​Först kommer ångesten. Jag blir kall. Jag fryser. Hackar tänder. Chocken sprider sig i kroppen som en kall löpeld och den förlamar mig. Återigen har jag sett saker som en klokare människa hade förskonat sig från att se. Nyfikenheten tar över och jag får reda på något som jag kanske långt där inne anat, men försökt bortse från. Kniven i ryggen. Bladet som skär, vasst och skarpt, bara djupare och djupare in i ryggraden. Jag har blivit sviken många gånger men det här var en av de värsta. Jag kallade er nämligen för familj. I många, många år har jag gjort det. Jag har ställt upp, ibland så att jag själv nästan stupat. Jag har skyddat, förlåtit, stöttat och älskat. Speciellt dig. som var som min egna bror av kött och blod. Jag litade verkligen på dig och på att det Du sa var sant. Nu vet jag att din feghet är större än din respekt för mig. Gjorde du det av egen fri vilja eller blev du styrd åt det hållet? Är åsikten verkligen din, eller egentligen någon annans? Tack vare det här så vickade min självbild omkull igen. Självbilden som jag under så många år försökt räta upp. 

Jag har under min livstid blivit misshandlad, utpressad, mobbad och trakasserad. Det var hemskt och dessa personer har gett mig sår som aldrig läker helt.. Men dem var åtminstone ÄRLIGA med vad dem tyckte om mig. Ni däremot, ni gjorde något mycket värre. Ni ljög och spelade ett dubbelspel bakom min rygg.  Ni låtsades älska mig, särskilt Du som jag för en timme sedan skulle kallat min bror, samtidigt som ni hela tiden spred skitsnacket bakom min rygg.
Kränkte mig. Kallade mig för hemska saker. Satte in mig i ett fack. Allt detta gjorde ni medan jag gav er min gränslösa kärlek, även om jag visste att ni gjorde fel ibland. Allt detta gjorde ni utan att ge mig en chans att försvara mig.
 Kan man sjunka längre än så? 

Först kände jag att det var lika bra att lägga sig ner och sluta existera. Det har jag alltid gjort när sådana här saker har inträffat. Sedan började min inre glöd glöda, den som jag på senare år lyckats tända till en låga, den glöd som flammar till ibland tack vare allt beröm och stöd jag fått från medmänniskor, och blir till en riktig eld.. Nej, jag tänker inte låta er vinna. Jag tänker inte låta ert skitprat knäcka mig. Jag vägrar tro på det ni säger, för jag har insikten om hur ni själva är. Vad ni gjort. Vad ni gör. Hur ni ser på världen. Hur ni ser ner på andras lidande, på alla som är annorlunda. Jag har aldrig velat vara en del av det, men jag har alltid älskat er. Jag skulle kunna bli bitter. Min första tanke var att störta till er och ta er på bar gärning. Jag ville hata och jag ville skrika. Men jag vet också att hat föder hat. Det bästa vapnet mot sådana som Er, svikare, är kärlek och en stor nypa tolerans. Jag ska fortsätta att bemöta er med respekt ett tag till. Kanske ni aldrig ens kommer få reda på vilka ni är. Troligtvis inte, med tanke på er trångsynthet. Men huvudsaken är att Jag vet och att jag aldrig kommer att lita eller om ens älska, er igen. 

Det är inte ni som vinner. Det är jag. 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Du vet hur jag blir när jag tappar balans
Du vet hur jag blir när jag är bortom all min sans
Du vet om och du gör rätt
Du vet om och du gör fel
Du vet om och du vet
Ja du kan se när glaset är slut och vinden inte orkar vina mer

Som det lilla hjärtat som du håller i din hand
Som två fallna änglar som aldrig knappt fanns
Du ser mig kämpa
Du håller min hand
Vi slåss
Vi gråter
Vi älskar
Vi finns
Vi dör
Vi återuppstår

I varje tår finns du
I varje andetag
I det lilla hjärtat
Du för evigt stannar kvar

Du vet hur jag blir när stormen är slut
Du vet hur jag blir när vi hittat ut
Du vet och du gör rätt
Du vet och du gör fel
Du vet om och du vet
För alltid

