View tracker

Som sagt.. Jag är väldigt tävlingsinriktad av mig. Vilket jag ser som både positivt och negativt. Naturligtvis ger det mig ett otroligt driv att ständigt förbättra mig (inom alla områden). Men det gör också att jag inte alltid är så snäll mot mig själv.

Jag sa direkt efter Kalmar mini tri att triathlon inte är en sport för mig. Var det för att jag inte är bra på det, eller för att jag inte tycker att det är tillräckligt kul? Jag tyckte visserligen inte att det var superduperkul. Men om jag hade gjort det, hade jag då velat fortsätta trots att jag inte är bra på det? Löpning är jag faktiskt helt ok bra på. Men om jag inte hade varit det - hade jag då över huvud taget fortsatt med det?

Vilka flummiga frågor, haha. Men det är något att fundera på. Jag kan bli så avundsjuk på folk som inte verkar ha tävlingstänk i sig över huvud taget. Som är nöjda med sig själva och sin prestation, även om den inte nödvändigtvis står sig gentemot andras. Samtidigt är det ju just det som för mig framåt, både privat och i karriären. Men jag måste jobba med att låta det vara ok att inte alltid vara bäst, eller ens bra. Det kan vara nog så roligt och meningsfullt ändå.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Race Reports

Det här med bloggpaus för att minska prestationstänket funkade ju sådär.. Jag bröt bland annat årets Kalmarmil för att jag förmodligen inte skulle klara sub 45, vilket ju är ett helt galet tänk på motionärsnivå. Jag är helt otroligt tävlingsinriktad och ofta alldeles alldeles för hård mot mig själv.

fast Den enda tävlingen hittills där allt sådant tänk har varit som bortblåst är Kalmar Mini Tri. Med en vecka kvar till start hade jag varken cyklat eller simmat sedan april, så jag visste ju att jag aldrig skulle kunna få en bra tid ändå (all träning i världen hade nog dock gjort föga skillnad är jag rädd). Min enda ambition var helt ärligt att inte komma in sist i mål.. =)

Simning
520 m simning i 15-gradigt vatten utan våtdräkt tyckte jag var en bra idé, haha! Jag fick lite panikkänslor i början av både kylan och av hela situationen, så jag hyperventilerade väldigt mycket. Jag är en riktigt svag simmare, så det gick lååångsamt.

Cykling
Efter ett hafsigt byte (var inte alls beredd på att vara så stelfrusen), så var det dags för momentet som jag hade fruktat mest: cyklingen. Jag är väldigt osäker och obekväm på cykeln. Till min stora förvåning så vågade jag i alla fall trycka på lite efter halva sträckan. Jag är så himla nöjd över att jag inte var livrädd hela tiden.

Löpning
Äntligen dags för min gren! Jag var nästan tårögd över att jag ens hade tagit mig igenom cyklingen och simningen. Nu var jag dock ännu mer nerkyld och fick kramp efter bara några meter. Jag fick springa i 5-tempo i stort sett hela sträckan. Det gjorde dock ingenting, jag njöt så mycket av att äntligen vara i mitt element. Pratade med kollegor och vänner som stod längs banan och hade verkligen en runner's high! Helt underbart!


Jag fattar inte att jag gjorde det! Sluttiden landade på 1:22, vilket också förvånade mig sjukt mycket. Jag vet att detta inte är någon bra tid, men jag hade förväntat mig att bara cyklingen skulle ta uppåt en timma. Jag slog dessutom några som jag vet både har cyklat väldigt mycket och varit ute och simtränat i havet. Oväsentlig jämförelse i och för sig, men man kan ju inte låta bli att jämföra lite. Jag är i alla fall så himla glad och faktiskt stolt över mig själv! Jag inser dock mina begränsningar och konstaterar att det inte kommer bli någon triatlet av mig. Jag håller mig gladeligen till löpning i fortsättningen. =)

Likes

Comments

View tracker

​Jag var nog argare igår än vad Isabella Andersson är efter ett mindre lyckat lopp. =) Jag avskyr folk som tar sig själva på för stort allvar och igår var jag en av dem. Man får påminna sig själv ganska ofta om att man bara är en glad motionär med hybris. Jag önskar verkligen att jag kunde vara en sån som bara är nöjd med ansträngningen, men det är svårt. Duktighets-syndromet, som jag tror att många känner igen sig i, präglar många delar av mitt liv och gör att jag ofta blir alldeles för hård mot mig själv. 

