View tracker

Dagen D kom och var ganska innehållsrik, minst sagt.

Vi väckte lilla hjärtat klockan sex så att det inte bara skulle vara jag som kom med brickan och "skönsång". Sienna som vänt halv på dygnet och somnar när solen gått ner vaknade faktiskt snabbt. 

R körde till jobbet och en mycket glad och nöjd liten tjej satte igång och leka med sina nya leksaker. "Titta mamma! Så långa mina ben blivit! Det var de inte igår!" 😊

Efter två timmars lek la vi oss igen och somnade om alla tre.

Dagen gick ganska fort. Jag var lite orolig för det fanns inte så mycket vi kunde hitta på. Allt tar lite längre tid och är lite med begränsat med Lionel. Och det dåliga samvetet hade gnagt ett par dagar. Killarna är dessutom på Öland denna vecka, så det var extra tomt.

På eftermiddagen kom R hem och vi började med middagen. Sienna lekte på sitt rum.
Jag går in för att kolla läget. Då har hon  KLIPPT LUGG på egen hand.... Jag grät.

När jag sen står och lagar mat kommer hon och vill hjälpa till. Vilket hon alltid brukar göra. Men idag får hon för sig att luta sig bort och lägga ner spaghettin hon tuggat på och DOPPAR fingertopparna... Eller så stänkte det. Det var en mycket ledsen liten tjej som tog emot mormor, morfar, morbror, farmor och farfar, som ville komma en stund och gratulera. Det la sig när det kom fler presenter. Men tanken på hur snabbt det går och att det kunde ha gått  mycket värre. 💔 Men idag har hon fått en liten blåsa på fingret. 


Just det jag glömde en grej. Jag blev utelåst. Och nej vi har ingen sådan dörr som kan gå i baklås eller så. Klockan var närmre fyra. Lionel sov i vagnen. Sienna satt och pysslade. Jag tänkte att jag kastar våtsoporna snabbt. Soptunnan står intill huset. Jag hör KLICK. Då har Sienna gått efter och LÅST DÖRREN. Där står jag och får panik. Tänker att jag måste slå in ett fönster. Tänker att det var tur att Lionel nyss ätit och inte skrek för då hade jag definitivt slagit sönder ett fönster. Tänker att jag får gå till grannen och låna telefonen och ringa min mamma som har nyckel. Jag halvt skriker till Sienna; "VRID ÅT VÄNSTER, SNURRA! ALLT DU KAN". Så öppnas dörren.

Det var en och en halv minut fylld av fruktan. Jag som oftast inte ens tar ut soporna.

Denna lilla tjej. Fyra år gammal. Galet. Vårt lilla hjärta. Lillasyster och storasyster. 

Jag glömde. Sienna fick en is-sprutarmaskin i present. Den sprutade hon is (läs silly string) men överallt klockan sju på morgonen. 👍🏼

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Tid är något det är ont av här. Trots att jag är mammaledig. Lionel är både lättast och inte. Han är ju så nöjd av att bara att vara hos mig. Sen att amning och blöjbyte avlöser om vartannat är i och för sig också tidskrävande.

Det svåra är att samtidigt se och bemöta Julians tweenie-dilemman, Adrians middle child-issues och Siennas sena klassiker treårstrotsen. Fröken "Men-jag-vill-inte-så-då-gör-jag-det-inte". Jag skulle behöva klona mig emellanåt.

Idag körde jag ensam med alla fyra(!) till Swedbank Arena där Julian ska spendera veckan på MFFs Sommarakademi. Det gick fint. Lionel sov i vagnen och det luriga var att hålla Sienna i handen när hon ville gå åt andra hållet.

