När jag tänker på all galenskap som pågår runtom i världen och hur Moder Jord tycks göra uppror, så fylls jag och säkerligen många av er, av en hopplös vanmakt. För att vara helt ärlig så undviker jag helst nyheterna inte minst på kvällen. Jag klarar liksom inte att fylla mig med allt detta innan jag lägger mig. Försöker lyssna på radio på mornarna, men helt uppriktigt så är det långt ifrån varje dag. Istället stoppar jag huvet i sanden. Kör strutsmetoden på allra simplaste sätt. Tänker att jag måste bättra mig. Engagera mig. Lära mig mer och sätta mig in i... men det gör så jävla ont och jag återkommer (förmodligen i rent självförsvar) hela tiden till frågan; Hjälper det över huvud taget? Vad kan jag göra åt de galna männen och kvinnorna som är fyllda makt, hävdelsebehov och sjuka värderingar? De som står för en massa vansinne och helt och hållet saknar ödmjukhet och tacksamhet inför livet och allt det fantastiska vi har omkring oss.

Jag kommer tillbaka till att det jag kan göra finns här omkring mig. Närmare. Jag får försöka sprida det som jag tycker är vettiga värderingar, dela glädje så mycket jag kan, och försöka vara generös. Se och bekräfta människor i min närhet. Komma ihåg att ge uppmuntran. Och vistas i naturen. För jag tror världen blir bättre om man gör det. Den blir lite bättre av att man lufsar omkring där. Plockar lingon. Eller svamp. Äter av det som växer och helt otroligt generöst bara finns för oss där ute. Gör en eld, dricker kaffe och äter matsäck. Hör bäcken porla. Idag blev det några liter lingon på ett fint hygge där dimman hängde tung i grantopparna på skogsskiftet strax intill. Så skönt. Så friskt. Och det gör så gott. Delar med mig av lingonen och påminner mig själv om allt det andra som jag kan göra i det lilla för att göra världen ännu lite bättre.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det är nåt med augusti… Fylls av samma känsla varje år. Samma visa. Låg fart på nåt sätt… Tankar, reflektioner, funderingar. Tacksamhet. Över så himla mycket.

Ni som känner mig bra, vet att jag har lätt till tårar. De kommer helt opraktiskt i både tid och otid. Förra året skulle Maja ut och lufta sina vingar, för första gången på riktigt. Långt bort och länge. Jag grinade mest hela augusti. Ur-instinkten och augusti tog liksom över mig helt.

I år har jag inte nån sån solklar anledning, ändå kommer känslan, men i lightversion. Tankarna, tacksamheten och tårarna, de infinner sig av alla möjliga och omöjliga anledningar; För alla blåbär som bara finns där. För signaturen till Sommar i P1. Över min kropp som är snäll mot mig. När nån hör av sig. Kanske nån har det tungt. Eller nån har det extra bra! Utsikten över sjön. Och så fåren. Ja, ni förstår…

Augustidimman drar in. Så vilsam, omfamnande och fin, men ändå ett tecken på att hösten är på väg. Naturen förbereder sig för vila, men först är den så där omåttligt generös. (Och om jag bara vore det minsta odlingsbenägen så vore den ännu mer generös mot mig…). Jag älskar hösten, men det är den här tiden mitt emellan. Det är då den infinner sig, den här känslan.

Har kommit fram till att bästa ordet för att beskriva det är VEMOD. Skönt och lugnt på nåt sätt mitt i allt.

När jag googlar ordet så kommer följande förklaring: en stillsam känsla av att något känslomässigt (positivt) betydelsefullt är över och aldrig kommer tillbaka…

Idag har sommargästerna, fåren Polarn och Pyret, flyttat från gården i Tänger. Snart tar vi vårt pick och pack och flyttar tillbaka till huset i stan, där ”ute” inte är lika nära men där vi trivs bra. Det är alltid lite tungt, men tacksamheten över att ha båda möjligheterna tar över. Nej, det är ingen sorg det här, utan en skön, seg, långsam känsla av tacksamhet över nåt betydelsefullt. Den drar in som dimmorna augusti och lättar i september.

Likes

Comments

Efter nästan tre veckor som stugvärdar i Viterskalstugan och 11km vandring, kom vi tillbaka till Hemavan ikväll, till Kungsledens ände, eller början om du väljer att gå norrut. Okristligt tidigt i morron bitti flyger vi hemåt.