Men faktum kvarstår: jag måste höja ribban på träning. Jag har så himla svårt för att pressa mig själv när det inte är allvar. Tobias blir ofta förvånad över vilket pannben jag faktiskt har på tävling, med tanke på hur lat jag kan vara på träning. Jag kan vara ute och lalla 6 km i 6 min-tempo, jag överdriver inte. Detta visar sig såklart i mina tider på lopp. 

Jag har med hjälp av min bästa vän lagt upp en ny strategi och satt upp ett nytt mål. Vad det målet är håller jag för mig själv än så länge, men jag hoppas verkligen på att få ta revansch då. =)

Likes

Comments

1:49:38. En hel minut över personbästa på halvmaran (wings) och jag trodde att jag skulle slå den tiden med råge. 1:49 kanske låter snabbt för någon som aldrig har sprungit. Men har man sprungit ett tag så är det inte någon vidare supertid alls. Och jag kan inte låta bli att jämföra mig med vad mina löptränande kompisar fick på halvmaran när de hade tränat ungefär lika många månader som jag. Jag vet, man tävlar bara mot sig själv och ska inte jämföra sig med andra. Men det är lättare sagt än gjort när man har tävlingsinstinkt och ett driv att bli bättre. Jag ska inte rada upp ett gäng bortförklaringar här utan nöjer mig bara med att konstatera att jag är kass helt enkelt. =) Jag kanske skulle lägga löpningen på hyllan och satsa på schack istället?

Likes

Comments

Svärmor har fått upp ögonen för löpning och ville att vi skulle anmäla oss till Bergaloppet. Det är just detta som jag ÄLSKAR med löpning: det är aldrig för sent att börja och alla deltar på sina villkor. Vi sa givetvis ja, jag tycker att både stora och små lopp är roliga på sitt sätt.

Det var ett superroligt och charmigt lopp och jag blev faktiskt första tjej i mål (totalt 6:a eller 7:a) på tiden 20:53 minuter. Placeringen berodde naturligtvis endast på att det var så få deltagare (runt 100), men det var ändå roligt att få vinna en gång. =) Trots litet lopp hade de en speaker på plats och man fick en ganska så generös goodie bag vid målgång. Jag hade på känn redan innan att jag skulle placera mig bra, men sen såg jag de där jäkla Högby-tröjorna och tänkte att det nog var kört ändå, haha. Riktigt kul, hur som helst!



​Från en sak till en annan: fy vad alkoholförtäring och fysisk aktivitet rimmar illa! Jag dricker i stort sett aldrig alkohol men nu helt plötsligt så hopade sig aktiviteterna och det råkade bli alkoholförtäring tre helger i rad (visserligen bara något glas en av helgerna men ändå). Jag har en riktigt tråkig och seg känsla i kroppen nu. Så nu kan det gärna få dröja något halvår igen till nästa gång!

Likes

Comments

Nästa års utmaning är spikad och klar! I söndags anmälde jag mig till Stockholm Marathon 2017! Det ska bli så himla roligt. Det kommer därför inte att bli något Göteborgsvarvet för mig nästa år, men eventuellt för mannen min. =)

Jag har fått många kommentarer i stil med "men tänk om du är gravid då!?". Haha, jaa tänk om. =) Lopp i all ära men det är ju inget mer än en hobby för mig. Det går inte att jämföra med lyckan att få ett barn, så om det skulle vara så så avstår jag naturligtvis bara ifrån att springa. Så var det ju med Göteborgsvarvet när Mollie låg i magen.

