Är så trött på att vara sjuk just nu, har äntligen börjat få mer ork till att göra en massa måsten. Idag var jag in med mina bebisar till veterinären för lite vaccination, dom var inte helnöjda.. När vi kom hem hann jag även med att städa och plocka undan lite här hemma. Nu håller jag iallafall tummarna att jag slipper mer sjukstuga på ett tag!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

  • 21 Readers

Likes

Comments

VILL BARA VARNA FÖR ER SOM ÄR KÄNSLIGA, DETTA INLÄGG INNEHÅLLER VÄLDIGT GROVA SAKER!

Ni som inte har läst del 1 får gärna läsa den delen först så att ni hänger med ordentligt. Den hittar ni här: http://blogkeen.com/view_blog.aspx?id=353007701

Förlåt att det tagit lite tid innan ni nu kan läsa del 2. Det har varit mycket privat samt med jobb och jag har helt enkelt inte haft tid eller någon direkt lust. Men nu delar jag med mig ännu mer av mitt liv och det som hänt. Denna gång tänkte jag att jag börjar där jag avsluta del 1, alltså 10 år och framåt. Jag tänkte att jag berättar tills jag är 16 år.

Jag är 10 år gammal och går i fjärde klass. Skolan är fortfarande rolig och jag trivs med lärare och klasskompisar. Vid den här åldern klagar jag ofta mycket på magsmärtor. Jag har jämt och ständigt ont i magen, jag sa det till mamma men ingenting hände. Tillslut blev jag skickad till skolsköterskan som senare ringde min mamma och rekommenderade att vi skulle åka in till akuten då jag hade ont i högra sidan och att det strålade ut mot ryggen. Sköterskan misstänkte blindtarmsinflammation men då jag inte hade någon feber så avtog misstankarna en aning. Min mamma tyckte att det var löjligt att åka in för lite magvärk men tillslut gjorde vi det. Jag fick göra ett ultraljud och där såg man inte ens blindtarmen så min läkare då sa att vi öppnar upp dig, tittar och även tar bort den på en gång. Jag sövdes utan min mamma i min närvaro, hon var tvungen att ringa ett samtal så hon gick och jag rullades ner till operationsbordet. Jag minns att jag somnade med en tår rinnandes ner för min ena kind.. Jag vaknade upp på uppvaket och möttes av trevlig personal men jag var så trött och slut i kroppen som man oftast är efter en operation. Jag fick lite mat och fick ligga länge med en syrgasmask och en pulsoximeter, jag hatade dom apparaterna. Efter stund rullades jag upp på avdelningen och där var mamma och strax därefter kom min läkare. Det var ren och skär tur att dom öppnade upp mig då. Min blindtarm sprack nämligen precis när dom hade hittat den och skulle ta bort den. Jag förstod inte mycket då men fick ligga kvar någon dag och dom höll koll så att jag inte skulle få någon feber. Tillslut fick jag iallafall komma hem, jag kan inte säga att det var skönt heller. Nu återgick man till det dagliga helvetet med en stor och dålig alkoholkonsumtion som både min mamma och hennes sambo förbrukade. Jag kom snabbt tillbaka till skolan och fann min trygghet och glädje där igen. Jag har alltid velat prestera så bra i skolan men aldrig fått chansen, det har varit för mycket annat som kallat på min uppmärksamhet. Så jag var inte direkt någon toppenelev och hade långt ifrån alla rätt på proven, även om det var något jag verkligen ville. Jag har alltid varit den här ''uppkäftiga'' men även snälla tjejen i skolan, antingen gillade man mig eller så hatade man mig. Vilket jag förstår idag, jag var inte alltid snäll mot alla. Jag satt gärna dit folk och rättade om någon gjorde fel eller var elak mot någon annan.

Det var dåligt med kontakt med pappa under den här tiden. Jag ville träffa honom men fick inte för mamma eller för pappa, han var inte direkt intresserad av att ha någon kontakt då och såg mig och min syster mer som en börda. Allt detta tog mer och mer på psyke och tillslut bröt jag ihop i skolan. Jag fick gå till min lärare och skickades sedan vidare till en kurator som var hemsk. Jag öppnade upp mig om att jag inte mådde så bra och att mamma och pappa inte riktigt bryr sig. Hon bara tittade på mig och sa ''ja du ser ju inte så välvårdad ut, har du inga rena kläder?''. Jag svarade snällt på frågan och sa att ''mamma tvättar bara ibland och jag har inte så mycket kläder, förlåt'' Jag minns att i den här vevan var jag så rädd för socialen, jag hade ju hört att andra barn fått flytta från sina föräldrar och det krossade mitt hjärta totalt bara av tanken att inte bo med min mamma eller pappa heller för den delen. (konstigt hur man som barn försvarar sina föräldrar genom allt). Det gick någon vecka sen berättade jag för mamma vad kuratorn sagt och hon slängde på sig skorna och jackan och gick till skolan och ifrågasatte allt. Den kuratorn fick sluta då hon hade begått stora tjänstefel, inte bara mot mig utan även mot andra. Det kom en ny ganska snabbt, Maria hette hon. Henne har jag att tacka för så mycket idag, hon gjorde mig så stark och lyssnade verkligen på mig då. Hon hade med sig frukost till mig ibland och hade hon inte det fixade hon så att jag fick en baugette och en Festis i cafeterian. Det gick ytterligare några veckor när jag en morgon möttes av rektorn, min lärare, kuratorn och någon annan kvinna. Hon var tydligen från socialen, skolan hade anmält mina föräldrar då dom sätt att jag var misskött och somnade samt var ledsen ofta i skolan och på lektionerna. Jag var även jätte smal en period och var nästan alltid hungrig i skolan. Min största rädsla stod framför mig den dagen. Men inget hände just i den perioden, det var förrän 2 år senare som socialen kom in i bilden igen.