Likes

Comments

Tänkte slänga upp ett litet inlägg så ni alla vet att vi lever & mår bra! Eftersom mina föräldrar rest bort en vecka, så bor jag nere i huset framtill lördag. Har alltså spenderat min helg här och det har varit skönt, ensamt, långtråkigt & underbart. Jag är med gott samvete den där dåliga föräldern som njuter av att vara utan barnen ibland och bara få rå om om mig själv. Jim är likadan. En del påstår att det handlar om vår ålder. Bara för att vi var unga när vi fick barn, så har vi ett större behov av egentid typ. Bullshit säger jag, Skillnaden är att vi inte skäms för det och vågar vara öppna med det. Vi är fortfarande OSS, inte bara föräldrar. Det är viktigt att komma ihåg ibland. Just därför har jag bunkrat upp med lite läckerheter bara för mig själv ikväll, sjukt onyttigt men likt så underbart!

Helgen har varit lika snabb som allt. Pooff, redan borta. I fredags hade vi tacokväll nere i huset med flera vänner och det var superkul. Jag har nog aldrig käkat en så god och mångsidig tacos som då! Igår var jag hemma & mitt lilla hjärta i Borlänge och hade lite egentid. Vi åt mat, gick på kupolen och marknaden som var lika dålig som året innan. Vi köpte inte så mycket, men fick flera timmar tillsammans bara vi då vi får chansen att prata om sådant som inte annars riktigt hinns med. Guld värt både för mig och honom.

Vi fraktade även hem den här lilla damen, och det är en rätt rolig historia.
En annan köpare skulle ta med sig henne till oss i Borlänge från Rättvik. Väl på resecentrum visade det sig att vi fått fel katt. Den stackars uppfödaren hade lyckats virra till bokningarna, och jag tyckte riktigt synd om honom när han kom och hämtade missen hemma hos oss i Säter på kvällen, och vi fick våran lilla Smilla. Det är Jim som köpt henne och han beter sig ungefär som om katten vore en nyfödd baby. Bara att stå ut.. ;)

En annan köpare skulle ta med sig henne till oss i Borlänge från Rättvik. Väl på resecentrum visade det sig att vi fått fel katt. Den stackars uppfödaren hade lyckats virra till bokningarna, och jag tyckte riktigt synd om honom när han kom och hämtade missen hemma hos oss i Säter på kvällen, och vi fick våran lilla Smilla. Det är Jim som köpt henne och han beter sig ungefär som om katten vore en nyfödd baby. Bara att stå ut.. ;)

Idag har jag hjälpt Sara att storstäda lägenheten. Något annat har inte hunnits med. Nu sitter jag här framför datorn och tjockar mig med godis, väl medveten om att det snart är läggdags. Genomlider värsta traumat samtidigt, då John som varenda gång jag bott i huset, bott här med mig under vardagarna. Nu anser han att han blivit tillräckligt stor för att komma upp själv på morgonen och iväg till praktiken. Det är första gången imorgon så ska bli spännande att se om han lyckas. Önskar en bra kväll åt alla som vill ha en!


Med kärlek,

Nadia

Likes

Comments

Igår var jag och såg den nya filmen, "Det" ("IT" originaltiteln), i Borlänge. Filmen är väldigt het på tapeterna just nu och jag tänkte skriva en kortfattad recension.

Bion var fullsatt och medelåldern var 15-20, vilket vittnar om att detta är en typisk ungdomsfilm. Filmen börjar som en helt vanlig, traditionell skräckfilm. En liten pojke leker med sin storebror, går ut i regnet för att fortsätta leken ensam och träffar sedan på den onda clownen Pennewise vid en brunnsöppning. Han får sedan armen avbiten och dras ner i kloaken. Trots att pojken bara är med i en sån liten del av filmen, gör hans charmiga personlighet och gulliga utseende att man redan från första början fattar tycke för honom och vill att han hittas. Vi hoppar ett år framåt och nu är det pojkens storebror och hans vänner (Kallar sig för Losergänget), som spelar huvudrollerna. Det som är så speciellt med den här filmen är att 1). karaktärerna har för ovanlighetens skull verkligen getts en personlighet och 2). Filmen är svår att generalisera. Skräckfilm? Ja visst. Men också spår av komedi och drama.






"Barn försvinner i den lilla eländestyngda staden Derry, och har gjort så i hundra år. Sex grabbar, och en tjej, i 13-årsåldern (Loser-gänget kallat) är de enda som ser vad som händer och som vågar ta upp kampen mot den tydligt grasserande ondskan. Samtidigt som de fajtas för sin existens har de stans brutala mobbargäng i hasorna, och föräldrarna är verkligen inte till någon hjälp, tvärtom. De är antingen mentalt frånvarande, störande possessiva eller begår övergrepp på sin avkomma." (Utdrag från en recension från SVT Nyheter).