Likes

Comments


Sänk kraven

Det här är nog det viktigaste. Jag lovade mig själv tidigt att inte ha några prestationsmässiga krav alls på mig själv det första året efter graviditeten. Kroppen har precis genomgått en helt otrolig resa - visste du att det tar upp till fem år innan den är helt återställd och läkt igen efter en förlossning? Sen har man ju såklart av naturliga skäl inte lika mycket tid att lägga på träningen längre som innan man blev förälder. Och man vill inte lägga den tiden heller för den delen. Innan graviditeten så kände jag mig dålig om jag bara tränade 2-3 dagar i veckan. Nu tänker jag bara "vad bra, jag fick ihop två pass i alla fall - bättre än inget!"


Dåligt med sömn? Vila!

Att jag tio månader senare inte skulle ha fått sova en hel natt kunde jag aldrig drömma om. Vår tjej har vaknat med 2-3 timmars mellanrum sedan dagen hon föddes och gör fortfarande. Att konstant ha flera timmar minus på sömnkontot påverkar såklart möjligheten till fysisk aktivitet. Ofta har jag försökt peppa igång mig själv ändå, men ibland har jag bara fått inse att träningen helt enkelt får läggas på hyllan ett par dagar. Sömnen är otroligt viktig för återuppbyggnaden av musklerna efter träningen. Får man ingen återhämtning så bryter man alltså bara ner musklerna bit för bit och gör rentav mer nytta hemma än i löpspåret. Så försöker i alla fall jag tänka när jag tvingas ställa in dagens pass.


Hemmaträning

Ett tips som jag hatade när Mollie var pyttis. När hon sov så var det ju tusen andra saker som skulle hinnas med och när hon var vaken så satt hon i princip fast på tutten de första månaderna. Det är nästan först nu som hon har börjat bli trygg i att sitta en bit ifrån oss och leka. Nu kan hon rent av tycka att det är kul att titta på mig när jag gör lite hemma-övningar. Dessa gör jag dock allt för sällan. Varför är det så svårt att få hemmaträningen att bli av? Det borde ju vara så enkelt att bara köra tio minuter här och där!


Mammaträning (gruppträning)
Gruppträning där man får ta med bebisen. Så kul! Jag har gått på två olika gym varav ett sedan Mollie var tre månader (och går där fortfarande). Jag har turen att ha världens bästa tränare dessutom: Första månaderna bar hon runt på Mollie hela passen i stort sett (hon vägrade ligga själv på en filt och ville bara vara i famnen). Och nu när hon kryper och går så ägnar hon mycket tid åt att jaga runt på Mollie och underhålla henne på andra sätt. Bäst är hon. Mammaträning är ju dessutom ett perfekt sätt att lära känna andra mammor. =)


Se till att skaffa barn med en bra man ;)
Haha nej men skämt åsido - om det inte hade varit för Tobias så hade jag inte fått hälften av träningen gjord. Han har sedan dag ett sett till att Mollie är hans huvudansvar sekunden då han kommer hem ifrån jobbet, och därmed möjliggjort för mig att ge mig ut och träna. Han stöttar mig och peppar och pushar mig varje dag till att träna. Om jag är på dåligt humör en dag så säger han alltid "nu måste du ut och springa". Haha =)


Transportlöpa

Ofta har vi flera familjeaktiviteter inplanerade på helgerna och då ger jag mig ibland ut tidigare för att springa till stället som vi ska vara på. Ett perfekt sätt att få in lite längre pass i schemat utan att det påverkar tiden med familjen nämnvärt.


Försök involvera hela familjen

Det här kommer bli mer och mer aktuellt ju äldre Mollie blir. Men redan nu uppskattar hon att få följa med på i stort sett vad som helst. Man kan till exempel turas om att köra intervaller medan den andra går med barnvagnen eller kombinera uteträning med en härlig picknick efteråt. Sådant gör vi ofta och det gör att träningen blir en uppskattad familjeaktivitet istället.