Terminerna rullade på och jag hade verkligen inte ork till skolan, jag gjorde inte ens mina läxor. Jag var hemma och satt på mitt rum, skrev låtar och sjöng istället. Jag grubblade även mycket och tog alltför ofta hand om min lillasyster. Såg till att hon hade mat istället för mig i första hand, jag var ju så van att vara hungrig så det bekom mig inte på det sättet. Min mamma hade för ett tag sen blivit sämre på att laga mat och det blev glesare och glesare i kylen. Hon och hennes sambo bråkade alltmer men på nätterna höll dom låda i sänghalmen. Det var så ofta jag fick en panikattack på kvällarna och behövde gå ner för att hämta ett glas vatten eller egentligen innerst inne få en stor kram av min mamma. Men det var ofta jag vände halvvägs i trappen för att jag hörde hur dom ''lät konstigt''. Jag gick ofta då och la mig i min systers säng och försökte krama henne och få värme från henne medans min trötta kropp klämde fram någon enstaka tår.

Men jag kan inte påstå att varje dag var skit, verkligen inte. Jag hade fina stunder med min vän Sofia och hennes familj och även med mamma. Då hon lyssnade mycket på dansband så dansade jag mycket bugg med henne och sjöng med och uppträdde. Jag minns att jag en gång tog på min en keps, ett par solglasögon och tog en sopkvast och lekte allan ball. Jag umgicks mycket med min vän Sofia, vi var ofta hos henne och hade hela altanen för oss själva. Vi hoppade ofta studsmatta, lyssnade på Tokio Hotel eller bara muppade oss. En kväll hoppar vi studsmatta, jag var då 11 år och går i 5:e klass. Vi båda tyckte om att göra volter och komma på nya trix tillsammans. Det här var den sista gången jag gjorde detta trix och som vi hoppade samtidigt. Jag får en extra knuff av studsmattan när jag ska göra en framåt-volt och landar tokigt med armen. Jag både hör och känner hur den går av. Jag slänger upp den och håller i den med hjälp av högerhanden och går upp för trappan till hennes föräldrar. Jag får skjuts in till akuten av hennes mamma och hon ringer i sin tur min mamma väl där. Jag får iallafall gips och åker hem samma kväll för mamma tyckte det, personalen ville att jag skulle va kvar för jag skulle opereras på akademiska dagen därpå. Natten går och jag åker till akademiska och opereras, operationen skulle ha tagit 2 timmar men istället tog den nästan 4 timmar. Läkaren hade aldrig sätt en sån trasig arm, förstod inte hur jag hade lyckats bryta den så. Utöver denna operation har jag opererats 2 gånger till och har än idag problem med domningar och motorik.

Månader går och så gör ju även vardagen. Mamma och hennes sambo gör slut när jag ungefär är 12 år. Jag får skulden, det är mitt fel såklart. Jag har varit så jobbig och uppkäftig att dom inte orkar med varandra längre. Jag får höra det länge, "tänk om du bara kunnat hålla käften och betett dig." Jag får tillbaka kontakten med pappa, men det är annorlunda. Jag förstår så mycket mer än vad jag gjort tidigare. Han och jag bråkade en kväll, vilket inte alls var ovanligt. Jag var så sjukt less på livet, jag orkade ingenting. Jag orkade inte med skolan, inte med vardagen eller allt som skedde runtom mig hela tiden. Så jag sa rätt ut till pappa med tårarna rinnandes ner för kinderna att "jag går och hoppar framför ett tåg, då blir du bra nöjd som får slippa din usla dotter." Han bara hånade mig och utmanade mig och sa att jag inte skulle våga det, det bara stank sprit om honom. Jag gick ut och var borta bra länge, efter några timmar kom jag tillbaka och möter hans hånflin och "du vågade inte." Jag går och lägger mig och är så arg och ledsen.

