Header
Postad i: Tankar, Hund


Det här med djur. Nu är det för en gång skull dags för mig att försöka förmedla vad jag känner och tänker kring djur som jag så många gånger tjatar lite om och flikat in lite smått tidigare. Men nu är det dags att skriftligt försöka få ner detta, så ärligt och utvecklat som möjligt.


Jag har alltid älskar djur. När jag var liten hade vi massa katter hemma, farmor och farfar har alltid haft hundar och många vänner och släktingar har haft allt från getter till möss och fåglar. Jag har alltså alltid varit omgiven utav djur och det har fått mig att respektera dem, älska dem och få folk runt om kring mig att göra samma sak, speciellt mina syskon.

Att det finns djur som behandlas på fel sett, djur som mår dåligt och djur som är hemlösa har jag såklart alltid varit medveten om men sommaren förra året ändrade min syn på detta helt och allting blev så himla verkligt. Sommaren 2017 var jag, min sambo och min familj utomlands tillsammans för första gången. Vi var på Rhodos där ingen utav oss varit innan och vi såg såklart fram emot det väldigt mycket, trotts allt kaos som blivit innan. I alla fall så såg jag en dag en katt utanför vårt hotellrum (vi hade en liten terass på markplan) som låg på gräset under en palm. Bredvid gräset var det en gång med plattor och på andra sidan några buskar intill hotellväggen. Helt plötsligt ser jag att det rör sig i buskarna och en liten kattunge hoppar fram och börjar busa med kattens svans och jag blir helt till mig. Det var så länge sedan jag såg kattungar och kunde knappt hålla mig kvar på vår terass men jag förstod ju att jag inte kunde störa katterna. Allt eftersom så kom det fram kattunge efter kattunge, sammanlagt hade katten tre små ungar som var runt 5 veckor skulle jag gissa på. Som jag sa så gick jag självklart inte fram till dom då det för det första var vilda katter, för det andra ville jag såklart inte störa dom och för det tredje kan de tyvärr ha sjukdomar. Det var många andra som såg katterna och blev helt förtjusta och det märktes tydligt att de var vana vid folk och inte ryggade undan eller försökte gömma sig. Jag satt länge och kollade på katterna och på alla människor som gick förbi och klappade ungarna och de verkade tycka det var okej så det gjorde inte mig så mycket.