Jag blev aldrig riktigt rädd, händelserna är väldigt förutsebara. Det känns som om den här filmens syfte är betydligt djupare än att få tittarna att ramla ur stolarna. Det är en fin gemenskap mellan "Loser gänget", och man blir varm i kroppen flera gånger under filmens gång. Eftersom regissören låter oss komma så nära varje enskild karaktär är man uppriktigt sagt livrädd att något ska hända dem, och håller andan varje gång Pennywise dyker upp för att förgöra dem. Slutet på filmen är sorgligt men ändå väldigt vackert, och det var inte många ögon som var torra.
Det står i slutet på filmen klart att en uppföljare till "Det" redan är planerad.


Jag tyckte filmen var väldigt speciell. Det gick inte att direkt efteråt säga om den var bra eller inte, utan jag behövde sova på saken och låta den sjunka in. Efter en natts sömn kom jag fram till att jag tyckte om den. Närheten till karaktärerna gör allting så äkta, annorlunda och häftigt. Jag hoppas att flera regissörer kommer ta efter Andrés Muschietti. Stephen King kan inte vara annat än nöjd. Filmen kändes inte alls som 2 timmar och jag blev riktigt förvånad när vi kom ut från salongen och insåg att klockan var halv tolv. Det ska bli riktigt spännande att se om clownhysterin vaknar till liv igen nu efter att Det haft premiär.

Med kärlek,
Nadia


Likes

Comments

Jag har pratat med flera stycken som anser att adhd enbart är en gåva. En superkraft. Adhd är inne just nu och var & varannan unge använder sig utav uttrycket:"Jag har säkert adhd! Det är därför jag får utbrott och aldrig kan koncentrera mig." Adhd har gått från att ha blivit en funktionsnedsättning som var allt annat än enkel att leva med, till något som ger status. Diagnoserna sätts som aldrig förr och idag räcker det nästan med att man som förälder söker sig till en BUP och kräver en utredning på barnet, som oftast befinner sig i nedre tonåren, då denna blivit "stökig, inte lyssnar på vad föräldern säger och trotsar emot precis allt." Grattis morsan, det kallas trotsåldern. " Om du inte visste det innan du skaffade barn så är det nämligen så att den dyker upp på nytt i tonåren, oftare och oftare redan i tolvårsåldern.
Barnet i fråga har hört att adhd ger status. Man blir "någon", och man får ju "rätten" till att vara utåtagerande och uppkäftig om man har adhd. Dessutom kan man ju använda sig utav favorituttrycket:" Du ska passa dej jävligt noga för att reta upp mig. för jag har adhd och kommer ge dig en käftsmäll i ansiktet om du fortsätter." Sen går mamman & barnet till BUP, mamman berättar om hur svårhanterligt barnet var som liten och hur det nu plötsligt blivit ännu värre, och barnet själv har pluggat på exakt vilka symptom som ger adhd och övertygat sig själv att den verkligen har det, både med internets och mammans hjälp, och voila - så går ungen därifrån med en diagnos som den inte har och en medicin som är rent utsagt farlig om man tar den utan att ha behovet.

Jag blir så förbannad varenda gång jag hör det här,. Tragiskt nog är det alltför ofta. Jag lever dagligen med adhd och det är varken status eller en ren superkraft. Det är en daglig kamp, en kamp som jag inte valt att utkämpa utan som jag föddes med. Adhd är min demon och jag kommer att få leva hela mitt liv med den. Folk reagerar gärna och tycker att jag är pessimistisk. "Tänk om du inte hade haft adhd", säger dem då. "Tänk på att du inte hade varit du!" Jodå. Adhd är nämligen inte min personlighet. Jag hade fortfarande varit jag, men utan den dåliga självkänslan, inre stressen, ångesten, det eviga snurrandet i huvudet, koncentrationssvårigheten, känslan av att inte förstå när alla andra gör det, motorikproblemen, tröttheten och frustrationen över att inte ha makten över mina egna känslor. Hade någon bytt med mig, så hade jag bytt på en gång. Tänk vilket lidande jag hade kunnat bespara både mig själv och min familj.
Självklart kan adhd vara en tillgång också. Men den största delen av tiden är det för mig en nackdel. Den har dock gjort mig till en starkare och mer empatisk person. Jag dömer inte människor utifrån deras svårigheter eller för att dem är annorlunda, jag är ju själv insorterat i ett sånt fack. Men att ha adhd är ingen status. Jag är väldigt glad över att det verkar som om min dotter inte har ärvt min sjukdom, för det är precis vad det är. En sjukdom. En sjukdom som inte går att bli frisk ifrån. Min adhd kan ta mig långt, men den har också gett mig massor av hinder utefter vägen. Så jag vill bara säga till er alla som har adhd, och känner precis som jag men inte riktigt vågar uttrycka det; överallt pratas det ju bara om denna fantastiska superkraft. Det är okej. Det är okej att känna såhär. Det är okej att hata, och det är okej att bli lite bitter.