När vi står där på arenan tillsammans med alla andra föräldrar och lyssnar på information om lägret så ringer ju naturligtvis min telefon. Det var Robban. Skojigt nog så har han ändrat sitt namn på min telefon till något annat. Så mitt i den här folkhopen av fotbollsföräldrar står jag, med en barnvagn, en fyraåring och en åttaåring. Det ringer och de som står närmast vänder sig om och tittar och ser såklart min display... 😁

Likes

Comments

View tracker

Idag blir Lionel 3 veckor gammal! 🎉 Nu minsann går tiden fort. Mer än man kan säga om de tio sista veckorna av graviditeten. Igår var vi på BVC och han hade ökat 300g sen förra veckan och vägde nu 4248g. Sienna var med för första gången på "ABC". Dagen innan var hon och jag där för 4-årskontrollen och hon har lite svårt att förstå hur vi skulle kunna väga och mäta Lionel eftersom hon hade fått stå upp. Lilla fröken bus var så blyg och lugn i början. Men blommade upp. Hon fick göra en massa och det är nästan som när man besiktigar bilen. Man är på spänn och bara hoppas att allt är bra 😁. Allt såg bra ut och damen fick till en huvudfoting. Vi ritar så sällan på frihand... Detta är en pysseltjej. Vilket märktes när hon fick klippa med sax. Först fick hon rita av ett kors och sen skulle hon klippa av en bit av pappret. Bara det att hon börjar klippa ut det stora korset som hon hade ritat. BVC sköterskan kikade på klockan och bara "utmärkt! Det fixar du med bravur!".

Julian och Adrian är hos sin pappa denna vecka och då är vi "bara" fyra. Det är så tyst här flera dagar efter de åkt. Så väldigt tomt blir det. Sen har regnet öst ner och Sienna klättrat på väggarna.

Vi är kvar i bebisbubblan här. Vi tar en dag i taget. Det svåra kommer bli att roa barnen när Robban ska tillbaka till jobbet... Jag är fortfarande i inkörningsfasen som FYRABARNSMAMMA. Att balansera allt och räcka åt alla. Jag vill så mycket och för fjärde gången upptäcker jag att det inte alls finns någon tid till alla projekt som jag skulle vilja göra. Vardagen slukar allt. Men i höst kan jag kanske måla fönstren i vardagsrummet och fixa klart på Siennas rum och sen killarnas när de blir klara.

Roa en liten tjej 💕

Likes

Comments

Vår skatt LIONEL! ❤️

Igår fick vi äntligen åka hem från sjukhuset. Helt obeskrivligt skönt. Underbart att vara hemma och få ligga i sin egen säng 😊😊😊.

Tråkigt nog har Lionel redan fått sin första förkylning. Vi som bara hållt oss hemma. Men R var genomförkyld i helgen och han var den som fick ta Lionel när jag blev opererad t.ex. Så natten var sådär. Hoppas den går över snabbt. Stackaren han blir så frustrerad här när han ska äta. 😟

Nu till det svåra. Det är sista veckan i skolan för killarna och Sienna går sin sista dag på förskolan på onsdag. Sen är det avslutning med klassen för Adrian en kväll, fotbollsträningar och matcher. På lördag ska Sienna ha sitt första barnkalas! Jag har sämsta samvetet som inte alls hunnit planera och ordna som jag hade tänkt det. Min mamma kommer att hjälpa till och alla här hemma. Hon ser verkligen fram emot det. 💕 Hoppas vädret håller i sig.

Samtidigt ska jag och Lionel försöka vila så mycket som det går. Det mesta faller på R här. Stackaren. Som tur är har vi våra föräldrar som ställt upp och ställer upp när det behövs. #tacksam ❤️

Likes

Comments

Första veckan efter förlossningen rullade på bra. Den var intensiv och vi var bara hemma, tog det så lugnt som vi kunde och försökte komma in i de nya rutinerna med en bebis. Sen PANG.

