det här med att prova kläder i affären.
Det är banne mig en hel djungel att som kvinna försöka:
1. Hitta rätt storlek.
Något skumt är det men i vissa butiker kan jag ha S och det sitter ändå löst medan i vissa sitter XL som ett jäkla korvskinn.
Jag är med min man nån gång och shoppar. Han går in, hittar sin storlek och det passar varje gång.
Jag tror att det är sadister som tillverkar kvinnokläder "hehe nu ska vi invagga henne i tron att hon tar M" nästa gång man provar M är det antingen stort som ett missonstält eller så kännerman sig som en jätte som försöker plocka på sig dockkläder.
2. Hitta rätt färg.
Visste ni att svart är inte alltid svart och vit är inte alltid vit?
Jag blir nipprig på alla offblack, washedblack och allt vad det heter. Dum som jag är trodde jag att köperjag en svart tröja kan jag använda den till mina svarta jeans. Men nej, nej, nej. Så enkelt är det inte.
Det gäller att välja rätt svart annars ser det tvättblekt ut.
3. Inte svimma när man ser sig själv i provrumsspegeln.
Jag gissar att det är samma sadist som tillverkar kläderna och speglarna. Alternativt så köper dom in samma speglar som används i lustiga huset.
I och för sig brukar jag kunna hålla mig för skratt när jag ser mig själv.
För det första, jag vet att jag inte är lång men inte fan har jag halsen i höjd med knäskålarna som spegeln vill få mig att tro.
För det andra: Jag kan omöjligtvis vara så vit i ansiktet. Är jag det så kan jag ta anställning som clown, på med en peruk och röd näsa så är jag fit for fight utan en massa smink.
För det tredje: dessa speglar förlåter inte en milimeter. Har du antydan till en finne på näsan i en vanlig spegel - då är du Rudolf med röda mulen här. Mörka ringar under ögonen - hello Uncle Fester från familjen Adams.
Det är ingen lek att gå i butik och prova kläder alltså. Utrusta dig med hud tjockare än en noshörning och ett självförtroende på topp.
För fasiken glöm inte att bikini provas på egen risk. Det är mer än en kvinna jag sett som hålögt kommit ut ur ett provrum med en bikini i nypan vilt stirrandes på den som om den var en handgranat. Medan andra kastat medlidsamma blickar mot henne och tänkt "De kunde varit jag"

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

*Dagens i-landsproblem*
Har man barn så vet man att dom små rackarna är snabbare än vesslor när dom vill.
Ber man dom dra på sig skorna kan det ta en kvart innan dom ens segat sig ut i hallen.  Men skulle man titta bort en nanosekund när man är på något skoj så nog sjutton är ungen borta.
Man hör ju så ofta och ser för all del på tv hur finurligt man som förälder lätt kan hitta sitt barn genom att lära dom att skriker man Marco så svarar barnet Polo och vips har man lokaliserat sin teling.
Jag har länge tänkt på vad för ord vi skulle använda och vips så har min änglalika dotter själv kommit på det perfekta ordet.
Hon svarar alltid och högt och ljudligt.
Problemet är att ordet hon själv valt är Bajs-korv.
*Ridå ner*