Till alla er barn som skaffar er en adhd diagnos eftersom det är häftigt så säger jag bara en sak, Gör inte det. Gör inte det mot er själva. Gör inte det mot oss som har adhd, utan att ha fått chansen att välja. Ta inte den respekten ifrån oss.

Till er föräldrar som tappat kontrollen över ert barn, och nu vill ge han/hon en diagnos för att slippa se att ni själva är orsaken till problemen; Tänk om. Istället för att droga ner er son eller dotter med en medicin som barnet inte har något behov av och som bara kan sluta på ett vis - katastrof- så ta tag i kärnan på problemet. Lägg undan mobiltelefonen och umgås med ditt barn!

Behövde bara skriva av mig lite. Var på KBT tidigare idag och då diskuterade vi detta. Kände att jag behövde få ur mig lite till. Samhället håller på att havera totalt. Innan någon utstöter ramaskri över mitt inlägg, så lägger jag som slutkläm till att JA, GIVETVIS VET JAG ATT DET FINNS BARN SOM FAKTISKT HAR ADHD OCH FÅR EN DIAGNOS, och då är det jättebra att både skolan och föräldrarna uppmärksammar detta. Men man ska vara vaksam. Adhd är mer än koncentrationssvårigheter och impulskontroll. Ger du adhd till någon, ger du den människan ett helt nytt liv. Ibland kanske det som vid ett första ögonkast setts som adhd, bara är en personlighet, trots eller, det viktigaste av allt, ett rop på hjälp.

Med massa kärlek och trevlig kväll till er alla,
Nadia.









Likes

Comments

Överlevde terminens första skoldag, måttligt imponerad över mig själv. Som jag befarade hade det skett stora förändringar och jag undkom precis en hjärtattack när jag kom till skolan och upptäckte att elevantalet typ fördubblats. Det hade tillkommit två nya klasser (för invandrare med svenska som andra språk) och det vanliga klassernade hade utökats, vår till 14 elever och den andra klassen till 23. Personligen tycker jag att det känns som att den som satt ihop det här systemet har tryckt ihop alldeles för många människor på en alldeles för liten yta. Två utav våra grupprum existerade inte längre utan hade slagits ihop för att bli ett klassrum. Alltså har vi enbart ett grupprum att använda till så många klasser. Galet tycker jag. Särskilt för oss med extra behov och hjälp är det en nackdel. Vår klass hade fått byta tillbaka till det klassrum som vi började med och som jag hade så svårt att släppa taget om! Nu när jag lärt mig att gilla det andra så kändes det väldigt litet och instängt, mer som en skrubb än ett klassrum. Jag minns dock mitt krossade hjärta när jag var tvungen att skiljas från det första gången, så kärleken kommer väl troligtvis tillbaka med tiden haha. Hur vi ska få plats 14 stycken i det inklusive en lärare och en assistent ska däremot bli rätt spännande. Klassen hade också förändrats. En utav mina killkompisar som jag umgicks mycket med hade tyvärr fått byta klass och vi hade fått 6 (tror jag, minnet sviker) nya elever. Bara fyra var där så har inte täffat de andra ännu. Dem jag sett verkar varken elaka eller livsfarliga, utan snälla och lite tystlåtna. Helt normalt kanske om man kommer ny till en klass. Bara jag som inte förstått det där!

Stackars Jim hamnade trots sin stora sociala fobi en den stora gruppen och led av en fruktansvärd ångest. Tack vare min underbara lärare & assistent så fick han byta på en gång och från och med imorgon går vi i samma klass. Jag har aldrig haft så bra lärare någonstans förut, vill verkligen prisa Cissi & Anki för hur fantastiska och underbara dem är! Jag är så glad över all hjälp ni gett mig och kommer ge mig. Största bamsekramen till er!

