Tänkte skriva ett annat viktigt inlägg ikväll, men eftersom jag känner att jag är alldeles för trött och sliten för att orka vara kreativ, så blir det ett par bilder från Stockholm istället. Supernöjd med resan. Vi besökte bland annat Gamla stan, Gröna lund, USA godis & Vasa museet. Hade en toppendag med grabbarna i mitt liv, längtar redan tillbaka!



Med en massa jävla kärlek,
Nadia

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Haft lite för mig så har inte hunnit skriva om mitt besök på Hällefors herrgård förre helgen! Det var en speciell resa för mig, då jag för första gången fick träffa mina mer avlägsna biologiska släktingar. Jag har alltid längtat efter en stor familj. Trots att jag alltid hävdat att det kvittar om det är biologiskt eller ej, familj är familj oavsett om man delar blod eller inte, så tyckte jag att det var väldigt spännande och intressant att få stifta bekantskap med dem. Det var jag & morsan som åkte till Hällefors herrgård för att möta upp hennes tre kusiner. En utav dem, Tone, hade släktforskat och fått fram en massa information om vår förfäder. När hon visade oss släktträdet hon satt ihop senare under kvällen (helt otroligt, vilket jobb!!) och jag äntligen fick se svart på vitt att jag också HAR en släkt därute, även om den för mig tyvärr hittills är rätt okänd, så pirrade det av glädje i hela kroppen. Tone var bra på att berätta och trots att hon inte ens vuxit upp med sina föräldrar så hade hon fått fram massor av fakta. När jag kröp ner under täcket i den mjuka sängen uppe i rummet med blommiga tapeter på kvällen så var det med insikten om att vi har levande släktingar i både Australien, Frankrike och England. Dessutom att min morfarsmor troligtvis var same och att då sameblod rinner i mina ådror. Eftersom hela min älskade morfars släkt kom från Norrland så blev jag inte direkt förvånad. Det var nog det bästa på hela resan, morfar...Att äntligen få veta mer om min mest älskade släkting som kroppsligt lämnade mig vid tolv års ålder. Själsligt lämnade han mig aldrig och jag vet att det är han som är min skyddsängel. Det var så mysigt att få sitta och lyssna på hur kusinerna; vars föräldrar då var syskon till morfar, visade kort på honom och berättade. Jag tänkte att jag skulle visa er några utav bilderna jag fick se, och även tog på herrgården vi besökte.



Herrgårdsbyggnaden samt hall & uppehållsrum. Like the style!

Två utav rummen på herrgården. Rummen var verkligen annorlunda! Det till vänster är vårat och det till höger Ankis, en utav morsans kusiner. Tyckte det var så häftigt så var tvungen att ta kort på det också. Kan ju säga att min kreativitet flödade här.

Här ser ni ett par gamla foton på min släkt. 1:a bilden föreställer min gammelfarmor, hon som med största sannolikhet var same. Det syns bara man ser på henne tycker jag. 2:a bilden är en stor del av min morfars släkt samlad på, med morfar längst ut till höger. 3:e bilden är det min älskade morfar med sin älskade pipa i fokus. Bilden nedanför den föreställer också delar utav släkten, med min morfars tvillingsyster Bibbi till vänster, morfar och min mormor. De två svartvita bilderna föreställer min gammelfarmor & hennes nya man, Erik, som var en tvättäkta norrlänning och min gammelfarfar längst ner på sista bilden.

Här visar Tone oss släktträdet hon ställt samman.

Jag blir nyfiken på de Norrländska skogarna när jag tänker på morfar. Han är den enda jag träffat som kunnat  prata med djuren och han lärde mig att älska dem och dess natur. Dessutom så är det han och ingen annan som berikat mig med min livliga fantasi, något som jag aldrig kommer sluta tacka honom för. Jag hade en underbar resa och längtar redan tills vi ses nästa gång! Imorgon väntar en annan, kanske lite mindre omtumlande resa men ändå så spännande! För första gången ska jag och mina grabbar, Jim & John åka iväg tillsammans. Stockholm en heldag, tåget går kl 06 imorgon bitti och hem 22 på kvällen. Så antar att det är hög tid att försöka tvångssova nu.

Med kärlek,
Nadia


Likes

Comments

Jag måste återigen tacka alla ni som delade inlägget igår på facebook angående mannen som tog sig in i vår, och grannens lägenhet. Det glädjer mig att jag fått så positiva reaktioner på min efterlysning. Människor har kommit fram idag, kramat om och frågat hur det var med oss. Medmänsklighet - en bristvara i det här landet men alltid sååå välkommen när den blommar upp. Självklart har jag tänkt på det som hände igår och katastroftankarna vägrar lämna huvudet. Nu är jag en "Tänk om", människa, inte något bra i ett sådant här sammanhang. En sak är iallafall säker - Jag kommer aldrig mer glömma att låsa dörren!

