Header
View tracker

Respektera varandra och mig.

När ditt hjärta värker.

Skriven 12/3-16

Känslan. Känslan att inte veta. Att aldrig veta. Att inte veta vad som kommer ske. Att inte veta vilken väg jag ska ta. Vilken väg vi kommer ta. Han är mitt allt. Är jag hans? Är han verkligen min? Eller finns just Vi kvar bara för att det är det ända vi känner till efter fem månader tillsammans? Känslan. Känslan att inte veta.

Att inte veta om han älskar mig fortfarande. Att inte veta om han känner samma lycka när han ser mig le mot honom som förr. Att inte veta om han, om han vill vara med mig eller om han bara stannar för att inte döda mig. Döda mig inombords om han lämnar mig. Han är min trygghet, mitt ljus, min kärlek. Mitt hjärta. Mitt hjärta är hans att förstöra. Men är det fel? Är det tecken på svaghet? Att ge sitt hjärta till en annan människa. Det är det finaste som kanske finns, men ändå det mest farliga. Det är som ett avtal med djävulen. Ett avtal som aldrig går att bryta. Han har makten att krossa mig med bara några ord. Makten att förstöra mig.

Det är läskigt. Läskigt att jag inte kan sluta älska honom. Tanken på att han kan. Att han kanske redan har slutat älska mig. Det är vettskrämmande. Jag är livrädd. Förkrossad innan det ens har skett. För vem är jag utan honom? Jag minns inte. Jag har förlorat mig i honom. Jag vet inte om jag älskar det eller hatar det.

Vet att jag kan ge mer. Jag blev för bekväm. Trodde aldrig vi skulle tröttna, men nu vet jag. Nu vet jag och allt jag vill, är att ställa allt till rätta. Kommer han fortfarande vilja ha mig när vi ses igen? Ses igen om två veckor. Han ringer mig inte. Han messar inte. Paniken stiger i samband med minnena. Minnena att bli lämnad utan ett ord. Att känna att kärleken från honom är borta. För alltid.

// F.E

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker
View tracker

När ditt hjärta värker., När du behöver stöd, När du är ledsen.

Jag ser på dig vad du vill säga, men du tycker att det är svårt. Saken är den att du inte fattar att jag redan vet. Att jag har vetat länge nu. Jag visste sekunden du inte kysste mig efter veckor ifrån varandra. Nej. Jag har vetat sedan du kom hem från Texas och du inte ville ses för du var trött. Jag har vetat sedan du plötsligt slutade höra av dig om småsaker, slutade berätta om din dag och vad du tänker på.

Plötsligt slutade berätta att du älskar mig. Att du saknar mig. Jag har märkt på hur du tittar på mig. Du brukade inte titta på mig såhär. På sättet du pratar med mig.

Jag har kämpat för att hålla ihop allt. Hålla ihop oss. Du har försvunnit längre och längre bort och jag har klamrat mig fast.

Trots att du sitter bredvid mig är du liksom inte här ändå. Bara skalet av dig. Personen inuti, personen jag älskar, har älskat. Vill inte vara här. Med mig.

Tillslut sitter vi bara och tittar på varandra. Vi båda vet att det är över och jag vet att du vill att jag ska gå. Men jag kan inte röra mig, vill inte lämna. Inte dig. Jag är rädd att jag aldrig kommer få se dig igen. Men tillslut kommer den stunden. Stunden jag tömmer ditt badrum, ditt sovrum på mina saker. Trycker ner allt i väskan. Det ända jag lämnar kvar är mina känslor i former. Flaskposten.

Du följer mig till bussen, försöker trösta men det går inte. Försöker ge tomma löften men det går inte. Du har redan krossat mig. Du verkar vara okej och det gör ont. Och när bussen kommer och du ger mig en lätt kyss. En sådan du inte ville ge egentligen, men vad gör man annars? Och jag sätter mig ner i mitt säte på väg hem, slår det mig. Som en knytnäve i magen. ”Vi är främlingar nu, främlingar med ett förflutet som snart är borta.” Och jag lär aldrig få se dig igen. Denna person som gett mig så mycket, på så kort tid. Sex månader kändes som en evighet med dig. Du fick mig att känna mig trygg, älskad. Vi var inte perfekta tillsammans men det gjorde mig inget. Vi hade problem, men en del av mig trodde nästan att vi skulle klara det. Jag insåg tillslut att, kanske det bara var jag som var redo. Kanske kunde du inte hantera mig, jag gav så mycket mer än vad du var redo att ge mig. Eller så var jag kanske bara inte rätt för dig. Och jag klandrar dig inte.

