View tracker

När jag var på möte för en månad sedan angående vårdnadsöverflytt och hemtagningsutredning så ifrågasatte min man omhändertagandet av min son Emilio som togs efter 2 veckor på bb och jag blev bortförd med polis eskort. Till svar sa båda handläggarna (nya) "Ja det skulle vi oxå vilja veta. Det står inget i utredningen alls.." Vi fick till svar att det är som om någon har rivit ut 10 sidor ur en bok. Inget vet ingen kan läsa sig till det.
Jag tog upp det med min advokat och hon sa direkt precis samma sak som de nya handläggarna på soc. GÖR EN IVO ANMÄLAN DIREKT.
Är det värt det? Det ger ju inte tillbaka min son och dom snart 4 år som tagits ifrån oss.
🌼

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

För första gången på 5 år så har julen äntligen en mening. Detta är Zions första jul.. Och allt känns så jävla underbart.🎁🎄❄☃⛇⛄🕎❤

Likes

Comments

View tracker

Allt började år 2010 när jag och barnens pappa gick isär och jag valde "fel" man att leva med. Alla som stod mig nära blev plötsligt mina fiender. Dessa människor bestämde sig för att förstöra hela mitt liv genom att genom lögner försöka ta mina barn ifrån mig. Falska soc anmälningar välde in om att jag inte tog hand om mina barn.. dessa människor lyckades.. det dom här människorna sysslade med var ren mobbning och tortyr. Det gick så långt att jag var tvungen att fly från allt jag ägde och hade till en annan stad. Idag lever jag med ett ständigt hat mot dessa människor allt jag vill är att hämnas och ge dom samma lidande dom gett mig. Att inte kunna acceptera och gå vidare är en ständig smärta. Jag hade turen att träffa en underbar man som gav mig chansen att börja bygga upp muren som dessa elaka människor en gång raserade. Det är svårt att leva med hat och hämndbegär samtidigt som man försöker resa sig igen. Utan dig Michael Costas Carlsson hade jag aldrig orkat. Tyvärr kommer du aldrig kunna få mig att sluta hata men du kan ge mig mycket mycket mer. Tack för allt du ger mig och för att du aldrig gett upp hoppet om mig.
Du är mitt allt, min bästa vän, min hjälte, min största kärlek och du gav mig ett nytt liv.
Du betyder allt för mig och jag kommer alltid vara dig evigt tacksam.

Jag älskar dig❤

Likes

Comments

Titta här vad pappa beställt till Zion💝

💝Helt inne i babblarna💝
👇

🌸

Likes

Comments

🚫
För dom flesta människor som föder barn så är allt så självklart. Man får åka hem när allt är klart. Man får vakna upp bredvid sitt barn varje dag. Man får ta med sig sitt barn hem från BB. Man känner att barnet man född är ens egna barn.
Men för mig var inget självklart. Jag hade den känslan hela tiden på bb att detta bara var ett lån.. att jag snart skulle vara tvungen att lämna tillbaka honom. Att tiden med min son bara var till låns. Jag kände mig förnedrad när jag satte på honom kläder jag köpt.. det enda jag kunde tänka på va att nu står hela personalen på bb bakom hörnet och hånler åt mig och tänker: kolla nu klär hon på barnet dom kläderna hon köpt och nu tror hon att det är hennes barn haha vilken looser fattar hon inte att hon inte ska få ha honom så länge.. så patetisk hon är.. pinsamt... det var jobbigt att gå runt med honom på bb när man skulle äta tvätta etc det kändes som alla tänkte: varför går hon runt där och ler och ser stolt ut.. vem tror hon att hon är? en mamma eller vad haha... nä detta var så himla jobbigt.. sen när min man kom med bilstolen för det va dags att åka hem så skämdes jag.. Här kommer dom med en bilstol och tror dom ska få åka hem med sitt barn.. jag skämdes av att tänka att jag skulle få med honom hem.. jag kände mig så jävla naiv och blåögd... Kan ju tillägga att allt detta som jag kände att det pratades om inte stämde utan det var bara mina hjärnspöken som gick loss och kanske mitt sätt att skydda mig själv jag vet inte...
Varenda gång jag satt och pumpade så att mjölken skulle komma igång kände jag mig bara löjlig.. vafan pumpar jag för??? jag kommer ju inte ha någon användning av min mjölk ändå...