Annars har det inte hänt något särskilt. Jag gick upp sex i morse & jobbade. Var som en zombie hela förmiddagen (sov inte bra alls i natt vilket ni säkert förstår), och kvicknade typ inte till förrns vid lunchtid. Klockan fyra fick jag gå hem och då hade jag varit på jobbet i nio timmar. Jag är så glad att jag vågade avsäga mig mina 13 timmars pass när jag kände att det aldrig skulle fungera. Min diagnos gör att jag blir dubbelt så trött än vad normala personer blir. Hjärnan tar upp så grymt mycket intryck, och jag kände helt enkelt att efter nio timmar gör jag inte ett bra jobb. Det är för pensionärernas skull jag är där och då vill jag göra ett så bra jobb som möjligt under dem timmarna jag är en del utav deras liv. Jag vill ge en stor tumme upp till fågelsången för deras bemötande gentemot oss med funktionsnedsättning. Jag har bara blivit peppad. Cheferna har tyckt att min diagnos enbart är en tillgång och jag får så mycket beröm. För någon som mig som tidigare bara blivit illa behandlad och överkörd på sina arbetsplatser så är det ett sådant lyft. Jag vill höja mina armar och skrika till hela världen:" Titta, JAG kan! Jag fick på de där stödstrumporna ALLDELES ensam, trots min motoriska störning. Jag lyckades byta blöja utan hjälp alls. Det kanske gick lite långsammare men jag gjorde det på ett bra och försiktigt sätt, och jag klarade det! Jag kan ge alla boenden på B1 en bra vardag och ett fint bemötande. De kramar om mig varje dag, det är ett klockrent bevis på att jag KUNDE , jag också!"

Nu blir det att skriva lite (yes, mitt flow är igång igen, jag är kreativ!), och sedan kudden. Har varit hemifrån en vecka nu, och imorgon är det sista rycket. Drar på kusinträff med morsan någonstans i landet och kommer hem på söndag. Datorn följer med så jag hoppas på wifi.

Ha det toppen tills vi hörs igen!
Med all världens kärlek,
Nadia.







Jag avskyr verkligen att vara med på bild. Men ikväll bjuder jag på den här. Ser lite vindögd ut, men det får ni stå ut med. Klänningen är en av dem få som faktiskt passar min kropp... Köpt på wish för 50 spänn! 

Likes

Comments

Som många av er redan vet, så var vi med om en väldigt obehaglig händelse idag.
John skulle vara barnvakt åt Charlie medan jag & Jim tog en raid nere på stan (Pokemon GO för er som inte är så insatta). Charlie satt framför Tv:n, och John gick ut utanför porten med våran blandrastik Chima för en minuts kisspaus. Plötsligt ser John en man komma emot honom. Mannen var vuxen och hade, som John beskrev det senare, ett väldigt konstigt sätt att bete sig på. John flyttade sig lite för att upptäcka att mannen följde efter. Han kom fram till John och frågade vart Bilmetro låg. John förklarade för mannen, som nickade, sa adjö och försvann in i vårt trapphuset. Inget konstigt med det, kanske han skulle hälsa på någon. När John sedan direkt efter själv går in får han en chock. Denna man har öppnat våran ytterdörr (!?)  och befinner sig i våran hall. John skriker åt honom ("Vad gör du?! Du kan ju inte gå in i andras hem utan att knacka!" ). Mannen försöker då dra igen dörren och låsa in sig tillsammans med Charlie, 2,5 år gammal. John får självfallet panik och sliter upp dörren och säger åt mannen att försvinna. Mannen svamlar något om att en Denise skulle bo där, och att han tappat sina bilnycklar hos denna. Sedan ber han om ursäkt och försvinner. John är skakad vilket är fullt förståeligt och Jim kommer hem direkt när han ringer och berättar. Ett par timmar senare plingar det vid flera tillfällen på vår dörr. Det är återigen den hör mannen, som står utanför och bara stirrar. Jim ber honom försvinna och säger att vi ringer polisen om han inte kommer tillbaka. Han dyker inte upp igen.