I fredags skulle Sienna, bebisen och jag bara ta det lugnt. R jobbade sista dagen innan pappaledighet, solen sken och vi hade planer på att bara hänga i trädgården. Vi mornade oss länge. Det blev morgonmys med film, amning osv. Det blev lunch och vi hade fortfarande inte kommit ut i trädgården. Sienna är en mysare och kan mycket väl ligga kvar länge i sängen om morgnarna. Vi bestämde oss för att göra pannkakor till lunch. När jag står och steker kommer jag på mig själv att jag står och värmer mig från hettan av stekjärnet. Då är det säkert närmre 30 grader i köket. Då kom frossan. Jag frös så. Vi åt och sen letade jag efter en av våra två eller tre termometrar som jag lagt på ett bra ställe så inte Sienna skulle få tag i dem sände försvann... Hum. Just nu kan jag lägga nycklarna i kylen så jag gav upp letandet fort. Jag ringde min pappa som kom cyklandes med två febertermometrar. 39,6. Sen 39,9. 40,0. Jag satt med filt i soffan. Försökte ringa alla möjliga i Lund och blev bara vidarekopplad. De frågade om jag hade massiva blödningar och när jag svarat nej blev jag vidarekopplad igen. Till sist skulle vi få komma in på kontroll på KK.

Väl inne hade jag 39,9. Men inte ont någonstans. Jag blödde knappt. Så jag kände mig dum och tänkte att detta är väl mjölkstockning.

Nej, infektion igen. Samma som med Sienna fast denna gången kom vi in tidigare. Men denna gången var det större bitar kvar i livmodern av moderkakan. Det står i mina papper från förlossningen att moderkakan kom ut i tre delar och var svårbedömd. Jag blev inlagd vilket var tur för sen kom en annan läkare som också skulle göra en bedömning.

Genom ultraljud fick jag då se en stor bit av moderkakan samt hinnrester. Hon sa att dessa kommer inte kunna komma ut av sig själv och det kommer inte att hjälpa med antibiotika. Hon ville operera ganska omgående. Då hade jag precis ätit och fick fasta i sex timmar innan de kunde göra det. Men jag hann få antibiotika intravenöst. Vilket var bra. För läkaren förklarade att livmodern är så mjuk och skör när man är nyförlöst att det är lätt att man råkar gå igenom den ut i buken. Och då är det lätt infektionen sprider sig. Läskigt.

De opererade mig vid tolv och jag var tillbaka i rummet vid tre. Där väntade en väldigt hungrig bebis och trött man. Men då fick jag inte amma honom utan pumpa ur så han fick ersättning.

De tog sen en massa blodprover och blododlingar för att om infektionen spridit sig i kroppen eller bara var lokalt i livmodern. De svaren har vi inte fått reda på ännu eftersom det är helg och det då tar lite längre tid. Men de andra rören visade först en ökning från fredag till lördag sen idag hade det inte hänt mer. Infektionsvärdena har inte sjunkit. Jag var väldigt inställd på att få åka hem idag. Så det var lite trist. 😟 Vill hem.

Kan tillägga att jag är helt sönderstucken i armarna oxh på händerna. Läskigast var när de kom in med vad som liknade små suvernirflaskor som skulle fyllas med blod och man hörde hur blodet fullkomligen porlade ner i flaskan.... 😱

Jag får antibiotika här och hoppas att värdena är bättre imorgon så vi får komma hem. Tittar på solen här inifrån. Det ser skönt ut.

PS. Bebisen heter inte bebisen längre, utan har fått ett namn. 😉

Likes

Comments

Han är här! ❤️

Dagen innan han var beräknad hade jag ett extra besök hos barnmorskan inbokat. Jag bad om en hinnsvepning i hopp om att det skulle få igång det hela. Jag hade läst att om det ger effekt så sker det inom 48h så när onsdagen, BF-dagen, kom och gick kändes det ganska tröstlöst.

Så här länge hade jag aldrig varit gravid och jag försökte ställa mig in på att det kunde dröja två veckor till. Inte lätt när man fått höra att man skulle ta det lugnt innan för att det kunde sätta igång...

