View tracker

Jag brukade skriva dikter i en regnbågsfärgad, linjerad bok när jag var mindre. Det var någon gång i mellanstadiet, samtidigt som det utanförskap och den mobbning som kom att prägla resten av min skoltid, tog fart på riktigt. Dikterna handlade om allt möjligt, men mest var de mörka och sorgsna. De speglade mina känslor och tankar. Jag var så stolt över varenda dikt som klottrats ner i den där boken.

Jag skrev om mobbningen, att alltid vara ensam på rasterna och alla gånger jag inte ekande göra annat än låta tårarna rinna nerför min rosa kinder. Jag skrev om det svarta hålet, som åt mig inifrån och ut, tills det inte fanns någonting kvar. Jag skrev om att ingen älskade mig. För det var så det kändes.

Jag pratade mycket om det som liten, att ingen älskade mig. Mamma och pappa sa alltid (och gör fortfarande) att de älskade mig, ändå kändes det som om ingen gjorde det. När de läste mina dikter sa de att de var fina, men innerst inne visste jag att de var oroade för hur jag mådde. Egentligen tyckte de att dikterna var hemska, för de var alldeles för djupa och mörka för att vara skrivna av en så liten tjej.

Det är först nu som jag inser hur stor påverkan mobbningen, utfrysningen och den enorma ensamheten hade på mig redan då – så stor att jag inte kände mig älskad. Det är rätt otroligt att andra människor kan utsätta någon för kräkningar, och lämna så djupa spår. I takt med att jag bearbetat det jag varit med om har jag lärt mig att älska mig själv, jag har vågat släppa in närstående innan för muren som skyddat mig mot elaka folk, men vägen dit har inte varit spikrak. Fast det bästa av allt är att nu vågar jag säga, tydligt och högt, utan att skämmas: jag älskar mig själv.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det finns många olika slags varningssignaler att hålla utkik efter hos elever, för att upptäcka om de blir utsatta för mobbning, men på vilket sätt kan lärarna bli bättre på att rikta sin uppmärksamhet och energi på att faktiskt försöka se signalerna? Ord och kroppsspråk, negativa sådana riktade mot någon, är ett tecken. Elever som mår dåligt på ett eller annat sätt är också en indikation. Men vilka vanliga orsaker det finns till att lärare tycker det är svårt att upptäcka varningssignaler, är bland annat att lärarnas arbetssituation. Att de inte vill se, kan tyvärr, vara en annan. Det är en komplex situation att hantera, och läraren kanske inte vill eller tycker sig inte kunna ta tag i den.

Det här med att förneka mobbning, att inte vilja se det, att blunda för det kan också ha att göra med psykologi och hur diverse lärare och skolpersonal ser på fenomenet mobbning. Dessutom har det att göra med det mänskliga beteendet, att det ligger i människans natur att ta avstånd från saker som känns främmande, läskiga eller konstiga. Här är både psykologi och sociologi iblandat: lärarna arbetar i en historiskt och kulturellt given situation där det finns värderingar, attityder och förhållningssätt. En del är tydligt uttalade och nedskrivna i handlingsplaner. Andra är till viss del outtalade och till viss del omedvetna. Det är dessa sistnämnda som bör lyftas upp och belysas, för här kan finnas mycket som inte är kompatibelt med stora ord och handlingsplaner.

Det här med att blunda för mobbning, inte vilja se det, handlar delvis också om rädsla och okunskap (men också om ett mänskligt beteende) – vilket gör att lärarna mer borde undervisas i hur man tränar bort den där rädslan, och hur de bemöter mobbning. För mobbning är ett gigantiskt problem som ger de som utsätts men för livet. Det ska sitta i kulturen att mobbning är oacceptabelt, att ingen får exkluderas eller på annat sätt behandlas illa. Förebyggande arbete måste sättas in på olika nivåer så att en gemensam värdegrund implementeras, denna måste vara glasklar när det gäller hur mobbning ska förebyggas och, om det uppkommer, åtgärdas. Här skall alla vara inblandade: lärare, skolledning, övriga vuxna och, inte minst, eleverna. Lärare och skolpersonal kan upptäcka mobbning i ett tidigt skede, se att en elevs mående eller sätt att vara, faktiskt beror på någon typ av mobbning. Det gäller bara att all skolpersonal är villiga att våga se tecknen, och även leta efter dem under arbetstid.

I en artikel som publicerats på Expressen 2014, skrev man om att forskaren Erin Buckels och två av hennes kollegor vid universitet i Manitoba, Kanada, har hittat klara samband mellan så kallade nättroll och egenskaper som machiavellism (vilja att manipulera och lura andra), narcissism (egoism och självbesatthet), psykopati (brist på ånger och empati) och sadism (nöje i andras lidande). Dessutom såg forskarna en koppling mellan personlighetsdragen och den totala tid som en person tillbringar, per dag, med att kommentera och reta upp andra online. Forskarna använde sig i sin studie av olika identifikationssätt, där deltagarna svarade på frågor gällande vad deras nöje var vid nätsurfing med funktion att kommentera. De använde sig också av specialfrågor för att reda ut om deltagarna hörde till diagnoser som Machiavellism, narcissism och psykopati. Ynka 5,6 procent erkände sig som nättroll, enligt rapporten, som i sin helhet visade att sambandet mellan sadism och nättroll var starkast. Därtill beskrev forskarna att troll och sadister känner glädje när andra lider, att internet är deras lekplats.

