Ja, den där amningen. I början hade jag sådan hat-kärlek till amningen, men nu ÄLSKAR jag det! Jag tror att många, inklusive mig själv, tror att kroppen sköter det där lite av sig självt, men som jag kämpade i början.

Jag ville ju verkligen amma, och det gick bra första dagarna, men helt plötsligt kom det nästan ingen mjölk alls. Jag blev verkligen så himla ledsen, och jag kände mig otillräcklig. Men eftersom jag så gärna ville amma så kämpade jag på. Jag satt i två eller tre dagar och i princip ammade konstant, och när jag inte ammade så pumpade jag, endast för att stimulera och få igång mjölkproduktionen. Nu funkar amningen klockrent! Det känns nästan som att jag inte gjort något annat. Jag är så glad över att det funkar som det ska nu, eftersom att det var det JAG ville.

Varför jag valde rubriken som jag gjorde, det är för att även fast jag så gärna ville amma, så ska man inte slita ihjäl sig, oavsett vad andra tycker. För jag var nära på att ge upp. Barn klarar sig lika bra på ersättning. Jag skulle aldrig få för mig att klanka ner på någon som inte ammar. Det kan vara av så många anledningar, och ingen är mer rätt än någon annan. Ibland funkar det helt enkelt inte. I slutändan handlar allt om vad kroppen kan och orkar med. Ingen är bättre eller sämre vare sig man ammar eller inte.

Jag planerar att i alla fall helamma oktober ut, sen får vi se. Jag börjar nämligen min praktik i november och då kommer I få vara hemma med pappan, vilket innebär mycket flaska. Fortsätter hon att ta bröstet ändå så kommer jag nog fortsätta en stund till, men absolut max 6 månader har jag sagt. Jag älskar att amma, jag tycker att de stunderna är så mysiga! Vi får helt enkelt se hur det blir!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Känslan av att komma hem ifrån BB är så overklig. När vi åkte var vi två, när vi kom hem var vi helt plötsligt tre stycken. Det blev liksom som på riktigt då vad som precis hade hänt. Det är en svår känsla att beskriva och ta på.

Första natten hemma var ganska jobbig. Amningen hade inte riktigt kommit igång ordentligt och så tog hon bara ena bröstet, vilket gjorde fruktansvärt ont efter ett tag, att hela tiden amma på en sida. Så med en hungrig och ledsen liten tös blir man lätt stressad som nybliven förälder. Som tur var hade jag blivit tipsad om att köpa hem ersättning ifall att, och tack åh lov för det! Vi blandade ihop en liten portion och efter det blev hon nöjd och sov i 5 timmar. Stackaren var ju alldeles hungrig!

Dagarna efter hemkomsten går man verkligen omkring i sin lilla bubbla. Eller, dagarna, jag skulle snarare säga de fyra första veckorna var en enda stor bebisbubbla. Det kan ha att göra med att sambon i samma veva hade semester. Det är helt fantastiskt när man är i den där bubblan, men det är också väldigt skönt när man kommer ur den lite grann och kan börja leva lite normalt igen och få in några slags rutiner.

Likes

Comments

Nu ska jag försöka få ihop min förlossningsberättelse. Jag fick hem min journal idag som jag läst igenom, vilket var väldigt roligt att läsa och få lite tillbakablickar, samt att ha kvar till senare så att man kan läsa och jämföra efter (förhoppningsvis) nästa förlossning! Att bli gravid och att vara gravid är ingenting jag tar för givet! Snarare tvärtom. Jag var, och fortfarande är, så enormt tacksam över det lilla liv jag har framför mig nu.

Men ja. Förlossningsberättelse var det ja!

Det hela började med att jag gick över tiden (42+0), jag fick göra en överburenhetskontroll (41+3) där moderkakan kontrollerades, så att den fortfarande fyllde sin funktion. På måndagen 10/7 efter fick vi tid för igångsättning. Jag hade ju en liten förhoppning om att det skulle starta av sig själv under helgen, men lilltösen trivdes alldeles för bra inne i magen för det.