På de här veckorna har våren gått över i sommar på fjället. Det blommar för fullt nu och de stora snöfälten som fanns när vi kom är nästintill borta. Det vi åkte kana på första dagen finns det bara lite kvar av. Det är fortfarande fantastiskt vackra, långa och ljusa kvällar och nätter. Ändå är det stor skillnad på var och när solen går ner bakom horisonten. Årstiderna går fort. Om bara nån vecka är det höst.

Vad tar jag med mig från de här veckorna? Att få uppleva en vardag i den här fantastiska miljön har varit väldigt speciellt. Att bo mitt ibland de här mäktiga bergen... Jag gillar att resa och stanna på en plats så länge att jag måste tvätta kläder. När jag hänger kläder på tork, då känns det liksom lite som hemma. Gillar att lära känna nya platser på det sättet. Jag har tvättat kläder och gjort sista sköljningen i fjällbäcken här utanför. Jag har borstat tänderna med fantastisk vy omkring mig varje dag. Att få vara utomhus, sådär naturligt mest hela dagarna, det är liksom livet på en pinne!

Jag har inte tagit fram plånboken en enda gång. Tittat på väderprognosen många gånger men vetat att det troligen inte stämmer helt ändå. Det kan vara många svängningar på en dag. Men sån tur vi haft med vädret!

Och så alla möten med vandrare av alla de slag! Som Gunnel som kom sent en kväll från Hemavan. Trött och tyngd av en alldeles för stor och tung ryggsäck. Men som hon strålade och njöt av dagarna här. Av saften som vi gav henne när hon äntligen var framme. Inte gjorde det nåt att det spöregnade emellanåt. Hon bara njöt av tystnaden, naturen och inte minst av livet i stugan.

Minns glada Bengt som startade sin vandring till Abisko på sin 60-årsdag. Vi och ett gäng unga vandrare överraskade med sång och hurrarop och en mazarin till kaffet han kokade utanför stugan.

Och så de unga killarna som kilade upp på Norra Sytertoppen (1767möh) och tillbaka på 4,5timme (man räknar med ett dagsverke) och sen gjorde upp en eld och drack vin och rökte egenhändigt rullade cigaretter.

Och inte minst alla barnfamiljer - och det är många! Lek i bäckarna och hopp och skutt. En av dem hade fyra barn, den yngsta 4år, och de hade börjat vandringen flera fjällstugor bort.

Alla som kommit till oss som sista anhalt efter veckors vandring längs hela Kungsleden. Våndan över att det snart är över...

Unga och gamla, olika nationaliteter, erfarna, vältränade och snabba och de som testar fjäll och vandring för allra första gången. "Alla var där" skulle man kunna säga. På gott och ont förstås, det kostar på naturen. Men mest gott ändå att många har en längtan ut.

Minns förstås också alla förmiddagstimmar som jag haft möjlighet att springa, gå, lufsa, klättra uppför och vada... Yogan mitt bland bergen. Fantastiskt att få röra sig på det sättet! Och dessa galet kalla bad. Jag älskar allt det! Det blev ett sista bad idag innan vi gick. Lovely!

Tack Kristina för att just jag fick frågan att följa med dig som stugvärd i STF-stugan de här veckorna! Jag kan inte nog säga hur mycket jag uppskattar den möjligheten. Tack för himla bra samarbete och att du delat med dig av din erfarenhet! Tack för vänskap, roliga och givande prat, skratt och dans i stugan. Jodå, jag har fått ännu mer blodad fjälltand! Och jag längtar redan efter att vara ännu mer utomhus.

Likes

Comments

Reflektion efter gårdagens löptur genom Syterpasset. Det gick lätt som bara den bort mot raststugan som ligger i andra änden av passet, det där vackra som är som en stor famn. Vädret var verkligen sisådär. Sommarfjällkallt och blåsigt. Efter en liten paus inne i raststugan efter en knapp timme, var det dags att återvända. Samma väg tillbaka. Då gick det upp för mig direkt,att jag på vägen dit sprungit i riktig medvind, vilket innebar att nu var det dags för rejäl motvind, och regn uppepå det. Jag kom att tänka på att jag inte reflekterat över medvinden på vägen dit. Inte njutit nämnvärt av just den, inte heller av att det inte regnat trots att det hängde i luften. Bara tagit det liksom. Motvinden däremot, den la jag märke till direkt, liksom regnet... Kom att fundera på om man kan njuta av medvind, på springturen och i livet i övrigt, i efterhand? Liksom när man är på väg i motvind? Kom återigen fram till att det är bäst att inte chansa. Att njuta, reflektera över och lägga märke till allt det bra och medvinden man har omkring sig, hela tiden varje dag när man har det, i stort och smått. Då räcker den även till vägen tillbaka. Det gäller bara att påminna sig. Det är en själv som får mer glädje. Måste vara bra, tänker jag!

