avancerad klass. Första gången fick han 61p, sedan var jag på en träningstävling och fick ca 70p. Jag hoppades att vi skulle vara lite mer säkra idag och få lite till och det var vi!

Det var en mycket bra och säker känsla med Aslan runt hela banan. Jag ansträngde mig att vara lugn och gå sansat. Högerhandlingen går bra i förflyttningar, lite snett fortfarande ibland men jag har tränat specifikt på position på höger sida och det har gjort oss bättre. Vi fick 85 poäng och man behöver 80p för att få ett godkänt resultat! Nu har vi vårt första och behöver två till resultat över 80 för att bli RLD A och bli uppflyttade till mästarklass.

Här är Aslans bana. Under den kommer jag kommentera (mest för att komma ihåg själv när jag längre fram ska analysera och komma ihåg vad jag ska träna på)

Start: Vänsterhandling. Jag förberedde och gjorde några sitt innan vi gick in på banan. Bra flyt redan från start!!
Vi fick -1 på skylten backa för det blev snett. Vi fick också -3 för bristande samarbete. Backa kan bli bättre. Det var vänsterhandling.
Sedan fick vi -3p för bris och -3p förarfel på skylten "båda vänder åt vänster". Aslan missförstod och jag stod stilla tills vi fick till det, men vi klarade det! Förra tävlingen fick vi fel utförd övning på den och -10p. Sedan klarade vi "sitt, ligg, stå" som vi inte heller klarade förra gången i högerhandling! Vi klarade också nya skylten där han ska sitta på höger sida, byta sida framför mig och sätta sig på vänster sida. Inte så svårt tycker jag men vi fick -1p för han satt snett. Även på nästa skylt sitt. sväng höger sitt fick vi -1p fast för att han nosade.
Stå framför gick bra och nästa skylt gick fantastiskt bra! Vi har haft problem med "sitt, stå, gå runt" för han vill följa med mig runt och det har blivit fel! Jag har tränat rätt och han stod helt stilla!! Vi fick bara -1p för han nosade där han trodde jag lagt belöningen och jag var inte tillräckligt snabbtänkt.
Den nya skylten 1 steg stå, 2 steg sitt, 3 steg ligg gjck bra! Nästa skylt "8ans frestelse" var med två gånger och där fick jag jobba! Det låg en lurvig sak i frestelsen och den såg ut som Aslans belöningsleksak! Wihoo tänkte Aslan men jag var beredd och kunde bryta i precis rätt ögonblick!! Vi kunde fått väldigt många avdrag om jag inte varit vaksam och tajmat bra! Nu blev det bara -1p för nos och -3p för bris ;) Sedan flöt restan av banan på utan avdrag dvs vända mot varandra, slalom på höger sida, snurr på höger sida, tysksväng på höger sida och målgång. Det kändes jättebra hela banan och jag och Aslan var ett riktigt team, avslappnade och det kändes att vi kommer bli säkra när allt faller på plats :D

Passe tävlade mycket för fyra år sedan fast nu har vi glömt bort rätt mycket. Jag visste inte hur det skulle gå eller om vi skulle tycka det var roligt! Vi hade också ett väldigt bra flyt genom hela banan! Jag höll mig i skinnet och gick inte för fort, var fokuserad och pratade lagom mycket. Inga handklappar eller klappar på benet. Vi fick två stycken "fel utförd övning" och den ena är helt och hållet mitt dåliga minnes fel! Inte förrän jag kommit ut från banan och gick ut bakom ridhuset kom jag ihåg vad jag brukade säga för kommando när han ska vända bort från mig...: så! Jag brukade säga: vänd! när han ska vända mot mig. Nu sa jag vänd på banan när han och jag skulle vända från varandra och han blev förvirrade och övningen blev fel. Mitt fel! Den andra fel utförda övningen var "framför sitt, 1 steg bakåt stå, 2 steg sitt, 3 steg ligg" för han satte sig innan han la sig! Också mitt fel! Jag skulle snabbat på honom. Jag kände att det blev lite ofokuserat just där, jag kom av mig lite i flytet och borde gjort en hjälprörelse. Det är lätt att vara efterklok. Utan dessa två stora poängavdrag så hade vi klarat att få CERT men nu fick vi nöja oss med 71p. Förr hade det varit ett kvalificerat resultat men nu krävs 90p och då får man CERT. Tre cert och han blir rallylydnadschampion. Förutom de här stora avdragen fick vi 2 sned (en på stå framför backa som kan gå mycket värre än bara ett minus..han kan backa helt fel ibland så det gick bra idag!) och på sitt-sväng höger-sitt. Vi fick -1p för han rörde sig när han skulle stå still på "sitt, ligg, stå". Vi fick också -3p för han välte tydligen skylten när det var tysksväng i högerhandling, fast det såg ju inte jag för det var bakom mig och -3p för han gör en snurr efter hopphindret ;) Han tyckte inte jag hann med och gjorde en snurr innan han kom tillbaka till min högersida.

Vi hade jättekul och hans svans svängde i kapp med hans lyckliga humör. Det var så roligt! I mars är det en trippeltävling i Åhus (3 starter i mästarklass samma dag) och den tävlingen hoppas jag att Passe kan var med på! Det skulle han nog gilla fast det blir en maratonprövning av hans uthållighet och fokus. Tre starter blir tufft men åååå så kul :D

Nu är vi på banan igen. Jag och mina rallyhundar. RallyAs och RallyPass.

Likes

Comments

Idag var jag och gossarna i Åhus på hundcentret, en inomhushall med konstgräsmatta som underlag. Ett helt underbart underlag att träna hund på! Det är så härligt att kunna öppna en dörr, säga till hunden "in med dig" och hunden går in utan att veta vad som väntar där inne, vad det kommer vara under tassarna och om det är fullt med andra hundar som kanske stökar och bökar. Jag är så glad för att mina hundar är som de är. Okomplicerade. Arbetsglada. Nyfikna. Duktiga. Mina.

