Första januari i år började nya regler i rallylydnad såväl som i många andra grenar att gälla. Idag hade vi i Sölvesborg en tävling i Snapphanarnas ridhus och det är den första tävlingen som hålls med de nya reglerna! Bara det var ju spännande!

Helt koll på alla reglar har vi väl inte ännu men att startskyltan kan vara i högerhandling i avancerad och mästarklass visste jag och alla de de nya skyltarna har jag tränat på. Fast inte i alla olika variationer som finns så klart..spring, långsamt, efter hopp..höger vänster osv.

Aslan startade för andra gången i avancerad klass. Första gången fick han 61p, sedan var jag på en träningstävling och fick ca 70p. Jag hoppades att vi skulle vara lite mer säkra idag och få lite till och det var vi!

Det var en mycket bra och säker känsla med Aslan runt hela banan. Jag ansträngde mig att vara lugn och gå sansat. Högerhandlingen går bra i förflyttningar, lite snett fortfarande ibland men jag har tränat specifikt på position på höger sida och det har gjort oss bättre. Vi fick 85 poäng och man behöver 80p för att få ett godkänt resultat! Nu har vi vårt första och behöver två till resultat över 80 för att bli RLD A och bli uppflyttade till mästarklass.

Här är Aslans bana. Under den kommer jag kommentera (mest för att komma ihåg själv när jag längre fram ska analysera och komma ihåg vad jag ska träna på)

Start: Vänsterhandling. Jag förberedde och gjorde några sitt innan vi gick in på banan. Bra flyt redan från start!!
Vi fick -1 på skylten backa för det blev snett. Vi fick också -3 för bristande samarbete. Backa kan bli bättre. Det var vänsterhandling.
Sedan fick vi -3p för bris och -3p förarfel på skylten "båda vänder åt vänster". Aslan missförstod och jag stod stilla tills vi fick till det, men vi klarade det! Förra tävlingen fick vi fel utförd övning på den och -10p. Sedan klarade vi "sitt, ligg, stå" som vi inte heller klarade förra gången i högerhandling! Vi klarade också nya skylten där han ska sitta på höger sida, byta sida framför mig och sätta sig på vänster sida. Inte så svårt tycker jag men vi fick -1p för han satt snett. Även på nästa skylt sitt. sväng höger sitt fick vi -1p fast för att han nosade.
Stå framför gick bra och nästa skylt gick fantastiskt bra! Vi har haft problem med "sitt, stå, gå runt" för han vill följa med mig runt och det har blivit fel! Jag har tränat rätt och han stod helt stilla!! Vi fick bara -1p för han nosade där han trodde jag lagt belöningen och jag var inte tillräckligt snabbtänkt.
Den nya skylten 1 steg stå, 2 steg sitt, 3 steg ligg gjck bra! Nästa skylt "8ans frestelse" var med två gånger och där fick jag jobba! Det låg en lurvig sak i frestelsen och den såg ut som Aslans belöningsleksak! Wihoo tänkte Aslan men jag var beredd och kunde bryta i precis rätt ögonblick!! Vi kunde fått väldigt många avdrag om jag inte varit vaksam och tajmat bra! Nu blev det bara -1p för nos och -3p för bris ;) Sedan flöt restan av banan på utan avdrag dvs vända mot varandra, slalom på höger sida, snurr på höger sida, tysksväng på höger sida och målgång. Det kändes jättebra hela banan och jag och Aslan var ett riktigt team, avslappnade och det kändes att vi kommer bli säkra när allt faller på plats :D

Passe tävlade mycket för fyra år sedan fast nu har vi glömt bort rätt mycket. Jag visste inte hur det skulle gå eller om vi skulle tycka det var roligt! Vi hade också ett väldigt bra flyt genom hela banan! Jag höll mig i skinnet och gick inte för fort, var fokuserad och pratade lagom mycket. Inga handklappar eller klappar på benet. Vi fick två stycken "fel utförd övning" och den ena är helt och hållet mitt dåliga minnes fel! Inte förrän jag kommit ut från banan och gick ut bakom ridhuset kom jag ihåg vad jag brukade säga för kommando när han ska vända bort från mig...: så! Jag brukade säga: vänd! när han ska vända mot mig. Nu sa jag vänd på banan när han och jag skulle vända från varandra och han blev förvirrade och övningen blev fel. Mitt fel! Den andra fel utförda övningen var "framför sitt, 1 steg bakåt stå, 2 steg sitt, 3 steg ligg" för han satte sig innan han la sig! Också mitt fel! Jag skulle snabbat på honom. Jag kände att det blev lite ofokuserat just där, jag kom av mig lite i flytet och borde gjort en hjälprörelse. Det är lätt att vara efterklok. Utan dessa två stora poängavdrag så hade vi klarat att få CERT men nu fick vi nöja oss med 71p. Förr hade det varit ett kvalificerat resultat men nu krävs 90p och då får man CERT. Tre cert och han blir rallylydnadschampion. Förutom de här stora avdragen fick vi 2 sned (en på stå framför backa som kan gå mycket värre än bara ett minus..han kan backa helt fel ibland så det gick bra idag!) och på sitt-sväng höger-sitt. Vi fick -1p för han rörde sig när han skulle stå still på "sitt, ligg, stå". Vi fick också -3p för han välte tydligen skylten när det var tysksväng i högerhandling, fast det såg ju inte jag för det var bakom mig och -3p för han gör en snurr efter hopphindret ;) Han tyckte inte jag hann med och gjorde en snurr innan han kom tillbaka till min högersida.

Vi hade jättekul och hans svans svängde i kapp med hans lyckliga humör. Det var så roligt! I mars är det en trippeltävling i Åhus (3 starter i mästarklass samma dag) och den tävlingen hoppas jag att Passe kan var med på! Det skulle han nog gilla fast det blir en maratonprövning av hans uthållighet och fokus. Tre starter blir tufft men åååå så kul :D

Nu är vi på banan igen. Jag och mina rallyhundar. RallyAs och RallyPass.

Likes

Comments

Idag var jag och gossarna i Åhus på hundcentret, en inomhushall med konstgräsmatta som underlag. Ett helt underbart underlag att träna hund på! Det är så härligt att kunna öppna en dörr, säga till hunden "in med dig" och hunden går in utan att veta vad som väntar där inne, vad det kommer vara under tassarna och om det är fullt med andra hundar som kanske stökar och bökar. Jag är så glad för att mina hundar är som de är. Okomplicerade. Arbetsglada. Nyfikna. Duktiga. Mina.

Jag hade sett på facebook att det skulle vara rallyträning tävlingsmässigt dvs en bana med banvandring, en domare och inget godis och inga omtag eller annat som man kanske gör på vanliga träningar. Det var en mycket rolig, lärorik och nyttig träning inför de riktiga tävlingarna.

Aslan startar i avancerad klass. Vi har tävlat en gång och fick då ihop strax över 60p. Nu är det nya regler och dagens träning hade med flera nya skyltar och också start på höger sida.

Mina kom ihåg och reflektioner med Aslan: (avancerad bana)
🌟 Han trivs bra på höger sida, känner sig inte obekväm om han bara vet vad han ska göra.
🌟 Enligt gamla regelsystemet hade han fått ett godkänt resultat idag.
🌟 Vändskylten som vi fick -10p på den officiella tävlingen (båda vänder från varandra) klarade han finfint idag.
🌟 Han har mycket bättre position både på vänster och höger. Tack vare Majbritt och Pia har jag börjat tänka på hur han ska vara och var hans tassar ska vara.
🌟 Han har otroligt bra fokus på mig även på uppvärmningen! Lite nos och lite kik på de andra men han lyssnar så bra och är med mig!
🌟 alla läggande, sättande och ställande gick bra!
🙏 Jag måste lugna ner mig! Jag är stressad för jag litar fortfarande inte helt på oss, jag stimmar och går på.
🙏 På bägge hundarna: När det är högerhandling och ställande så måste jag använda VÄNSTER hand och inte höger. När jag tar höger hand så sätter de sig, när jag tar vänster hand ställer de sig fint!
🙏 Jag måste börja vändningar och annat i god tid! Jag måste göra med Aslan som jag gör med Passe..förbereda, ta halvhalter, säga vad som komma skall.
🙏 På båda hundarna: jag måste göra tydligare stopp efter "gå runt"-momenten. Jag går runt, gör en micropaus och går sedan vidare. Jag måste vara tydligare i min halt.