Det är tufft, det är svårt att glömma. Men jag tänker inte skämmas för det. Vad jag kände var äkta. Min kärlek var äkta. Jag ville bygga ett liv med någon som ständigt försökte bygga in mig i sitt. Jag hade gjort saker annorlunda om jag kunde gå tillbaka nu. Skulle inte ha tagit för givet, men nu är det som det är. Och jag ångrar inget. För under sex månader gjorde du mig till världens lyckligaste tjej, och jag respekterar dig för valen du gjorde.

Kärlek är när du sätter en persons känslor före dina egna, och det är så jag vet att jag verkligen älskade dig. Du förtjänar alla framgångar och lycka i hela världen. För även om du krossade mig tillslut, så läkte du mig först. Och på ett vis, är det allt. Tack, för att du visade mig att riktig kärlek verkligen finns. Även om det kanske bara var jag som kände den så starkt, så tvivlar jag inte en sekund på att du vid ett tillfälle faktiskt älskade mig.

Tack, för att du blev min första riktiga kärlek, jag hoppas att du får allt du velat ha och mycket mer. Det förtjänar du.

// F.E

Likes

Comments

När du behöver stöd, När du är ledsen.

Idag vill jag berätta om ett av mina mest klara minnen från min barndom. Det handlar om tvångstankar och den ständiga pressen att vara perfekt. Pressen om att vara omtyckt av varje själ man möter. Detta är ett viktigt ämne i dagens samhälle där unga tjejer och killar förväntas sakna skavanker. Ett samhälle där man ska vara smal men inte för smal, vältränad men inte för vältränad, det måste ju se bra ut. Man ska sminka sig, för att gå ut utan smink går inte för sig, men självklart måste det se naturligt ut. Man ska ha stora bröst, men man får inte använda för mycket push up, fy vad fejk! Man ska vara trevligt men inte mesig, man ska vara kaxig men inte vara en bitch, du får varken vara för dum eller för smart. Då är du antingen efterbliven eller en nörd. Och det känns bara dumt att skriva detta. Något är ju riktigt fel, att det inte ens finns ord. Det värsta är att detta grova beteende ofta sker bland de yngre som har allt för bråttom att växa upp, att de helt glömmer bort att bara vara ett barn. Barn blir pressade och inser inte att det är fel, för de vet inte. Hur ska de veta när de inte känner till något annat? Jag minns bara när jag var runt tolv/ tretton år och ständigt hade denna press på mig. För allt jag ville var att passa in. Jag ville ha massa kompisar, många killar efter mig, tjejer som önskade att de var jag, den senaste telefonen, märkeskläder. Listan fortsätter, och tror ni att jag fick allt det? Svar nej. Raka motsatsen.

Jag var den som avundandes de andra tjejerna i min klass, för de umgicks med alla killar, de hade kläderna jag ville ha, utseendet, livet. Och skratta om ni vill, men under den tiden trodde jag att mitt liv vad helt över. För jag var inte omtyckt av alla när jag var fjorton. Att se tillbaka på hur jag tänkte och kände då, får mig idag att bara vilja skratta och samtidigt gråta. För det var riktigt sorgligt att en fjortonåring kände sig meningslös, att hon, jag, inte passade in i den här sjuka världen som vi hade byggt upp. Det var inget fel på mig, men det trodde jag då. Alla kände nog så. Att de inte dög som de var.

Nu kom jag av mig. Tillbaka till mitt första minne om tvångstankarna som då började smyga sig på att jag inte dög som jag var.

Jag minns att jagvar hos min mormor och morfar på besök tillsammans med min kusin. Jag minns migoch Melinda, som studerade alla bilder och figurer som mormor hade på bokhyllan.Jag minns även, hur jag plockade upp en av figurerna gjorda i glas, och ävenkraschen som ekade i huset efter jag tappade den i golvet. Mormor kom snabbt ini vardagsrummet, skiftade blicken mellan mig och porslinsfiguren som nu lågtrasig på golvet. Hon landade, efter en stund, sin blick på mig, med raseri isina ögon och sa; Men herre gud barn,varför kan du inte vara mer försiktig som Melinda och inte röra saker? Jagsåg starkt ett hat i hennes ögon. Detvar första gången jag någonsin känt skam över den jag är. Det var första gångenjag kände tvångstankarna och pressen att bli perfekt, lika perfekt som Melinda.Det var första gången jag önskade att jag kunde vara någon annan, och jag varbara sex år.

