Jag kan inte för att jag faller tillbaka till gamla mönster. Gamla tankar och gammalt grubblande.

Jag bestämde mig för att jag skulle starta igång med mitt nya liv nu. Jag känner att jag har kraften att börja om nytt. Nej jag menar inte att jag är 100% där ännu men det är god väg och den här gången  menar jag det.

Men det finns saker som ligger kvar och trycker och kommer upp till ytan emellanåt. Saker som ännu inte fått ett ordentligt avslut. Saker som fortfarande gör mig ledsen och sårbar. Saker som inte längre är i mina händer men som påverkar mig otroligt mycket.

Jag vet inte hur jag ska få ett lugn när detta ligger och gnager. Det är inte upp till mig längre. Och vill inte du hjälpa mig attdet avslut jag behöver så har jag inte mycket annat val än att göra allt för att radera det ur huvudet. För nu är det dags för ett nytt liv. Nu är det dags för mig att bli mer självisk, tänka på mig och göra det jag vill!

/ Amanda

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Usch vet ni. När en sak har lugnat sig i kroppen så är det väl klart ett en ny ska dyka upp och slå snurr på hela jävla psyket. Får det aldrig bara gå bra? Bara för en liten jävla stund. Nej.

Hade ju telefontid med läkaren idag. Mådde så dåligt innan. Höll på att kräkas och mådde allmänt kasst bara. Men jag vet inte varför jag stressar upp mig så mycket då varje gång jag pratat med henne så känns det bra efteråt då hon är så förstående. Men den här gången kändes det väl extra jobbigt då jag vet att alla vill att jag ska tillbaka till jobbet. Att det börjar bli dags att gå tillbaka. Att det är dags att komma tillbaka till verkligheten. Det har varit sån press och stress hela sommaren som jag gjort allt för att försöka ignorera. Men det har gått sådär..

Hon förlängde iaf min sjukskrivning (thank God) till sista november. Sen mailade hon min kontakt på FK så vi kan planera in ett möte framöver hur vi ska gå vidare med allt. Men det känns som hon förstod att jag inte vill tillbaka till vården. Att jag inte tror jag klarar av det. Men hon lugnade mig verkligen och sa att det finns flera olika alternativ på hur och var man kan komma tillbaka till arbetet.

Så när jag väl pratat med henne och min ångest över allt lugnades lite ja tro på fan att mina husdjur ska flippa ur.

Vi har ju haft vår hund i 1,5vecka nu. Den ena katten har ju tagit det bra. Medan den andra mest gömt sig och fräst när hon kommit för nära. Inga konstigheter. Men idag började dom båda två hoppa på henne helt oprovocerat. Verkligen från ingenstans. Hunden låg och vilade på golvet och den ena katten, förövrigt den som varit lugnast i det hela, flög på hunden och fräste och slog na. Då kom ju den andra och hjälpte till. Sen triggade dom varandra och jag var tvungen att ta upp hunden i famnen för att skydda henne.

Efter en stund var dom båda katterna som vanligt igen och efter någon timme hände det igen. Vet inte vad jag ska göra. Blir så ledsen bara. Och så ska Linus och jobba nu inatt så känns inte alls kul att vara själv med djuren nu. Men jag får väl stänga in mig och hunden i sovrummet inatt eller nått.

Nej nu ska jag ut och kissa med hunden. Vi hörs!

/ Amanda

Likes

Comments

Hej på er!
Usch dagarna bara flyger iväg, jag hinner inte med alls.

Vi har haft Pixie i en vecka nu. Visst är det supermysigt. Jag älskar att ha hund. Men självklart är det ju ett sjujäkla jobb nu i början. Vi springer ut med henne ungefär 1 gång i timmen. Ibland blir det mer. Sista vändan blir runt 23 och första runt 4.30-5.00. Däremellan ska man försöka sova lite. Men är lagom go och glad om dagarna kan jag lova.

Inatt bröt jag ihop. Paniken kom och ångesten hoppade på mig. Jag grät hysteriskt och Linus höll om mig och vaggade mig fram och tillbaka i ett försök att lugna mig.

Jag kom till insikten att hur fan ska jag klara av att börja jobba när jag knappt orkar med en liten hundvalp? Eller ännu värre. Hur ska jag orkar med båda? Jag fick panik. För hela tiden den senaste veckan har jag fått höra att jag måste fixa en massa saker.
•Min sjukskrivning går ut på torsdag.
•Jag ska ha möte med chefen på torsdag.
•Jag har telefontid med läkaren på onsdag.
•Jag ska till Sandra på torsdag.
•Jag ska kolla upp kursstarter för utbildningar innan torsdag.
•Jag ska veta hur fan jag vill göra med min framtid.
•Jag måste klara av att berätta exakt hur det känns för läkaren på onsdag.

