View tracker

Jag känner ofta ett stort behov av att fota allt fint jag ser och allt trevligt jag är med om. Dels är det för min egen skull, men nånstans drivs behovet också av att jag känner att jag måste kunna visa upp det som är bra och fint. På snapchat, på instagram, här på bloggen. Och det är väl kul, ibland, men inte när det förvandlas till ett måste, inte när jag får panik om jag glömmer fota, inte när jag knappt kan njuta av en maträtt jag beställer på restaurang om det visade sig att den inte var så bildskön, inte när jag glömmer lyssna på någon som pratar för att jag knäpper bilder åt höger och vänster. Inte när jag får ångest över att jag inte lagt upp tillräckligt många bilder från Brysselresan förra veckan, för tänk om någon tror att vi hade en tråkig resa då? Borde ha lagt upp MER och BÄTTRE. Det är som ett beroende.

Och ofta visar det sig, när jag tänker tillbaka, att det inte ens är stunderna på bilderna som räknas mest. Det som verkligen KÄNNS och det jag verkligen minns är ganska ofta sånt som inte gick att fånga på bild. Känslorna och intrycken.

Därför ger jag er nu: bitar av Bryssel som verkligen kändes. En del av det här har jag förvisso bilder på, men för att kriga lite mot djävulen på axeln så blir det här ett bildlöst inlägg.

• När vi flög in över stan i mörkret på väg ner. Från den svarta landsbygden till tågspåren, motorvägen, villorna och slutligen den glittrande stan. Jag satt vid fönstret med Krunegård i öronen och försökte andas ut stressen på hemmaplan, och i små sekunder lyckades jag ibland och kände mig så jävla fri. Då byttes Krunegård mot Simon & Garfunkel som sjöng "half of the time we're gone but we don't know where".

• När taxin stannade utanför vad vi alla trodde var ett skyltfönster till ett galleri, men så såg jag Shadi och sen Lovisa därinne och fattade att det var ju där vi skulle bo! I en sexvåningslägenhet från 1500-talet med vinkällare, som tydligen finns med på världsarvslistan dessutom.

• Tv-studion i Europaparlamentet. Därifrån vill jag sända någon dag.

• Vinlunchen första dagen när servitören kom in med fler och fler förrätter för att maten "dröjde" och vi skålade för Bryssel och blev lite, lite tipsy mitt på dan.

• När Lotta, Max och jag satte oss i köket på natten efter att vi varit ute och satt där i hundra år och lyssnade på Future Islands och Kent och avhandlade livet till 7 på morgonen.

• När Lotta bokade en restaurang som ingen fick veta vad det var för nån, och så kom vi in där och det var så jävla vackert med svindlande trappor och skaldjursplatåer som trängdes längs sidorna och en stor jävla lampa med fjädrar och stjärnor och vita fåglar som hängde över alltihopa.

• Samma kväll när vi gick ut och satte oss på "Rökbaren" som vi kallade stället där alla rökte inomhus och slängde fimparna direkt på golvet. Vi drack bubbel vid ett högt bord och när de spelade "You're so vain" på skithög volym insåg jag att fan, jag kan verkligen inte den här låten fast man tror man gör det men på nåt sätt kunde man bara den ändå och vi sjöng högt och kastade med armarna i luften.

• Dagen därpå åt vi sen frukost i sofforna på tredje våningen. Sen kröp stress och ångest på mig och det gick inte att hålla inne utan allt sipprade ur mig i ord och tårar. Och utanför sken solen och egentligen borde vi väl ha dukat undan snabbt och skyndat oss ut för att carpa diem och leva lyckliga i alla våra dar, men ibland är det så mycket mer värt att sitta insvept i ett stort täcke omringad av kloka kompisar som lyssnar och känner igen sig och berättar egna historier och tips och råd och ger en all tid i världen. Och efter några timmar gick vi ut i solen ändå, men flera kilo lättare för att så mycket skit hade avdunstat.

• När vi satt på ett café senare samma dag och blev gråtmilda för att det kändes så bra att just vi var här i Bryssel.

• På svamprestaurangen senare på kvällen när vi inte kunde sluta skratta. Vi hade nån sorts eget rum men när vi kom ut därifrån insåg vi att allt antagligen hade hörts ut till den i övrigt mycket lugna lokalen. Men det är okej. Sen gick vi hem och när Lovisa, Britta och jag skulle göra te var vi så trötta att skrattet bara bubblade upp för exakt allting, så där så att man nästan kvävs eller kissar på sig.