Jag är nu 13 år. Situationen hos mamma urartar, hon dricker mer och mer. Hon kallas även för Enköpings äldsta tonåring, vilket ofta jag blev hånad för. Det var typ mitt fel, som med allt annat. Det finns ingenting knappt i kyl eller skafferi. Hon sitter ofta bakfull under fläkten i sin morgonrock med en cigarett. Helgen kommer, hon ska bjuda över några efter hon varit ute på krogen. Jag är hemma själv, min lillasyster är hos vår pappa och min bror som också bor hemma är också borta. Jag har huset för mig själv, i vanlig ordning går musiken varm och jag sitter vid mitt skrivbord och skriver texter. På kvällen hör jag hur det kommer in folk genom dörren, musiken där nere vrids på och dom sätter sig på altanen på baksidan. Jag tänkte ta ett bad och bara slappna av i fred, jag går in i badrummet och stänger av vattnet och hör hur någon kommer upp för trappan. Det är en människa jag aldrig sätt förut, en man. Jag blir kall men frågar om han letar efter något, han säger att han letade men har nu hittat någon roligare. Han går emot mig i badrummet och stänger dörren och säger att jag ska vara tyst. Paniken i mig växer och jag försöker ta mig ut men han tar tag i min nacke och håller för min mun. "Nu ska du göra det skönt för mig, fattar du det" säger han. Jag hör fortfarande det än idag. Han trycker ner mitt huvudet under vattenytan och håller så en bra stund, när han tar upp mitt huvud igen så försöker jag hosta men han håller sin hand för min mun. Han hotar mig att om jag gör det minsta ljud så slår han ihjäl mig. Jag gråter och har ren och skär panik. Han drar ner sina byxor och våldtar mig. Emellanåt pressar han ner mitt huvud under vattenytan när han märker att jag är påväg att skrika, han gör illa mig. Han avbryter och går ner, men innan säger han att jag inte ska säga till någon. (Jag har hållit käften fram tills nu om detta. Pontus var den första jag vågade berätta för och nu berättar jag för alla.) Jag tvättar av mig och försöker lägga mig men det går inte. Jag ställer mig upp och kollar ut genom fönstret. Är det såhär det ska vara? För då orkar jag inte leva längre. Det går några dagar och jag tar mig ner till ungdomsmottagningen och kollar att jag inte fått någon sjukdom, det har jag inte. Han tog min oskuld genom att våldta mig. Mamma misstänker eller ser ingenting. Det är katastrof hemma och socialen dras in, vi får flytta till pappa. Det är bra i några månader. Sen blir det ett helvete där också. Han dricker tills han inte kan prata eller gå. Han har alltid haft en fasad där han uppträtt som en trevlig och roliga pappa. Alla mina vänner tyckte om honom, om dom bara visste sanningen då.

Jag är nu 14 år. Jag skiter i skolan och det enda som gäller är vänner och kolla fotboll. Även fast det var jobbigt hemma så försökte jag verkligen se framåt och det enda jag ville var att må bra och vara som alla andra. En kväll var jag hos en kompis, klockan var nästan 12 och det var väl dags att gå hem. Pappa lovade att hämta mig men jag hörde på en gång när han svarade i telefonen att han hade druckit. Så jag skulle gå från bergvreten till st:ilian. Jag hinner inte mer än halvvägs innan jag känner hur det smäller till i huvudet och jag faller till backen. Jag svimmar av men vaknar till en gång men gå känner jag ett till tryck mot huvudet. Jag vaknar upp med blod mellan mina ben och shortsen nerdragna. Det har regnat lite så mossan och marken är fuktig. Jag tar mig för huvudet och försöker resa på mig. Jag får kraft och lyckas gå hem. Jag försöker ringa pappa men ingen svarar. När jag kommer hem så är han jättefull och ser knappt att det är jag känns det som. Jag har ont överallt och har gråtit så jag har ont i ögonen. Han puttar in mig mot badrummet och säger att jag ska borsta tändern för att sedan gå och lägga mig. Jag ville bara berätta, men jag visste att det inte var någon mening. Jag kliver in i duschen och känner 2 stora bulor i huvudet samt hur det värker i hela underlivet, jag funderar på att söka hjälp men intalar mig själv att ingen kommer lyssna. Jag försöker sova men det går inte, jag ligger vaken hela natten.

Jag sökte hjälp och kollade åter upp om jag fått någon sjukdom och svaret var negativt även den här gången. Jag ångrar idag att jag inte berättade och fick hjälp mycket tidigare...

Det spårar ur hos pappa också. Jag får en kontaktfamilj som jag sedan blir fosterplacerad hos. Pappa lägger all skuld på mig, det är jag som är problemet och inte han. Jag bor inte där länge innan jag flyttar till nästa ställe. Där blir jag även jätte sjuk. Jag får diagnosen PTS och svår deppresion. Jag hoppar av 9:an och läggs in på barnpsykiatrin då jag försökt tagit mitt liv två gånger genom sömntabletter. Jag blir lite bättre och får komma "hem". Det funkar inte heller på det här stället så det blir ett tredje och även ett fjärde fosterhem innan jag återvänder till det första igen. I varje fosterhem har det alltid varit någon sorts misär, alkohol, missbruk eller psykisk misshandel.

