Header
View tracker

Nu sitter man här på golvet i sovrummet och är tillbaka på ruta ett.
Utanför fönstret så faller löven precis lika hårt som tårarna som rinner längs mina kinder.
Meningen var att jag skulle passa på att städa idag, då jag ändå är ledig från jobbet. Och ikväll ska vi ha en sen födelsedagsmiddag för min sambo som fyllde år i måndags.
Men ni vet, när man städar och man inte varit hemma hos mamma o pappa på ca två månader så kan man hitta saker som man inte trodde man hade kvar, tex papperna från när beslutet togs att våldtäkts fallet skulle läggas ner.
Mina ögon har skummat, renläst, skummat igen och igen och igen över raderna för att jag förstår fortfarande inte. såhär 10 månader efter så förstår jag inte hur någon kan vilja skada en annan människa på det sättet.
Och självklart kommer tankarna, var det mitt egna fel? Var det rätt åt mig?
Jag hade ändå kort klänning på mig den kvällen.
Jag hade druckit jävligt mycket den kvällen.
Jag va social och pratade mycket med förövarna, det kanske betyder ja då?
NEJ.
Det fanns inte en enda gång jag sa JA till något av det här.
Varken festen, kläderna, alkoholen.
Men ibland så tänker jag att det var mitt egna fel, det var som sagt på en hemmafest, jag blev inte överfallen i buskarna på vägen hem. Jag hade druckit en jävla massa pga drink lekar och vi vänner hetsade varandra.
Klänningen var det enda som var rent och snyggt i min garderob, hade ju faktist kunnat ta en sväng till stan först och köpt en snygg topp och snygga jeans.

Tyvärr så är det dessa tankar som går i ens huvud, och det spelar ingen roll hur många gånger man säger att den utsatta gjorde inget fel, för i samhällets ögon så var det våra eget fel.
Kvinnor får frågor i rättegången om man brukar gå klädd si o så, om varför man drack den kvällen och varför så mycket. Varför man gick just den vägen, varför man pratade med just den människan.
Vi kvinnor blir alltid stämplade som ett offer och att vi får skylla oss själva.
Förutom när ett våldtäkts offer dör, då är det förövarens fel, för hen dödade en, men då nämner man aldrig våldtäkten som skedde innan.

Alla våldtäkts offer har dött inom bords. Om inte för stunden så i efterhand.
Hos psykologerna, på arbetsplatsen, i skolan, i hemmet, hos kompisar, i väntan på bussen.
Vi har alla dött inombords, men det kommer alltid vara vi som gjorde si, istället för så.

Jag blir arg på samhället, jag blir arg på killarna som gjorde det här mot mig, jag blir arg på mig själv, jag blir bara så jävla arg.












Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ibland blir det inte som man önskar.
Vissa kvällar är helt enkelt värre än andra.
Idag kom jag hem från USA där jag varit och "lämnat" min bror till hans fru, och direkt från jobbet drog jag till mitt jobb.
Där på jobbet var det full rulle som alla andra dagar då bajen spelar hemmamatcher.
Frid o fröjd, jag skrattade och hade det roligt, tills jag såg två personer stiga in genom dörren.
Den ena ville jag bara dyka in i hans armar och bara släppa alla tårar jag burit. Alla tårar för ilska, rädsla och lycka.
Den andra, ja han kan dra åt helvete.
Tack vare den andra så blev mitt jobbpass piss dåligt, det blev bokstavligen PISSDÅLIGT. Jag städar hellre pissoarer än att behöva se honom igen.
Denna person som steg innanför dörren, in på mitt jobb, mitt andra hem, in till min andra familj, var den killen som för exakt på dagen, 6 år sedan, valde att våldta mig. Och det räckte inte med att bara han skulle dra nytta utav situationen, jo hans polare också. Samma människa som fick mig att tappa kontrollen, som fick mig att börja skära mig igen, samma människa som fick mig till att börja supa skallen av mig, försöka ta livet av mig, som fick mig att förstöra både mig och min familj.
Så vem va den här snubben då? Jo det var den där supersöta killen som hade tatueringar, moppe, cyklade, gymmade. Han som var en ängel och gav min mamma komplimanger, som drog skämt med min pappa och min storebror.
Den killen valde att komma idag, av alla jävla dagar så var han tvungen att komma just den dagen då det gått exakt 6 år.