Likes

Comments

Jahopp det här har blivit en hel följetong.
Men vi börjar närma oss slutet på resan - äntligen säger nog en del ;)
Jag tillbringade ett antal timmar på förlossningen, gestaposköterskan hade hittat dit och kom in en gång i halvtimmen och skulle klämma på min mage för att se hur mycket jag blödde.
Men tjena alltså, det måste vara en riktig sadist som kommer på att man ska trycka ner knytnäven i deghögen till mage som innehöll en hel jäkla människa för några timmar sen. Det gör ONT!
Tacka fan för att det blöder. Jag har just pressat ut nånting stort som en melon genom ett hål stort som en citron och då ska man behöva utstå ännu mer tortyr och människan är förundrad över att det blöder.
Men ja tillslut var det en säng ledig på BB i alla fall.
Jag kände för att räcka ut tungan när gestaposköterskan stod med lång nos och jag susade iväg i sängen.
Jag hade tydligen förlorat så mycket blod att jag inte fick gå längre. Jaja jag är till läggningen lite lat så inte mig emot.
Väl på avdelningen blev jag tilldelad en säng i ett dubbelrum.
Sen var det rundvandring på avdelningen, tja inte var det ett lyxhotell direkt om man säger så.
Vi vacklade runt bredbent hela högen där och såg ut som vi balanserade bowlingklot mellan benen.
Jag kom dit strax efter lunch så tji fick jag när det gällde käk.
Däremot tror jag dom försökte droga mig. Så mycket värktabletter dom tryckte i mig, varannan timme kom en liten sak in med en hel plastmugg full av piller och käckt uppmanade mig att ta dom.
När det blev dags för kvällsmat var jag hög på värktabletter och kände mig som en kung. Inte ont nånstans och pigg som en mört på adrenalin.
Förväntansfullt lyfte jag på locket på brickan. Vad skulle dom servera för kulinarisk läckerhet?
En mysko sörja i en skål med lite morotsbitar simmande i.
Jag smakade och insåg genast att stackarn som gjort detta inte hade några smaklökar. Att sticka tungan utanför dörren är smakrikt i jämförelse.
Efter några tuggor insåg jag att det här inte skulle bli lätt så jag gav mig ut på jakt efter salt och peppar. Ute i matsalen snodde jag ett saltkar och smög in med mitt byte på rummet igen. Men nä inte hjälpte det något vidare.
Efter att ha förhandlat med mig själv slapp jag halva portionen.
Nu var det dags för mannen att gå hem. Familjerum fanns inte eftersom tjejen jag delade rum med snöt det sista.
På plussidan blev jag ju i och för sig ensam på mitt rum nu.
Första natten gick åt till att lära oss amma och mig att knapra piller.
Tillslut gömde jag piller i den lilla söta lådan i mitt sängbord.
Att äta 3 alvedon var 3:e timme och 2 diklofernak var 4 kunde ju drogat en elefant och så ont hade jag verkligen inte.
Det kändes som att just värkpiller var hårdvaluta på avdelningen. Man såg hålögda kvinnor som bredbent stolpade fram i korridorerna med ungen i en plastbalja på hjul rullandes framför sig och vilt stirrande väsa till varandra: "Har du alvedon?"
Där och då började jag fatta hur det går till i fängelserna. Livrädd att dessa desperata kvinnor skulle hitta min stash av piller bestämde jag mig för att ligga lågt på rummet.
Nu började jag bli rastlös och ville hem.
Frågade avdelningssköterskan men se nej inte förrän jag hade bajsat.
Jag glodde dumt på henne. Det måtte väl stå i journalen hur mycket körsbärsskit som kommit ur mig på förlossningen.
Hon erbjöd något hon kallade "ett litet pulver" för att sätta fart på magen.
Jahapp tänkte jag. Nu ska vi skita så jag blandade ut det i vatten, drack och väntade.
Exakt 30 minuter senare kände jag att nu är det fri lejd till toan som gäller om vi inte ska få en riktig olycka på avdelningen
Här kom nästa dilemma, vad gör jag med ungen?
Ännu ett rumlande i magen fick mig att slänga ner henne i plastbaljan och sprinta likt en olympier in på toan. Stackars barn säger jag bara.
Doften var inte nådig och inte tog det slut heller. Jag satt där i närmare 30 minuter innan jag vågade resa mig.
Men magen kom verkligen igång!
Efter en dusch började jag känna mig som en människa igen.
Äntligen var det så sista dagen, vi kunde amma, dottern hade vänt i vikt, jag hade tagit i från tårna och rensat ända upp i bihålerna när jag gick på toa kändes det som.
Glad i hågen väntade jag på att bli utskriven när en halvt skräckslagen liten man kom in och stammande berättade att gynekologen ville undersöka mig först så allt såg bra ut.
Men yay alltså, man har ett underrede som ser ut som köttfärs och nu ska någon dit och pilla.
Men det var bara att snällt knata in och försöka ta sig upp i stolen. En man i yngre medelåldern som såg ut som en fotomodell svävade in i rummet och drog på sig ett par plasthandskar. Jo du om jag skulle gett mig in där hade jag velat ha kroppskondom så jag beundrar hans mod.
Han satte sig mellan mina ben och säger: hmm.
Jo men det vill man ju verkligen höra.
Jag bet mig i tungan för att inte fräsa: "Vad faan hummar du åt."
Det tog i alla fall inte så lång tid innan han var klar och då kom nästa problem.
Hur i jisse namn tar man sig ner med någon form av värdighet i behåll?
Vig som en noshörning, träningsvärk som värsta elitidrottaren och inte en odelad muskel kvar i buken.
Efter att ha vaggat lite fram och tillbaka i stolen utan att komma någon vart väste jag: "Hugg i tack" och sträckte fram handen.
Stoltheten hade åkt åt fanders flera dagar tidigare.
Han såg lite lätt besvärad ut när han fick krångla upp mig ur stolen.
Segerrusigt susade jag ut ur rummet med honom ångande efter. Jag skulle tydligen ha recept på värktabletter, järnmedicin och "små pulver" med mig hem.
Under tiden passade jag på att sno npågra par snygga nättrosor och bindorna som var lika stora till ytan som Monaco.
Det var inte utan att jag var rejält lättad när jag äntligen hasade ner till bilen och fick åka hem.
Glad åt att ingen kollade i min väska där piller, nättrosor, bindor och annat bra att ha samsades.
Vad lärde jag mig:
There is no place like home!
BB är inget lyxhotell eller ens vandrarhem.

