Header

Respektera varandra och mig.

Övrigt.

2016.

Under 2016 hann jag med mycket på listan. Jag firade mitt nyår till 2016 som icke singel hemma i Stockholm. Jag fick min allra första nyårskyss och tänkte att ”2016 kommer bli mitt år”. Så som man säger varje år. Jag gick mitt sista år på gymnasiet och under sommaren tog jag studenten som singel. Och hjärtekrossad. Jag gick ut med mycket bra betyg och en stolt mentor. Innan studenten hade jag även, inom loppet av några veckor, hunnit söka till ett universitet i Kalmar med inriktningen ”Detaljhandel –och service management” och började drömma om att bli personlig assistent på H&M eller produktchef på ett stort skönhetsföretag. Bara sådär.

Efter studenten och efter en hel sommar jobb, flyttade jag till den nya staden Kalmar in i en nybyggd studentlägenhet. Ganska ensam, ganska förstörd. Det är något av det svåraste jag gjort. Inte bara har jag fått kämpa med omställningen från gymnasiet till universitet, utan även fått lära mig att bo ensam. Att ta hand om mig själv utan någon familj omkring mig. Eller ja, försökt i alla fall. Samtidigt kämpade jag fortfarande med mitt brustna hjärta och hade helt tappat bort mig själv. Detta resulterade i en galen stress att hinna med allt samtidigt som jag fortfarande försökte lappa ihop mig själv. Jag har funnit nya vänner i Kalmar som förgyller vardagen lite extra. Jag har skaffat ett gymkort på ett gym jag egentligen inte har råd med och fått en träningskompis på det också. Jag har hunnit kugga min allra första tenta och gråtit många frustrerade tårar över det, och alla andra tentor efter det. Jag har hunnit hälsa på i Stockholm, många gånger men aldrig hunnit träffa alla jag vill träffa. Frustrerade tårar där med. Jag har hunnit fått tankar att mina nära och kära ska glömma bort mig medan jag bor här borta, och tillslut sluta höra av sig. Sorgsna tårar istället. Jag har hunnit få min första riktiga panikattack, och självklart grät jag då också. Jag har hunnit gråta, mycket. Tydligen. Tydligen är jag en person som gråter väldigt mycket över saker. Eller har blivit. Jag gråter över min frustration, min stress, mitt hjärta som fortfarande läker klart den sista lilla biten, mina fina vänner, mitt liv, min underbara familj, mig själv. Jag gråter, har gråtit, så fruktansvärt mycket över allt på denna jord. Jag har ångest. Och självklart gråter jag lite över den också och blir frustrerad när jag inte kan sätta fingret exakt på vad som ger mig ångest. Eller så är det bara så många faktorer att jag inte ens kan skriva ner dem alla. Till sist, i slutspurten på året, har jag gett mig själv en julklapp. En bok som berättade för mig att ångest, inte existerar. Ångest, är inte en riktig känsla, utan det är typ en känsla som kommer från en grundkänsla. Alltså när vi har ångest, handlar det om att vi är stressade, eller ledsna, eller arga, avundsjuka. You name it. När jag läste det kände jag en enorm lättnad, även om det kanske var det mest självklara i hela världen, var det en lättnad att se orden framför sig. Samtidigt kom dock en oro. För jag suger på att sätta fingret på mina problem. Alltså. Jag har hunnit lära mig att ångest inte är en riktig känsla. Jag har inte hunnit lära mig vilken eller vilka grundkänslor som ger mig min ångest. Här kommer därför något form av nyårslöfte som avslut. Under 2017 ska jag lära mig två saker. Första: Jag ska lista ut varför jag får ångest. Andra: Jag ska lära mig vad framgång är för mig.

Jag har så mycket kvar att lära mig om mig själv och även så mycket att jobba på. Och jag kommer klara mig.

Mitt år avslutades med familjen och till sist mina närmsta vänner. Och när klockan slog 00.00 och raketerna började spraka och eka på himlen, var det enda jag kunde tänka;

Kära 2016. Du har gjort ditt nu, så dra gärna åt helvete så välkomnar jag in 2017 nu. Tack.

