View tracker

​Hallo hallo!

Har väl inte varit jättemuntert här på bloggen. Är inte precis jättemunter i life nu i helheten heller men det blir bättre. Förra fredagen hade jag en sådan jävla bra dag alltså. Skitbra träning på morgonen och bara allmänt asgöd dag. Efter dagen så grät jag igen, inte av ledsamhet då utan av glädje? Kan det ha varit glädje? Eller var det rent utav tårar av lättnad? Lättad över att få en dag utan att få ångest eller illamående. Det var iallafall en av de bästa dagarna i mitt liv men sen kommer man tillbaka och då släpps en bomb och då får man ha 7 dåliga dagar för att förtjäna en bra dag.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Hej hej! Nu var det senast i Januari jag skrev och jag tänkte att det var dags igen, även fast ingen läser så är det fantastiskt skönt att få släppa ut lite. 

Jag känner mig lite som en annan person nu. Inte att jag totalförändrades men jag ser saker lite annorlunda. Jag ser inte längre kärlek som någonting som kommer hålla. Om jag ser en kille som jag tycker om så tänker jag istället bara: JA men vad skulle hända när vi gjorde slut? Jag vet att det inte är säkert att det kommer ta slut överhuvudtaget men jag känner bara att min syn på kärlek har förändrats... Inte till det bättre. 

Om man tänker på situationen mellan mamma och pappa så gör man nåt jag inte gör. Jag tänker inte på det längre. Jag trycker det så långt baki huvudet som möjligt och distraherar mig med annat. Jag har inte en enda gång somnat utan en mobil, dator eller bok framför ansiktet för jag är rädd för att ligga och tänka. Läser jag tills jag somnar så finns det inge tid för att tänka på det. Jag hatar att vara ensam och om jag ska vara det så ska jag helst lyssna på musik eller nåt jag kan tala/sjunga med i. Det suger ganska hårt.

Jag känner mig bara allmänt trött hela tiden, jag hoppas inte mina vänner och nära märker av det för jag försöker vara mitt glada jag runt dem men den fasaden gör att jag blir ännu tröttare. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra.

Likes

Comments

View tracker

Nu är jag 17...

och ett skilsmässobarn....

och ett ersobodabarn....

Mycket har hänt på ett dygn​

Likes

Comments

Ett nytt år... Inga förväntningar.

Nu har jag officiellt lämnat det pissiga året 2015 bakom mig och tittar nu mera bara framåt. Nyårsfirandet blev lite känslosamt när jag tänkte på hur mycket jag lämnar bakom mig. 2015 var ett år av sorg men jag har även med mig fantastiska minnen. Tårarna av glädje när jag kom in på Elitidrottsgymnasiet, att få uppleva fjällen på riktigt i den mest fantastiska stugan som finns och att få avsluta året med, inte min egen familj, men en familj som jag älskar så mycket. Absolut jag lämnar skiten bakom mig men det handlar väl också om att ta med sig det fantastiska. 

Likes

Comments

Jag ligger hela tiden på gränsen till att gråta och det finns INGENTING jag kan göra åt anledningen till det... Det gör ont varje dag.

Jag skrev i inlägget igår och berättade om att Mamma och Pappa ska skilja sig, så nu tänker jag gå lite djupare in på det. I somras, ungefär tre veckor innan gymnasiet började så satte Mamma och Pappa oss ner och berättade att de var vid en korsning i livet, det hade kommit upp grejer (som jag inte kommer detaljera) som gör att de inte kan fortsätta förhållandet som de gjort tidigare. Det var antingen att fortsätta kämpa eller att separera. Det tog så hårt, som ett slag i magen. Mamma och Pappa var jätteledsna, men de kände att de var tvungna att vara ärliga mot oss vilket jag är jättetacksam för, men jag tror inte riktigt att jag förstod vad som hände. De nästa veckorna så pratade mamma och pappa jättemycket, kanske mer än vad de gjort någon gång i deras förhållande. Runt fyra veckor efter de hade berättat detta så åkte Johanna till Australien. Två veckor efter det så berättar de att de har bestämt sig att skilja sig. Tårarna sprutade och de är en av de enda gångerna jag har sett pappa gråta.