Hela min barndom kämpade jag efter en kärlek från min mormor. Försök att vara som Melinda, hon var så perfekt i min mormors ögon. Och jag försökte bete mig därefter, alltid uppföra mig väl och var alltid trevlig mot henne. Jagkommer ihåg hur jag brukade studera alla min mormors bokhyllor med bilder påalla sina barnbarn och alltid fick jag ställa mig själv samma fråga; Varför finns inte jag med på någon hylla?Jag gick alltid runt och trodde att det var mig det var fel på. Alltid, kämpandesefter kärlek från en person som inte ens visste hur man visade den. Allt var enform av favorisering som jag, än idag, inte förstår. En favorisering jag nogaldrig kommer förstå.

Det viktiga med detta var dock, att jag tillslut insåg attbara för att en person eller flera inte vet hur de ska älska mig, betyder intedet att jag inte är älskvärd. Det betyder bara att de hade sina ögon så hårtstängda att de inte kunde se. Inte kunde se att jag, som människa, är värd kärlek, och jag tänker inte ändra på mig för att få det. Kan en människa inte älska eller se mig för att jag är jag, vill jag inte ens ha den människan i mitt liv. Så enkelt är det.

För jag förtjänar bättre än så. Vi människor, förtjänar bättre än så. Nöj dig inte med något bara för att du är rädd att det är det bästa du kan få. Kämpa inte för människor som inte ser ditt värde. Det är inte värt det, för du kan få så mycket mer. No stress.

// F.E

Likes

Comments

Likes

Comments

När ditt hjärta värker., När du behöver stöd

Alla går någon gång i livet igenom något som förändrar dem för alltid.Alla känner smärta. Alla får utstå smärtan av hjärtesorg. Alla går igenomsmärtan i hjärtat när någon kär avlider. Små eller stora händelser spelar ingenroll. Allt formar oss till den person vi är idag.

Det finns mångahändelser som har krossat och förändrat mig till både det sämre och det bättre.
Jag går runt med ärr som bara jag känner till. Ärr jag bär inom mig av olikahändelser. Jag har osynligt bandage runt mitt hjärta som fortfarande läker.
Jag har svårt att urskilja rätt från fel. Jag har svårt att utskilja vilkaminnen jag ska behålla och vilka jag ska försöka glömma.

En händelse somlämnat ett extra stort ärr inom mig är min första kärlek. Något som nog lämnar ärr hos dem flesta. Den slutade inte somi en klyschig kärleksroman. Den fick inget skönheten & odjuret avslut.. Det slutadebara i sorg och konstant längtan som tog år att försvinna.
Jag saknade honom varje dag. Han kommer kanske alltid finnas kvar. Jag vet inteom jag alltid kommer hålla en plats hos honom. Vet inte om han ens kommer kommaihåg mig. Men jag vet. Jag vet att vad jag kände för honom någonstans var äkta. Åtminstone en stund. Hur falsktallt mellan oss än var. Det kommer nog aldrig lämna mig, och jag hade svårt attvälja om jag skulle sudda ut allt kopplat till honom eller inte. Skulle jag fortsätta hoppas ellerinte? Skulle jag fortsätta tro att han var den rätta? Det gick inte att veta. Man vet aldrig.
Jag visste inte.

Vissa dagar var jagså nära att ta kontakt. Att bara skicka iväg ett ”Hej, hur mår du?” mendet var svårt. För jag var rädd för avvisning. Rädd att folk skulle minnasmig som tjejen som var så desperat efter en killes kärlek att hon aldrig gavupp. Jag ville inte vara hon. Jag skämdes fast det inte fanns något att skämmas för.

Ibland undrade jag omjag bara var dum som väntade på det där lyckliga slutet. Väntan på den däraskungesagan eller skönheten och odjuret kärleken. Ni vet, den äkta kärleken? Kärleken som blivit inpräntad i huvudet efter alla romantiska komedier och disney filmer. Den som aldrig slutar verka oberoende ålder eller hur länge man är medvarandra. Den kärleken som aldrig svalnar. Som för alltid brinner inom båda.

Var det så fel attvilja ha den kärleken? Bör jag ha växt upp och insett att världen är mersjälvisk än så? Ännu en sak jag inte kunde veta..

Men nu vet jag. Ochjag var inte dum som längtade, för under en tidpunkt imitt liv var jag riktigt nära inpå den kärleken. Lyckan att känna sig älskadoch älska. Och jag vet att den kommer att komma igen.