Likes

Comments

View tracker

Satt på bussen och smsade med en vän ang depression när en 5-6åring titta upp på mig o frågade vad depression är. Då hade han alltså suttit och smygkollat när jag skrev. Men vad gjorde det, min största tanke var "hur förklarar man depression för ett barn?".
Jag upptäckte att han hade ett stort sår på armen och frågade honom vad han hade gjort. "Ramlat med cykeln", perfekt tänkte jag.
O då började jag förklara; tänk dig att du ramlar med cykeln flera gånger i veckan, får massa sår och grus in i såren. Det tar ett tag att få ut alla grusbitar ur armen eller hur?
Pojken nickade o svarade mig att det gör ont när man petar ut gruset ur armen. Varav jag fortsätter, så tänk dig då som sagt att du ramlar 2-3 gånger i veckan och mamma ska sitta o pilla ut grusbitarna ur din arm, det tar jätte lång tid och det gör ont. Ibland blir det så i huvudet. Att det känns som att du ramlar flera gånger och för att bli av med den värsta smärtan måste du ta bort lite grus i taget.
Pojken kollar förundrat på mig och säger "så depression är alltså att du ramlat och det gör ont att bli av med det som gör ont?". VILKET JÄVLA SMART BARN, ville bara skrika jaaaaa exakt! I extas med tanke på att det är ett barn som förstod detta när flera vuxna bara påstår att det är en fas.
Innan jag skulle kliva av bussen fick jag en kram och han sa lågt "tack så mycket, nu ska jag hjälpa min storebror o plocka bort hans grus ur såren".
Har jag någonsin sagt att jag älskar barn och deras förståelse? För det gör jag.

Likes

Comments

Gud vad är det egentligen man ska blogga om?
Jag gör egentligen inte så särskilt mycket mer än att jobba om dagarna, gå på fotboll/hockey(beroende på säsong) och är i skolan då och då.
Men vad har jag gjort idag då?
Jo jag har varit på idrottsdag med skolan, vi var uppe på fina gamla stadion och hade friidrottstävlingar.
Själv så har man feber och grövre förkylning på gång vilket resulterade till att jag brände sönder näsan i solen och endast kastade kula, *host* latmask *host*, Men bättre än inget iallafall!
Skulle egentligen jobbat idag men tack vare att jag håller på att bli riktigt sjuk så sket det sig såklart så ja som sagt, dagen har endast gått ut på att bränna sönder näsan och kasta en kula. Vilken rolig dag.
Min klass blev iallafall glatt överraskade över att se mig igen då jag inte träffat dom sen typ i mars(?) då jag varit ofokuserad på skolan, trött på skolan, och trött på livet, men nu är det nya tag. Kom jag på sisådär två veckor innan studenten.

Jag måste återigen tacka för den fina responsen jag fått från mitt första blogginlägg, det har värmt otroligt när folk jag inte känner har skrivit till mig och sagt att det var starkt gjort, ni är bäst




Likes

Comments

Efter mitt inlägg igår har många av mina vänner kontaktat mig för att se hur jag mår.
Men visst är det lite ironiskt va? Att man praktiskt taget måste skriva på ren svenska "HEJ JAG MÅR SKIT" innan de förstår att de måste ta sig i kragen och bli bättre vänner.
Jag har mina riktiga vänner, de e inte det. PS dom är världens finaste DS.
Men just den grejen, att man kan ha mage nog att göra något sådant.
En helt vanlig dag kan jag slänga iväg ett sms enkelt som "hur har din dag varit" till en valfri person som jag bryr mig om, det gör jag för att jag vill, inte för att jag känner mig tvungen, aja skötsamma, nog om det!


Idag insåg jag hur dålig jag är när det kommer till skolan.
Min lärare hade skickat ett meddelande igår "Vi ses 8.30 i u30, inte en minut försent!!!!", gissa vem som vakna kvart i 9 och bor en timme från skolan. In på webbbasen, sjukanmäl, check.

Vad ska jag göra idag?
Jo idag ska jag då ha idrottsdag på självaste Stockholm Stadion, så ska springa in där på den fina gräsmattan, drömma mig tillbaka och bära min djurgårdströja. Shit vad jag älskar den.
Och direkt efter det blir det att åka o jobba.
Jag har inte direkt det mest glamourösa livet som bara jobbar kvällar och helger, men någondag i något liv ska det väl bli ändring på det hela, känner mest att det är viktigast att jag fått ett heltidsjobb nu innan studenten.