Nättroll arbetar anonymt emedan mobbare i regel inte gör det. Det finns gemensamma personlighetsdrag, mellan de som mobbar online och de som mobbar i verkliga livet, som kan vara mer eller mindre uttalade. Risken för grupptryck och att hamna utanför har ett större förklaringsvärde. Dålig självkänsla och självförtroende hos mobbaren är viktiga faktorer på individnivå. På gruppnivå handlar det om i vilken mån det sociala systemet är inkluderande eller exkluderande. Specifika varningssignaler hos en mobbare, som mobbar fysiskt, är i mångt och mycket samma symtom som hos den mobbade. Behovet att mobba finns inte hos personer som mår genuint bra.

Mobbning är ett tecken på att något inte står rätt till hos mobbaren – det kan vara olika former av psykiskt illamående, sociala problem, patologiskt hävdelsebehov, och kanske, socio-kulturellt utanförskap. För att närma sig mobbning i skolan kan det vara bra med en gemensam agenda, normerat i ett gemensamt värdesystem, för all personal och alla elever på skolan där alla är vakna för signaler på mobbning och har en gemensam hållning om hur det hanteras. Det är de vuxnas ansvar men eleverna måste involveras och ges ett värdegrundsbaserat ansvar.


Likes

Comments

View tracker

Min lilla skruttis Safira har fått ett sår på nosen som nu behandlas med starka kortisontabletter. Det gör att hon kissar och gör av sig mer, dricker och äter mer än ovanligt. Vilket i och för sig är bra, för hon är dålig på att äta bra i vanliga fall. För en husky är det nämligen inte helt ovanligt att de äter mycket en dag och sedan äter de inte igen förrän de verkligen är hungriga, och det kan gå två dagar utan att hon äter någonting alls. Därför håller hon även vikten.

Förhoppningsvis kommer hon blir bättre och såret på nosen kommer läka. Veterinären sa att det kan vara så att hon har en viss bakterie i sin kropp som på något vis "attackerat sig själv" vilket gjort att såret upplösts av sig själv. Nu äter hon medicin tills måndag och är såret inte läkt då heller får hon gå på en till dos.


Likes

Comments

Fortsättningen till "När jag fick min första pojkvän förändrades min status"

Från att ha levt i min egna lilla bubbla, allt för länge, förvandlades jag till en mer social och utåtriktad person. I alla fall när jag var i sällskap med killen, kompisar utanför skolan eller med familjen. Förutom att vara glad oftare vågade jag dessutom uttrycka mig mer i mina åsikter och tankar kring saker och ting. Kanske skulle man kunna beskriva det som att killen delade med sig lite av sin sociala status och popularitet på det viset att han gav mig det utrymmet i sitt liv som mina klasskompisar inte gjorde. Han tillät mig ta plats, vara den mest sanna versionen av mig själv och accepterade mig för den jag var. Han fick mig att le, skratta, må bra och överöste mig med komplimanger som fick mig att rodna. Varje gång blev jag lika generad över allt fint han sa om mig, till mig, för att höra sådana positiva saker var inget jag var van vid. Jag var van vid ensamheten, att aldrig få min röst hörd och att aldrig få annat än kränkningar kastade i ansiktet.

Det mest förvånansvärda gällande mitt förhållande med killen var att jag inte kunde sätta fingret på varför en populär kille som han ville vara ihop med en tjej som mig? Flera gånger undrade jag för mig själv vad det var jag hade som gjort att han blivit kär i mig. Jag ifrågasatte mig själv och såg mig inte som en tjej ”värdig” att ha en pojkvän när alla andra verkade se mig som konstig eller annorlunda. Jag hade varit med om så mycket mobbning innan jag träffade honom att jag, trots att jag mådde bra med honom, innerst inne nästan trodde att jag var den där knepiga Malin som mina mobbare verkade se mig som. Fast det var någonting som jag höll för mig själv.

Med han tog jag inte bara plats, jag fick också tillgång till saknade pusselbitar som jag under hela min skoltid saknat. Jag lärde känna hans kompisar och vi umgicks mycket med dem. I takt med det utökades mitt kontaktnät och under den tid som vi var tillsammans fick jag nya vänner, kompisar som jag fick dela interna skämt med … precis som alla i min klass gjorde. Dessvärre var jag ju aldrig en del av just den gemenskap klassen hade och fick därför aldrig uppelva hur det var att ha flera personer att hänga med. Men nu fick jag äntligen vara en del av någonting som betydde något.

Under tiden som jag spenderade med killen förändrades alltså både min personliga status men också min sociala status. Eftersom alla i min klass visste om vem min pojkvän var och på sätt och vis såg upp till honom, var det som om de blev chockade att jag var hans flickvän. De tog avstånd från mig på ett annat sätt, ett sätt som kändes mer medvetet och ännu mer utstuderat än hur de fryst ut mig innan.

Det är svårt för mig att sätta fingret på vad som egentligen gjorde att mina klasskamrater såg annorlunda på mig när jag fick min första pojkvän. Jag vet inte riktigt varför min status förändrades. Fast om jag får spekulera tror jag det berodde på att killen var så populär. Många i Uddevalla (där jag bor) visste vem han var och på det sättet var hans namn ganska välkänt, dels på grund av att han var otroligt social men också för att han umgicks med många människor i olika kompisgäng. Personerna i min klass kände då, i sin tur, folk som antingen hängde med honom eller som hade koll på vem han var. För mig betydde det här att jag blev synlig genom honom, han lyfte fram mig i strålkastarljuset.

För honom berättade jag allt om den mobbning jag var utsatt för i skolan. Han förstod hur jag kände, samtidigt visste han inte till hundra procent hur jag mådde i min utsatthet, men han gjorde sitt bästa för att sätta sig in i min situation. Han var världens underbaraste kille som stöttade mig och som alltid fanns där när jag behövde honom. Han fanns alltid vid min sida och tog mitt parti vad det än gällde. Ibland kändes det dock som om att jag inte alltid fanns där för honom, något jag tänkt och funderat mycket över så här i efterhand.

