En dålig dag, inte ett dåligt liv..

Idag blev det ett tillbakaslag, vaknade och hade ont i bröstet och kroppen värkte.
Ville inte vakna, ville inte gå upp, ville inte andas.
Allt kändes för jobbigt.
Haft en fullspäckad helg ibland mycket folk, det tär oerhört på min hjärna och psyke.
Tärde nog mer än jag trodde med facit i handen.
Min sambo fick över på kvällschema denna vecka och han är så fin och bryr sig alltid så mycket.
Men jag tar allt i prio ordning, det jag inte orkar/kan/hinner får vänta. Han har fått mig att inse att t ex dammsugning inte är livsviktigt när man har 10% energi i kroppen.

Så idag får det bli lite som det blir, hade planer på att städa och tvätta men idag ska jag faktiskt lyssna på kroppen och bearbeta känslorna.
Bokade om tvättstugan tills imorgon och ska fokusera på att få i mig mat, det är något jag inte gör när jag blir låg.
(För det kommer ju ändå upp när jag kräks av ångesten.)
Så har jag resonerat tidigare men nu ska jag sköta det med maten.
Det som blir gjort blir gjort, sedan får jag ta när jag orkar.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Idag har vi varit några timmar hemifrån, på en Ö hemma hos min brors flickväns familj på födelsedagsfika.
Supermysigt och trevligt!

Imorse när jag vaknade så var jag lite bakfull, men även en stor klump i halsen, svårt att hitta rytm på andningen och känslan av att vara spyfärdig..
Hej ångest!

Tar Oxsacand, känner snart att lugnet kommer och jag kan andas igen. Packar ner en karta i väskan utifall att jag behöver en dos till lite senare.
När jag blir upphämtad så breder jag bara på bakfyllan lite, för att ingen ska bli orolig eller fråga massa frågor.
I bilen ner känns allt helt okej och allt går bra.
När vi kommer fram blir vi upphämtade med båt för att ta oss ut till ön och på båten känner jag paniken igen i kroppen -"Jag KAN inte ta mig härifrån snabbt själv OM jag får en ångestattack!"
Försöker hitta ett fokus och min terapeuts röst i huvudet hjälper mig att andas i fyrkant och övertalar mig att det är ångesten som vill fly, inte jag. Det är ångesten som vill fly, inte jag.

När vi lägger till och går upp till huset så möts vi av min bror och hela hans flickväns familj, jättetrevliga allihopa verkligen 🙂
Min brors välbekanta ansikte och deras vänliga välkomnande gör att det känns bra.
Hela middagen och fikan går så bra det kunde ha gått för mig, inte ont i magen eller några panikkänslor. Bara trevliga samtal och skratt 😄

Efter maten så går jag min son V och min bror ut med deras familjs hund upp i skogen, tittar på utsikten och utforskar udden.
När jag står uppe på klippan och ser hur långt det är till land, ser parkeringen där bilen står så kommer känslorna igen.. Dom där jävla panikkänslorna av att behöva fly, bort.
Hem till min säkra lägenhet 2 timmar därifrån.
"Jag har oxascand i väskan som ligger i huset, ingen panik."

Går in och på toaletten och andas i några minuter, tog medicinen. Jag höll räkningen på ungefär hur lång dit jag kunde sitta där och andas innan någon skulle knacka på och fråga.
Det sista jag vill är att förstöra ett födelsedagskalas med en släkt jag träffar för första gången.
Hela upplevelsen var på gränsen för mig att hantera och styra ångesten men med små hjälpmedel så fixade jag det! 👏🏻

Jag 1 - 0 Ångesten
Räknar dagen som en vinst 💪

Blev en riktigt lyckad dag med skratt och fina människor!

Likes

Comments

Idag var jag på möte med min psykolog, hon är helt underbar och jag blir alltid glad när jag ska dit.
Förstående, motiverande och hjälper mig sätta mål i livet.
Hur stora eller små dom än må vara.
Hon och jag gick igenom alla framsteg jag tagit sedan dagen jag insjuknade första gången.
För ofta glömmer jag själv av att berömma mig själv, klappa mig själv på axeln och uppskatta dom stegen jag tagit för att få tillbaka mitt liv.

