En väldigt försenad och förkortad Race report. Om nu en instagram-uppdatering ens kan kallas för det.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Race Reports

Det här med bloggpaus för att minska prestationstänket funkade ju sådär.. Jag bröt bland annat årets Kalmarmil för att jag förmodligen inte skulle klara sub 45, vilket ju är ett helt galet tänk på motionärsnivå. Jag är helt otroligt tävlingsinriktad och ofta alldeles alldeles för hård mot mig själv.

fast Den enda tävlingen hittills där allt sådant tänk har varit som bortblåst är Kalmar Mini Tri. Med en vecka kvar till start hade jag varken cyklat eller simmat sedan april, så jag visste ju att jag aldrig skulle kunna få en bra tid ändå (all träning i världen hade nog dock gjort föga skillnad är jag rädd). Min enda ambition var helt ärligt att inte komma in sist i mål.. =)

Simning
520 m simning i 15-gradigt vatten utan våtdräkt tyckte jag var en bra idé, haha! Jag fick lite panikkänslor i början av både kylan och av hela situationen, så jag hyperventilerade väldigt mycket. Jag är en riktigt svag simmare, så det gick lååångsamt.

Cykling
Efter ett hafsigt byte (var inte alls beredd på att vara så stelfrusen), så var det dags för momentet som jag hade fruktat mest: cyklingen. Jag är väldigt osäker och obekväm på cykeln. Till min stora förvåning så vågade jag i alla fall trycka på lite efter halva sträckan. Jag är så himla nöjd över att jag inte var livrädd hela tiden.

Löpning
Äntligen dags för min gren! Jag var nästan tårögd över att jag ens hade tagit mig igenom cyklingen och simningen. Nu var jag dock ännu mer nerkyld och fick kramp efter bara några meter. Jag fick springa i 5-tempo i stort sett hela sträckan. Det gjorde dock ingenting, jag njöt så mycket av att äntligen vara i mitt element. Pratade med kollegor och vänner som stod längs banan och hade verkligen en runner's high! Helt underbart!


Jag fattar inte att jag gjorde det! Sluttiden landade på 1:22, vilket också förvånade mig sjukt mycket. Jag vet att detta inte är någon bra tid, men jag hade förväntat mig att bara cyklingen skulle ta uppåt en timma. Jag slog dessutom några som jag vet både har cyklat väldigt mycket och varit ute och simtränat i havet. Oväsentlig jämförelse i och för sig, men man kan ju inte låta bli att jämföra lite. Jag är i alla fall så himla glad och faktiskt stolt över mig själv! Jag inser dock mina begränsningar och konstaterar att det inte kommer bli någon triatlet av mig. Jag håller mig gladeligen till löpning i fortsättningen. =)

Likes

Comments

1:49:38. En hel minut över personbästa på halvmaran (wings) och jag trodde att jag skulle slå den tiden med råge. 1:49 kanske låter snabbt för någon som aldrig har sprungit. Men har man sprungit ett tag så är det inte någon vidare supertid alls. Och jag kan inte låta bli att jämföra mig med vad mina löptränande kompisar fick på halvmaran när de hade tränat ungefär lika många månader som jag. Jag vet, man tävlar bara mot sig själv och ska inte jämföra sig med andra. Men det är lättare sagt än gjort när man har tävlingsinstinkt och ett driv att bli bättre. Jag ska inte rada upp ett gäng bortförklaringar här utan nöjer mig bara med att konstatera att jag är kass helt enkelt. =) Jag kanske skulle lägga löpningen på hyllan och satsa på schack istället?

Likes

Comments

Svärmor har fått upp ögonen för löpning och ville att vi skulle anmäla oss till Bergaloppet. Det är just detta som jag ÄLSKAR med löpning: det är aldrig för sent att börja och alla deltar på sina villkor. Vi sa givetvis ja, jag tycker att både stora och små lopp är roliga på sitt sätt.