Jag hade sett på facebook att det skulle vara rallyträning tävlingsmässigt dvs en bana med banvandring, en domare och inget godis och inga omtag eller annat som man kanske gör på vanliga träningar. Det var en mycket rolig, lärorik och nyttig träning inför de riktiga tävlingarna.

Aslan startar i avancerad klass. Vi har tävlat en gång och fick då ihop strax över 60p. Nu är det nya regler och dagens träning hade med flera nya skyltar och också start på höger sida.

Mina kom ihåg och reflektioner med Aslan: (avancerad bana)
🌟 Han trivs bra på höger sida, känner sig inte obekväm om han bara vet vad han ska göra.
🌟 Enligt gamla regelsystemet hade han fått ett godkänt resultat idag.
🌟 Vändskylten som vi fick -10p på den officiella tävlingen (båda vänder från varandra) klarade han finfint idag.
🌟 Han har mycket bättre position både på vänster och höger. Tack vare Majbritt och Pia har jag börjat tänka på hur han ska vara och var hans tassar ska vara.
🌟 Han har otroligt bra fokus på mig även på uppvärmningen! Lite nos och lite kik på de andra men han lyssnar så bra och är med mig!
🌟 alla läggande, sättande och ställande gick bra!
🙏 Jag måste lugna ner mig! Jag är stressad för jag litar fortfarande inte helt på oss, jag stimmar och går på.
🙏 På bägge hundarna: När det är högerhandling och ställande så måste jag använda VÄNSTER hand och inte höger. När jag tar höger hand så sätter de sig, när jag tar vänster hand ställer de sig fint!
🙏 Jag måste börja vändningar och annat i god tid! Jag måste göra med Aslan som jag gör med Passe..förbereda, ta halvhalter, säga vad som komma skall.
🙏 På båda hundarna: jag måste göra tydligare stopp efter "gå runt"-momenten. Jag går runt, gör en micropaus och går sedan vidare. Jag måste vara tydligare i min halt.

Passe gick så klart mästarklass. Han var så glad för att få komma ut och träna för då får man mycket belöning (ätbart! och älsklingsleksaksbelöningen)
Passes bana började också på höger sida och det var många byten fram och tillbaka så bara några skyltar åt gången på vardera sida. Det var flera av de nya skyltarna och det var riktigt roligt att få tänka till för att komma ihåg allt.
🌟 Det är egentligen inga problem att gå vare sig på höger eller vänster sida, det blir lite snett ibland bara.
🌟 Skicka till konen var han jättebra på trots att den nu är längre bort än det varit innan och att den var riktigt stor idag (50cm).
🌟 Passe är lugn, stabil och säker och jag litar på honom. Vi har gjort det här förr och är trygga i vårt samarbete.
🌟 Jag var tydligare i vändningarna. lyssnade på kritiken jag fick på Aslan och förbättrade mig en hel del med Passe.
🌟 De nya skyltarna gick bra! Stå framför tex började han inte backa på. Sitt-sidbyte-sitt gick utmärkt. stå-sitt-ligg både framför och på höger sida gick bra (förutom stå som blev ett sitt). Mycket gick bra!
🙏 Backa rakt! Både framför och vid sidan var bedrövligt idag. Snett och vingligt..rakt ut i periferin.. Måste öva mer på att backa rakt.
🙏 Samma som på Aslan: ta vänster hand när han ska stå på höger sida


Passe, en rund och go tollare i sina bästa dar. Nio år gammal, lite grå om nosen men pigg, glad, arbetsvillig och alltid sugen på något gott. En Nalle Puh..

Aslan, snart två år. Ganska trött efter att ha koncentrerat sig så länge och så bra. En bit av hans rallybana avancerad klass.

Nedan är banorn: först Passes mästarklass och längst ner Aslans avancerade.

Likes

Comments

Idag har jag varit på Kick-off med Majbritt och Pia, två ambitiösa och proffsiga hundtränare som förstår mig och säger precis vad jag behöver höra. Jag har inte tränat på väldigt länge, det har mest varit jakt och jobb i höst känns det som och dagens träning var inte en dag för tidigt. Det var en riktig vitaminspruta för mig och hundarna tyckte det var kul. Aslan är väldigt trött, han fick tänka till ordentligt.

Passe: vi gick igenom programmet för startklass. Han svänger in bra till sin position, jag måste tänka på att UPP MED HAKAN och inte gå och titta på honom. Jag gör det med båda hundarna och trycker dem på så sätt bakåt och det är därför de börjar släpa. Passe fick göra sitt under gång några gånger. När jag startar fotgåendet måste jag sänka röstläget, jag har för pipig röst och Passe far iväg lite för okontrollerat. Lägre röstläge ger mer koncentrerad hund. Jag ska belöna med godis när han sätter sig för det finns en risk att han tror det är läggande, med godis direkt hinner han inte lägga sig ner. Jag ska komma ihåg att bara gå ett varv runt och sedan ta med honom på fot igen..jag fick för mig att jag skulle gå 5 m fram innan jag vände ;) Jag ska komma ihåg hur jag vinklar fötterna i svängarna. Jag tror det fungerar bästa om jag i vänstersväng vinklar vänster fot i ett litet steg och tar det långa med höger. I högersväng tar jag ett litet med höger och tar det långa med vänster..ytterfoten tar alltså alltid det längsta steget. Passe sätter sig upp för tidigt ibland från läggande.. I fria följet är det bäst om jag kastar godiset lite utåt istället för framåt eftersom han tenderar att gå lite för långt fram ibland.