Likes

Comments

Då fortsätter vi det episka äventyret ;)
Var var jag nu, jo.
Jag hade den lilla slemmiga varelsen på magen och doktor, barnmorska och sköterska mellan benen.
Sköterskan såg lite lätt illamående ut och det är fullt förståligt, kan ju inte ha varit någon vacker syn det där.
Läkaren sa lite försiktigt att det gått lite sönder, havererat totalt var närmare sanningen.
Hon lade över en sådan där tjusig pappersrock som prasslar så mysigt och sa att det här krävde operation.
Mannen såg lite lätt panikslagen ut av tanken på att han skulle ta hand om det illvrålande knytet under tiden.
In stegade en hurtig tjej i 25-års åldern och informerade mig om att hon skulle sköta sövningen eller i detta fallet ryggmärgsbedövningen.
Hon ställde en massa lustiga frågor och avslutade med att fråga om mina tänder satt fast.
Jag glodde dumt på henne och funderade på om hon gått fel och skulle varit på käkkirurgen istället.
Svarade att ja sist jag kollade så satt dom någorlunda fast.
Just då kom en kille insusande i detta kaos och började köra iväg mig i sängen. Jag hann vinka lite förstrött medan jag rullades ut i en hiss i en flygande fläng.
Kom ner på operation och blev lyft över på en stenhård brits och fick dunsockar och täcke på mig.
I nästa sekund kom den hurtiga 25-åringen med en spruta i högsta hugg.
Killen om hade kört mig rullade över mig på höger sida och höll fast mina knän mot min bröstkorg. Hann känna mig som en uppbunden kalkon innan hon stack mig i ryggen och en behaglig avslappning spred sig i kroppen med början i händer och fötter.
Jag rullades över på rygg igen och på med täcket, syrgas och dropp både här och där.
En strid ström av folk presenterade sig, jag minns inte ens hälften av dom nu i efterhand.
Doktorn från förlossningen knatade in med en svans av folk och frågade om hennes elever fick vara med och kolla.
Jamen självklart, the more, the merrier inte sant.
Jag visar såklart gärna hela härligheten för så många jag kan ;)
Doktorn satte igång att sy och jag roade mig med att räkna plattor i taket 32 på ena hållet och 56 på andra tror jag. En sjukskötare stod i vägen så hade trubbel att räkna.
Började känna att jag hade svårt att andas och hostade en del.
Mannen som hade koll på mina värden utbrast rätt som det var att "vi måste ringa på hjälp jag får inte upp hennes blodtryck"
Jag i mitt omtöcknade tillstånd började fundera på vems blodtryck dom inte fick upp. Beslutade att det troligtvis var läkarens eller hennes ena elev som hade en grönaktig ton i ansiktet.
Nöjd med mig själv låg jag och blundade men se det fick jag då rakt inte.
Varje gång jag blundade ruskade gestaposköterskan mig i armen och frågade om jag var med.
Korkad fråga tyckte jag, det var ju för fasiken mig dom sydde i. Klart jag var med.
2 timmar senare var jag tråcklad och klar och flyttades över till en fluffig säng. Inte för att jag märkte det eftersom jag var förlamad från nacken och ner.
Jag susades upp på förlossningen igen och fick se en lättad man med en sprattelmaja i famnen.
Efter en liten stund kom en sköterska in och kollade blodtryck, puls, feber och allskönans bråte.