Det var ett superroligt och charmigt lopp och jag blev faktiskt första tjej i mål (totalt 6:a eller 7:a) på tiden 20:53 minuter. Placeringen berodde naturligtvis endast på att det var så få deltagare (runt 100), men det var ändå roligt att få vinna en gång. =) Trots litet lopp hade de en speaker på plats och man fick en ganska så generös goodie bag vid målgång. Jag hade på känn redan innan att jag skulle placera mig bra, men sen såg jag de där jäkla Högby-tröjorna och tänkte att det nog var kört ändå, haha. Riktigt kul, hur som helst!



​Från en sak till en annan: fy vad alkoholförtäring och fysisk aktivitet rimmar illa! Jag dricker i stort sett aldrig alkohol men nu helt plötsligt så hopade sig aktiviteterna och det råkade bli alkoholförtäring tre helger i rad (visserligen bara något glas en av helgerna men ändå). Jag har en riktigt tråkig och seg känsla i kroppen nu. Så nu kan det gärna få dröja något halvår igen till nästa gång!

Likes

Comments

Nästa års utmaning är spikad och klar! I söndags anmälde jag mig till Stockholm Marathon 2017! Det ska bli så himla roligt. Det kommer därför inte att bli något Göteborgsvarvet för mig nästa år, men eventuellt för mannen min. =)

Jag har fått många kommentarer i stil med "men tänk om du är gravid då!?". Haha, jaa tänk om. =) Lopp i all ära men det är ju inget mer än en hobby för mig. Det går inte att jämföra med lyckan att få ett barn, så om det skulle vara så så avstår jag naturligtvis bara ifrån att springa. Så var det ju med Göteborgsvarvet när Mollie låg i magen.

Likes

Comments

Oj, vad roligt att så många tittade in här igår! Jag antar att många är nyfikna på om det blev något lopp eller inte. Och det blev faktiskt det!! Vid lunch-tid på fredagen så hade vi fortfarande inte ens bestämt oss för om vi skulle åka mot Göteborg eller inte. Tobias har knä-problem och har i stort sett inte sprungit alls på 3-4 månader, så han sa tidigt att han också struntar i det om inte jag springer. Men så åkte vi till slut. Vi kom fram runt 22 och sov över hos goda vänner. På morgonen innan loppet var jag likblek och illamående av nervositet. Inte på grund av prestationsångest, utan av ren oro över vad jag skulle utsätta min kropp för. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag blev allvarligt sjuk pga att jag var dumdristig nog att ställa upp i ett lopp. Inte nu när Mollie finns. Väl i startfållan stod vi och hoppade och försökte peppa upp varandra. Vi sa att jag skulle bryta direkt om pulsen började skena och att vi skulle kasta bort chippen om det gick mindre bra för att slippa tidspressen.


Starten
Startskottet för startgrupp 9 går (vilket jag dock inte ens hör). Massan börjar röra sig framåt och vi hänger på. Jag får en liten chock över hur tjock folkmassan faktiskt är. En vägg av människor tornar upp sig framför oss, vilket gör det omöjligt att springa snabbare än 5:30 - 5:45-tempo. Detta håller i sig de första 3-4 kilometerna och vi försöker sicksacka så gott det går mellan människorna. Jag märker dock rätt snabbt att min dagsform faktiskt är bra. Pulsen känns kontrollerad och jag känner inte av förkylningen alls. Jag stämmer av med Tobias och han säger att det känns bra för honom också. Detta kanske kan gå vägen ändå!

Första bron
Jag ser den första bron torna upp sig framför oss och tänker "heeerregud". Tobias säger åt mig att ta det lugnt uppför och jag instämmer. Vi vill inte köra slut på oss redan nu. Det går lättare än vad jag har förväntat mig och när vi väl är på väg utför så konstaterar jag att vi höll rätt bra tempo uppför bron ändå.

Km 6-13
Tobias måste kissa och viker av. Jag fortsätter att jogga lite sakta. Hinner tänka att han säkert inte kommer hitta mig igen och blir orolig. Men sen ser jag honom komma vinkandes långt där bak när jag vänder mig om för tionde gången. Jaa! Sen rullar det på bra. Det går lätt och jag njuter verkligen! Jag och Tobias ropar peppande ord till varandra då och då och springer och skämtar och har oss. Jag börjar fundera över tiden. Konstaterar att vi kommer passera mål runt 1:55 och bestämmer mig för att ge mig fan på att åtminstone landa någonstans i spannet mellan 1:50 och 1:55.

