En elev som blir mobbad känner ofta skam över att han eller hon är ett offer för kränk- ningar. Oftast tycker man att det är pinsamt att anses vara annorlunda av sin omgivning, eftersom allt man egentligen vill är att vara som alla andra och passa in. Men när självkänslan sjunker på grund av utsattheten är det svårt att försöka göra sig av med den där känslan av skam, för känslan är väldigt stark och påfrestande, den medför dessutom andra känslor så som otrygghet och osäkerhet. Av personliga erfarenheter och upplevelser kring mobbning vet jag att en mobbad elev sällan har några kompisar, i alla fall inte i skolan. Dessutom skulle jag vilja påstå att man har låg tillit till lära- re, ett påstående som stärks av Skolverkets undersökning Utvärdering av metoder mot mobbning som även visar att utsatta elever också har den uppfattningen.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Förutom att skriva för tidningar jobbar jag också inom vården som stödassistent på olika gruppboenden. Det är här jag hänger när jag inte skriver. Att jobba med människor på olika sätt är utvecklande på många olika plan!

Likes

Comments

​Godmorgon! Jag börjar dagen med att skriva på mitt sci-fi manus och känner att flowet är på gång. Snabb uppdatering innan jag tappar fokus från manuset ;) 

Likes

Comments

Skolan har inte tillräckligt med resurser, kunskaper eller verktyg för att se till att mobbning inte ska förekomma. Det verkar heller inte spela någon roll att skolverket tagit fram en antimobbningsplan som skolan ska följa, eller att det existerar lagar vad gäller mobbning, som skolan också är skyldiga att följa – för mobbning är ett ständigt växande problem i alla fall. Ett fenomen som inte minskar i antalet ungdomar som är utsatta, utan istället fortsätter att lavinartat öka. Det är helt enkelt inte ac- ceptabelt att 60 000 barn och ungdomar i dag utsätts för mobbning. En siffra som fram tills 2014 pekat på 50 000 barn och ungdomar, som alltså ökat med 10 000 elever i Sverige 2015 – enligt en rapport från organisationen Friends från samma år.

Mobbning är ett hemskt fenomen som aldrig är acceptabelt, varken i eller utanför skolan, och att statistiken kring antalet utsatta unga fortsätter att stiga (i stället för att minska) gör mig besvärad. Det gör ont i magen på mig när jag årligen läser nya rapporter, från till exempel Friends och Skol- verket, där man redovisar de växande siffrorna. Det här är ett samhällsproblem som inte bara drab- bar unga, utan också vuxna. För mig är det en varningssignal som säger att någonting inte riktigt är som det ska, att drastiska förändringar måste ske i och utanför skolan för att mobbning ska kunna minskas. Med mina erfarenheter och kunskaper hoppas jag därför kunna bidra med tips, råd och ny- anserade metoder för att lärare och skolpersonal ska få mer kött på benen i kampen mot att stoppa kränkningar. Men jag vill också förmedla min story till er; ni som följer mig, ni som inte hittat mig på Facebook eller min blogg ännu, ni som vill veta mer eller ni som bara hänger på.

Vad är mobbning, egentligen? Följ mig för att få en större inblick i ämnet.

Likes

Comments

Vad får dig att må bra? Mina djur är en av många saker som får mig att må bra. Att ta en promenad med hunden eller vara i stallet sätter guldkant på tillvaron. Det är avslappnande och man kan släppa alla tankar. Bara vara. Det var en del av det som fick mig att må bättre när jag var mobbad; djuren. De var som en frizon.

Likes

Comments

Söndag och fjärde advent. Idag fotograferades jag av Pernilla Löfgren som tagit så många fina kort på mig innan. I det här inlägget bjuder jag på tidigare bilder på mig och Mess från något år sedan tillbaka.

Jag ser fram emot att se de nya korten som hon tog idag – hon är superduktig så jag tvivlar inte på att de kommer vara perfekta!

Likes

Comments

Jag minns att de som gick i min klass på högstadiet ofta pratade om hur viktigt det var att känna tillhörighet. Man skulle vara inne, cool, klä sig i det senaste modet och vara medlem i någon grupp. På rasterna var rutinen att man hängde i uppehållsrummet för att snacka skit, skvaller, sex och kärlek. Gud vad det tjattrades mellan killar och tjejer om den där urflippade festen helgen innan, vilka som hade hånglat och vilka som var på gång att bli ihop.