Några dagar i rad såg jag hur en kvinna och en äldre kille snodde med sig lite mat ut till katterna från frukosten. Katterna låg i skuggan under deras solstolar och sprang ut och in från buskarna bakom, där jag antar att de brukar sova. De fick såklart också vatten utav de personerna och mycket kärlek. Kvinnan höll också väldigt ofta en utav ungarna och torkade ögonen på den osv vilket jag först inte tänkte så mycket på och alla katterna verkade nöjda med det. En kväll efter middagen gick vi förbi solstolarna (som var på vägen till vårt rum) och kattungarna var ute. Jag kunde verkligen inte låta bli utan jag klappade såklart dom lite och wow vilka underbara katter. Samma sak hände några gånger och jag blev tårögd varje gång jag gick där ifrån. Jag såg katterna varje dag och mamman var verkligen den bästa kattmamman jag någonsin sett. Hon själv var väldigt mager och jag tror inte hon var speciellt gammal själv men hon hade stenkoll på alla sina ungar. Så fort det kom andra katter i närheten jagade hon bort dom och hon kunde leka med en samtidigt som hon höll koll på de andra och såg till att ingen annan katt var i närheten. Jag kan bara önska att jag kunde bli en lika bra mamma som hon någon dag.
En kväll blev jag dock helt chokad. Det var många barn på hotellet och såklart tyckte de att kattungarna var söta och klappade och höll på, men det var en tjej, jag kan verkligen inte släppa detta.. som hela tiden höll på att bära runt på ungarna. Hon var väldigt hårdhänt med dom och hennes förälder brydde sig verkligen inte över huvud taget utan log och nickade när hon höll upp en unge i en hand över huvudet. Katter tål trotts allt väldigt mycket och som de flesta vet landar de alltid på fötterna, men man vet ju inte hur dessa ungarna var, om de var fullt utvecklade, om de kunde se som de skulle och om de verkligen kunde landa på fötterna. Jag blir så himla arg när jag ser detta, hur kan föräldrarna inte ens säga åt sin dotter att vara försiktig? Detta är ett typiskt exempel på folk som inte vet hur djur fungerar, såna människor som inte tror att djur har känslor och sånt förstår jag verkligen inte alls. Tjejen som bar runt på ungarna hade några andra barn efter sig också, som var lite mer försiktiga men de höll också på att bära runt på ungarna, försökte leka med dem fast de inte riktigt visste hur man gjorde och det var väldigt få utav deras föräldrar som ens var i närheten. Tillslut blev tjejen tillsagt utav en ifrån teamet som hade hand om massa aktiviteter om dagarna, man såg att han inte heller var van vid djur och tog så försiktig i katten och bar den som om det vore det värdefullaste som han någonsin hållit i, tillbaka till busken. Tjejen blev såklart lite irriterad över det och hennes föräldrars min var nog det sjukaste. Dom blev så offended och jag hade inte blivit förvånad om någon utav dom hade gått fram till honom och börjat säga ifrån. En annan kväll skulle det vara en eldshow vid en utav poolerna, bakom var buskarna där kattungarna brukade vara. Alla gick såklart till poolen tidigare för att få bra platser och här flockades det utav barn vid buskarna och solstolarna katterna brukade vara vid. Många barn försökte gå in i buskarna för att hämta ut katterna och andra nästan slogs för att få klappa dom, det var det obehagligaste jag varit med om. Jag satt på marken vid en utav katterna och försökte hålla koll så att ingen av dom blev skadade. Till slut kom den tjejen som jag berättade om och ställde sig vid mig där jag satt med en annan lite kille och klappad den enda ungen. Hon blängde på mig som om jag skulle ha tagit hennes godis och med en så otroligt snabb rörelse böjde hon sig ner och tog upp kattungen, bokstavlig talat ur den andra pojkens famn. Jag blev helt paff.. hon räckte ut tungan åt mig och började klappa katten hon hade i famnen. Jag var fortfarande helt chockad, lika så den lilla killen som kollade på mig och väntade på att jag skulle göra någonting så att han skulle få tillbaka katten. Jag bad henne flera gånger på både svenska och engelska, samt visade med gester att hon skulle sätta ner katten men när hon inte lyssnade gav jag flickan, som för övrigt kanske var 7-10 år, den argaste blicken jag kunde och hon började direkt reta mig och pojken som kanske var 4år genom att bolla runt med katten i famnen (som gjorde allt den kunde för att komma där ifrån), hålla den framför pojkens ansikte för att sedan dra bort den osv. Tillslut fick kattungen nog och rev henne ganska rejält, vilket gjorde att tjejen bara slängde ifrån sig katten och fick precis samma min som hennes föräldrar fått den tidigare kvällen när hon blivit ifråntagen katten, samtidigt som hon inte riktigt fattade vad som hade hänt. Jag kunde verkligen inte låta bli att säga "ha-ha, så går det" innan hon sprang iväg. Katten hade satt sig intill mig, som om den förstod att jag hade försökt hjälpa den och jag tog upp den och den tittade mig rakt in i ögonen med sådan kärlek och värme att jag blev tårögd innan jag gav katten till den lilla pojken igen, som var så fin och snäll med den. När showen väl började fick katterna vara ifred och deras mamma kom tillbaka och bar undan dom, in i busken.