I alla fall. När måndagen kom var både jag och sambon lugna när vi vaknade, vilket snabbt ändrade sig när vi väl satte oss i bilen påväg till förlossningen. När vi kom upp fick jag först lämna urinprov, för att kolla äggvitan. Därefter kopplade de upp mig till CTG för att mäta hjärtslag och sammandragningar. Här började det bli nervöst kan jag lova! Efter CTG var det dags för läkarundersökning. Och att göra den där undersökningen när kroppen inte är helt redo för vad som skulle hända de kommande timmarna, var inte alls trevligt! Till min lycka (och lite förvåning) var jag redan öppen 1,5 cm. Det bestämdes då att jag skulle få cytostatika, i max 12 omgångar om det behövdes. När jag fick första dosen hade klockan hunnit bli 10.30. Eftersom vi visste att det här skulle ta tid, tog vi först en liten promenad och sen gick vi och köpte lunch. Väl tillbaka i salen fick jag dos nummer två. Denna fick jag 12.30, alltså två timmar mellan varje dosering. Den här gången stannade vi kvar i salen och "väntade ut tiden" inför nästa dos, som jag då fick 14.30. Efter den dosen passade vi på att gå ut en stund i solen för att få andas lite annan luft än just sjukhuslukt. Vi var dock inte ute så länge då jag började få fler och tätare sammandragningar.

Vi fick även en annan barnmorska vid den här tiden, då det var dags för skiftbyte. När klockan var 17.15 tog de hål på hinnsäcken så att vattnet gick, och strax därefter startade värkarna. I början gick det bra att andas igenom värkarna (mycket tack vare sambon, som var helt fantastisk under hela den här tiden!), men ju mer de tilltog, desto mindre kunde jag andas. Jag hann aldrig vila mellan värkarna, vilket ledde till panik från min sida, vilket i sin tur ledde till att jag till slut inte alls kunde kontrollera andningen. Jag höll alltså andan istället för att andas igenom värkarna, bra eller hur? Jag hade ju skrivit i förlossningsbrevet att jag först ville börja med en varm dusch eller ett bad som smärtlindring, sen prova akupunktur, och sist av allt epidural om det tidigare inte skulle hjälpa. MEN eftersom att värkarna blev som de blev, hoppade jag direkt till epiduralen.

Jag ringde på barnmorskan när klockan var 19.00 och bad om epidural. 19.10 sattes jag på förberedande dropp och 19.20 sattes bedövningen. Jag var alltså lyckligt lottad att jag endast behövde vänta 20 minuter på den. Och jag lär då säga att det är GUDS GÅVA till födande! Äntligen kunde jag andas och vila igen.

När klockan var 19.29 sattes det en skalp CTG-reg på tösen då det var lite svårt att följa hjärtslagen eftersom att jag var tvungen att byta ställning och position titt som tätt.

När klockan var 21.30 var det dags för nästa skiftbyte och barnmorska att entra rummet. Det var även den här barnmorskan som förlöste mig. Vi gick alltså igenom tre skift.
Vid den här tiden hade jag nog överkonsumerat epiduralen, vilket gjorde att förlossningsförloppet stannade upp en aning. När klockan var 00.02 upplevde jag mer tryck bakåt men fortfarande inga krystvärkar. 02.45 kom barnmorskan och sa  åt mig att jag inte längre fick använda edan då det gjorde att jag inte fick den där krystkänslan. Det sattes då dropp för att få igång krystvärkarna. 02.50 satte krystvärkarna igång och 03.16 kom lilltösen ut. Det absolut smärtsammaste jag någonsin varit med om, men samtidigt det absolut häftigaste! Vad kroppen klarar av, och vilken enorm smärttröskel man som tjej/kvinna har!

Jag kommer inte ihåg vad jag tänkte när de la henne på mitt bröst, jag var nog lite omtöcknad över själva händelsen (såklart). Men kärleken som jag kände är helt obeskrivlig. Hjärtat svämmade över av all kärlek, och det gör det fortfarande.

I 18 timmar höll vi på. Jag är imponerad över mig själv, och jag är även imponerad över sambon, som var helt fantastisk! Jag vet att jag sagt det tidigare, men det är så värt att nämna igen!

Den här upplevelsen alltså. Den är helt fantastisk, och jag är återigen så tacksam! Tacksam över graviditeten, tacksam över att igångsättning och förlossning tog 18 timmar "bara", tacksam över sambon och personalen. Och framförallt mest tacksam över min alldeles fina och helt perfekta dotter!

Likes

Comments

Hej allesammans! Jag har valt att starta en blogg nu när jag är en nybliven mamma. Jag startar den här bloggen för min egen skull, men skulle det hända att någon annan lyckas trilla in så är det bara roligt, men som sagt, jag gör det här för min egen skull så att jag kan gå tillbaka senare i livet och läsa.

En kort presentation av mig själv. Jag heter Moa, är 25 år och som sagt ganska så nybliven mamma till lilla I. Jag kommer endast kalla henne I här i bloggen, och det kommer heller inte förekomma några bilder av respekt för henne. Tänkte att jag skulle försöka minnas lite av det som hänt och skriva ner. Fortsättning följer ..

Likes

Comments