Passe gick så klart mästarklass. Han var så glad för att få komma ut och träna för då får man mycket belöning (ätbart! och älsklingsleksaksbelöningen)
Passes bana började också på höger sida och det var många byten fram och tillbaka så bara några skyltar åt gången på vardera sida. Det var flera av de nya skyltarna och det var riktigt roligt att få tänka till för att komma ihåg allt.
🌟 Det är egentligen inga problem att gå vare sig på höger eller vänster sida, det blir lite snett ibland bara.
🌟 Skicka till konen var han jättebra på trots att den nu är längre bort än det varit innan och att den var riktigt stor idag (50cm).
🌟 Passe är lugn, stabil och säker och jag litar på honom. Vi har gjort det här förr och är trygga i vårt samarbete.
🌟 Jag var tydligare i vändningarna. lyssnade på kritiken jag fick på Aslan och förbättrade mig en hel del med Passe.
🌟 De nya skyltarna gick bra! Stå framför tex började han inte backa på. Sitt-sidbyte-sitt gick utmärkt. stå-sitt-ligg både framför och på höger sida gick bra (förutom stå som blev ett sitt). Mycket gick bra!
🙏 Backa rakt! Både framför och vid sidan var bedrövligt idag. Snett och vingligt..rakt ut i periferin.. Måste öva mer på att backa rakt.
🙏 Samma som på Aslan: ta vänster hand när han ska stå på höger sida


Passe, en rund och go tollare i sina bästa dar. Nio år gammal, lite grå om nosen men pigg, glad, arbetsvillig och alltid sugen på något gott. En Nalle Puh..

Aslan, snart två år. Ganska trött efter att ha koncentrerat sig så länge och så bra. En bit av hans rallybana avancerad klass.

Nedan är banorn: först Passes mästarklass och längst ner Aslans avancerade.

Likes

Comments

Idag har jag varit på Kick-off med Majbritt och Pia, två ambitiösa och proffsiga hundtränare som förstår mig och säger precis vad jag behöver höra. Jag har inte tränat på väldigt länge, det har mest varit jakt och jobb i höst känns det som och dagens träning var inte en dag för tidigt. Det var en riktig vitaminspruta för mig och hundarna tyckte det var kul. Aslan är väldigt trött, han fick tänka till ordentligt.

Passe: vi gick igenom programmet för startklass. Han svänger in bra till sin position, jag måste tänka på att UPP MED HAKAN och inte gå och titta på honom. Jag gör det med båda hundarna och trycker dem på så sätt bakåt och det är därför de börjar släpa. Passe fick göra sitt under gång några gånger. När jag startar fotgåendet måste jag sänka röstläget, jag har för pipig röst och Passe far iväg lite för okontrollerat. Lägre röstläge ger mer koncentrerad hund. Jag ska belöna med godis när han sätter sig för det finns en risk att han tror det är läggande, med godis direkt hinner han inte lägga sig ner. Jag ska komma ihåg att bara gå ett varv runt och sedan ta med honom på fot igen..jag fick för mig att jag skulle gå 5 m fram innan jag vände ;) Jag ska komma ihåg hur jag vinklar fötterna i svängarna. Jag tror det fungerar bästa om jag i vänstersväng vinklar vänster fot i ett litet steg och tar det långa med höger. I högersväng tar jag ett litet med höger och tar det långa med vänster..ytterfoten tar alltså alltid det längsta steget. Passe sätter sig upp för tidigt ibland från läggande.. I fria följet är det bäst om jag kastar godiset lite utåt istället för framåt eftersom han tenderar att gå lite för långt fram ibland.

Aslan: Han måste lära sig komma in i position! Det var genomgående i alla moment. Vet han vad han ska göra så funkar allt utom avslutet. Redan i startpostionen är han för långt ut. Jag ska träna på att han hittar position och Majbritt vill ha bildbevis via film..så jag får lägga ut små instagramfilmer med våra (förhoppningsvis) framsteg. Jag tror jag ska göra det utan kloss, har aldrig använt det och känner mig inte bekväm med det. Däremot ska jag damma av min klicker för den har jag glömt att använda sedan i somras. Aslan måste tänka framåt redan i starten så jag ska belöna genom att kasta godis framåt. Han vet inte vad ligg är i fjärren, det hade han aldrig hört talas om så det kan jag träna på framför. Apporteringen gick bra förutom avslutet som jag slarvat med att inte lära honom. Bra position vid mina fötter och att hitta den är vår stora hemläxa.

3h träning i Hultahallen med två proffs ger mersmak. Det är lärorikt att lyssna på vad de säger till varandra också. Det är inte bara jag som ska komma ihåg att ta upp haken och inte titta ner på hunden ;)


Likes

Comments

Här kommer fjärde och sista delen i den följetong jag lovade skriva i vår rastidning "Tollaren". Artikelserien skulle handla om vilka val jag gör med min unghund och vägen mot en färdig apportör, vad jag tränar och hur. Denna text publicerades i Tollaren nr 4, 2016.


Från valp till apportör: The real deal

Detta är fjärde artikeln jag skriver om min unga hund Aslans utveckling mot att bli min jakthund. Han är nu ett och ett halvt år gammal och har under hösten fått följa med oss i familjen ut på praktisk jakt. Jag och Aslan har dessutom debuterat på tollingjaktprov. I detta nummer av “Tollaren” ska jag berätta om hur jag tänker med hans injagning och provstart.


Första jakten för Aslan var en duvjakt vid ett fält med ärtor. Duvor är egentligen inte det allra bästa för en unghund att apportera, de släpper lätt fjädrar som fastnar i hundens mun, men i övrigt så är duvjakt en jaktform där jag har stor kontroll och unghunden utsätts inte för allt för svåra situationer. På duvjakten sitter vi bakom ett kamouflagenät vid kanten av en åker. Framför nätet har vi satt ut bulvaner, dvs plastfåglar, i ett hästskomönster. Våra ansikten och händer är täckta med nät och vantar och jakten sker i augusti/september, så det brukar bli ganska varmt för både jägare och hund. Att inte se sin förares ansikte kan vara lite konstigt för hunden i början. Behövs det så tar jag av mig maskeringen när jag tar emot apporten. Orsaken till att jag väljer duvjakt som första jakt, är att jag kan gå ut ur gömslet och stötta min hund om han inte vet vad han ska göra när han för första gången kommer fram till ett varmt, kanske sprattlande, vilt. Han behöver inte heller fundera på var eller hur han ska gå i vattnet och jag får en något mindre retning när skottet och dunsen kommer på land och inte på vatten som det oftast är vid andjakt. Jag kan också få en bättre avlämning då han inte är blöt. Mitt mål är att Aslan ska få en positiv minnesbild av jakten, förstå att fåglar kan vara varma och inte döda när han kommer fram, att han ska apportera fågeln till mig oavsett hur den är när han kommer fram. Jag vill också att han ska lära sig att jakt innebär mycket väntan, passivitet och att skott inte alltid innebär att det finns något att apportera. Jag tror också att träningen med kallt vilt går ännu bättre efter att hunden ha fått vara med på praktisk jakt och fått förståelse vad det innebär att vara en apportör, på riktigt.


Jag sitter på en ryggsäcksstol bakom ett eget kamouflagegömsle och har Aslan kopplad med ett retrieverkoppel. Min sambo Eddie är skytt och jag väljer att sitta några meter ifrån honom de första gångerna vi jagar. Jag vill inte att hunden ska bli rädd om det skjuts över huvudet på honom när han inte är beredd. Jag har med åren blivit van att säga “stanna” innan skott, som en uppmaning till min hund att vara beredd på att det smäller och som ett kommando att vara kvar. De första jakterna har jag inte med mig mitt vapen, det räcker för mig att hålla redan på Aslan och hans träning i jaktlig miljö och eventuella avlossade skott från mitt gevär skulle ju vara bara en halvmeter från Aslans huvud.


Duvjakten gick bra. Aslan blev konfunderad första gången han kom fram till en duva som flaxade med vingarna. Han vände sig mot mig som för att fråga “Ska det vara så här?!”.


Är fåglarna bra träffade så är det bättre att låta dem ligga kvar lite och svalna innan man skickar hunden. Väntar du någon minut så hinner den första upphetsningen efter skottet lägga sig, hunden har större chans till att vara i rätt sinnesstämning och fågeln liknar mer den typen av fåglar vi har när vi tränar. Det ger mindre risk för hårt bett eller annat oönskat beteende när hunden kommer fram till fågeln. Aslan höll på att bli för het på gröten men när jag väntade lite innan jag skickade så tog han duvorna fint och kom med dem till mig. Skickade jag honom för tidigt blev det mer bus än apportering. Flaxande fåglar triggar ibland hundar till lekbeteende eller till hårda grepp om hunden vill att fågeln ska sluta röra på sig. Beteendet är ett så kallat självbelönande beteende. Om fågeln flaxar och hunden biter hårdare så slutar fågeln flaxa och hunden är nöjd med resultatet och har lärt sig att ett hårt grepp ger bra resultat. Detta är dock inte något vi jägare vill att hunden gör för tänderna gör köttet trasigt och blodsprängt. Duvorna och änderna vill vi ju tillaga och servera så hunden måste vara varsam med viltet.