Andra bron
Dags för den andra bron! Den går lite trögare men ändå över förväntan. Väl på toppen börjar mp3-spelaren att spela Vengaboys och jag får loppets starkaste runner´s high! Den blir dock ganska kortvarig, för strax innan Avenyn får jag min första och enda stora dipp. Benen börjar kännas tunga och jag har svårt att motivera mig själv att hålla tempot.

Avenyn
Äntligen är vi på Avenyn! Men dippen håller i sig och det går riktigt trögt. Jag har svårt att ta in den stora publikmassan som annars brukar verka peppande. När vi vänder längst upp på avenyn så bestämmer jag mig för att skärpa till mig igen och trycka på. Jag sneglar bakåt mot Tobias som inte ser ut att må allt för bra. Avståndet mellan oss ökar och bitvis ligger han nog 20-50 meter bakom mig. Jag bestämmer mig för att inte vänta in utan hoppas att avståndet ska motivera honom att öka, vilket det också gör.

Upploppet
Från km 18 går det lätt igen. Snart framme hos Mollie! Jag är inte jätteklar i huvudet vid det här laget men försöker räkna på tiden och konstaterar att vi kommer gå i mål under 1:53. När vi väl kommer in på startområdet igen så ser jag Mollie på flera hundra meters avstånd bland hur mycket folk som helst. Hon sitter på staketet och det bara lyser om henne, älskade älskling! Jag pekar och ropar till Tobias och vi får ny energi till att öka farten ännu mer. Vi passerar mamma och Mollie och vinkar. Bara målrakan kvar och vi spurtar. Men här stoppas vi upp av människor som ligger och maskar i vänsterfilen, på upploppet?! "HÅLL HÖGER!" ropar jag två gånger. Mållinjen passeras och jag stannar klockan. 1:50:51 visar den - en tid som jag inte trodde skulle vara uppnåelig, varken med tanke på förutsättningarna för dagen eller hur loppet startade. Jag hoppas och tror dock att jag skall kunna slå den till nästa halvmara. =)

Sammanfattningsvis: ett helt underbart roligt lopp! Jag är så himla glad och tacksam att vi var med. Att få springa tillsammans med Tobias var så kul, kanske rentav en av de bästa upplevelserna vi har haft tillsammans. Förra året stod jag bland publiken med min stora mage och kunde knappt förstå hur man ens tog sig runt en halvmara. Livet är bra härligt ibland!


Likes

Comments

Race Reports

Söndagens lopp var en hårsmån från att inte bli av för mig. På onsdagen började jag känna mig tung i huvudet på jobbet. På torsdagen var jag riktigt dålig med snuva, halsont och huvudvärk. Jag kurerade mig med alla husmorskurer jag kunde komma på och trodde in i det sista att jag inte skulle kunna ställa upp. Löpning må vara ett stort intresse, men när det kommer till kritan så är jag faktiskt bara en helt vanlig motionär. Jag tänker inte riskera eventuella hjärtmuskelinflammationer bara för att jag ska springa ett lopp. Men så plötsligt mådde jag faktiskt bättre på lördagen. Mycket bättre. Jag bestämde mig för att starta och kliva av i Färjestaden. Mitt syfte med loppet var faktiskt ändå "bara" att få springa över Ölandsbron, och att få vara med i folkfesten såklart.

Wings for Life är ett välgörenhetslopp utan någon konkret mållinje. Alla deltagare startar samtidigt och var och en springer sedan så långt hen hinner innan målbilen kör om vederbörande. En helt fantastisk idé som innebär att alla olika löpare kan delta utifrån sina egna förutsättningar och mål.

Starten
Jag är nervös som vanligt. Blir avsläppt i stan av sambo och dotter och springer och kissar i en buske mitt i Kalmar stad. Tar mig sedan till min startgrupp och inväntar uppvärmning. Fipplar med nya mp3-spelaren och ser mig nervöst omkring. Startskottet går och vi ger oss av. Adrenalinet rusar runt i kroppen och jag får en bra känsla från start. Landar i ett 5 min-tempo som känns behagligt och lagom för de inledande kilometerna. Nu är vi igång!

