Header

Respektera varandra och mig.

När ditt hjärta värker., När du behöver stöd, När du är ledsen.

Kära du som aldrig har blivit älskad.

Jag vet att det är svårt just nu. Att du känner dig ensam, som att det är du och du mot världen. Bara lilla du i denna löjligt stora värld som vi lever i. Du som aldrig har blivit älskad. Jag vill säga dig några saker. Så här ligger det till..

Nummer ett. Världen kommer alltid fortsätta snurra, oavsett hur många gånger du ber den att stanna. Klockan kommer att fortsätta ticka och dina handlingar du gjort kommer förbli gjorda. Det finns ingen återvändo. Det enda du kan göra, är att kämpa. Att slåss för den du vet att du är. För allt det du tror på. Ensam. För tyvärr är den hårda sanningen att ensam är stark, men den kan också vara som givet, ensam.

Nummer två. Isolera dig inte från världen. Världen behöver dig, även om den är så stor i jämförelse med dig, som bara är en liten människa av miljoner. Du behöver världen. Du behöver vänner och närhet och kärlek och det kan du inte få om du låser in dig och gråter på ditt kalla badrumsgolv. Det finns så mycket roligare och för övrigt, vettigare saker att göra än att gråta.

Nummer tre. Gråt. Gråt när ditt hjärta ber dig att släppa på det tryck du känner i bröstet. Gråt på riktigt. Gråt på det sättet när hela kroppen ut till fingertopparna skakar. Känn hur dina läppar darrar och hur ögonen svider innan tårarna kommer. Skrik rakt ut, håll det inte inne. Låt smärtan runt ditt hjärta, i din kropp ta över, om så bara för en minut. Tro mig, du kommer må bättre efteråt. Som lite av trycket och tyngden i din kropp har försvunnit.

Nummer fyra. Leta inte efter kärleken. Låt kärleken leta upp dig när den är redo. När du är redo. Om det är en sak jag vet, så är det att man aldrig aldrig aldrig ska skynda på kärlek. Investera inte på en person som du redan i hjärtat känner är fel. Låt det ta sin tid. Detta leder in mig på nästa punkt.

Nummer fem. Våga vara ensam. Nu menar jag inte att du ska våga vara ensam hemma. Nej, våga vara en ensam individ. Försök bli bekväm i ditt eget sällskap och tänk inte på kärleken. Njut av att kunna sträcka ut dig extra mycket i din stora 160 säng och slipp skuldkänslor när du inte orkar ta hand om disken just ikväll. Njut. Av. Att. Vara. Ensam. För majoriteten av livet, är vi sällan just det. Ensamma.

Lycka till.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments


"Och när man väljer den, är ensamheten ett trevligt sällskap."


”Vem ska minnas mig?” och alla skrattar. Det är inget skämt, det är dödligt blodigt nedsmetat jävla allvar, tänker jag och säger det högt också.


/Jag vill vara drottningen av förträngningar i förträngningarnas land. Realiteten är en annan./


”Ja du vet. Man måste våga för att vinna, you’ve got to be in it to win it, friskt vågat – hälften vunnet.”


/Känner efter och konstaterar att jag fortfarande mår skit, men att jag inte längre ser ut som skit. Det måste man ändå se som ett framsteg./


Säger ”det är bra, hur är det själv?” så som man alltid gör. Även om man kanske inte alls mår bra och även om man kanske inte alls undrar hur någon mår.


/Han dödar den han älskar. Det finns inga ord. Inga ord kan rädda någonting. ”Rör aldrig mer vid mig igen.” Sedan skriker hon rakt ut. Hur ska han kunna fortsätta vara människa?/


Varför utsätter vi oss för detta? Det enda stora som tar kål på oss? För att när det är rätt är det så jävla rätt. Visst gör kärleken det svårt att andas, men utan den lever man i vakuum.


/Jag tänker att nu dör jag.

Jag kommer inte längre än såhär. Nu nu nu dör jag. Men jag dör inte. Tiden stannar inte. Världen upphör inte. Hjärtat fortsätter pumpa ut blod, lungorna fortsätter att fyllas med luft. Hjärnan fortsätter att skapa bilder och jag tänker hur fascinerande det är, hur förändligt minnet kan vara. Hur selektivt det blir i efteråtet. Nyss mindes jag mjuka ord i mitt öra och promenaderna vi brukade ta, hans händer mot min rygg. Något som brann. Vi. Men minnet har förändrats och plötsligt finns inget av detta. Det enda som är kvar är den natten när jag kastade vasen. Blodfläckarna. Hur vi skar oss på glasskärvorna. Ursinnet. Vansinnet. Natten hans händer var hårda och kalla mot min kropp. Hur han höll fast mig. Hur jag suddades ut i kanterna. Den natten. Slutet. /


/Jag föll, har fallit, faller. Men jag ska också resa mig. För människans största tillgång och förbannelse är hennes förmåga till överlevnad. Hon reser sig om och om och om igen. Flyr från slagfältet och börjar om på nytt. Det finns inga lyckliga slut men det finns tusen lyckliga sätt att börja en ny historia på. Och det är exakt vad jag ska göra.