Likes

Comments

En vecka av nästan tre har jag varit här med min goda vän Kristina. Hon som tillbringat många månader och sammanlagt år i fjällvärlden och STF-stugorna. Hon som är som en fjälluppslagsbok och vet hur man stoppar in ytterligare ett par familjer i en redan full stuga och hur man får folk att dela säng för att få plats med fler, utan att bilda nya familjekonstellationer (så vitt vi vet än så länge...). Förutom all hennes kunskap om fjällen och växterna och allt annat! Och inte minst sällskapet förstås! Ovärderligt, och jag gör vad jag kan för att suga i mig av detta!

Mitt i den här fantastiskt vackra och svindlande fjällvärlden blir det en vardag. Vi städar stugorna och dasset. Fixar med sånt som behöver fixas. Tvättar kläderna i såpa som sen får torka i fjällvindarna. Vi hämtar vatten i bäcken med den vackraste utsikten, och jag kan inte låta bli att insupa den varje gång. Och så myggjävlarna. De som hittar en direkt om man hittar lä. Och självklart får vi sköna timmar ute bland fjällen.

Bad blir det i jocken så gott som varje dag. Tvättar mig med samma såpa som jag tvättar kläderna med och ligger där raklång i det ganska grunda vattnet och rullar runt som en korv på macken för att bli blöt på både fram- och baksidan. Lika gruvsamt som det är vareviga gång innan doppet, lika ljuvligt är det när det är gjort, och aldrig nånsin känner jag mig lika ren. Älskar den där kalla känslan i skinnet och att lukta nytvättad trasmatta! Har gjort ett försök att tvätta håret på samma sätt. Utfallet var minst sagt dåligt... vi behöver inte gå in närmare på det, men nu har jag inhandlat en liten tub schampo i vår butik.

Har också insett att alla olika typer av människor och hundar vill vistas i fjällen. Alla "typer" dyker upp liksom alla olika åldrar. Här ute är alla lika, men ändå olika såklart. Bergen och naturen gör ingen skillnad. Jag har inte hört en människa prata jobb och vet inte vad någon av besökarna jag träffat arbetar med.

Förutom frågor om vädret och om turer i närområdet, så är "vad är det för dag?" den vanligaste. Jag antar att de tycker att vi stugvärdar ändå borde ha koll på det. Stress existerar inte och jag har förstått att senaste åren har det blivit mindre jagande och mer njutning. Man jagar inte toppar och kilometer i samma utsträckning längre. Njutningen är det viktigaste.

Maten blir förstås annorlunda mot vad vi vanligtvis äter hemma. En hel del torkat, så gott som inga färskvaror. Oftast smakar det gudagott och så långt det är möjligt äter vi utomhus. Fascinerades härom dagen av den svenska familjen som lagade sin middag på Trangiakök och åt sin mat med pinnar!

Men jag fascineras ännu mer av 90-åringen, den ståtlige rakryggade mannen, som anlände med sitt sällskap i helikopter idag för sitt eget lite försenade födelsedagsfirande. Det var lite för långt att gå ända hit, men han ville så gärna gå en tur i Syterpasset. Vilken kung!

Fantastiska dagar med mycket fjäll och rörelse, en hel del jobb, härliga möten - på sätt och vis en helt ny värld!

Likes

Comments

Tänk att nu är det midsommar igen! Ett helt år har gått sen förra gången. Det ligger nära till hands att säga ”men guuud va fort det går!”. Så ofta vi säger att ”tiden går fort”! Ibland tror jag att vi gör det av bara farten. Men tänk efter va mycket som hänt sen förra midsommarafton! En himla massa roliga och bra saker. En hel del tunga och jobbiga händelser. En väldig massa vardagliga grejer, ja ni vet… plocka ur diskmaskinen, tanka, koka kaffe, klippa håret, handla mat…

Vi har firat födelsedagar, några nya människor har fötts och några har lämnat oss. När man tänker efter och plockar upp de här olika minnena av allt som hänt, så känns det faktiskt som ungefär ett år sen det var midsommar senast. Om vi ger oss själva tid att stanna upp och reflektera över sånt som händer, så går ju tiden alldeles precis så fort som den ska gå.

