Tänkte skriva en liten halvpoetisk text om hösten, ur min synvinkel.

När alla löven faller ned och mörkret tar över ens vardag med sitt ruskigt kalla regnväder så kan man inte göra mer än att tänka på sina mörkare tider. Man sitter ensam inne på sitt rum, sätter på en deppig låt och bara tänker. Man känner hur ångesten sakta börjar att visa sig och man kan bara vänta på att en ångestattack kommer.

Man undrar hur allt i sitt liv kan ha gått så fel, och vad man skulle kunna gjort för att ändra på det som varit, hur man kunnat reagerat annorlunda och hur man skulle kunna ha gjort det bättre. Man går ut på balkongen/altanen och tänder en cigarett som sakta förgiftar dina lungor. Man tänker tillbaka på förra hösten och känner hur stressen börjar äta upp dig inifrån. Tårar börjar rinna ned för kinden och man kan direkt inte förklara varför, man kan inte förhindra det.

Man röker upp sin cigarett och går in igen, sätter på ännu en deppig låt som man hoppas ska kunna förklara hur man känner. En del av texten beskriver dig, ditt liv eller dina känslor på pricken. Man brister ut i gråt och man diskuterar med sig själv hur mycket man hatar hösten. Ur mitt eget perspektiv så har hösten alltid varit deprimerande och ondskefullt. Det mest tragiska saker som hänt mig har hänt under någon höstkväll, bortsett från ett få saker.

Jag klarar inte av hösten, och jag har svårt att förklara varför trots att jag har orden på tungan. Skulle jag inte ha mina nära vänner runtomkring mig så skulle jag inte överleva en höst till. Mina vänner, som jag ser på som familj, gör mina mörka dagar lite ljusare. Men det är i stunder då jag sitter ensam som depressionen kommer fram och äter upp mina sista krafter som jag har skrapat ihop. Jag är en människa som man aldrig ska lämna ensam med sina egna tankar, för det är sällan det kommer något positivt ur dom i stunder då man känner sig ensam och sårbar.

Nu försvann jag lite under tiden jag skrev, men poesi är enligt mig ärligt råa tankar och känslor.

Ha en trevlig kväll.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

​Jag tänker inte dela detta inlägg på sociala medier eftersom att jag vet att människor i min närhet egentligen inte bryr sig ett skit om vad jag har att säga. Sen så vill jag inte att alla som känner mig ska veta hur jag känner, förutom de närmsta vänner jag har som jag vet följer mig och kan hitta hit utan länk. 

Grejen är att jag mår fan inte bra, inte bra alls. Jag säger det inte till någon, och jag visar det inte heller till någon. Jag är falsk, om man kan kalla det så. Jag vill inte att folk ska veta hur jag egentligen mår, för jag vet att de flesta bryr sig inte, dom är bara nyfikna. Jag spelar oftast glad, bortsett från vissa stunder då jag faktiskt är goa, glada Marcus på riktigt. Det är med mina närmsta vänner. 

Saken är såhär att jag i väldigt många år har lidit utav ångest, depression och självmordstankar. Jag blev diagnostiserat depressiv när jag var 10 år gammal, för det var först då någon UTSTÅENDE såg något som inte stod rätt till. Jag har levt med detta sedan dess, jag har varit deprimerad i mint 14 år utav många anledningar och nästan varje gång nåt bra håller på att hända, så händer det något som är värre en vecka efteråt. 

Min familj fattar inte vad som rör sig i mitt huvud. Dom tar ingen hänsyn till hur jag mår. Och hur mycket jag än ställer upp för dom och gör allt jag kan för min familj så tänker dom fortfarande bara på sig själva. Själviska jävlar är vad dom är. Dom ställer aldrig upp för mig så länge det inte gynnar dom i slutändan.

Just nu är jag väldigt upprörd, vilket jag har varit sedan igår. Anledningen? Min mamma kan ha kostat mig min framtid. Hon kan ha kostat mig min egna lägenhet, det ända som just nu driver mig till att kämpa för överlevnad (bortsett från några få vänner som jag inte tror vet vad dom betyder för mig). 

