View tracker

Frånvaro. Under en kort stund fick jag komma undan verkligheten för att stå på scenen. En scen som är fruktansvärd och skrämmande med en föreställning som rymde ett fullsatt publikhav. En scen som jag älskar och är så tacksam för att jag fått beträda. För jag kom undan verkligheten för en kort stund.


Men kontraster blir skarpare när omställningen är total. Verkligheten smyger sig på. Den gör sig påmind med bravur. 


Att i en majnatt finna sig själv cirkulerandes i ett hus fullt av människor. Människor med ögon som kan se. Se men inte se.

Mig.

Men jag ville bli sedd.

Och jag vill bli sedd.


Men när jag ville bli sedd som mest av de som betydde allra mest efter att ha fått göra det som betyder allra mest började jag sakta bli transparent. Igen. Så jag satt aldrig där på berget, hög på ruset av lycka och utmattning, väntandes på soluppgången omgiven av de som betydde allra mest. Så som jag gjorde förra året.


Så jag vankar återigen i en dyster dimma, en dimma som ibland lättar en aning men som på senaste tiden mest bara verkar blåsa upp till kraftiga moln med tillhörande stormar.

Och oj vad det stormar nu.


För en kort stund kunde jag andas igen. Se på människor och bli sedd själv. Med krackelerat skal samlade jag sakta ihop bitar och lyckades med en ansträngning sätta några utav dem på plats igen. För en kort stund.


Men sen smyger sig verkligheten på. Den gör sig påmind med bravur. Och nu är jag inte frånvarande verkligheten utan skolbänken.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

För jag kände mig som ett litet barn natten till onsdagen den sjätte april. För jag kunde inte sova. För jag var pirrig.

Sen var det onsdag och innan jag visste ordet av det satt jag på ett tåg mot huvudstaden med en av mina finaste vänner. Vi hade väntat på det här sedan sommarlovet, en period som känns så avlägsen att jag knappt ens kan föreställa mig den längre.

"Jag tänker alltid på dig när jag hör den låten" sa han när vi diskuterade låtar och album fram och tillbaka och diskussionen landade på en av låtarna från den senaste skivan och jag log och tänkte för mig själv att det himla fint att associationen ledde till mig.

Och om jag skulle minimera, konstatera och resumera mina två senaste levnadsår så skulle jag göra det i tre bokstäver och fyra siffror.

På tal om avlägsna perioder. Allt började med en nystart, med en osäker sextonåring som för första gången satt på en skolbuss påväg till en gymnasieskola lyssnandes på något band en av hennes vänner nämnt i förbifarten. De var bra. Och hon lyckades alltid passera sina gamla lågstadieskola med den nya skolbussen varje gång texten i en av låtarna ljöd "and they're driving past my old school".

Och sen när hon träffade en pojke, som hon skulle komma att tycka om väldans mycket, så fanns de där igen. När hon och ​han låg på hans säng med ansiktena vända mot varandra och högtalarna till hans CD-spelare sjöng "and on this night and in this light, I think I'm falling. I'm falling for you" och hon tänkte att oj. Oj. Sen så föll hon. För hon ville inte längre vara hans kompis, hon ville kyssa hans nacke.

Ibland när hon var ledsen, och saker och ting kändes fel, kunde hon starta en av deras låtar där hon satt ensam på bussen hem. För då kändes det som förr, som i början. När allt var nytt och pirrigt och spännande. Så där satt hon med fötterna i skorna hon hade första skoldagen, med regnlockigt hår och ledsna ögon och låtsades att det var höst och tvåtusenfjorton. Då kändes det lite bättre.

Sen fanns det ingen hejd. Hennes minnen, associationer, lycka och tårar hade alla på ett eller annat sätt lyckats knyta an till en textrad eller melodi från dem.

Så var det dags att hoppa av tåget, krama vår gamla vän som gjort oss sällskap på tågresan hejdå och ta oss till tunnelbanan. Efter x antal plankningar, unvikanden av vakter och omvägspromenader på skogsvägar var vi framme vid skolan där tusentals ungdomar köade. Köade för att de på något sätt hade en anknytning till dem, precis som jag. Som vi. Ett minne, en association, lycka eller tårar. "Tänk att alla vi här har något gemensamt" sa du. Jag förundrades.

Och ganska så snabbt vi hittade vårt sällskap bland alla människor. Ett sällskap bestående av bekanta, vänner och han. 