Jim stöter ihop med vår granne som berättar om sin upplevelse, som tagen ur en skräckfilm.
Hon och hennes två barn låg och sov. Den yngsta pojken ska ha hört ljud inifrån toaletten, där det sedan visar sig att samma man som varit inne hos oss befinner sig, ätandes på mat som han plockat ur familjens kylskåp. Av röran att döma; sopor, disk, ihopvikta kartonger och dyl. så har mannen befunnit sig i lögenheten en bra stund medans familjen sov. Som kvinnan själv sa till mig, "Vad hade hänt om han upptäckt min son? Om han var så påverkad att han trodde att han befann sig i sitt eget hem, vad hade han då gjort med oss som blivit inkräktare?" Grabben blev självklart jätterädd och känner sig inte alls trygg hemma längre! Mannen ska ha tagit pojkens sparcykel med sig när han lämnade lägenheten. Efter sig lämnade han en leksak som visades sig tillhöra vår dotter Charlie... Något han plockat med sig från vår lägenhet.
John ser honom sista gången kring femtiden då han ser honom stå på gångvägen vid Prästgärdsskolan och stirra rakt framför sig. Han ska också ha setts åkande på sparkcykeln i området vid Åsen där vi bor. Ytterligare en granne i vårt trapphuset berättar att han vankat fram och tillbaka sedan klockan sex i morse utanför våra lägenheter. Vem är mannen? Eftersom han är uppenbarligen väldigt sjuk eller väldigt påverkad, kan han också vara väldigt farlig. Om någon har sett honom så kontakta genast polisen! Vi har gjort en anmälan, och dem ser allvarligt på den.

Såhär skrev jag tidigare idag. Dagen har varit omtumlande och många "Tänk om", tankar har snirklat i huvudet. Tänk om han hunnit låsa in sig med Charlie, och sedan blivit överrumplad över att han inte var ensam i lägenheten? Eller om han varit beväpnad och gått till attack mot John när han försökte skydda sin lillasyster? Allt man läser om i tidningen blir plötsligt verklighet. Det är svårt att begripa. ;Människor som tar sig in i lägenheten, allvarligt drogpåverkade...Sådant händer på film. Eller i storstäderna. Definitivt inte hos oss ute på landsbygden. Men idag hände det. I min stad, i mitt trapphus, i MITT hem. Inte blev det bättre av att polisen blev eld och lågor, och genast pratade om att skicka ut folk för att leta efter mannen. Någonstans tänker man på honom också, nu när den största chocken lagt sig. På hans anhöriga. Föräldrar, flickvän, vänner och övrig familj.

Tack vare ERT stora delande på facebook så blev jag precis uppringd av en man. Han var pappa till mannen som tagit sig in i våra lägenheter. Jag fick ett fantastiskt bemötande, vilket underbar människa. Pappan bad så hemskt mycket om ursäkt och förklarade att sonen var fast i ett stort drogmissbruk och var väldigt illa däran. Pappan skulle skjutsa sonen till tåget imorse, men han dök aldrig upp och familjen fick genast onda aningar. Flera timmar senare såg dem honom komma åkande på en sparkcykel från Åsen hållet. Han var helt borta och svimmade kortefter. De körde hem honom med en klump i magen, men också med vetskapen om att det inte kunde göra något. "Vad är det för mening att köra honom till psyk, när han kan skriva ut sig nästa dag?" sa den desperata pappan till mig i telefonen. "Då är det bättre att polisen får ta itu med det här imorgon istället." Jag kände verkligen med den här pappan. Å vad jag kände med honom. För trots att deras son är vuxen, så är han alltid deras son. Att se sitt barn tyna bort på det här viset måste vara bland det värsta man kan uppleva. De berättade att sonen inte var farlig, men som alla känner till; droger kan göra vem som helst både till ett offer och en mördare. Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att den här grabben får hjälp att ta sig ur sitt missbruk innan det händer något riktigt, riktigt allvarligt. Det här var illa nog. Ett helt grannskap sattes i skräck och många barn har svårt att somna ikväll. Jag kommer också ha lite svårt att somna, framförallt för att jag förstår vilken situation föräldrarna befinner sig i.

Tack till ALLA som delade mitt inlägg! Utan er hade vi aldrig fått kontakt med den här mannen, och då hade vi fortfarande undrat. Oron sitter kvar (ingen vet vart mannen befinner sig i nuläget, men jag hoppas att han har tak över huvudet), men det känns bra att få ett svar och en identitet på mannen. Konstigt nog känns det alltid skönt att få se ett ansikte och ett namn framför sig. Jag uppger inga sådana uppgifter här i mitt inlägg som ni säkert förstår. Dem som behöver veta, vet. Tack till den modiga pappan som ville be om ursäkt för sin sons vägnar. Jag beundrar ditt mod.

#jag väljer att posta detta i efterlysningen på Facebook med tanke på hur många som berörts av det inträffade och känt både frustration och rädsla. Nu kan alla som vill ha tillgång till informationen. ​​Spridning på internet är både bra och livsfarligt. I det här fallet så var det bra. Tack vare den spridning som min efterlysning fick, så kan nu mannen som är väldigt illa däran,  få stöd och hjälp då anhöriga blivit underrättade. Ta hand om varandra. 

Med kärlek,
Nadia.












Likes

Comments

Jag är precis som du men ändå alldeles olik.

