Att vara mamma

Nu räcker det. Eller något. Eller så är det "jag orkar inte mer" som gäller.

Jag vet inte hur jag ska hantera vissa saker.

Jag vet inte hur jag ska sluta vara ledsen och kunna njuta av att vara mamma.

Visst. Jag var förberedd på att jag skulle hamna i dessa tankar efter förlossningen.

Jag har varit duktigt och gjort upp plan med psykiatrin om hur jag kommer reagera och vara.

Jag har ju lärt känna mig själv och jag vet vad jag behöver för att få vardagen stabil.

Jag kan acceptera att jag inte fungerar som alla andra.

Jag vet hur jag ska hantera mina känslor och jag vet hur jag ska leva för att inte känna tomhet och självhat.

Jag vet hur mitt huvud fungerar men jag önskar andra kunde förstå det också.

Att ha eller inte ha borderline, det är nog skitsamma. Alla fungerar på sitt sätt.

Jag fyller inte längre kriterierna för borderline, eller emotionell instabil personlighetströrning som det så fint heter.

Men det betyder inte att jag är botad för evigt.

Med borderline och vara frisk från det betyder inte att jag inte lider utav mina känslor och kaos i huvudet.

Jag lär mig varje dag vad jag har problem med och jag har svårt att klara mig själv med dem. Jag behöver ständigt hjälp. Med att prata om hur jag upplever livet och hur mina känslor skriker.


"du har ett varmt hjärta och mycket känslor" sa en bra kontakt jag hade för 10år sen.

Det handlar inte om att vara en diagnos. En diagnos för mig är bara papper på att jag inte är som alla andra och att jag önskar folk omkring förstod.


Jag har alltid varit rädd för att misslyckas. I alla desperata försök för att vara duktig så har jag bara ställt till med kaos omkring mig.

Jag har förlorat fina relationer, förstört mig själv, inte vetat vem jag är, inte vetat hur livet ska bli. Bara känna hat och skam efter handlingar och val jag gjort. Bara skämts och dömt mig själv. Berättat varje dag hur dålig jag är. Inte genom att säga. Oj vad dålig jag är. Utan såna där tankar som sätter stopp för mig.



Med det vill jag bara säga. Att även om jag är frisk från diagnosen på papper så betyder det inte att skuld skam och dömandet tankar som är ett av vissa problem hos någon med borderline, är borta.

Min hjärna hatar fortfarande mitt hjärta.

Och jag har svårt att hitta balansen mellan svar och vitt.

Allt är kvar. Även om jag blir starkare för varje dag.

Jag har lärt mig hantera känslor, hantera relationer, använt medveten närvaro för att hitta förnuftet.


Allt det där hitta jag och jag kunde göra saker jag alltid velat men inte kunnat i livet.

Jag skaffade mig en utbildning och jag jobbade heltid på en förskola. Det trodde jag aldrig att jag skulle klara.

Men jag gjorde det.

Även om dagarna på jobbet var tuffa eftersom jag måste hantera alla ord och meningar människor på jobbet sa. Även om jag inte blev lyssnad på utan som vanligt snällt tog på mig allt jobb så klara jag av det.


Det som jag önskar är att människor om kring mig kunde förstå att även om jag är super girl wonderwoman batman och dead pool i allt så jobbar min hjärna sönder dygnet runt.

Varje sekund kämpar jag mot själv hatet för mig själv och det är inte bara "hej mig själv jag hatar dig"

Utan det är tankar som säger att jag inte får må bra, får ta för mig, får känna, får tänka.

Jag får inte vara lycklig för jag förtjänar inte det.

"man kan inte säga något åt dig för du blir bara ledsen!"

Jag hatar den meningen.

För det handlar inte om dina ord. Det handlar om att jag desperat försöker sortera alla tankar om mig själv.

I den meningen hinner jag tänka så sjukt mycket om varför jag inte förtjänar livet.

Att jag bara går runt och tror att jag klarar saker, klarar av dagens samhälle. Jag tror jag passar in och tror att jag är så stark bara för att jag står upp idag, självkskade fri med en son. Nej jag ska inte tro att jag är något.