Katteungen jag fått ett band till var samma katt som ofta satt i kvinnans knä om dagarna och nu visste jag varför hon tvättade dens ögon. Dens ögon var väldigt kladdiga och den hade antagligen någon ögonsjukdom eller liknande, vilket också gjorde att den inte lekte lika mycket med de andra ungarna utan var lite bakom och för sig själv. Men jag blev verkligen rörd utav denna katten. Man märkte att mamman varje dag kämpade med att försöka hitta mat till dem då hennes mjölk inte längre räckte till, samtidigt som hon själv som sagt var väldigt mager. Den sista kvällen satte jag mig hos katterna och gosade med som alla. Tillslut blev de lite uttråkade och började leka, alla utom den där speciella kattungen, den fina grå-spräckliga, den kröp upp i mitt knä och tittade åter igen mig djupt in i ögonen. Vi satt där länge och bara gosade och kollade varandra och tillslut var det dags för oss att gå till rummet för att sova. Jag sa hejdå till katten då det antagligen var sista gången jag såg den och satte ner den på marken. Innan jag hann resa mig upp hade den hunnit krypa tillbaka upp i mitt knä och ville upp ännu mer. Det var då jag verkligen förstod att detta var sista gången jag någonsin skulle se den katten och jag skulle aldrig veta hur det går för den, om den var sjuk eller inte eller om den ens skulle överleva natten. Det gjorde så ont i mig. Så där satt jag, på knä på marken med denna lilla varelsen tryckt mot mitt bröst, gråtandes och försökte intala både mig själv och den att allt skulle bli bra, samtidigt som jag kände någonstans att denna lilla ungen inte kommer få ett långt liv. Jag försökte tillslut sätta ifrån mig katten igen men samma sak hände. Den ville verkligen inte att jag skulle lämna kvar den där. Efter några försök till så fick jag resa mig med katten i famnen, säga ett sista hejdå, hålla om den lite hårdare och berätta hur stark den var, att den måste kämpa och sedan satte jag ner den under en utav buskarna och gick där ifrån. Jag tror den fattade att det var sista gången vi sågs för den följde inte efter, utan satt bara där och följde mig med blicken när jag gick där ifrån. Den kvällen kunde jag inte somna på väldigt länge. Jag grät floder och försökte komma på hur jag skulle kunna hjälpa denna lilla katten, men det fanns inget svar. Nästa dag när vi skulle åka hem såg jag ingen utav katterna, de var borta och som tur var slapp jag säga hejdå ännu en gång, även om jag hade velat göra det och att ungen bara skulle leka vidare med sina syskon och inte bry sig om mig.

Idag, 6 månader senare får jag fortfarande tårar i ögon utav att tänka på denna katten. Jag vet inte hur den har den eller om den ens lever längre och det gör otroligt ont i mitt hjärta. Denna varelsen satte verkligen ett avtryck i mig, ett avtryck som alltid kommer finnas där och som visar att jag är en djurmänniska, en stolt sådan. Det känns så omänskligt att det finns folk som hade kunnat var med som samma sak som jag, men sedan inte brytt sig alls om hur katten mår idag. Att tjejen och hennes föräldrar redan en vecka efter glömt bort att katten ens fanns. Jag förstår inte sånt, det är omänskligt och oförståeligt enligt mig.

Det var även en annan katt i hotellområdet, en som kattmamman jagade bort minst en gång. Jag såg den vid en utav de andra poolerna, den låg och sov på en typ betonglåda/kub i burkarna precis bakom våra stolar. Jag blev iskall när jag lutade mig lite närmare buskarna för att se den. Jag blev genast osäker på om den faktiskt levde eller inte, jag har aldrig sett en katt med så mycket sår och förstörd päls som den. Dens ena öra såg inte ut som ett öra längre, den hade fullt med fästingar i ansiktet och antagligen hade den en bruten käke. Även här gjorde mig hjärta så himla ont och jag kände mig så otillräcklig över att det inte fanns någonting jag kunde göra för katten. Här visste jag att det redan var försent. Denna katten skulle inte ha många veckor kvar i livet, om den inte dog av fästingarna så skulle den svälta eller bli offer för någon annan katt. Det hade inte spelat någon roll om jag hade sagt till i receptionen eller om jag hade ringt en veterinär för de hade inte kunnat göra annat än att avliva den. Den hade bara varit en utav de andra, hundratals hemlösa katterna som inte klarat sig. Jag gjorde vad jag kunde för den katten, jag satte fram vatten åt den och det känns så jävla pissigt att jag inte kunde göra något mer. Att de 5 minutrarna det tog för mig att sätta fram vatten var den enda tiden jag kunde ge som betydde någonting, att den lilla saken var det enda jag kunde göra för att försöka rädda den katten. Jag kände mig så otroligt otillräcklig och det gör jag än idag. Jag får sådana skuldkänslor att jag nu sitter och försöker hålla tillbaka tårarna. Detta är ett problem. Ett hemskt problem som måste få ett slut. Jag vill inte ens googla och se hur många hemlösa djur det finns här i världen, speciellt katter och hundar och även om den siffran är skyhög så vet jag att det finns så många fler, då det är omöjligt att räkna alla.

