18 september - 9 Oktober.
Så länge var jag inlagd på avdelningen.
Kändes bra att få vara delaktig i medicinvalet denna gång, jag är trots allt väldigt påläst vid det här laget.
Kändes bra i magen när jag gick ut igenom dörren.

Direkt efter utskrivningen hade min läkare på affektiva bokat in en tid, smidigt som tusan då jag bor en bra bit ifrån mottagningen.
Ska fortsätta på doserna jag har och sedan ska vi följa upp om ca 2 veckor, tills dess är jag heltids sjukskriven.

Om jag varvar upp, så ska jag ringa.
Om jag får tankar på att skada mig, så ska jag ringa.

Men det känns bra, för första gången på flera veckor.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Känns lite konstigt att skriva, är inne på 3;dje veckan på avdelningen.
Har haft permission 4 dagar totalt sedan inskrivning, fått en del besök och det är såklart roligt ☺
Imorgon är det fredag, efter frukosten kommer läkaren och då ska jag lägga en förfrågan om permis.
Dels 2 timmar för att kunna gå en promenad utomhus, andas lite frisk luft och sedan gå till Mörby Centrum och köpa en ny foundation.
Övernattnings permission Lördag - Söndag och få umgås med mina nära och kära ♡

Medicindosen höjdes i Måndags och jag håller verkligen tummarna nu.
Medveten att man måste ha tålamod, det hänger bara mycket på hur det går.

Likes

Comments

Ofta, alldeles för ofta får jag och många andra med mig höra
"Jag förstår hur det känns"
  eller
"Jag mådde också dåligt förut, det går över".
Ser inte ner på någon människa och alla förtjänat empati, MEN jag påstår inte att jag förstår människor med andra sjukdomar och diagnoser dem har.
Empati, medlidande och sympati, ja!
Om man aldrig själv har upplevt det, så kommer du aldrig kunna förstå hur mycket du än försöker intala dig själv det.

Lite tankar på kvällskvisten efter ett samtal med som lever med bipolär och mig vid lunchen.
När vi pratar och jag berättar känslan av att få benen kapade vid knäskålarna när jag väll accepterat episoden jag är i, ibland är det veckor och andra gånger månader.
Medicineringen ska ställas om osv.
Då dröjer det ofta inte så lång tid innan det svänger igen.
Står då där helt nedbruten, allt man kämpat sig igenom känns förgäves och det bara är att kämpa på igen.
Det kanske inte är så konstigt att man blir trött på att kämpa ibland och behöver andas

Likes

Comments

Idag åker jag på permission två nätter hemma.
Underbart och skrämmande.
Hela mitt skyddsnät jag har byggt upp här, kommer inte finnas där om ångesten trycker på igen.
Läkarna tycker jag ska ta det lugnt och i värsta fall ringa akutteamet så kör dom hit mig igen.
Mentalt svävar jag imellan apatisk och nedstämd just nu.

Likes

Comments

Tiden bara swishar förbi, 10 dagar är vi nu inne på.
Har bett läkaren om ett samtal angående permission i helgen, jag klarar bara 4-5 dagar utan min son innan jag börjar få mörka tankar och ångest stegrar igen.
Min son är anledningen till att jag lever och kämpar idag, min styrka

På avdelningen så är det en sån salig mix av människor.
Två första dygnen sa jag inte ett knyst till någon och höll mig i bakgrunden.
Började sen ta in vad som hände i min omgivning, träffat bl a en annan bipolär 1 person och dom samtalen känns riktigt bra.
Vi delar erfarenheter och råd till varandra.

Likes

Comments

Varje gång jag hör ordet "inläggning" så ryser jag lite i kroppen och undviker det helst.
Medveten att läkarna faktiskt vet bäst och jag är en fara för mig själv, så gick jag med på det.
Självklart vill jag leva, för min son och familjen.

Idag är det dag 9 på avdelningen.
Träffar psykoterapeuten ganska tätt och känner att jag kan börja öppna upp mig på våra möten.
Träffar läkarna varannan dag ungefär, ändras om lite medicinmässigt för att få ångesten under kontroll och depressionsepisoden mer i balans.

"Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva, ångesten äter upp mig inifrån"

Den meningen var den första jag sa till läkarna och psykoterapeuten.

Likes

Comments

En lång korridor, tystnad, alla ligger och sover i lugn och ro. Alla förutom jag.
01:15 sitter jag ihopkuren på korridorens kalla plastgolv med en kropp som skriker av smärta inombords.
Tårarna rinner och jag skakar okontrollerat.
Fick sömnmedicin kl 20&22 men det hjälpte inte, ångesten är för stark.

Efter en stund får en skötare syn på mig och kommer småjoggandes.
När han kommer fram till mig så sätter han sig på huk och frågar försiktigt om jag vill ha lugnande eller kanske prata en stund, där och då kändes lugnande som rätt alternativ.
När jag fått oxascand och andats i fyrkant en stund, då reser jag på mig och går in på rummet igen och lyckas somna om.

Första natten inlagd på psykiatrin.

Likes

Comments

En dålig dag, inte ett dåligt liv..