Aslan: Han måste lära sig komma in i position! Det var genomgående i alla moment. Vet han vad han ska göra så funkar allt utom avslutet. Redan i startpostionen är han för långt ut. Jag ska träna på att han hittar position och Majbritt vill ha bildbevis via film..så jag får lägga ut små instagramfilmer med våra (förhoppningsvis) framsteg. Jag tror jag ska göra det utan kloss, har aldrig använt det och känner mig inte bekväm med det. Däremot ska jag damma av min klicker för den har jag glömt att använda sedan i somras. Aslan måste tänka framåt redan i starten så jag ska belöna genom att kasta godis framåt. Han vet inte vad ligg är i fjärren, det hade han aldrig hört talas om så det kan jag träna på framför. Apporteringen gick bra förutom avslutet som jag slarvat med att inte lära honom. Bra position vid mina fötter och att hitta den är vår stora hemläxa.

3h träning i Hultahallen med två proffs ger mersmak. Det är lärorikt att lyssna på vad de säger till varandra också. Det är inte bara jag som ska komma ihåg att ta upp haken och inte titta ner på hunden ;)


Likes

Comments

Här kommer fjärde och sista delen i den följetong jag lovade skriva i vår rastidning "Tollaren". Artikelserien skulle handla om vilka val jag gör med min unghund och vägen mot en färdig apportör, vad jag tränar och hur. Denna text publicerades i Tollaren nr 4, 2016.


Från valp till apportör: The real deal

Detta är fjärde artikeln jag skriver om min unga hund Aslans utveckling mot att bli min jakthund. Han är nu ett och ett halvt år gammal och har under hösten fått följa med oss i familjen ut på praktisk jakt. Jag och Aslan har dessutom debuterat på tollingjaktprov. I detta nummer av “Tollaren” ska jag berätta om hur jag tänker med hans injagning och provstart.


Första jakten för Aslan var en duvjakt vid ett fält med ärtor. Duvor är egentligen inte det allra bästa för en unghund att apportera, de släpper lätt fjädrar som fastnar i hundens mun, men i övrigt så är duvjakt en jaktform där jag har stor kontroll och unghunden utsätts inte för allt för svåra situationer. På duvjakten sitter vi bakom ett kamouflagenät vid kanten av en åker. Framför nätet har vi satt ut bulvaner, dvs plastfåglar, i ett hästskomönster. Våra ansikten och händer är täckta med nät och vantar och jakten sker i augusti/september, så det brukar bli ganska varmt för både jägare och hund. Att inte se sin förares ansikte kan vara lite konstigt för hunden i början. Behövs det så tar jag av mig maskeringen när jag tar emot apporten. Orsaken till att jag väljer duvjakt som första jakt, är att jag kan gå ut ur gömslet och stötta min hund om han inte vet vad han ska göra när han för första gången kommer fram till ett varmt, kanske sprattlande, vilt. Han behöver inte heller fundera på var eller hur han ska gå i vattnet och jag får en något mindre retning när skottet och dunsen kommer på land och inte på vatten som det oftast är vid andjakt. Jag kan också få en bättre avlämning då han inte är blöt. Mitt mål är att Aslan ska få en positiv minnesbild av jakten, förstå att fåglar kan vara varma och inte döda när han kommer fram, att han ska apportera fågeln till mig oavsett hur den är när han kommer fram. Jag vill också att han ska lära sig att jakt innebär mycket väntan, passivitet och att skott inte alltid innebär att det finns något att apportera. Jag tror också att träningen med kallt vilt går ännu bättre efter att hunden ha fått vara med på praktisk jakt och fått förståelse vad det innebär att vara en apportör, på riktigt.


Jag sitter på en ryggsäcksstol bakom ett eget kamouflagegömsle och har Aslan kopplad med ett retrieverkoppel. Min sambo Eddie är skytt och jag väljer att sitta några meter ifrån honom de första gångerna vi jagar. Jag vill inte att hunden ska bli rädd om det skjuts över huvudet på honom när han inte är beredd. Jag har med åren blivit van att säga “stanna” innan skott, som en uppmaning till min hund att vara beredd på att det smäller och som ett kommando att vara kvar. De första jakterna har jag inte med mig mitt vapen, det räcker för mig att hålla redan på Aslan och hans träning i jaktlig miljö och eventuella avlossade skott från mitt gevär skulle ju vara bara en halvmeter från Aslans huvud.


Duvjakten gick bra. Aslan blev konfunderad första gången han kom fram till en duva som flaxade med vingarna. Han vände sig mot mig som för att fråga “Ska det vara så här?!”.


Är fåglarna bra träffade så är det bättre att låta dem ligga kvar lite och svalna innan man skickar hunden. Väntar du någon minut så hinner den första upphetsningen efter skottet lägga sig, hunden har större chans till att vara i rätt sinnesstämning och fågeln liknar mer den typen av fåglar vi har när vi tränar. Det ger mindre risk för hårt bett eller annat oönskat beteende när hunden kommer fram till fågeln. Aslan höll på att bli för het på gröten men när jag väntade lite innan jag skickade så tog han duvorna fint och kom med dem till mig. Skickade jag honom för tidigt blev det mer bus än apportering. Flaxande fåglar triggar ibland hundar till lekbeteende eller till hårda grepp om hunden vill att fågeln ska sluta röra på sig. Beteendet är ett så kallat självbelönande beteende. Om fågeln flaxar och hunden biter hårdare så slutar fågeln flaxa och hunden är nöjd med resultatet och har lärt sig att ett hårt grepp ger bra resultat. Detta är dock inte något vi jägare vill att hunden gör för tänderna gör köttet trasigt och blodsprängt. Duvorna och änderna vill vi ju tillaga och servera så hunden måste vara varsam med viltet.