Snabb som en kobra ryckte hon av mig mina gosiga duntofflor och informerade mig om att nu skulle vi minsann kissa.

Ptja behövde hon så varsågod. För min del väntade jag gärna till jag hade känsel i fötterna igen. Men nej, nej, nej jag skulle upp nu och helst för 30 minuter sen.

Försök hasa upp när du är förlamad. Gelé är mer stabilt än jag var just då.

Till slut lyckades jag rassla ut på toa och gjorde ett halvhjärtat försök att kissa. Såklart det inte kom något, dom tömde ju urinblåsan på operationen.

Men jag ljög som en häst travar och nickade ja när sköterskan frågade om det gått bra. Allt är ju relativt i den frågan, jag trillade ju inte av toastolen så det gick ju bra i alla fall.

Efter det kom dom in med mackor till oss. En med ägg och en med skinka plus varm choklad. Jodå det var helt okej men just då hade jag mest bekymmer med att armen jag höll mackan med verkligen inte ville upp till munnen utan flög lite hit och dit som den ville.

Vet ni hur frustrerande det är att vara vrålhungrig och inte kunna pricka truten? Jag fick ju hugga mackan i flykten men tursamt nog förlora jag inga fingrar i eskapaden i alla fall.

I nästa inlägg i min berättelse får ni höra om min bb-vistelse :) stay tuned.