Förutom denna snabba resume av min skoldag så tänkte jag fangirla lite. THE SIMS 4 HAR NÄMLIGEN ÄNTLIGEN AVSLÖJAT ATT DJURLIV KOMMER KOMMA TILL SPELET!!!!! Jag har väntat i år och äntligen den tionde november kommer det!! The sims 4 Hundar & Katter heter det, och just som titeln lyder så kommer det enbart finnas hundar och katter att införskaffa. Lite trist, men jag hoppas att hästar & smådjur kommer med en senare expansion. Lyckligare än vad jag är just nu är det nog svårt att vara!! Inte hittat så mycket information om spelet ännu, men detta har jag fiskat fram:

Spelannonseringen ni har längtat efter är här! Äntligen är det dags! Ni visste att det var på gång. Vi visste att det var på gång. Och det spritter av glädje i varje liten del av mig när jag officiellt får meddela att vi just nu befinner oss mitt i slutfasen av utvecklingen av The SimsTM 4 Hundar & Katter*, och att det kommer till PC och Mac över hela världen den 10 november 2017.

Vi har jobbat väldigt länge på detta Expansion Pack och mina chefer har fått hålla i mig för att jag inte skulle avslöja allting. Men jag ska avslöja några saker ...

Skapa ett husdjur är tillbaka, med mer kraft än någonsin. Sök efter ett enormt utbud av katt- och hundraser, eller blanda två valfria raser med några klick och skapa en perfekt byracka. Men färger då?! Oavsett om du lägger till några prickar, sätter dit en fläck på nosen eller använder schabloner för att måla mer invecklade mönster, så har det aldrig varit enklare att anpassa dina husdjur! Dessutom har vi dräkter för katter och hundar. (Så ja, din hund kan gå och bada utklädd till haj.)

När du går in i boendeläget kommer du att se att det här är de mest uttrycksfulla, intressanta och unika husdjur vi någonsin har skapat. Katter gömmer sig för hundar genom att stå på kylskåpet och kika ner på de obetydliga simmarna. Hängivna ägare kan dressera sin hund till att utföra en serie trick med ökande svårighetsgrad, eller gå runt i den nya världen Brindleton Bay och låta den jaga fåglar och sträcka på benen. Egenskaper gör varje husdjur riktigt unikt, men bara de bästa djurägarna märker vad deras husdjur fruktar, önskar sig, med mera.

När du har dresserat din valp och programmerat kattmataren kan din sim köpa den lokala veterinärkliniken och börja jobba på måndag. Just det! Du kan äga en veterinärklinik, anställa den perfekta personalen, ställa diagnoser och utföra operationer för att göra kvarterets husdjur friskare (och tjäna några simdaler).

Vi har längtat så efter att få berätta om detta Expansion Pack, och nu är det nästan här. Luta dig fram, klia ditt eget husdjur bakom örat och börja fantisera om de historier du ska hitta på med dina simmar och deras nya fyrbenta kompisar. The Sims 4 Hundar & Katter kommer om bara några få månader och vi ser fram emot att snart få berätta mer för er.




​Sjukt spännande, eller hur?! Nu blir det lite snabbt påtvingat plugg & sedan lite frivilligt spelande. 
Ha en söt kväll alla! 

Likes

Comments

Ännu en sommar har svwishat förbi och imorgon börjar jag skolan på riktigt igen. Välkomnar långa dagar kantade av prestationsångest och stress. Stressen och tröttheten som aldrig går över är värst. Jag låter inte särskilt positiv och jag vet det, men för mig har skolan aldrig fungerat och kommer aldrig att fungera. Så bra som det gått för mig på Brunnsvik har det aldrig gått någonstans förut och jag hoppas, ja åh vad jag hoppas, att dem här två terminerna som jag har kvar på skolan kommer att bli minst lika bra. Jag trivdes så bra i min klass och med mina lärare. Det är en folkhögskola jag går på, och en sådan förändras hela tiden. Folk kommer och folk går. Nästan alla som jag umgås med gick ut nu i juni, vilket ger mig smått panik. Jag har trots min stora sociala förmåga väldigt svårt för att släppa in nya människor även om det inte syns ett dugg utanpå. Med åren har jag blivit en bra skådespelare, och jag gör ett nytt avsnitt varje gång.
Nya klasskamrater drar för mig igång en stor inre stress, och mitt enda sätt att få kontroll över situationen är att lära känna dem så fort som möjligt så jag slipper vara rädd för dem. Det låter kanske konstigt, men är en egenskap som jag drog på mig under åren som utanför och trakasserad. Nu får jag och inte mina plågoandar leva med den, de passerade den här tiden utan ett enda ärr medan jag alltid kommer bära med mig öppna sår.