Men. Natten mellan onsdagen och torsdagen vaknade jag av vilket jag trodde var fler förvärkar. Som de jag fått veckan innan. Klockan var kvart över tolv och jag orkade inte ligga vaken och ta tiden om de ändå bada vara var förvärkar. Så jag gick upp, tog två alvedon och gick sen och la mig. Försökte sova men det gick inte. Jag märkte att de kom rätt regelbundet. Nu hoppades jag bara att det skulle öka i styrka och komma oftare. Klockan halv två gick jag upp och ställde mig i duschen. Då var det tio minuter mellan och de hade inte avtagit men inte heller blivit starkare. Efter en stund i duschen tänkte jag att jag inte kunde stanna där i all evighet. Utan om det nu är på gång så får jag försöka röra mig och gå runt lite så det hjälper till. Tio i två ringde jag förlossningen och sa att jag hade tio minuter mellan men att det var hanterbart. Hon svarade att de hade plats i Lund nu men att jag skulle ringa innan vi körde ifall det hann bli fullt. Liite panik då. Jag ville inte till Malmö, tyckte inte alls om det när vi var där sist. Men samtidigt var jag så rädd att det bara var förvärkar igen och att jag skulle bli hemskickad. Så vi avvaktar tänkte jag.

Tio minuter senare kände jag att det gjorde rejält ont nu. Kanske det var dags att väcka R ändå. Sagt och gjort. Ringde mamma som kom. Oc jag bara hoppades att det inte skulle dö ut nu när jag dragit upp alla. Men då gjorde det rätt ont och när jag tittade på klockan så var det 7 minuter mellan ungefär.

Väl i Lund tänkte jag att vi måste hålla igång detta. Så jag sa till R att vi går båda från parkeringshuset... Det tog en stund. Och nu kom nog värkarna med 3-5 minuters mellanrum. Så vi fick stanna hela tiden och så fick jag hänga över R.

02.45 är vi inskrivna och har fått ett rum. Det ska kopplas CTG och osv. Då kände jag att jag ville ha lustgas. De mätte inte så länge utan såg att det var regelbundet. Dags för undersökning och jag tror jag var öppen 5 cm. Jag minns inte, får fråga R om hans version senare.

Jag fick lustgas till min stora lycka. Den här gången hade jag tänkt stå upp och gunga och sen sitta på knä som sist med Sienna. Men när jag satte mig på kanten på britsen kände jag att det tryckte neråt. Lustgasen är fantastisk. Jag låg typ snett över britsen nu halvt på sidan och jag hörde den ena bm säga till R att han skulle hålla mig så jag inte trillade ner. Haha

Sen gick det rätt fort. Bm tittade igen och så säger hon "nu är det dags att föda barn".

03.44 kom han ut. Den känslan. Att få upp sitt barn på sitt bröst första gången. Den är obeskrivlig.

3902 g och 52 cm lång. Väldigt lik sin syster men lite rundare i ansiktet. Så han var ganska stor ändå! Men inte 5 kg iaf.

Dags att andas ut tänkte jag. Det tänkte inte barnmorskorna. Moderkakan ville inte släppa. De pressade och hade sig på magen vilket gjorde hemskt ont. Jag fick försöka krysta igen, vilket var svårt. De satte akupunktur nålar i mina lilltår. Det gjorde också ont. Som tur var fick jag ha lustgasen igen. Så jag kunde vara lite borta. Nålarna skulle visst hjälpa men. Efter ett tag kom den. Och de försökte pussla ihop den men hinnorna var ofullständiga så en läkare fick komma och bedömde att den var mycket svårbedömd. Jahapp. Men till sist så tyckte de att det nog var hela så de slapp söva mig och skrapa.

Sen trodde jag de var klara men nej. Då skulle det sys. Hur är det möjligt menade jag, det är FJÄRDE barnet. Det var möjligt.

Mitt i allt hade hjärtljuden gått ner och det hade blivit mer bråttom att få ut honom. Normalt håller man tillbaka lite mellan krystvärkarna så huvudet glider fram och sen lite tillbaka. Men nu var där inte tid till det så jag fick pressa på.