Jag isolerade mig, grät upp till 10 gånger om dagen utan egentlig anledning och fick panikångest av minsta lilla press. Stresståligheten var i botten..
Fick panikångest av att gå utanför dörren till och med av att soporna, kunde sätta mig innanför dörren efteråt och tokgråta.
Det helt otänkbart att åka någonstans. Gjorde hemmet till min bas, min "trygghet".
Kunde inte lämna/hämta på förskolan, handla mat eller bidra med någon hjälp utanför hemmet.
Jag ville, men samtidigt var det otänkbart för att jag inte ens kunde åka hissen ner och möta omvärlden.
Var jag tvungen till att gå ut, till doktorn eller liknande så proppade jag mig FULL med piller.
Såna var det lätt att få utskrivet på vårdcentralen, helt sjukt.
Varje vecka har jag mål, stora som små.
Åkte kommunalt in till stan utan piller eller alkohol i kroppen för första gången i Januari, första gången på 3 års tid och det gick bra, jag överlevde!

Likes

Comments

Min nya läkarkontakt har gett mig nytt hopp om möjligheten till en "normalt" liv med min sjukdom.
Äter Litium med bra resultat, känner att den gör mig lugnare inombords och jag kan kontrollera mina känslor bättre, min största rädsla med alla mediciner jag testat är att bli en zombie.
Helt känslodöd och kall människa som varken kan uppskatta eller värdera sina medmänniskor, där vill man inte hamna och eftersom alla människor reagerar olika på medicinerna så man måste verkligen testa sig fram.
Det är lite läskigt när man sätter in nya mediciner.

Träffar min psykolog regelbundet och det är en givande timme för mig, återknyter kontakten med mig själv.
Tidigare kunde jag stå på Ica och gråta för att jag inte kunde göra dom enklaste valen, visste inte vilket sköljmedel jag gillar bäst t ex.
Låter helt sjukt, men jag har haft jättesvårt att göra val för att jag glömt/inte minns vad jag gillar för saker.

Litium och terapi ordinerade min läkare och det känns helt rätt! 😄

Likes

Comments

Rider på ett lyckorus!
Veckan innan jul så kände jag energin, motivationen och den målmedvetna jag komma fram, som en blommande blomma.
Den bästa liknelsen jag kunde komma på sådär på rak arm haha!

Jag orkade baka dessert till två julfiranden och jag orkade vara med och aktivt delta i 7-8 timmar utan att vilja känna ångest eller ängslan över att vilja dra mig undan.
Det är så härligt och jag längtar tills varje dag kan få vara såhär!
För det är såhär jag vill vara, ta initiativ, vara sprallig, ha energi och vara 100% där, där jag är.

Hela julen var supermysig, julafton med min familj, gröt, Kalle, julklappar och en hel den Playstation VR blev det 😆
Juldagen hos svärmor med F's familj och släkt med jullunch, julklappar och fika.
Ingen julhets i någon av familjerna utan bara fokus på att umgås, ha det mysigt och spendera kvalitetstid med dom man älskar ❤️
Häftigt att se V bli så stor och mognar mer och mer för varje dag.
Öppnade alla julklappar själv, hjälpte tomten att dela ut julklappar till allihopa.
Han är så tacksam för alla julklappar, stora som små och ögonen var stora som tefat när han öppnade allihopa.
Mitt lilla charmtroll ❤️

Likes

Comments

Klockan är nu 05:00 och jag har gett upp hoppet om att sova..
Sitter i soffan och kollar lite på tv i hopp om att somna av utmattning innan dom andra vaknar för dagen.
Har mått stabilt en period och började fina ro i själen med att hantera vardagen på ett skönt och behagligt sätt, som vilken annan människa som helst.

La mig precis som vanligt ikväll, kände att jag inte var speciellt trött för att ha varit igång sedan imorse men trodde jag skulle kunna somna som jag kunnat gjort i veckor nu.
Men jag började svettas och kände hjärtat klappa på hårt och snabbare än normalt.
Får alltid bra fantasi och ligger och urskiljer skuggor till saker och ibland personer.

Efter några timmar av stirrandes i taket gav jag upp. Insåg att manin knackar mig i ryggen och att det bara är att acceptera det.
Vågar inte ta någon sömnmedicin eller insomningstablett idag, har saker inplanerade under morgondagen jag måste vara fräsch nog att orka med.

Sitter nu och funderar på hur jag ska använda denna period till någon positivt.
Förut blev jag rädd, jag var rädd för känslan när hjärtat rusar, pulsen är högre än normalt och tankarna spinner i 180 utan stopp.
Första gången det hände mig så trodde jag att jag skulle dö, minns inte varför men jag trodde jag råkat ut för något sjukligt med hjärtat och lades in på akuten.
Med medicinen så är det inte lika hemskt, den stabiliserar mig lite men känslorna är ändå där.
Nuförtiden försöker jag se det ljusa i allt och fortsätta se framåt och ofta stanna upp och kolla bakåt, hur långt jag har kommit på vägen.