Jag känner samma känslor, upplever samma saker. Bara lite mer. När jag är glad är jag överlycklig. När jag är arg är jag förbannad. När jag är ledsen är jag förtvivlad.
När någon sårar mig känns det som om hela världen går under. När jag får en kram blir allt genast bra igen hur illa det än var alldeles nyss.

Ibland tar jag allt personligt. Allting som händer känns riktat mot mig. Och eftersom jag saknar en ventil i min hjärna så måste allting komma ut på annat sätt, oftast genom munnen. Jag kanske låter ilsken. Du kanske tycker att jag överdriver. Men eftersom jag saknar den där ventilen som du har, så blir saker som sker väldigt stora för mig. Jag får ingen chans att sortera upp tankarna och rensa bort det dåliga. Det som inte är realistiskt.

Jag är ingen dålig lyssnare men ibland har jag svårt att koncentrera mig. Droppandet från kranen, en bil som kör förbi, ett par på en bänk; allting som du med hjälp av din ventil kan sålla bort stannar kvar i huvudet hos mig. Jag ser dina läppar röra sig men ibland, jag är ledsen, så klarar jag inte av att höra vad du säger trots att jag verkligen försöker. Jag gör det inte för att nonchalera dig utan för att det finns så mycket annat att lyssna på. Och är vi i ett helt tyst rum så lyssnar jag istället på tystnaden som blandas med tankarna i mitt huvud. För där, där är det aldrig tyst.

Ibland blir du trött på mig för att jag har frågat dig om en sak och sedan nästan genast ställer samma fråga igen.
Nej, jag är inte dum i huvudet, trög eller korkad. Det är bara så att svaret du gett mig försvunnit bland alla andra tankar i mitt huvud. Så då behöver jag fråga igen.
Och kanske en gång till för att det ska fastna ordentligt. För att jag ska komma ihåg.

Att ligga i soffan en hel kväll och titta på film fungerar sällan för mig. Efter en stund börjar det krypa i kroppen, jag tappar min koncentration och tittar på allt annat förutom det som händer på tvskärmen. Då är det min kropp som talar om att jag behöver lite omväxling. Mitt tålamod har tagit slut hur bra jag än tyckte att filmen var. Ge min övertrötta hjärna en paus tio minuter så kan vi fortsätta sen. Min skalle har inte samma förmåga att bearbeta intryck som din och tröttnar fort.

Blir du tokig på mitt eviga fipplande på telefoner, överkastet, kläder och allt annat som jag får mellan fingrarna? Det är bara mitt sätt att göra av med lite energi för att kunna hålla kvar fokus på dig.

Emellanåt känns det kanske som jag inte förstår dig och dina känslor. Men jag förstår så mycket mer än vad jag kan sätta ord på.
För när det är starka känslor i omlopp blir min hjärna styrd av dom och inga ord kan komma över mina läppar. Jag har fullt upp med att hålla ordning på kroppen så att den inte utför oönskade handlingar mot mig själv eller andra.

Slänger jag saker överallt? Kaos är mitt sätt att hålla ordning. Eftersom det är kaos i huvudet på mig jämt så är det då jag känner mig
trygg. Det är då jag känner att jag har kontrollen.

Förvånas du över hur jag kan vara förbannad i ena sekunden och i nästa hur glad som helst? Bli inte det. Mitt humör styrs helt av vilken känsla som får övertaget. Och sådant kan ändras fort. I min hjärna är allt i ständig rörelse. Ibland hinner jag inte med.

Hamnar jag ofta i konflikt med andra? Det är bara för att jag hatar orättvisor och vägrar att se på medan andra människor råkar illa ut.
Att lägga sig i är min specialitet. Jag gör det inte för att vara jobbig utan för att jag saknar den fega spärren som brukar känneteckna människan. Jag saknar ett konsekvenstänk och sätter mig ofta i farliga situationer för att rädda människor jag tycker om eller känner medlidande för.

Du tycker kanske att jag är expert på att skämma ut mig. Du förstår, jag ser inte att vara högljudd, hoppa i vattenpölar eller skratta högt som pinsamt. Jag gör det som faller mig in. Det jag känner för i stunden. Jag har inte tid att fundera på vad andra människor tänker om mig. Det finns så mycket annat som distraherar.

Jag förstår inte instruktioner lika snabbt som du. Ibland kanske någon har förklarat samma sak för mig tio gånger utan att jag fattat ett smack. Sedan kommer någon annan och jag förstår plötsligt på en gång. För mig handlar det nämligen inte om vad du säger utan hur du säger det.

Trött på att jag tappar bort nycklarna varje gång vi ska någonstans för att sedan alltid finna dem i jackfickan när vi kommer hem?
Det är bara att du vänjer dig. Min hjärna är så upptagen av omgivningen att den inte har tid att komma ihåg vart sakerna hamnar. Jag lägger ifrån mig dem utan att tänka på det.