De negativa känslor jag bar omkring på dygnet runt (som jag upplevde som en konsekvens av utanförskapet) blandade sig med tiden med mina härliga kärlekskänslor. Även om min status förändrades och det verkade som om jag blev mer respekterad och sedd, var mobbningen ingenting som magiskt försvann bara för att jag var i en relation med en populär kille. Utsattheten existerade fortfarande. Den varken minskade eller växte, den blev snarare statisk.

När mina känslor från mobbningen blev alltmer påtagliga, blev jag snart en väldigt förvirrad person. Det blev svårare för mig att hålla isär och skilja på mobbningens känslor och mina känslor för killen. Tillslut visste jag nästan inte vad jag kände. Jag visste att jag var upp över öronen kär och lycklig med min pojkvän, men jag visste också att min utsatthet åt upp mig inifrån och ut. Det gjorde mig till ett vrak som inte visste vad jag ville med någonting i livet längre, som förvandlade mig till en tjej som var i behov av att en gång för alla reda ut alla hoptrasslade trådar. Men det var någonting jag inte hade styrkan åt att faktiskt göra, åtminstone inte just då, eftersom jag var så pass förvirrad och utsatt. Jag grubblade mycket på varför jag var den som blev utfryst och hackad på, funderade på vad som egentligen var fel på mig – för något fel var det väl ändå på mig?

Enligt killen var det inget fel på mig, han såg mig som en go och glad tjej. I stället försökte han peppa mig med att säga något i stil med att jag inte skulle bry mig om de i klassen, de var ju ändå inget att ha. Något som i sig var helt sant, och jag ville så gärna att det – allt – skulle vara så lätt som att bara säga den där meningen … och sedan skulle jag vara okej. Lagad. Fixad. Mobbningen skulle försvinna och jag skulle vara fri för evigt. Däremot var det en önskan och en dröm som var otroligt långt bort, i alla fall vid den tidpunkten av mitt liv. Då visste jag inte hur jag skulle handskas med allt från plugg till utsatthet eller kärlek. Jag var som en tornado som plockade upp alla intryck, tankar och känslor som fanns i närheten – utan att alla gånger veta varför. Eller vad jag skulle göra med grejerna som fastnade i min virvelvind.

Att exempelvis se tillbaka på balen i nian, att se på gamla kort från högstadietiden, är på sätt och vis overkligt. Jag kan inte riktigt förstå, efter alla dessa år, att min situation var så illa. Det får mig att inse att min fasad (gentemot klasskompisarna och främmande människor) dolde så mycket mer än en tight balklänning, långa ögonfransar och ett fejkat leende. Under ytan levde en annan Malin, en Malin som kunde skratta och vara glad i korta stunder, fast aldrig mer än så. Det var som om jag var klonad. Det fanns två olika versioner av mig själv som såg exakt likadana ut, de levde i samma kropp men deras olikheter var brutala och de tycktes leva i olika dimensioner. Ändå inte.

Den ena klonen var den sanna Malin: tjejen som var ödmjuk, som gillade att tillbringa tid i stallet på ridskolan, som var lite crazy när ingen annan såg och spelade in komiska sketcher. Den första klonen brukade inte göra sig särskilt synlig, den trädde bara fram i rampljuset i närvaro av människor den kände sig trygg med. Medan den andra klonen oftast var den versionen av Malin som tog överhand. Den var mörk och projicerade negativa tankar och känslor på mig.

Jag minns hur min kille då, på balen i nian, kom och kollade på mig. Jag var klädd i en vit klänning med rosa nyanser, ett par höga klackskor och stylat rödbrunt hår. Han kom med sin kompis och de iakttog på avstånd. Först gjorde det mig upprörd: varför ville inte min pojkvän stå bredvid mig på balen och göra mig sällskap under minglet? Sedan förstod jag att han ville ge mig utrymme. Han ville inte störa mig där jag stod tillsammans med mina föräldrar och släktingar, förmodligen för att han såg balen som en betydelsefull dag för mig, fast i själva verket var det en hemsk dag. Jag hade ingen aning om hur jag skulle bete mig på balen, än mindre visste jag vem jag skulle umgås med som inte hade några vänner i skolan. Hela situationen var obehaglig och jag kände mig ensam under hela tiden jag var där, jag kände ingen glädje, allt jag ville var att åka hem. Vilket senare fick mig att ringa killen som hämtade upp mig i sin bil. Först då släppte känslan av obehag, ensamhet och utsatthet.

På balen hade jag gått runt med magont, precis som jag hade gjort innan balen ägde rum, då hade jag också tvivlat på om jag verkligen skulle gå eller inte. Jag var rädd för att behöva bli parad ihop med någon kille från de andra klasserna att äta tillsammans med i matsalen, jag var för blyg för det och tänkte att jag inte skulle våga. Det skulle bara kännas så konstigt, att bli parad ihop med någon jag inte kände, att behöva låtsas som om jag var självsäker när jag i själva verket dog inombords av nervositet. Dessutom oroade jag mig för att gå ensam på balen hela kvällen, något som jag också gjorde: jag gick ensam inne i skolan på balen när alla anhöriga hade gått hem. Om någon lärare såg att jag gick själv? Nej, ingen tycktes se min utsatthet, jag var bara en elev i mängden som inte stack ut tillräckligt för att lyckas fånga lärarnas uppmärksamhet. Det gjorde mig ledsen, för allt jag någonsin ville var att bli sedd i skolan, både av lärare och klasskompisar. Jag ville att de skulle se mig för den jag var, inte för den jag av andra uppfattades vara.