Likes

Comments

Hur många gånger har jag inte läst andras förlossningsberättelser inte minst när jag var gravid och förundrats över hur vackert det verkar eller hemskt beroende på vilken man läser.
Vissa har haft valsång, meditation, vattenmassage och gud vet allt medan deras partner masserat deras skuldror och dom sett varandra djup in i ögonen medan dom djupandas i kapp.
Så var det inte för mig!
Det var inte glamouröst, inte underbart och fasiken ingen djupandning här inte.
Vill du inte läsa om blod, bajs och svett så sluta för guds skull att läsa nu för här kommer allskönans klet.
Min förlossning startade på en söndagskväll efter 2 hela dagars säljande på en marknad och efter jag hade satt i mig över 1 kg körsbär. Redan nu kan ni ju gissa hur fräscht detta kommer att bli.
Jag kände lite obehag i ryggen där på kvällen när jag smällde i mig dom sista körsbären. Men nix pix inte tänkte jag på att det kunde vara bebis på G.
Vaggade ut så graciöst som bara en höggravid kvinna som gått upp 20 kg kan och borstade tänderna och drog på mig korvskinnet till nattlinne.
Hinner inte mer än lägga mig och släcka lampan förrän det känns som jag kissar på mig. Hinner tänka "men va faan" innan jag kommer på att det måste vara vattnet som går.
Smidig som ett kylskåp tar jag mig av sängen och hasar in på toa.
Hinner se att den madrassen är bortom räddning.
Varje steg jag tar klafsar och en pöl bildas längs golvet.
Väl på toa hinner jag tänka att jag kanske kan ta en alvedon och sova ett par timmar men inser snabbt att nej det börjar ju göra ont.
Hade inte känt ett skit innan på hela dagen men nu började det bli obehagligt.
Rasslade in till telefonen och ringer förlossningen, jodå mvc hade skrivit att jag skulle åka in direkt när vattnet går.
Då kom nästa dilemma, nu ska jag krångla mig ur korvskinnet och få tag på min mamma så hon kan köra mig och ringa mannen som jobbar mitt ute på havet.
Först kom min mamma och pappa. Pappa tände varenda lampa i hela huset, får vara glad att han inte började koka vatten också.
Mannen blev hispig till tusen i telefonen och ylade som en utsvulten varg. Jahopp där fick jag tinnitus som ett brev på posten med.
Tillslut hade jag fått på mig lite kläder och lagt en binda i trosorna bara för att inse att nej bindor är inte till för att suga upp 1 dl vatten i kvarten.
Vad göra?
Det gäller att vara uppfinningsrik så fram med en svart sopsäck att sitta på så vi slipper byta bil också. Räcker ju med att jag havererade sängen.
Jag kan ju säga att dom 30 minuter det tar till sjukhuset kändes som 2 timmar, men tillslut var vi framme och som en strandad val åkte jag, säcken och X antal deciliter fostervatten, blod och slempropp ut ur bilen (nej mannen var inte med, slemproppen kom inifrån så att säga)
Jag gasade på för att ta mig frustande in på akuten, folk vek hädan som för ett skenande lok. Min mor kom flåsande efter men nu hade jag fått upp ångan.
Anmälde mig i luckan och receptionisten såg lite rädd ut så jag antar jag var en bedårande syn med min sopsäck som jag envist höll fast vid.
Hon stammade fram att jag skulle vänta vid hissen. Jamen visst ordet vänta vill ju alla gravida med värkar höra.
Tillslut kom en sköterska och skulle hämta upp mig till förlossningen. Att stå i en hiss och kallprata var ju inte direkt drömscenariot just då.
Vi kom upp och jag fick ett rum. Då säger människan att jag kan få duscha om jag vill.  Jaha tänkte jag, så fräsch ser jag alltså ut.
Men foglig som jag är lydde jag snällt och duschade i rekordfart kan tilläggas.
Nästa anhalt var att hälsa på barnmorskan, en stackars pensionär som kallats in pga personalbrist.
Jomen det här börjar ju bra tänkte jag. Hon skulle känna hur öppen jag var och informerade mig om att jag troligtvis var 2 eller max 3 cm öppen. Sen körde hon in fingrarna och drog ut dom så fort att jag började undra om ungen hade tänder därinne.
Hon stammade fram att jag var 8-9 cm öppen och frågade om jag inte haft ont innan på dagen.
Nepp det hade jag inte. Men nu började det göra ont.
Jag skulle ligga på sidan och få akupunktur för det var så bra. Kände inte ett skit av det mer än att nålarna var i vägen. Jag fick en nål i fot och hann tänka att tanten måtte vara lite virrig för mig veteligen ska inte ungen ner dit.
Klockan var nu 00.30, vattnet gick klockan 23 hemma.
02.30 var jag fullt öppen men inte ville ungen tränga ner i bäckenet och rotera. Envis redan då.
Klockan 3 dök mannen upp. Uppskruvad som en iller på speed. Han trasslade in sig i sladdar och höll på att dra ner alla monitorer som pep i rummet.
Just då sket jag i om han var där eller ej. Jag hade fullt upp med att andas.
Ena minuten skulle jag ligga på rygg, nästa på sidan för att stå på knä den tredje.
Efter att ha snurrat runt så några gånger tröttnade jag rejält och sa nej. Jag hade bestämt mig för att jag rör mig inte ur fläcken förrän ungen är född!
Då började dom tjata på mig att jag måste dricka saft. Jag som inte ens gillar saft. Mannen trugade med glaset och i min smärtomtöcknade hjärna tänkte jag att trugar du en gång till får du glaset i huvudet.
Rätt som det är hör jag att mannen säger att dom måste hjälpa mig för jag är på väg att försvinna.
I helsike heller är jag. Jag svarar bara inte längre på hans frågor. Ja jag har ont, nej jag kan inte hoppa runt. Jag är ju för fan lika vig som en övergödd gorilla.
Rätt som det är blir det fart på barnmorskan och flaxar med armarna och ringer på en doktor. Bebisens hjärtljud har gått ner.
In flyger en läkare och konstaterar att det är bara skalpelektroden som lossnat.
Men nu ska vi föda barn trumpetar hon hurtigt. Vem fan då tänker jag surt. Ska hon med ha en unge samtidigt?
Nu ska sugklockan fram och det ska krystas.
Vi kan säga som så att varje gång jag krystade kom det en flod av blod, slem och gamla körsbär.
Doften i rummet var inte rosor och den stackars sköterskan fick städa frenetiskt.
Inte konstigt att hon tappade den första sugklockan på golvet.
Doktorn satte klockan och tog i och drog. Plopp sa det så släppte skiten och istället för en bebis fick hon mer körsbärsskit.
Men skam den som ger sig, på't igen.
Nu hände det gejer.
Ritch hörde jag och barnmorskan väste fram hoppsan och bleknade. Först trodde jag att jag bajsat igen men nej denna gången sprack hela härligheten.
Ut kom en unge med flygande fart, sköterskan fick slänga sig likt en rugbyspelare och fånga slempaketet. Hon såg ut som om hon bollade med en tvål i duschen, ungen höll på att slinka ur näven på henne men hon räddade det och ett segervisst leende spred sig på läpparna.
Slempaketet vecklade ut armar och ben och gav till ett illvrål.
Själv låg jag flåsande på britsen och tänkte att tja det kunde varit värre.
I nästa sekund fick jag upp den skrikande varelsen på magen och blev blixtförälskad.