För handen på hjärtat, vi har en tendens att snurra till det och skynda på saker och ting! Det kan tänkas att vi har stressat för att hinna med allt på våren och försommaren? Nån som känner igen sig? Avslutningar av alla slag, planteringar och premiärgrillning, lite brunare ben och bikinivånda. Till midsommar ska laxen gravas och sillen läggas in, tårtan ska fixas och övdiln ska strykas och vi måste hinna klart allt det där på jobbet.

Allt ska hinnas med. Men kan det möjligtvis vara så att vi har stoppat in för mycket i den där tiden, om den inte räcker till?

Jag har tänkt mycket på naturen på sistone. Naturen den hinner liksom alltid i tid. Trots att det har varit så kallt och vintern dröjde sig kvar så länge, så ser den till att hinna med det den ska i slutänden - utan ”att-göra-listor”. Vitsipporna, häggen, liljekonvaljerna, och syrenerna som alltid kommer i tid till skolavslutningen. Och varje år så ser midsommarblomstren till att vi får blommor i midsommarstången.

Naturen skyndar och stressar inte. Blommorna tävlar inte - de bara blommar! Ta maskrosorna som exempel, jag tycker att de är så coola! Solgula, rakryggade och strålande! De bryr sig liksom inte om att vi har bestämt oss för att inte gilla dem, att de anses vara ogräs för att vi vill ha perfekta och släta gräsmattor. Nejdå, de kommer tillbaka lika stolta och självklart gula med sånt självförtroende. Och som de växer! Genom asfalt och upp mellan stenar. De bara blommar med sån kraft och energi - så inspirerande!

Just nu är naturen i sitt allra, allra mesta och bästa! Den är liksom maxad i de mest varierande färger och nyanser. Och göken gal och fågelungarna piper under takåsarna och i holkarna. Kvällarna är så där långa och ljusa som vi drömmer om hela året. Det är nu vi har möjlighet att stanna upp och fånga de här ögonblicken. Stanna upp så tiden blir så där perfekt lagom lång som den ska vara.

Lite längre framåt hösten har naturen förstånd att växla ner. Den drar ner på farten, stänger ner och av, vilar för att orka med ett nytt år. Kanske nåt vi också skulle ta efter på hösten, då när vi människor istället gasar på för fullt igen, startar nya projekt, börjar på kurser och tänder lysrör för att hinna med att se allt i mörkret.

Jag tror att det är en bra idé att inspireras av naturen och ta efter, i alla fall en del. Till exempel maskrosornas iver och naturens sätt att bara se till att saker händer utan att stressa. Ansträngningslöst liksom. Då kanske året blir så där långt som det är på riktigt!

Likes

Comments

"Jag har alltid tyckt att min bästa ålder är just nu." Så sa hon så länge hon på nåt vis kunde, min kloka svärmor. Det bär jag med mig väldigt nära, inte minst nu när det är dags att fylla år igen.

Jag har tänkt mycket på snacket om ålders- och ungdomsfixeringen som vi hör och ser omkring oss. Är det inte så, att vi i själva verket skapar den fixeringen själva? Tradigt och tjatigt, tycker jag. Och är det inte dags att vi lägger ner den? Alltså var och en av oss!

Hur ofta har jag inte hört när det kommer till prat om ålder, att ”jag slutade fylla vid 25."? Så dumt, tycker jag! Jag fyller 49 och kan knappast tänka mig nåt mer långrandigt än att stanna vid samma ålder resten av livet. Jag har redan varit 25, det var helt rätt då men jag behöver inte vara det igen. Jag vill prova en ny ålder nu! 49. Det känns som att jag vill låta ungdomen och de åren få vara ifred, på nåt sätt.

Kan det vara så att vi blandar ihop ”rädslan” över rynkorna och annat som har med själva kroppen att göra (det som vi inte kan påverka mer än till viss del) med rädslan över att tappa lusten, tappa längtan efter att testa nytt, sluta vara lite galen eller dansa ”like noone is watching” (det som vi har möjlighet att påverka själva, utifrån nya förutsättningar)?