En annan jaktform som kan ske på land, men som inte är lika lämplig för en unghund, är kråkjakt. Kråkor har starka näbbar och klor och är de inte helt döda när hunden ska apportera dem kan de knipa hunden så hårt att det tar tid att få honom att apportera igen. Det kan ju hända att det kommer en kråka när man jagar andra fåglar och naturligtvis ska hunden kunna apportera den också, men det är bra att känna till risken och vara försiktig. Första kråkan Aslan skulle apportera på jakt var inte död och hackade Aslan på nosen. Aslan blev försiktig men ville inte lämna kråkan. Han cirkulerade lite för att komma på hur han skulle göra och gick sedan fram bakifrån och apporterade kråkan med ett grepp om gumpen. Sedan var det jag som fick akta mig för kråknäbben när jag tog emot! Det syntes att Aslan kände sig stolt över att ha överlistat kråkan och han hade samtidigt fått en lektion i problemlösningsförmåga. Ju fler situationer han lyckas lösa ju bättre lämpad är han för kommande jakter. Det går aldrig att i förväg veta hur en jakt kommer gå, hur fåglarna blir träffade eller var de hamnar. Olika sorters fåglar beter sig olika. Kråkor försvarar sig, duvor försöker flaxa iväg, änder försöker ofta ta sig från platsen eller dyker ner under vattnet och gäss kan lägga sig och förbli orörliga när hunden kommer ifatt dem.


Efter några duvjakter fick Aslan följa med på andjakt. På jaktmarken har vi en pytteliten damm, mer lik en pöl, där det ibland landar några änder. Vi gick dit innan skymningen och det kom mycket riktigt några änder. Det var en lagom stegring i Aslans praktiska utbildning. Det var vatten och det var mörkt, men det var en begränsad yta och änderna kunde inte flyta iväg som de gör på havet ibland. Därför behövde det inte bli bråttom och tidspress efter skott.


Bara för att det är höst så är det inte möjlighet till jakt hela tiden. Här hos oss behöver det vara östliga eller nordliga vindar, helst kuling, för att det ska vara bra jakt. Vi hade tur och fick några sådana dagar i oktober. Ytterligare erfarenheter kunde läggas till Aslans utveckling. Nu i början är det viktigt att det inte sätts krav på honom som han inte kan klara av. Jag har vadarbyxor på mig och skulle han inte hitta en fågel bland stenarna så vadar jag ut i vattnet för att hjälpa till. Han måste få ett växande självförtroende och han måste lära sig hur han ska lösa olika situationer. I början när vi jagar vid havet försöker vi välja ut ställen att sätta oss vid så fåglarna ska driva in mot land och inte ut mot öppet hav. Avståndet till fågeln ökar fort om den driver utåt och det är lätt att det blir forcerade skick, irriterat tonläge och misslyckad apportering för att jag känner mig stressad av tidsfaktorn. En mer tränad hund som är klar för öppenklass kan ju dirigeras längre ut och därmed klara av fåglar som driver iväg. Jag jagar i början bara med skyttar jag vet förstår att han är en ung hund som inte klarar av för mycket störning eller press ännu. Är han ute och letar efter en fågel till exempel så blir det inte bra om det samtidigt skjuts på ytterligare fåglar. Han är för liten, för oerfaren och vi har inte kommit dit i vår träning ännu. Sådan störning kommer när han är i öppenklass och elit. Tollingjaktprovens nivåer speglar nämligen nivån på den praktiska jakten vi klarar av. Just nu klarar vi av markeringar bäst, på land och vatten, och enklare sök, dvs han hittar fåglar han inte såg var de ramlade ner någonstans. Vi klarar av lite störning och han kan gå fot, samarbeta och lämna fåglarna till mig. Han har stor apporteringslust och han går villigt i vatten. Det är vad som krävs för nybörjarklass. Tollingen lägger jag in i jakten när jag märker att det passar. Kråkor var det första Aslan fick locka till sig. När vi satt vid havet utan gömslen jämte varsin sten så såg kråkorna oss mycket tydligt för de är varska. När jag skickade ut Aslan för att hämta boll eller på ett godissök så fick kråkorna bara ögon för honom och glömde bort oss människor. Det blev ett ödesdigert misstag för flera kråkor. Änder och gäss på vattnet tränade vi på att tolla men när de kom för nära gömslet så tog unghundens entusiasm över och Aslan skrämde iväg fåglarna istället för att komma och gömma sig med mig bakom kamouflagenätet. Tollingen ska jag träna i olika situationer och inte bara på jakt.


I september startade jag Aslan på hans första tollingjaktprov. Jag var inte alls säker på hur han skulle reagera på situationen och jag tyckte det var spännande att se vad jag behöver träna mer på till nästa provstart. För mig är provstarter ett sätt att få ett kvitto på var vi ligger i vår träning, vilka situationer vi klarar av att hantera tillsammans och vad jag måste träna mer på för att det ska gå bättre. Jag är helt emot att se prov som tävlingar. Det finns bara ett tollingjaktprov som är en tävling och det är på Tollarspecialen när Juniortollarmästare och Tollarmästare ska utses. Alla andra tillfällen så startar man på prov för att få en bedömning av hundens jaktliga egenskaper.


Aslan är en het hund som behöver träna stadga mer, han springer ut i sökområdet men kan komma tillbaka utan fåglar när han saknar mig. Han behöver bli säkrare på att jag står kvar och han behöver våga vara ute på egen hand under en längre tidsperiod. Han fick en nolla på sin provdebut och jag var jättenöjd med hans arbete. Det var detaljer som gjorde att han inte gick till pris, detaljer jag ska träna mer på innan det är dags att starta igen på prov till våren. På praktisk jakt funkar han likadant! Jag har koppel på för stadgan så det är inga problem och jag har vadarstövlar för att följa med ut om han inte löser sök i vatten själv. Provet gav mig ett kvitto på att jag hade rätt om min hund. Vad jag inte kunde veta var hur han skulle reagera på att det var många funktionärer, ny plats osv. Provdebuten var som en träning och som en avstämning i hur långt vi kommit. Jag ser inte start på prov som ett mål utan som en del av vägen mot det slutliga målet. Det gör ingenting att det blev en nolla, det betyder inte att han är dålig, att han inte är någon provhund eller att jag tränat fel. Det betyder bara att jag vet vad jag ska träna på mer inför nästa start: stadga vid skott och sökarbetet. Vad vi inte har kommit till ännu i vår träning är dirigering och störningsträning. Han kommer behöva lära sig att arbeta vidare även om det kommer ett nytt skott. Han måste kunna fortsätta tolla även när levande fåglar kommer nära honom. Han behöver bli bättre på att leta upp mig för att lämna av apporten. Sitter jag bakom ett gömsle måste han leta upp vägen in och komma med fågeln. Han behöver träna på att leta längre ut och i besvärligare terräng.


Höstens jakter har lärt Aslan att en mängd saker! Gröna kläder och vapenfodral betyder jakt, han kan apportera även i mörker och i strömmande vatten, skott betyder inte alltid apportering, det kan vara nödvändigt att smyga förbi kor på vägen mot gömslet, att nässlor i gömslet bränns men man får stå ut, att kråkor apporteras i gumpen om så behövs, att gäss är tunga men roliga att apportera, att änder kan dyka men framför allt: att han är en jakthund och han älskar det! //Marie Kinder

Likes

Comments

Här följer den text som publicerades i Tollaren nr 3, 2016

På väg mot jaktpremiär

Aslan är en ung hund, snart ett och ett halvt år gammal. Ända sedan han var liten valp har mitt mål varit att han ska bli min jaktkamrat och kompanjon. Vi ska lita på varandra och samarbeta för att få in fåglarna så snabbt som möjligt. Vi ska sitta tillsammans bakom gömslen och njuta av våra jaktdagar. Troligtvis kommer vi även tillsammans njuta av mina ostmackor och kanske någon grillad korv. Han måste kunna lita på mig, även när jag blir stressad och inte beter mig som jag brukar. Jag måste kunna lita på honom när jag ber honom simma ut på ett mörkt hav med höga vågor på eller när jag inte vet vart fågeln har landat efter att någon har skjutit. Jag måste veta att när han hittar fågeln så tar han den med sig för att ge den till mig. När jag tränar försöker jag vara lugn och kontrollerad men att anmäla oss till tävling då och då brukar få mig lite mer nervig och nervös. Det är bra för Aslan att han lär sig att jag kan vara sådan också men att vi ska fortsätta samarbeta och att allt går bra.


Rallylydnad, utställning och en apporteringstävling är de olika hundsporter vi deltagit i hittills. Han har fått följa med mig när jag åkt iväg för att träna mig på att bli domare på tollingjaktprov. Då har han fått vara ensam med min andra hund under större delen av dagen, sovit borta och fått mycket miljöombyte. Vi har tävlat i Danmark och kunnat prestera godkända resultat trots långa resor och hotellvistelser. Jag har också varit med på gruppträning med olika retrievrar, en miljö som är svårare än att bara träna själv.


Jag märker att Aslan mognat, nu några månader efter ettårsdagen. Han är inte lika barnsligt förtjust när vi går förbi en hästhage, hönsgård eller ankdammen vid Slottet. Han tittar lite under lugg men talar inte längre om med hela sitt kroppsspråk att han tycker att jag släppa honom så han får leka lite med de andra djuren. Jag märker också att han vet vad ordet “apport” betyder och att han ska sitta kvar när något kastas, även om han glömmer det någon gång ibland. Han går frimodigt i olika sorters vatten, simmar genom vegetation och nu har jag börjat lära honom att apporten också kan finnas på andra sidan vattnet uppe på land. Han är pigg och glad i sitt arbete.


