Header
View tracker

Nu sitter jag här och skriver igen. Det var ju ett tag sedan. Trodde för en sekund att allting skulle bli bra men så sekunden efter rasar allt igen. Det ena efter det andra. Jag orkar verkligen inte. Det känns som att vad jag än gör så gör jag det aldrig tillräckligt bra. Det spelar ingen roll om det är ett skolarbete, städa på rummet eller instagramflöde, jag har fortfarande lika höga krav. Nästan orimliga krav. Jag känner hur jag sakta men säkert faller isär när jag inte har når upp till kraven. Och om jag inte når upp till något krav så höjer jag kravet ännu mer och ser det som ett stort misslyckande.

Jag kan knappt påbörja en uppsats för att jag är så otroligt rädd för att misslyckas och sänka mitt betyg att när jag väl är klar med uppsatsen inte vågar skicka in den för att jag sitter och funderar på vad jag behöver lägga till och ta bort eller ändra för att få den bättre. Jag vet att jag inte är någon “E-elev” men för mig så har ett C och E lika värde. Och jag gör allt för att få så högt betyg jag kan. Och istället för att bli glad för att jag har har C i t.ex matte så ser jag det som ett misslyckande och börjar tänka och fundera på avd jag kan göra för att höja C till ett A.

Igår kunde jag inte ens vika kläder för att jag kände mig så otroligt stressad över allt, att det inte gick att koncentrera sig på en så enkel sak som att vika lite kläder. Jag satt i min säng säkert 20 minuter helt fastfrusen av stress och panik. Jag ville bara kunna ge upp.


Om jag skulle ge upp nu så skulle jag slippa att göra fler miss lyckanden. Så många gånger som jag stått där på järnvägsspåret och sett tåget 50 meter fram och börjat tänka på dig och insett hur otroligt ledsen du skulle bli. Jag skulle verkligen inte kunna lämna dig just nu. Även fast tåget är 30 meter bort står jag kvar. Men när det väl ska hända inser jag vad jag håller på med och kan verkligen inte stå kvar. Tanken av hur ledsen du hade blivit får hela mig att börja tänka på vad fan jag håller på med? Sen när tåget väl är där och har åkt förbi är det som att jag börjar ångra mig. Om jag bara stått kvar liksom. Då hade allt “försvunnit” all stress, press och alla dessa jävla krav. Det är väl självklart att jag vill bli frisk det är ju allt annat än normalt att tänka såhär. Det måste ju vara något som är extremt fel med mig. Men om att bli frisk är att inte tänka så som man tänker så är jag samtidigt lite rädd för att bli frisk. Men det hade ju varit så extremt skönt att slippa må så här och bara kunna vara glad igen.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Ibland så bara nä. Nu är jag så sjukt otroligt trött på att höra mina fel och mina brister. Ja, jag vet att jag har fel och brister men snälla? Vem har inte fel och brister? Och jag vill inte höra mina fel och brister var och varannan dag. Jag orkar verkligen inte göra det längre. Det är liksom som att det tar emot nu. Bara lägg av. Men istället för att kommentera mina brister för att du vill att jag ska förändra på mig så kan du väl försöka acceptera mina brister precis som jag gör med dina brister? Det hade liksom gjort sån skillnad och gett mig den tiden jag behöver för att kunna växa och utvecklas. För att ständigt höra negativa kommentarer drar bara ner mig istället för att lyfta upp mig. Och då blir det bara en negativ spiral så snälla jag ber er sluta. För jag orkar inte längre.

Likes

Comments

View tracker

Bara ett hej hade gjort så mycket.
Du ser att hon sitter där och lider i sin ensamhet men du går bara förbi som om inget hänt. Tjejen du precis gick förbi gjorde en deal med sig själv i morse. Dealen var att om ingen säger hej eller frågar hur det är till henne på hela dagen så tar hon livet av sig ikväll. Eftersom ingen någonsin säger hej eller undrar hur hon mår.
Är det verkligen så farligt att säga hej till någon som sitter själv? Ett hej betyder inte att vi kommer bli bästa vänner. Ett hej kan göra någons dag. Är det verkligen så farligt att säga hej om du visste att det handlade om liv och död? Eller bara fråga hur personen mår, så att personen hör att det faktiskt är någon som bryr sig. Bara att prata med personer är så viktigt. Mycket viktigare än man tror.