I vilket fall som helst, jag och killen var ihop i två månader innan jag fattade det svåra beslutet att göra slut. Det var ett tuff beslut som tärde på mig. Jag visste att jag krossade hans hjärta. Mitt krossades också. Egentligen ville jag inte att vi skulle gå skilda vägar, men jag kände att mina känslor spelade mig ett spratt och jag var i för mycket personligt kaos att jag inte skulle orka leva med två olika versioner av mig själv, i alla fall inte i längden.

Så jag gjorde slut. Och jag grät floder, för jag ville inte, men då var jag tvungen. Jag var tvungen att rädda mig själv från mobbarna. Det enda sättet jag kunde rädda mig själv på var att låta människor i min omgivning, däribland killen, gå. Min uppfattning var att jag var tvungen att på egen hand försöka överleva, att på egen hand kriga mot mobbarna och utsattheten. Det handlade ju om mig? Med min usla självkänsla, med mina negativa tankar och känslor – om inte jag älskade mig själv, hur skulle då någon annan kunna älska mig?


Likes

Comments

Ska något hända så händer allt på en och samma gång, det är så typiskt! Jag går runt och oroar mig för jobb eftersom jag är timmare inom vården, hoppas hela tiden på att jag ska klara varje månad och jobbar för att göra bra ifrån mig. Sedan jobbar jag extra med att skriva för tidningar för att få in extra pengar, sitter på kvällar och helger och så fort jag har en ledig stund. Puh. Ändå känns det som om allt jag sliter för aldrig ger någon riktig utdelning. Det börjar bli tröttsamt.

Och mitt uppe i allt får min hund sår på nosen som kan vara orsakat av att en bakterie i henne angriper sig själv, och hästen har fått lite ont i ryggen på grund av att han vuxit ur sin sadel - igen. Behandlas med kortison. Alltså fyfan vad jag råkar ut för saker heela tiden. Jag befinner mig i något slags jävla ekorrhjul och jag kommer typ aldrig ur det. Jag vill vidare nu.

Lämnar er med det..

  • 18 readers

Likes

Comments

I högstadiet var jag inte direkt populär, nej, jag var snarare tjejen som kämpade med problem som att vara extremt blyg. Jag såg upp till de tjejerna i min klass som var snygga, smala och hade status bland killarna. De klädde sig på ett sätt som skrek ”här är jag!” – yes, det funkade, för alla kollade åt deras håll. Det var typ som i en amerikansk film där allas blickar riktas mot de populära när de går i korridoren (i slowmotion).


Jag försökte passa in, vara andra till lags, vara perfekt. Samtidigt såg jag till att aldrig ta plats, att rikta blicken neråt när jag gick förbi min klass i korridorerna eller på skolgården. Jag vågade helt enkelt inte hälsa på varken främmande människor eller personer som jag inte kände eller hade någonting gemensamt med.


Blygheten föddes jag med, åtminstone är det vad jag tror, men jag anar också att blygheten förstärktes när jag blev utfryst såväl på förskolan som genom alla skolår. Jag hade inte mage att ta plats, att göra mig hörd eller att våga synas eller stå för mina åsikter. Varför? Jo, jag skämdes över mig själv och för det jag tyckte och tänkte. Jag tyckte det var pinsamt, dessutom, att ta plats och fylla ett visst utrymme. Det gjorde mig nervös och jag rodnade vid bara tanken om att räcka upp handen i helklass och svara på en fråga.


Jag ville medvetet inte synas. Dels på grund av den mobbning jag utsattes för, i form av utfrysning, dels för att jag inte var tillräckligt trygg eller säker i mig själv att göra det. Anledningen till att jag var så himla blyg och tillbakadragen i plugget grundade sig i alla mina upplevelser av utanförskap, kränkningar och taskiga sms. Det som många inte förstår är varför man låter mobbarna påverka en så mycket, varför man inte bara ryter ifrån och säger att: hörru, det här beteendet är inte okej. Men sanningen är att man som utsatt inte vågar säga ifrån, eftersom man är rädd för konsekvenserna av vad en tillsägelse skulle medföra. Detsamma gällde för mig, jag var rädd (livrädd) och vågade bara inte eftersom jag inte ville att min redan elakartade situation skulle förvärras.


Jag funderade många gånger på, och diskuterade saken med mina föräldrar, vad som skulle kunna hända om vi tillsammans bad lärare och rektor ta ett ordentligt snack med klassen om hur allt låg till med mig. Jag och mamma, främst (då min pappa ofta jobbade borta i långa perioder), pratade om olika lösningar. Varje gång kom vi fram till samma sak: vi skulle berätta om mina upplevelser för klassföreståndaren och ventilera mina känslor samt göra mentorn medveten om den rådande situationen. Mer än så ville jag inte göra – för mig räckte det att få prata om det, åtminstone i början av högstadiet. Det var innan mobbningen blev så pass påtaglig att den brutalt förvärrades för varje ny årskurs jag började i högstadiet. Ju äldre jag och mina så kallade klasskompisar blev, desto elakare blev de vad gällde utfrysningen. Det var som om distansen mellan oss bara fortsatte att växa och därför blev det också svårare för mig att försöka nå ut till den där platsen som egentligen tillhörde mig, det där utrymmet som de snodde och stängde mig ute från.