Vi, min mamma och jag, satt på ett möte igår gällande en egen lägenhet. Det första handläggaren frågar är om jag vet hur man tar hand om ett hem osv. Jag säger ju självklart ja till frågan eftersom att jag har bott hemifrån tidigare och skött allt exemplariskt. Men min mamma däremot, hon säger motsatsen. Hon sitter seriöst och säger till personen som har min framtid i sina händer att jag inte kan städa, laga mat, tvätta kläder eller ta ansvar. Hon säger inget om hur jag skötte min tidigare lägenhet. Hon sitter och säger att jag har något fel i mitt huvud, att jag behöver hjälp med allt som handlar om egen lägenhet till allmänt ansvar och lite därtill. 

Det hon inte berättar är vad jag har gått igenom under hela min livstid, bara för att jag inte hjälper till så jättemycket hemma, för att jag inte har någon ork för att jag verkligen inte mår bra. 

När det gäller ansvar så berättar hon inte hur jag aldrig fick ha en egen barndom p.g.a att jag fick uppfostra mina egna småsyskon för att min pappa var en alkoholist som aldrig var hemma och för att hon var ett vrak som inte heller var så hälsosam med flaskan. Hon mådde dåligt, så hon la över allt ansvar på mig. Då var vi 3 barn, och jag fick ta hand om dom HELA TIDEN. Det sa hon inget om. 

När det gäller matlagning så sa hon att jag knappt lagar mat hemma. Hon berättar inte att det är p.g.a att hon aldrig köper hem någon mat som jag kan laga. Hon köper färdigrätter till mig eftersom att hon ALLTID är hemma hos sin F.D man som bor dörren mittemot och lagar mat åt henne där. Hon berättar inte att inte lagar mat för att jag faktiskt inte kan. 

 När det gäller städning så säger hon att jag aldrig städar hemma. Hon säger inget om att jag ALLTID städar mitt eget rum när jag väl känner att det behövs. Jag kan erkänna att jag inte städar hemma, men det är för att jag inte städar upp skit som inte är mitt. Det är hennes andra ungar om skitar ner, så det tänker inte jag städa, eftersom att jag ALLTID fick göra sker som liten och inte tänker återuppleva det igen.

Hon säger att jag inte tvättar, vilket är en lögn. Jag må inte tvätta hennes kläder, men jag tvättar alltid mina egna. 3 gånger i veckan så slänger jag in en tvätt och tvättar. Jag tar han om mitt eget. 

Så till min familj som uppenbarligen inte vet att ni skadat mig ordentligt, jag är ledsen..

Jag är ledsen att jag inte blev den personen ni förväntade er. Hur skulle jag kunna bli det utan uppfostran?

Jag är ledsen att jag är ett jävla vrak och mår skit för att jag fått kämpa hela livet trots att jag velat göra slut på det.

Jag är ledsen att ni alltid vill lyssna på mina problem, men aldrig göra nåt åt dom. 

Jag är ledsen att jag är ett sånt jävla misslyckande. 

Jag är ledsen att jag bryr mig om mig själv för en enda sekund. 

Jag är ledsen att jag ens lever. För ni har inte direkt gjort det värt mödan. 

Jag är ledsen över att jag varit så osjälvisk under hela mitt liv så jag behöver vara självisk över en liten sak.


Förlåt mig att jag inte är någon eller någonting för er.  


Likes

Comments

Innan jag går in på vad jag ska skriva om så vill jag bara säga i förväg att detta är hur jag själv ser på saker och ting och mina tankar speglar sig helt ifrån dina. Mitt liv är helt annorlunda ifrån ditt och min egna uppfattning handlar inte om någon annan än om mig själv. Folk kan hålla med, och folk kan se på saken annorlunda. Men det här är mina syner på hur livet ser ut i vissa sammanhang. 

För det första så har jag tänkt på hur en vanlig vardag ser ut. Så som jag har uppfattat det så går många och lägger sig en timma tidigare än vad dom vill, för att kunna ställa alarmklockan en timma tidigare dagen efter för att gå någonstans dom egentligen inte vill gå. Då snackar jag om skola och arbete. Många är missnöjda med sitt jobb och jag hör klagomål överallt. T.ex "Jag hatar mitt jobb", "jag vill inte jobba här egentligen", "jag måste gå till jobbet för att kunna försörja mig".