Likes

Comments


-Vet pappa om att vi kommer?

-Nej, men han är ändå borta.

-Ok, tänk vilken frihet du egentligen har och vilken tur att du är som du är. 

Om du bara visste hur mycket jag bönar och ber om att friheten skulle bli mindre och att jag får känna att han bryr sig om mig. Varje kväll när pappa inte är hemma slutar det med att jag gråter mig till söms.

Inte för att jag är rädd för att vara hemma ensam utan för att jag är besviken och känner mig så otroligt bort prioriterad. Det är tragiskt att du hellre festar och dricker med vänner och tjejer än att spendera tid med din dotter. Jag är ju faktiskt din dotter. Fast jag kanske inte är något mer än ett misstag på fyllan i dina ögon. Sanningen svider men sånt är livet.


Men snälla pappa låt det inte gå ut över mig. Om du bara visste alla gånger jag är på väg hem efter en kväll med vänner och jag går där helt ensam hem från bussen och ber om att det ska komma ett tåg när jag går över järnvägen. Jag har ju ändå inget att komma ”hem” till. Och du bryr dig iallafall inte så vad spelar det för roll? Jag kommer aldrig vara pappas lilla flicka.


Du är min pappa och det är självklart att jag alltid kommer tycka om dig, men när du väljer bort mig blir jag besviken och extremt ledsen. Det känns mer som att jag inte lever upp till dina förväntningar. För om jag vore den perfekta dottern så skulle du aldrig välja bort mig. Men vem vet?

En perfekt dotter som inte är avundsjuk på alla andras pappor som faktiskt bryr sig. Som ställer upp i vått och torrt, som har regler för barnets bästa, som är engagerad i skolgången som faktiskt tvingar en att komma hem och göra läxor istället för att hänga med kompisar.

En pappa ska alltid finnas där och alltid bry sig. Om pappas lilla flicka kommer hem någon dag och har träffat en kille vill jag ha ett ”förhör” på hur killen är, enbart för att du är rädd om din lilla flicka. Men tyvärr vart det inte riktigt så.


Men när jag ser dig med min lillebror och tänker tillbaka när jag var i hans ålder inser jag vilken förändring du måste ha gjort. Du är mer aktiv i hans skolgång än du någonsin varit i min. Du verkar bry dig och vilja hans bästa till skillnad från mig. Kanske har det med att du fick en son och inte dotter. Eller så har du väl helt enkelt förändrats och kanske växt upp. Man kan ju alltid hoppas.


Men en sak som jag har gjort klart för mig själv för flera år sedan det är att jag inte kommer göra samma misstag som du. Jag har tagit lärdom av dina misstag och vet vad som behövs för att det inte ska bli så som det vart mellan oss. Jag skulle aldrig bilda familj med en kille som du. Sanningen må svida men jag vill inte att mina framtida barn ska må som jag har mått. Jag ska göra allt i min väg för att mina framtida barn ska må bra och få en sån bra framtid som möjligt.


Men detta är min vardag och har varit så länge som jag kan minnas. Och jag vart lite som en pappa för mig själv. Jag får ofta kommentarer om att jag är väldigt vuxen av mig i beteende. Och jag tror att det har med att jag fick ta mycket ansvar från ung ålder. Men jag är van nu. Och om det skulle ske en förändring nu så tror jag inte att jag hade blivit så mycket gladare det är liksom försent nu.


Men pappa, jag älskar dig.

Likes

Comments

Där sitter jag, på en kall fönsterbräda i skolan. Och ler samtidigt som jag funderar på om detta är slutet. Alla dessa uppgifter som jag ligger efter med och den hemska betygshetsen. Det äter upp mig inifrån.

Vad händer med mig om jag inte kommer in på linjen som jag valt? Tankarna snurrar 24/7. Det hade liksom varit sjukt skönt med en semester från sig själv ett tag.