Jag är 16 år och börjar på Fyrisskolan och har bestämt mig för att ta tag i mitt liv och blicka framåt. Lägga mitt tidigare liv bakom mig. Jag mår bra. Sommaren går och jag har en sensommar-flirt. Jag är inte alls intresserad av denna bonnjävel men ger han en chans. Tror jag talar för oss båda när jag säger att vi föll för varandra första gången vi umgicks på riktigt. Månader går och den 2:a november 2013 blir vi ett par. Han gjorde livet så mycket lättare och jag kunde inte förstå att riktig kärlek kändes såhär bra. Jag bor på det här stället knappt ett år innan jag blir utkastad, när detta sker flyttar jag hem till Pontus. Allt gick väldigt snabbt men se på oss nu, se på mig nu. Det har gått bra, jag har varit nere på botten och sedan tagit mig upp till toppen. Jag hade inte klarat detta utan min faster Lena, hennes sambo Anders eller Pontus, tack ❤️


Tack till ni som läst detta. Jag vill att ni ska veta att hur jävla långt ner i skiten ni än är så kan det alltid bli bättre, bara man ger sig tusan på det. Jag kommer skriva del 3 när jag får tid och ork.

Ta hand om er och var rädda om varandra. Många kramar!

När jag spexade med kvasten!

Ser ni på armen? Tiden då jag hade självskadebeteende..

Likes

Comments

Jag vet inte hur man formulerar sig och berättar hur en ångest attack känns. För mig är det som ett stort tryck över hela bröstet, svårt att andas samt hjärtklappning. Ibland mår jag även såpass illa att jag kräks, smärtan i bröstet är outhärdligt. Jag får även svårt att ta tag i saker. Att bara ställa mig och diska eller tvätta, gå till jobbet eller ringa ett samtal kan vara så grymt jobbigt. Jag blir även lättirriterad och sur, ingenting duger. Det är ett helvete. Trodde jag och ångesten var klara med varandra för längesen, men det tycker inte den.

Det har hänt så mycket inom min familj på så kort tid igen att jag vet inte vart jag ska ta vägen snart. Fått reda på en sak som jag egentligen ska vara väldigt glad över, men det är bara som ett moln av oro och ångest. Hur ska det gå? Måste jag skjuta på mina planer igen som jag fått göra tidigare pågrund av detta?

Jag drömde även om min biologiska mamma inatt, att hon dog. När jag vakna så kom en känsla att "gör du rätt Amanda? Vill du vara den hårda och sura tjejen som lever I det förflutna?" Jag vet inte om jag kommer ångra mig den dagen mina föräldrar trillar av pinnen, att jag varit för stolt och arg för att förlåta dom. På ett sätt vill jag förlåta dom, förlåta dom för allt dom utsatt mig för. Jag vill vara som alla andra. Jag har försökt att ta tillbaka dom flera gånger men det går inte, jag måste börja inse det. Men hur mycket jag än skulle vilja ha kontakt med mina föräldrar idag så vet jag att det inte är värt det, inte ens för en sekund. Jag blir bara mer sårad och sviken, trampad på och höra hur dålig jag är som förstört allt. All ångest och alla tårar jag fäller är ingenting motsvarande vad jag skulle få ta om jag tog tillbaka dom i mitt liv, men ändå.. Jag vill så gärna ha två stöttepelare som säger till mig att jag klarar allt, att jag duger som jag är. Ensam är starkast, eller?

Ensam är starkast, håller ni med om det? Jag gjorde det, men inte längre. Jag är stark som person och i mig själv. Men jag är inte starkast när jag ensam, det är ett skit uttryck.

Jag ska vara stolt över vem jag är idag och vad jag åstadkommit hittills, men jag är inte det. Det suger att inte känna sig tillräcklig. Jag vet att jag som 19 åring köpte min helt egna bil som kostade en del och rullade ut från bilfirman. Det ska jag vara nöjd och stolt över, men nånstans så tänker jag att ''ja men alla andra kan också, det här är inget speciellt.'' Jag vet att jag kan sjunga, jag älskar det. Det har hjälpt mig genom mycket OCH hjälper mig fortfarande. Men ändå.. Det finns så många fler som är så mycket bättre än jag. Så kommer det ju alltid vara, men när ska jag känna mig nöjd och vara stolt över den jag är och det jag gör? Jag bor i ett så sjukt fint hus med världens underbaraste person med mina två bebisar. Har ett jätte bra jobb med fina kollegor. Varför vill jag inte bara inse det, vad är fel? Ångest och en känsla av otillräcklighet. Detta är bara en svacka, det vet jag ju. Jag har övervunnit denna känsla förr och det ska jag göra ännu en gång.