Lita på mig när jagsäger, att det är värt väntan. Oroa dig inte. Alla förtjänar sitt happy ending.

En vacker dag.

Likes

Comments

När du är förbannad., När ditt hjärta värker.

(VARNING. grova benämningar i slutet i texten.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag är inte arg. Jag är inte ledsen. Nej, för så simpelt är det inte. Jag är krossad. Förstörd. Jag är förbannad!

Förbannad för att du inte kan se det. Att jag alltid varredo att kämpa för dig. Jag gjorde ALLT för att du skulle fortsätta älska mig. Jag gjorde allt för att visa hur mycket JAG älskade dig. Jag offrade allt. Jaglät dig riva mina murar som tog ÅR för mig att bygga upp. För att skydda mig själv mot sådana som du. Sådana som du, som tar allt jag har, allt jag är från mig. Som tömmer mig och för att jag är så kär i dig låter jag dig. Tömmer mig tills det inte finns något kvar inom mig. Tills jag har förlorat varje levande känsla inom mig. Och sen. EFTER ATT DU TÖMT MIG. Lämnar du mig, utan en andra tanke. Utan problem. Som att min kärlek inte räckte för att fylla dig, eller så använde du bara mig för att du vet. Du vet att ingen känner så starkt som jag. Och du utnyttjade det för din egen skull. Aldrig för min. Trots att du visste.

Jag vara redo att göra allt. Redo att offra ALLT, för att VI skulle vara tillsammans. Och du gör allt detta, varje uppoffring, varje tår jag fäller, till något fult. Och det är så himla jävla sorgligt, att jag kan se allt så klart men inte du.

Att förlora dig själv i något, är inte fult. Att älska någon så pass mycket att man inte kan leva utan dem, redo att offra varje dröm, allt för en annan människa, är inte fult. Tvärtom, det är det absolut vackraste som kanske existerar i denna skit värld. Kan du tänka dig att du kan göra en sådan stor stämpel på någons liv att hon är redo att skjuta upp sina framtidsdrömmar, varje plan, för dem behövs inte längre. Så länge du finns. Så länge DU existerar, har hon ingen brådska längre. Hon har hela livet på sig att uppfylla dem. Fattar du inte att VARJE MÄNNISKA på denna planet söker efter det som du får av mig! Det som JAG ger DIG! Och du kan inte ens se det själv.

Och jag blir galen, mentalt störd, för jag inte kan förstå. Hur något som känns så jävla rätt kan kännas så jävla fel för en annan människa. HUR ÄR DET MÖJLIGT att kunna älska någon så starkt, medan den andra inte ens kan ge hälften av det tillbaka. Varför slösa en sådan kärlek? Det går inte ihop. Hur kan jag älska dig, kunna offra allt för dig, när du inte ens kan fundera en gång till på om jag är värd det.

Men gå du. Dra åt helvete med dig och dina drömmar. Kämpa hårt för dem och jag hoppas verkligen att dem går i uppfyllelse. Du kommer känna dig komplett. Som om allt i livet blev perfekt tillslut. Du kommer bli förlovad med en vacker kvinna som älskar dig. Allt kommer kännas så jävla perfekt. Men jag hoppas att ju längre ni är med varandra, kommer du märka sprickorna i hennes kärlek. Den är inte som min. Hon försöker skriva lappar till dig, i försök att radera mina ord som finns memorerade på dina läppar. Hennes ord rör dig inte på samma sätt som mina gjorde. Hennes läppar kysser dig inte med samma längtan som mina gjorde. Och när du klär av henne, och skannar hennes kropp, letar du efter mig. När du smakar på hennes honung, är den inte lika god som min. Hon kan aldrig slicka, röra eller suga som jag. Du kräver mer än vad hon kan ge. Du kräver mig. Och medan ni älskar, blundar du och fantiserar att det är jag som ligger där under dig. Och plötsligt är det mitt namn som rullar av din tunga. Inte hennes. För hon är inte jag. Hon kommer aldrig bli jag.

Och tillslut slår det dig att. Du. Lät den äkta kärleken passera. Min känsliga, nakna, ärliga kärlek till dig, har du förlorat nu. Och du kommer undra var jag är, om jag är lycklig och din flickvän kommer söka i dina ögon efter vad som är fel, och finna mig där. Och då slår det henne också, hur kan hon älska och krossas av en man, som är upptagen med att för alltid kräva en annan kvinna. Älska en annan.
Och plötsligt inser du att FUCK. Du skulle aldrig ha låtit mig gå.


Likes

Comments