En annan jaktform som kan ske på land, men som inte är lika lämplig för en unghund, är kråkjakt. Kråkor har starka näbbar och klor och är de inte helt döda när hunden ska apportera dem kan de knipa hunden så hårt att det tar tid att få honom att apportera igen. Det kan ju hända att det kommer en kråka när man jagar andra fåglar och naturligtvis ska hunden kunna apportera den också, men det är bra att känna till risken och vara försiktig. Första kråkan Aslan skulle apportera på jakt var inte död och hackade Aslan på nosen. Aslan blev försiktig men ville inte lämna kråkan. Han cirkulerade lite för att komma på hur han skulle göra och gick sedan fram bakifrån och apporterade kråkan med ett grepp om gumpen. Sedan var det jag som fick akta mig för kråknäbben när jag tog emot! Det syntes att Aslan kände sig stolt över att ha överlistat kråkan och han hade samtidigt fått en lektion i problemlösningsförmåga. Ju fler situationer han lyckas lösa ju bättre lämpad är han för kommande jakter. Det går aldrig att i förväg veta hur en jakt kommer gå, hur fåglarna blir träffade eller var de hamnar. Olika sorters fåglar beter sig olika. Kråkor försvarar sig, duvor försöker flaxa iväg, änder försöker ofta ta sig från platsen eller dyker ner under vattnet och gäss kan lägga sig och förbli orörliga när hunden kommer ifatt dem.


Efter några duvjakter fick Aslan följa med på andjakt. På jaktmarken har vi en pytteliten damm, mer lik en pöl, där det ibland landar några änder. Vi gick dit innan skymningen och det kom mycket riktigt några änder. Det var en lagom stegring i Aslans praktiska utbildning. Det var vatten och det var mörkt, men det var en begränsad yta och änderna kunde inte flyta iväg som de gör på havet ibland. Därför behövde det inte bli bråttom och tidspress efter skott.


Bara för att det är höst så är det inte möjlighet till jakt hela tiden. Här hos oss behöver det vara östliga eller nordliga vindar, helst kuling, för att det ska vara bra jakt. Vi hade tur och fick några sådana dagar i oktober. Ytterligare erfarenheter kunde läggas till Aslans utveckling. Nu i början är det viktigt att det inte sätts krav på honom som han inte kan klara av. Jag har vadarbyxor på mig och skulle han inte hitta en fågel bland stenarna så vadar jag ut i vattnet för att hjälpa till. Han måste få ett växande självförtroende och han måste lära sig hur han ska lösa olika situationer. I början när vi jagar vid havet försöker vi välja ut ställen att sätta oss vid så fåglarna ska driva in mot land och inte ut mot öppet hav. Avståndet till fågeln ökar fort om den driver utåt och det är lätt att det blir forcerade skick, irriterat tonläge och misslyckad apportering för att jag känner mig stressad av tidsfaktorn. En mer tränad hund som är klar för öppenklass kan ju dirigeras längre ut och därmed klara av fåglar som driver iväg. Jag jagar i början bara med skyttar jag vet förstår att han är en ung hund som inte klarar av för mycket störning eller press ännu. Är han ute och letar efter en fågel till exempel så blir det inte bra om det samtidigt skjuts på ytterligare fåglar. Han är för liten, för oerfaren och vi har inte kommit dit i vår träning ännu. Sådan störning kommer när han är i öppenklass och elit. Tollingjaktprovens nivåer speglar nämligen nivån på den praktiska jakten vi klarar av. Just nu klarar vi av markeringar bäst, på land och vatten, och enklare sök, dvs han hittar fåglar han inte såg var de ramlade ner någonstans. Vi klarar av lite störning och han kan gå fot, samarbeta och lämna fåglarna till mig. Han har stor apporteringslust och han går villigt i vatten. Det är vad som krävs för nybörjarklass. Tollingen lägger jag in i jakten när jag märker att det passar. Kråkor var det första Aslan fick locka till sig. När vi satt vid havet utan gömslen jämte varsin sten så såg kråkorna oss mycket tydligt för de är varska. När jag skickade ut Aslan för att hämta boll eller på ett godissök så fick kråkorna bara ögon för honom och glömde bort oss människor. Det blev ett ödesdigert misstag för flera kråkor. Änder och gäss på vattnet tränade vi på att tolla men när de kom för nära gömslet så tog unghundens entusiasm över och Aslan skrämde iväg fåglarna istället för att komma och gömma sig med mig bakom kamouflagenätet. Tollingen ska jag träna i olika situationer och inte bara på jakt.


I september startade jag Aslan på hans första tollingjaktprov. Jag var inte alls säker på hur han skulle reagera på situationen och jag tyckte det var spännande att se vad jag behöver träna mer på till nästa provstart. För mig är provstarter ett sätt att få ett kvitto på var vi ligger i vår träning, vilka situationer vi klarar av att hantera tillsammans och vad jag måste träna mer på för att det ska gå bättre. Jag är helt emot att se prov som tävlingar. Det finns bara ett tollingjaktprov som är en tävling och det är på Tollarspecialen när Juniortollarmästare och Tollarmästare ska utses. Alla andra tillfällen så startar man på prov för att få en bedömning av hundens jaktliga egenskaper.


Aslan är en het hund som behöver träna stadga mer, han springer ut i sökområdet men kan komma tillbaka utan fåglar när han saknar mig. Han behöver bli säkrare på att jag står kvar och han behöver våga vara ute på egen hand under en längre tidsperiod. Han fick en nolla på sin provdebut och jag var jättenöjd med hans arbete. Det var detaljer som gjorde att han inte gick till pris, detaljer jag ska träna mer på innan det är dags att starta igen på prov till våren. På praktisk jakt funkar han likadant! Jag har koppel på för stadgan så det är inga problem och jag har vadarstövlar för att följa med ut om han inte löser sök i vatten själv. Provet gav mig ett kvitto på att jag hade rätt om min hund. Vad jag inte kunde veta var hur han skulle reagera på att det var många funktionärer, ny plats osv. Provdebuten var som en träning och som en avstämning i hur långt vi kommit. Jag ser inte start på prov som ett mål utan som en del av vägen mot det slutliga målet. Det gör ingenting att det blev en nolla, det betyder inte att han är dålig, att han inte är någon provhund eller att jag tränat fel. Det betyder bara att jag vet vad jag ska träna på mer inför nästa start: stadga vid skott och sökarbetet. Vad vi inte har kommit till ännu i vår träning är dirigering och störningsträning. Han kommer behöva lära sig att arbeta vidare även om det kommer ett nytt skott. Han måste kunna fortsätta tolla även när levande fåglar kommer nära honom. Han behöver bli bättre på att leta upp mig för att lämna av apporten. Sitter jag bakom ett gömsle måste han leta upp vägen in och komma med fågeln. Han behöver träna på att leta längre ut och i besvärligare terräng.