Många börjar skolan den här veckan. De flesta trygga och förväntansfulla; men en del med betydligt större ångest än jag. Jag har varit där själv och jag vet hur det känns. Ta er igenom det och stå starka. Jag klarade inte av det men det gör ni!
Skulle kunna skriva sida upp och sida ner med pepetalk för dem som är mobbade och utanför, men det ska jag inte. Inte idag. Idag ska jag bara försöka få bukt med min dumma ångest inför morgondagen. Jag har oroat mig så många timmar nu så jag börjar tröttna. Jim ska dessutom börja på samma skola som mig, men att tänka på det hjälper inte ett dugg. Om jag fick bestämma skulle det inte finnas några förändringar och sommarlovet skulle vara för evigt. Min enda tröst är att det finns flera tusen till i landet som delar mina känslor. We stay strong together!







En bild säger mer än tusen ord. Den här bilden säger:"Ta bara bort mig, jag vill inte synas mer idag och inte imorgon heller". Godnatt

Likes

Comments

Tänkte skriva ett annat viktigt inlägg ikväll, men eftersom jag känner att jag är alldeles för trött och sliten för att orka vara kreativ, så blir det ett par bilder från Stockholm istället. Supernöjd med resan. Vi besökte bland annat Gamla stan, Gröna lund, USA godis & Vasa museet. Hade en toppendag med grabbarna i mitt liv, längtar redan tillbaka!



Med en massa jävla kärlek,
Nadia

Likes

Comments

Haft lite för mig så har inte hunnit skriva om mitt besök på Hällefors herrgård förre helgen! Det var en speciell resa för mig, då jag för första gången fick träffa mina mer avlägsna biologiska släktingar. Jag har alltid längtat efter en stor familj. Trots att jag alltid hävdat att det kvittar om det är biologiskt eller ej, familj är familj oavsett om man delar blod eller inte, så tyckte jag att det var väldigt spännande och intressant att få stifta bekantskap med dem. Det var jag & morsan som åkte till Hällefors herrgård för att möta upp hennes tre kusiner. En utav dem, Tone, hade släktforskat och fått fram en massa information om vår förfäder. När hon visade oss släktträdet hon satt ihop senare under kvällen (helt otroligt, vilket jobb!!) och jag äntligen fick se svart på vitt att jag också HAR en släkt därute, även om den för mig tyvärr hittills är rätt okänd, så pirrade det av glädje i hela kroppen. Tone var bra på att berätta och trots att hon inte ens vuxit upp med sina föräldrar så hade hon fått fram massor av fakta. När jag kröp ner under täcket i den mjuka sängen uppe i rummet med blommiga tapeter på kvällen så var det med insikten om att vi har levande släktingar i både Australien, Frankrike och England. Dessutom att min morfarsmor troligtvis var same och att då sameblod rinner i mina ådror. Eftersom hela min älskade morfars släkt kom från Norrland så blev jag inte direkt förvånad. Det var nog det bästa på hela resan, morfar...Att äntligen få veta mer om min mest älskade släkting som kroppsligt lämnade mig vid tolv års ålder. Själsligt lämnade han mig aldrig och jag vet att det är han som är min skyddsängel. Det var så mysigt att få sitta och lyssna på hur kusinerna; vars föräldrar då var syskon till morfar, visade kort på honom och berättade. Jag tänkte att jag skulle visa er några utav bilderna jag fick se, och även tog på herrgården vi besökte.



Herrgårdsbyggnaden samt hall & uppehållsrum. Like the style!

Två utav rummen på herrgården. Rummen var verkligen annorlunda! Det till vänster är vårat och det till höger Ankis, en utav morsans kusiner. Tyckte det var så häftigt så var tvungen att ta kort på det också. Kan ju säga att min kreativitet flödade här.