Det var lättare innan då jag bara kunde fokusera på mig själv och hade alla verktyg jag behövde för att få vardagen att fungera.

Och nej, "sluta tänk bara" fungerar inte.

Har man brutit benet kan man inte bara sluta va trasig och gå igen på en gång.
Allt tar tid och jag klarar vissa saker lättare än andra.


Idag är jag ledsen. Riktigt ledsen.

Tro mig, det har inget med att vara mamma att göra för det är underbart!

Så klart jobbigt att ungen spyr hela tiden men han mår bra och går upp i vikt och växer som han ska. Så det gör inget att han spyr. Ja man är trött. Man får inte sova som man brukar men det finns lösningar till det med.

Vi har börjat komma in i föräldrar rollen så det är inga problem.

Jag har en sjukt fin son tillsammans med min snälla underbara pojkvän.

Det är inget snack om saken men det verkar som om jag måste vara så överdrivet tydlig med den biten.

Jag är lycklig.

Jag är bara lite missnöjd med mig själv och borderline är tillbaka eftersom kriterierna ploppar upp och jag har svårt att hitta tid till mina verktyg och att hinna med att hantera mina känslor.

Jag har under flera år så länge som jag kan minnas haft panik över min kropp.

Någon psykolog har sagt ätstörning och en annan säger självskadebeteende.

Det som fick mig att hantera detta var att börja gymma och rida regelbundet och äta mat!

Jag åt, jag träna ,jag red, jag plugga och jag sov underbart!

Allt detta fick mig att må så bra psykiskt och fysiskt!

Jag blev stark i själen och började sätta upp mål!

jag plugga, skaffa jobb, älskade livet och tittade inte längre ned i backen.

Jag minns att världen börja vara fin bara man höjde huvudet och sträckte på mig.

För jag orkade hålla kroppen så.

Rak i ryggen gick jag fram.

Jag klarade av att människor är olika och att jag är olika.

Jag hade fortfarande problem med tankar och känslor men jag kunde hantera dem och älska livet.

Jag kunde inspirera andra och jag kunde le även om livet var stökigt i bland.


Jag hade det bra. Men jag saknade något.

Jag saknade någon.

Och det var Fredrik och Noel.


Men vad hände då?

Varför sitter jag här och desperat försöker visa vilken duktigt tjej jag är.

Varför blir jag arg på mig själv för att jag inte kan inspirera folk som läser min blogg? Varför skäms jag över att jag berättar hur jag mår och känner mig gnällig?

Jag är ju mamma! Jag måste ju vara glad nu!


Det är jag. Över min familj och min son.



Men det handlar inte om det.

Jag gjorde ett val och var kanske inte beredd på att det skulle vara svårt att lämna sin stad, sina vänner, hästarna och riddarträningarna. Jag trodde inte det skulle bli svårt alls.

Men jag ångrar inte att jag flytta till Skåne heller.

Jag vet att det tar tid att lära känna folk och lära känna Skåne.

Det är på gång!

Men det jag inte visste var att allt det där jag byggde upp i Dalarna var mina verktyg till att fungera i vardagen.

Så nu ska jag vara mamma och inte ha verktygen

Jag saknar det där jävla anamma.

Nu kör vi.

Jag kan just nu inte klara av att sparka igång mig själv.

Att få bo med Fredrik och få känna sig älskad även om man gått upp 50kg är verkligen en trygghet som jag saknat tidigare..

Att vara knepig men att det är ok så länge ingen blir ledsen.

Jag tror att all stress och press.

Allt slit och jobb jag gjort för att bli den jag blev var så pass mycket stress.

Att när jag äntligen kom till ro.

Så släppte jag allt och bara var.

Sen blev jag gravid mitt i allt också. Och dom jävla hormonerna behöver vi inte ta upp i detta inlägg.

Nej idag vill jag prata om att jag är fet.

För fet för första gången.



Något jag märkt är. Att jag uppfattar människor på ett dömande sätt. Ett som jag kallar det, borderline sätt.

Min verklighet stämmer inte.

Och det handlar inte om förlossningen!

För där blev jag knäpp utan, lustgas och EDA..