Höstens jakter har lärt Aslan att en mängd saker! Gröna kläder och vapenfodral betyder jakt, han kan apportera även i mörker och i strömmande vatten, skott betyder inte alltid apportering, det kan vara nödvändigt att smyga förbi kor på vägen mot gömslet, att nässlor i gömslet bränns men man får stå ut, att kråkor apporteras i gumpen om så behövs, att gäss är tunga men roliga att apportera, att änder kan dyka men framför allt: att han är en jakthund och han älskar det! //Marie Kinder

Likes

Comments

Här följer den text som publicerades i Tollaren nr 3, 2016

På väg mot jaktpremiär

Aslan är en ung hund, snart ett och ett halvt år gammal. Ända sedan han var liten valp har mitt mål varit att han ska bli min jaktkamrat och kompanjon. Vi ska lita på varandra och samarbeta för att få in fåglarna så snabbt som möjligt. Vi ska sitta tillsammans bakom gömslen och njuta av våra jaktdagar. Troligtvis kommer vi även tillsammans njuta av mina ostmackor och kanske någon grillad korv. Han måste kunna lita på mig, även när jag blir stressad och inte beter mig som jag brukar. Jag måste kunna lita på honom när jag ber honom simma ut på ett mörkt hav med höga vågor på eller när jag inte vet vart fågeln har landat efter att någon har skjutit. Jag måste veta att när han hittar fågeln så tar han den med sig för att ge den till mig. När jag tränar försöker jag vara lugn och kontrollerad men att anmäla oss till tävling då och då brukar få mig lite mer nervig och nervös. Det är bra för Aslan att han lär sig att jag kan vara sådan också men att vi ska fortsätta samarbeta och att allt går bra.


Rallylydnad, utställning och en apporteringstävling är de olika hundsporter vi deltagit i hittills. Han har fått följa med mig när jag åkt iväg för att träna mig på att bli domare på tollingjaktprov. Då har han fått vara ensam med min andra hund under större delen av dagen, sovit borta och fått mycket miljöombyte. Vi har tävlat i Danmark och kunnat prestera godkända resultat trots långa resor och hotellvistelser. Jag har också varit med på gruppträning med olika retrievrar, en miljö som är svårare än att bara träna själv.


Jag märker att Aslan mognat, nu några månader efter ettårsdagen. Han är inte lika barnsligt förtjust när vi går förbi en hästhage, hönsgård eller ankdammen vid Slottet. Han tittar lite under lugg men talar inte längre om med hela sitt kroppsspråk att han tycker att jag släppa honom så han får leka lite med de andra djuren. Jag märker också att han vet vad ordet “apport” betyder och att han ska sitta kvar när något kastas, även om han glömmer det någon gång ibland. Han går frimodigt i olika sorters vatten, simmar genom vegetation och nu har jag börjat lära honom att apporten också kan finnas på andra sidan vattnet uppe på land. Han är pigg och glad i sitt arbete.


Det jag tränar alldeles för lite på är visselsignaler. Jag borde ta mig i kragen och träna stoppsignalen och närsökssignalen. Visseligen häller jag ibland ut lite hundgodis på gräsmattan och blåser närsökssignal men vid 1,5 års ålder borde jag börja använda den även i retrieverträningen. Anledningen är att jag inte tränat den delen av reteriverarbetet som handlar om att jag lägger mig i Aslans arbete. Jag har hittills tränat den delen som innebär att Aslan sett apporten falla eller så har jag visat med handen ett tänkbart område eller riktning och sedan har Aslan fått jobba självständigt för att hitta dummyn eller fågeln. Det jag behöver göra nu, när han mognat och blivit lite mer vuxen i huvudet, är att träna på dirigerbarhet och förarstöd. Apportering består av två motsägelsefulla bitar: hunden ska klara sig själv - och hunden ska göra som du säger. Jag har två olika kommandon för det här: “apport” betyder att Aslan ska hämta dummyn och han får klara sig själv, “ut” betyder att jag kommer lägga mig i hans arbete och säga vart han ska. Det innebär att han så småningom när han lärt sig det här, för att jag har tränat honom på det, vet redan när han lämnar min sida vad för slags arbete som föväntas av honom. Jag vill poängtera igen att det är inte hans fel om jag inte tränar honom på något. Han gör det jag har lärt honom. Så blir det fel så är det för att jag inte tränat tillräckligt eller fel. Fast visst kan en hund ha en dålig dag och då är det kanske inte mitt fel ändå. Jag vill gärna hänga kvar vid den tanken, det blir lite jobbigt annars att stå som ansvarig för allt som går på tok.


Nästa vår vill jag starta på tollingjaktprov och kanske det blir något prov redan i höst. Hösten vill jag annars ägna åt att jaga och att missa en jaktdag för att jag anmält mig till någon tävling eller prov känns inte bra. Jag inser att som blivande domare får jag nog ta de chanser som ges om jag ska starta själv någon gång, så något prov kanske det blir som en utvärdering om vad jag ska hem och träna mer på.


Nu tänker jag prata lite om den berömda av- och påknappen. I arbetet ska det vara glädje och fokus och där emellan ska det kunna vara avkopplat och socialt. Det ska vara som att tända en lampa- på..av..på..av. Det är en hel del förare som har hört talas om den här funktionen men vet inte riktigt var de ska hitta den. Jag försöker hitta knappen redan när hunden sitter i sin bur i bilen och vi ska påbörja träningen. Först går jag och pratar med mina träningskompisar (knappen är av). Vi hälsar på varandra, diskuterar lite om dagens upplägg och bestämmer hur vi ska göra med fikat. Sedan går jag tillbaka till bilen och tar fram kopplet. DÄR kopplar jag bort mina kompisar. Har de något mer de vill säga mig så får kopplet vänta lite för jag vill inte ha någon “nästan på - nästan avknapp”.