❤️

Likes

Comments

Har till och från haft kontakt med PRIMA i min kommun och ifrån början var jag positivt inställd.
Denna höst har jag haft otur och träffat inte bara 1, utan 2 inkompetenta läkare.
Första la orden i munnen på mig och jag fick aldrig prata klart så efter 20min gav jah upp och sa;
"Jag vill inte prata mer med dig, det är lönlöst".

Doktor nummer 2 visste inte ens om diagnosen bipolär och frågade om jag någon period varit vaken i mer än 5 dygn.
Där var hans kriterier för bipolär, ni hör ju själva hur sjukt det låter?
Ingen kan vara vaken i 5 dygn i sträck...

I efterhand har jag fått veta att båda är förflyttade pga klagomål, inklusive mitt klagomål.
Ingen ska behöva bemötas av sådan okunnighet och oförskämt uppförande ifrån en läkare.

Skrämmande att det figurerar läkare på vuxenpsyk som inte har en aning om hur man bemöter patienter...

Godnatt 💕

Likes

Comments

Kan vara något av det svåraste som finns..
Med tiden har jag blivit mer öppen imot min omgivning angående min diagnos, kallar det diagnos istället för sjukdom.
Vill inte identifiera mig själv som bipolär,
ja jag har diagnosen bipolär men jag är så mycket mer än så som person.

Vanligaste frågan jag fått hitills av omgivningen är;
"Oj men hur mår du?"
Frågan är ganska svår att svara på, beror på vilken dag jag får frågan och vad jag är i för period.

Depp perioderna är hemska, allt är tungt, mörkt och jobbigt.
Kan sova 10 timmar och vara supertrött och nere efter att jag varit uppe i 4 timmar.
Värst då är när folk påpekar;
"Men hur kan du vara trött?".
Nästan så dom hånskrattar åt mig.
Drar mig för att gå på event/kalas eller ibland ens en fika med vänner.
Livet känns som en pest när jag är i det här stadiet och varje kväll innan jag somnar så ber jag om att det ska bli lättare snart.
Min samtalskontakt på psyk har präntat in en mening i min hjärna;
"Det är okej att ha dåliga dagar".
Förut gav dessa perioder mig sån otrolig ångest, att inte ha någon energi till mer än det mest nödvändiga.
Hämta/lämna på förskolan, det är mitt enda måste och klarar jag det så ska jag vara nöjd med mig själv för den dagen.

Blandperioderna är jag "som vanligt" det går upp och ner beroende på hur dagen ser ut.
Händer det något jobbigt så blir jag ledsen och händer något positivt så blir jag glad.

Mina uppåt perioder är underbara för stunden...
Jag får mycket gjort och kan t ex hålla på i tvättstugan flera timmar och tvätta ALL textil i hela hemmet eller skura hemmet uppifrån och ner.
Smällen kommer i ett senare skede och jag blir helt dränerad på energi, för den har jag ju förbrukat för flera dagar på ett och samma dygn.

Att stå och berätta denna visa orkar jag ibland när någon frågar mig om mitt mående eller diagnos.
Vissa dagen viftar jag bort det och säger det klassiska "Jo det är okej."
Inte lätt att sätta ord på känslorna.

Likes

Comments

Idag har jag varit hos Lina och tagit ut mina extensions :(
Välbehövligt när dom var SÅ slitna!
Hon tipsade mig om vart man kan köpa extensions själv till en 1/3 av priset vad jag betalt för extensions förut och hon kunde sätta in det för en billig peng isånnafall. 😁
Så har jag tur kanske jag inte behöver vänta i 6månader innan jag känner mig fin igen 👍

Igår var V, jag, mami och papi och köpte lite kläder inför hösten&vintern till V.
Underställ, fleeceställ, overall och skor 👌
Nu är han redo för lek i ruskvädret!

Nu är vi hos svärmor och har ätit middag, tittat på fotboll. Som nu ska avrundas med glass, hallon och chokladsås innan vi ska åka hemåt ❤

Likes

Comments

Väntar på att allt ska rulla igång känns det som..

- Utredningen på PRIMA startar 4 Oktober. 

Vilket jag förstår men det är otåligt att gå hemma.

Ska teckna nytt gymkort i veckan, har fått ett bra erbjudande på kort på ett gym 10min ifrån där jag bor. Så nu ska jag komma igång och få in det som en rutin 💪

Här hemma är det lungt och bra, förutom V som har kommit i en trots "Nej" period... Men när man ska natta honom och ser den lille prinsen så smälter man återigen och glömmer mat-bråket, när han slåss och är tvär. Inte lätt att vara liten ❤

Likes

Comments