View tracker

Champagnedagen. Vi smuttade och vaskade och stoppade brödbitar i munnen. Den ena champagnen bubblade upp allt saliv jag hade i munnen och nästa lilla roséflaska la sig som saft i strupen. Jag gick tystare och tystare och sträckte på mig allt mer bland alla viktiga människor för att inte avslöja min oprofessionella salongsberusade 21-åriga kropp. Jag frågade om druvorna och kommenterade hur sträv champagnen var. Det va roligt, men det kanske också berodde på att jag var en bubblig fnissig bomb. Vi gick vidare och drack vad vi är bra på. Vin. Vin och tryffel, det är en fin kombo. Hela dagen var sammansatt himla fint tycker jag. Vi tog bilder, lät fnisset övergå till asgarv och ansåg oss i nästa sekund vara jordens djupaste människor. jag tror alla dagar får vara champagnedagar i juli.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag smetade precis ut en hel avokado på knäcke och gick loco med ört-salt över varje naken del. Fyllde en skål med min klassiska frukost - hallon och just MANGO stekt i kokosolja blandat med vaniljkvarg, naturell yoghurt, müsli och kanel.  Svart te på det. Allt i hopp om en effekt där det blir för mycket och jag tröttnar för ett tag. 

Jag bara råkade få tid över att köpa en tidning på pressbyrån på väg tillbaka till Stockholm idag, sen hände det bara att jag valde en hälsotidning istället för mode eller skvaller. Randomly blev det "Må bra" och för en gångs skull kikade jag igenom introduktionssidorna. Oavsett om det var ödet eller bara karma som äntligen insåg att jag förtjänar en sju helvetes belöning så lyste ordet i alla fall upp hela mitt liv - "Fodmap". En gudagåva för alla IBS-drabbade. En app där det står precis vad man bör och inte bör äta.

Jag hade ju gett upp - leva med en basketboll i magen, en molande smärta och gasmage är ju vardag och oundvikligt. Eller? Jag inser att jag ropar hej alldeles för högt och långt innan bäcken här men det är det klaraste ljuset jag sett i tunneln på länge. Jag har ingen aning om vad sorbitol är, men det finns tydligen i avokado t.ex. Det är "Fodmap" och just vad som ska undvikas. Jag ska forska vidare och göra mig själv till försökskanin med start imorgon. Därför frossar jag i både avokado och favoritfrukt idag. Det enda jag saknar här är cashewnötter. Det får gå, jag är motiverad. Återkommer med slående resultat. Kanske. Det kan ju hända att Karma är en bitch - som vanligt.

Likes

Comments

View tracker

Idag fick jag vårkänsla för första gången på riktigt. "Hur fan då?" kan man undra när det är typ 10 minus ute och snön föll senast igår. Då behöver man känna någon som Alina. Alina sitter precis vid övergångsstället där jag bor, dagarna i ända. Förut brukade hon kalla mig "prinseeessan" - precis sådär, med betoning på e:t. Sen satte jag mig på huk framför henne en dag på riktigt och tog hennes hand. Efter det är jag Maria och hon Alina. Om jag så är sen till jobbet och försöker hinna med bussen, kommer svettig från gymmet eller rusar till tunnelbanan i klackar så stannar jag till nån minut, vi försöker förstå varandra så gott det går och sen jäktar jag vidare.

Imorse ropade Alina på mig på långt håll - riktigt ivrig - som om hon väntat. Jag var trött, irriterad på livet själv och ville helst bara gå hem till soffan och trycka i mig tio kinder-ägg. Jag strosade fram till henne och möttes av en bukett blommor. Min kunskap kring blommor är mindre än maskros, men precis likadana som dom i buketten växer under vår ek hemma i Borg varje vår - lagom till påsk och när värmen är påväg. Jag har ingen aning om hur Alina hade fått tag på dom, men jag fick dom. Som om hon visste. Hon verkade inte ens se mynten jag slängde i hennes slitna kaffemugg, hon log bara och räckte bestämt över blommorna. Trots att värmen inte kommit till Sverige än så kom den i alla fall till mig då.

Jag undrar om Alina vet vad påsken innebär här. Hon har fem barn hemma i Rumänien, jag tvivlar på att påskharen kommer till dom. Jag funderar ofta över varför inte alla fick samma chans och rättvisa i livet. Jag undrar varför min familj bara är en tågresa bort medan hennes sitter i Rumänien under helt andra omständigheter. Varför får jag omsorg och värme av Alina när hennes händer är alldeles uppsvällda av köld? Var är Alinas blommor, var är hennes familj, var är hennes hem? Jag undrar varför det är okej att Sverige är mitt land men inte kan få vara hennes.