Dessutom tänker jag så här, att om jag skulle påstå att jag är 25, så skulle vem som helst med skaplig syn, tycka att jag är den rynkigaste och mossigaste 25-åring som skådats. Det är väl allra mest patetiskt? Och vad tror ni att de yngre tänker om såna påståenden? Smartare vore väl då att "ljuga" åt andra hållet och lägga på sisådär 10-15år. Då skulle man möjligtvis få effekten att se yngre ut än sin ålder, om det nu är nåt att eftersträva.

Jag tycker dessutom att det är direkt olämpligt att resonera på det här sättet tillsammans med yngre människor! Just "där" skapas väl mycket av åldersfixeringen och åldersnojan? Vi borde istället sälja in vår ålder så att ungdomarna har nåt att se fram emot! Så som min kloka, fina svärmor gjorde, utan att predika det minsta lilla.

Att kämpa mot sin ålder, (som började då vi föddes och våra föräldrar med stor sannolikhet var lyckliga över det), känns tämligen hopplöst och det är en av de få saker man inte kan göra nåt åt här i livet. Det är dags att vi börjar uppskatta just den ålder som vi har och står för den! Jag menar rätt upp och ner bara, utan krusiduller! Att vi tar vara på fördelarna och den nya kunskap och de idéer som våra yngre medmänniskor har, och på samma sätt uppskattar och lär oss av dem som är äldre och deras erfarenhet? Om vi nu ska prata ålder över huvud taget, stå för just den som du är i. Uppskatta de du redan varit i och förlita dig på att de som kommer också kommer att ha sina fördelar. Så tycker jag och hoppas att fler i olika åldrar håller med.

/Maria 49 (och ser ut som typ runt 50)


Likes

Comments

Har kommit fram till att det allt som oftast är bäst att inte planera för mycket! Det klart man måste göra det i stora drag för att få saker gjorda, men kanske inte minutiöst och till punkt och pricka? Så många gånger som saker och ting har ramlat på plats och blivit så perfekta, när tiden fått ha sin gång. 

Senast i helgen när vi åkte till Funäsdalen och Fjällnäs för att hälsa på Maja. En lämplig helg bestämdes ganska tidigt utifrån Magnus schema på Räddningstjänsten och Majas, som jobbar på fjällhotellet. Bingo - vi hittade en helg som funkade! Långt senare fick vi klart för oss, att även våra goda vänner planerat en tur till Funäsdalen samma helg, för att hälsa på andra goda vänner som bor där uppe. Bingo igen! Plötsligt var vi 12 personer som kunde ses och äta tillsammans på trevligaste sätt på fredag kväll. Jag föreställer mig, att om vi hade gjort det minsta lilla försök att i god tid planera in en helg för oss alla, så hade det varit stört omöjligt. Det bara ramlade på plats, liksom!

Och förra veckan… Då hörde vi av oss på torsdag kväll till en god vän, som vi inte träffat på länge. Kom och hälsa på, vi längtar efter dig, var budskapet. Hans plan hade varit att resa utomlands, men av olika anledningar så blev det inte så. Hade vi hört av oss tidigare, hade det alltså inte funkat, eftersom han då hade räknat med att vara bortrest. Nu gick det utmärkt, han kom dagen efter och stannade hela helgen! Korta puckar är melodin!

Min resa till Sri Lanka var ett annat exempel på detta. Självklart fanns en plan, men den var gjord i väldigt stora penseldrag. Jag kände tidigt att jag inte kunde planera resan i detalj hemifrån. Hur skulle jag kunna veta? Vad vill jag se? Var vill jag dröja mig kvar och vilka människor träffar jag på vägen? Hur lång tid tar det ena och det andra? På plats blev det så enkelt, allt det som kändes så främmande att bestämma hemma vid köksbordet. Vad mycket jag hade missat om oron hade gjort att jag planerat det mesta hemifrån!

Det vill liksom gärna bli bra om tiden får ha sin gång. Jag tror att oftare än man kan tänka sig finns det utrymme att vänta in och se vad som ramlar på plats. Jodå, jag vet att man måste planera emellanåt, men det behövs det troligen ingen påminnelse om eftersom vi oftare har kontrollbehov över hur allt ska bli.

Att vädret var på vår sida i Fjällnäs och Funäsdalen, kan knappast tillskrivas det oplanerade, men helt klart är det så, att om förväntningarna inte är för högt ställda, så överträffas de nästan alltid! Det gjorde de den här gången också, med en dag med strålande sol och två dagar med växlande väder.