Det jag tränar alldeles för lite på är visselsignaler. Jag borde ta mig i kragen och träna stoppsignalen och närsökssignalen. Visseligen häller jag ibland ut lite hundgodis på gräsmattan och blåser närsökssignal men vid 1,5 års ålder borde jag börja använda den även i retrieverträningen. Anledningen är att jag inte tränat den delen av reteriverarbetet som handlar om att jag lägger mig i Aslans arbete. Jag har hittills tränat den delen som innebär att Aslan sett apporten falla eller så har jag visat med handen ett tänkbart område eller riktning och sedan har Aslan fått jobba självständigt för att hitta dummyn eller fågeln. Det jag behöver göra nu, när han mognat och blivit lite mer vuxen i huvudet, är att träna på dirigerbarhet och förarstöd. Apportering består av två motsägelsefulla bitar: hunden ska klara sig själv - och hunden ska göra som du säger. Jag har två olika kommandon för det här: “apport” betyder att Aslan ska hämta dummyn och han får klara sig själv, “ut” betyder att jag kommer lägga mig i hans arbete och säga vart han ska. Det innebär att han så småningom när han lärt sig det här, för att jag har tränat honom på det, vet redan när han lämnar min sida vad för slags arbete som föväntas av honom. Jag vill poängtera igen att det är inte hans fel om jag inte tränar honom på något. Han gör det jag har lärt honom. Så blir det fel så är det för att jag inte tränat tillräckligt eller fel. Fast visst kan en hund ha en dålig dag och då är det kanske inte mitt fel ändå. Jag vill gärna hänga kvar vid den tanken, det blir lite jobbigt annars att stå som ansvarig för allt som går på tok.


Nästa vår vill jag starta på tollingjaktprov och kanske det blir något prov redan i höst. Hösten vill jag annars ägna åt att jaga och att missa en jaktdag för att jag anmält mig till någon tävling eller prov känns inte bra. Jag inser att som blivande domare får jag nog ta de chanser som ges om jag ska starta själv någon gång, så något prov kanske det blir som en utvärdering om vad jag ska hem och träna mer på.


Nu tänker jag prata lite om den berömda av- och påknappen. I arbetet ska det vara glädje och fokus och där emellan ska det kunna vara avkopplat och socialt. Det ska vara som att tända en lampa- på..av..på..av. Det är en hel del förare som har hört talas om den här funktionen men vet inte riktigt var de ska hitta den. Jag försöker hitta knappen redan när hunden sitter i sin bur i bilen och vi ska påbörja träningen. Först går jag och pratar med mina träningskompisar (knappen är av). Vi hälsar på varandra, diskuterar lite om dagens upplägg och bestämmer hur vi ska göra med fikat. Sedan går jag tillbaka till bilen och tar fram kopplet. DÄR kopplar jag bort mina kompisar. Har de något mer de vill säga mig så får kopplet vänta lite för jag vill inte ha någon “nästan på - nästan avknapp”.


När jag tar ut hunden ur bilen så är träningen igång. Uppför sig hunden på ett sätt som jag inte vill så börjar vi om. Hoppar han ut ur bilen innan jag gett tillåtelse så får han hoppa in i bilen igen. Äsch, så petig hon är, tänker du kanske nu. Jag tänker så här: Träningen har redan börjat. Jag vill träna på samarbete och att han ska vänta på kommando. Genom att visa hunden att ett felaktigt beteende inte leder framåt fattar hunden ganska snart vad den ska göra för att få komma vidare. Förklara för hunden vad du vill, visa vad som är rätt och var fokuserad redan från början. Du förstår, den där av- och påknappen sitter inte på hunden, den sitter på dig. Det är DU som ska vara PÅ när du tränar och vara det hela tiden tills du markerar för hunden att du tänker stänga av och därmed kan hunden få göra det också. Ett bra sätt att stänga av är att binda upp hunden någonstans, att säga “hopp och lek”, “gå och kissa”, “slut” eller annat kommando som för hunden betyder en tydlig gräns mellan arbete och fri-tid.


På och av-knappen kan benämnas som att man går in i sin bubbla. I min bubbla finns jag och min hund. Inga andra är välkomna in förutom på besök i form av kastare, skytt eller liknande statister. Inne i bubblan är det tyst, omgivningens ljud märks inte. Pratar någon med mig så är det som hissmusik, något som hörs i bakgrunden men ingen egentligen lyssnar på. Det känns som om tiden går långsammare och i slowmotion. Jag vet vad jag ska göra innan situationen uppstår, jag är beredd och jag tar tillfället iakt. Ibland spricker bubblan och jag väcks ur min trans, mobilen ringer, jag lyssnar för mycket på vad någon säger, jag börjar prata men någon, jag ska vara instruktör samtidigt som jag kör min egen hund eller jag tror att jag ska kunna fotografera min hund och ändå vara fokuserad och kvar inne i bubblan.


Att vara beredd kan innebära att jag stänger av knappen lite och tar en kort time-out från Aslan och säger åt honom att gå och kissa. Under tiden försöker jag komma på vad det är jag inte är nöjd med just nu. För mig går det ganska automatiskt att göra det här, det var inte så länge sedan jag startade på elitprov med Aslans mormor och de proven är relativt långa och krävande, men när jag ska hjälpa andra måste jag förklara mer vad jag menar. Låt oss ta Aslans bror Atlas som exempel. Vi skulle träna på fokus och fotgående. Han och matte skulle gå runt mig och Aslan. Aslan tränade alltså samtidigt på att låta bli sin brorsa som fick gå runt medan han själv tvunget skulle sitta still och vänta. En till synes enkel övning men halvvägs runt tappade Atlas fokus och skulle bara lukta på marken. Vi gjorde ett stopp och Ylva stängde av länken mellan sig och Atlas och lyssnade på mig och vad jag hade att säga. Jag som stod still hade lagt märke till att Atlas tappade fokus varje gång han lämnade gruset och kom ut på gräset. Ylva bad Atlas om uppmärksamhet, började gå och var nu med på att precis vid gräskanten skulle hon förmodligen behöva bryta hans beteende och göra något avledande. Hon valde att säga hans namn “Atlas!” med en pigg stämma och han kom av sig med sitt nosande redan innan han börjat! Följden blev att han fick fokus på matte och det märktes direkt. Eftersom han aldrig började nosa så tappades inte den röda tråden, länken mellan dem. Bubblan blev bara starkare och när vi sedan övergick till apporteringsövingar var han och matte fortfarande rörande överens om att de hade ett speciellt band mellan sig. Atlas hämtade dummiesar utan att bry sig om något annat.

Rösten är ett förträffligt verktyg att använda för att avleda, bryta beteende, uppmuntra eller korrigera. Jag tror på korrigeringar som hjälper hunden att förstå vad du vill. När Aslan glömmer att han ska sitta kvar vid skott och kast så säger jag åt honom. Han stannar då och kommer tillbaka. Det lönar sig inte att tjuva vid starten, det blir omstart ändå. När jag har lagt de fåglarna han redan apporterat på marken ska jag kunna säga till honom att låta bli dem på ett hyggligt men tydligt sätt. Ett “appappapp” eller annat vedertaget uttryck är bra att ta till. Inga konflikter och inget vrål och skrik, men dock en form av korrigering. Jag vill helst träna utan koppel för då använder jag min röst mycket mer. Kopplet använder jag när jag vill stänga av, för det är jobbigt att koncentrerat vara “på” hela tiden. Även när mina hundar har koppel på sig försöker jag i så stor utsträckning som möjligt säga vad jag vill istället för att dra runt dem i kopplet. Att koppla hunden är ett sätt för mig att få koppla av.


I nästa nummer hoppas jag kunna skriva om hur vår jaktpremiär blev och vad jag ska träna vidare på när Aslan fyller två år och är vuxen. Därmed stänger jag av och säger “hopp och lek”.


Likes

Comments

Här kommer andra delen av den följetong som publicerades i vår rastidning "Tollaren" Denna text infördes i Tollaren nr 2, 2016.

När apportören börjar bli stor.

I förra numret av tollaren skrev jag om Aslans träning fram tills han var tio månader. Trots att mitt mål med Aslan är att han ska bli min apportör och hämta riktiga fåglar på riktig jakt så är det inte bara träning av att hämta fåglar som bidrar till resultatet. Samarbetet oss emellan stärks i det vardagliga och genom att vistas i olika miljöer. Jag gör säkert många omedvetna val varje dag med min hund för att jag tror att det leder mot mitt mål. Jag uppmuntrar säkert omedvetet intresse för gråsparvar, belönar apportering av skor och spontan stadga leder säkert generöst beröm utan att jag tänker på det.

Träna svagheter

En gång frågade jag tyskarna som kommit till Sverige för att starta på prov om de tränar mycket. Jag var imponerad av deras genomtränade hundar och allt såg väldigt prydligt ut. De skrattade och sa att de inte tränar så mycket men de tränar på det som just den hunden tycker är svårast och behöver träna på. Jag har funderat på detta många gånger sedan dess. Jag tror att det är lätt att fastna i sin träning och kanske träna på fel sak.