När jag tar ut hunden ur bilen så är träningen igång. Uppför sig hunden på ett sätt som jag inte vill så börjar vi om. Hoppar han ut ur bilen innan jag gett tillåtelse så får han hoppa in i bilen igen. Äsch, så petig hon är, tänker du kanske nu. Jag tänker så här: Träningen har redan börjat. Jag vill träna på samarbete och att han ska vänta på kommando. Genom att visa hunden att ett felaktigt beteende inte leder framåt fattar hunden ganska snart vad den ska göra för att få komma vidare. Förklara för hunden vad du vill, visa vad som är rätt och var fokuserad redan från början. Du förstår, den där av- och påknappen sitter inte på hunden, den sitter på dig. Det är DU som ska vara PÅ när du tränar och vara det hela tiden tills du markerar för hunden att du tänker stänga av och därmed kan hunden få göra det också. Ett bra sätt att stänga av är att binda upp hunden någonstans, att säga “hopp och lek”, “gå och kissa”, “slut” eller annat kommando som för hunden betyder en tydlig gräns mellan arbete och fri-tid.


På och av-knappen kan benämnas som att man går in i sin bubbla. I min bubbla finns jag och min hund. Inga andra är välkomna in förutom på besök i form av kastare, skytt eller liknande statister. Inne i bubblan är det tyst, omgivningens ljud märks inte. Pratar någon med mig så är det som hissmusik, något som hörs i bakgrunden men ingen egentligen lyssnar på. Det känns som om tiden går långsammare och i slowmotion. Jag vet vad jag ska göra innan situationen uppstår, jag är beredd och jag tar tillfället iakt. Ibland spricker bubblan och jag väcks ur min trans, mobilen ringer, jag lyssnar för mycket på vad någon säger, jag börjar prata men någon, jag ska vara instruktör samtidigt som jag kör min egen hund eller jag tror att jag ska kunna fotografera min hund och ändå vara fokuserad och kvar inne i bubblan.


Att vara beredd kan innebära att jag stänger av knappen lite och tar en kort time-out från Aslan och säger åt honom att gå och kissa. Under tiden försöker jag komma på vad det är jag inte är nöjd med just nu. För mig går det ganska automatiskt att göra det här, det var inte så länge sedan jag startade på elitprov med Aslans mormor och de proven är relativt långa och krävande, men när jag ska hjälpa andra måste jag förklara mer vad jag menar. Låt oss ta Aslans bror Atlas som exempel. Vi skulle träna på fokus och fotgående. Han och matte skulle gå runt mig och Aslan. Aslan tränade alltså samtidigt på att låta bli sin brorsa som fick gå runt medan han själv tvunget skulle sitta still och vänta. En till synes enkel övning men halvvägs runt tappade Atlas fokus och skulle bara lukta på marken. Vi gjorde ett stopp och Ylva stängde av länken mellan sig och Atlas och lyssnade på mig och vad jag hade att säga. Jag som stod still hade lagt märke till att Atlas tappade fokus varje gång han lämnade gruset och kom ut på gräset. Ylva bad Atlas om uppmärksamhet, började gå och var nu med på att precis vid gräskanten skulle hon förmodligen behöva bryta hans beteende och göra något avledande. Hon valde att säga hans namn “Atlas!” med en pigg stämma och han kom av sig med sitt nosande redan innan han börjat! Följden blev att han fick fokus på matte och det märktes direkt. Eftersom han aldrig började nosa så tappades inte den röda tråden, länken mellan dem. Bubblan blev bara starkare och när vi sedan övergick till apporteringsövingar var han och matte fortfarande rörande överens om att de hade ett speciellt band mellan sig. Atlas hämtade dummiesar utan att bry sig om något annat.

Rösten är ett förträffligt verktyg att använda för att avleda, bryta beteende, uppmuntra eller korrigera. Jag tror på korrigeringar som hjälper hunden att förstå vad du vill. När Aslan glömmer att han ska sitta kvar vid skott och kast så säger jag åt honom. Han stannar då och kommer tillbaka. Det lönar sig inte att tjuva vid starten, det blir omstart ändå. När jag har lagt de fåglarna han redan apporterat på marken ska jag kunna säga till honom att låta bli dem på ett hyggligt men tydligt sätt. Ett “appappapp” eller annat vedertaget uttryck är bra att ta till. Inga konflikter och inget vrål och skrik, men dock en form av korrigering. Jag vill helst träna utan koppel för då använder jag min röst mycket mer. Kopplet använder jag när jag vill stänga av, för det är jobbigt att koncentrerat vara “på” hela tiden. Även när mina hundar har koppel på sig försöker jag i så stor utsträckning som möjligt säga vad jag vill istället för att dra runt dem i kopplet. Att koppla hunden är ett sätt för mig att få koppla av.


I nästa nummer hoppas jag kunna skriva om hur vår jaktpremiär blev och vad jag ska träna vidare på när Aslan fyller två år och är vuxen. Därmed stänger jag av och säger “hopp och lek”.


Likes

Comments

Här kommer andra delen av den följetong som publicerades i vår rastidning "Tollaren" Denna text infördes i Tollaren nr 2, 2016.

När apportören börjar bli stor.

I förra numret av tollaren skrev jag om Aslans träning fram tills han var tio månader. Trots att mitt mål med Aslan är att han ska bli min apportör och hämta riktiga fåglar på riktig jakt så är det inte bara träning av att hämta fåglar som bidrar till resultatet. Samarbetet oss emellan stärks i det vardagliga och genom att vistas i olika miljöer. Jag gör säkert många omedvetna val varje dag med min hund för att jag tror att det leder mot mitt mål. Jag uppmuntrar säkert omedvetet intresse för gråsparvar, belönar apportering av skor och spontan stadga leder säkert generöst beröm utan att jag tänker på det.