Nu sitter jag här... En vecka ifrån att flytta hälften av mina saker till en ny lägenhet ägd av pappa? Pappa och Mamma som skulle hålla ihop för evigt. Jag kommer ihåg när jag gick i 7:an då Mamma och Pappa hade bråkat och jag sa till min kompis "Jag tror att de kommer att skilja sig" Jag trodde nog aldrig på det själv och nu blir mardrömmen verklighet. Efter de t bråket kom jag ihåg att jag sa till mamma "lova att ni aldrig skiljer er" och mamma svarade att det är ingenting man kan lova, man vet aldrig hur framtiden kommer att se ut. Oj, jag kan inte förklara hur tacksam jag är att hon inte lovade det för då hade jag nog aldrig förlåtit dem. Jag anklagar dem absolut inte. Jag vet att Pappa har haft jättedåligt samvete av detta och jag har förklarat för dem att ni trodde på er kärlek så pass mycket att ni ville gifta er, men giftermål är bara ett uppgraderat förhållande. Ni kunde aldrig förutse detta och ni kan inte påverka era känslor. De kommer och går.

Jag är rädd... Jag är rädd för att bo själv med pappa, för att bo själv med mamma. För att verkligheten ska slå mig med att den 16 åriga rutinen att komma hem till ett hus med två systrar i och två föräldrar som älskar varandra mer än någonting kommer försvinna. Jag är rädd för framtida förhållanden. Allt jag har lärt mig om kärlek har jag lärt mig av mamma och pappa, men deras kärlek räckte inte till, hur vet jag att min kommer göra det?

Jag gillar ordspråket "Det måste finnas dalar för att finnas toppar" Jag hoppas fan att det kommer en stor jävla topp snart, vet inte hur lände jag kommer överleva här nere.

We built it up so high and now I'm falling...

It's a long way down


Likes

Comments

Jag har nu bestämt att börja blogga igen. Inte för någon av eran skull utan för min egen. Det har hänt så mycket skit på senaste tiden att jag känner att jag behöver skriva av mig lite. En snabb update på detta halvår: Jag startade gymnasiet vilket ledde till ganska mycket stress, Jag fick reda på att mamma och pappa ska skilja sig, vi var tvungen att ta bort Axa pga av att hon blev sjuk, och min yngsta storasyster Johanna har åkt till Australien i obestämd tid. Nu var detta inte i rätt ordning men det är det som hänt i mitt liv iallafall, och idag tänkte jag skriva en liten text om lilla bästa Axa.


Axa var vår 11 åriga jämthundstik som vi har älskat mer än något annat i världen. Hon har haft mycket olika sjukdomar, bla cancer men har klarat sig igenom allt. Jag tror inte jag kan räkna hur många ggr vi besökte veterinären med henne och inte heller hur mycket pengar vi la ner på henne, men jag kan heller inte räkna hur mycket hon har betytt för oss. Nu ligger hon begravd på I20 där pappa och hon brukade jaga tillsammans, på den ängen där pappa sköt mest för henne. Det gjorde så ont när hon försvann, ett litet hål som aldrig kommer fyllas igen trots att hon lämnade kvar den mest underbara dottern som varje dag påminner oss om vår lilla Axa. Om du tittar upp på natthimlen och hittar den allra starkaste stjärnan den som står ut ifrån alla andra; det är där min Axa lever. För hon var den finaste hunden som man kan tänka sig och hon kommer alltid vara min finaste stjärna.


Saknar dig Axisen

Likes

Comments

Idag har vi nationella prov i Engelska. Det ska bara bli skönt att få det bortgjort, för efter den här veckan så har vi bara 2 ämnen kvar!! Det känns såååå bra! Vecka 20 är sista NP som är SO och dagen efter så drar jag och Erica till storstaden och ser på 5sos. Tiden går fort. Men jag är så taggad att sluta 9:an och starta nya äventyr. Har ju nu även fixat "balklänningen" som jag ska ha på avslutningsmiddagen så nu var det bara skor och avslutningsklänning kvar. Höres. Puss!!


Likes

Comments

"You become happy by living a life that means something to somebody else"

Likes

Comments

Tänkte att ni skulle få se lite bilder för att få se hur jag ser ut utan och med smink och hårfix.


Likes

Comments