Fan att ingen ser eller märker. Vill ju inte bara gå fram till några och ba jag mår skit pga det här och det här och det här. Samhället fungerar inte riktigt så, för hade jag gjort det hade jag direkt blivit stämplad som "attention seeker" och vem fan vill det?

När jag kommer på mig själv om att ljuga för min underbar pojkvän brister något inom mig. Vad 17 gör jag?! Ljuga om hur jag mår för någon som verkligen bryr sig?! På riktigt.. Patetiskt själviskt jävla beteende.

Jag vill bara kunna kasta den här hemska masken som visar fel saker. Men det är som att om jag skulle kasta den så är jag typ tom. Det är liksom den fasaden som jag har byggt upp nu under ett par år. Vem är jag utan masken? Det är ju liksom den som alla tror att jag är.

Det är bara så sjukt jobbigt. Stress å press jämnt och ständigt. Jag orkar inte längre. Ser ni inte att jag lider?

Jag vill inte fega ur längre. Hur svårt kan det egentligen vara att stå kvar på samma plats i 10sek? Sen är allt över.

Likes

Comments

Ibland när man hör att någon mår dåligt kan man bli sjukt förvånad och ena gången är det helt uppenbart.
Jag har det "bra" helt ok hemma, pojkvän, kompisar, det går bra i skolan osv, så varför borde jag mådåligt? Jag brukar ofta tänka så om mig själv.
Samtidigt som jag vet att alla krav jag har på mig själv sakta men säkert äter upp mig inifrån ut. Jag vet om det och jag vet att jag inte kan må bättre utan hjälp.
Men när ingen ser så är det så enkelt att bygga upp denna "jag mår bra" fasaden. Och fortsätta som om inget hänt.
Jag personligen gör så väldigt ofta och jag tror att det är många som gör det.
Vem är jag att klaga på livet? Jag klagar inte på livet i sig utan jag klagar på mig själv. Alla mina brister som i mina ögon är så otroligt fula och dåliga samtidigt som någon annan kanske tycker det är det bästa med mig.
Jag saknar mig själv
För jag är inte mig själv när jag inte kan äta och inte gå utanför en dörr utan smink.
Jag har förstört mig själv.

Likes

Comments

Jag står där mitt framför spegeln och kollar på alla mina "fel". Jag vill bara skrika för att det är så jobbigt men jag kan inte skrika för då skulle mamma komma och hon får inte se mig såhär. Hon får inte se hur dåligt hennes dotter egentligen mår. Det gör ont. Riktigt ont att bra stå här och kolla. Tankarna går på högvarv. "Om jag bara inte åt det där så hade jag blivit smalare" "Om jag bara skulle träna mer" "Om jag bara pluggade hårdare" "Om jag bara hade mått bättre så skulle mitt liv va på topp" "Om jag bara hade druckit enbart vatten" "Om all smärta bara kunde sluta" "Om jag bara kunde försvinna". All den här jävla prestationsångesten. Hatar den men ändå låter jag den kontrollera mitt liv. Jag vill bara att nån ska kunna se hur jag egentligen mår, och svara fast jag ser på dig att du inte mår bra efter att jag har svarat "jag mår bra" "det är okej" för det är så sjukt jävla lätt att bara säga något så enkelt. Fan jag orkar inte mer. Det gör ont, för ont. Jag tar fram rakbladet och börjar dra. Jag drar tills jag längre inte kan känna något annat än hur ont såren gör. Va fan har jag gjort tänker jag för mig själv och börjar tänka på att stoppa blödningen. Fan jag hade ju lovat mig själv att aldrig, aldrig mer göra om det. Jag säter på mig en tröja att sova i, i hopp om att inte bloda ner sängen för då skulle mamma flippa ur. Jag läger mig ner i sängen och försöker sova. Det är det att det bara inte går.

Likes

Comments

Jag står där, helt fast frusen och gråter.

Jag vet inte vad det var med just idag men jag vaknade upp med "det där" humöret som är iskallt. Antingen så blir det en helt super azum dag eller så blir allt katastrof..
Men hallå!? Det är ju sista dagen på året gå upp och gör dig i ordning!