// F.E.

Likes

Comments

När du behöver stöd


Kanske handlar det om att hitta människor som fyller tomrum. Som får oss att skratta till vi gråter och magen krampar. Som vi kan dela våra största hemligheter med och som svarar i telefon klockan fyra på natten när ensamheten smyger sig på. Som dricker sig redlös med oss när våra hjärtan gråter och som tar foton för att skapa minnen. Människor som får oss att känna att, trots att världen är skitig ibland, kanske allt kan bli okej så länge man har dem runt sig.

- F.E

Likes

Comments

När ditt hjärta värker., När du är förbannad., När du är ledsen.


Du sa till mig, att om det är menat att bli, kommer ödet att föra oss tillbaka till varandra. För en sekund där undrar jag om du verkligen är så naiv. Att du verkligen tror att ödet fungerar så. Som att den lever uppe i himlen och kollar ner på oss. Som att den har fem fingrar och spenderar sin tid att placera ut oss som delar på ett spelbräde. Som att det inte är vi som fattar besluten. Vem lärde dig det? Berätta det för mig. Vem övertalade dig? Du har blivit given ett hjärta och sinne som inte är ditt att nyttja. Att dina handlingar inte definierar den du blir. Jag vill skrika och ropa att det är vi din idiot! Vi är dem enda som kan föra oss tillbaka till varandra! Men istället sitter jag där tyst. Ler genom darrande läppar och tänker, Är det inte sorgligt. När du kan se det så klart men den andra personen inte kan.

- Rupi Kaur, engelsk version (tolkning på svenska)

Är det inte sorgligt?

// F.E

Likes

Comments

När ditt hjärta värker.

Skriven 12/3-16

Känslan. Känslan att inte veta. Att aldrig veta. Att inte veta vad som kommer ske. Att inte veta vilken väg jag ska ta. Vilken väg vi kommer ta. Han är mitt allt. Är jag hans? Är han verkligen min? Eller finns just Vi kvar bara för att det är det ända vi känner till efter fem månader tillsammans? Känslan. Känslan att inte veta.

Att inte veta om han älskar mig fortfarande. Att inte veta om han känner samma lycka när han ser mig le mot honom som förr. Att inte veta om han, om han vill vara med mig eller om han bara stannar för att inte döda mig. Döda mig inombords om han lämnar mig. Han är min trygghet, mitt ljus, min kärlek. Mitt hjärta. Mitt hjärta är hans att förstöra. Men är det fel? Är det tecken på svaghet? Att ge sitt hjärta till en annan människa. Det är det finaste som kanske finns, men ändå det mest farliga. Det är som ett avtal med djävulen. Ett avtal som aldrig går att bryta. Han har makten att krossa mig med bara några ord. Makten att förstöra mig.

Det är läskigt. Läskigt att jag inte kan sluta älska honom. Tanken på att han kan. Att han kanske redan har slutat älska mig. Det är vettskrämmande. Jag är livrädd. Förkrossad innan det ens har skett. För vem är jag utan honom? Jag minns inte. Jag har förlorat mig i honom. Jag vet inte om jag älskar det eller hatar det.

Vet att jag kan ge mer. Jag blev för bekväm. Trodde aldrig vi skulle tröttna, men nu vet jag. Nu vet jag och allt jag vill, är att ställa allt till rätta. Kommer han fortfarande vilja ha mig när vi ses igen? Ses igen om två veckor. Han ringer mig inte. Han messar inte. Paniken stiger i samband med minnena. Minnena att bli lämnad utan ett ord. Att känna att kärleken från honom är borta. För alltid.

// F.E

Likes

Comments

När ditt hjärta värker., När du behöver stöd, När du är ledsen.

Jag ser på dig vad du vill säga, men du tycker att det är svårt. Saken är den att du inte fattar att jag redan vet. Att jag har vetat länge nu. Jag visste sekunden du inte kysste mig efter veckor ifrån varandra. Nej. Jag har vetat sedan du kom hem från Texas och du inte ville ses för du var trött. Jag har vetat sedan du plötsligt slutade höra av dig om småsaker, slutade berätta om din dag och vad du tänker på.