Det gör så ont i mig. Det gör så ont att veta att så fina varelser som inte gjort ett enda fel, som är det absolut bästa som finns, ska behöva kämpa för sitt liv varje dag. De förtjänar så mycket mer. Djur förtjänar så mycket mer. Jag har många gånger nämnt att jag tycker om djur mer än människor och det är verkligen sant. Djur kan inte vara onda, djur kan inte mena illa med någonting de gör, det kan människor. Det här med att man avlivar djur för att de tex bitit någon eller för att de är "för stimmiga" är det värsta jag har hört. Här handlar det om uppfostran. Det är aldrig djurets fel, i detta fall hundens. En hund vill aldrig människor något ont. Uppfostran är så otroligt viktig och det är inte många som förstår det. Många köper en hund bara för att, bara för att ha en hund, bara för att barnen tjatar eller bara för att de inte vill vara ensamma. En hund är så mycket mer. Det tar mer ansvar att skaffa en hund än att skaffa ett barn. En hund hinner du inte lära känna innan du ska uppfostra den, en hund måste lära sig rätt och fel, hur de ska gå koppel, var de ska gå på toaletten, vad som lek och inte och framför allt kan du inte ta med en hund överallt. Du måste ta hand om en hund lika mycket som du tar hand om en bäbis och lite till. Du måste vara beredd på att torka bajs, klippa klor, bada den, torka kräk, borsta tänderna och inte lämna den hemma själv för länge. Det är så onödigt att skaffa en hund om den ska behöva vara hemma själv hela dagarna. Jag ser alldeles för ofta folk som missköter sina hundar. Hundar som drar i koppel, hundar som skäller och hundar med alldeles för långa klor. Och jag är även så himla trött på hundägare som skulle ifrån sig, speciellt på hunden. "Åh han är så jobbig", "Hon drar alltid när det är andra hundar i närheten", " han skäller alltid åt cyklar", detta är inte hundens fel, utan ägarens. Man måste uppfostra sin hund rätt. Jag har även vid flera tillfällen mött människor som skyller på mig för att deras hund beter sig som den gör och jag får ofta höra att det är min hund det är fel på, vilket är den största lögnen i världen. När jag var ute med min hund och hunden jag passade som är en schäfer så mötte vi en annan hund, dens ägare och två människor till som gick tillsammans. Hunden var i labrador-storlek ungefär. "Mina" hundar gick väldigt fint, ovanligt fint faktiskt, precis vid min sida, i min takt och kunde inte bry sig mindre om den andra hunden. Khaleesi gick vid kanten, jag i mitten och schäfern på min högra sida. De vi möter går så att deras hund går vid andra kanten, två personer framför och sedan ägaren närmast Vips, Schäfern jag går med. Hennes hund börjar dra och hoppa mot oss och hon får kämpa för att hålla emot, mina hundar bryr sig fortfarande inte, utan går vidare som vanligt. Ägaren börjar klaga och gnälla, hon försöker inte ens säga åt hunden utan håller bara emot och låter den dra och hoppa. När vi gått förbi hör jag henne säga till sina vänninor (antar jag att det är) att "det blir alltid såhär när det kommer såna där små bjäbb-hundar". Hon skyllde alltså på att det var Khaleesis fel att hennes hund började dra och hoppa mot oss. Jag förstår fortfarande inte hur hon kunde påstå det då som sagt Khaleesi inte ens såg hennes hund utan gick och nosade på gräskanten hela tiden och var i sin egen lilla värld.

Det här med "bjäbb-hund" är någonting vi väldigt ofta får höra. Ifrån både släkt, andra hundägare och till och med människor som inte ens har en hund som stannar till och lägger en kommentar. Släktningar har såklart slutat med detta och förstår att det inte stämmer men andra.. Vi har uppfostrat Khaleesi rätt, så hon skäller väldigt sällan, nästan aldrig. Nu den senaste tiden har hon blivit lite orolig och då kan hon göra ifrån sig något litet skall när det är andra hundar i närheten men aldrig mer än det och såklart säger vi till henne och då slutar hon. Enligt mig finns det inga bjäbb-hundar utan det är bara hundar som är misskötta, småhundsägare som tycker det är gulligt när de skäller osv och hur man ens kan få för sig att säga något sådan till en helt tyst och lugn hund som man aldrig har hört göra ett enda ljud är bara oförskämt. Jag var även med om en äldre dam som påstod att Khaaleesi var dum och inte kunde någonting eftersom hon har ett litet huvud. Folk måste verkligen lära sig mer om hundar och om allmänt hyfs.