Vi med ADHD/ADD är intensiva. Vi känner mer. Vi hatar mer. Vi sörjer mer.
Men vi älskar också mer. För när vi älskar någon så gör vi det inte bara med hjärtat utan med hela kroppen.
När du känner att du inte orkar vara förstående längre- gå ut. Ta en paus. Ta en paus från oss, för vi kan vara nog så påfrestande. Det händer alltid något när vi är med. Vi är i ständig rörelse. Men vi är inte bara intensiva och hyperaktiva. Vi är också både intelligenta och kreativa. Vi har bara ett annat sätt att tänka på, eftersom vi saknar den där ventilen. Vi har för att överleva skapat vårt egna lilla sätt att vara och agera. Det måste du låta oss få. Och ger du oss den chansen, chansen att få vara precis den vi är, låter oss få ta tillvara på allt positivt som vårat handikapp medför så kommer du att se hur mycket vi har att ge dig. Du kommer att förstå. Och vara stolt över att just du får följa med på vår resa och upptäcka världen i vårat perspektiv.

Likes

Comments

Det här är första gången som jag sitter vid datan på nästan en vecka. Jag har haft ett par tuffa dagar med ångest och känt att jag mår bäst av att vara ifrån internetvärlden lite. Nu mår jag bättre trots att jag drabbats av en envis skitförkylning och sitter och snorar och hostar.


När jag mådde som sämst, under tisdagen och onsdagen, var det verkligen kämpigt. Jag får ångest ibland utan att riktigt veta varför. Det är verkligen svårt att förklara för någon som inte upplevt det. Även för dem som själva upplever det, då ångesten har lika många ansikten som det finns sandkorn i ett timglas. En del får svårt att andas, en del gråter, skriker, svimmar eller slår sönder saker. Vissa spyr och andra skadar sig. Jag blir typ... avstängd. Det låter jättekonstigt eftersom jag vanligtvis har en väldigt utåtagerande form av adhd. När jag var yngre tog jag ofta till våld både mot mig själv och mot andra, något som jag tack & lov som vuxen lärt mig hantera. Självklart kan jag få mina outflips nu också, tack och lov aldrig med aggressivt agerande, men just när ångesten kommer stänger jag, som annars är så känslig, av helt. Efteråt mår jag jättedåligt och får känsloutbrott som gör att jag ser saker som betydligt större än vad dem är, retar upp mig för minsta lilla och hakar upp mig på småsaker. Finns möjligheten så brukar jag ta en tur med hundarna till sjön när jag känner att stapeln börjar fyllas till bristningsgränsen, sätta mig ner och försöka lugna ner mitt huvud som bara skriker av tankar utan vare sig slut eller början.

Jag kan klandra mig själv och må dåligt i flera dagar efter mina ångestanfall/utbrott. Avsky mig själv, klandra mig för mitt beteende och hata att jag inte kan bete mig normalt och som "alla andra". Det är vid sådana tillfällen jag blir så förbannad varför just jag skulle bli drabbad utav adhd. Om den inte hade funnits så hade mitt liv varit så annorlunda. Jag har ingen medicinering utan har på egen hand genom besvikelser och framgångar, fått lära mig att hantera min sjukdom och svårigheterna som kommer med den, likt dessa knytnävsslag i magen emellanåt. Ni som inte har adhd kan aldrig förstå. Jag kan liksom inte styra mig själv ibland, och ord kommer ur min mun utan att jag menar det. Hur frustrerande låter inte det? Jag är glad att jag fått så bra hjälp via KBT som jag fick för ett par år sedan, och det är något jag rekommenderar. Tyvärr är väntetiderna vansinnigt långa och många får aldrig den hjälp dem behöver innan det faktiskt är för sent.


Många har frågat mig om vad jag menar med den här "Stapeln", som jag ofta brukar prata om, så jag tänkte förklara kortfattat för er. Jag ser mitt känsloliv som en stapel. Eftersom jag är så känslig och inte har någon ventil som sorterar bort alla onödiga känslor som jag plockar upp, så byggs min stapel upp ovanligt fort. Tänk er det där timglaset igen. Sanden rinner dubbelt så fort som den ska göra. När min stapel är fylld till brädden av intryck, känslor och händelser, så rinner det inte över. Det EXPLODERAR. Exploderar utav den spänning som uppstått medan sanden runnit på i alldeles för högt tempo. Efter explosionen rinner sanden i ett något lugnare tempo, men farten ökar successivt och snart kommer stapeln att vara full igen och förbereda sig för nästa explosion. Och försök hindra en explosion. Den kraften eller självbehärskningen besitter ingen människa. Nu låter det som att jag får utbrott var och varannan dag, och så är det absolut inte. Jag har den hårda vägen lärt mig att explodera ensam, ibland en inre explosion som inte ens syns på utsidan, utan bara i att mitt humör är retligt och att jag är känsligare än vanligt. Men ibland, när det sker en händelse som är påfrestande för mig, eller om jag stressat en längre period, så uppstår det lätt konflikt och en explosion. Jag är inte lätt att leva med, vem med adhd är det? Och hur lätt är det för oss att leva med någon som inte förstår sig på oss eller den kamp vi utkämpar varenda dag för att platsa i samhället, hos oss själva och varandra? Jag har bara inte gett upp, och jag är stolt över mig själv. Jag är långt ifrån färdig i min utveckling och jag lär mig något nytt varje dag. Men jag är en bra bit på väg! Och idag mår jag bra. Vilken härlig känsla.