Ölandsbron
Högbrodelen överraskar mig positivt. Den är inte så brant som jag trodde och jag lyckas hålla hyfsat tempo uppför. Jag försöker att ta in stämningen och utsikten. Vi når toppen och ger oss av utför. Nu går det undan. En gammal kollega springer plötsligt bredvid mig och vi växlar några ord. Högbrodelen är nu avklarad och nu väntar den långa raksträckan. Här kommer min första riktiga dipp. Det känns knappt som att vi tar oss framåt, bron tar aldrig slut! Jag krånglar ut en druvsockertablett ur magbältet som jag lägger på tungan.

Färjestaden
Äntligen är bron slut! En vätskestation kommer och jag blir i sedvanlig ordning stressad och fumlig. Tar en klunk ur muggen som jag sätter i halsen och häller resten över mig i ett försök att svalka mig (det var VARMT). Inser att jag nu har kladdig redbull i hela håret. Skit samma tänker jag och springer in i publikhavet längs med gatorna i Färjestaden. Jag springer förbi många bekanta ansikten och får en extra kick av deras hejarop. Tittar hela tiden efter Tobias, mamma och Mollie och trodde ett tag att jag hade sprungit förbi dem. Men så får jag syn på dem! Vi hade bestämt att jag skulle göra två tummar upp om jag mot förmodan skulle fortsätta efter Färjestaden och valet var just då rätt så självklart.

Km 14-20 (oklart vart fasen jag var)
Nu när jag faktiskt fortsatte springa så började jag bli lite sugen på att nå halvmara-distans. Jag visste vilket tempo jag skulle behöva hålla för att klara det och jag låg under med råge hittills. Peppad av tanken pinnade jag på, men utan publikhavets hejarop kom rätt snart loppets andra dipp. Jag fick ordentligt med håll och behövde dessutom stanna och uträtta diverse bestyr (!) längs vägen. Nu hade km-tempot börjat saktas ner, bitvis rätt ordentligt. Jag blev plötsligt osäker på om jag hade marginal att klara 21 km. Jag försökte peppa mig själv med positiva mantran och försökte med all min kraft att ta mig framåt snabbare. Bara. Liite. Till. Bilen får inte hinna komma! Solen gassade verkligen här och ett tag kände jag mig yr i huvudet av värmen och av ansträngningen.

21-23 km
Jag passerar 21 km. Yes! Jag klarade det. Detta var målet som jag möjligtvis skulle ha haft om jag var helt frisk, men inte ens då trodde jag att jag skulle komma så långt. Sneglade ner på klockan och såg att jag passerade halvmaran på tiden 1:48:40. Rekord! Jag tog omedelbart ur ena hörluren och lyssnade efter bilen, som jag antog var strax bakom mig. Ingenting hördes. Jag hade funderat på att börja gå fram till att bilen kom ikapp mig, men fortsatte nu att jogga (om än i sakta tempo). Helt plötsligt låg jag bredvid en tjej från Oskarshamn som jag har "lä
rt känna" via Instagram. Hon är också träningstokig och har en son på lite över året. Vi hejade förvånat och småpratade lite. Så himla kul att ses första gången där och då! Vi tog följe den återstående sträckan av loppet.

Målgång
Vid 22 km hör jag målbilens tutande. Äntligen! Jag var redo att avsluta det här loppet och kände mig nöjd med min insats. För varje steg önskade jag bara att bilen skulle komma. Passerar 23 km och nu är bilen riktigt nära. Här börjar många runt omkring mig att spurta, men inte jag. Jag har verkligen ingen mer kraft kvar i kroppen. Jag haltar åt sidan och slänger mig i gräset samtidigt som målbilen kör förbi. Killen i bilen gör tummen upp. 23,22 km slutade jag på. Midnattsloppet i Malmö förlorade därmed sin förstaplats på listan över mina roligaste lopp!