Det jag vill få fram med det här är att djur är så mycket mer än bara ett djur. Vare sig det är en mus eller en häst vi pratar om så har djur känslor, det är levande varelser och det är väldigt viktigt att inte ta sig vatten över huvudet när det kommer till husdjur. Alla vet att det händer, många ser det varje dag men utan att göra någonting åt det och utan att våga erkänna att det kanske är en själv som missköter sitt husdjur. Ta hjälp, planera, uppfostra och ta hand om djuren!


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

​Har ni sett den här otroliga utmaningen?? Hur kunde jag missa den förra året?! 

Detta året tänker jag i alla fall vara med i #nouw30daychallenge och egentligen inte för att vinna, utan för att själv utvecklas och verkligen komma igång med bloggandet nu efter lite frånvaro, det blir en bra start på 2018 tror jag! 
Mina ambitioner är att jag själv ska komma in i det regelbundna bloggandet, upptäcka vad just min nisch är och även utforska nya sätt att skriva på. Jag tänker även försöka fota mycket mer och helt enkelt ändra om en hel del på just upplägget här på bloggen när det kommer till både text och bilder. 

Jag ser verkligen fram emot denna utmaningen och jag hoppas att ni också gör det! Är det något speciellt ni vill att jag ska skriva om får ni som vanligt gärna skicka iväg en liten kommentar!

 

Likes

Comments

Postad i: Allmänt


Halloj på er! Det är redan fredag igen, och det har redan gått hela 19 dagar på detta året, tiden går så jäkla snabbt!

Här har det varit tomt i några dagar pga jag har varit sjuk. Jag skrev i det senaste inlägget att jag mådde lite dåligt och sedan dess har det bara blivit värre och jag har bara legat i soffan med feber, halsont och huvudverk. Sedan tar ju som vanligt alla sjukdomar väldigt hårt på min reumatism vilket gör att jag får väldigt ont i kroppen, som i sin tur gör att jag blir sjukt trött. Jag har också sovit väldigt dåligt och som sagt bara legat i soffan, omringad av snorpapper och med en hund som inte heller mår bra, klistrad på mig. Igår mådde jag äntligen lite bättre och på kvällen tog vi en liten, väldigt lugn promenad och det var s skönt att få komma ut lite och inatt har jag till och med sovit mer än 2 timmar!

Idag mår jag ännu bättre än igår och ska försöka få lite saker gjort. Som tur är vek jag den mesta tvätten igår men det är lite kvar så jag ska försöka få det gjort. Sedan är det kaos i köket, sovrummet behöver städas och lika så badrummet och gästrummet, så hela lägenheten vill säga haha. Men jag ska försöka göra så mycket jag orkar, lit mindre faktiskt, så att jag inte tar ut mig för mycket. Sedan har jag jobb att göra och några blogginlägg att skriva. Så önska mig lycka till med det, så önskar jag er en superbra fredag!

Och hur fin är inte min bäbis? Nu när hon mår dåligt är hon som klistrad på mig, hon vill gärna ligga på mitt huvud eller bröstkorg, precis under hakan, följer efter mig vart jag än går och bara ligger och kollar på mig med sina valpögon när hon väl är lite vaken. Jag älskar denna varelsen till månen och tillbaka.


Likes

Comments

Postad i: Allmänt

Hej på er och hej måndag och en ny vecka.