​Saknar lilla skruttan..

Likes

Comments

Att säga "ska inte ni ha barn någon gång" är lika fel som att säga/tycka att man är/blir bättre förälder ju äldre man blir. Varför?

Varför tror vissa att man blir en bättre förälder ju äldre man blir? Handlar det om att man har mer erfarenheter eller att det bara låter bra att va lite äldre? Barn ska inte ha barn, nej det håller jag med om. Men enligt "normen" så ska man ha barn runt 30, varför? Jag ser att åldern inte har någon alls betydelse. Har du bra ekonomi, stadigt boende, stadigt förhållande och är mogen så varför inte? Jag har även hört att barnmorskor kan utrycka sig dumt och misstro en för att man är en ung föräldrar, alltså säga det till personen i fråga som sitter framför den. Hur sjukt?! Jag stöttar och respekterar unga föräldrar, ni är så jävla grymma. Alla föräldrar som älskar sitt barn högst av allt och som gör allt för dom är grymma, oavsett ålder! Att fråga en person om den inte ska ha ett barn snart och inte alls veta hur deras situation ser ut gällande fertilitet är lika illa som att säga till ett moget och ansvarstagande par att man ska vänta med barn bara för att man inte är runt 30 utan är 20 och 25 år.

Jag har alltid drömt om att vara ung förälder. Jag själv ser så många fler fördelar med det. Men man ska ju leva innan man börjar fundera på barn, vadå leva? "Ja man ska ut och resa och festa, ta vara på livet. Göra det man vill" Om man inte vill festa eller resa hela tiden då? Jag tar mer vara på mitt liv om jag gör det som jag verkligen drömmer om. Om jag ska göra som alla andra säger så skulle jag gå under. Det gör så himla ont i mig när folk, framförallt dom som står oss nära säger att vi inte är mogna eller att vi ska vänta, för vi förstår inte vad ett barn innebär. Vad ska vi vänta på? Och jag tror ingen förstår vad ett barn innebär förrän man själv har ett. Jag vet att när det är dags så kommer vi vara riktigt kärleksfulla och grymma föräldrar. Jag vill inte höra att jag inte är mogen eller att jag inte ska kasta bort mina unga år på ett barn när jag säger att jag vill vara ung förälder.

Känner du dig träffad? Ta åt dig då

Penntroll och inte alls lika uppkäftig

Likes

Comments

Hej allesammans, hur är det med er?

Idag har varit en riktigt seg dag. Jag har inte haft lust till nånting, varken lagat mat eller ens klätt på mig ordentligt. Jag har bara strosat runt här hemma med en alldeles för stor t-shirt och en messy bun. Jag har såna här deppiga dagar ibland där jag knappt äter nånting eller har lust med nåt, någon som känner igen sig? På kvällen satte ialafall P fart på mig och vi gick ut och gjorde klart staketet. Sen kom vi på att Anders och Lena behövde hjälp med en säng så vi åkte in till Uppsala och hjälpte till och sedan vidare ut till deras stuga för lite kaffe. Behövde verkligen det efter en dag som denna. Hoppas på mer energi och en bättre kommande vecka!
Kram på er ❤️

Luna låg hos mig nästan hela dagen och myste. Även big daddy kom med på en bild ute vid stugan.

Likes

Comments

Hej hallå!
Det har varit full rulle hela helgen så har inte hunnit uppdatera ett smack. Jag tycker om när jag har saker inplanerat för då har jag alltid nåt att se fram emot. Jag ogillar ensamhet väldigt mycket. Är jag hemma en hel dag och inte har något inplanerat och P jobbar sent så får jag nästan som ångest och panikattacker. Detta är något jag jobbar väldigt mycket med och har även kommit väldigt långt i detta.