Plötsligt slutade berätta att du älskar mig. Att du saknar mig. Jag har märkt på hur du tittar på mig. Du brukade inte titta på mig såhär. På sättet du pratar med mig.

Jag har kämpat för att hålla ihop allt. Hålla ihop oss. Du har försvunnit längre och längre bort och jag har klamrat mig fast.

Trots att du sitter bredvid mig är du liksom inte här ändå. Bara skalet av dig. Personen inuti, personen jag älskar, har älskat. Vill inte vara här. Med mig.

Tillslut sitter vi bara och tittar på varandra. Vi båda vet att det är över och jag vet att du vill att jag ska gå. Men jag kan inte röra mig, vill inte lämna. Inte dig. Jag är rädd att jag aldrig kommer få se dig igen. Men tillslut kommer den stunden. Stunden jag tömmer ditt badrum, ditt sovrum på mina saker. Trycker ner allt i väskan. Det ända jag lämnar kvar är mina känslor i former. Flaskposten.

Du följer mig till bussen, försöker trösta men det går inte. Försöker ge tomma löften men det går inte. Du har redan krossat mig. Du verkar vara okej och det gör ont. Och när bussen kommer och du ger mig en lätt kyss. En sådan du inte ville ge egentligen, men vad gör man annars? Och jag sätter mig ner i mitt säte på väg hem, slår det mig. Som en knytnäve i magen. ”Vi är främlingar nu, främlingar med ett förflutet som snart är borta.” Och jag lär aldrig få se dig igen. Denna person som gett mig så mycket, på så kort tid. Sex månader kändes som en evighet med dig. Du fick mig att känna mig trygg, älskad. Vi var inte perfekta tillsammans men det gjorde mig inget. Vi hade problem, men en del av mig trodde nästan att vi skulle klara det. Jag insåg tillslut att, kanske det bara var jag som var redo. Kanske kunde du inte hantera mig, jag gav så mycket mer än vad du var redo att ge mig. Eller så var jag kanske bara inte rätt för dig. Och jag klandrar dig inte.

Det är tufft, det är svårt att glömma. Men jag tänker inte skämmas för det. Vad jag kände var äkta. Min kärlek var äkta. Jag ville bygga ett liv med någon som ständigt försökte bygga in mig i sitt. Jag hade gjort saker annorlunda om jag kunde gå tillbaka nu. Skulle inte ha tagit för givet, men nu är det som det är. Och jag ångrar inget. För under sex månader gjorde du mig till världens lyckligaste tjej, och jag respekterar dig för valen du gjorde.

Kärlek är när du sätter en persons känslor före dina egna, och det är så jag vet att jag verkligen älskade dig. Du förtjänar alla framgångar och lycka i hela världen. För även om du krossade mig tillslut, så läkte du mig först. Och på ett vis, är det allt. Tack, för att du visade mig att riktig kärlek verkligen finns. Även om det kanske bara var jag som kände den så starkt, så tvivlar jag inte en sekund på att du vid ett tillfälle faktiskt älskade mig.

Tack, för att du blev min första riktiga kärlek, jag hoppas att du får allt du velat ha och mycket mer. Det förtjänar du.

// F.E

Likes

Comments

När du behöver stöd, När du är ledsen.