Jag sätter som vanligt på musik men idag så föll inte topplistan mig i smaken så jag valde listan med covers. Som jag brukar lyssna på när jag vill komma bort från allt.

När jag var klar så ringde jag farmor för att checka en sista gång så att allt var grönt med att jag kom. Farmor som nästan var färdig med maten sa att jag var varmt välkommen men att jag skulle skynda mig om jag ville ha mat.

Jag satte på mig kläder och började gå. När jag kom ut från porten började jag trassla med mina hörlurar för att kunna lyssna på musik. Det blåser kallt åt mina frusna fingrar men tillslut så har jag hörlurarna i öronen och musik på högsta. Samma lista som tidigare.

Jag ser järnvägen och jag hoppas fullt ut att det inte ska komma ett tåg när jag kommer fram dit.

Nästan framme vid järnvägen så ser jag 20 meter bort hur bommarna för att bilarna inte ska åka över åker ner och det börjar blinka rött och låta. Men övergången som jag nu var framme vid blinkar inte. Tanken om att den är trasig slår mig samtidigt som jag går över men stannar där på rälsen i några sekunder för att kolla efter tåget. Men jag kunde inte se det så jag fortsatte gå.

Tänk att få avsluta året med att dö? Fan vad skönt. Jag stannar upp och vänder mig om. Jag står 10 meter ifrån järnvägen om jag springer nu så skulle jag hinna. Hinna springa fram till tåget i sista sekund och dö. Men jag står fast frusen i marken och ser hur tåget passerar.

Vad tänker jag med? Vad är det nu som är så skit värt att dö för? Men fan vad skönt det hade varit ändå att få avsluta allt och bara slippa det nya året fullt med stress och press med massa annan skit.

Undra egentligen vem som hade fått reda på det först? Antagligen mamma men hon visste ju att jag skulle till farmor. Kanske hade farmor ring och kollat vart jag var. Eller hade hon bara försökt ringa på mitt nummer och inte ringa mamma? Eller hade farmor ringt pappa och sagt att dom skulle åka och att han skulle få kontakt med mig så att jag kunde åka med han istället.

Jag börjar långsamt vända mig om och gå mot farmor. Jag tar fram mobilen och fixar så att man inte ser att jag har gråtit och fortsätter gå.

Kommer detta för alltid bli min hemlighet?

Likes

Comments

Där stod jag på balkongen den där kalla regniga dagen, med cigaretten i handen och mellan mina läppar. Vad var det jag gjorde med mig själv? Skulle jag göra det eller bara backa ur? Jag började sakta andas in. Inget halsbloss men luften var fortfarande i munnen. Luften med miljoner gifter i sig. Luften som bara smakade lite rök. Inte så illa som jag föreställt mig, det hade ju kunnat varit värre. Kände jag mig cool? eller vad var det egentligen som fick mig göra det? Var det grupptrycket? Eller var det ett sug jag hade?

För en dag sedan fanns det inte på världskartan att jag skulle göra det. Visst har tanken slagit mig att fråga en kompis om jag fick testa medan hon rökte. Men jag har aldrig haft det där modet till att faktiskt fråga. Men nu denna gång när jag blev erbjuden så hade jag inte modet till att säga nej. Eller ville jag egentligen innerst inne testa?

Nu var det redan för sent, gjort är gjort. Cigaretten är redan mellan mina läppar. Vad håller jag på med? Jag tar sakta ut cigaretten ur munnen och ger tillbaka den. Jag ångrar mig samtidigt som jag känner mig en liten aning stolt. Stolt? Stolt över vad? Stolt att jag precis har gjort något som inte stod på världskartan igår? Stolt över något jag egentligen inte borde gjort?

Skulle jag fortsätta ”testa” fler gånger eller var det den enda och sista. Ett enda litet bloss till eller ett enda litet nej. Frysande går jag in igen och sätter mig i soffan med mobilen medan jag väntar på Madde. Vi var ensamma, det var nog bara därför vi höll på som vi gjorde. Jag skulle sova hos henne, hennes mamma var borta på fest och hennes syskon befann sig inte hemma. Perfekt tillfälle att göra något så vanligt bland unga.