Jag har sån äcklig ångest så ni fattar inte. Jag vet inte vad jag vill. Ingen lyssna på det enda jag säger. Jag vill inte tillbaka till vården. Ingen hör mig. Jag blir så frustrerad. Men samtidigt, vad vill jag göra då? Panik.

Ja som ni kanske förstår så vet jag varken ut eller in. Jag vet inte alls vad jag vill eller hur jag ska fortsätta framåt. Jag känner på mig att jag måste sätta min fot på Nybo snart igen. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.

Vill bara vara hemma med henne. Knappt så jag orkar med det ens..

/ Amanda

Likes

Comments

Hejsan!
Ja jösses det är redan fredag och jag har inte skrivit alls här. Men med Pixie här hemma så har jag inte tid för någonting annat än henne.

Det känns skönt faktiskt. Att få ha ett ansvar för något och slippa tänka så mycket på mig själv. Att ha någon nära mig hela tiden.

Visst är det krävande att ha en liten valp som ska ut hela tiden och kissa. Men det är så värt det. Det kommer vara en rätt jobbig period nu med mycket passning på henne men det gör mig inget. Jag är så glad att få ha henne här hemma hos oss! Jösses vad jag tycker om den lilla tösen. Nu drar vi en bildbomb på henne va!

❤❤❤

/ Amanda

Likes

Comments

Hej på er!
Igår hämtade vi äntligen hem vår lilla tjej Pixie!

Allt har gått otroligt bra, över förväntan faktiskt. Hon var lite gnällig när vi kom hem. Skällde lite och så. Sen på natten så grät hon en del men hon sov med 1,5timmes intervaller mellan gnällen.

Katterna har tagit det helt otroligt bra. Snowie är jättenyfiken och vill fram hela tiden men gizmo däremot håller sig gärna på säkert avstånd. Men om några dagar släpper det nog och hon kan nog snart slappna av.

Hon får en  verkligen att nå bra. När jag lyfter upp henne och hon vilar sig tungt mot mitt bröst. Jag älskar det!❤

Så nu blir det valpmys här hemma hela veckan vara vår lilla familj innan vi går ut och upptäcker världen! Eller ja närområdet iallafall 😉

/ Amanda

Likes

Comments

Det är som att när mörkret faller på så kryper ångesten fram. Just nu har jag sån fruktansvärd magknip och jag vill bara... jag ska inte säga vad jag vill. Men det skriker så högt i mig.

Idag satt jag på köksgolvet och gnuggade rent våra äckligt skitiga köksluckor. Mitt i allt började jag storgrina. Allt kändes totalt meningslöst. Varför satt jag här och skrubbade dessa luckor? Vad är meningen med det? En våg av ensamhet sjölde över mig. Jag vet att jag inte är ensam men ni vet den känslan. Känslan att ingen förstår, inte helt. Hur fel man känns än har så är känslorna så otroligt starka. Så otroligt jävla starka.

Jag trodde att jag skulle få vara med på en grej idag. Men det visade sig att jag inte ens var bjuden. Egentligen ingen big deal men undermedvetet hade jag sett framemot att göra något och sen att häromdagen få veta att det var idag och jag inget visste, det gjorde ont. Jag kände mig bortglömd. Värdelös. Så jävla töntigt jag vet.

När jag satt där på mitt köksgolv insåg jag bara att ingen skulle bjuda in mig till något sånt. Jag har vänner. Men..det skulle inte hända. Jag vet inte hur jag ska förklara. Men jag har känt mig så ledsen och nere idag bara. Nu var jag tvungen att få ut det här då jag gjort allt för att försöka trycka undan känslorna av ensamhet, ledsen, värdelös, oönskad.

Folk må säga att jag överdriver. Att jag inte ska bry mig eller ta åt mig så mycket av småsaker. Men jag kan inte rå för hur det känns inuti. Jag kan inte styra. För mig kanske det inte är en småsak? Men folk tänker inte så långt. Bara för att du inte skulle bry dig betyder det inte att jag inte gör det. Vi alla är så otroligt olika. Man måste acceptera och respektera det.

Nä nu känns det som jag börjar sväva iväg. Tror jag ska föröska sova snart ist. Känns bättre då.

/ Amanda

Likes

Comments

Ångest. Oro. Stress. Panik.
Det är känslor jag känner just i detta nu. Förut kunde jag känna när det var påväg men nu smäller det bara till. Som om någon kastar en stor sten mot mitt bröst. Lila hårt slår känslorna till och sprids i hela kroppen.

Jag har svårt att svälja. Som om något sitter fast. Som om något är i vägen. Lungorna fylls inte tillräckligt. Som om det vore hål i dom. Panik.

Det bränner bakom ögonlocken. Tårarna som vill ut. Tårarna av ångest. Den vill ut. Om så inte via ögonen så någon annanstans. Men jag är starkare än så.

Det är bara att härda ut. Jag kan det.