Likes

Comments

Jag har hunnit färga om mitt hår igen sen sist, nästan grått blev det då men även det lyckades min pissgula grundfärg bemästra, precis som med alla nyanser jag försöker mig på under vinterhalvåren. Julen var fin förra året, jag fick en ny smoothiemaskin. Vi var i Sälen efter nyår och söp bort en vecka, jag har tackat nej till Smögen i sommar. Min farfar har gått bort. Jag ska flytta nästa vecka, just nu vet jag inte var. Jag blev tvungen att testa brun-utan-sol, planerar något storslaget inför min brors födelsedag och spenderar större delen av min tid på jobbet. Jag har pussat på killar lite då och då. Ska jag plugga i höst? Jag köpte mig ett par fina ray-bans för ett par veckor sen, har dessutom börjat läsa Fredrik Paúluns böcker om glykemiskt index - han verkar klipsk. Jag ska attackera min hårfärg på tisdag igen, tänker inte ge upp - om något.

Likes

Comments

Jag känner en man vid namn Thorsten. En man som behandlar alla med respekt och endast ser det goda i livet. Ibland önskar jag att jag kunde skicka mina tankar och mina ögon till andra när jag ser på honom för att dom ska se vilken förebild han är, för att dom ska bli lika förundrade som jag över att det fortfarande finns människor som Thorsten på den här förpestade jorden. För att dom ska önska lika mycket som jag - att alla vore som honom.

Thorsten växte upp på Mellomgården i Östadkulle. Om jag inte minns fel så dog hans föräldrar när Thorsten var ung och hans syster Sonja flyttade ner till Småland för att bli lärare. Thorsten själv brinner för Östadkulle, jag skriver i presens för att det fortfarande är så. Allt jag vet och skriver här är saker han berättat om. Saker han stolt förklarat samtidigt som han tittat bortåt på något bara han kan se. Jag vet att han - precis som jag själv - alltid ville ha fullt upp. Kanske var det därför han var nämndeman, kantor och sångare, äggförsäljare, husförsäljare, journalist och familjeförsörjare - allt på samma gång. Samtidigt som han byggde upp byn igen. Östadkulle blev vid ett tillfälle allt glesare befolkat och byn var knappt ett samhälle längre. Thorsten och två av hans vänner startade då en vatten- och avloppsförening, Thorsten började sälja Hultsfredshus som byggdes och sakta men säkert fick de barnfamiljer att flytta till den mysiga förorten igen. Det är ganska så sällan han pratar om det nu för tiden. Jag brukar dra upp den röda pärmen med alla urklipp - urklipp från reportage Thorsten skrev och bilder han tog av Östadkulle och sedan skickade in till AT - för att få han att börja berätta om projekten och arbetet som gjordes. Han ler stilla men säger inte så mycket, ser stoltheten i min blick och nöjer sig kanske med den.

Musiken var otroligt viktig för Thorsten, han var kantor i Fullestad kyrka i 30 år och sjöng dessutom. Ibland sätter han fingrarna längs tinningarna. Han hummar försiktigt och tittar fokuserat upp på mig: Huvudklangen, säger han sedan. Huvudklangen! Efter det tar han ton igen och börjar sjunga sin favoritpsalm "Var dag är en sällsam gåva". Något svagare och mindre klart kanske, men med en inlevelse som inte går att ta miste på.

Birgit. Thorsten och Birgit. Att växa upp kring de här två, se hur ödmjuka och genuina de var, hur ondska inte fanns i deras ordlista och hur det värdesatte andra och framför allt varandra. Jag har aldrig sett kärlek större än deras. Varje kalas ställde Thorsten sig upp för att tacka alla som kom, men mest för att stolt få påpeka vilka goda kakor Birgit gjort och hur fantastisk hon var. Om det så bara var jag som satt vid köksbordet så kunde han höja henne till skyarna. Inte mig emot, jag höll med.

Jag tror det är Thorstens sätt att vara på som förvånar och uppskattas av människor omkring honom som mest. Jag minns specifikt en gång när jag var och hälsade på på hemmet Thorsten bor på nu. Han fick hjälp upp i sängen av en vårdgivare. - Kommer du ihåg att du sa att jag skulle gå härifrån i morse när jag försökte få upp dig Thorsten? och inte komma tillbaka? Nu är jag här igen! sa hon med glimten i ögat. Thorsten tittade upp på henne och applåderade därefter stort - och vi alla brast ut i skratt. 