Träna svagheter

En gång frågade jag tyskarna som kommit till Sverige för att starta på prov om de tränar mycket. Jag var imponerad av deras genomtränade hundar och allt såg väldigt prydligt ut. De skrattade och sa att de inte tränar så mycket men de tränar på det som just den hunden tycker är svårast och behöver träna på. Jag har funderat på detta många gånger sedan dess. Jag tror att det är lätt att fastna i sin träning och kanske träna på fel sak.


Min hund, Aslan, är strax över ett år nu. Jag har under hans första år byggt upp vår relation med lekar och övningar och det har varit fokus på samarbete och glädje. Den viktigaste övningen inför kommande apporteringar har varit att lägga saker i min hand. När han fyllde ett år började han få “gå i skolan” och lära sig lite disciplin. Med det menar jag att jag för in lite krav på att vänta på kommando och göra det jag har sagt. Disciplin blir viktigt i framtiden för hans säkerhet. Han ska vara min apportör på jakt och gör han inte som jag säger eller väntar på kommando så kan han hamna i fara.


Disciplin och lydnad för kommandon tränas inte bara i jaktliga sammanhang. Rallylydnaden till exempel hjälper mig. Jag och Aslan har fått tre godkända resultat i nybörjarklassen och är nu uppflyttade till fortsättningsklassen. Det är den klassen som är allra bäst med tanke på apportering. Nu ska han nämligen följa mig utan koppel. Han ska sitta när jag säger det och följa med mig trots att det finns andra frestande lukter eller föremål kring oss som kan locka en ung hund. Det är ju samma sak i apporteringsträningen. Han ska följa med mig i jaktlig fot, oavsett lockelser och dofter. Förutom rally så tränar jag då och då viltspår. Jag föredrar att variera träningen genom att träna något i tre-fyra dagar och sedan byta gren efter någon dags vila.


Vad ska man träna på inom apportering?

Jag har haft tollare i 11 år och tränat min Tessie så hon blev tollingjaktprovschampion. Från början visste jag ingenting men jag lärde mig av mina misstag och mina framgångar. Jag gör fortfarande misstag och kommer på nya bra saker. Det är viktigt att nybörjare förstår att vi alla gör misstag och vi har alla mer att lära! Jag tränar gärna med andra, om de har mjuka träningsmetoder. Min erfarenhet är att hårda metoder och att repetera samma moment många gånger inte passar som träningsmetoder för tollare. Jag tränar gärna med andra och jag går gärna på kurs, om det är metoder och tränare som förstår att tollaren i grund och botten inte förväntas arbeta som övriga retrievers.

De egenskaper som bedöms på ett tollingjaktprov är de egenskaper Aslan behöver även på praktisk jakt. I reglerna för tollingjaktprov står vilka egenskaper som bedöms på provet och även vad som krävs för olika prisvalörer. Jag har gjort en tabell, mest för att ha med mig när jag är domaraspirant på tollingjaktprov men också för att jag kan använda den för att bocka av vad jag tränar på så jag inte glömmer något. Reglerna finns på SSRKs hemsida och går att ladda ner som PDF.


EGENSKAP (vad den jaktliga egenskapen har för rubrik i reglerna)

VAD HUNDEN SKA GÖRA (vad som av domaren ska bedömas på provet)


Samarbetsvilja

låter sig föras, är lydig, följer föraren uppmärksamt och stilla

Näsa

visa god näsa,lokaliserar vilt effektivt

Lockarbete

växlar mellan aktivitet/passivitet, lekfullhet fördel

Dirigerbarhet (bedöms inte i nybörjarklass)

raskt och villigt låter sig dirigeras, på land och i vatten

Sök

effektiv, självständig

Markeringsförmåga

koncentrera sig på fallande vilt och lokaliserad det

Fart

god fart (men inte så att lokalisera vilt blir lidande), långsamt arbete är nackdel

Skottreaktion

ska vara normal, skotträdsla/ svårkontrollerad upphetsning. => domaren får avbryta provet!

Uthållighet

god uthållighet tills uppgifterna är lösta

Stadga

lugn och tyst vid: förflyttning, lockarbete , vid levande vilt, skott, och fallande vilt

Apporteringslust

spontant, utan tvekan/dröjsmål/övertalning

  1. villighet att ta upp vilt
  2. villighet att snabbt och direkt komma tillbaka

Apportgrepp

  1. lämplighet i greppet
  2. mjukhet i greppet
  3. avlämningen

Simteknik

effektivt simsätt, ineffektivt simsätt och plaskande är nackdel

Vattenglädje och arbetsvillighet i vatten

gå i villigt, frimodigt ta sig fram i vattenvegetation

Hundtolerans

under sitt arbete inte störa eller låta sig störas av andra hundar

Eventuella ljud

På protokollen skrivs in hur mycket ljud som hunden gör under provet


Jag tar inte egenskaperna i den ordningen de nämns. Jag försöker träna på det som vi för tillfället kan sämst, precis som tyskarna sa. Vi tränar inte så mycket, men rätt, tror jag.

Vattenarbete

Jag var inte så mycket vid vatten med Aslan som valp och nu måste han börja vänjas vid att gå i och simma. Jag vill locka Aslan att gå rakt ner i vattnet utan att springa längs kanten för att leta efter ett bra ställe att hoppa i. Jag vill att han går rakt i och när han ska upp så finns det också bara en väg att välja så han lär sig hur han ska göra. I ett litet fiskeläge i närheten finns ett bra ställe där de lägger i båtarna. Där tränar jag lite på kvällarna ibland. Jag märkte snabbt att Aslan i början behövde ett litet kort kast som lockade honom att doppa sig, sedan ett lite längre kast för att få honom att komma ihåg att det är trevligt att simma och sedan med tredje kastet kunde jag få ut honom på lite längre avstånd. Vatten tränar jag sedan vid olika platser men med samma princip av att bygga upp längden på kasten i tre steg. Efter några gånger behövdes inte ökningen av längd men kommer vi till en ny okänd, lite svårare terräng, går jag tillbaka till den här principen.