/ Amanda

Likes

Comments

Hej på er!
Orkade inte kika in här igår då jag mest låg och halvsov hela dagen. Har gått och blitt förkyld.

Tog dock en morgonpromenad med mamma igår morse för det var så fint väder men sen var det raka vägen hem och lägga sig i soffan och där låg jag sen resten av dagen. Har börjat kolla om på The walking dead, igen. Så det var gårdagens sysselsättning.

La mig redan vid 22 och sov till typ halv 8 imorse utan att vakna en enda gång. Ovanligt. Var nog behövligt.

Skulle åkt med mamma till Avesta idag nu på morgonen men mådde så illa när jag vaknade och hade huvudvärk från hell så blev inget. Hon fick köra mig till apoteket så jag kunde hämta ut mina p-ringar men sen var det bara hem och lägga sig igen.

Nu börjar jag faktiskt må lite bättre, så det känns skönt.Men blir att ligga här och ta det lugnt några timmar till. I eftermiddag vid 16tiden ska vi och fira min mamma och lillasyster som fyllt/fyller år. Så man kanske kan vara lite pigg till det!

Det är tur jag har min lilla tjej som är hos mig hela tiden❤❤

/ Amanda

Likes

Comments

Hej på er.
Usch den här morgonen började verkligen inte på bästa sätt. Skakar fortfarande i kroppen. Ångesten är skyhög och det är alldeles snurrigt.

Fick ett meddelande av min chef nu på morgonen. Hon undrade varför jag inte lagt mitt schema för nästkommande period. Hon ville veta vilken dag i nästa vecka vi kan ha ett rehabsamtal. Och det där fixade inte jag. Jag får panik. Dom där frågorna gör det hela så verkligt. Jag ska tillbaka till jobbet. Tillbaka till Nybo.

Igår när jag var hos Sandra så berättade jag som det var. Jag känner någonstans att jag vill prova att börja jobba igen. Går det inte så går det inte. Men jag känner mig rätt redo att prova. Men inte på Nybo. Inte i vården. Jag får panik av bara tanken.

Okej så här är det. I mitt arbete, i demensvården, är det rätt krävande. Man ska ha ett stort tålamod, ett ständigt leende på läpparna, alltid finnas där för den boende. Man har sånt fruktansvärt stort ansvar, självklart har man ansvar på alla arbetsplatser men här handlar det om människor. Jag kan inte mitt i bara lämna Bengt där på toaletten för att jag får en panikattack eller att ångesten är så påtaglig att jag är nära att bryta ihop. Bengt räknar med mig. Mina arbetskollegor räknar med mig. Men jag är rädd att inte klara det. Att misslyckas. Jag vill inte dit. Jag vill inte. Men det känns inte som att någon lyssnar eller förstår. Inte någon som har betydelse i sammanhanget iallafall.

Paniken stiger. Jag tror det är på gång igen. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.

/ Amanda

Likes

Comments

Hej på er.
Vill börja detta inlägg med ett stort grattis till min älskade farmor som blir hela 87 år idag!

Var upp till henne igår med pappa och mina syskon. Det blir inte så långa stunder nu för tiden då hon inte är sådär jättepigg. Men det är kul att hon kommit tillbaka och blitt mer sig själv. Hon har varit så olik sig en längre tid. Så igår satt vi och pratade gamla minnen och bara hade det trevlig.
Så grattis älskade lilla farmor💕

Idag har jag gjort hur mycket som helst tror jag. Började med att sova fruktansvärt dåligt inatt. Vaknade runt halv 5 och höll mig vaken. Drog och tränade med mamma vid 8 och sen var det bara hem och duscha och ta tag i mitt äckliga hem. Plockade och grejade, dammsugade och moppade golven. När klockan var ungefär halv ett var jag äntligen klar och gick och la mig och sov tills Linus kom hem strax efter 14. Han skulle ta en tupplur så jag sov en och en halvtimme till.

Känt mig så fruktansvärt yr och snurrig idag. Som att jag inte riktigt hänger med i vad som händer. Skulle utan problem kunna sova nu igen. Usch. Ja nej men sen var det bara att fara ner till ICA och så hem och göra spagetti och köttfärssås. Det blev så galet gott idag! Ibland lyckas man lite bättre. Idag var en sån dag.

Nu har jag legat här i soffan sen vi ätit och vill inget annat än att sova. Blir garanterat en tidig kväll. Eller en till tupplur..

I morgon händer det en massa igen. Jösses. Klockan 11 ska jag till körskolan och köra lite bil. Var nästan ett år sen jag åkte med dom sist. Visst har jag kört hemma men.. Nä fy jag är ganska nervös faktiskt. Sen klockan 14 är det dags för Sandra igen efter att hon haft semester. Ska bli ganska skönt att få komma dit och prata av sig faktiskt!

/ Amanda

Likes

Comments