Min hund, Aslan, är strax över ett år nu. Jag har under hans första år byggt upp vår relation med lekar och övningar och det har varit fokus på samarbete och glädje. Den viktigaste övningen inför kommande apporteringar har varit att lägga saker i min hand. När han fyllde ett år började han få “gå i skolan” och lära sig lite disciplin. Med det menar jag att jag för in lite krav på att vänta på kommando och göra det jag har sagt. Disciplin blir viktigt i framtiden för hans säkerhet. Han ska vara min apportör på jakt och gör han inte som jag säger eller väntar på kommando så kan han hamna i fara.


Disciplin och lydnad för kommandon tränas inte bara i jaktliga sammanhang. Rallylydnaden till exempel hjälper mig. Jag och Aslan har fått tre godkända resultat i nybörjarklassen och är nu uppflyttade till fortsättningsklassen. Det är den klassen som är allra bäst med tanke på apportering. Nu ska han nämligen följa mig utan koppel. Han ska sitta när jag säger det och följa med mig trots att det finns andra frestande lukter eller föremål kring oss som kan locka en ung hund. Det är ju samma sak i apporteringsträningen. Han ska följa med mig i jaktlig fot, oavsett lockelser och dofter. Förutom rally så tränar jag då och då viltspår. Jag föredrar att variera träningen genom att träna något i tre-fyra dagar och sedan byta gren efter någon dags vila.


Vad ska man träna på inom apportering?

Jag har haft tollare i 11 år och tränat min Tessie så hon blev tollingjaktprovschampion. Från början visste jag ingenting men jag lärde mig av mina misstag och mina framgångar. Jag gör fortfarande misstag och kommer på nya bra saker. Det är viktigt att nybörjare förstår att vi alla gör misstag och vi har alla mer att lära! Jag tränar gärna med andra, om de har mjuka träningsmetoder. Min erfarenhet är att hårda metoder och att repetera samma moment många gånger inte passar som träningsmetoder för tollare. Jag tränar gärna med andra och jag går gärna på kurs, om det är metoder och tränare som förstår att tollaren i grund och botten inte förväntas arbeta som övriga retrievers.

De egenskaper som bedöms på ett tollingjaktprov är de egenskaper Aslan behöver även på praktisk jakt. I reglerna för tollingjaktprov står vilka egenskaper som bedöms på provet och även vad som krävs för olika prisvalörer. Jag har gjort en tabell, mest för att ha med mig när jag är domaraspirant på tollingjaktprov men också för att jag kan använda den för att bocka av vad jag tränar på så jag inte glömmer något. Reglerna finns på SSRKs hemsida och går att ladda ner som PDF.


EGENSKAP (vad den jaktliga egenskapen har för rubrik i reglerna)

VAD HUNDEN SKA GÖRA (vad som av domaren ska bedömas på provet)


Samarbetsvilja

låter sig föras, är lydig, följer föraren uppmärksamt och stilla

Näsa

visa god näsa,lokaliserar vilt effektivt

Lockarbete

växlar mellan aktivitet/passivitet, lekfullhet fördel

Dirigerbarhet (bedöms inte i nybörjarklass)

raskt och villigt låter sig dirigeras, på land och i vatten

Sök

effektiv, självständig

Markeringsförmåga

koncentrera sig på fallande vilt och lokaliserad det

Fart

god fart (men inte så att lokalisera vilt blir lidande), långsamt arbete är nackdel

Skottreaktion

ska vara normal, skotträdsla/ svårkontrollerad upphetsning. => domaren får avbryta provet!

Uthållighet

god uthållighet tills uppgifterna är lösta

Stadga

lugn och tyst vid: förflyttning, lockarbete , vid levande vilt, skott, och fallande vilt

Apporteringslust

spontant, utan tvekan/dröjsmål/övertalning

  1. villighet att ta upp vilt
  2. villighet att snabbt och direkt komma tillbaka

Apportgrepp

  1. lämplighet i greppet
  2. mjukhet i greppet
  3. avlämningen

Simteknik

effektivt simsätt, ineffektivt simsätt och plaskande är nackdel

Vattenglädje och arbetsvillighet i vatten

gå i villigt, frimodigt ta sig fram i vattenvegetation

Hundtolerans

under sitt arbete inte störa eller låta sig störas av andra hundar

Eventuella ljud

På protokollen skrivs in hur mycket ljud som hunden gör under provet


Jag tar inte egenskaperna i den ordningen de nämns. Jag försöker träna på det som vi för tillfället kan sämst, precis som tyskarna sa. Vi tränar inte så mycket, men rätt, tror jag.

Vattenarbete

Jag var inte så mycket vid vatten med Aslan som valp och nu måste han börja vänjas vid att gå i och simma. Jag vill locka Aslan att gå rakt ner i vattnet utan att springa längs kanten för att leta efter ett bra ställe att hoppa i. Jag vill att han går rakt i och när han ska upp så finns det också bara en väg att välja så han lär sig hur han ska göra. I ett litet fiskeläge i närheten finns ett bra ställe där de lägger i båtarna. Där tränar jag lite på kvällarna ibland. Jag märkte snabbt att Aslan i början behövde ett litet kort kast som lockade honom att doppa sig, sedan ett lite längre kast för att få honom att komma ihåg att det är trevligt att simma och sedan med tredje kastet kunde jag få ut honom på lite längre avstånd. Vatten tränar jag sedan vid olika platser men med samma princip av att bygga upp längden på kasten i tre steg. Efter några gånger behövdes inte ökningen av längd men kommer vi till en ny okänd, lite svårare terräng, går jag tillbaka till den här principen.

Skottreaktion

En av de viktigaste egenskaperna hos en apportör är att inte reagera för starkt på skott. Det är min uppgift som förare att få hunden att förknippa skott med något positivt och ofarligt men också att försöka dämpa upphetsningen hos en hund som blir för ivrig. Jag passade på att följa med övriga familjen till skjutbanan när de skulle öva lerduveskytte. Jag och Aslan var en bit bort och lekte medan de andra sköt. De första skottövningarna gick bra och efter det kände jag mig trygg att använda mig av knallskott vid apporteringsträningen. Jag använder också apportkastare som smäller. Träning med skott före kast gör att hunden skapar positiv förväntan när den hör skott. Den blir övertygad om att det finns en apport att hämta. I praktisk jakt kan träffsäkerheten variera och att skjuta bom är inte ovanligt. Det kan vara svårt för hundar att förstå om de alltid får apportera något efter ett skott. Jag skjuter i snitt något skott vart femte träningstillfälle. Mest för att inte störa i naturen eller irritera människor som bor nära.

Stadga

När Aslan var liten lät jag honom hämta saker utan att först sitta kvar. Jag prioriterade apporteringslusten och farten framför stadgan. Jag är inte alls säker på att det är det bästa sättet men hans apporteringslust och fart är väldigt bra nu. Stadgan är otroligt viktig för en jakthund, speciellt när det skjuts och när en fågel ramlar ner. Hunden ska sitta kvar tills föraren säger kommandot som betyder att hunden ska hämta apporten. På prov är det viktigt för det blir inget pris om hunden springer iväg för tidigt, det kallas att “knalla” men på praktisk jakt kan det handla om hundens liv. När en skytt har skjutit på en fågel så hålls blicken kvar, om fågeln verkar skadad och rör på sig skjuter skytten kanske ett skott till. Har då hunden sprungit iväg innan den fått lov så kan den vara i skottlinjen och bli träffad. Träningen går ut på att hunden sitter kvar även om jag kastar saker framför den. Den svåraste träningen är att sitta kvar när det skjuts och en fågel hamnar i vattnet med ett plask. Skottet, rörelsen och plasket tillsammans med glädjen att få hämta är en mycket stor frestelse och det krävs ansträngning och självbehärskning att sitta kvar tyst och lugnt.


Jag försöker träna så hunden inte kan vara säker på vad den ska förvänta sig. Så fort den vet att skott och plask betyder att den “nog” ska hämta en fågel på vattnet börjar jag vända mig om och kasta en på land i stället. Hunden ska inte kunna vara säker på att det momentet alltid är likadant. Förväntning kan skapa en inre härdsmälta som gör att hunden inte kan tänka klart eller utföra sin uppgift. Skott, kast och plask vid vatten är det svåraste steget i stadgan så därför måste jag vänta tills stadgan går bra på land, med stigande svårighetsgrad. Sedan kan jag träna skott utan kast eller plask så hunden förstår att skott kan vara bom. Varianterna är många, grundtanken är densamma. Hunden ska inte tro att den vet allt som ska hända. Den ska vänta på vad jag säger att den ska göra.


Kasta eller inte kasta?

I början är det bättre att ta med sig hunden i koppel, gå ut en bit och lägga dummyn synlig, gå tillbaka till utgångspunkten och släppa hunden. Många hundar blir exalterade när man kastar iväg något de ska hämta. Du kan omedvetet träna in ett beteende du inte vill ha. Du vill att hunden sitter stadigt och väntar på att du ska säga att den får apportera.