• Antikmarknaden i Sablon. Små pälsklädda tanter som dukade upp allt vackert de hade i sina stånd, gömde sig längst bak och kikade fram ibland men sa nej till foton. Psycho-Maria fotade så klart ändå i smyg. Men stämningen där var så lugn, nästan lite hemlig, kunderna smög runt mellan de grönröda markiserna som i ett outtalat samförstånd.

• När jag strosade runt en stund själv sista dagen och gick förbi en enorm kyrka där dörren stod öppen. Gick in för att kika en sväng. Det var så där vackert som det kan vara ibland när det är tiotals meter högt i tak, allt är av sten eller guld och ljusen flämtar och varenda viskning ekar. Så jag slog mig ner en stund. Det dröjde inte länge innan jag märkte att en gudstjänst var på väg att börja, och jag bestämde mig för att stanna kvar lite grann, bara för att se hur det var. En kvart eller så. En halvtimme, tänkte jag sen. Det slutade med att jag blev kvar hela timmen för att det var så stämningsfullt och jag satt och smekte de målade takvalven med blicken utan att hoppa över något, lyssnade på prästens glödande franska som jag förstod förvånande mycket av, och när jag gick ut därifrån hade ett lugn letat sig in i varje cell.

• När taxin rullade ut från stan mot flygplatsen och chauffören vred upp volymen, hojtade "African music!" och de pampiga byggnaderna byttes ut mot betongtunnlar och motorväg i takt med att trummorna flödade ur högtalarna.

Tack Bryssel och tack Lovisa, Britta, Shadi, Michaela, Lotta och Max.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Som ur en alldeles för kort dvala vaknar jag tidigt på fredagen. Tar min packning och åker till Centralstationen innan gryningen ens nått över kanten. Jag älskar att vara på Centralstationen och veta att destinationen är Åland. Speciellt om orsaken till resan är Ålands mysigaste tradition: Lilla jul.

Fönsterplats, som alltid, och ett lugn hinner lägga sig över mig som en värmande rysning innan jag somnar, lutad mot Alingsås, Herrljunga, Skövde... När jag vaknar är det ljust utanför och vi är framme i Stockholm.

Här följer ett drama när jag fördriver tiden i väntan på bussen genom att springa ner på stan och glömma min mobil i fickan på en kappa jag provar. Tillsammans med bankkorten och leget. Inser detta faktum 45 minuter innan bussen går och inleder en vansinnesfärd MED RESVÄSKA i regnet genom Black Friday-rushen från Åhléns till Stureplan. Till fots japp, för med kortet ruvandes i en annan jackficka får jag inte många tunnelbanebiljetter eller taxiresor. Lyckligtvis ligger mobilen kvar och ruvar i fickan i affären och jag stormar in på Cityterminalen PRECIS när bussen ska gå.

Vilken tur att jag hann till färjan, för när jag kommer hem möts jag av vår hund som kommer springande insvept i en stor filt och en familj redo för pepparkaksbak. Vi fyller plåt efter plåt som skjutsas in i ugnen och hela köket värms upp i ett os av kanel, ingefära och kardemumma. När degen är slut och mjölet bortsopat plockar vi fram sällskapsspel, jag fuskar mig till vinst i Real or fake och allt är precis som det brukar vara. Somnar som ett tryggt litet barn i mitt rum efter den kvällen.

På lördagsmorgonen vankas lillajulsfrukost med risgrynsgröt och pepparkakor. Världens finaste mamma ställer inte bara fram kanel och socker till gröten som sig bör, utan kardemumma också bara för att hon vet att jag tycker det är så himla gott.

När frukosten är bortdukad hämtar Julina upp mig och vi kör ut till Jan Karlsgården för att gå på marknad och möta upp Isabelle. Att få träffa de här två efter nästan tre månader isär blir man ju alldeles lycklig av.

Dricker den obligatoriska glöggen på slottet också, så klart. I sällskap med Isabelles mamma och syster.

På kvällen knackar mormor och morfar på dörren. Mina favoritgamlingar! Mormor har ett nyopererat knä och en specialstol med sig, men hon är glad ändå. Vi slår oss ner för julmiddag.

En första runda med sillar, lax och grejer.