Med kärlek,
Nadia

Likes

Comments

Har ingen vidare bra dag idag. Lite down men framförallt en ångest som besökte mig direkt när jag vaknade imorse. Vet inte vad det beror på, tyvärr har vi med adhd sådana här dagar utan att riktigt veta varför ibland. Det var hur som helst, som rubriken lyder, crusing i helgen. På fredagar var det traktorer och på lördag bilar. Crusingen är Säters största (och enda) händelse på hela året, och enda tillfället då alla i byn kommer ut och syns på gatorna. Jag har inte varit hemma en enda crusing sen jag var tretton, så det kändes rätt snopet när vi plötsligt blev utan barnvakt. Det var Jim som fick längsta strået och vara ute, medan jag fick ta Charlie. Med tanke på hur mycket jag jobbat den här sommaren så förtjänade Jim det.

Fredagen var okej. Vi åkte traktor som duktiga grabbarna, John och hans kompisar, ordnat. Det var första gången för både Charlie och Benjamin som också åkte med, och båda tyckte det var jätte roligt. Sara var rätt nöjd med att bevisa att man VISST kan byta blöja i en svajande, trång fullsatt traktor mitt under en crusing parad. Barnen var jätteduktiga och gick hela vägen hem, hand i hand som vanligt. Säters yngsta kärlekspar!







Igår var det dags för bilarna, vilket innebar mer folk, fylla och oljud. Läste en kompis inlägg på facebook om hur mycket avgaser hon får in i sin lägenhet varje år på crusingen. Fy fan säger jag bara. Tack och lov att man inte bor på stan! Jim och mina vänner skulle på fest hemma hos en annan kompis, Melissa. Den kunde jag förstås inte följa med på, och jag skulle ljuga om jag säger att det inte var snopet att se dem försvinna åt ett annat håll när det var dags att gå hem för kvällen. John kom hem vid tolvtiden (jag är taskig och tycker inte att han har nått att göra ute efter 12), så jag lockade honom med lite gott och en bra skräckfilm.

Imorgon blir det upp klockan sex för att jobba igen. Ska bli spännande att se vad man får för lön i slutet på sommaren. Då ska jag konstatera om det var värt det! ;) Trevlig kväll allihopa, håll tummarna för att min ångest lugnat ner sig tills imorgon, och att Charlie snart somnar...

Med kärlek,
Nadia


Likes

Comments

Har varit lite off med bloggandet ett par dagar. Nu när jag fått sommarjobba har jag verkligen fått prova på att vara vuxen "på riktigt". Hinner knappt hem förrns det är dags att gå dit igen, typ. Lite tråkigt när solen skiner (när jag är ledig regnar det), men jag klagar inte. Trivs bra på jobbet och klirr i kassan behövs när man har en hungrig familj att försörja haha. Måndagen & tisdagen var jag iallafall ledig, och igår var vi på Furuviksparken. Resan dit var planerad sen länge och det var jag, Charlie, Jim och mina föräldrar som åkte. John hävdade bestämt att han blivit för gammal för djurparker och stannade hemma med hundarna och datan. Om jag skulle ge en ärlig beskrivning utav vår dagstripp så passar nog ordet katastrof in bäst.