Under högstadietiden, i samband med att utfrysningen fortsatte, förändrades jag som person. Jag var fylld med ilska, besvikelse och sorg över att vara ensam. Det var, ursäkta mig, riktigt jävla jobbigt – och för att lätta på mina starka känslor tog jag till flera olika metoder i hopp om att överleva min skoltid. En av de här metoderna var att bli mer självständig, så det såg jag till att bli, och det blev jag också. Hur? Tja, genom att stänga av mina känslor eftersom det gjorde för ont att känna allting som jag faktiskt kände. Det var för jobbigt och det tärde på mig, gjorde att energinivån markant sjönk och det kändes som om batteriet snart skulle laddas ur. Därför var det enklare att släppa känslorna och låsa in dem, begrava dem djupt inom mig, åtminstone tillräckligt djupt för att jag inte skulle känna av deras närvaro. Dessutom ville jag inte visa mig sårbar eller svag för mina mobbare, så gott jag kunde ville jag vara en stark person, speciellt inför de människor som mobbade mig. Det var ett sätt för mig att klara av vardagen och på sätt och vis skingra mina tankar från min utsatthet. Andra metoder jag använde mig av för att orka plugget var att träna på gym varje dag, i alla fall nästan. Där kunde jag vara mig själv och ta ut mina känslor i träning i stället för gråt, men träningen hjälpte mig också att bli lite piggare så att jag fick mer energi. Man skulle kunna säga att träningen var en del av överlevnaden: efter ett träningspass var batterierna fulladdade. Livet i skolan och utanför skolan var som en balansgång. Skolan sög all energi ur mig, medan fritiden avlastade mig.


I årskurs nio hände någonting som jag aldrig anade skulle hända, någonting som kom att ge mig ny energi och mer självförtroende i två månaders tid. Som vilken annan tonåring som helst drömde jag om en första pojkvän, en fin kille att bli kär i och dela tankar och spännande upplevelser med. Visst, i årskurs åtta hade jag ett kort förhållande (som varade i ynka två veckor) med en kille från musikklassen i årskursen över mig, fast det var en relation som dessvärre inte höll särskilt länge – då jag upptäckte att killen jag så länge spanat in inte alls var som jag trott. Hur som helst … tillbaka till killen som jag faktiskt inledde ett förhållande med i nian.


Jag minns inte exakt hur vi träffades, men magkänslan säger mig att vi först fick kontakt efter att ha blivit vänner på Facebook. Där började vi skriva med varandra regelbundet och ju mer tiden gick desto mer intresserade blev vi av varandra. En helg var jag på fest med min kompis som jag hade utanför skolans värld och som i övrigt inte gick på samma skola som jag, det var en tjej som också var utsatt för mobbning, och vi hade lärt känna varandra när jag flyttade till ett nytt bostadsområde som liten. På festen, som ägde rum under sommaren och vid kusten nära havet (utomhus alltså), träffade jag den här killen. Jag minns hur nervös jag var och jag visste inte om jag skulle våga träffa honom på festen på grund av mina nerver. Men det gjorde jag – jag med min kompis och han med sin.


Det hela var så himla spännande, att träffa en kille. Och i samma ögonblick som jag fick syn på honom, kramade om honom, glömde jag bort att jag var den där mobbade tjejen i plugget. Tankarna om att han kanske inte skulle gilla mig i verkligheten, eller inte gilla den mobbade tjejen som jag i själva verket var, försvann just den kvällen. På något sätt var det som om jag kände mig trygg med honom, i hans närvaro, trots att det var första gången vi sågs. Det kändes behagligt och skrämmande på samma gång. Behagligt för att det var skönt att inte behöva tänka på min utsatthet eller på de känslor som utsattheten medförde mig, skrämmande för att jag inte hade hunnit berätta hela min historia som mobbad och jag var rädd för vad han skulle tycka om mig om han fick veta resten i detalj. Samma kväll satt vi och pratade en bit bort från våra kompisar som hängde med några som tänt en brasa. Vi satt på ett berg och såg ut över havet. Allting kändes så naturligt mellan oss, särskilt skönt var det med tanke på att jag dagligen fick uppleva en ständig utfrysning i skolan. Att sedan inleda mitt första med honom kom att förändra en hel del.


Det visade sig rätt snart att han var en kille som de flesta visste vem han var, och för mig var det som om han var väldigt populär, för alla i min klass visste vem han var. Med mitt ytterst lilla kontaktnät av människor hade jag ingen aning om hans sociala status, att så pass många faktiskt kände honom, eller åtminstone kände till hans namn. Han, killen som var två år äldre än mig och populär … wow, tänkte jag – hur kunde han vara kär i mig? Det kändes som en dröm, ändå förstod jag inte riktigt hur en så populär kille kunde falla för en så mobbad tjej – en tjej som egentligen inte hade någon social status för fem öre. Ja, det var faktiskt på det viset jag uppfattade mig själv under den tidpunkten av mitt liv. Det är hemskt att säga sanningen om hur jag såg på mig själv, men mobbningen gjorde att både mitt självförtroende och min självkänsla sjönk till botten i alla lägen och situationer. Att tro på mig själv fanns inte på kartan helt enkelt.


Min relation med killen förändrade mig under två månaders tid till en aningen uppdaterad version av mig själv. Plötsligt kände jag mig mer bekväm i mig själv, mycket tack vare han, som fick mig att må bra och skratta. Jag blev en gladare Malin och det påverkade sättet jag var på både i skolan och på fritiden. I skolan avtog tankarna om min utsatthet en aning och ersattes i stället med tankar på honom, vilket i sin tur gjorde det enklare för mig att överleva skoldagarna och rikta fokus på killen som lyste upp min tillvaro. Han var som en fristad för mig. Att få umgås med honom efter skolan, hitta på roliga saker eller sova över hos honom en vardag hjälpte mig att lätta på känslorna av mobbningen som annars tryckte på så mycket att det kändes som om jag skulle explodera. Vi gjorde inte allt tillsammans, men vi gjorde otroligt mycket roligt ihop och sågs väldigt ofta, och det fick mig mer avslappnad. Jag kunde vara mig själv mer, vara den riktiga Malin som alla i min familj och släkt kände – inte den där Malin som alltid var ledsen, grinig och nedstämd.

Hur gick det sen? Håll utkik efter nästa inlägg!