Efter några timmar var det dags att entra skolan med tillhörande scen där de snart skulle infinna sig och spela upp alla de där minnena och associationerna jag har. All lycka och alla de där tårarna. Så på vingliga ben tar jag mig in lokalen och vi placerar oss i ett varmt och livligt publikhav.

Och han och hon kysstes när låten som de föll för varandra i spelades. Och hon och hennes fina vän tittade på varandra och spottade textrader de upplevt tillsammans under de två åren som de haft privilegiet att känna varandra. Hon kände sig som en tonårsklyscha när hon utbrast "det här handlar om mig!" då textraden som är identisk med en klantig sak hon gjorde en natt i februari ekade i hela lokalen. Och hon blev omhållen och fick hålla i händer. Hålla hans hand och hålla hand med båda de två människorna, som ligger henne varmt om hjärtat, samtidigt. Och hon var lycklig. Hon sjöng med. Hon log. Dansade. För på scenen såg hon hennes två senaste levnadsår minimerade, konstaterade och resumerade i textrader eller melodier. Allt detta ackompanjerat av ljusshower och kroppar som kollektivt gungande i takt.

Sen var det över. Och jag bryr mig inte om att jag är kanske världens största livs levande klyscha som relaterar den här delen av mitt liv till ett band precis som så många andra vilsna tonårssjälar också har en tendens att göra. Inte ett dugg. Det känns fint och bra. Fint och bra att minnen inte alltid är bundna till ett fotografi eller något annat konkret. Fint och bra att de kan etsa sig fast i något så abstrakt som textrader och melodier.


Likes

Comments

View tracker

Jag tycker verkligen att det är tillfredsställande att rada upp och lista mål och "saker-att-göra". Gör verkligen listor till allt i mina iphoneanteckningar, onödiga listor som jag redan kommer ihåg i huvudet men som jag gör ändå bara för att....... Jag..... Älskar... Listor..... Därav dessa listade mål utan någon direkt deadline. "Det är kul".

1. Lära mig dricka svart kaffe

Jag tycker man ser så sofistikerad och målmedveten ut när man dricker svart kaffe. Och sjukt stilrent (?), haha. Det känns vuxet. Jag intar i dagsläget redan mer kaffelatte än vad jag intar någon annan dryck så det känns ju inte som att steget därifrån till svart är så himla svårt. Ibland tycker jag det är förvånansvärt gott och andra gånger helt absurt äckligt. 21 gånger ska man äta eller dricka något för at börja tycka om det, hörde jag av en kompis. Har några gånger kvar.

Update: drack en kopp under tiden detta inlägg skrevs - nu är det bara 13 gånger kvar. Typ.

2. Sluta dricka mjölk

Okej så jag dricker sällan (läs: aldrig) mjölk utöver de gånger jag har det i kaffet. Men sedan jag skrev en uppsats om mejeriindustrin (om ni inte har någon större koll på den - googla! Det är sinnes vad undangömd dess påverkan på djur och natur har blivit) så vill jag verkligen trappa ner så mycket som möjligt på mejeriprodukter. I och med att jag dessutom är laktosintolerant så är jag redan rätt insatt i alternativa produkter och har en hel del av dem hemma så nu är det bara att ta tag i bojkottandet.

3. Spontanfota mer

Och jag vet inte ens hur många gånger jag haft som mål att fota mer utan att lyckas hålla i det under en längre period. Men jag har som mål att ta med kameran oftare. Till fikan, skolan, fester, promenader, kompishäng. Jag vill fota och dokumetera skratt och vänner och minnen. Har kommit fram till att de bilder jag uppskattar mest är de bilder jag tar i spontana stunder och inte när jag iscensätter eller framtvingar motiv eller går ut och fotar något i stil med daggdroppar (något jag höll på med sjukt mycket under min högstadietid).

4. Odla en ananas

Giv mig styrka! Jag brukar alltså köpa krukväxter då och då som jag placerar i mitt rum. Dessa får oftast inte ens uppleva sin ettårsdag utan stiger in i dödens kammare dessförinnan. Har så obeskrivligt ogröna händer. Iallafall, familjen hade köpt lite tropisk frukt att tugga på under påskhelgen. Ananas var ett av inköpen. Jag läste någonstans något om att man skulle kunna rota själva bladkronan och sedan plantera den på internet. Det tar tydligen superlång tid (ibland ÅR!) att ens få någon frukt och det är inte säkert att det går att rota den (med tanke på att jag befinner mig i Sverige och ananasplantan behöver massa sol). Men det är ett litet projekt.