Likes

Comments

Race Reports

För någon vecka sedan frågade en kompis om jag ville vara med i hennes lag i Ölands Kyrkstafett. Det ville jag ju såklart! Men jag tackade ja med skräckblandad förtjusning eftersom jag visste att de andra tjejerna i laget är så himla snabba. Nog för att det naturligtvis bara är på skoj - men det hade ju faktiskt varit lite jobbigt att dra ner snitt-tiden för laget. Korta distanser är inte alls min grej och jag har svårt att få upp något vidare tempo.

Men med facit i hand så gick det ju galant! Det var faktiskt mitt första lopp i lagform och det var så kul! Vi åkte runt i två bilar och hejade på varandra så gott det gick. Jag sprang fjärde sträckan som var 3,6 km lång. Jag var övertaggad och kutade iväg när jag fick pinnen i handen. Ett tag kände jag nästan att "nej nu går jag in i väggen" på grund av det, men sedan hittade jag ett behagligare tempo. Jag sprang förbi ganska många, bland annat en tjej som även sprang om mig i omgångar. Vi tog rygg på varandra kändes det nästan som och hon frågade bland annat hur långt det var kvar och vilket tempo vi höll. Medeltempot landade på 4:24 min/km för min del och laget slutade på en 7:e-placering av 53 lag! Och mig veterligen så var de bättre placerade lagen rena herrlag eller mixer. Vi var så grymma allihop! Alla sprang verkligen jättebra. Hoppas att vi får ihop ett lag till stora stafetten nästa år!

Mollie var med hela dagen och var som vanligt hur duktig och nöjd som helst. Hon är bäst!


Likes

Comments

Nästan två veckor sedan den senaste uppdateringen. Kul att det fortfarande är några som tittar in! Jag tyckte att det var dags för ett inlägg nu, eftersom jag igår sprang mitt premiärlopp efter förlossningen! Skälbyloppet här i Kalmar, 8 km fördelat på två varv. Trots att detta verkligen bara är ett ploj-lopp så var jag faktiskt pirrig innan. Det var trots allt nästan två år sedan jag var med i ett lopp sist! Jag skulle egentligen ha sprungit Sylvesterloppet i vintras, men då var jag inte alls redo. Jag visste inte ens om jag skulle ta mig runt banan om jag ska vara ärlig. Det är ändå så SJUKT att jag kände så för bara 3-4 månader sedan. Jag borde påminna mig själv oftare om att jag faktiskt födde barn för nio månader sedan. Och inte bara förlossningen i sig utan också det faktum att jag har hållit igång träningen trots konstant sömnbrist. 

Det var i alla fall fantastiskt roligt igår! Vi tittade på alla barn-klasser innan och jag fick ett sånt lyckorus när jag såg alla stolta, hejande föräldrar längs banan. Jag tänkte på att jag och Tobias säkert kommer stå där om några år och heja fram Mollie och krama om henne efteråt. Min mamma och moster var med och så Mollie och Tobias såklart. Dessutom kom några vänner dit för att heja också, så himla snällt!

Loppet i sig var också väldigt roligt. Jag ansträngde mig för att inte gå ut för hårt som jag vanligtvis gör. Planen var att hålla någorlunda jämnt tempo under hela loppet, men jag hade inte bestämt mig för vilket tempo innan. Det landade på runt 4:45 plus minus 10 sekunder uppåt och nedåt. Jag hade inga känningar alls i benhinnorna och kände mig stark. Jag kom i mål på 38:43. Det är ungefär vad jag brukar ligga på under träning utan att ta ut mig fullständigt, så jag kan inte låta bli att känna att det fanns lite mer att ge. Men det finns inga ursäkter och jag ska inte älta det.

Efter att ha granskat bilder (samt fått kommentarer från min kära pojkvän aka löpcoach) så konstaterar jag följande:

  • Min hållning. Aj aj aj. Den måste förbättras! Redan efter 4 km hade jag säckat ihop ordentligt.
  • Jag jobbar för mycket diagonalt med armarna. Det ger inte en speciellt bra skjuts framåt alls.

Sammanfattningsvis är jag ändå väldigt nöjd med mitt första lopp. Nu är jag igång!


Likes

Comments