Likes

Comments

Jag deltog i Drottning Margareta-loppet och slutade på en oväntad 13e-placering. Tiden blev 22:08. För två år sedan gick jag i mål på 23:50 vilket innebär en förbättring på 1 min och 40 sekunder. Det är ett långt tidsspann på en så kort distans, kul att få ett kvitto på att man förbättras. =)

En vän påpekade att jag sprang runt med två betongklumpar på fötterna. Både jag och Tobias har använt Asics Kayano för att minimera skaderisken. Jag har faktiskt inte ens reflekterat över att den extra dämpningen naturligtvis även innebär en hel del extra vikt. Efter lite efterforskning bestämde vi oss för att utöka skofamiljen med ett varsitt par DS trainer. En betydligt lättare sko att använda på lopp och kanske kortare träningspass eller intervaller. Jag förväntar mig inga mirakeltider på grund av dem naturligtvis, men känslan blir helt klart annorlunda.

Jag har kommit igång med träningen igen. Jag tränade inte på tjugo dagar under maj månad - antingen var jag förkyld eller så låg jag i vila inför långt lopp. Jag känner en enorm tacksamhet nu för att jag tillåts att träna igen! Fick förresten höra att jag är för lång för långdistanslöpning, som jag vill rikta in mig på. Men börjar man blanda in sådant när man är på motionärsnivå så går man väl ändå för långt. =)

Likes

Comments

Oj, vad roligt att så många tittade in här igår! Jag antar att många är nyfikna på om det blev något lopp eller inte. Och det blev faktiskt det!! Vid lunch-tid på fredagen så hade vi fortfarande inte ens bestämt oss för om vi skulle åka mot Göteborg eller inte. Tobias har knä-problem och har i stort sett inte sprungit alls på 3-4 månader, så han sa tidigt att han också struntar i det om inte jag springer. Men så åkte vi till slut. Vi kom fram runt 22 och sov över hos goda vänner. På morgonen innan loppet var jag likblek och illamående av nervositet. Inte på grund av prestationsångest, utan av ren oro över vad jag skulle utsätta min kropp för. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag blev allvarligt sjuk pga att jag var dumdristig nog att ställa upp i ett lopp. Inte nu när Mollie finns. Väl i startfållan stod vi och hoppade och försökte peppa upp varandra. Vi sa att jag skulle bryta direkt om pulsen började skena och att vi skulle kasta bort chippen om det gick mindre bra för att slippa tidspressen.


Starten
Startskottet för startgrupp 9 går (vilket jag dock inte ens hör). Massan börjar röra sig framåt och vi hänger på. Jag får en liten chock över hur tjock folkmassan faktiskt är. En vägg av människor tornar upp sig framför oss, vilket gör det omöjligt att springa snabbare än 5:30 - 5:45-tempo. Detta håller i sig de första 3-4 kilometerna och vi försöker sicksacka så gott det går mellan människorna. Jag märker dock rätt snabbt att min dagsform faktiskt är bra. Pulsen känns kontrollerad och jag känner inte av förkylningen alls. Jag stämmer av med Tobias och han säger att det känns bra för honom också. Detta kanske kan gå vägen ändå!

Första bron
Jag ser den första bron torna upp sig framför oss och tänker "heeerregud". Tobias säger åt mig att ta det lugnt uppför och jag instämmer. Vi vill inte köra slut på oss redan nu. Det går lättare än vad jag har förväntat mig och när vi väl är på väg utför så konstaterar jag att vi höll rätt bra tempo uppför bron ändå.

Km 6-13
Tobias måste kissa och viker av. Jag fortsätter att jogga lite sakta. Hinner tänka att han säkert inte kommer hitta mig igen och blir orolig. Men sen ser jag honom komma vinkandes långt där bak när jag vänder mig om för tionde gången. Jaa! Sen rullar det på bra. Det går lätt och jag njuter verkligen! Jag och Tobias ropar peppande ord till varandra då och då och springer och skämtar och har oss. Jag börjar fundera över tiden. Konstaterar att vi kommer passera mål runt 1:55 och bestämmer mig för att ge mig fan på att åtminstone landa någonstans i spannet mellan 1:50 och 1:55.

Andra bron
Dags för den andra bron! Den går lite trögare men ändå över förväntan. Väl på toppen börjar mp3-spelaren att spela Vengaboys och jag får loppets starkaste runner´s high! Den blir dock ganska kortvarig, för strax innan Avenyn får jag min första och enda stora dipp. Benen börjar kännas tunga och jag har svårt att motivera mig själv att hålla tempot.