Thorsten och Birgit fick en dotter, Ingrid. Hon dog i tidig spädbarnsdöd. De pratade aldrig med mig om det men Birgit har sagt att det nog är därför jag är så speciell för Thorsten. Det var som att få Ingrid tillbaka - fast en generation senare. Några år efter Ingrid fick dom nämligen min pappa. Bernt. Vilken värdefull gåva han var för dom. Vi har alla drivit med pappa om hur bortskämd han varit, speciellt mamma. Farmor brukade till exempel lämna (förmodligen ett kilo) pepparkaksdeg i en gömma när vi bakade. Så pappa kunde få äta det ifred. Men det kanske är pga den uppväxten jag har världens bästa pappa också, och världens bästa farfar och hade världens bästa farmor.

När hon dog för ett par år sedan sa hon till varenda människa som kom på besök att gå till Thorsten istället. Han satt ju på hemmet bredvid helt ensam, gå till honom också. Hälsa på Thorsten. Farfar själv förstod inte att farmor dog. Han har varit dement nu i 6-7 år och frågar fortfarande efter Birgit ibland. Jag tror inte att han kan föreställa sig ett liv där inte hon finns. Både jag och pappa har väl med klumpen i halsen sagt att hon tyvärr inte finns mer, han bara nickar och säger att sånt är livet. En kvart senare undrar han var Birgit är.

Det är tufft att se i farfars ögon att han inte vet vem man är. Pappa minns han väl för det mesta, jag antar att jag får skylla mig själv som inte är där tillräckligt. De senaste gångerna har han sovit när jag varit på besök och har inte känt igen mig på riktigt på kanske ett år. Han brukar kika upp när jag kommer in och låtsas att han vet vem jag är när jag presenterar mig. "Hej farfar, det är Maria. Anton och Maria dina barnbarn, Bernts dotter." brukar jag säga för att få med allt. Han ler alltid välkomnande men man ser att han inte kopplar. Sedan kramar han min hand lite lätt innan han tackar för titten och somnar om. Allt annat vore väl underligt när man är 102 år gammal kanske.

Pappa tyckte vi skulle passa på att gå in idag när vi ändå åkte förbi. Jag tog för givet att han skulle sova när klockan var så mycket, åtminstone svamla och tacka för titten i samma mening som han hälsade. Men vi åkte dit. Farfar satt och tittade ut genom fönstret i köket - långt borta i tankarna. Pappa klev fram och böjde på kroppen till farfars längd för att fånga hans blick. "Nämen!" sa farfar och klappade honom igenkännande på kinden. - Titta vem jag har med mig, sa pappa och gjorde en gest mot mig. Jag klev fram redo med min vanliga presentation. Farfar tittade upp på mig, log och hämtade andan innan han utbrast "Maria!"

Likes

Comments

Undrade vilka bokstäver jag skulle lira med om jag skrev i det här tillståndet. 16h på en catering mitt ute i vackra ingenstans - ett tag var jag säker på att vi var på Irland och fåraherdar skulle dyka upp i kiltar och sjunga irländska ölsånger. Det hände inte. Jag sprang på nålar och lyfte varje tallrik, varje glas, fan varje gaffel som om det vore mitt liv som skulle gå i spillror om jag tappade något utav det. Sen gick ett kristallglas. Och visst är jag "sleten" nu - ingen sömn än. Jag har klätt upp mig lite och målat naglarna med glitterguld men jag tror inte det döljer ögonen vars påsar hänger nere vid läppen. Halleluja dock - för livet har jag i behåll! Ännu bättre; jag står i Skövde, i solen (som är så jävla vacker och aldrig lämnar oss denna hösten ju) och väntar på tåget hem.

Såhär fin var den där solen på en bakgata i Stockholm igår.

  • 74 readers

Likes

Comments

Jag började mitt nya liv igår. Mitt nya liv har börjat sisådär varje måndag sen jag blev tonåring. Det är så komiskt att majoriteten av oss verkar tycka det är helt omöjligt och framförallt galet att börja på en tisdag - eller ännu värre - en fredag. Vi fäller krokben på oss själva istället. Dom första två dagarna går det lätt och många gånger har även onsdagen flugit förbi. På torsdagen är man stolt - nästan lite kaxig. Det är då snedsteget kommer, bara ett litet - men ändå tillräckligt för att resonera med argumentet att allt är förstört. Det är ju helg dagen efter, lika bra att gotta sig ordentligt nu och göra ett nytt försök på måndag istället.. Den här gången ska jag börja om varje dag tills jag kommer in i det.