Idag vill jag berätta om ett av mina mest klara minnen från min barndom. Det handlar om tvångstankar och den ständiga pressen att vara perfekt. Pressen om att vara omtyckt av varje själ man möter. Detta är ett viktigt ämne i dagens samhälle där unga tjejer och killar förväntas sakna skavanker. Ett samhälle där man ska vara smal men inte för smal, vältränad men inte för vältränad, det måste ju se bra ut. Man ska sminka sig, för att gå ut utan smink går inte för sig, men självklart måste det se naturligt ut. Man ska ha stora bröst, men man får inte använda för mycket push up, fy vad fejk! Man ska vara trevligt men inte mesig, man ska vara kaxig men inte vara en bitch, du får varken vara för dum eller för smart. Då är du antingen efterbliven eller en nörd. Och det känns bara dumt att skriva detta. Något är ju riktigt fel, att det inte ens finns ord. Det värsta är att detta grova beteende ofta sker bland de yngre som har allt för bråttom att växa upp, att de helt glömmer bort att bara vara ett barn. Barn blir pressade och inser inte att det är fel, för de vet inte. Hur ska de veta när de inte känner till något annat? Jag minns bara när jag var runt tolv/ tretton år och ständigt hade denna press på mig. För allt jag ville var att passa in. Jag ville ha massa kompisar, många killar efter mig, tjejer som önskade att de var jag, den senaste telefonen, märkeskläder. Listan fortsätter, och tror ni att jag fick allt det? Svar nej. Raka motsatsen.

Jag var den som avundandes de andra tjejerna i min klass, för de umgicks med alla killar, de hade kläderna jag ville ha, utseendet, livet. Och skratta om ni vill, men under den tiden trodde jag att mitt liv vad helt över. För jag var inte omtyckt av alla när jag var fjorton. Att se tillbaka på hur jag tänkte och kände då, får mig idag att bara vilja skratta och samtidigt gråta. För det var riktigt sorgligt att en fjortonåring kände sig meningslös, att hon, jag, inte passade in i den här sjuka världen som vi hade byggt upp. Det var inget fel på mig, men det trodde jag då. Alla kände nog så. Att de inte dög som de var.

Nu kom jag av mig. Tillbaka till mitt första minne om tvångstankarna som då började smyga sig på att jag inte dög som jag var.

Jag minns att jagvar hos min mormor och morfar på besök tillsammans med min kusin. Jag minns migoch Melinda, som studerade alla bilder och figurer som mormor hade på bokhyllan.Jag minns även, hur jag plockade upp en av figurerna gjorda i glas, och ävenkraschen som ekade i huset efter jag tappade den i golvet. Mormor kom snabbt ini vardagsrummet, skiftade blicken mellan mig och porslinsfiguren som nu lågtrasig på golvet. Hon landade, efter en stund, sin blick på mig, med raseri isina ögon och sa; Men herre gud barn,varför kan du inte vara mer försiktig som Melinda och inte röra saker? Jagsåg starkt ett hat i hennes ögon. Detvar första gången jag någonsin känt skam över den jag är. Det var första gångenjag kände tvångstankarna och pressen att bli perfekt, lika perfekt som Melinda.Det var första gången jag önskade att jag kunde vara någon annan, och jag varbara sex år.

Hela min barndom kämpade jag efter en kärlek från min mormor. Försök att vara som Melinda, hon var så perfekt i min mormors ögon. Och jag försökte bete mig därefter, alltid uppföra mig väl och var alltid trevlig mot henne. Jagkommer ihåg hur jag brukade studera alla min mormors bokhyllor med bilder påalla sina barnbarn och alltid fick jag ställa mig själv samma fråga; Varför finns inte jag med på någon hylla?Jag gick alltid runt och trodde att det var mig det var fel på. Alltid, kämpandesefter kärlek från en person som inte ens visste hur man visade den. Allt var enform av favorisering som jag, än idag, inte förstår. En favorisering jag nogaldrig kommer förstå.

Det viktiga med detta var dock, att jag tillslut insåg attbara för att en person eller flera inte vet hur de ska älska mig, betyder intedet att jag inte är älskvärd. Det betyder bara att de hade sina ögon så hårtstängda att de inte kunde se. Inte kunde se att jag, som människa, är värd kärlek, och jag tänker inte ändra på mig för att få det. Kan en människa inte älska eller se mig för att jag är jag, vill jag inte ens ha den människan i mitt liv. Så enkelt är det.

För jag förtjänar bättre än så. Vi människor, förtjänar bättre än så. Nöj dig inte med något bara för att du är rädd att det är det bästa du kan få. Kämpa inte för människor som inte ser ditt värde. Det är inte värt det, för du kan få så mycket mer. No stress.

// F.E

Likes

Comments