Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Första dygnet i Thailand och värmeb är otroligt skönt. Tyvärr bestod denna dag av både åska och regn. Herregud vad det kan regna. Två veckor kvar och jag tänker verkligen vara frisk denna semester. Märker att värmen och aktiviteterna gör mig så mycket piggare.

Likes

Comments

Livet kom ivägen och de senaste veckorna har stress och arbete tagit all min tid. Men nu är det dags för en nystart. Jag är ifatt med mina åtaganden och nu åker jag på semester för att bara slappna av och njuta av livet

Likes

Comments

Kvart i fem nu på morgonen åkte jag iväg på en dagsutflykt för studier och forskningsprat. Jag är stolt och orolig över det som väntar. Jag satsar på det jag verkligen vill samtidigt har jag lämnat den trygghet som en fast anställning innebär.
Det går inte att komma ifrån att jag oroar mig för framtiden. För vad väntar mig? Kommer jag leva det liv jag vill? Jag har börjat göra aktiva val för min egen skull. Samtidigt är jag rädd och osäker. Vet tyvärr inte om jag kan komma bort från oron.
Mycket av det jag oroar mig för är om jag kommer bli frisk. Jag är medveten om att jag tillhör en av de med dålig prognos. Samtidigt säger de i Mora att det går att bli helt fri från allt vad ätstörning innebär. Jag hoppas verkligen att det är sant. Jag är medveten om att det kommer att kräva att jag jobbar med det som ligger bakom anorexin. Det skrämmer mig långt mer än maten. För jag vill helst ignorera problemen och låtsas att allt är bra. Jag önskar att det var så lätt.
Jag har fått en tidigare tid till en läkare hemma. Jag har lovat att gå dit. Fast jag är tveksam till om de kommer kunna hjälpa mig. Jag får oftast höra att jag inte är tillräckligt motiverad, jag försöker förklara at det är just motivationen som jag behöver hjälp med. För idag är rädslan större än motivationen.
Istället för att hjälpa mig med det har all fokus legat på mat och vikt. När jag gått upp tillräckligt i vikt ör det som om alla problem skulle vara borta. Hittills har det aldrig varit så enkelt. Det som har hänt är att jag fått kraft att känna, men anses vara tillräckligt frisk för att klara mig själv med ångest och depression. Det som jag är så rädd att jag inte kan hantera.

Hur är det tänkt att jag ska ha motivation när svälten är det som får mig att orka leva?

Likes

Comments

När det blir för mycket stänger jag ner allt. Min motivation, min glädje, min ork försvinner och jag skärmar av mig från omgivningen. Det har märkts den senaste tiden, mitt liv har bestått av jobb och panikattacker. Jag tål inte stress och det har gjort mig väldigt sjuk. Jag har tappat mycket och behöver nu kämpa för att jag ska hitta vägen och komma på banan igen. Jag har gjort ett par förändringar och jag hoppas att jag kan ta tillbaka kontrollen över anorexin igen.

Likes

Comments

Jag kommer inte ge upp, inte nu. Jag har kämpat länge och gjort så stora framsteg att det inte är värt att backa nu

Likes

Comments

Tror att även ångest har någon slags muskelminne. Vissa platser och omgivningar framkallar så mycket ångest och stress att jag får panik bara av att vara där. Inte för att något speciellt händer eller så, det är som om ångest sitter i väggarna. Jag måste lära mig att hantera många av de platserna och situationerna. Men jag måste också lära mig vilka situationer som jag inte kommer att klara av och helt enkelt lämnar de situationerna. Just nu är det tyvärr jobbet som ger mig paniken och med tanke på allt som hänt är jag nu glad att jag har ett slutdatum. För jag klarar det inte. Arbetsuppgifterna gör jag bra men inte ångesten och stressen. Jag är rädd att jag inte kommer kunna jobba, inte vara produktiv. Samtidigt så klarar jag studierna, så kanske har jag en framtid om jag bara hittar något som passar mig. Är bara rädd att jag inte kommer hitta det. Att jag efter min studietjänst kommer bli arbetslös och att jag sagt nej till ett jobb som jag kan försörja mig på. Samtidigt måste jag göra något åt det som får mig att må som jag gör. För vad är meningen med att ha den tryggheten om det kommer leda mig djupare in i ätstörningen och depressionen? Jag vill må bra och även om det skapar oro så känns det bra att veta att jag kommer göra förändringar för att få det liv jag vill. Nu vill jag fokusera på att nå mina mål och inte enbart att ha en försörjning.

Likes

Comments

Min motivation är borta. Det är som om det mesta är meningslöst. Tyvärr har jag tappat mycket av de rutiner jag hade för att må bra. Jag har prioriterat bort mig själv och stressat för att andra ska bli nöjda med det jag utfört och det är inte hållbart. Om en månad ska jag vara tillbaka i mina studier och då måste motivationen vara tillbaka. Jag hade planerat att läst in i mig på ämnet, börjat med bakgrund och problemformulering.

Jag känner hur jag börjar försvinna och ätstörningen ta över. Jag tvångsspringer istället för teknikträningen jag borde genomföra. Jag kan inte skriva eller måla, det är som om jag är tom. Jag isolerar mig igen. Väljer att avstå aktiviteter för att jag inte orkar. Och maten… det är svårt. Jag känner hur ätstörning tar över, förvandlar mig till en döende robot. När jag ser tillbaka så har jag det senaste året tagit så många steg förr att utveckla den personen jag egentligen är, vilket till stor del var något jag kände att jag kunde acceptera och vara nöjd med. Ätstörningen gör mig tom, jag vill inte var den personen som anorexin får mig att bli. Jag inser att jag måste kämpa för att inte falla djupare men jag har svårt att komma tillbaka på banan igen.

Likes

Comments

Jag kan vara i en stor grupp och ändå känna mig ensam. Fysiskt kan jag vara delaktig men mentalt är jag en outsider. Jag deltar i samtal, andra pratar med mig är trevlig men ändå känner jag mig utanför. Jag kommer ihåg högstadiet när ingen pratade med mig, när jag var ensam på rasterna. Fick göra grupparbetena själv för att ingen lätt mig delta. De stunderna var jag ensam på riktig, när jag blev ignorerad och utfryst. Jag kom ihåg hur lärare sa att jag skulle anstränga mig mer, inte vara så blyg, vara mer som de andra. Under den perioden passade jag inte in men det var inte mitt fel. Nyinflyttad från Stockholm blev jag hatad för att jag kom dit. Där fick jag ingen chans att bli delaktig.

Idag är det annorlunda, idag är det inga som medvetet ignorerar mig, idag är jag en del av gruppen. Människor pratar med mig, lyssnar på mig. Visst gillar jag vissa människor mer än andra. De finns de som gillar mig och de som inte gör det. Trots att jag har möjligheter att vara en del av gruppen så är känslan den samma som när jag var fjorton. Då jag var den blyga, udda som inte kunde anstränga sig tillräckligt för att bli en del av gruppen. Idag är jag en del av gemenskapen när jag försöker men jag önskar att jag inte var så osäker hela tiden. Min förhoppning är att det blir bättre om jag försöker mer om jag tränar, tar risken att bli nekad och bortgjord för att förhoppningsvis bli bättre med tiden. Jag fick höra om hur en släkting än gång i tiden var blyg och osäker, idag kan han prata med vem som helst om vad som helst. Hans hemlighet han tränade och utsatte sig för de situationerna, kanske är lösningen så enkel.

Blev väldigt inspirerad av detta youtube-klipp

Likes

Comments