Senare på kvällen möter jag återigen upp dessa två hemma hos Isabelle. Att ligga på Bellans säng med ett glas vin i handen medan de fixar och piffar med plattänger och eyeliner som hamnar snett och höga asgarv avlöser varandra och livets senaste bravader gås igenom – det är ju så djävulskt mysigt. Sen blir de så här snygga och efter några timmar avverkar vi först Indigo och sen Arken.

På söndagseftermiddagen väntar en vansinnesfärd ännu värre än den jag utförde i Stockholm på fredagen. Denna gång med färja. Det blåser 26 m/s och jag tror på riktigt att färjan ska kantra och vi alla ska dö. Barn skriker, tax-freen stänger, dörrar slits upp och står och slår allteftersom färjan typ DOPPAR hela sina sidor i havet. På något otroligt sätt överlever jag den här resan och hamnar till slut här, på Stockholms centralstation. 

Satt och tittade på folk i väntan på tåget och tänkte att nu är batterierna nyladdade för veckan. Så var det inte, skulle det visa sig, för i går var nog den mest måndags-aktiga måndagen på länge. Fastän jag verkligen tvingat mig själv att ta helt ledigt från allt i helgen. Ibland undrar man ju vad som krävs för att verkligen bli av med den där gnagande stressen. Stressas av att jag är så stressad. 

Men i dag känner jag mig merpå banan igen – och i kväll går planet mot BRYSSEL!

Likes

Comments

View tracker

Sent i fredagskväll knackade det på ett av fönstren i lägenheten. Utanför stod pappa och vinkade och pekade mot ytterdörren. (Tydligen för fin för porttelefonen.) Jag släppte in det här gänget som suttit fast i bilkö i timmar.

Det blev scones, te och en riktigt övertrött, flamsig catch up innan det var dags att ta natt.

Lördagen grydde och vi slog oss ner till den här frukosten med surdegsbröd, smoothiebowls med kanelstekta äppelklyftor och granola, lussebullar, osv osv osv. En riktigt välbehövlig långfrukost med Lugna Favoriter i bakgrunden (som spelar BARA julmusik fram till annandagen – är det kanske det bästa som hänt någonsin?).

Sen begav vi oss tvärs över stan till Gothia Towers. Vi åkte upp och spanade ut över ett ganska grått men fint Liseberg, åt en sen helglunch, strosade runt på stan...

...och hem genom ett julpyntat Haga. På med varmare kläder, för vi skulle ju...

...hit! Till ett inte längre så grått utan snarare upplyst och alldeles underbart Liseberg! Jul på Liseberg är nog vid närmare eftertanke ÄNNU bättre än Lugna Favoriters julmusikstatement som jag nyss påstod vara det bästa som hänt någonsin (?). Har varit här varenda jul sen jag flyttade till Göteborg och tröttnar absolut aldrig. Lika FÖRBANNAT mysigt varje gång.

Gick runt och rös av julstämning. Vi smakade på allt i alla marknadsstånd, någon smet iväg för att köpa en hemlig julklapp, vi hälsade på i tomteverkstan och på isbanan var det konståkningsföreställning.

​Ett knippe Snellmans.

Det blev söndag alldeles för fort så klart och de här gapande, skrattande människorna åkte hemåt. Hatar att säga hej då till dem, särskilt efter såna här korta små sammankomster, men som tur är korsas våra vägar redan om några dagar igen. En lillajulshelg på Åland väntar.

Likes

Comments

"Nä, jag har MÄRKT det", sa Michaela menande när jag konstaterade att jag inte bloggat på väldigt länge. Så nu tänkte jag passa på att berätta om när vi överraskade just Michaela när hon fyllde år förra fredagen. Häng med!

Britta, Shadi, Lovisa, Ellinor, Robin och jag smusslade oss hem till Michaela i hemlighet medan Fredrik hängde med ett lyckligt ovetande födelsedagsbarn på Universum. På vardagsrumsgolvet bredde vi ut filtar och dukade upp en inomhuspicknick. Är vädret ruskigt har man picknick inomhus, det är sen gammalt. Det blev frukter och ostar, nygräddat bröd, hummus och andra pålägg...

...saffransgifflar och pepparkaksgifflar (alltså så BARNSLIGT gott?)...


...kaffe så klart och en riktigt krämig kladdkaka.

Och så öppnades ytterdörren och vi satt knäpptysta tills hon plötsligt såg oss i en spegel och vi började sjunga Ja må hon leva. Hon trodde först att vi höll på med en satanistisk ritual på golvet (rimligaste gissningen detta kvartal) men sen klarnade allt. Älskar fan sånt här. Och så hade Michaela en massa spännande historier från Universum att berätta, här handlar det om nåt spexigt djur tror jag.