Så han kom ut ganska snabbt! Sen fick vi stanna kvar på förlossningen ganska länge. Hela tiden satt jag i sängen/britsen vilket mina fogar tog stryk av. Så sen kunde jag knappt gå på ett dygn. Det var hemskt.

Vi kom hem i fredags och det har varit fullt ös hela helgen med hela familjen. Julian, Adrian och Sienna vill alla tre hålla honom hela tiden. De är så stolta och har varit jätteduktiga. Men helgen har varit intensiv. Blommor, blombud, presenter och tårta och besök från mor- och farföräldrarna har lyst upp den extra.

R är fantastisk som fixat allt runtomkring och hemma.

Idag är jag och liten ensamma för första gången. Killarna åkte igår och Sienna är på förskolan.

Vi är i vår bubbla här. Jag håller på att vänja mig vid att det nu är fyra som vill ha sitt. Det är mycket. Men det är också helt fantastiskt.

Likes

Comments

Det verkar som det blivit inställt. Det kommer inte att hända. Det känns ingenting. Jag kommer att vara såhär stor och orörlig för all framtid. Aldrig mer sova på ryggen. Aldrig mer sova en hel natt. Alltid ha ont i ryggen. Alltid vakna vid varje positionsbyte. Det är lite depp just nu.

Jag vilar och vilar. Inget händer. Jag rör mig. Inget händer.

I närbutiken känner de mig vid det här laget och varje gång jag kommer; "ingen bebis?".

Jag vill bara gråta. Dra täcket över huvudet och sova fram tills det händer något.

😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭😭

Likes

Comments

Jag vill inte mer. Der räcker. The botten is nådd. Det är vräkning nu. Allt jag gör är att känna efter och däremellan har jag ont för ingen position funkar. Allt är obekvämt. I en av mina tjugo-något gravidappar står det "bestäm dig för att du är redo att föda". Vilket skämt! Jag kan inte bli mer redo för då hade jag själv plockat ut bebisen som Jim Carey när han är Ace Ventura i PET Detective och de står i det där tältet och han pressar till en gång på kvinnans mage och tjoff säger det. Barnet flyger ut.

Jag vill verkligen inte mer. Innan hade jag så mycket onda SD att vi trodde det skulle starta för tidigt. NU, har jag knappt några. Igår fick jag EN som kändes mer nere i ryggen och i ljumskarna. Men sen absolut ingenting. Jag orkar inte mer nu. Jag vill kunna röra mig. Bara att kunna vända mig om på natten utan att vakna till av att ligamenten gör ont. Måste liksom hjälpa magen över på andra sidan. Det är positionerna. Höger sida, vänster sida. Man byter ogärna position men när understa benet sover och har domnat helt är det läge.

Sen när jag vaknat till känner jag efter och visst var det längesen jag kände honom röra sig 😳. Då vaknar jag ännu mer. Buffar på magen, går och dricker kallt vatten och väntar. Spark! Okej tack nu kan jag sova. Eller nej, det kunde jag inte alls för jag måste på toa igen för sjätte eller var det sjunde gången.

Allt extra vi bokat in har vi typ lyckats göra. Jag som bokade nästan mest för att det skulle sätta igång... Bakvänd jinx. 🙈 Men är glad att vi hann se Adrians konsert med klassen i tisdags. De sjöng och jag grät. Och på torsdagen var det trivselkväll/familjekväll på förskolan. Vi hann tom baka chokladbollar innan. Check!

Sen var killarna iväg och såg MFFs match igår med R. Hade det startat så hade det blivit lite struligt att hinna få hem dem. Under tiden bjöd jag och Sienna in oss till mina föräldrar och mamma lagade mat till oss ❤️. Lämnade Sienna där ett par timmar och la mig på soffan därhemma och sov. Så jag var vaken hela Eurovision Song Contest. Somnade sent. Körde ett vanligt nattpass och vaknade halv sju. Klockan är åtta och här sover alla... Jag säger det. Det är misär.

