Så känner jag just nu. Det är en dragkamp inom mig och det blir oavgjort. Jag är snart 20 år fyllda och vet inte hur vissa människor har hela livet uträknat för sig vid den tidpunkten. För mig brukar skrivande alltid hjälpa så därför vädrar jag tankarna litegrann.

Som sagt är det så mycket oro som just nu drar i mig. Utbildning, boende, vänskap och lycka är bara några exempel. Jag går första terminen på journalistutbildningen i Umeå. Jag kommer från Stockholm så jag har alltså precis flyttat nästan 70 mil norrut där jag från början inte kände någon. Skrämmande, minst sagt. För att samanfatta min oro kan man säga att det handlar om framtid och att jag är så rädd för hur mitt liv ska utveckla sig. Jag har alltid haft ett kontrollbehov och blir stressad när jag inte riktigt vet vad som kommer ske i framtiden. Jag har heller aldrig riktigt haft nån konkret dröm. Såklart har målet alltid varit att finna lycka och välmående men jag har under livets gång insett att det finns otroligt många sett detta kan te sig.

Jag ljög förresten när jag skrev att jag aldrig haft nån dröm. Från 5 - 14 års ålder var jag övertygad om att jag ville jobba med hästar. Efter att till större delen av mitt liv ha jobb i stall har jag nog insett att det inte var riktigt det jag ville ägna mitt liv åt. Så när jag var 14 började sökandet efter en ny dröm. Sen dess har jag i princip varit övertygad om att jag velat bli både polis, kock, sjuksköterska, jurist och nu journalist. Ser ni den röda tråden? Nej, inte jag heller. Man skulle nog kunna säga att jag är rätt splittrad när det kommer till ämnet yrke.

***

Just för tillfället känns ändå journalist stabilt. Eller iallafall stabilt ostabilt. Lite som ordning i kaoset. När vi läser om nyhetsjournalistik är det intressant men inget jag känner att jag brinner för. Men visst finns det ämnen jag känner så om. Den 30e augusti skrev jag i min dagbok om en föreställning jag hade varit på samma dag. På den föreställningen pratade Palmira Koukkari Mbenga (ungt perspektiv) och Richard Myrenberg (Kigali) som är två av Sveriges Radios utrikeskorrespondenter. Man kan säga att jag svävade bland molnen - detta var mer likt den dröm jag inte visste att jag hade.

Det finns en till sak jag är säker på. Jag vill skriva. Och jag vill skriva för att göra skillnad, oberoende om det är i form av en tonårsroman, en självhjälpsbok eller en journalistisk avhandling.

Det var det här jag behövde komma på. Nu känner jag mig mycket bättre. När jag började skriva den här texten ville jag istället för föreställningen med radiokorrespondenterna referera till ett annat datum i min dagbok. En dag då jag hört talas om en kvinna som skulle cykla till Himalaya och beskrev det som att världen skulle få klara sig utan henne ett tag. Trots att den känslan fortfarande lockar vill jag avsluta det jag påbörjat. Ge Umeå och journalistiken lite mer tid att få mig förälskad. För jag har en crush, det har jag.


När livet var rosa moln och Marshmallowfluff <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

En insikt jag gjort de senaste dagarna är att jag mäter allt i mitt liv i siffror. Hur jag värdesätter mig själv är enbart beroende av siffror och prestationer - hur mycket jag väger. Hur lite kalorier jag kan äta. Vilken klädstorlek jag köper. Vilket betyg jag fick på provet. Hur mycket pengar som finns kvar på kontot och listan fortsätter.

Vid 8 års ålder var jag avundsjuk på de tjejer i klassen som var smalast. Runt den tiden började jag även värdera mig själv baserat på vilken klädstorlek jag hade. Jag ville kunna ha så små kläder som möjligt och blev besviken när jag var tvungen att ta en storlek större än mina vanliga kläder - trots att jag även växt på längden. Det här tankesättet har sen dess följt mig som ett eko.

Vid 16 dög inte längre det godkända svenskaprovet. Läraren hade sagt att det var möjligt att få ett A om jag jobbade tillräckligt hårt. Allt annat översattes därför i mitt huvud som en dålig prestation och det var mitt eget fel att betyget blev som det blev.

Nu, vid 19, hänger jag tillbaka klädesplagget som var snyggt men som inte passade i min vanliga storlek. Jag hämmar mina känslor "för jag kommer skämmas för mina åsikter senare". Jag skriver to-do listor, budgetar och ger mig själv hälsoproblem inför första tentan på universitetet. Och jag vet att jag inte är ensam. På SVT finns Edit: We can't do it!, en dokumentärserie om utmattningssyndrom. Ett nytt världshälsoproblem håller på att uppstå och vi måste ändra vårt sätt att tänka - nu.

Vi måste förstå att lycka inte definieras i vår utbildning, vikt eller popularitet. Det finns saker som är så mycket viktigare och ger oss lycka på ett helt annat plan. Att ha en nära relation med sin familj. Att bli älskad för sin personlighet. Eller att skapa nya minnen och relationer.

Jag vill börja manipulera mitt eget tänkande. Istället för numret på vågen vill jag varje dag fundera på om jag fått min kropp att må bra så bra den kan. Istället för betyget på uppsatsen, fundera över hur mycket jag lärde mig när jag skrev den.

Inget samhälle är värt mitt, eller ditt, välmående. Inga skalor eller siffror kan beskriva hur mycket du är värd. Ta hand om dig själv.




Likes

Comments