Idag hade jag tänkt ha en väldigt produktiv måndag men det blev inte riktigt så. I natt sov jag sjukt dåligt och vaknade flera gången och hade ingen aning om jag sov eller var vaken typ. Jag lyckades ändå stiga upp i ganska bra tid och sedan redan när jag åt frukost började jag må dåligt. Men jag tog det lugnt i soffan några timmar och bara mös med min lilla tjej som nu löper och mår dåligt utav det. Sedan tog vi en lugn promenad på 40 minuter och väl hemma igen efter lite lunch skulle jag ta tag och städa så mycket som möjligt så att jag slipper göra det imorgon. Jag ta bort massa tvätt från igår och nu är jag helt död.. sambon måste smittat mig då han haft feber och varit förkyld till och från nu och i fredags var han riktigt dålig (lite manflu på det också haha) så nu sitter jag här i soffan, påpälsad med både kofta och filt och fryser fortfarande, huvudet gör sjukt ont trots Ipren, näsan rinner och jag mår lite illa. Detta har jag egentligen verken tid eller ork till så jag ska försöka bli frisk så snabbt som möjligt, dricka massa te, vatten och köra på dubbla aloevera shots nu, det brukar fungera! Vi hade också tur med vår promenad för precis när vi kom hem igen så började det blåsa något otroligt, som det fortfarande gör och jag hatar verkligen blåst haha, så jag drömmer mig tillbaka till förra söndagen.

Nu ska jag dricka lite vatten och läsa ut boken jag håller på med, som ingår i mitt nyårslöfte, att jag ska läsa mer för det är någonting jag mår bra utav och hittills har jag snart läst en halv bok (den var påbörjad sedan innan) och nu har jag bara ett kapitel kvar som jag ska läsa nu. Efter det har jag lite andra böcker på kö som jag ska läsa och jag ser faktiskt fram emot det. Skulle det vara kul med inlägg om vad jag läser, boktips och liknande? Säg gärna till i så fall så fixar jag det! Sedan ska jag försöka förbereda till tvättiden vi har ikväll och sedan har jag lite disk jag vill försöka bli av med.. hoppas Iprenen kickar in lite mer snart! 😓


Ha en fin fortsatt dag!

Likes

Comments


​Alltså detta är faktiskt väldig svårt.. just nu känner jag att jag har börjat få så himla mycket bra vänner runt mig som jag verkligen kan lita på och som finns där för mig, men jag kommer nog vara lite tråkig enligt vissa, och faktiskt hylla min allra bästa vän, i hela världen. Kian. 

Kian, min sambo är min absolut bästa vän. Jag har aldrig träffat någon finare människa, någon som sätter andra före sig själv på det sättet han gör och någon som man verkligen kan berätta allt för och man vet att han alltid kommer finnas där och stötta en, vad som än händer. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle bo tillsammans med min bästa vän, heller aldrig att jag skulle vilja bilda en framtid och familj med min bästa vän heller, men så blev det. Jag har aldrig litat på någon så snabbt som jag börjar lita på Kian, konstigt nog trotts det jag precis hade gått igenom när vi träffades. Han är en sån person man kan vara sig själv med, utan att skämmas över huvud taget. Vi gör verkligen allt tillsammans och det älskar jag. Vi prata om viktiga, djupa saker, vi städar tillsammans, vi gråter tillsammans och vi skrattar till tårarna sprutar. Jag trodde aldrig jag skulle kunna känna såhär för någon, att jag skulle känna att detta är verkligen min soulmate. Men så blev det och det är jag för evigt tacksam över. 


Sedan har jag även andra vänner som egentligen också förtjänar att hyllas, så de får faktiskt också komma in här på ett litet hörn!

Jocke: Du är en utav mina absolut trögaste och bästa vännerna jag har. Vi har i år känt varandra i 8 (vad i helvete?!) år och är en utav min äldsta vänner. Vi träffas väldigt sällan men när vi väl gör det är det som om sist vore igår. Vi vet vart vi har varandra och det är så skönt att ha någon som följt med under så lång tid och som man kan pratat minnen med, samtidigt som man skapar nya.

Adam: Även fast vi egentligen inte umgåtts supermycket så vet jag att jag kan lita på dig. Vi är otroligt lika som personer vilket kan vara skönt ibland när man känner att man själv är helt ute och cyklar. Dig har jag känt sedan högstadiet, när du en dag bestämde dig för att "låna" mitt iphoneskal, (som jag fortfarande är tveksam över om jag har fått tillbaka haha) vilket jag tyckte var sjukt konstigt då vi knappt kände varandra men idag är jag glad att det hände och att jag fick en vän som du!