Fredags: I fredags begav sig jag och P till Gränby för att handla jeans åt han och kolla på skor åt mig, han hittade 2 jätte fina par men jag gick hem lottlös.. Vi handlade sedan ett smycke med en månadsten till lilla tjejen som vi var på dop hos dagen efter. Sedan blev både jag å P hungriga så jag bjöd honom på lite mat, kom på när vi satt ner vid klockan 19 att jag varken ätit eller druckit under hela dagen vilket såklart inte är bra alls! Sedan åkte vi hem och förbereda presenterna och diverse saker inför morgondagen.
Lördag: Jag gick upp klockan 7, duschade och gjorde mig iordning inför dagens festligheter. Vid klockan 11 begav vi oss till bygdegården och hjälpte till inför fikat som skulle va efter dopet. Vi blev även gudföräldrar till tjejen som skulle döpas och vi skulle stå med där framme. Jag skulle ju även sjunga på dopet, vilket jag nämnde i föregående inlägg. Det gick bättre än förväntat, men självkritisk som man är så hade det kunnat gått ännu bättre. Att stå framför en folksamling, se in i deras ögon och se hur ögonen vattnas och även hur en och en annan som satt å grät. Det kändes som att min röst på nåt sätt nådde fram då. P sa något i stil med efter dopet att "jag blev så stolt när du stod där trots dina nerver. När du sjöng refrängen så rös hela jag av stolthet och kände att "hon är min"." Jag skämtade till det och sa att jag kan gå närsomhelst, men det fick jag tydligen inte haha. Efter dopet och fikat begav vi oss hem till våra vänner som hållit i detta och blev bjudna på pizza. Det var så gott och så välbehövligt med mat efter en lång dag, världens bästa människor! Sen tog jag och pontus en liten omväg hem och pratade om allt. Vi brukar göra det någon gång ibland, bara sätta oss i bilen och snacka massa skit. Sen när vi kom hem så gick vi över till grannarna som kommit hem från husvagnssemestern och visade vårat nya tillskott Luna. Vi stod kvar länge och pratade och efter en stund räckte dom fram en present till oss. Två stycken handgjorda muggar som ej är den andra lik, så himla fint! Världens bästa grannar.
Söndag: Då kom Marianne, Lena och Anders förbi och grillade på kvällen. Vi fick blommor som sen förlovnings-present av Marianne och P fick biobiljetter samt ett plättjärn av Lena och Anders i sen födelsedags-present. Vi hade det super trevligt och vid 21 åkte dom hemåt. Då fick jag och P nåt ryck, vi ville åka och nakenbada lite spontant sådär. Men när vi kom till sjön och kände på vattnet så ställde sig varenda hårsäck upp, det var så kallt! Så det blev inge nakenbad den kvällen, vi åkte hem och tog det lugnt istället.

Detta var kort summering av min helg, hoppas ni hade en super fin helg ni med!
Kram.

Likes

Comments

Godmorgon allesammans!

Jag har precis hunnit få i mig torr havregrynsgröt och en stor varm kopp te.
Idag är det den 27 och det innebär LÖNING, woohoo! Nu på morgonen ska jag försöka röja upp lite här hemma, är totalt kaos här haha. Klockan 13.00 ska jag iväg till Vänge kyrka och träffa kantorn som ska kompa mig på lördag då det nämligen är dop för våra vänners lilla tjej. Att sitta hemma själv och sjunga till instrumental på youtube är ingen baggis, men det här hörni. Att stå framför runt 50 personer och leverera, ja jag är så nervös så jag håller på att krevera! Jag vet ju egentligen att sång är något jag kan hyfsat (ego-boost), men det händer alltid något när jag ska framföra live. Jag är så rädd att göra bort mig eller att folk inte ska gilla det dom hör. Urusel självkänsla, måste skärpa mig på den fronten.

Ikväll ska vi upp till gården och fira min svärmor som fyller år. Måste försöka komma i säng i tid ikväll och inte halv 4 på morgonen och sova till 9. Jag är som en levande zombie och dessa oregelbundna nätter gör ju inte att min värk i huvudet blir bättre heller.
Nu måste jag sätta lite fart så jag kommer i tid till kyrkan.
Vi hörs snart, kram



Jag älskar musik och utan det skulle mina dagar vara så sjukt långa. Låtar som går varmt just nu här hemma är några av dessa

Likes

Comments

Mina föräldrar har aldrig kommit överens, dom har tjafsat genom mig och min lillasyster. Använt oss som brevduvor då dom inte ens klarade av att prata om vår hälsa eller dagis/skola. När dom väl har försökt att prata och ha en dialog så slutar det med att dom lämnas mer osams eller att dom klickar varandra om dom pratat via telefon.