Jag märker det mycket eftersom Fredrik hör det på ett annat sätt.

Nej, han säger inte åt mig hur jag ska tänka. Jag litar på honom.

Det kan vara saker som t ex när vi fått en tid och jag är stensäker på att det är till sjukgymnast.

Men Fredrik berättar att dom sagt att vi ska träffa barnmorska ifall vi ska träffa sjukgymnast.

Detta stressar mig så otroligt mycket och jag känner hur min självrespekt och hur jag ser mig själv minskas.

"jag kan inte ens lyssna på andra"

"jag kan inte ens förstå vad människor menar"


Jag kan ta folks meningar så negativt att det kränker mig in i själen.

Kan förstå till viss gräns att jag fattar varför jag får höra "man kan inte säga ett skit till dig utan att du blir ledsen" eller "bli inte ledsen nu, men.."

När jag mådde som bäst kunde jag ta att jag fatta fel och kunde fråga och be om hjälp tills jag förstår.

Men just nu känns det som om jag inte kan klara det.

Så ska man inte tänka. Man ska tänka. JAG KAN!

Men jag gör inte det just nu.


Jag kanske är onödigt känslig bara för att jag nyss fött barn.

Att vara gravid och att kroppen lever sitt egna liv och sen förnedras naken bland människor man inte känner på förlossningen har verkligen tagit på mitt huvud.

Sen är man mamma och fattar ingenting men lär sig med dagarna.

Sen tar vi bort sömnen och ger den snuttar här och där på dygnet.

Sen glömmer vi bort att äta också för man tänker bara på när bebis ska ha mat.

Så jag förstår varför jag inte klarar av att hantera mina tankar som jag brukar.


Men idag var det nog.

Jag orkar inte försöka vara stark.

Jag orkar inte försöka vara duktig.

Jag orkar inte vara den bästa mamman, den bästa flickvännen.

Den dör bästa.

Jag orkar inte acceptera att jag är tjock.

Jag orkar inte acceptera att jag måste börja om från början med att hitta saker som är jag.

Jag orkar inte höra att jag inte får ha ett liv bara för att jag skapat ett nytt.


Jag gick inte upp 40kg under min graviditet. Jag gick upp 50kg.

Jag förstår att ingen sa mina kg eftersom jag berättat att jag kommer hata mig själv om jag ser siffror.

Men kunde jag inte fått höra att det inte är bra?

Jag vet inte om det är fett eller vätskan.

Vad är vad? Vad är det med min kropp?

Jag blev socker beroende under graviditeten. Jag slutade röka och visste inte hur jag skulle göra.

Jag kunde inte samla energin på hästryggen, jag kunde inte gå ut och röka, inte dricka vin och inte träna heller.

Jag mådde illa, var trött, fick järnbrist, blev deprimerad, svullna upp, blev tjock, håret trassla sig och jag kom inte i några kläder.

Jag hade inget av dom gamla verktygen och jag var verkligen för trött för att skaffa nya.

Jag fick massa bra stöd av barnmorskan och psykologer och jag kämpade varje dag med att hålla ut och få min son.

Våran fina Noel.

Jag hatade min kropp och det sved i ögonen när jag såg hur fina alla andra instagram mammor var.

Jag längtade efter min bebis och jag längtade tills jag kunde börja träna igen.


Jag fick så fruktansvärt ont i mina ljumskar och ben.

Jag orkade inget.

Jag som alltid orkat även om jag aldrig orkade.

Allt skulle gå bra så fort han kom ut.

Mina fötter gjorde ont, jag hatade spegelbilden, fick panik varje dag för att jag inte klarade av att leva som innan.

Jag hade ingen motivation och blev sängliggandes med smärta i benen, svullna fötter, höfter som smällde och gjorde ont, ångest för att min fina pojkvän var tvungen att krama mig, trösta mig, klia på min rygg tills jag somna för det var det jag kunde slappna av till.

Jag grät tills jag insåg att jag inte kan gråta. För gråter jag så svullnar min nästa upp och jag får gravidsnuva.

Ögon, nästa kliar och rinner. I timmar och du kan inte göra ett skit.