Tristan: Dig är jag glad över att ha i mitt liv. Vi har inte direkt utgåtts utan mer skrivit med varandra, men vi vet också verkligen vart vi har varandra. Dig kan jag lita på vad det än gäller och jag vet att du kommer göra allt för att hjälpa mig, och göra mig på bra humör. Det är sånt du är bra på och en vän som dig borde alla ha vid sin sida, som alltid ställer upp och som alltid vill ens eget bästa.


*Detta är en del i Kajsons julkalender som är en bloggjulkalender med olika tema varje dag – vill du också vara med så kan du läsa mer här.

Likes

Comments

Det här med nyårslöfte är egentligen väldigt överskattat, som jag har skrivit tidigare. Man sätter för höga mål för sig själv som man sedan inte kan leva upp till och skapar därför känslan av att man har misslyckats. Men detta året har kan faktiskt satt ett väldigt realistiskt och otroligt viktigt löfte för mig själv och jag ska verkligen göra allt för att hålla det, inte för att sedan kunna säga att jag häll det, eller för att smälta in i mängden, utan bara för mig själv.

Som ni vet så är jag just nu väldigt stressad. Detta är för att jag inte tar hand om mig själv på rätt sätt, jag låter fel saker få uppmärksamhet och jag låter folk trampa ner mig. Men detta året är det slut med det. Mitt nyårslöfte detta året är att ta hand om mig själv. Det borde vara allas löfte, genom hela livet. För jag har verkligen börjat förstå hur viktigt det faktiskt är att ta hand om sig själv, att se till att man mår bra för då kan man även hjälpa andra i sin omgivning att må bra och se till så att de tar hand om sig själva.
Nu är det trotts allt gått lite över en vecka in på detta året och än så länge har jag faktiskt varit ganska duktig på att ta hand om mig själv. Jag har börjat läsa igen, vilket är någonting jag tycker om att göra, och något som får mig att drömma iväg och skapa andra världar med mina tankar och det är också någonting som får mig att slappna av (lite i alla fall). Jag har också gått på några promenader, dock för hundarnas skull och inte bara min skull, men under promenaderna så har jag försökt att andas mer, suga åt mig ljuset, känna alla dofter och bara leva i nuet - försöka se allt runt om kring liksom. Jag har även tärnat en gång (bättre än ingen, mina leder mår ju inte bra när det är kallt), tagit tag i att kolla upp mina pluttar samt försökt slappna av så mycket som möjligt.

Mitt andra löfte är att börja stå på mig själv mer och inte låta folk köra med mig. Detta är något jag har gjort så länge jag kan minnas och som kommer bli svårt att bli av med. Det är nästan omöjligt för mig att säga "nej" när någon frågar eller ber om någonting, att säga "varsågod" istället för "tack själv" är också en sådan sak och jag känner mig liksom alltid tvingad till att göra vad folk säger åt mig att göra, eller vad de förväntar sig att jag ska göra. Men än så länge har även detta gått väldigt bra. När jag satt hos hudläkaren frågade jag faktiskt flera frågor, om han var säker på det han sagt, om det kunde bero på något annat osv, någonting som jag aldrig tidigare hade kunnat göra utan jag hade bara nickat och antagit att han hade rätt (vilket även flera gånger innan slutat dåligt). Jag har även slutat på ett utav mina jobb där jag kände att jag inte trivdes, jag skulle göra så himla mycket mer saker än vad som först hade sagts och jag la ner mycket mer tid på det än vad jag fick betalt för samt vad jag själv orkade med. Jag märker redan nu hur mycket bättre jag mår utav att inte behöva tänka på det längre, vilket är skönt, men samtidigt så har jag fortfarande lite smått ångest över att jag faktiskt slutade med ett jobb när jag egentligen hade behövt de pengarna.. men det går nog över det också. Sedan kommer det nog bli så att hunden jag passar inte kommer vara här mer, vilket är väldigt tråkigt. Jag har även blivit bättre på att säga ifrån om det är någonting jag inte tycker om och helt enkelt stå på mig själv mer. För om andra kan göra det, så kan jag också.

Det känns som att detta året kommer bli ett bra år, även om det inte är till 100% bra just nu så känns det ändå väldigt lovande och jag är säker på att jag kommer må bättre i slutet utav året än i början och jag ser fram emot var 2018 kan ge mig!

Har ni några nyårslöften? Berätta gärna!

Likes

Comments