I nästa inlägg berättar jag fortsättningen med operation. Stay tuned!

Likes

Comments

Ernst.
Få människor verkar uppröra känslor som Ernst Kirchsteiger lyckas med.
Då menar jag det där med att dom flesta (inte alla) kvinnor verkligen älskar denna smygsexige mysfarbror, men dom flesta (inte alla) män verkligen avskyr honom lika passionerat.
Vår familj är inget undantag. Det är inte utan att hjärtat klappar lite extra när denne sammetsögde, matlagande, pysslande man intar tv-rutan.
Jag sitter där stjärnögd i soffan nedan Ernst strosar runt i ett fagert sommarSverige med brunbrända tår och slänger sig med närmast poetiska citat. Han lagar mysmiddagar, snickrar och inreder med stor passion och jag bara sitter i full hänförelse.
I fotöljen bredvid sitter mannen inte fullt lika hänförd. Han blänger hatiskt på tv:n medan han låtsas ägna sig åt något mobilspel.
En och annan gång flåsar han till som en asmatisk mops när Ernst gör något extra kreativt i inredningsväg.
Repliken som kommer över sammanbitna läppar borta i hörnet är "Åh så dumt ", inte för att jag hör direkt. Jag har drunknat i Ernst ögon och skulle inte hört om en atombomb hade briserat i soffan.
Jag gissar på det är ren och skär avundsjuka ;)
Ernst har hittat framgångsreceptet för att nå ut till kvinnor.
Han lagar mat, han pysslar, han syr, han inreder, han snickrar, han överöser oss med poesi, romantik och charm.
Sen vette katten om jag verkligen skulle vilja ha en sådan man. Inte för att jag skulle erkänna det för min man ;)
Men en dos av Ernst i veckan är ganska lagom faktiskt tycker jag. Sen skadar det ju inte att man fpr lite extra gjort hemma när mannen försöker leva upp till mannen, myten, legenden.