När du börjar med kast och du vill träna stadga är det bra om du har en medhjälpare som kan vara kastare. Instruktionen till kastaren är att ställa sig 40m bort och inte kasta dummyn så långt från sig. Om hunden springer iväg innan den fått lov så plockar kastaren upp apporten innan hunden hinner fram. Varken föraren eller kastaren behöver säga något till hunden utan bara göra om övningen. Hunden märker så småningom att det inte lönar sig att knalla för det kommer inte finnas något att apportera. Det går inte alltid att göra så här, t.ex om du kastat en dummy på vattnet. Då kommer hunden “självbelöna sig” för den lyckades ju apportera även om den inte satt still. Det är inte alltid lätt att träna apportering, men det är en del av tjusningen.

Sök

När hunden är färdigtränad ska den med ett kommando ge sig ut på egen hand och leta efter fåglar som den inte sett falla eller läggas ut. Även om det är målet så tror jag på att hunden i träningen ska få se att det kastas ut apporter. Då får man en hund som är övertygad om att den kommer hitta något och ger sig ut i området med iver och självförtroende. Att sedan återvända med samma iver kräver att man belönar på ett för hunden värdefullt sätt. Det kan vara godis, boll, beröm eller helt enkelt få hämta en ny apport.

Apportgrepp

När du tränar i lite besvärlig terräng så lär sig hunden att ta ett bättre grepp för annars tappar den dummyn. Små träd, buskar, högt gräs och vass kan hjälpa till att förbättra greppet. Är hunden tveksam att greppa fåglar så kan det hjälpa att börja i vatten istället. När hunden kommer fram till fågeln i vattnet så kan den inte ställa sig och lukta och fundera utan tar oftast med sig fågeln in mot land där du kan stå och överösa med beröm.


Sammanfattning

Träna lite men på rätt sak.

Det står i provreglerna vad som menas med jaktliga egenskaper.

Glädje och samarbete. Disciplin och stadga.

Buskar och snår kan ge bättre grepp.

Även eliten gör misstag.

Likes

Comments

I början av året blev jag kontaktad av redaktören för vår rastidning "Tollaren". Hon skrev och undrade om jag hade lust att skriva en följetong under året. ".. jag vill ge läsarna en mer rättvis bild av det (vägen mot start på jaktprov, min anmärkning) så det är ju toppen om du som har mer erfarenhet kan skriva en liten följetong om vad du tränar och hur du tränar samt realistiska målsättningar med din hund. Och varför du väljer att göra vissa saker med hunden utefter hans personlighet." Så skrev Mia E till mig. När jag besegrat den ingrodde Jante inom mig, du vet den där som viskar inuti dig att du inte ska tro att du är något, att du inte har något att säga som ingen annan redan har sagt och mycket bättre dessutom och att folk kommer skratta eller fnysa och allra värst kanske komma på att du inte kan något, när Jante var nertystad och ignorerad för en liten stund gjorde jag en grovplanering. Den såg ut så här:

Datum för deadline, intro, innehåll, exit

14 feb

Presentera oss

Aslan fram till 10 mån

Nästa steg, närmaste månaden

14 april

resumé

första övningarna ute, hunden kring ett år

Nästa steg, närmaste månaden

14 aug

resumé

skott, olika miljöer, vattenarbete,

Nästa steg,

närmaste månaden

14 nov

resumé

första jakten, träna inför provstart

Summering och mål.

Är man lärare så är man.. Då kan man ju inte bara skriva och hoppas på att man kommer på en röd tråd, då planerar man från slutet och mot början dvs vart vill jag hamna och hur kommer jag dit.

Här kommer nu den text jag skickade in så den publicerades i Tollaren nr 1, 2016:


Från valp till apportör

“Rally + Jakt = Sant”

Det går inte alltid att sätta fingret på vad det är som gör att man känner lite extra för någon. Det kan vara kärlek vid första ögonkastet eller en känsla som växer fram för varje gång man ses. Det kan vara en förälskelse och det kan vara en valp. Med tiden så skapas en speciell relation mellan dig och din hund och ni blir ett team. De som inte har hund förstår nog inte bandet som skapas mellan hund och människa, men de kan se och kanske sakna kärleken och glädjen som uppstår.


När jag tittar på min hund så är det kärlek jag känner. Jag tror min hund älskar mig tillbaka, på hundars vis. Det är en bonuseffekt som kommer av att vi gör saker tillsammans. Jag har en ny hund som håller på att växa och som snart fyller han ett år. Han ska bli min nästa apportör. Det är därför han bor hos mig och det är det som kommer vara hans uppgift. Mina andra båda hundar börjar bli gamla, åtta och elva år. De var grundlärda vid två års ålder och bra när de var runt fyra. Därför kände jag att det var dags att skaffa en tredje hund nu så han kan vara redo när den äldsta inte orkar mer.


Jag ska träna jakt med honom, han ska bli min apportör. Det underlättar onekligen att redan från början veta sitt mål och styra åt rätt håll i små detaljer och vardagliga situationer. Begreppen jakt och apportör är väldigt vida och det finns olika typer av jakt. För mina hundar innebär apporteringsjobbet att de är ute med mig eller min sambo och ibland upp till 4 andra skyttar. Jag jagar också och när jag gör mig redo för inkommande fågel kan jag inte hålla reda på alla fåglar som blir skjutna, det får de andra skyttarna och hunden hjälpa till med. Jag kan oftast inte gå ut ur gömslet och rikta upp hunden för att göra tjusiga linjetag, då syns jag och stör kanske jakten för mycket. I vissa lägen är det ändå nödvändigt. Den praktiska jakten för min hund kräver en hel del självständigt arbete. Den kräver också samarbete, lyhördhet, tålamod, glädje och arbetslust. Vi är ett team och vi måste svetsas samman genom att träna tillsammans.

Glädje och samarbete

Jag har märkt att samarbetet blir bättre när vi tränar rallylydnad. Jag är inte så bra på traditionell lydnad och det kan vara därför jag inte ser så starka samband mellan den och jaktträningen. Men rallyträningen ger mig ett jaktligt fotgående, följsamhet, samarbete, glädje, arbetslust och mycket av vad som inom jakten kallas “vad hunden gör vid fötterna”. Hunden kan vara väldigt duktig på att hitta fåglar och hämta dom till sin förare men är “stökig vid fötterna”. Det uttycket betyder att den inte vet vad den ska göra när den är nära sin förare, antingen innan den lämnat apporten eller efteråt medan den väntar på nya uppgifter. Den hoppar runt, tar kanske upp en avlämnad fågel, står upp, är i vägen, tänker gå iväg och är framför allt inte fokuserad på att föraren kanske har en ny apporteringsuppgift åt den. Rallyn har gett mig följsamma hundar som är lätta att placera där jag vill ha dem kring mig oavsett om jag står eller sitter i ett gömsle, om de ska vara på vänster eller höger sida spelar ingen roll och vid ansmygning har jag ett kommando för långsam gång. De blir tränade i att det händer nya uppgifter nästan direkt efter att något annat är genomfört. I rallylydnaden är det bara tre till fem meter mellan momenten så när ett moment är genomfört måste hunden vara fokuserad och beredd på nästa.


Medvetna val

Under hela resan från valp till apportör gör jag medvetna val som jag tror på. Jag tror rally och rallytävlingar är bra för kommande uppdrag som jakthund. Tävlingar är bra för att träna på att ha fokus på rätt sak och på att kunna prestera även under nervositet och press. Jag gillar att tävla och jag gillar att jaga. Jag har varit med på SM i rallylydnad och jag har gjort alla tollingjaktprov man kan göra, min elvaårig hund är tollingjaktprovschampion. Jag vet hur det är att vara nervös. Ändå finns det inget som gör mig så stressad som hundförare som när en fågel är skadad och håller på att inte kunna apporteras. Det kan vara vinden som gör att den driver ut på för långt avstånd eller så kanske den dyker och hunden måste dit mycket snabbt. Änder som dyker ner under vattnet när de är skadade är svåra att få tag på. De kan försvinna ur sikte för att komma upp en bit bort, dyka ner igen och komma upp längre ut. Fåglar som är skadade ska apporteras så fort som möjligt så de inte lider. Det är detta vi har våra hundar till och det är det som hela träningen går ut på. Det är riktiga, levande fåglar och det kan vara så att de inte dör direkt. Så är den jaktliga verkligheten. Hunden måste hämta fågeln till mig så jag kan avsluta det som hagelsvärmen påbörjade.


Jag tränar på att föra hund trots press när jag är på prov och tävling. Jaktprov, rallytävlingar, workingtest och viltspårprov är de prov och tävlingar jag prioriterar. Utställning tycker jag är jättebra miljöträning och jag deltar i några varje år. Det är viktigt att få domares omdöme om hundens rörelser och byggnad och går det bra så är det ju en väldigt rolig tävlingsform.