5. Skriva en låt

Är fullt seriös. Har alltid varit musikintresserad. Gått musikinriktning på högstadiet och går nu musikestet på gymnasiet oCH JAG HAR FORTFARANDE INTE SKRIVIt EN LÅT?????* Vill verkligen skriva och producera en riktigt bra låt. Har ju såklart försökt oberäkneligt antal gånger men det blir sällan mer än bara en vers eller en refräng. Sällan i kombo med varandra.


*Bortsett från de jag skrev när jag var cirka 8 år och hittade på att jag varit med om en massa heartbreaks enbart för att ha något hjärteskärande att skriva om </3

Likes

Comments

Idag åkte jag buss hem, med sol i ögonen och uppknäppt vinterjacka. Med jordgubbssmoothie som färdkost lyssnandes på en spellista jag började knåpa ihop för ett tag sedan med namnet VÅR. Och idag kändes det faktiskt som VÅR. Sedan steg jag av och promenerade den korta biten hem och såg en fjäril som fladdrade förbi. VÅR, tänkte jag.

De senaste dagarna har varit fina. Har blivit bjuden på hemlagad middag hemma hos pojkvännen, ätit godis direkt ur påskägg, jobbat i parfymeriet (vilket dessvärre var rätt ensamt men det är okej för jag lyssnade på låtar med garanterad nostalgitripp och sjöng med i min ensamhet) och ätit på restaurang med släktingar. Imorgon ska jag fika med Moa. Fint.

​Erik i Forsen, Nyköping. Jag tycker om den restaurangen. God mat (kan verkligen rekommendera deras vegetariska rätt, d.v.s en planka med grillade grönsaker av alla möjliga slag mmmMmMmm) och mycket fint att vila ögonen på. Tipstips.

Likes

Comments

Svar: nej. Dessvärre blir man inte frisk trots att man ambitiöst juicat fram en grön juice på gurka, honung och ingefära. Till råga på allt var den bisarrt äcklig också. Dock rätt fin att titta på.


--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------


Vill verkligen att det ska bli vår nuUUUuU (helst igår). Är verkligen redo att gå i en klunga av vänner på osopade, grusiga trottoarer i jeansjackor och sneakers (vilka var de vårigaste plagg jag kunde komma på. Jeansjackan är våren definierad i tråd och tyg). Gärna med solen stickandes i ögonen också, för det har liksom inte hunnit bli jobbigt med solen i ögonen än när det är vår. Snarare tvärtom. Det är fint. Och sen låter man solglasögonen glida från hårfästet ner på näsan och så insuper man den där nästan elektriska vårluften, som innehåller en högre halt förväntan än vad den innehåller syre, i ett enda stort andetag.


Våren är fantastisk. Jag blir som pånyttfödd.

Likes

Comments

I dimman av sjukdom fick jag för mig att ta tag i den där bloggen jag startade några dagar tidigare, vilket jag också gjorde. Faktiskt.

Så jag spenderar tiden med att dricka vatten, rota i externa hårddiskar, arrangera favoritting i kompositioner, göra med-hopp-om-att-bli-frisk-juice, hamstra halstabletter, fota, häva i mig te och krama kreativitet ur mig själv.

Mina växter (som för övrigt alla har namn), armbandsuret, solglasögonen och handväskan som var mormors en gång i tiden fick alla agera modeller i ett försök till att fota ett stilleben.

Och i bästa av fall fortsätter jag vara kreativ och flitig här, även efter det att sjukdomsdimman skingrat sig. Men jag har en tendens att glömma bort, inte orka, sakna inspiration.

Likes

Comments

Med sköra fingertoppar vid dina tinningar känner jag hur ditt hjärta pulsar sig igenom tankeverkstaden. I takt med dina andetag. I takt med mina.

Varje hjärtslag du förmår att ta känns under dessa fingertoppar. Som ett ilande eko av alla tankar du tänkt och alla ångest du känt. Jag känner varje slag med dessa sköra fingertopparna.

Och det kändes så fint. På något sätt. Fint att ekot av dina hjärtslag, dina tankar, dina känslor, pulserade så försynt med bara millimetertjock hud mellan dem och mig. Mig och mitt eko av hjärtslag, tankar, känslor. Så nära.

Likes

Comments