Dom 8 dagarna på bb var nog dom längsta i mitt liv.. och jag kände mig som den minsta varelsen på jorden...
🛇

Likes

Comments

Jag trodde livet var kört. Att jag aldrig  mer skulle få uppleva meningen med livet. Jag trodde inte jag kunde få fler barn. Jag har alltid haft lätt för att bli gravid men just då gick det verkligen inte. Varenda mens som kom var en besvikelse och jag kände mig så jävla värdelös gentemot min man. Vafan jag kunde inte ens ge honom ett barn 😭
Efter över 18 månaders kämpande så kände jag att nä det är inte meningen  att jag ska bli gravid. Jag ska inte vara en mamma helt enkelt. Så jag gav upp och sket i att hålla koll på mens och ägglossning och all annan skit som hörde till... PANG! SA DET MED EN GÅNG OCH MENSEN BLEV SEN.
👇

Det första testet jag gjorde är det som är till vänster. Man såg inte mycket, men jag såg... dom två andra är tagna 7-10 dagar efter det första. VI VA GRAVIDA ❤ Tjohoo jag var den lyckligaste på jorden... Tills jag börjar tänka på det som varit. Jag hade då 4 barn som va placerade enligt LVU och tänkte direkt när dom kommer ta detta barn oxå.. vad fan kan jag göra för att förhindra det? Jag valde att börja tro på mig själv som person. Jag tvingade mig själv att säga jag är en bra mamma jag klarar detta.. Frågan kom upp på bvc om jag ville att socialen skulle vara involverade. NEJ SKREK JAG RAKT UT ALDRIG! Och till svar fick jag,, men dom kan ju hjälpa dig..Hjälpa mig med vad fräste jag... dom var fan inte med och hjälpte till när barnet blev till då behöver dom inte hjälpa till nu heller. Jag förklarade klart och tydligt för min barnmorska om att jag gått igenom och att soc inte var ett alternativ över huvud taget. Jag litar inte på soc och kommer aldrig att göra..

I början av graviditeten fick jag göra ett ultraljud för att fastställa graviditet och se hur långt gången jag var. Det var först efter det ultraljudet som det gick upp för mig att jag hade ett litet barn i magen. MITT BARN ❤

Vecka 11 räknade dom ut att jag var i❤
❤Vår lilla böna❤
👇

Jag var så himla lycklig, men det jag inte visste var att denna graviditet skulle bli den största prövning i hela mitt liv. Allt jag sa och gjorde var tvunget att vara perfekt... ingen skulle få en anledning till att känna oro och koppla in socialen. Jag kunde inte göra något fel.. det fick bara inte hända.. nu jävlar skulle jag göra allt perfekt.
Vi började med att flytta till ett litet hus 👇

Jag var så himla rädd att inget skulle vara bra nog. Att allt jag gjorde var lönlöst för jag skulle ändå inte få ta hem mitt barn 😭
I vecka 21 var det dags för RUL 😍 och vi hade bestämt oss för att kolla vilket kön det var.. jag ville då ha en flicka därför att jag var rädd att en pojke skulle påminna mig för mycket om den son som socialen stal från mig på bb.. det skulle bli för jobbigt helt enkelt.. men väl inne och det var dags att titta på våran älskling så fick vi veta att det var en fullt frisk lite pojke som var beräknad att komma 23/8-16.
👇

Jag blev glatt överraskad och kände direkt att kärleken till denna lilla gosse var obeskrivlig.
Men graviditeten var inte smärtfri för det. I och med att vi började göra ordning hans rum, köpa saker och göra allt klart så kom ibland hopplösheten och rädslan tillbaka. Jag vet att jag vid något tillfälle sa att vi kan lika gärna kasta alla hans saker för jag kommer ändå förlora honom... men jag lät inte den känslan ta över utan fortsatte med alla förberedelser med allt va det innebar. Och den sista tiden av graviditeten gick jag ofta in i hans rum och satte på speldosan och bara längtade.
Jag älskade att fixa allt inför hans ankomst.
Vi gjorde en gipsavgjutning av magen💙
👇

Vi fixade allt som behövdes.
👇

🌸

Likes

Comments

Man vet att man är småbarnsförälder när man planerar att storstäda huset medans lilleman sover gott själv i sin säng, men istället är det bara detta som duger 👇💙

Man vet att man är småbarnsförälder när man vaknar halv 7 på morgonen med snuttefiltar, nappar, gosedjur, nappflaskor i hela sängen. Och själv ligger man i samma ställning hela natten för att inte råka väcka bäbis 😂

Man vet att man är småbarnsförälder när man kommer på sig själv stå och vagga kundvagnen i affären.