Avenyn
Äntligen är vi på Avenyn! Men dippen håller i sig och det går riktigt trögt. Jag har svårt att ta in den stora publikmassan som annars brukar verka peppande. När vi vänder längst upp på avenyn så bestämmer jag mig för att skärpa till mig igen och trycka på. Jag sneglar bakåt mot Tobias som inte ser ut att må allt för bra. Avståndet mellan oss ökar och bitvis ligger han nog 20-50 meter bakom mig. Jag bestämmer mig för att inte vänta in utan hoppas att avståndet ska motivera honom att öka, vilket det också gör.

Upploppet
Från km 18 går det lätt igen. Snart framme hos Mollie! Jag är inte jätteklar i huvudet vid det här laget men försöker räkna på tiden och konstaterar att vi kommer gå i mål under 1:53. När vi väl kommer in på startområdet igen så ser jag Mollie på flera hundra meters avstånd bland hur mycket folk som helst. Hon sitter på staketet och det bara lyser om henne, älskade älskling! Jag pekar och ropar till Tobias och vi får ny energi till att öka farten ännu mer. Vi passerar mamma och Mollie och vinkar. Bara målrakan kvar och vi spurtar. Men här stoppas vi upp av människor som ligger och maskar i vänsterfilen, på upploppet?! "HÅLL HÖGER!" ropar jag två gånger. Mållinjen passeras och jag stannar klockan. 1:50:51 visar den - en tid som jag inte trodde skulle vara uppnåelig, varken med tanke på förutsättningarna för dagen eller hur loppet startade. Jag hoppas och tror dock att jag skall kunna slå den till nästa halvmara. =)

Sammanfattningsvis: ett helt underbart roligt lopp! Jag är så himla glad och tacksam att vi var med. Att få springa tillsammans med Tobias var så kul, kanske rentav en av de bästa upplevelserna vi har haft tillsammans. Förra året stod jag bland publiken med min stora mage och kunde knappt förstå hur man ens tog sig runt en halvmara. Livet är bra härligt ibland!


Likes

Comments

Det är nu torsdag kväll och jag vet fortfarande inte om jag kan starta i Göteborgsvarvet på lördag. Hela veckan har varit en berg- och dalbana: jag har pendlat mellan "det är inte värt det" och "jag chansar!" flera gånger varje dag. Gråtit har jag också gjort både en och två gånger. Vad är då orsaken till mitt velande? Jo, förkylning.. fortfarande! Med facit i hand så var det ju inte jättesmart att springa Wings for life när jag var halvsjuk. Det blev såklart ännu värre efteråt och jag är långt ifrån bra än. Men idag mår jag tusen gånger bättre än igår.. Haha, man vet inte om man ska skratta eller gråta! Jag vill ju så gärna. Jag och Göteborgsvarvet har en liten speciell historia: Första året som jag var anmäld fegade jag ur. Tur var väl det så här i efterhand, jag var alldeles för dåligt tränad för ett sådant lopp då. Andra året så anmälde jag mig på hösten i tron att jag och Tobias skulle klara av att vänta med att starta igång bebisverkstaden till våren. Det gick sådär, när vi väl var framme vid maj så gick jag in i åttonde månaden, haha! Om längtan väl har tänts så KAN man bara inte vänta.

Men i år skulle jag ju få min revansch! Tredje gången gillt och allt. Och jag och Tobias hade bestämt oss för att springa tillsammans dessutom. Det kanske är sista gången vi kan göra det ihop. Rätt som det är så har vi ett helt fotbollslag med ungar som ingen kommer vilja passa och då får vi helt enkelt köra vartannat år. =) Det lutar lite åt att vi springer för själva upplevelsens skull - bara få ha roligt tillsammans och springa i mål ihop. Låt det ta över två timmar om det så vill!

Fortsättning följer. Idag provade vi ut kläderna i alla fall. Klart vi måste matcha!

Likes

Comments