Likes

Comments

Idag har jag inte gjort mycket. Det blev jobb hela helgen, frivilligt förvisso men ändock jobb.
Kände att jag behövde ta en vilodag idag och jag har ju faktiskt semester.

Det blev enormt enkel mat, grillmackor med en sallad.
Dottern fick fiskpinnar så hon fick lite mer "riktig"mat.
Lite städning i skåp och hyllor hann vi också med.
Plus att äta lite gofika med gräddbullar och spettkaka från igår.
Det var nämligen samlarmarknad och som vanligt sålde vi en massa bråte som folk inte behöver men till ett pris dom inte kan motstå ;)

En härlig helg och lika skön måndag.

Likes

Comments

Men hallå var blir tiden av :o
Idag fyller dottern 4 år, helt otroligt. Det känns som jag fick henne igår.
Det händer så otroligt mycket nu, hon utvecklar sin personlighet varje dag och visar vem hon är.
Envis, rolig, omtänksam, bestämd, kärleksfull, lite reserverad och pratglad. Ändra dig aldrig älskade unge ❤

Redan igår fick hon present av mormor och morfar.
En leksaksgrill hon kan ha utanför lekstugan .

Eftersom vi står och säljer på samlarmarknad idag så firar vi lite andra dagar istället.

Likes

Comments

*Varning för ironiskt inlägg *
I princip alla tjejer har det och hyfsat ofta med.
Varför ser då män/killar/pojkar ut som fågelholkar varje gång det kommer på tal?
Det kan ju liksom inte komma som en överraskning direkt att det dyker upp typ en gång i månaden.
Visst jag fattar att män kanske inte håller stenkoll på när den infaller men ärligt talat. Ligger det bindor eller tamponger framme i badrummet så kunde kanske ett liljeholmens gå upp.
Ja som ni säkert räknade ut så har jag mens just nu. Jag kör ju tygbindor. Nej det är inte äckligare än att tvätta trosor.
När jag har mens och vi inte väntar besök lägger jag mina tygisar snyggt ovanpå tvättkorgen i badrummet.
Nej det är ingen fara med att tvättkorgen är svårmanövrerad pga det. Mannen lägger ändå inte sina kläder där innan dom kryper dit själv så den enda som lägger något där är jag och jag störs inte av tygisarna.
Tvättkorgen är mittemot toastolen, alltså mitt i blickfånget. Missar man att se tvättkorgen och tygisarna rekommenderar jag att åka på nästa konvent för blinda.
Jag och mannen har varit ihop och sexuellt aktiva i 11-12 år.
Jag är inte så sugen på sex under mensen så nej den veckan hoppar vi det. Varför jag inte är sugen?
Tja var börjar jag.
Jag blöder som Stockholms blodbad.
Jag får kramper.
Jag tycker inte det är mysigt att ligga när det ser ut som en scen från Carrie i sängen efteråt.
Jag har ett humör som en spottkobra på steorider.
Men var var jag nu. Jo tygisarna ligger framme, jag knapprar värktabletter som smågodis och hasar runt med 4 nummer för stora brallor.
Ändå ser han ut som en fågelholk när jag efter ett antal sexinviter säger rakt ut. "Jag har mens"
Hur kan det komma som en överraskning?
Men lik förbenat gör de det varje gång.

Inte blir det bättre av hundvalpsögon, tunga suckar och slokande axlar heller.

Nej jag har inte mens för att retas. Tro mig jag är inte ett dugg gladare över den.

Vet ni vad som hade gjort mig gladare?

Lite choklad, sympati och varför inte slippa laga middagen kanske. Men nej då det är synd om mannen när kvinnan har mens.

Jisses säger jag bara.

Likes

Comments

Äntligen semester men tråkigt nog får bloggen stå tillbaka :(
Jag har helt enkelt inte riktigt hunnit med den.

Här kom i alla fall en liten bildkavalkad av vad vi hittar på.
Vi gör utflykter, fikar, shoppar och leker.

Likes

Comments