Viltspårträning är något som även en liten valp kan börja träna. Jag har medvetet låtit bli att träna min unghund i att spåra. Min nye hund är ganska lik sin mormor, 11åriga Tessie. Hon är viltspårchampion och tollingjaktprovschampion och hon älskar att spåra! Hon spårar tyvärr ibland när hon inte ska. Viltutläggarens spår har hon förstått leder till apporten så när jag ska dirigera henne eller om hon är på sök, så spårar hon istället för att göra som det är tänkt. Jag vill inte uppmuntra unghunden, Aslan, att börja likadant. Jag vill att han börjar leta med hög nos först och det har fungerat än så länge. Han är nu 10 månader och redo för att börja träna lite mer. Hittills har vi bara gjort valpövningar, social- och miljöträning och momentträning i rallylydnad.

Leka fram beteenden

Jag har låtit Aslan få växa till sig och jag har medvetet låtit bli att träna så mycket. Jag tränar mycket korta stunder och som måttstock för de vuxna har jag 3x3 minuter om det är delmoment som tränas. Hellre lite, fokuserat och med glädje än utdraget och tjatigt. När Aslan var valp lekte jag fram beteenden jag ville ha. Vi hade dragkamp med hans gosedjur och så kastade jag iväg det och hade dragkamp när han kom tillbaka igen. Jag tror inte att en tollare blir hård i munnen för att man har dragkamp med den, tvärt om tror jag att det snarare kan ge ett bättre grepp. Ett löst och tuggande grepp är värre än ett fast men mjukt.


Att kunna leka och dra i samma föremål, ha dragkamp är för mig en jättebra belöning när vi tränar. För mig är det viktigt att hunden vill komma till mig med föremål. Aslan ska bli en apportör och han ska komma till mig med allt han hittar. Han ska inte tycka att det är så åtrovärt att han vill behålla det själv. Därför aktade jag mig för att ta saker från honom. Vi hade dragkamp och tappade han greppet så vann jag och släppte han det på golvet så tog jag det, men jag försökte att inte dra det ur munnen på honom. Denna lek var förstadiet till apportering och hjälper till att bygga upp glädje och samarbete.


Jag lärde honom att dutta med nosen i min hand. Med hjälp av klicker och lite godis lärde han sig väldigt snabbt att bli belönad för att dutta till med nosen i min öppna handflata. Jag flyttade handen lite och han följde efter för att kunna dutta. Jag hade skapat mig en handtarget. Han följde min hand. För mig är det viktigt att med enkla medel och signaler förklara för hunden vad jag vill. Genom att kunna få Aslan att följa min hand styr jag honom och kan få honom att sätta sig på min vänstra eller högra sida, om jag vill det. I jakten kommer han med en fågel, ger den till mig och kommer sedan undra vart han ska ta vägen. Sitter vi bakom ett kamouflagenät är det oftast trångt och jag kan behöva styra honom fram dit jag vill ha honom. Det kan vara bakom mig på en filt, i ett hörn där han inte är i vägen eller så vill jag att han ska sätta sig utanför nätet så han ser. Att använda händer är ett tyst och effektivt sätt att kommunicera och i jaktsammanhang vill jag att det ska vara så tyst som möjligt för att inte störa jakten. Handtargeten gör också att väldigt många rallylydnadsmoment fås på köpet. Jag kan styra in honom framför mig, snurr, sidbyte och ställande.

Avlämningar först

Jag kombinerade de två ovanstående lekarna genom att leka och dra i gosedjuret, släppa den och hålla fram handen för nosdutt. När Aslan duttade fick han beröm och eftersom vi busade med plyschälgen samtidigt råkade han ju ha kvar älgen i munnen när han kom till min hand och jag hade skapat vad vi kallar “avlämning”, Detta är grundbulten i hela apporteringsträningen och det var med vilje som jag började med detta momentet. Jag anser att många hundar har bekymmer för att de inte vet vad de ska göra av apporten när de hittat den. De springer ut, hittar apporten, vet de inte vad de ska göra och en konflikt med föraren kan uppstå. Jag börjar hellre med slutet. Jag vill att Aslan ska veta precis vad jag vill, nämligen ha föremålen i min hand. När han hittar något ska han tänka “Jippie, denna kan jag byta mot en godis, jag skyndar mig till matte”.


Små steg mot målet

Jag försöker att inte säga så mycket när vi tränar och jag försöker få honom att göra rätt innan jag sätter ord och kommando på det han gör. När han var runt åtta månader och jag visste att han skulle springa ut och hämta en dummy jag lagt en bit bort började jag säga ordet “apport”, innan dess har jag bara släppt honom. Det var runt åtta månader jag också började träna på att sitta kvar fastän jag kastade något. Jag har velat ha glädje och initiativ före stadga så därför har han under sin uppväxt fått hämta utan att sitta kvar först. Även nu, vid tio månaders ålder tar jag det lugnt med att kräva saker. Jag försöker utsätta honom för situationer som han kan lyckas med. Istället för att kasta apporter så lägger jag hellre ut dem så jag inte uppmuntrar för hög förväntan och stress. Jag säger inte kommandon om jag inte tror han kommer förstå eller följa dem.

Mycket av vinterns träning har skett i köket och i källaren. Rallymoment men även apportering har vuxit fram inomhus utan störning. Det behöver inte vara långa avstånd eller många moment efter varandra för att bli en träning av de viktigaste detaljerna. Det viktiga är att inte öka svårigheten för mycket men samtidigt inte heller göra för lätta övningar. Små steg mot det uppsatta målet är snabbaste vägen till framgång.


Jag har någon gång i månaden tagit upp en kråka ur viltfrysboxen och låtit Aslan apportera den några gånger. Jag tycker kråkor är bra att börja med av flera anledningar. Kråkor skjuts som en del av viltvården och de ska inte ätas upp av människor, alltså är det snarare än välgärning att de kommer till användning som apporteringsvilt. Änder jagar vi och sedan tillagar vi dem, det är mat. Kråkor är lagom stora och lätta att få ett bra grepp om. Änder är tyngre och mer otympliga och lämpar sig inte så bra till valpar.


Sammanfattning

Vägen från valp till apportör går lättast med små steg mot ett uppsatt mål.

Glädje och samarbete skapar kontakt och följsamhet.

Träna fokuserat korta stunder. Besök olika miljöer. Gör medvetna val. Var inte rädd för att bli nervös, det är bra att träna på det också.

Träna avlämningar först.


Marie Kinder,

och hundarna Blazing Fowler´s Hobbit Aragorn, Riverbreeze Tickling Pearl och Blazing Fowler´s Apache.


Likes

Comments

Idag var jag och Aslan med tre killar för att serva med apportering när de jagade gäss. Det blev inte en så bra dag om man räknar antalet vilt men räknar man andra kvaliteter så var det en givande och härlig dag. Det var rätt dimmigt över leråkarna och stenmurar och träd såg lite trollska ut. Nästan som en sommarnatt. Det var ungefär lika varmt också. Det var skönt att sitta och småprata eller bara njuta av tystnaden långt från julstress, betyg och stykjärn som får jordfelsbrytaren att lösa ut och som gör att vi bara har julgardiner i ett rum än så länge. Aslan var bekväm med de främmande männen. Han visade dem inget märkbart intresse egentligen färrän vi skulle gå hem. Då ville han gå jämte han som bar på gåsen. I gömslet låg han mest jämte mig. Ett tag fick han sitta i mitt knä medans jag pillade ut kardborrarna som snirklat sig in i hans päls. Vis av erfarenhet från tiden med Tessie brukar jag alltid försöka få bort kardborrarna innan hunden gör det själv. De biter bort taggarna vilka fastnar i hundens hals istället och sedan ska det ätas gräs för det river i halsen och så avslutas allting med en gräsfylld spya någonstans. Oftast i hallen. Och det är alltid jag som får torka upp. Marie, någon hund har kräkt i hallen. Det betyder på klarspråk: Torka upp det här, vi andra tycker det är äckligt.

Vad lugn han är! Alltså, som tollarägare så är det bland det finaste man kan få höra om sin hund, tror jag. Det blev ännu bättre när de sköt ner en gås som landade en bra bit ut och försökte springa och flyga därifrån. Jag släppte ut Aslan och följde med själv för att stötta om så behövdes. Aslan for iväg som en raket efter gåsen, snirklade runt ett halv varv och gick in från sidan. Gåsen la sig ner och Aslan tog den som han brukar vid halsfästet. Jag mötte honom en bit på vägen och fick gåsen i hand så jag kunde avsluta. Aslan lämnade lugnt över gås och ansvar åt mig. Saker en hund kan göra i det läget (som Aslan inte gör och jag ser att han inte gör) är att hoppa efter fågeln efter att jag ha fått den, försöka bita den, härja runt mina fötter, sticka iväg igen, vara orolig. Aslan gav mig och fortsatte sedan lugnt tillbaka med mig. Vi möttes av glada jägare som insåg fördelen med att ha en apporterande hund med sig. De undrade om Aslan nypt ihjäl fågeln men han hade hållt så fint. Gäss blir ofta apartiska när hunden kommer nära. Aslan överöstes med lovord och av mig fick han lite ostmacka.