Jag har ett liv. Ett enda liv som jag själv styr över. Där jag vet att jag inte ska bli tandläkare eller nunna. Jag ska inte bli psykopat och kanske inte heller jurist. Men mest av allt ska jag aldrig någonsin bli hans.
Vi är inte sådana som i slutet får varandra. Vi får några andra./


//F.E

Likes

Comments

När livet är ett frågetecken.

Det känns som att jag har förlorat mig själv lite i all hets.

Jag har alltid varit den personen som vill ha en plan men samtidigt vara spontan. Alla förstår ju att den kombinationen är nästintill omöjlig. Men det är det jag vill och blir alltid lika besviken när det inte går vägen. Ärligt talat, jag är rädd. Livrädd. För jag tänker antagligen hoppa av mitt universitet här i Kalmar för att flytta hem till Stockholm. Fina, fina Stockholm som är mitt hem. Jag skulle ljuga om jag sa att jag försökt göra Kalmar till mitt hem, men jag har definitivt försökt få det att funka som ett temporärt andra hem. Men det funkar inte längre. Jag kan inte fortsätta försöka intala mig själv att detta är vad jag vill när jag inombords dör lite. Förlorar en del av mig själv i processen.

Det är dags att jag börjar sätta mig själv i fokus. Det är ju trots allt jag som har huvudrollen i mitt liv och jag måste försöka hitta det som jag vill göra. Men det är där det tar stopp just nu. Jag vet vad jag borde göra för mig själv och jag vet vad jag borde göra för min framtid. Jag vill komma hem. Men jag är rädd att jag kommer förlora på det. Det är läskigt, för jag har alla förutsättningar i världen på att lyckas men ändå kan jag inte välja vilken väg jag ska gå. Jag vill ha en paus. Men jag måste jobba, och om jag inte jobbar måste jag plugga. Om jag inte pluggar går jag in i någon form av depressionsliknande period där jag antagligen kommer känna mig misslyckad och få panik över att jag låter mitt liv rinna som sand mellan mina fingrar. För det är jag i ett nötskal.

En riktig jävla drama queen som tror att allt jag gör just i detta nu kommer forma hela mitt liv framöver. Som att jag inte kan blir framgångsrik i framtiden bara för att jag inte gör något just nu. Jag vet ju att det inte är sant, jag vet ju det. Men ändå tror jag inte på det.

Det finns ett ord som perfekt beskriver mitt huvud just nu. Kaos. Jag återkommer om jag överlever.

Fortsättning följer.

Likes

Comments

Övrigt.

2016.

Under 2016 hann jag med mycket på listan. Jag firade mitt nyår till 2016 som icke singel hemma i Stockholm. Jag fick min allra första nyårskyss och tänkte att ”2016 kommer bli mitt år”. Så som man säger varje år. Jag gick mitt sista år på gymnasiet och under sommaren tog jag studenten som singel. Och hjärtekrossad. Jag gick ut med mycket bra betyg och en stolt mentor. Innan studenten hade jag även, inom loppet av några veckor, hunnit söka till ett universitet i Kalmar med inriktningen ”Detaljhandel –och service management” och började drömma om att bli personlig assistent på H&M eller produktchef på ett stort skönhetsföretag. Bara sådär.

Efter studenten och efter en hel sommar jobb, flyttade jag till den nya staden Kalmar in i en nybyggd studentlägenhet. Ganska ensam, ganska förstörd. Det är något av det svåraste jag gjort. Inte bara har jag fått kämpa med omställningen från gymnasiet till universitet, utan även fått lära mig att bo ensam. Att ta hand om mig själv utan någon familj omkring mig. Eller ja, försökt i alla fall. Samtidigt kämpade jag fortfarande med mitt brustna hjärta och hade helt tappat bort mig själv. Detta resulterade i en galen stress att hinna med allt samtidigt som jag fortfarande försökte lappa ihop mig själv. Jag har funnit nya vänner i Kalmar som förgyller vardagen lite extra. Jag har skaffat ett gymkort på ett gym jag egentligen inte har råd med och fått en träningskompis på det också. Jag har hunnit kugga min allra första tenta och gråtit många frustrerade tårar över det, och alla andra tentor efter det. Jag har hunnit hälsa på i Stockholm, många gånger men aldrig hunnit träffa alla jag vill träffa. Frustrerade tårar där med. Jag har hunnit fått tankar att mina nära och kära ska glömma bort mig medan jag bor här borta, och tillslut sluta höra av sig. Sorgsna tårar istället. Jag har hunnit få min första riktiga panikattack, och självklart grät jag då också. Jag har hunnit gråta, mycket. Tydligen. Tydligen är jag en person som gråter väldigt mycket över saker. Eller har blivit. Jag gråter över min frustration, min stress, mitt hjärta som fortfarande läker klart den sista lilla biten, mina fina vänner, mitt liv, min underbara familj, mig själv. Jag gråter, har gråtit, så fruktansvärt mycket över allt på denna jord. Jag har ångest. Och självklart gråter jag lite över den också och blir frustrerad när jag inte kan sätta fingret exakt på vad som ger mig ångest. Eller så är det bara så många faktorer att jag inte ens kan skriva ner dem alla. Till sist, i slutspurten på året, har jag gett mig själv en julklapp. En bok som berättade för mig att ångest, inte existerar. Ångest, är inte en riktig känsla, utan det är typ en känsla som kommer från en grundkänsla. Alltså när vi har ångest, handlar det om att vi är stressade, eller ledsna, eller arga, avundsjuka. You name it. När jag läste det kände jag en enorm lättnad, även om det kanske var det mest självklara i hela världen, var det en lättnad att se orden framför sig. Samtidigt kom dock en oro. För jag suger på att sätta fingret på mina problem. Alltså. Jag har hunnit lära mig att ångest inte är en riktig känsla. Jag har inte hunnit lära mig vilken eller vilka grundkänslor som ger mig min ångest. Här kommer därför något form av nyårslöfte som avslut. Under 2017 ska jag lära mig två saker. Första: Jag ska lista ut varför jag får ångest. Andra: Jag ska lära mig vad framgång är för mig.