Vi skulle åka klockan nio. I nästan en timme var vi nere vid bilen och krånglade med remmarna till bilbarnstolen som vägrade länga sig. Morsan slet och svor, jag letade bruksanvisning och svor, Jim gjorde detsamma, farsan värmde sig i trapphuset och Charlie skrek. Kunde inte börja bättre. När vi äntligen kom iväg var vi rejält sena. När vi precis rullat nedför åsenbacken kommer en unge i full fart på cykel, utan hjälm på FEL sida vägen. Att jag lyckades undvika att köra på den är ett under. Precis efteråt när jag kört ut på riksvägen, fortfarande lite kallsvettig, och jag lydigt saktat ner till den angivna hastighetsgränsen 60 alldeles innan rondellen & var mitt uppe i ett körfältsbyte, kommer en idiot körande i minst 90. Denna får tvärnita för att inte köra rakt in i oss, och tutar upprört. Bara att konstatera, vissa har verkligen hittat sitt körkort i flingpaketet. I Skedvi spydde Charlie ner både sig själv och bilen. Hon har aldrig varit åksjuk tidigare, så vi funderade om hon blivit magsjuk. Bara stanna, plocka ur, torka och åka igen. En kvart senare gjorde hon om samma sak och vi upprepade proceduren, alla måttligt irriterade (Charlie medräknad, hon slog på mig och skrek efter godis, inte direkt åksjuk). Jag, som hade övningskört, fick byta plats och sätta mig i baksätet för att vi "skulle komma fram någon gång", vet inte riktigt om jag ska ta det som en komplimang, haha! Jag är en riktig fegkörare och jag vet om det.

Efter 2 timmars körning som blev typ dubbelt så mycket, kom vi fram. Givetvis började det regna. Det fanns inte särskilt många djur att titta på så jag tog inte så många bilder.




Jag blev riktigt traumatiserad vid ett tillfälle också. Jag och Jim hade bestämt oss för att testa på chipsbarometern på tivolit. Ni vet den där då man väljer nummer, och så är det ett hjul som snurrar? Vi betalde och skulle välja fyra nummer, två var. Jim tog sina, jag tog en och lät Charlie välja en. Plötsligt hör jag den där inre rösten, den som blivit min gåva, säga att det är nummer 61 som kommer vinna. Detta säger jag högt, och innan jag ens hinner fundera på att byta så tar snorungarna framför snabbt nummer 61 (efteråt fick jag veta att man minsann kunde välja samma som andra). Hjulet snurrar, och tror ni på fan inte att det är 61 som vinner????! Det här är tredje gången jag gör samma misstag. Väljer siffror, får upp i huvudet vem som ska vinna, och byter inte??!! Att man aldrig lär sig!!!! Hade sådan ångest efteråt att jag swishade Jim 25 kronor så han kunde köpa sig en påse.

Hemfärden gick utan spyor, farande ungar eller fartdårar. Min övningskörning gick tyvärr åt skogen. Har aldrig kört så kasst i hela mitt liv, så självförtroendet är på botten just nu. Kunde inte fokusera alls. Biljäveln blinkade till och med fram en uppfordrande liten text med en kaffekopp på, där det stod :"Du är trött. Dags att ta en paus!". Snacka om förnedrande. Jag hatar Volvos.

Imorgon väntar som idag jobb. Eftersom jag går upp klockan sex, så ska jag snart försöka lägga mig. Min storagrabb (Johne), är ute och tältar med kompisar i skogen, så gissar att det inte blir mycket sova varken för mig eller honom. Hönsmamma var det ja... Hoppas jag har en kexchoklad kvar uppe i skåpet, så jag överlever dagen imorgon. Vi hörs när vi hörs!

Massa kärlek,
Nadia



Likes

Comments

Avslutade precis en nattlig promenad med min vän Amanda. Vi gick i ungefär två timmar, runt, runt i den kyliga nattluften som tydligen ska kallas för sommar. Kände verkligen att jag behövde skingra tankarna lite, och vad kan då vara bättre än en fin, förstående vän? Jag hinner ju aldrig umgås med dem på dagarna eftersom jag jämt jobbar, så det får väl bli på nätterna istället. Jobb hela veckan ut, imorgon börjar jag lite senare och det känns skönt. Tufft nu men jag kämpar på. Nu kör jag lite vård av mig själv; popcorn, godis och ett avsnitt av Skins innan läggdags. Hade tänkt försöka skriva lite på en utav dem tusen böcker jag har på gång, men kreativiteten flydde visst. Nya tag imorgon! Good night <3



Likes

Comments

Det finns en sak som vi människor med säkerhet vet. Det är att vi ska dö. Detta låter i mångas öron både obehagligt och skrämmande, men kanske vi måste bemöta det som är just skrämmande för att klara av att tackla det när de väl kommer? För alla kommer vi möta på döden på ett eller annat vis under våran tid här på jorden. Många har tur och ser bara döden på avstånd. Kanske i grannskapet, i vården eller i den avlägsna släktkresten. De flesta får sitt första möte med döden när en äldre släkting går bort, en död som i de flesta fall är präglad av en längre tids sjukdom. Oftast kommer då döden som en befrielse. Något som både den sjuke och dennes anhöriga i tysthet har längtat efter. Jag satt själv vak på jobbet för ett tag sedan. Det var åt en äldre dam som blivit sämre efter en lång tids sjukdom. Hon somnade stillsamt in bredvid mig i sin säng, och jag fick för första gången bevittna när en människa tar sitt sista andetag. Plötsligt var personen borta och bara skalet låg kvar, fridfullt och stilla. Det var ett väldigt vackert ögonblick som jag kommer att bära med mig länge under min fortsatta livsresa. Jag är tacksam över att mitt första nära möte med döden blev så fint.