Jag var aldrig en del av det där. Men det spelar ingen roll, för det matades ändå in i min hjärna att tillhörighet, det var skitviktigt. Och viktigare blev det när jag befann mig i ett utanförskap, hela tiden sökandes efter åtminstone en person att hänga och bli bästis med. Det var däremot en dröm som aldrig besannades.

När jag ser tillbaka på min skoltid, som nu lidit mot sitt slut har jag fattat att de i min högstadieklass hade rätt. Människan är ett flockdjur som behöver någonting att vara en del av. För vad händer nu, hur orienterar jag mig genom livet och hittar jag någonsin mig själv?

Nja, det är tveksamt. Jag tror att vi alla dagligen kämpar med just den utmaningen, och det kommer vi fortsätta göra i resten av våra liv. Vi utvecklas ju och med det kommer nya chanser och möjligheter.

Men det finns en sak som jag är mer orolig över än att jag inte vet hur min framtid ser ut. Det är att varje höst är det för många skolstart igen: en del börjar högstadiet medan andra gymnasiet. Vid bara tanken får jag en läskig känsla av nervositet, ängslighet, orolighet och osäkerhet. Det är ju trots allt många ungdomar som faktiskt inte känner sig tillhöriga någon grupp, på grund av att de är mobbade. För dem är det ju svårt att ta sig in i ett gäng, och många gånger vågar de heller inte försöka, eftersom de är rädda för vad effekten av det blir.

Om man är utsatt för mobbning, oavsett form, blir och är man väldigt ensam. Allting förvärras också när listan av kompisar är tom. Då är man inget flockdjur längre. Tänk dig själv att gå ensam på rasterna, aldrig ha någon att umgås med, inte ha någon att prata med om mobbningen eller kunna bli tröstad av.

Det är allt annat än kul. Just därför har ingen som är mobbad mod nog att socialisera sig med nytt folk, nya sammanhang eller nya grupper av människor. Rädslan av att bli avvisad, den är rätt stor.

Så, vad kan skolan göra för att motverka att mobbade elever alltid är ensamma på sin studieplats? Hur upptäcker de sådana elever och hur ska de agera?

Mina råd är att all personal, främst lärarna, ska skaffa sig bättre koll på varje elevs enskilda behov. En som går ensam på rasterna upptäcks enkelt. Personen tyr sig ofta från större delar av skolan där det vistas mycket folk, sitter själv i klassrum och matsal, och vandrar runt ensam eftersom personen inte vill slå sig ner någonstans eftersom det signalerar ensamhet.

Stämmer någonting in på någon av dina elever? Okej, då vill jag att du agerar, pronto. Nästa gång du möter eleven, fråga hur han eller hon mår, och nöj dig inte med ett svar som ”Det är bra” – fråga igen. Och svarar personen samma sak, ja, då har du i alla fall visat att du bryr dig. Men det betyder inte att du ska ge upp, nejdå, nästa gång ni möts frågar du igen. En fråga kan vara lika mycket värt som guld.

Sätt dig bredvid eleven i matsalen, eller på rasten, och samtala. Prata om allt möjligt, fast smygdroppa frågor som gör att du kan få reda på hur personen mår. Visa att du finns där som ett stöd och att du inte bara bryr dig om att hålla i lektioner, sätta betyg, rätta prov och sedan vara belåten med att din lön finns på kontot i slutet av varje månad.

Att visa att du, som lärare, bryr dig är superviktigt. Närvaro krävs inte bara av eleverna i tal om undervisning, den är obligatorisk även för lärare såväl i utbildning som i välmåendet av eleverna.

Likes

Comments

Hej på er! Hittade några gamla foton på mig och Safira och något kort jag tog på mig och älskling. Kom just hem från stallet och är rätt slut. Nu väntar lax och klyftpotatis i ugnen. Och julkalendern. Missat flera avsnitt så jag måste se ikapp. Imorgon blir 7e dagen på raken jag jobbar, puh!

Likes

Comments

Likes

Comments