Jag har så mycket kvar att lära mig om mig själv och även så mycket att jobba på. Och jag kommer klara mig.

Mitt år avslutades med familjen och till sist mina närmsta vänner. Och när klockan slog 00.00 och raketerna började spraka och eka på himlen, var det enda jag kunde tänka;

Kära 2016. Du har gjort ditt nu, så dra gärna åt helvete så välkomnar jag in 2017 nu. Tack.

// F.E.

Likes

Comments

När du behöver stöd


Kanske handlar det om att hitta människor som fyller tomrum. Som får oss att skratta till vi gråter och magen krampar. Som vi kan dela våra största hemligheter med och som svarar i telefon klockan fyra på natten när ensamheten smyger sig på. Som dricker sig redlös med oss när våra hjärtan gråter och som tar foton för att skapa minnen. Människor som får oss att känna att, trots att världen är skitig ibland, kanske allt kan bli okej så länge man har dem runt sig.

- F.E

Likes

Comments

När ditt hjärta värker., När du är förbannad., När du är ledsen.


Du sa till mig, att om det är menat att bli, kommer ödet att föra oss tillbaka till varandra. För en sekund där undrar jag om du verkligen är så naiv. Att du verkligen tror att ödet fungerar så. Som att den lever uppe i himlen och kollar ner på oss. Som att den har fem fingrar och spenderar sin tid att placera ut oss som delar på ett spelbräde. Som att det inte är vi som fattar besluten. Vem lärde dig det? Berätta det för mig. Vem övertalade dig? Du har blivit given ett hjärta och sinne som inte är ditt att nyttja. Att dina handlingar inte definierar den du blir. Jag vill skrika och ropa att det är vi din idiot! Vi är dem enda som kan föra oss tillbaka till varandra! Men istället sitter jag där tyst. Ler genom darrande läppar och tänker, Är det inte sorgligt. När du kan se det så klart men den andra personen inte kan.

- Rupi Kaur, engelsk version (tolkning på svenska)

Är det inte sorgligt?

// F.E

Likes

Comments

När ditt hjärta värker.

Skriven 12/3-16

Känslan. Känslan att inte veta. Att aldrig veta. Att inte veta vad som kommer ske. Att inte veta vilken väg jag ska ta. Vilken väg vi kommer ta. Han är mitt allt. Är jag hans? Är han verkligen min? Eller finns just Vi kvar bara för att det är det ända vi känner till efter fem månader tillsammans? Känslan. Känslan att inte veta.

Att inte veta om han älskar mig fortfarande. Att inte veta om han känner samma lycka när han ser mig le mot honom som förr. Att inte veta om han, om han vill vara med mig eller om han bara stannar för att inte döda mig. Döda mig inombords om han lämnar mig. Han är min trygghet, mitt ljus, min kärlek. Mitt hjärta. Mitt hjärta är hans att förstöra. Men är det fel? Är det tecken på svaghet? Att ge sitt hjärta till en annan människa. Det är det finaste som kanske finns, men ändå det mest farliga. Det är som ett avtal med djävulen. Ett avtal som aldrig går att bryta. Han har makten att krossa mig med bara några ord. Makten att förstöra mig.

Det är läskigt. Läskigt att jag inte kan sluta älska honom. Tanken på att han kan. Att han kanske redan har slutat älska mig. Det är vettskrämmande. Jag är livrädd. Förkrossad innan det ens har skett. För vem är jag utan honom? Jag minns inte. Jag har förlorat mig i honom. Jag vet inte om jag älskar det eller hatar det.

Vet att jag kan ge mer. Jag blev för bekväm. Trodde aldrig vi skulle tröttna, men nu vet jag. Nu vet jag och allt jag vill, är att ställa allt till rätta. Kommer han fortfarande vilja ha mig när vi ses igen? Ses igen om två veckor. Han ringer mig inte. Han messar inte. Paniken stiger i samband med minnena. Minnena att bli lämnad utan ett ord. Att känna att kärleken från honom är borta. För alltid.

// F.E

Likes

Comments