Idag blev det ett tillbakaslag, vaknade och hade ont i bröstet och kroppen värkte.
Ville inte vakna, ville inte gå upp, ville inte andas.
Allt kändes för jobbigt.
Haft en fullspäckad helg ibland mycket folk, det tär oerhört på min hjärna och psyke.
Tärde nog mer än jag trodde med facit i handen.
Min sambo fick över på kvällschema denna vecka och han är så fin och bryr sig alltid så mycket.
Men jag tar allt i prio ordning, det jag inte orkar/kan/hinner får vänta. Han har fått mig att inse att t ex dammsugning inte är livsviktigt när man har 10% energi i kroppen.

Så idag får det bli lite som det blir, hade planer på att städa och tvätta men idag ska jag faktiskt lyssna på kroppen och bearbeta känslorna.
Bokade om tvättstugan tills imorgon och ska fokusera på att få i mig mat, det är något jag inte gör när jag blir låg.
(För det kommer ju ändå upp när jag kräks av ångesten.)
Så har jag resonerat tidigare men nu ska jag sköta det med maten.
Det som blir gjort blir gjort, sedan får jag ta när jag orkar.

Likes

Comments

Idag har vi varit några timmar hemifrån, på en Ö hemma hos min brors flickväns familj på födelsedagsfika.
Supermysigt och trevligt!

Imorse när jag vaknade så var jag lite bakfull, men även en stor klump i halsen, svårt att hitta rytm på andningen och känslan av att vara spyfärdig..
Hej ångest!

Tar Oxsacand, känner snart att lugnet kommer och jag kan andas igen. Packar ner en karta i väskan utifall att jag behöver en dos till lite senare.
När jag blir upphämtad så breder jag bara på bakfyllan lite, för att ingen ska bli orolig eller fråga massa frågor.
I bilen ner känns allt helt okej och allt går bra.
När vi kommer fram blir vi upphämtade med båt för att ta oss ut till ön och på båten känner jag paniken igen i kroppen -"Jag KAN inte ta mig härifrån snabbt själv OM jag får en ångestattack!"
Försöker hitta ett fokus och min terapeuts röst i huvudet hjälper mig att andas i fyrkant och övertalar mig att det är ångesten som vill fly, inte jag. Det är ångesten som vill fly, inte jag.

När vi lägger till och går upp till huset så möts vi av min bror och hela hans flickväns familj, jättetrevliga allihopa verkligen 🙂
Min brors välbekanta ansikte och deras vänliga välkomnande gör att det känns bra.
Hela middagen och fikan går så bra det kunde ha gått för mig, inte ont i magen eller några panikkänslor. Bara trevliga samtal och skratt 😄

Efter maten så går jag min son V och min bror ut med deras familjs hund upp i skogen, tittar på utsikten och utforskar udden.
När jag står uppe på klippan och ser hur långt det är till land, ser parkeringen där bilen står så kommer känslorna igen.. Dom där jävla panikkänslorna av att behöva fly, bort.
Hem till min säkra lägenhet 2 timmar därifrån.
"Jag har oxascand i väskan som ligger i huset, ingen panik."

Går in och på toaletten och andas i några minuter, tog medicinen. Jag höll räkningen på ungefär hur lång dit jag kunde sitta där och andas innan någon skulle knacka på och fråga.
Det sista jag vill är att förstöra ett födelsedagskalas med en släkt jag träffar för första gången.
Hela upplevelsen var på gränsen för mig att hantera och styra ångesten men med små hjälpmedel så fixade jag det! 👏🏻

Jag 1 - 0 Ångesten
Räknar dagen som en vinst 💪

Blev en riktigt lyckad dag med skratt och fina människor!

Likes

Comments

Idag var jag på möte med min psykolog, hon är helt underbar och jag blir alltid glad när jag ska dit.
Förstående, motiverande och hjälper mig sätta mål i livet.
Hur stora eller små dom än må vara.
Hon och jag gick igenom alla framsteg jag tagit sedan dagen jag insjuknade första gången.
För ofta glömmer jag själv av att berömma mig själv, klappa mig själv på axeln och uppskatta dom stegen jag tagit för att få tillbaka mitt liv.

Jag isolerade mig, grät upp till 10 gånger om dagen utan egentlig anledning och fick panikångest av minsta lilla press. Stresståligheten var i botten..
Fick panikångest av att gå utanför dörren till och med av att soporna, kunde sätta mig innanför dörren efteråt och tokgråta.
Det helt otänkbart att åka någonstans. Gjorde hemmet till min bas, min "trygghet".
Kunde inte lämna/hämta på förskolan, handla mat eller bidra med någon hjälp utanför hemmet.
Jag ville, men samtidigt var det otänkbart för att jag inte ens kunde åka hissen ner och möta omvärlden.
Var jag tvungen till att gå ut, till doktorn eller liknande så proppade jag mig FULL med piller.
Såna var det lätt att få utskrivet på vårdcentralen, helt sjukt.
Varje vecka har jag mål, stora som små.
Åkte kommunalt in till stan utan piller eller alkohol i kroppen för första gången i Januari, första gången på 3 års tid och det gick bra, jag överlevde!

Likes

Comments