Vi högg in.

Gott ju.

Och kul!

Hej Shadi!

Sen var det presentdags. En pappersrulle överräcktes...

...med ännu en överraskning på insidan...

...utformad med starka influenser av vår tv-lärares otroliga powerpoints som alltid fullkomligt spårar ur utseendemässigt och bryter mot ALLT vad snygg estetik innebär. Överraskningen? Att vi ska gå på Lucia Movie Night under lucianatten. En hel natt med bio och nattmat och frukost i salongen. Hur mysigt kan det bli?

Eftermiddagen kröp över till kväll medan vi åt upp allt som fanns på picknickfilten och pratade om Love Actually och märkliga föräldrasituationer och gud vet vad. Sen gav vi oss av till Ramen Ya för att äta – just det – ramen. Hit borde ni alla gå.

En sån där hjärtevärmande fin fredag.
Nu är det fredag igen och jag ska snart åka och filma strutsar. Så där som man ju gör en fredag mitt i livet. Är fan rädd? De sparkar hårdare än en häst har jag läst – och så har jag fått nyss om en helt sjuk detalj, nämligen att de har KLOR längst ut på vingarna. Tur att jag har Ellinor med mig.
Och i kväll kommer min familj hit! Har längtat efter dem SÅ mycket. Vi ska gå på Jul på Liseberg och MYSA.

Likes

Comments

I fredags målade jag en gitarr på en kartong och klippte ut så där som man ju gör. Nanna hade bjudit in till halloweenfest med ist-tema. Alltså utklädander som slutar på -ist. Genialt ju. Som ni kanske kan gissa er till skulle jag vara gitarrist. (Och ja, det här inlägget kommer att fortsätta leverera korniga och inte jättesnygga bilder. Så är det med den saken, ibland blir det så.) 

Vi började hos Moa, som var heroinist. Alltså tofflorna, jag AVGÅR <3

Sebbe, Ellinor, Lotta och Jonte var konformister.

Efter ett tag bar det av till Nanna, som var centerpartist och utklädd till Annie Lööf.

Shadi var nittiotalist och Noa var evangelist. Skulle kunna fortsätta så här i evigheter för att folks utklädande var så orimligt bra, men nu måste jag lägga band på mig själv. När det blev sent svirade några av oss om till mer klubbkompatibla kläder och begav oss ut.

Sen blev det lördag och fotbollsdags!

Jag, Linnea och Jennie slog våra åländska krafter ihop och agerade hejaklack för Adelina när hennes lag spelade säsongens sista match. Det var SVINkallt som ni kan se och flaggan blev hemma så då fick en lämpligt färgad filt agera flagga i stället. Skrattar så mycket åt den här bilden, vad pågår egentligen.

Efteråt var vi frusnare än frusnast och väldigt sugna på REJÄL mat nånstans där man inte behövde se snygg ut. Det blev Ölstugan och vi värmde upp med en charktallrik...

...och spann vidare på det REJÄLA spåret med schnitzel och fiskgryta. Och så fortsatte kvällen allteftersom vi avhandlade gamla gymnasieminnen och alla små dilemman man som ålänning kan tänkas ha i en storstad. Fint det.

Söndagen drog in över stan med ett riktigt snöoväder. Lösningen på det? Att värma sig med mustiga indiska grytor på Tre Indier så klart.

När kvällen kom somnade jag i renbäddade lakan och nu är det måndag, en lite trött sådan. Jag ska dricka lite mer kaffe och sen promenera till skolan genom Slottsskogen tror jag, så vaknar jag väl till så småningom.

Likes

Comments

Bjuder på en snapchatbild i riktigt DASSIG kvalitet så här på morgonkvisten. I går när jag jobbade på SVT Nyheter Halland såg jag plötsligt ut så här, för att vi filmade på en byggarbetsplats. Safety first o.s.v. Det här är verkligen en av de saker jag älskar med journalistyrket, att få en inblick i yrken som är helt olikt ens eget. Och att ingen dag är den andra lik.

Apropå journalistik – snart läser ni mina ord i Tara! Magasinet för kvinnor 40+. Kanske världens härligaste målgrupp att skriva för?
Jag har sålt in ett personporträtt om en kvinna som ni säkert känner igen om ni HÄNGER MED i svängarna (skoja) här på bloggen. Fick skriva på prov först – och de ville ha texten! Mer om det när numret finns i butik.

