Allmänt

Fredagen den 3 mars var familjen inbjuden till min mormor och morfars firande av deras Diamantbröllop. Det bjöds på italienska delikatesser, kaffe och tårta. Det är helt fantastiskt att min mormor och morfar har varit gifta i 60 år och ett par i 66 år. Jag och min sambo har några år till godo innan vi kommer dit.

Eftersom bjudningen var senare under kvällen, så att barn och barnbarn skulle hinna sluta jobbet blev det lite tokigt med Manfreds nattning. Vi brukar normalt ge nattflaskan vid 18.30 och lägga honom vid 19.00. Den här kvällen ville vi självklart att han skulle få vara med. Runt 20.00 somnade han en kort stund i min mormors säng, men eftersom allt var nytt fungerade det inte riktigt. När vi väl var hemma vid 21.30 slocknade han av ren utmattning.

Vi har sagt att det är okej att rucka på våra läggningstider ibland. Det tråkiga är att när vi väl gör det så fungerar inga invanda rutiner på några dagar. Tack och lov så somnade vår lilla älskling som han skulle idag och jag hoppas att jag slipper gå upp mitt i natten och ge en extra flaska.

Vi har blivit vana och kanske en aning bortskämda med att vi har en son som sover så pass bra om nätterna. Sedan han var 3 månader och några dagar gammal har han sovit sig igenom hela nätterna. Självklart får jag gå upp någon gång mitt i natten och stoppa i nappen för att han gnäller efter den. Men till skillnad från flera andra nyblivna föräldrar är detta en ren lyx. Vi får se hur länge det varar, vi förväntar oss bakslag.

Det blir en tidig kväll ikväll. I morgon går jag och Manfred upp tillsammans med hans pappa för att skjutsa honom till jobbet. De senaste 1½ veckan har vi bara haft en bil, då den större familjebilen som jag normalt använder varit inne på verkstaden. Med lite tur får vi tillbaka familjebilen i morgon. Det har både varit frustrerande och lite obehagligt att bara ha en bil när vi bor som vi gör. Jag och Manfred blir låsta hemma och om något skulle hända så blir det bökigt att försöka ta sig in till stan. En nackdel med att bo ute på landet. Men hade verkstaden inte strulat så mycket så skulle situationen aldrig uppstått.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Manfred

Idag har jag haft en sådan där "perfekt" mammaledig dag. Manfred sov lite längre än vanligt i morse innan han ville ha första frukostmålet. Klockan 9.15 mötte vi upp J och hennes son i grannbyn för familjefrukost i byns församlingshem. Kyrkan ordnar familjefrukost 4 dagar i veckan i två grannbyar. Allt bröd är hembakat och det servas allt man kan tänkas vilja ha på en frukost. För mig och Manfred var detta första gången. Och det var riktigt mysigt och något vi gärna gör om snart igen. En frukost för 20 kronor är riktigt billigt med tanke på utbudet och möjligheten att träffa andra föräldralediga mammor, pappor och deras barn.

Efter frukosten åkte vi hem och spenderade resten av dagen med att gympa i babygymmet, busa, läsa sagor och bara ha det sådär myspysigt. Manfred har sedan 5 månaders vaccinationen förra torsdagen krånglat lite varje dag. Inte riktigt varit intresserad av varken ersättningen eller smakportionerna. Gnällt och skrikigt sig igenom dagarna och när hans pappa kommit hem från jobbet om kvällarna har jag kollapsat utmattad i soffan. Men inte idag. Inte ett enda pip eller gnäll. Vi har haft en kanondag och det behövdes, efter flera dagars gnäll. Min sambo brukar säga att jag har världens bästa tålamod, men den här veckan har jag verkligen fått kämpa för att inte bryta ihop vissa dagar.

Smakportionerna var i dag en succé. Vi har successivt ökat mängden lite åt gången och numera får han smaka någon frukt på förmiddagen, en halv burk smakportion på eftermiddagen och så en portion gröt när vi äter kvällsmat. Flaskan han ville ha när vi käkade mat på kvällen bytte vi ut mot gröt för en vecka sedan och nu verkar det fungera riktigt bra.

Nu är Manfred badad och redo för nattning runt 19 tiden. Jag hoppas morgondagen blir lika bra som idag.

Likes

Comments

Graviditeten

Ett år in i mitt och min sambos förhållande upptäckte jag ganska chockartat att jag var gravid. Sedan dagen vi blev tillsammans, efter några års vänskap, diskuterat att vi alltid ville ha barn tillsammans i framtiden. Men vi kunde inte ana att det skulle ske så fort. Redan några månader in i vårt förhållande fick jag efter en tids utredning reda på att många av mina besvär, smärtor i kroppen och ofrivillig viktuppgång berodde på att jag inte tål den gulkroppshormon som de flesta preventivmedel för oss tjejer innehåller. Ett gemensamt beslut ledda till att jag slutade med mitt för tillfället valda preventivmedel för att försöka återställa och få kroppen att återhämta sig. Vi fick bara vara mer försiktiga.