Skulle jag gråta eller om det brast. Så fick jag gå och göra det i duschen. Både för att spola vatten i det där jävla ansiktet som inte kunde andas och för att inte låta Fredrik få ta mer hand om mig. Även om jag aldrig kunde dölja att jag var ledsen.

Jag hatade mitt liv och ville dö. Det va det jag sa. Så fruktansvärt elakt.

Sen sparka Noel i magen och Fredrik sjöng en låt.

Då lova jag dem att hålla ut.


Sista veckorna var hemska. Jag var så svullen överallt.

Jag vakna mitt i natten av att halsen svullnat så jag inte kunde andas.


En vecka innan Noel föddes var jag på den där vanliga barnmorskeundersökningen. Min barnmorska undrade hur jag mådde och jag hade äggvita i urinet, högt blodtryck och sjukt svullen.

Detta var ett av tecknet på havandeskaps förgiftning.

Men blodtrycket var på gränsen så jag fick en ny tidigare tid och jag lovade att ringa förlossningen om det blev värre.

Det blev det.

Jag åkte dit dagen efter. Var så trött på allt och fick panikångest av en plastbit i min arm. Den där grejen dom stoppar i armvecket eller i handen som gör att det blir lättare att typ sätta dropp om det skulle vara något akut.

Det fatta inte jag utan fick seriöst panik av att det var ett plaströr i min kropp!

Dom vägra ta ut den. Det fattar jag med. Men jag var så rädd.

Rädd för att vara svullen och inte kunna andas, rädd för att jag inte visste vad havandeskaps förgiftning var, rädd för att jag inte längre skulle orka vara gravid, föda barn eller ta hand om honom efteråt.

Jag var tung, svullen, ben som kändes som blåmärken man tröck på.

Jag kände mig ful, värdelös och ledsen.

Men jag längtade så efter fina Noel.

Min lille prins bus och Reka.

Men huvudet sa åt mig varje dag att jag var så oansvarig som ville ha bebis.

Jag förtjänar inte att få det finaste på jorden.

Ett barn.

Det är därför jag blir ful. Ful och fet.
För att jag inte förtjänar ett barn.


Detta är tankar som går i huvudet helatiden. Med medveten närvaro så kan jag stänga av dem när jag märker att dom är där.

Men ibland tar dom över och då blir jag bara bitter och less på allt.

När jag skriver detta får jag känslan av att jag som har borderline och alla dessa problem med att hata mig själv inte heller förtjänar att få ha familj och barn.

Jag borde sitta ensam i en lägenhet och inte finnas.

I en svart lite bubbla.

Bara vänta på att ruttna bort.

Men jag vet även hur det känns att må bra. Så jag vet att det bara är tankar.

Men tankarna lixom tar över när jag inte kan hantera dem och det blir lite som min verklighet även om jag vet att det inte är det.


Det är därför jag inte vet hur jag ska hantera denna dag.

När jag var gravid så märkte jag att jag ökade i vikt väldigt snabbt.

Bara efter ett par veckor så vägde jag 79kg. Jag brukar väga 55kg när jag mådde dåligt och var för smal. Annars mellan 60-70kg då tränad. Jag vägde 70kg när jag åt och gymma men jag har aldrig varit så platt om magen som då.

Men jag vägde 60 - 65kg innan jag blev gravid.

När jag såg 79kg sa jag alltid att dom fick kolla min vikt och skriva ner den men jag ville inte se eftersom jag skulle flippa totalt.

Kanske var det dåligt. För jag bröt ihop dagen efter den där fredagen då vi var in på förlossningen eftersom läkaren ringde på morgonen och sa att jag vägde 103kg på fredagen men 100kg på torsdagen. 3kg på ett dygn var inte så bra. Jag har aldrig hatat mig själv så mycket som då.

Jag bröt ihop och bara grät. grät och hata mig själv.

Jag har ALDRIG vägt så mycket.

Varför kunde inte jag vara instagram snygg? Eller varför kunde inte jag bara ha en kula med bebis på magen som i alla filmer? Varför hade jag ont och mina fötter svullna så det strama i benen?