Nu väntar fredagen på mig med heldag i skolan och därefter Halloweenfest. 

Likes

Comments

I fredags firade jag, Britta, Michaela och Shadi in helgen med en efterlängtad middag på Studio HPKSM. En underbart mystisk liten restaurang, döpt efter ägarnas eget band, som bara tar bordsbokningar via sms direkt till kocken men ändå är så välbesökt att vi fick boka in vår middag flera veckor i förväg. Och nu var det äntligen dags. Jag var dödstaggad för jag hade läst så mycket HYLL om det här stället.

Vi började med bubbel och några ostar att pusta ut över. Åtminstone jag kom inrusandes med andan i halsen eftersom jag alltid tror att saker och ting ska gå att göra på väldigt kort tid. Exempelvis att rusa hem från skolan, duscha, välja kläder, ta på sig dessa, torka håret, sminka sig och förflytta sig till restaurangen. NOTE TO SELF DET ÄR MKT SVÅRT ATT GENOMFÖRA PÅ 45 MIN. Men det var GÖRgoda ostar i alla fall.

Sen hände denna spaghetti vongole oss. ÄLSKAR att de smällde fram en hel stekpanna på bordet. Och det här var alltså till två personer, för Britta och Michaela beställde andra rätter.

Titta på den. Och ja vi åt upp allt för det var <3 <3 <3

Skål på den då.
Snart anslöt Lovisa och vi satt kvar i timme efter timme och avhandlade allt ifrån actionfilm till huruvida det skulle vara olagligt att servera människokött på restaurang.

Tidigt nästa morgon satte jag mig på en buss mot Lund, och hamnade till slut vid det här frukostbordet på ett mysigt litet café...

...med den här glada framför mig! Det var dags för lite Lundahäng med Mimmi som pluggar där.

Efter frukosten var det dags för lite sightseeing. Aldrig varit i Lund, men dom har det ju oerhört fint där alltså. Älskade att små stenhus på slingrande kullerstensgator blandades med pampiga skapelser som typ den här?!

Och överallt brann träden och marken i gult och orange.

Sen åkte vi till Malmö och hamnade här.

I en hall full av trampoliner, studsmattor och skumgummigropar. Mimmi är ju före detta gymnast och kändes allmänt lämplig för det här medan jag, som har MILT SAGT lite sämre kroppskontroll, räknade med att bryta minst ett lårben. Men det gjorde jag inte och det här var så jääääkla kul. Man bara flög runt överallt och kände sig som ett barn. Grejer som får en att känna sig som ett barn borde man nog göra oftare.

På väg tillbaka till Lund passerade vi bland annat den här HÄRLIGA affären. Har jättesvårt att förstå vad deras nisch är men det verkar finnas både doktorer, fiskar och naglar till hands

Kvällen kom och vi skulle möta upp Mimmis kompis Rebecca för att gå på nation. Men först: tapas.

Dagen därpå stod brunch på agendan, innan vi placerade oss i sängen med godis och Sex and the city-filmen, som med råge uppfyllde mitt krav på "inget allvarligt och betungande" gällande filmval.
När det blev mörkt och jag hade utgjort enmanspublik på Mimmis spexövning bar det av hem mot Göteborg igen.

Och det var den fina lilla helgen.

Likes

Comments

Mina damer och herrar, låt mig presentera mitt rykande färska radioprogram Drömgästen i K103! Det är lördag och det är premiärdags. Otroligt roligt. 

Min första gäst är en ovanligt modig glasskonditor. Marie Sedin heter hon och hon driver företaget Gettergod Gelato, som tillverkar glass på något så annorlunda som getmjölk. Men så har det inte alltid varit. Marie jobbade många år i fordonsbranschen som konsult innan den här företagsdrömmen blev sann. Hon berättar om hur hon nådde botten och fick ta sig en rejäl funderare på vad hon egentligen ville med sitt liv. Och om hur hon till slut började forma det liv hon ville leva.

Programmet rullar i gång klockan 14.03 och går att lyssna på både i gammal hederlig radioapparat (om du befinner dig i Göteborg med omnejd. Ratta in 103,1) och på k103.se. Men det går så klart att lyssna på i efterhand också. HÄR kan ni göra det, och läsa mer om programmet på samma gång. Hoppas verkligen att ni ska tycka om det.

Passar på att slänga in en dos cred till Michaela också, som hjälpte mig med bilderna till programmet. Du är göld!