Skottreaktion

En av de viktigaste egenskaperna hos en apportör är att inte reagera för starkt på skott. Det är min uppgift som förare att få hunden att förknippa skott med något positivt och ofarligt men också att försöka dämpa upphetsningen hos en hund som blir för ivrig. Jag passade på att följa med övriga familjen till skjutbanan när de skulle öva lerduveskytte. Jag och Aslan var en bit bort och lekte medan de andra sköt. De första skottövningarna gick bra och efter det kände jag mig trygg att använda mig av knallskott vid apporteringsträningen. Jag använder också apportkastare som smäller. Träning med skott före kast gör att hunden skapar positiv förväntan när den hör skott. Den blir övertygad om att det finns en apport att hämta. I praktisk jakt kan träffsäkerheten variera och att skjuta bom är inte ovanligt. Det kan vara svårt för hundar att förstå om de alltid får apportera något efter ett skott. Jag skjuter i snitt något skott vart femte träningstillfälle. Mest för att inte störa i naturen eller irritera människor som bor nära.

Stadga

När Aslan var liten lät jag honom hämta saker utan att först sitta kvar. Jag prioriterade apporteringslusten och farten framför stadgan. Jag är inte alls säker på att det är det bästa sättet men hans apporteringslust och fart är väldigt bra nu. Stadgan är otroligt viktig för en jakthund, speciellt när det skjuts och när en fågel ramlar ner. Hunden ska sitta kvar tills föraren säger kommandot som betyder att hunden ska hämta apporten. På prov är det viktigt för det blir inget pris om hunden springer iväg för tidigt, det kallas att “knalla” men på praktisk jakt kan det handla om hundens liv. När en skytt har skjutit på en fågel så hålls blicken kvar, om fågeln verkar skadad och rör på sig skjuter skytten kanske ett skott till. Har då hunden sprungit iväg innan den fått lov så kan den vara i skottlinjen och bli träffad. Träningen går ut på att hunden sitter kvar även om jag kastar saker framför den. Den svåraste träningen är att sitta kvar när det skjuts och en fågel hamnar i vattnet med ett plask. Skottet, rörelsen och plasket tillsammans med glädjen att få hämta är en mycket stor frestelse och det krävs ansträngning och självbehärskning att sitta kvar tyst och lugnt.


Jag försöker träna så hunden inte kan vara säker på vad den ska förvänta sig. Så fort den vet att skott och plask betyder att den “nog” ska hämta en fågel på vattnet börjar jag vända mig om och kasta en på land i stället. Hunden ska inte kunna vara säker på att det momentet alltid är likadant. Förväntning kan skapa en inre härdsmälta som gör att hunden inte kan tänka klart eller utföra sin uppgift. Skott, kast och plask vid vatten är det svåraste steget i stadgan så därför måste jag vänta tills stadgan går bra på land, med stigande svårighetsgrad. Sedan kan jag träna skott utan kast eller plask så hunden förstår att skott kan vara bom. Varianterna är många, grundtanken är densamma. Hunden ska inte tro att den vet allt som ska hända. Den ska vänta på vad jag säger att den ska göra.


Kasta eller inte kasta?

I början är det bättre att ta med sig hunden i koppel, gå ut en bit och lägga dummyn synlig, gå tillbaka till utgångspunkten och släppa hunden. Många hundar blir exalterade när man kastar iväg något de ska hämta. Du kan omedvetet träna in ett beteende du inte vill ha. Du vill att hunden sitter stadigt och väntar på att du ska säga att den får apportera.


När du börjar med kast och du vill träna stadga är det bra om du har en medhjälpare som kan vara kastare. Instruktionen till kastaren är att ställa sig 40m bort och inte kasta dummyn så långt från sig. Om hunden springer iväg innan den fått lov så plockar kastaren upp apporten innan hunden hinner fram. Varken föraren eller kastaren behöver säga något till hunden utan bara göra om övningen. Hunden märker så småningom att det inte lönar sig att knalla för det kommer inte finnas något att apportera. Det går inte alltid att göra så här, t.ex om du kastat en dummy på vattnet. Då kommer hunden “självbelöna sig” för den lyckades ju apportera även om den inte satt still. Det är inte alltid lätt att träna apportering, men det är en del av tjusningen.

Sök

När hunden är färdigtränad ska den med ett kommando ge sig ut på egen hand och leta efter fåglar som den inte sett falla eller läggas ut. Även om det är målet så tror jag på att hunden i träningen ska få se att det kastas ut apporter. Då får man en hund som är övertygad om att den kommer hitta något och ger sig ut i området med iver och självförtroende. Att sedan återvända med samma iver kräver att man belönar på ett för hunden värdefullt sätt. Det kan vara godis, boll, beröm eller helt enkelt få hämta en ny apport.

Apportgrepp

När du tränar i lite besvärlig terräng så lär sig hunden att ta ett bättre grepp för annars tappar den dummyn. Små träd, buskar, högt gräs och vass kan hjälpa till att förbättra greppet. Är hunden tveksam att greppa fåglar så kan det hjälpa att börja i vatten istället. När hunden kommer fram till fågeln i vattnet så kan den inte ställa sig och lukta och fundera utan tar oftast med sig fågeln in mot land där du kan stå och överösa med beröm.


Sammanfattning

Träna lite men på rätt sak.

Det står i provreglerna vad som menas med jaktliga egenskaper.

Glädje och samarbete. Disciplin och stadga.

Buskar och snår kan ge bättre grepp.

Även eliten gör misstag.

Likes

Comments