Ibland kommer döden mer hastigt och inget vackert kommer med den. Olyckor, våldsbrott, självmord och bränder; tillfällen då döden tar av sig sin vita klänning och klär sig i svart. Personer som får uppleva sitt första möte med döden på det här sättet kommer att sky den för resten av sina liv. Sista tiden har mina tankar vandrat mycket kring döden och dess mystik. Är människans öde förutbestämt? Är varje individs livsresa redan planerad? Är det redan uträknat vilka som ska leva och vilka som ska dö? Kan vi själva styra våra öden? Jag är medial och tror på en fortsättning efter livet, opåverkat av om vårt öde är förutbestämt eller inte. Jag finner att jag själv sett och upplevt alltför många bevis på att livet fortsätter på andra sidan, för att det bara skulle kunna bli ett evigt mörker efter vår tid här på jorden. På senare tid har jag läst och undersökt döden närmare. Tidigare har jag alltid skrämts av döden. Nu fascinerar den mig lika mycket som den skrämmer och jag vill veta mer. Samtidigt blir jag så arg på den, de gånger när den kommer ovälkommen och abrupt. Jag följer två bloggar, båda om två krigare, två mammor som förlorat varsitt barn. Den ena i en hastig sjukdom, den andra i Bussolyckan i Sveg som skakade Sverige och berörde mig väldigt, väldigt mycket. När barn går bort är döden sällan vacker, trots att den kommer klädd i vitt. Barns död är alltid orättvis och lämnar många frågor efter sig. Varför ska ett liv avslutas innan det ens har börjat? Vid sådana tillfällen får till och med jag svårt att tro på ödet och meningen med livet efteråt.



Jag tror inte att man ska oroa sig alltför mycket för döden. Den kommer när den kommer och går inte att förhindra. Jag befinner mig själv ofta, även om det är mer sällan nu än förr, i den situationen; att jag är så rädd för att gå bort eller att nära och kära ska göra det, så att jag känner en stark oro för minsta lilla. Detta har hindrat mig från att göra saker som jag velat göra, och tagit väldigt många timmar av mitt liv som jag skulle kunnat ägna åt att leva. Nu försöker jag ta dagen som den kommer, leva i nuet och acceptera att jag inte får läsa livsplanen, varken min eller andras. Om än viktigt så tillåter jag mig också att vara rädd ibland, men inte för länge.

"Vi lever ju bara en gång", säger klyschan. Eller gör vi det? Oavsett vad som stämmer i slutändan, så föddes vi till den här jorden för att leva, inte bara överleva. Jag sänder all min inre styrka till dem som förlorade någon igår, idag, nu; ja till alla som mist någon för tidigt eller i rätt tid. Fin styrkan inom er och våga se döden i ögonen. Och kom ihåg, att den som älskar oss aldrig lämnar oss helt. Avslutar med ett par bok & filmtips för er som behöver det:

Fuck you döden -En dokumentär film om svårt cancersjuka Helena. Vi får följa hennes resa som slutar med döden i en dokumentärfilm regisserad av Lisa Partbay. Helena hade en blogg med samma namn som fick stort genombrott & varit ett stöd för många människor som hon aldrig träffat, både före och efter sin död. Vila i frid Helena. Hennes blogg hittar ni här:https://fuckyoudoden.wordpress.com/

Denstarkastestjärnan - Sofie berättar i sin blogg om kampen och sorgen över sin älskade son Victor som 1,5 år gammal somnade in efter kampen mot cancer. Här har ni Sofies blogg
http://denstarkastestjarnan.blogg.se/ Hon har även en ny som ni hittar länkad i den gamla.

Och skorna står kvar - Bok av Christina Bladh om hur man överlever sitt barns död. Hennes tolvåriga son Nicklas tog cykeln hem från sin farfar men kom aldrig hem igen. Har själv läst boken och jag kan verkligen rekommendera den.

Döden, döden. döden
- En serie i flera delar där programledaren Anna Lindman, som själv alltid varit väldigt rädd för döden, besöker den på nära håll. Hon träffar människor i livets slutskede, föräldrar som låter barnens rum stå orört efter deras bortgång och ungdomar som vet att deras mamma ska dö. Sett den flera gånger, och rekommenderar den väldigt, väldigt starkt.

*Morfar
*Farfar
*Mormor
*Cassie
*Hanna
*Gustav
- Ni fattas mig. Även om jag vet att ni är för långt borta för en kram, så är ni aldrig för långt borta för en tanke.


Likes

Comments