Ni gör saker ni inte vill göra för att ni är tvingade till det, inte för att ni vill. Alla sitter fast i ett ekorrhjul.  

Många gör saker som dom inte vill, för att dom är illa tvungna till det. Utan jobb så har man inte någon inkomst, och utan inkomst så kan man inte leva. Men är det egentligen det folk vill? Jag tror fan inte det. 

Sen har vi skolan. 80% av människorna som jag känner vill inte gå dit, och jag förstår varför. Man lär sig saker som man inte kommer ha någon användning av i det verkliga livet när man väl gått ur skolan. Man lär sig inte hur man söker jobb, man lär sig inte hur man ska betala räkningar eller hur skatten ska behandlas. Man lär sig inte någonting om hur världen ser ut när man själv ska ut i den. Men man lär sig mycket annat skit. Som historia, vilket jag anser är väldigt intetsägande. Dom säger att man aldrig ska kolla bakåt och bara sikta framåt i tiden, ändå så måste man lära sig irrelevanta saker om det förflutna som inte kommer spela någon roll i det verkliga livet. Det kan vara bra att kunna vissa saker om dåtiden, men det mesta är bara ointressant och har ingen påverkan på ens egna liv. 

Jag tror att skolan används för att "Dumma ner" människor, och därför lär man sig inget viktigt. Mycket utav det skolan "lär ut" är påhittat eller taget ur kontext. Dom lär dig saker som i ett annat land betyder något helt annat. Dom lär ut saker om "vinnare" men inte "förlorare".  Dom lär ut saker som de som utbildat sig till lärare tror är rätt. Jag ska ge ett riktigt grovt exempel på hur mina tankar funkar kring detta.

Syftet med utbildningen är att förslava samhället, skapa "robotkloner" som bara är "kuggar i hjulet" och som bara vet hur man gör det lilla jobbet som de har fått göra för att förhindra att människor är självbestämmande, att "lägga ner avvikelse och originalitet". Man ska lära sig att tänka som dom vill, och man ska inte ha en egen uppfattning. Pengar är roteln till denna ondskefulla manipulation. För utbildar man människor som lyssnar på vad som är "rätt och fel", vilket inte är deras verkliga uppfattning (som de själv inte fattar), så skapar det möjlighet till att företagen som pumpar in pengar får fler människor som arbetar åt dom och det skapar mer pengar. 

Har ni tänkt på det? Antagligen inte. För ni har blivit hjärntvättade till att inte veta om vad som pågår. Tänker ni annorlunda så är ni "annorlunda" eller "psykiskt sjuka" människor. 

Jag är inte dum i huvudet, jag är bara riktigt klar i vad som händer runt om mig. Det som händer på film, det som de visar på nyheterna och det vissa sjunger om, det är inte på riktigt. De visar dig nyheter på det dom vill att du ska tro på, det som ska få dig att koppla bort din egna självbestämdhet kring det. 

Jag kan skriva om detta i timmar, men jag avrundar här. Kalla mig galen om ni vill för att jag inte är som er. Jag är min egen individ, jag bestämmer över mig själv och mina egna tankar. Jag är fri. 

Var din egen person. Gör det som gör dig lycklig. Gå emot alla regler, för de vissa tycker är fel kanske du tycker är rätt, säg det högt då! Lev som du vill leva, inte som du blir tvingad till. 


Peace!  

  

    ​

Likes

Comments

Hallå där ute. Jag tänkte bara skriva av mig lite om hur mina tankar går kring dagens förhållanden, både under och efter ett förhållande.