Likes

Comments

Hej mina kära vänner. Här kommer ett färgsprakande lunchtips till er. Morgondagens lunch kanske?
Den här höstiga rotfruktssalladen är perfekt på alla sätt och vis: förutom att den är rätt trevlig att titta på är den fruktansvärt god, mättande tack vare hummusen och mandlarna, lätt att svänga ihop och dessutom helt vegansk. Plus att det är extremt smidigt att göra mycket av de olika komponenterna och ha redo i olika skålar i kylen, så plockar du ihop allt på nolltid när det är lunchdags eller matlådefixardags.

För att tillreda detta då:

Börja med att sätta ugnen på 200 grader. Skär upp några morötter, palsternackor och rödbetor, lägg upp på plåt, ringla över olivolja och salta. In i ugnen tills de är mjuka och lite knapriga på nåt hörn.

Under tiden hyvlar du zucchini i tunna "slamsor" (förlåt för äckligt ord) med förslagsvis en potatisskalare. Lägg i en skål, häll på olivolja, en skvätt ättika och lite hackad vitlök och chili. Samt salt. Sen får det här stå och gotta sig en stund i kylen, medan du fixar nästa grej: hummusen!

Och i en hummus ska det ju egentligen vara tahini och citron osv, men jag känner så här: råkar det sig så att du (som jag) inte har nån tahini i kylskåpet och typ en lime i stället för citron så kör du på ändå. Skit i tahinin. Pressa i limen. Och så vidare. Man behöver inte göra det så jävla svårt för sig hela tiden.
Jag stavmixade kikärtor, vitlök, chili, spiskummin, lime, salt och olivolja till en härlig röra och så var det bra så. Ett tips: Vill du inte ha en jätteskarp vitlökssmak kan du fräsa vitlöken i lite olja först, så blir den lite mildare. Så gjorde jag.

Efter det här är rotsakerna förhoppningsvis klara och zucchinin har förhoppningsvis dragit åt sig lite smaker (ju längre den får marinera desto bättre förstås. Blir godare för varje dag som går så gör gärna mycket). Då är det bara att lägga upp på en tallrik, skeda upp en klick hummus, lägga på några soltorkade tomater och en näve hackade mandlar. Beroende på hur hungrig du är kan du ju rosta mandlarna också men jag var ganska hungrig och kände nä.

Smaklig spis!

Likes

Comments

Tempot i livet just nu skojar man inte bort. Allt händer samtidigt och jag hade egentligen kanske önskat att dygnet hade lite fler än 24 timmar. Men jag tänkte i alla fall berätta lite om Calella-resan för er.

Jag och min kör Härlanda Voces åkte alltså till den här lilla sovande badorten strax utanför Barcelona för att vara med i körfestivalen Canta del Mar. Turistsäsongen hade slumrat till ro och solen gömde sig bakom molnen för det mesta. Men vi hade det bra ändå. Mitt i stan fanns en park som egentligen var mer av ett berg. Vi vandrade upp för att repa...


...bland enorma tallar och havet skymtandes alldeles bakom.

På torsdagen sjöng vi för en jury. Den här festivalen var ju faktiskt en tävling egentligen, men det var nog ingen av oss som åkte dit för att vinna. Döm av vår förvåning och glädje när vi gick och vann vår kategori!

Det firade jag, Tom, Tomas och Johanna med att gå ner till en kylig strand...

...med stormiga vågor...

...och hoppa i!

En dag åkte vi in till Barcelona. Tillbringade orimligt mycket tid i saluhallen, men alltså VIL-KEN saluhall det var. Gick runt som en emoji med hjärtögon.


Pausade med lite tapas och vin innan det bar av tillbaka till Calella igen.

Vi sjöng i princip överallt hela tiden. På restaurangerna, i bussen, i affärerna och när vi gick längs gatorna. Här slog vi oss ihop med en finsk barnkör.


På vägen hem hade vi en sanslöst lång mellanlandning på Bryssels flygplats, så vi åkte in till stan för att göra mellanlandningen lite roligare. Jag fick så fruktansvärt bra vibbar av Bryssel. Kanske för att det nästan var julstämning där redan och jag är norra halvklotets mesta julälskare.

Kan också ha berott på de här affärerna. Ni ser ju hur målmedvetet fokuserad Johanna är på chokladen.
Tur att jag ska tillbaka till Bryssel igen i början av december.

Likes

Comments