För övrigt var Fjällnäs, fjällhotellet som öppnades redan 1882, makalöst trivsamt och mysigt! Här delas året upp i åtta årstider, och nu har de nyligen gått in i Snöbeklädd vår. Det hörs att det är en vacker tid! Du kan läsa mer om årstiderna här: http://www.fjallnas.se/sv/atta-arstider/.

Vacker natur, fjällmiljö och sjön in på knuten. Sparkarna stod uppradade för gästerna och den allra godaste frukosten serverades, smakfullt och generöst på små tallrikar. Stämningen var lågmäld, trivsam och rummen vilsamt och snyggt inredda. Det var bara att njuta!

Likes

Comments

Dricksvatten i kranen, hårdbrömacka, en varm dusch, den allra skönaste sängen och nära och kära... Tänk så uppenbart det blir när man varit ifrån det ett tag, så mycket man har omkring sig att uppskatta. Hemkommen efter en lång hemresa utan komplikationer.

Påfylld till brädden av intryck och framför allt människors vänlighet och nyfikenhet. Påfylld av leenden... Mitt i alla oro i världen så finns en ö i Indiska Oceanen med ett vänligt folk där i dagsläget olika religioner lever fredligt sida vid sida. Buddhister, hinduer, kristna och muslimer.

Så många människor jag mött. Förmodligen kommer jag inte träffa dem igen, även om det i stundens ögonblick kan kännas så. Det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är där och då. Minnena och ögonblicken har för evigt en plats i mig.

Tack till er som följt min resa eller delar av den på bloggen. Den får ligga kvar och skvalpa. Det blir flera resor på nära och längre håll. Kanske händer annat som jag vill dela med mig av och kanske nån vill läsa. Min dreamboard sitter kvar på kylskåpet som en påminnelse om det jag vill fylla livet med.

Tack Sri Lanka för fina veckor.

Likes

Comments

I tisdags åkte jag tillbaka till kusten igen, till Negombo, för att avsluta semestern med några dagar på stranden, förhoppningsvis med lite sol. Väderprognosen i inlandet lovade mycket regn, så jag åkte en dag tidigare och skippade ett sånt ”turistmåste”, som hade varit kul att se. Jag kände mig less på många timmar på vägarna och sugen på sol. Åkte en dag tidigare än vad jag hade tänkt mig.

Med en gång satte myggbettshelvetet igång igen! Igår eskalerade det på ett par timmar; benen svällde och jag fick stora bölder och vätske- och blodfyllda blåsor, till viss del även på armarna.

Två hotellänglar skjutsade mig till sjukhuset då jag började känna mig riktigt orolig. Där fick jag träffa en vänlig läkare som hade studerat på Karolinska. Jag fick antihistamin och nåt mer - fixat snabbt som tusan! Och blev ordinerad att stanna inomhus! Ingen sol whatsoever… Två och en halv dag på hotellrummet var ju inte vad jag hade tänkt mig. Jag grämde mig och det kändes för jäv... jättetrist! Men man måste gräma sig klart så fort som möjligt!

Tack vare detta så får jag ändå uppleva ännu mer av lankesernas otroliga välvilja och vänlighet. De båda från hotellet som skjutsade mig till sjukhuset ville inte ha nåt betalt. Receptionspersonalen har kommit upp flera gånger och undrat och frågat om jag vill ha nåt att äta eller behöver byta lakan. Vilka änglar jag omger mig med återigen!

Jag får än en gång imponeras över kroppen som på bästa sätt tar hand om det här, utan att jag faktiskt blir sjuk eller febrig, utan att allmäntillståndet liksom försämras. Jag är så tacksam för det.

Idag har jag dessutom vaknat efter en överraskande god och ovanligt lång natts sömn.

Har haft gott om tid att grotta ner mig i sköna yogafilosofifilmer på Yogobe med Simon Krohn - och då kommer jag att tänka på, att just ”nu” så har jag det alldeles otroligt bra! (även om jag hade räknat med sol och önskat bruna ben istället för rödfläckiga när jag kommer hem…)

Har dessutom en rolig kontakt med läkaren på WhatsApp som gärna vill komma till Sverige! Vem vet, det kanske var det som var meningen med det här?!

Nu ska fuska lite och gå ut och köpa nåt litet gott att äta och kanske kika in i en mörk och sval affär med fina klänningar.

Sen kanske det är rätt läge att börja titta på SKAM?

Tacksam är ordet för dagen!

Likes

Comments