"Orkar inte ens bry mig om helgdagarna framöver längre.. Tappat lusten för att klistra på ett fejkat leende och låtsas som om allt är top notch"

Kunde inte sagt det bättre själv.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Den här dagen blev så illa den kunde bli..
Akut-teamet beordrar mig att avvika ifrån det som driver det såhär långt, innan jag drivs till självmord.
När jag fått panikångest och skadar mig själv så är jag så ledsen, tom och full av ångest.
Efteråt känner jag ångest, frustration och förbannad utav helvete.

Det är bra nu, jag sätter punkt.
Skulle jag vara anledningen till att en annan människa skadar sig så skulle jag ha svårt att leva med mig själv och rannsaka vad jag sagt/gjort, oavsett anledning.

Nu ska jag och min omplåstrade arm försöka sova lite, tur att man har oxascand hemma.
F är ledig imorgon och erbjöd sig att lämna förskolan

Imorgon väntar det hemska samtalet till min läkare och berätta allt, har lovat att vara ärlig och ringa om något händer.
Nackdelen är bara att jag troligtvis kommer få förlängd sjukskrivning och mer tid hos psykoterapeuten.. Det sista jag vill.

Likes

Comments

Många har frågat mig och pratat om fallet som nått media med psykiatrin och kommunerna.

Tjejen som tog sitt liv efter 9 månader instängd på en anstalt, ja anstalt.
Ingen mänsklig kontakt med någon man litar på och faktiskt vill prata med.
Att som tonåring bara ha kontakt med endast skötare är inte mänskligt..
Soc har mer eller mindre glömt av henne och ingen annan bryr sig.

Ont i hjärtat... Det är vad jag får när jag läser om henne men även alla unga människor som mår dåligt idag, finns nog ett mörkertal med hur många som tvångsbehandlas.

Att må dåligt, bli tvångsomhändertagen, satt på en anstalt, ingen behandling eller psykiatrisk hjälp.
13 år och skriver "Ska jag behöva dö innan någon bryr sig?" på väggen ovanför sängen.

Är det då konstigt att man väljer att avsluta livet? Nej, det är inte konstigt.
Men byråkratin i Sverige svek henne såsom dom sviker så många barn, ungdomar och vuxna.

Såna här fall är anledningen till att jag är intresserad av att engagera mig inom psykiatri, speciellt med ungdomar.
Att lyssna, ventilera och hjälpa unga som tänker på självmord och mår dåligt.
Jag vet hur det är och jag är en bra lyssnare.
Kanske dax att spåna vidare på detta?

Likes

Comments

18 september - 9 Oktober.
Så länge var jag inlagd på avdelningen.
Kändes bra att få vara delaktig i medicinvalet denna gång, jag är trots allt väldigt påläst vid det här laget.
Kändes bra i magen när jag gick ut igenom dörren.

Direkt efter utskrivningen hade min läkare på affektiva bokat in en tid, smidigt som tusan då jag bor en bra bit ifrån mottagningen.
Ska fortsätta på doserna jag har och sedan ska vi följa upp om ca 2 veckor, tills dess är jag heltids sjukskriven.

Om jag varvar upp, så ska jag ringa.
Om jag får tankar på att skada mig, så ska jag ringa.

Men det känns bra, för första gången på flera veckor.

Likes

Comments

Känns lite konstigt att skriva, är inne på 3;dje veckan på avdelningen.
Har haft permission 4 dagar totalt sedan inskrivning, fått en del besök och det är såklart roligt ☺
Imorgon är det fredag, efter frukosten kommer läkaren och då ska jag lägga en förfrågan om permis.
Dels 2 timmar för att kunna gå en promenad utomhus, andas lite frisk luft och sedan gå till Mörby Centrum och köpa en ny foundation.
Övernattnings permission Lördag - Söndag och få umgås med mina nära och kära ♡

Medicindosen höjdes i Måndags och jag håller verkligen tummarna nu.
Medveten att man måste ha tålamod, det hänger bara mycket på hur det går.

Likes

Comments

Ofta, alldeles för ofta får jag och många andra med mig höra
"Jag förstår hur det känns"
  eller
"Jag mådde också dåligt förut, det går över".
Ser inte ner på någon människa och alla förtjänat empati, MEN jag påstår inte att jag förstår människor med andra sjukdomar och diagnoser dem har.
Empati, medlidande och sympati, ja!
Om man aldrig själv har upplevt det, så kommer du aldrig kunna förstå hur mycket du än försöker intala dig själv det.

Lite tankar på kvällskvisten efter ett samtal med som lever med bipolär och mig vid lunchen.
När vi pratar och jag berättar känslan av att få benen kapade vid knäskålarna när jag väll accepterat episoden jag är i, ibland är det veckor och andra gånger månader.
Medicineringen ska ställas om osv.
Då dröjer det ofta inte så lång tid innan det svänger igen.
Står då där helt nedbruten, allt man kämpat sig igenom känns förgäves och det bara är att kämpa på igen.
Det kanske inte är så konstigt att man blir trött på att kämpa ibland och behöver andas

Likes

Comments

Idag åker jag på permission två nätter hemma.
Underbart och skrämmande.
Hela mitt skyddsnät jag har byggt upp här, kommer inte finnas där om ångesten trycker på igen.
Läkarna tycker jag ska ta det lugnt och i värsta fall ringa akutteamet så kör dom hit mig igen.
Mentalt svävar jag imellan apatisk och nedstämd just nu.

Likes

Comments

Tiden bara swishar förbi, 10 dagar är vi nu inne på.
Har bett läkaren om ett samtal angående permission i helgen, jag klarar bara 4-5 dagar utan min son innan jag börjar få mörka tankar och ångest stegrar igen.
Min son är anledningen till att jag lever och kämpar idag, min styrka

På avdelningen så är det en sån salig mix av människor.
Två första dygnen sa jag inte ett knyst till någon och höll mig i bakgrunden.
Började sen ta in vad som hände i min omgivning, träffat bl a en annan bipolär 1 person och dom samtalen känns riktigt bra.
Vi delar erfarenheter och råd till varandra.

Likes

Comments

Varje gång jag hör ordet "inläggning" så ryser jag lite i kroppen och undviker det helst.
Medveten att läkarna faktiskt vet bäst och jag är en fara för mig själv, så gick jag med på det.
Självklart vill jag leva, för min son och familjen.

Idag är det dag 9 på avdelningen.
Träffar psykoterapeuten ganska tätt och känner att jag kan börja öppna upp mig på våra möten.
Träffar läkarna varannan dag ungefär, ändras om lite medicinmässigt för att få ångesten under kontroll och depressionsepisoden mer i balans.

"Jag vill inte dö, men jag orkar inte leva, ångesten äter upp mig inifrån"

Den meningen var den första jag sa till läkarna och psykoterapeuten.

Likes

Comments

En lång korridor, tystnad, alla ligger och sover i lugn och ro. Alla förutom jag.
01:15 sitter jag ihopkuren på korridorens kalla plastgolv med en kropp som skriker av smärta inombords.
Tårarna rinner och jag skakar okontrollerat.
Fick sömnmedicin kl 20&22 men det hjälpte inte, ångesten är för stark.

Efter en stund får en skötare syn på mig och kommer småjoggandes.
När han kommer fram till mig så sätter han sig på huk och frågar försiktigt om jag vill ha lugnande eller kanske prata en stund, där och då kändes lugnande som rätt alternativ.
När jag fått oxascand och andats i fyrkant en stund, då reser jag på mig och går in på rummet igen och lyckas somna om.

Första natten inlagd på psykiatrin.

Likes

Comments