Likes

Comments

Mobbning är ett växande problem i Sverige, där 22% av 60 000 barn det senaste året blivit kränkta av en annan elev, det visar Friends rapport för 2015. Samma rapport visar att 20% av tjejerna på högstadiet har blivit utsatta för sexuella trakasserier, motsvarande siffra bland killar är 10%. Studerar man rapporten vidare kan man också läsa att en tredjedel av eleverna upplever att lärarna inte agerar vid kränkningar, trots det menar 83% av lärarna (enligt undersökningen) att de vet hur man ska agera vid kränkningar. Dessutom förklaras det att var tredje ung har blivit kränkt på nätet minst någon gång under det senaste året, samt att de otryggaste platserna på skolan är toalett, omklädningsrum och nätet. Därtill visar det sig att eleverna uppfattar taskiga kommentarer, elaka blickar eller miner plus fysiska kränkningar som de vanligaste trakasserierna.

Mobbning borde uppmärksammas mer i skolledningarna, eftersom det är personalen där som mest har makten att förändra en elevs utsatta tillvaro. Viktigt att ha i åtanke är dock att det inte bara är den ökända nätmobbningen på sociala medier som verkar öka, åtminstone enligt medier som tidskrifter, utan också den som sker i verkligheten (alltså inte i cyberspace), på skolområdena. Även om nedvärderande grejer sker via internet, ungdomarnas numera so§ciala forum, grundar mobbningen sig fortfarande i ett tidigare problem. Ett problem som grott sig starkare genom händelser i det verkliga livet.


Oftast handlar det om att personer med lågt självförtroende och låg självkänsla, eller som har dåliga hemförhållanden, trycker ner andra. Då ger de sig på de som är lätta att komma åt, som inte har samma sociala status som de själva, och som aldrig skulle våga käfta emot. Typiska drag för hackkycklingar, de som många gånger faller offer för mobbare, är enligt min mening: blyghet, osäkerhet och tillbakadragenhet.

Mobbning finns överallt och det förekommer när du minst anar det. Precis i den här stunden, när du läser ord för ord, är det någon där ute i världen som blir kränkt. Om det är på en skola, via nätet, på fotbollsplanen eller i ett avlägset område så är dessa ställen bara början på en lång lista av möjliga platser där mobbning kan förekomma. Jag slår vad om att den där listan kan bli exakt hur lång som helst. För det är faktiskt så, vare sig du vill tro det eller ej, att sådana här elakheter är mer vanligt än du någonsin kan föreställa dig.


Ser man till rapporten Utvärdering av metoder mot mobbning som Skolverket publicerat, som också bygger på delrapporten På tal om mobbning – och det som görs, deltog 10 000 elever i årskurs 4-9 vid 39 skolor i studien och svarade på en stor enkät. Man ser att 7-8% av eleverna har utsatts för mobbning. Undersökningen förklarar dessutom att, till skillnad från tidigare studier, att tjejer är lika utsatta som killar. Rapporten som genomförts av sju forskare på uppdrag av Skolverket, under perioden 2008-2010, visar också att antalet kränkta elever skiftade mellan 16 till 19 procent beroende på mättillfälle. Tjejer och killar mobbades i ungefär samma grad, vilket enligt studien ansågs avvikande eftersom tidigare studier visat att killar tenderar att bli utsatta för mobbning i högre grad än tjejer.


Det finns de elever som faller offer för mobbning enbart under en begränsad tidsperiod, men sett till enkätens svar finns det en stor grupp utsatta som någon gång under skoltiden blir mobbade. I Sveriges 4 700 grundskolor är dock 13 000 elever offer för varaktig mobbning. Det är hemskt och gör mig fullkomligt förtvivlad, att alla de här tusentals eleverna går till skolan och mår dåligt för att vissa av deras medmänniskor och klasskamrater aktivt verkar välja att utsätta dem för något så hemskt som mobbning. Något som särskilt får min mage att vrida sig flera varv är att enkäten menar att mestadels av de utsattas mobbare faktiskt går i samma klass som dem. Det ger mig rysningar att behöva tänka på det faktumet, eftersom jag personligen kan känna igen mig i den faktan, då mina egna mobbare (genom alla skolår) gick i samma klass som mig. Det var aldrig, inte ens vid något enstaka tillfälle, elever ur andra klasser som mobbade mig.


I skolan upplevde jag det som om mobbningen fanns överallt och inte på specifika platser på skolområdet, däremot fanns det så klart särskilda ställen där jag kunde känna mig mer utsatt. Precis som rapporten beskriver kunde jag uppleva att mobbningen ägde rum och var mer tydlig vid skolgården, toaletterna, i korridoren eller i klassrummet. En annan sak som också redovisas är att en del elever blir mobbade också i klassrummet trots lärarens närvaro, vissa har till och med blivit mobbade av lärare eller skolpersonal som sagt elaka saker.

När man är elev och mobbad är det många gånger otroligt svårt att finna ett svar på frågan om varför man blir det. Det är en svår fråga som, jag personligen, tror att utsatta egentligen inte har ett korrekt svar på – för det närmsta korrekta svaret frågan kan få är det svar som ligger hos mobbaren. Mobbaren är den som mobbar, och många gånger tror jag inte att en person bara kränker någon annan för att det är kul, snarare för att det är någonting hos offret som mobbaren själv saknar. Men eleverna som svarat på enkäten tror att orsaken till deras utsatthet grundar sig i att de är för smala eller för tjocka, att deras förövare är avundsjuka eller att de helt enkelt är starkare individer än dem.