Att ha ett förhållande idag är riktigt svårt, och det finns många faktorer till det och jag har tänkt lite angående detta. En anledning till att förhållanden inte funkar är för att ingen litar på någon annan, inte ens sin partner. Alla människor ljuger, så är det. Man kan dra en liten vit lögn eller en stor sådan. Hursomhelst, hur stor eller liten en lögn må vara så skapar det osäkerheter hos alla. Man har ingen tillit till någon, om ens sig själv. Jag anser att tillit är en av de viktigaste grunderna man måste ha för att ett förhållande ska fungera. För om man inte litar på sin partner så slutar det oftast i bråk, även om man bara fått för sig att ens partner ljugit. Det är osäkerheter som äter upp en inifrån efter tidigare förhållanden eller tidigare lögner. Men nog om det.

En annan viktig faktor är att man måste prata med varann, om allt. I många förhållanden kan viktiga frågor tas upp, men ens partner kan dra sig ifrån och inte vilja prata. Det är oerhört viktigt att prata med sin partner om allt. Hur man känner, varför man känner och gör vissa saker osv. Man måste prata. Om ens partner drar sig ifrån kan den andra känna sig otillräcklig. Den känner osäkerheter och ställer sig själv frågor i huvudet som t.ex "Älskar hen mig inte längre", "Har jag gjort fel" osv. Hur ska man kunna hjälpa sin partner om den inte berättar vad ett problem kan vara. Det är oerhört viktigt.

En annan anledning jag tror är grunden till krasade förhållanden är att ens partner blandar ihop kärlek utav en person med behov. Om man är i behov utav en person, alltså att man behöver något från denna människa, kan ibland blandas ihop med känslan utav kärlek. Vi tar ett exempel. Vi säger att du är en tjej som har en riktigt bra kompis som är en kille, ni umgås ofta och ni känner nästan varann in och ut, och han gör saker för dig som ingen annan skulle göra. Han finns där för dig när du mår dåligt, han köper saker till dig för att vara snäll osv. Du tror att du börjar få känslor för honom, och han har känslor för dig. Ni blir tillsammans och allt går som på räls. Nu tar vi exemplet till nästa nivå. Du har mått dåligt länge, du har kanske ett självskadebeteende och han är en av få som faktiskt har funnits där för dig hela tiden och har hjälpt dig och försökt få dig att sluta. Du börjar må bättre och känner att du klarar av det mesta själv nu och du känner inte direkt samma känslor för honom längre och du tänker efter. Du behöver inget från honom mer. Ingen hjälp, inget stöd och hans närvaro i ditt liv känns inte riktigt som förut. Du tänker efter och känner att du inte vill vara tillsammans med honom längre. Du gör slut och han blir förkrossad. Hans frånvaro känns inte av någonting och du kommer på dig själv. Du var aldrig kär i honom, du hade bara ett behov av att ha honom där just då när du behövde något från honom. Det är också en anledning till att det är svårt med förhållanden, för folk misstar kärlek för behov väldigt ofta. Det kan drabba både killar och tjejer, och jag har varit med om det själv och i det här fallet var jag den som var behovet.

Jag vill att ni med en partner gör någonting. Prata med varann, om allt. Var ärliga från dag 1 och ge allt för din partner om du verkligen älskar personen på riktigt. Visa vad din partner betyder för dig och få denna att känna att kärleken finns där. Alla möter på hinder, men är man tillräckligt stark i förhållandet så kommer man att klara av det. Låt ingenting komma i vägen för er. Tror du att du bara är i behov utav personen du är tillsammans med, ge en varning och tänk länge och hårt och utforska dina verkliga känslor för personen.


Tack för mig. 

Likes

Comments

​Shoo! 

Jag heter som ni kanske redan förstått Marcus och är en musiker med finskt medborgarskap. Jag tänkte bara låta er veta lite om mig innan bloggen drar igång på fullt allvar. 

Jag är 24 år gammal, bor i Finspång och är en rappare. Jag är inte den typiska rapparen som sjunger om orten eller skryter eller använder det fetaste rimschemat. Jag är en emotionell musiker som oftast sjunger om mina egna erfarenheter i livet, mycket känslomässiga grejer och oftast har allt jag gör en mening. 

Jag började blogga redan förra veckan på en annan blogg, men några polare till mig sa att jag skulle byta till Nouw så jag tar deras råd. 

Här kommer ni att få följa med mig i mina tankar, min musik och mycket annat. Stay tuned!


Peace.  

Likes

Comments