Jag tyckte förskolan var rolig, jag trivdes och hade bra och roliga vänner. Jag tyckte om mina fröknar, dom brydde sig mycket väl om mig. Jag var ofta kvar på fritids och fick gå hem vid halv 5 måndag till fredag, speciellt när det var mammavecka. Var det pappavecka så fick jag sluta i vanlig tid, runt 1/2 tiden. Men jag ville aldrig hem, varken hem till mamma eller pappa. Var det pappavecka så vet jag att jag var så rädd att jag skulle få vara hungrig hela helgen om vi bara skulle vara hemma, att inte få äta någon ordentlig husmanskost. Vi var knappt aldrig "hemma" när vi var hos han. Vi var ofta ute och åkte till hans tjejer som både på olika orter. Först hade han en tjej som bodde i Örebro så dit åkte vi ofta för att "hälsa på". Sen när det bröts upp där träffade han en tjej i Avesta rätt så direkt efter. Var vi inte där så kunde han lämna oss hos våran låtsasfarmor. Hon var väl mån om att vi skulle få mat och godis. Jag fick ofta pantflaskor som vi fick gå och panta på fannahandlarn och handla godis för dom pengarna som blev, jag och min lilla syster. Standarden gällande mat hemma hos låtsasfarmor var frukostkorv och potatis, det fick vi minst en gång i månaden då vi var så förtjusta i det. När vi inte var hos henne när det var pappavecka så var vi mycket hos min faster, vi sov ofta där också. Men när vi inte var borta som vi nästan alltid var, så var vi bara hemma. Det enda som fanns i kylskåpet var 5-6 öl och senap och ketchup. I skafferiet låg det nästan alltid nudlar. Det var den maten vi fick, allt för ofta. Det hände någon gång att han gjorde pannkakor, stekte några köttbullar till färdigt pulvermos eller äggröra. Varannan måndag var det dags att åka hem till mamma igen. Jag fick aldrig någon kram eller frågan hur har det varit hos pappa? Hade ni roligt där och har det gått bra på förskolan? Aldrig. I den här tidiga åldern var mat aldrig ett problem hos mamma, den stod nästan alltid serverad på bordet klockan 17.00, det var ordentlig husmanskost. Någonting min mamma kunde var att laga riktigt god mat, det kan jag minnas än idag. Men det fanns två problem, två saker som gjorde att jag inte ville vara hemma hos mamma. Alkoholmissbruket är en av dom största sakerna. Att hon satt varje lediga fredag till söndag under fläkten och rökte prince, drack rödvin och Mariestad. Varje helg var ett helvete. När jag låg i sängen med min lillasyster i andra änden av rummet så skrålade dansbandsmusik från undervåningen. Jag försökte några gånger att gå ner gråtandes och fråga om mamma kunde komma upp och läsa en saga och stänga av musiken. Jag fick nästan alltid ungefärligt samma svar, "gå upp och lägg dig igen ungjävel, du får ju försöka sova och inte springa ner här. Och musiken ska vara på." Det var även här en av några gånger som hon slängde ut mig gråtandes i bara trosor, låste dörren och lät mig stå ute. Det var sällan hon som nattade oss, det var ofta hennes sambo. Först var det sagostund och sen när han trodde att jag somnat så tog han sig ofta friheten att ta på mig, på ett väldigt olägligt och sexuellt sätt. Jag var rädd och visste inte vad jag skulle göra, jag hade blivit tillsagd att inte säga till någon och det gjorde jag aldrig heller. Det var många kvällen min lillasyster låg och grät i sitt hörn, jag kan än idag minnas smärtan i mitt bröst och hur mina ögon vattnades så det gjorde ont i dom. Jag ville aldrig gråta framför henne, jag har alltid velat vara den starka och har nästan alltid varit det. Så istället för att gråta i panik så gick jag och la mig i hennes säng och höll om henne.

Jag och min lillasyster har aldrig riktigt kommit överens, vi bråkade nästan varje dag. Vi slogs, rev och skrek ord till varandra som man inte ska kunna som barn. Men varje kväll/natt så hände nånting, vi gick från djävulska till änglar mot varandra.

När jag var 7 eller 8 år så fick min mamma ett samtal från min biologiska farmor, det gällde min pappa. Han har kört rattfull och kommer att få fotboja för sitt brott. Detta pågrund av att han tjafsat med sin tjej i Avesta, då satte han sig i bilen och tänkte åka hemåt. Men hon hade ringt polisen och dom tog han några mil utanför Avesta. Detta framgick 1/2 veckor efter att det hänt. Min mamma (i vanlig ordning) pratade skit om min pappa till mig och ville att jag skulle ringa till han och frågade varför han inte ville eller kunde träffa mig. Så jag tog den rosa hemtelefonen och ringde, jag frågade varför vi inte var hos han den här veckan. Han ljög och sa att han var sjuk och måste vila. Det hörde mamma och sa till mig att "fråga pappa varför han har kört rattfull". Jag frågade det utan att veta vad ordet rattfull betyder. Han la på i mitt öra och jag blev jätte ledsen. Mamma satt under fläkten med sin cigarett och sa vilken idiot han var och att ingen kommer bry sig om mig i slutändan om alla ska hålla på på det här sättet." Jag vet inte hur länge han hade fotboja, men det tog runt ett halvår innan vi träffade han igen. När vi skulle få träffa han igen så var jag så glad att få se han igen, men var lika rädd sol vanligt att det inte skulle finnas någon mat eller att vi skulle åka till någon ny tjej. Jag orkade inte med det nåt mer, att sätta sig i bilen och åka minst 15 mil bara för att han ville till någon dum tjej. Men det skulle vi inte den här dagen. Vi åkte till Västerås och åt på pizza hut. När vi var vid ABB arena i Västerås så minns jag att polisen stoppade oss och bad han kliva ur bilen. Vi satt kvar jag och min syster, jag började bli orolig och rädd. Jag minns även att jag tyckte att det var pinsamt att sitta i en bil längs med vägen där människor åkte sakta förbi och tittade på oss. Efter 15 minuter kom papp och en polis tillbaka. Polisen satte sig på förarsidan och pappa i fram och körde oss till Centralstationen. Min syster frågade varför polisen körde vår bil, då sa han nåt så dumt som att "den är trasig så det är bara är en säkerhetsåtgärd, polisen ska bara testa den så att den inte är farlig att köra". Väl på Centralstationen i Västerås väntade vi i 15/20 minuter på att polisen skulle åka. Sen satte papp oss i bilen och körde tillbaka till enköping. (Jag vet idag att han drack den dagen och även körde utan körkort. Vi åkte alltså med vår pappa som var alkoholpåverkad.)
När vi kom hem till mamma igen så sa han ingenting om vad som hänt, men det gjorde vi senare under kvällen. Men då var mamma påverkad av alkohol och verkade inte alls så intresserad av att lyssna på det vi hade att säga. När jag var i den här åldern så var det en kväll som jag verkligen inte ville lägga mig (låg dock i sängen med klädena på), jag var uppkäftig mot min mamma och hennes sambo och vägrade klä av mig sålänge dom var i rummet. Han slängde sig över mig och slet av mig mina byxor och mamma hjälpte till att hålla i mig, sen tog mamma av mig tröjan. Jag skrek i ren panik och ångest sittandes på sängen i bara trosor. Dom gick ut och drog igen dörren med en rejäl smäll..