Robert Thornberg, forskare och professor i pedagogik vid Linköpings Universitet, har skrivit rapporten School bullying as a collective action: stigma process and identity struggling. I rapporten beskriver han hur tidigare forskning visat på hur tjejer som mobbar motiverat sina handlingar som normala och rationella och kallat sitt offer för ”lögnare”, ”hora” och ”helt jävla onormal”. Han redovisar också att kvalitativa studier om mobbning visat att när ett offer blir negativt sedd, blir det ett dominerande inslag i offrets sociala identitet inom skolan. Också kallat för stigmatisering. Ett negativt rykte om offret är konstruerat för att sprida sig vidare i skolan. Även de elever som inte aktivt har deltagit i mobbning vill inte umgås med offret på grund av socialt tryck.


Stigmatisering, förklarar Robert, benämner en social process där en individ eller en grupp individer blir ”stämplade” av andra som "negativt avvikande", som uppfattas bryta mot viktiga sociala eller kulturella normer. Vad som är ”avvikande” är med andra ord inte något inneboende i personen utan bestäms av sociala föreställningar och normer som uppstår och utvecklas i grupper, kulturer och samhällen. Exempelvis uppfattas människor som gav uttryck för en homosexuell orientering under lång tid i västvärlden vara syndare som bröt mot Guds lagar, för att så småningom uppfattas som kriminella som bröt mot samhällets lagar, för att därefter uppfattas som psykiskt sjuka då de avvek från vad som ansågs vara psykiskt ”friskt” och ”normalt” – exempel på hur homosexualitet stigmatiserats men utifrån olika sociala föreställningar och normer i samhället och som just visar hur godtyckligt detta är och att avvikelser i grunden är sociala konstruktioner – de uppstår när de i en kultur eller i ett samhälle uppfattas avvika från det som kulturen eller samhället anser vara normalt.


Stigma, berättar Robert, innebär ett starkt ogillande, avståndstagande eller fördömande riktat mot personen eller gruppen utifrån den avvikelse som de andra i ett samhälle (eller majoriteten i en mer lokal grupp) uppfattar skiljer personen eller gruppen från de andra. Att vara stigmatiserad innebär att vara ”socialt pestsmittad” – någon som de andra inte vill bli associerade med. Ett typexempel på stigmatisering var de spetälska eller leprasjuka förr i tiden, som kunde bli hänvisade till en särskild plats och inte fick vistas i det ”normala” samhället. Andra exempel på grupper som under historien blivit stigmatiserade är judar, romer, personer med psykisk sjukdom, homosexuella, kriminella, transsexuella, alkoholister, människor med funktionsnedsättning eller människor med fetma.


I mobbningssituationer tenderar den som utsätts bli stigmatiserad genom att bli definierad och stämplad av de andra som avvikande, ofta associerade med särdrag som indikerar tillhörighet eller viss likhet med en eller ett par sociala kategorier som i skolklassen, i närsamhället eller i det större samhället är en mer eller mindre stigmatiserade (”feta personer”, ”efterbliven typ”, ”bög”, ”nörd”, ”ful”, ”dampbarn”). Stigmatisering kan i skolan alltså förekomma i mobbning men även i enstaka trakasserier på grundval av kön, etnicitet, sexualitet, funktionsnedsättning eller religion. Det finns också risk för stigmatisering när skolan identifierar och uppmärksammar elever i behov av särskilt stöd.


Likes

Comments


  • Jag har varit aktiv. Att hänga på gymmet och köra ett tufft träningspass har hjälpt mig att tänka på annat. Där har negativ energi förvandlats till styrka att för en stund sluta tänka på annat än utsattheten.
  • Jag har skrivit dagbok. Nästan varje kväll innan jag gått och lagt mig har papper och penna blivit en typ av terapi. Att skriva dagbok, där jag fritt kunnat blotta mina tankar och upplevelser, har verkligen hjälpt mig tömma känsloförrådet.
  • Jag har haft en öppen kommunikation med familjemedlemmar. Min mamma har bland annat varit den som jag kunnat prata ut med i svåra stunder. Hon har varit som min terapeut i alla år.
  • Jag har satt upp mål. Jag är en person som står för att man ska våga drömma, därför har jag satt upp mål att sträva efter att uppnå. På så vis har jag fått en drivkraft som gjort att mitt fokus mestadels riktats mot att uppnå målen.
  • Jag har haft en förebild. För mig har countrysångerskan Taylor Swift betytt mycket. Med henne som inspiration har jag kunnat peppa mig själv i jobbiga stunder.
  • Jag har umgåtts med likasinnade barndomsvänner. Jag har haft turen att ha gamla vänner som också varit utsatta för mobbning, och det har svetsat ihop oss oerhört mycket. Med dem har jag kunnat dela känslor, tankar och vi har peppat varandra.
  • Jag har ägnat tid åt intressen. Att ta en ridtur på hästryggen, gå på bio, teckna eller skriva har också varit saker jag gjort för att tänka på annat. Det har hjälpt, speciellt skrivandet, utan det hade jag förmodligen inte skrivit den här boken.

Likes

Comments

Det första året var helt okej. Jag började i en klass som från början bestod av tio personer, alla tjejer. Samtliga personer i klassen kunde umgås med varandra och ha kul tillsammans, fast när tiden gick och nya elever bytte från diverse skolor till min klass, hände det jag absolut inte ville skulle hända.


Grupperingar bildades.


Plötsligt blev jag ensam igen.


I matsalen pratade de olika gängen om hur kul de hade tillsammans, att de skulle på fest under den kommande helgen och att de hade så mycket roliga saker de ville göra ihop. Men ingen bjöd någonsin mig på den där festen, den där fikan under lunchrasten eller på den där mysiga filmkvällen. Ändå satt jag i matsalen och åt tillsammans med grupperna när det pratades om det här, och frågan landade aldrig hos mig.


Visst, man kan inte vara vän med alla, som många lärare alltid säger – stup i kvarten. Fast när en hel klass pratade om att umgås på en tillställning och jag inte bjöds in att delta, då var någonting allvarligt fel. Inte på mig, men på dem.