Madde kommer in från balkongen och ber mig följa med till köket. Hon öppnar kylskåpet och tar fram citronjuice. Hon klunkar och ger den sedan till mig – Det tar bort rökdoften från munnen. Motvilligt dricker jag lite, gurglar och sedan sväljer och tar sedan en klunk till för säkerhetsskull. Hon går och tar fram en stol och ställer den framför diskhon. Hon ställer sig på stolen och tar ner en flaska sprit. En likadan flaska som båda mamma och pappa har hemma. -Ska vi testa frågar Madde lite tyst. Jag tar fram ett glas och svarar sedan -Okej men ska vi inte blanda ut det? Eftersom vi inte hade något annat än vatten, mjölk eller festis så vart vi tvungna att blanda det med festis. Madde smakar sedan lite grann och rynkar på näsan samtidigt som hon ger det till mig och säger – Om du inte tycker om kan du hälla ut det. Jag tog tag i glaset och började sakta men säkert vinkla glaset. Jag kände hur vätskan nuddade min tunga och jag svalde.

Det smakade inte så illa, det var faktiskt gott. Jag dricker upp hälften och häller sedan ut resten. Det var en brinnande smak det liksom brände till när man drack det. Lukten var värre än vad det smakade. Vi går och byter kläder utifall hennes mamma skulle dyka upp och känna doften.

Tänk om hennes mamma skulle dyka upp och min mamma fick veta. Undra egentligen vad mamma skulle säga när hennes snälla, duktiga och underbara dotter rökt och druckit. Eller räknas det som att röka och dricka? Eller var det bara att testa? Testa något som alla unga någon gång kommer göra fast alla kommer inte att vara 14år. Men dom flesta i klassen röker ju faktiskt. Typ hälften. Så hur farligt skulle det egentligen vara om en till testade? Kanske skulle mamma bli ledsen? Men varför skulle hon bli ledsen när hon höll på likadant när hon var i min ålder. Kanske skulle detta bli en början på ett nytt mycket mer spännande och dramatiskt liv. Ett liv då jag ligger runt, festar, skolkar och röker. Ett liv då det händer saker hela tiden. Då det alltid finns någon kompis som vill göra något lite halvt galet. Eller skulle allt gå snett?

Likes

Comments

Jag känner klumpen. Klumpen i magen som är full av stress och måsten. Klumpen som växer och växer för varje dag. Klumpen som gör så ont att jag vill blunda för alltid. Jag ligger ihop kruppen i sängen och lyssnar på musik. Jag fokuserar inte på musiken alls det ända fokuset jag har är på klumpen, vad jag kan göra åt den? Hur den kom dit? Och hur mycket tid som går åt enbart för att ligga här medan jag hade kunnat gjort något på den hur långa listan som helst på måsten. Men orken finns inte kvar. Jag vill orka med alla dessa saker men jag är helt slut. Hur blev det så här från början? Var det på grund av att hon flyttade? Eller var det för att jag slutade äta? Det är hemskt att må såhär. Jag är långt ifrån perfekt men jag vet ju inte ens vad jag ska ändra på för att bli perfekt. Vad det nu än är så måste det vara på grund av mig. Dom säger iallafall att det alltid är mitt fel. Vad gör jag ens här om jag ändå bara gör fel? Jag måste försöka stå ut, iallafall 3 månader till. Det borde jag ju klara av. Om allt går som planerat så är jag död innan den 13 Januari och då är det mitt fel att jag har dött. Jag har valt att dö och ni kan inte göra något åt det. Om ni nu ens skulle vilja göra något åt det. Jag har planerat min egna död. En person som vart ett misstag. Hela livet var ett misstag. Ett misstag ingen kan ändra på. En person vars liv alltid kommer vara ett misstag. Varje dag, varje minut och varje sekund eftersom det är vad personen fått höra hela sitt liv. Om människor bara kunde tänka mer på vad som dom säger och gör. Jag hade kanske mått bättre. Jag hade kanske kämpat lite hårdare.

Likes

Comments