Dagen jag kissade på stickan och upptäckte att jag var gravid blev känslosam. Min sambo var bortrest över helgen och jag sprang runt i panik hemma. Visste inte hur jag skulle förhålla mig till situationen och hade ingen aning om hur jag skulle berätta nyheter för min sambo. Nyheten om att vi skulle bli föräldrar kom även som en chock för honom. Efter några dagar hade vi landat och vi började planera framtiden tillsammans som blivande föräldrar. Veckorna gick, inskrivning på mödravården, kontroller och ännu flera kontroller. Vi var glada och förväntansfulla och vi hade redan börjat fundera på vad bebisen skulle kunna heta. Så en dag i slutet på januari, jag hade precis klivit in i vecka 17 vaknade jag med en otrolig smärta i magen. Jag ville inte tänka på att något kunde vara fel så jag åkte och jobbade som vanligt. Mina kollegor tyckte att jag skulle åka in och kolla, i fall att det kunde vara något tokigt med bebisen.

Efter flera panikslagna samtal fick jag komma på ett ultraljud. Barnmorskan fastställde väldigt fort att bebisen inte levde. Att jag hade ett pågående missfall. Hon berättade att bebisen dött redan i vecka 9 och jag genomgick en så kallad "Missed abortion". Vår värld rasade samman och ingenting blev roligt längre.

Veckorna gick, Facebook och Instagram fylldes av andra vänners bebislycka, medans jag och min sambo fick packa in de få bebiskläder vi köpt och ställa in den perfekta barnvagnen vi hittat billigt på blocket någon vecka innan missfallet i förrådet. Det tog lång tid för mig att komma över det och jag blev nästan förkrossad när jag mötte nyblivna mammor med deras barnvagnar på stan, i affären. Det var bebisar överallt och vi fick ingen. Min mens var oregelbunden och varje månad den inte dök upp fylldes jag av hoppet om att vi kanske var gravida igen. Men stickan visade allt för ofta negativt. Framåt hösten började jag ge upp. Tanken om att det här kanske var vår enda chans och det gick inte grävde sig djupare i mig. En dag bestämde jag mig för att försöka att sluta bry mig. Händer det så händer det. Vi hade sagt det efter missfallet att vi inte ska kämpa vid varje ägglossning utan låta tiden utvisa när det var vår tur.

På året efter missfallet, efter flera veckors konstiga känningar i kroppen letade jag fram det sista graviditetstestet jag slängt in i badrumsskåpet. Jag hann knappt doppa stickan innan den visade två streck. Jag var gravid.

Jag väntade till kvällen innan jag berättade för min sambo. Lite sådär "Ja, just det du ska bli pappa" precis innan vi skulle gå och lägga oss. Förra årets smärta hade gjort oss både lite avslagna, trots att vi båda två blev överlyckliga så ville vi inte riktigt tro på det. Vi bestämde oss att berätta för våra närmsta, till dem vi skulle orka berätta för om det inte skulle gå vägen även denna gång. I vecka 9 fick vi komma på ett tidigt ultraljud. Barnmorskan konstaterade ett starkt hjärtljud och lugnade oss med att det skulle mycket till om detta skulle leda till ännu ett missfall. Vi valde att inte hoppas för mycket i alla fall. Milstolpen låg vid vecka 17 och nästa rutinultraljudet. Vi passerade vecka 17. I vecka 21 fick vi äntligen pusta ut lite, vi fick se vår lilla bebis som simmade runt där inne i magen. För överraskningens skull och för att det faktiskt inte spelade någon roll valde vi att inte ta reda på om vi skulle få en tjej eller kille.

Graviditeten kantades av vanliga biverkningar. Toaletten var min bästa vän de första 18 veckorna. Illamåendet på morgonen och innan det var dags att gå och lägga sig var värst. Spyorna hade ett uppehåll fram till vecka 22, sen var det dags igen. Tabletterna barnmorskan gav mig hjälpte inte. Det var bara att se till att antingen ha nära till en toalett eller att alltid bära med sig hundbajspåsar. Spyorna fortsatte resten av graviditeten.

Eftersom flera års trixande med olika preventivmedel hade lett till ofrivillig viktuppgång så fick jag genomgå glukosbelastningar på grund av ett snäpp högre BMI än det som klassas som normalt. Jag hade bra världen första gången men andra gången diagnostiserade de graviditetsdiabetes trots att jag precis låg på gränsen. De resterande månaderna blev en kamp över att få i sig tillräckligt och rätt typ av mat tillsammans med spyorna. Vågen fortsatte visa +1,5 kilo hela graviditeten. De tre sista veckorna innan BF ville diabetessköterskan sätta mig på insulin, vid den tidpunkten var jag så trött på att barnmorskan, sköterskan och dietisten inte kunde komma överens om hur mina mat och motionsplan skulle kombineras med det konstanta illamåendet och bristen i att få i mig mat överhuvudtaget. Tillväxtultraljuden var normala och jag orkade inte riktigt bry mig. De sista veckorna ville jag bara försöka leva lite mellan spyorna. En vecka innan BF föddes vår son Manfred efter 10 timmars förlossningsarbete. Min förlossningsberättelse berättar jag i ett annat inlägg.


Likes

Comments

Allmänt

Jag heter Alexandra och min lilla familj, bestående av mig, min sambo & Manfreds pappa och Manfred, bor på landet någon mil utanför en småstad i södra Sverige. Vi delar hushållet tillsammans med två katter, möss i väggarna och en hel del dammtussar i hörnen. I den här bloggen vill jag dela med mig av mina vardagliga funderingar som relativt nybliven mamma, tankar om framtiden och prövningarna vi ställs inför i föräldraskapet. Jag blandar texter med bilder, tankar om stora eller mindre beslut. Jag ser denna blogg som en portal där vi föräldrar och blivande föräldrar kan följa varandras upp och nedgångar och kanske ge varandra lite tips på vägen.

Likes

Comments