Likes

Comments


Den 10onde Janurai i år så stod jag där utanför Akuten på SöS och velade mellan att gå in och få det som en stämpel i mitt ansikte eller om jag skulle vända ner och hoppa framför tåget. Jag kände inte att jag stod där utan jacka, mitt i snöstormen, rökte cigg efter cigg, kollade snabbt på mobilen och sen gjorde samma procedur i två hela timmar.
Vad skulle jag säga till mamma? -”Hej mamma, jag har blivit våldtagen IGEN, på festen jag var på igår så nu står jag här på SöS och vet inte om jag ska ta livet av mig”. Nej aldrig att jag skulle ringa mamma för då visste jag vad jag skulle känna, skamm.
Tillslut tog jag modet till mig och gick in, där på akuten kan du trycka ut två lappar, antingen att du ska till akuten eller gynakuten, var skulle jag? Ingen aning så jag tog av båda.
När det ena numret som stod på mina lappar kom upp så vingla jag fram till killen som satt där på andra sidan glasrutan. Förklarade att jag inte visste vad jag skulle ta för lapp då jag inte vet var jag ska, då såg jag oroligheten i hans ögon och han får fram ett svagt ”Vad har hänt?”. Det var den första som frågade, min bästa vän som jag grät bredvid frågade inte, mamma o pappa frågade inte, ingen på tåget frågade trots att jag uppstod som en psykisktstörd person som satt o rabbla att jag skulle dö, INGEN hade frågat. Det gjorde ont i mig att svara, samtidigt som tårarna sprutade så fick jag ur mig ”jag har blivit våldtagen”. Benen vek sig och det kändes som att allt försvann, för det var då jag förstod att jag faktist hade blivit våldtagen.
Killen i kassan snabbade sig ut för att hjälpa mig till en stol samtidigt som han ropa till sin kollega ”RING AVK NU”. Första stämpeln; check.
Väl där uppe tog dom sån bra hand om om mig, de såg att jag inte var hel på något sätt. Jag gick igenom standard rutinen med fotograferingar, topsningar, undersökningar, fick prata med en psykolog och de frågade minst 100gånger om de skulle ringa polisen och mina föräldrar, jag svarade nej. Men när dom ser att en är så trasig varför gjorde dom inte det?
Jag kan ändå förstå dom, jag hade ju lika bra kunnat bli flyförbannad om jag såg att polisen och mina föräldrar kom ändå.
Det tog inte många dagar så fick jag träffa en psykolog. Efter många nätter utan sömn kan det vara det bästa jag varit med om, och de tog inte lång tid innan de skrev ut antidepressiva samt sömntabletter till mig.
I början av mars tog jag modet till mig, jag smsade mamma och sa att jag skulle gå upp till polisstationen som ligger bakom min skola och anmäla en våldtäkt och att vi skulle höras senare. Fyra timmar tog det. I fyra timmar satt jag hos polisen och förklarade allt som hänt, med huvudet högt hela tiden, man kan ju inte börja gråta hos polisen, det har jag lärt mig sen första gången då dom sa till mig ”du måste sluta gråta, vi hör inte vad du säger”.

Men nu då? Ja nu sover jag fortfarande dåligt, jag har mardrömmar var och varannan natt, jag är rädd för att gå ensam hem eller att stöta på dom på krogen. För de vet lika väl som mig varför det las ned. Och de vill säkert ha sin hämnd, polisen satte de ändå i arresten i 3 dygn.
Jag föll tillbaka till mitt självskadebeteende, har svårt för att skratta och le. Gråter så fort jag får chansen.
Jag går i gruppterapi på AVK för att få hjälp att bearbeta allt, men även de anser att jag borde gå tillbaka till privatpsykolog för att få hjälp.

Jag kommer alltid vara ett offer, Jag kommer alltid vara den som mår dåligt. Tillsammans med på tok för många andra personer i den här världen.
Men jag ska inte vara ledsen, jag blev våldtagen i Stockholm och har då fått chansen till all den här hjälpen då Stockholmsläns är det enda länet i Sverige som har den här vården för våldtäktsoffer.

Det finns så mycket mer jag vill skriva. Men risken är att om jag skriver ut det, så kommer jag slå det i mitt egna ansikte. För jag vill inte erkänna för mig själv att för inte ens ett halvår sedan så valde två killar att erövra min frihet och mitt välmående.

  • 532 readers

Likes

Comments