Sen ska vi få besök idag. Så jag måste torka golvet i köket (jag hatar det golvet av hela mitt hjärta för det ser alltid smutsigt ut även om jag nyss skrubbat det. Ja, skrubbat. På knä. Det blir inte rent annars. hundraåriga-dåligt-målat-golv-h--vete). Och fixa någon fika. R kommer att säga att han fixar. Men vi "fixar" på olika sätt. Vi har inte riktigt samma städbehov. Jag vill dessutom baka t.ex. Note to self: bli mer som R, det är mkt sundare och mindre stressframkallande.

Jag vill bara dra täcket över huvudet och stanna i min misär fram till bebisen behagar komma. 😭😭😭

Likes

Comments

38+0 idag och det var mest av ren nyfikenhet som jag ställde mig på vågen igår. Det är så bisarrt nu att det gått över gränsen och blivit roande. Jag har slagit mitt rekord rejält och är detta inte minst en fyrakilos bebis så vet jag inte haha. 27 KG ! ! ! 😆✌🏼️ Det är galet. Tänk om jag går över två veckor. Då lär jag hinna gå upp m i n s t 4 kg till. Jag väger normalt mellan 58-62 kg. Gör matten. Undrar om jag klarar upp till 100. Jag förstår inte. Det måste vara så mycket vatten. Jag har i och för sig inga anklar om kvällarna men detta känns overkill. De säger att man ska jämföra med sin mamma... Tja, vi kan väl säga med facit i hand att jag inte stannat på 9-11 kg någon gång. Nä, kom igen nu bebis. Detta går ju inte. Jag är laddad!

Likes

Comments

Idag kommer killarna hem. ❤️ Tänk att en vecka kan kännas så lång. Sienna har frågar efter dem varje dag. Stackaren har fått roa sig med oss. Så vi investerade i en studsmatta i alla fall. Där har hon nästan bott nu.

Det har varit väldigt lugnt här med långledigt och sol. Dagarna har spenderats i trädgården. Frukost, lunch och middag har intagits här. Vilken försommarsmak. Nu blir man ju ledsen OM det försvinner.. Och ja, vi bor ju i Sverige så det kan ju bli hagel nästa vecka eller så. Men vi har njutit i alla fall och fått lite färg. Somliga mer än andra. Jag har för första gången fått pigmentering i ansiktet haha, det ser okej ut. Lite smutsig bara. Kunde varit värre. Sienna är visserligen född den 30:e juni, men det året var det ingen sol förrän när hon kom typ. Det var ganska kyligt.

Änsålänge har jag fixat "värmen" (varmt för Sverige iaf) bra. Ende jag märkt är att mina vader försvinner på kvällarna... Ser ut som en elefant då. Vristerna försvinner, eller blir till bollar. Det är mycket vätska nu alltså. Jag vågar inte ens väga mig.

Om ett par dagar går jag in i vecka 39! 38 fulla alltså. Men jag känner ABSOLUT INGENTING. Alla onda SD har liksom försvunnit. Jag är rätt grinig bara. Inte jättetrevlig så. Sover gör jag knappt. Sen får jag typ galna trötthetsanfall under dagarna när jag måste lägga mig ner. Och helt andfådd utan att jag gjort något speciellt.

Jag funderar till och med på att promenera bort och hämta efter skolan... För nu får han gärna komma. Helst igår.

Jag är med i två olika mammagrupper på Facebook. Var eller varannan dag är det en ny liten bebis som tittat ut. Jättemysigt men nu vill jag att min också ska komma ju...

Vilar, dricker hallonbladste och funderar på att köpa hem massa ananas. Kommit på mig själv att googla "ways to induce labor" ett ANTAL gånger.

Nu blir det vila en liten stund till innan det är dags att hämta hem huliganerna. Längtar! ❤️

Likes

Comments