Positiva saker jag såg idag:
🌟 Vi höll måttet och kan jaga med andra, Aslan och jag. Jag vågar erbjuda mig att följa med och apportera.
🌟 Han var lugn och stillsam. Låg eller satt passivt. Lite småpip efter skott men inget att orda om. Jag tror det kommer tränas bort.
🌟 Han bar gåsen lika fint som om det varit en and. Det var visseligen en rätt liten gås men skillnaden i grepp från förra jakten var märkbar.
🌟 Han är betydligt mer vuxen och mogen nu när han kommer fram till fågeln han ska apportera. Han går in, tar ett grepp och kommer sedan till mig.
🌟 Han håller sig nära mig även när han är lös på vägen dit och hem. Jag behöver inte hålla så mycket koll på honom.
🌟 Han gjorde mig glad och stolt. Han visade upp en glimt av hur bra han kan bli och redan är.
🌟 Han reagerade alltid snabbt på mina visslingar.

Vad som kan förbättras:
Han går hellre bakom mig än fot. Jag vill ha honom längre fram trots att jag bär kassar med bulvaner, bössa och pinnar.
Lite småpipiga andetag efter skott kan bli bättre och vara heltysta tycker jag.

Det var det enda jag tycker skulle förbättras!!

Det blev bara en gås idag fast det sköts flera skott. Det var bra för Aslan! Skott är inte alltid apportering. Jägare bakom gömsle är inte heller alltid apportering. När matte säger apport, DÅ är det dags. Bara bra och nyttigt att vara med om skott och bom! Nytt folk, ny åker men med trygghet i att veta rutiner.

Snart är säsongen över. Vi får följa med på fler gåsjakter innan dess, det är det bästa betyget man kan få: att bli medbjuden nästa gång också! Och sedan ska jag träna Aslan med sikte på provstart till våren. Jag är tillfrågad och har tackat ja till ett par domaruppdrag men inte i Skåne så det kommer förhoppningsvis bli möjligt för mig att starta Aslan där.

Likes

Comments

Petronella messade och frågade om vi skulle träna, för hon var i Småland i helgen. Idag skulle hon vara i Konga, vilket ju är nästan precis där Britt och Elis bor med Nova. (en förklarande parantes kommer här...Petronella har Lukas... hanen som ska få para Maggie när hon börjar löpa, Lukas är tollingjaktprovschampion, reklamkändis och Petronella är superduktig på att träna hund. Hon är dessutom psykolog vilket troligtvis underlättar i relationen med mig 😁. Britt och Elis har Nova, från min andra kull. Elis var på SM-nivå i agility med sin förra hund och är också seriös i sin träning. Nova är förrästen mamma till Nanna som ska ha valpar i januari...vilken lång parantes det blev!!)

Back to the story. Jo, Petronella ville träna. och jag blev så klart väldigt glad för detta. Jag hoppade över dagens jakt, lät Passe vara hemma och hålla ställningen som apportör och tog med mig Aslan till de småländska skogarna. På bilderna nedan syns Nova apportera. Hon var duktig, speciellt eftersom hon inte tränat med fågel sedan sist..och det var ett bra tag sedan 😜



Det var kul att träffa Britt, Elis, Nova, Lukas och Mandel. Det jag vill skriva för att komma ihåg för egen del är hur jag upplevde Aslans träning och hur han utvecklats sedan sist.

🌟 Han var inte alls påverkad av att Lukas och Nova var med. Alla tre hundarna satt nära varandra både vid skick och mottagande.

🌟 Aslan var vid två tillfällen ute på uppdrag samtidigt som en annan hund och bägge gångerna fortsatte han jobba med sin uppgift och brydde sig inte om den andra (inte mer än en blick ditåt).
🌟 Han fick följa med och lägga en and som en minnesbild bakåt, vänta ca 3-5 min, få en markering framåt, vänder om och skickad på minnes-anden och han tar det kommandot direkt och kommer ihåg perfekt! Sedan vänder vi om igen och jag skickar på markeringen, det gick också klockrent! Då var jag imponerad av honom!
🌟 Han har inte försökt knalla någon gång (eller jo om jag räknar in när jag ska skicka på sök och han går på handtecknet istället för rösten..men han och jag är nog inte överens om vilket av tecknen som gäller)
🌟 Han hämtade gåsen flera gånger. En gång fick jag pusha lite för han tänkte lämna den, men med lite stöttning från mig tog han den med sig.
🌟 Han orkade träna länge och han lämnade inte sin uppgift även när han började bli trött.

🙏 Jag M Å S T E ta tag i det här med visselsignalerna och dirigeringen. Jag kan inte gå och tänka att han bara är i nybörjarklass för jag vill ju hjälpa honom och dirigera, men jag har inte lärt honom det och då vet han ju inte vad jag menar! Jag har för bråttom! Jag tänker att han ska kunna det Tessie kunde! Skäms på mig!
🙏 Jag ska komma ihåg att ta med mina kamera som jag har köpt och fotografera hundar jag åker iväg för att träffa. För övrigt hade jag med mig allt jag tänkt. Note to self: k a m e r a...

🌟 En guldstjärna får Aslan också för vad som hände när vi kom hem. Vi skulle göra ett försök på kvällstrecket på änder vid en åker där de drog igår. Jag valde att ta med Passe och lämna Aslan hemma. Han tog det med ro! Han fann sig i situationen, la sig i hallen och tittade bara när vi lämnade honom ensam i huset! Inte ens Jonte var hemma! Han börjar nog bli stor! Ja, Aslan alltså.

Passe, jag och Aslan. Mina underbara följeslagare!

Likes

Comments

Aslan hann debutera i avancerad klass, rallylydnad, innan honnören försvinner som moment. Första och sista gången vi gör honnören med andra ord! Just det momentet fick vi -3p på för han tittade sig omkring och var lite orolig, fast han satt still på höger sida i 90 sekunder, bravo lilla hunden!

Det var en klurig bana med flera inbyggda svårigheter.
🐸 Aslan började med att nosa två gånger på väg fram till första skylten (-2 p).
👍 8ans frestelse (mycket bättre än jag trodde det skulle gå!)
👍 sitt - helt om till vänster - sitt
👍 sitt - stå- ligg (kunde gått illa, han kunde satt sig innan han la sig men han var jätteduktig och vek benen som han skulle!)
👍 8ans frestelse en gång till (han klarade alltså att gå förbi leksak och godisskål två gånger utan avdrag!)
👍 sitt - sväng vänster - sitt
🐸 läggande under gång - gå runt. Jag fick stanna och stå still för att få honom att lägga sig innan jag kunde gå runt, men sedan låg han fint! -3p för förarfel
👍 spring
🐸 3 steg bakåt. Vi fick -3p för bristande samarbete. Det var inte helt lätt att komma springandes och plötsligt backa tre steg!
🐸 springa fram till: sitt-lämna-sväng vänster 1 steg-kalla in. Vi fick -1p för snett sittande och -3p för att han hamnar för långt ifrån mig på andra sittet.
👍spring fram till normalt tempo
🐸 helt om från varandra. -10p för Aslan vänder inte och gör en snurr istället, hamnar ändå på höger sida fast på fel sätt.
👍 vänster spiral i högerhandling. Inga problem mer än att jag blev yr och tog snedsteg när vi skulle gå vidare, inget avdrag för det haha
🐸 sitt-sväng vänster-sitt (höger handling) -1p för snett sittande
🐸 sitt-stå-gå runt (höger handling). Svårast för oss. -3p för oro och -10p för fel utförd övning för han följde med mig runt
👍 skicka över hinder (höger handling)
👍 tre steg bakåt. Fastän hoppet precis varit och vi småsprang efter det så är han så samlad att han gör en jättefin backning! Sedan var det mål! Vilket avslut!
🐸 honnören (sitt på höger sida). -3p för oro. Han satt och snurrade för att se vad som hände på banan bakom och tittade på mig ibland, men han rörde sig inte och han varken la sig eller ställde sig upp! Han satt lika fint även efter att de 90 sekunderna var slut! Första och sista gången han gjorde honnören gick det alltså väldigt bra tycker jag!

Vi fick ihop 61p. Sjuttio hade varit ett godkänt uppflyttningspoäng, efter nyår är det 80p som gäller. Hade han t.ex vänt rätt i vändningen så hade vi klarat det. Väldigt nära tycker jag.

🌟 Han tycker det är roligt att arbeta! Han är mer koncentrerad på banan än han är utanför!
🌟 Väldiigt många skyltar klarades och det är inte många fel, fast de kostade mycket poäng!
🌟 Vi debuterade och fick göra honnören, som kommer bli ett historiskt minne snart!
🌟 Vi har ett jättefint samarbete!
🌟 Han klarade svårighetsökningen både vad gäller spring och högerhandling!
🙏 Stadga! Sitt-gå runt och stå-gå runt måste sitta bättre. Han blir orolig och eftersom han märker att jag vill något annat än det han gör så snurrar han ännu mer. Jag ska träna med att lägga godis framför ALLTID när jag tränar! När det sitter 100% ska jag ge godis från handen. Detta med att sitta/ligga/stå kvar när jag går runt är vår största svårighet just nu!


Likes

Comments