Och det där brände. Hårt.


I bakhuvudet minns jag en gång då ett par personer från min klass låtit mig hänga med på en fest hos någon de kände. Jag satt i bilen, pappa körde, och var på väg mot adressen där festen var. När jag nästan var framme skickade jag ett meddelande till personerna och frågade om de kunde möta mig utanför, så att jag slapp gå in själv bland främmande folk. Deras svar fick mig att vilja gå under jorden, skrika och bara gråta. För jag hade spenderat timmar på att göra mig fin för kvällen, varit glad över att jag äntligen fick vara med – istället var allt jag möttes av besvikelse.


”Det blev ingen fest, så vi ska ta en promenad i stan istället, men vi kan säkert gå på fest tillsammans någon annan gång. Sorry,” skrev de i sitt meddelande.


Sedan blev det tyst.


Samma kväll försökte jag lägga känslorna åt sidan, strunta i vad som hänt. Jag hade nästan lyckats, tills jag fick se att personerna från min klass precis lagt upp flera bilder där de var på fest. Till varje bild fann en mening som beskrev hur kul de hade. Då revs det läkta såret upp igen och en känslostorm drabbade mig.


Varför gjorde de så mot mig, var det något fel på mig? Varför hände sådant alltid mig, och bara mig?


Jag vet inte.


Resten av gymnasietiden fortsatte fyllas med utanförskap. Jag bildade mig egen lilla grupp, gick ensam på raster, satt ensam i klassrummet under lektionstid och slutade äta i matsalen. Jag struntade i hur mycket pengar jag än slösade på sallader på olika kaféer, hellre det än att äta själv. Frånvaron ökade rejält under de sista två åren i gymnasiet. Många av skoldagarna var för jobbiga vilket fick mig att stanna hemma och sköta studierna därifrån.


Faktum är att jag genom alla skolår haft skyhög frånvaro. Det var inte förrän sista året i gymnasiet som en biträdande rektor från skolledningen uppmärksammade det och undrade vad som pågick. Fast mer om just det här kan du läsa om i senare kapitel. Nu ska jag berätta att jag aldrig någonsin känt mig delaktig i någon social grupp under alla år jag pluggat. Det är sorgligt. Och den psykiska mobbningen, utanförskapet, har satt sina spår.


Jag kommer aldrig glömma att mobbarna tog femton år från mig. De snodde dem som om de ägde hela världen, lika skickligt som om de vore professionella tjuvar och bedragare. Jag trodde att kränkningar var något som jag inte behövde uppleva när jag växte upp och blev äldre, och inte gick i skolan längre. Tja, när jag växte upp, insåg jag att elakhet är en del av människans beteende. Det är någonting jag, vi, kommer behöva ta itu med för resten av våra liv.


Oavsett var i världen du bor eller vad du gör finns det alltid någon som kommer vara elak mot dig, som säger något om dig som inte är sant eller som pratar bakom din rygg – någon som inte bjuder dig på den där festen du verkligen ville bli inbjuden till. En sak som jag lärt mig när jag insåg det här, är att inte önska bort dumma personer, för de tenderar att vara den typ av människor som inte går att förändra. Därför är det viktigt att istället fokusera på vad du själv kan göra annorlunda, vilket är att lära dig kontrollera hur du reagerar när någon kränker dig.


Allt handlar i stort sett om hur du väljer att bearbeta det. Jag bearbetar mina femton år som utsatt för mobbning genom att omvandla den negativa energin till positiv. Istället för att älta uppfyller jag mina livsmål.


Är inte det rätt smart?


För det är ju faktiskt så, att de där ärren som mobbarna lämnat mig med, de läker aldrig helt. Trots att jag har blivit min egen superhjälte, kämpat med att överleva vardagen i flera år, så har jag fortfarande mycket att jobba med. Det tar tid, och jag tror att man aldrig blir färdigutvecklad som människa, oavsett hur stark man blir efter att ha genomgått hemska upplevelser.


Visste du förresten att var tredje ung tjej i staden Uddevalla känner sig, eller har någon gång känt sig, utsatt för mobbning? Uddevallas lokala tidning, Bohusläningen, rapporterar i en artikel från 2014 att mer än en av tio elever mobbas i stadens högstadie- och gymnasieskolor. Samma undersökning visar att tjejerna är mer mobbade än killarna. Undersökningen bygger på ungdomsrapporten LUPP, vilken är resultatet av en stor enkät som ungdomar i årskurs åtta på högstadiet och år ett på gymnasiet besvarade. 1891 ungdomar deltog i enkäten. Det visade sig att 52% av tjejerna och 30% procent av killarna i årskurs åtta, och 43% av tjejerna och 24% av killarna i ettan på gymnasiet svarat att de känt sig orättvist behandlade det senaste halvåret. Enkäten genomfördes hösten 2013.


Uddevalla är min hemort. Det var där jag växte upp, gick på dagis och pluggade flera år i skolan. Det var också där jag blev mobbad, och den här statistiken skrämmer mig. Ärligt talat blir jag orolig för hur mobbningen runt om i skolorna, inte bara i Sverige men även utomlands, skräckartat verkar växa.


Och varken lärare eller annan personal från skolledningar tycks veta hur de ska råda bukt på problemet. Många av dem har heller inte någon aning om vad som krävs för att hantera en situation där kränkningar förekommer. Av egen erfarenhet vågar jag dessutom påstå att de flesta skolor brister redan på punkt ett i den antimobbningsplan de är skyldiga att följa.


Läs mer:

Varför blev jag mobbad? (Del 1)

Varför blev jag mobbad? (Del 2) - Första gången min tillit till lärare brast

Likes

Comments