Jag har haft så otroligt många planer genom åren. Planer på hur jag ska bli sådär smal som alla modeller, skådespelare, skyltdockor i affären eller bara min bästa kompis i skolbänken bredvid. Planer som att äta så få gånger om dagen som möjligt, räkna kalorier, bara äta frukt, jag har till och med testat att bara ätit godis - alltså listan är oändlig. Det var först för någon månad sen när en vän till mig gav mig ett kostschema utifrån min vikt, längd och ålder som jag insåg att man ska äta enkelt och ofta. Det fungerade, men även där visade jag saknaden på självkontroll efter nån vecka. Jag tänker fortsätta på det här med enkelt och ofta nu. Men jag tänker också unna mig. Jag ska åka hem till min familj på söndag, då ska vi göra äpplepaj.

Nyckelordet i mitt nya liv ska bli lagom. Nu när man är lite äldre - ibland vuxen till och med - så inser man att modellerna bara är ben och hud och att skyltdockorna faktiskt är gjorda av plats? Jag vill ha muskler och form, jag vill vara vig och smidig och framförallt, må bra med mig själv.

Det här är egentligen en sorglig text. Jag skriver om hur jag önskar att min kropp ska se ut. Jag skriver inte en plan på hur jag ska bli smartare, roligare eller tänka mer på andra. Jag skriver inte att jag vill älska och bli älskad. Det viktiga är att man följer kroppsidealet, sen mår man bra. Jag undrar om vi alla tror att resten kommer som en bonus. Jag vet inte, kanske är det så. Som när man köper underkläder - tag tre betala för två.


Likes

Comments

Vi öppnar upp med riktigt spännande och uppfinningsrika nya rätter på mitt jobb från och med igår måndag. Jag blir så inspirerad och sprallig när jag får jobba med dessa fantastiskt duktiga kockar. Den här maten (!!!):

Under salladen gömmer sig den konfiterade spädgrisen. Glaserad med sesam, chili och koriander. Ser ni dom där bollarna på sidorna? Det är chilicheese-kroketter som gör sig så fantastiskt bra med grisen.

Laxtartar marinerad i ponsu. En asiatiskt inspirerad rätt som serveras med shitake-svamp som är picklad tillsammans med vår- och shalottenlök, misokräm och tapiokapärlor. Jag vet inte heller vad tapiokapärlor är men jag vet att det friterade rispappret är riktigt roligt att äta med. Man bryter en liten bit och slevar upp röran ovanpå. Supergott!

Kalvinnerfilén är en av mina två favoriter bland huvudrätterna. Den serveras med en tryffelost på mozzarella och svart tryffel, chorizo, friterad potatis och rosmarinsky. Jag är frälst.

När jag växte upp gjorde alltid jag och mormor kolakakor. Ingen gör dom lika sega och söta som hon såklart, men den här - toppad med vit choklad-ganache, blåbärsglass och chokladmaränger - inte långt efter.

Jag känner ett märkligt behov av att låta dessertbilderna ta över. Idén med en mer modern och stilren typ av donut är helt fantastisk. Äppeldonuts med kanelglass - simple as that.

På fiskekrogen -min älskade arbetsplats under somrarna ute på smögen - hade vi i år havskatt med svamptryffelrisotto. Vid var och varannan havskatt som gick slevade kockarna över "slatten" till oss servitriser. Jag behöver egentligen inte ens nämna hur runda våra magar blev eller hur fantastiska kockar det var. Däremot bör min andra favorit bland huvudrätterna på Dalagatan definitivt uppmärksammas. Svamprisotto med krispig aubergine och krämig tryffelost. Värmen som spred sig i kroppen när jag smakade, den ni.

Farmors citronsoppa. En sockerkaksbotten med vaniljglass och citronmaräng ovanpå. Sedan låter man bara citronsoppan rinna över det. TO MUCH DELICIOUSNESS I CAN'T HANDLE IT


Likes

Comments

Det har rent ut sagt varit en utomordentligt bra början på mitt nya liv. Större delen av första veckan spenderade jag med mina f.d roomies från Smögen som passerade Stockholm påväg till Bali. Jag såg det som ett ypperligt tillfälle att spendera alldeles för mycket pengar och dricka några fler Kaffe Karlsson än nödvändigt.

Alla känslor jag har kring ensamhet är egentligen ganska så obefogade. Det är verkligen det sista jag har varit som ny i en stor stad. Killen från ICA var till och med noga med att jag meddelar honom om deras kvarg är god eller inte. Eve berättade om en av dom hon jobbar med; en tjej som flyttat hit utan en enda kontakt. Helt själv. Och jag har mage att klaga på en förmiddag utan sällskap. Nej, jag hoppas att denna grymt modiga tjej handlar på samma ICA som jag.

Likes

Comments