Här ser ni ett par gamla foton på min släkt. 1:a bilden föreställer min gammelfarmor, hon som med största sannolikhet var same. Det syns bara man ser på henne tycker jag. 2:a bilden är en stor del av min morfars släkt samlad på, med morfar längst ut till höger. 3:e bilden är det min älskade morfar med sin älskade pipa i fokus. Bilden nedanför den föreställer också delar utav släkten, med min morfars tvillingsyster Bibbi till vänster, morfar och min mormor. De två svartvita bilderna föreställer min gammelfarmor & hennes nya man, Erik, som var en tvättäkta norrlänning och min gammelfarfar längst ner på sista bilden.

Här visar Tone oss släktträdet hon ställt samman.

Jag blir nyfiken på de Norrländska skogarna när jag tänker på morfar. Han är den enda jag träffat som kunnat  prata med djuren och han lärde mig att älska dem och dess natur. Dessutom så är det han och ingen annan som berikat mig med min livliga fantasi, något som jag aldrig kommer sluta tacka honom för. Jag hade en underbar resa och längtar redan tills vi ses nästa gång! Imorgon väntar en annan, kanske lite mindre omtumlande resa men ändå så spännande! För första gången ska jag och mina grabbar, Jim & John åka iväg tillsammans. Stockholm en heldag, tåget går kl 06 imorgon bitti och hem 22 på kvällen. Så antar att det är hög tid att försöka tvångssova nu.

Med kärlek,
Nadia


Likes

Comments

Jag måste återigen tacka alla ni som delade inlägget igår på facebook angående mannen som tog sig in i vår, och grannens lägenhet. Det glädjer mig att jag fått så positiva reaktioner på min efterlysning. Människor har kommit fram idag, kramat om och frågat hur det var med oss. Medmänsklighet - en bristvara i det här landet men alltid sååå välkommen när den blommar upp. Självklart har jag tänkt på det som hände igår och katastroftankarna vägrar lämna huvudet. Nu är jag en "Tänk om", människa, inte något bra i ett sådant här sammanhang. En sak är iallafall säker - Jag kommer aldrig mer glömma att låsa dörren!

Annars har det inte hänt något särskilt. Jag gick upp sex i morse & jobbade. Var som en zombie hela förmiddagen (sov inte bra alls i natt vilket ni säkert förstår), och kvicknade typ inte till förrns vid lunchtid. Klockan fyra fick jag gå hem och då hade jag varit på jobbet i nio timmar. Jag är så glad att jag vågade avsäga mig mina 13 timmars pass när jag kände att det aldrig skulle fungera. Min diagnos gör att jag blir dubbelt så trött än vad normala personer blir. Hjärnan tar upp så grymt mycket intryck, och jag kände helt enkelt att efter nio timmar gör jag inte ett bra jobb. Det är för pensionärernas skull jag är där och då vill jag göra ett så bra jobb som möjligt under dem timmarna jag är en del utav deras liv. Jag vill ge en stor tumme upp till fågelsången för deras bemötande gentemot oss med funktionsnedsättning. Jag har bara blivit peppad. Cheferna har tyckt att min diagnos enbart är en tillgång och jag får så mycket beröm. För någon som mig som tidigare bara blivit illa behandlad och överkörd på sina arbetsplatser så är det ett sådant lyft. Jag vill höja mina armar och skrika till hela världen:" Titta, JAG kan! Jag fick på de där stödstrumporna ALLDELES ensam, trots min motoriska störning. Jag lyckades byta blöja utan hjälp alls. Det kanske gick lite långsammare men jag gjorde det på ett bra och försiktigt sätt, och jag klarade det! Jag kan ge alla boenden på B1 en bra vardag och ett fint bemötande. De kramar om mig varje dag, det är ett klockrent bevis på att jag KUNDE , jag också!"

Nu blir det att skriva lite (yes, mitt flow är igång igen, jag är kreativ!), och sedan kudden. Har varit hemifrån en vecka nu, och imorgon är det sista rycket. Drar på kusinträff med morsan någonstans i landet och kommer hem på söndag. Datorn följer med så jag hoppas på wifi.

Ha det toppen tills vi hörs igen!
Med all världens kärlek,
Nadia.







Jag avskyr verkligen att vara med på bild. Men ikväll bjuder jag på den här. Ser lite vindögd ut, men det får ni stå ut med. Klänningen är en av dem få som faktiskt passar min kropp... Köpt på wish för 50 spänn! 

Likes

Comments