🌸

Likes

Comments

Tänkte berätta lite om bilden nedan 👇

Denna bild gör mig tårögd att se. Detta var den 9 augusti 2016 och mitt 5:e barn hade precis kommit till världen. Zion föddes 03.20 på tisdags morgon och detta är väl runt 10 tiden på förmiddagen och pappan hade precis åkt hem för att få sova lite och göra våra två katter lite sällskap. Så jag blev själv med min bebis som jag blev sist när mitt 4:e barn hade kommit. Då socialtjänsten utan mun vetskap stal mitt barn.
Och i denna stund som bilden togs hade jag precis fått prata med en barnläkare som hade informerat mig om att mitt barn och jag skulle hamna på varsin avdelning jag på bb och min son på neonatal avdelningen. Och detta pga att dom ville ha honom under observation ett par dagar pga att jag åt medicin.
Detta satte skräck i mig med en gång. Jag blev så himla rädd och förtvivlad och tänkte att jag tänker då aldrig lämna min sons sida.. för tänk om dom tar honom när jag ligger och sover.. Så där låg jag helt ensam och utlämnad och trodde att jag skulle förlora även denna gång. I ett och ett halvt dygn satt jag i en fåtölj med honom tätt intill  mig. Kroppen skrek efter både mat och sömn men jag vägrade lämna honom ifrån mig.. Tillslut råkade jag somna med honom på bröstet och blev då väckt  av en sköterska som sa till mig att jag borde gå upp och försöka få lite sömn. Jag öppnade ögonen fort och sa rakt ut nej va du nä jag sov inte jag är inte alls trött. Hon frågade varför jag inte ville sova, och jag svarade jo det vill jag men jag törs inte lämna honom ifrån mig.. Jag är rädd att ni ska ta honom med ifrån mig... Dom fick tjata mycket och länge till slut var jag tvungen att gå med på att försöka sova... hade då varit vaken nästan 3 dygn med förlossningen och allt. Jag hade verkligen inga krafter kvar what so ever.
Så jag åkte vemodigt upp till bb avdelningen lyckades till slut somna men vaknade igen efter 1.5 och kände mig jätte pigg och bara rusade upp ur sängen ut från avdelningen och ner till neonatalavdelningen... känslan inom mig var stressad och paniken tog lätt över.... jag ringde på ringklockan in till avdelningen.... guuud det tog hundra år för dom att komma och öppna... under tiden for det många tankar genom huvudet.. kommer dom inte för att dom tagit honom? Ser dom att det är jag som vill in och därför öppnar dom inte...gaah höll på att bli galen.. Sen kom dom efter bara ett par minuter som helt seriöst kändes som flera år. Jag gick med snabba steg tror nästan jag halvsprang i riktning mot hans rum. För en kort sekund kände jag inte igen mig vart jag var och känslan av att jag gått vilse uppstod och jag var tvungen att fråga personalen vart jag skulle. Dom visade mig vägen till honom och när jag kom in och såg att han låg kvar blev jag så lycklig och en lättnad spreds sig i hela kroppen. Han va kvar.. Mitt barn låg kvar. Sköterskan i rummet som tidigare skickat upp mig för att vila frågade mig.. har du inte kunnat sova än.. Jodå svarar jag 1.5 och nu är jag jätte pigg... Jag minns att jag gick fram till hans säng och sneglade på Sköterskan och frågade försynt.. får jag hålla honom?
Det är klart du får det är ju ditt barn. MITT BARN haha MITT BARN åh mitt alldeles egna lilla barn.. åh jag blev så lycklig över dom orden hon sa.. DITT BARN...
Jag tog upp honom och satt i flera timmar och bara njöt av mitt egna lilla barn,, tårarna rann jag var så lycklig...
🌸

🌸

Likes

Comments

Man vet att man är småbarnsförälder när man går upp i tid för att hinna till ett möte, men man hinner varken äta frukost eller sminka sig 😂😂 men vad gör det om hundra år 💙

Likes

Comments

Tack alla ni som tar er tid att läsa. Det betyder väldigt mycket för mig.

Tänkte ge er lite uppdatering.
Som ni vet så har jag 5 barn med 3 olika pappor. Dom tre äldsta som oxå är helsyskon blev placerade i november 2012 och har sedan dess bott tillsammans i en och samma familj. I början av detta året så gjorde deras pappa en hemtagningsbegäran som gick igenom och LVU hävdes och dom flyttade hem i början av augusti i år.
Och nu om två veckor så kommer dom äntligen hit hem till oss och sover över och det känns riktigt bra.
Mitt näst minsta barn är han ni har kunnat läsa om i tidigare inlägg. Han som dom stal utan min vetskap på BB.
Och honom har jag inte träffat på över två år... det finns en del nyheter kring honom som jag i nuläget inte kan gå ut med då det fortfarande finns sjuka människor som bara vill förstöra för mig. Men jag lovar att när saker och ting är mer klara så lovar jag att dela med mig.

Fortsättning följer ❤
Kram Elina 🌸

Likes

Comments