Vi spolar fram några år, tills jag var 10 år.

Det var vid den här åldern det sexuella utnyttjandet och trakasserierna upphörde, det höll alltså på i 4 år. Ingen vet fortfarande ingenting om något av det som pågått i flera år. Jag fick massor av saker av den här mannen, säkerligen mest för att jag skulle vara tyst och inte säga någonting till någon. Det var även här problematiken i skolan började och kontakten med pappa förlorades ett tag.. •

Det här var del 1.
Tack för att just du tog dig tid att läsa detta.
Kram och var rädda om er ❤️





Likes

Comments

Jag har funderat länge på om jag ska eller inte ska dela med mig om vem jag egentligen är, hela sanningen om hur min resa genom livet har sett ut. Men nu har jag bestämt mig, jag ska inte skämmas över mitt förflutna. Detta är den jag är och jag ska vara stolt över den jag är idag. Dom flesta som följt mig på instagram har säkert läst en del texter jag delat med mig av, men jag tänkte ta allt från början.

Jag vill först och främst bara varna för känsliga läsare för isåntfall ska du sluta läsa precis just
nu. Denna historia kommer att komma i 3 delar då vi ska väldigt långt tillbaka i tiden.

Jag, Amanda Sofia Karin föddes på Akademiska sjukhuset måndagen den 20 Januari på kvällskvisten. Jag åkte hem med mamma och pappa och det är nu min resa börjar..

Mina föräldrar separerade innan jag ens fyllt 2 år. Jag har växt upp med min mamma hennes sambo och med två av mina fem syskon i bergvreten i ett radhus här i Enköping. Början av min uppväxt, ungefär upp till 4 års åldern minns jag inte och har därför inte så mycket vetskap om hur det var. Det jag vet och har fått berättat för mig är att jag bodde hos mamma och träffade pappa varannan vecka torsdag till måndag, han bodde då på örtagatan. När jag var 4 år och min syster 3 år så hamnade vi för första gången i ett polisförhör gällande misshandel, nånting gick snett. Vi hade varit hos pappa och vi kom hem till mamma båda två med blåmärken, jag ett på armen som var hyfsat stort och min syster med ett över halva ryggen. Detta ärendet blev dock nerlagt då det saknades bevis. Man återgick till vardagen, jag gick på fannalunds dagis och vid 6 års ålder var det dags att börja förskola på bergvretenskolan. Det är vid den här åldern min resa genom misär, sexuella trakasserier/utnyttjanden och misshandel både fysiskt och psykiskt börjar..

Det här är bara början på en lång historia.


Likes

Comments

Som den spontana människa man är så satte jag mig själv och P i arbete för några veckor sen. Jag kom på idén att vi skulle göra om på framsidan. Bort med träd, bort med staket och gräva för plattor. Två veckor efter var vi igång med med grävningen, det fick dock P sköta. Sen var det att grusa upp, lägga stenmjöl och få det jämnt och rakt. Lägga plattor var väl ingen biggie tänkte jag, det fick jag ångra efter att ha lagt ett x antal stycken. Men resultatet hörni.. Det är så värt allt slit! Det är lite kvar att göra såsom att sätta upp staket och göra det lite mer mysigt.
Vad tycker ni? Har vi skött oss?
Kram

Före

Det blir skillnad..

Efter! Det är väldigt tomt med växter å mysbelysning med det ska jag fixa när jag får tid över.

Likes

Comments