VARFÖR?!


Så jag fick åka in igen och sen fick jag bli igångsatt. Jag orkade inte mer.

Jag hade då gått ner 3kg igen men jag hade så mycket hat och ångest så de satte igång mig helt enkelt efter att jag bett dem om det.

Läkaren visste inte att jag inte kunde hantera min vikt. Därför sa hon siffrorna.

Jag vet att siffror inte spelar roll när man väl tränar. Men jag vill inte väga 103kg.

Det har tagit två månader varje dag att samtidigt som jag ska klara av att vara mamma så ska jag acceptera min stora vikt och hitta peppet till att börja träna ordentligt.

Det gick bra till en början men sen har lille Noel haft magknip och nästan kolik som vi gjort och gör allt för att det ska bli bra.

Men idag orkade jag inte mer. Jag orkar inte vara stark eller vara duktig eller snäll.

Jag orkar inte förstå.

Jag orkar inte missförstå.

Jag orkar inte höra saker som jag tar åt mig till att "detta är mitt straff för att jag ville ha ett barn"


"Det är du för kraftigt för"

Idag var jag på MVC i Hässleholm kl 10 för efterkoll.

Efterkoll trodde jag var undersökningar om fittis läkt ihop och att dom känner på magen att allt är bra?

Att man då får tillåtelse att träna och någon säger att jag får pressa min kropp i träningen och få börja rida igen. Annars kan man få framfall och det är inte bra har jag hört.

Min barnmorska som jag tyckte så mycket om har slutat. Hon ska börja på förlossningen och där är fan rätt plats för henne, för hon är sjukt bra!


Så jag får träffa en dam som inte träffat mig innan och inte har en aning om min skalle och hur den fungerar.

Jag, Noel och Fredrik har dom senaste dagarna och veckorna börja äta på tider och matkassens tallriksmodell. Vi har även gått ut och gått även om det är tungt och jag går och hatar mig själv i huvudet. (bara massa hat.) samtidigt som jag är frustrerad över att jag inte känner min kropp längre. Den går inte framåt fort. Det för ont i mina ben och hur mycket jag än tar i så kommer jag inte fortare framåt.

Jag har även hört med hästfolk i Skåne om att få hjälpa till med sina hästar.

Jag har fått massa erbjudanden men fastnat hos en häst som jag ska lära känna smått med att borsta och gå med tills jag är redo för att rida igen.

Jag hatar min kropp men jag kämpar för att älska den och acceptera den.

Min mamma kropp som gett oss våran fina Noel.

Men det är också min kropp och jag vill trivas i den.

Jag vill gå en promenad i skogen med min familj och orka utan att få ont eller bli trött.

Jag vill känna mig fin!

Jag vill ha mina fina kläääder!

Jag vet att jag kan gå ner dom där kg och få en glad och hälsosam kropp som orkar med familj, vara mamma och orka ha ett liv med hästar och träning. Att orka! Hitta balans.

Men efter idag med denna dam. Som jag inte har hjärta att kalla kärring även om jag önskar det.

Efter en jävla mening så brast fan allt.


Först ska jag vägas! Ser verkligen fram emot att se min nya vikt efter 8veckor!

Jag har ju smalat av på vissa stället som jag själv kan se det. Jag kan sova och andas och jag kan gå fortare och ta mig upp lättare om jag krälat på golvet.

Jag kan t om tömma kattlådorna och pyssla i hyset utan att någon sågar knivar i mina ben eller i ryggen.

Jag är redo! Släng fram kg!

Jag kan ta dem!!!!!

98kg.

98 jävla fucking kilon!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Har jag bara gått ner 5kg sen den där fredagen??

Har jag bara gått ner 2 jävla kg sen förlossningen?

Vägde Noel bara 2kg??!?!??!?!?!?kl<dfkaojkafjkohJFICOYHUHN VA FAAAAAAAAN!


Jävla siffror.

Jävla #enradlångjävlasvordommar siffror.

Aja. Oki. jag är nere på tvåsiffrigt iallafall.

Yolo. Jag ska inte dras ner av detta.

Jag får ju reda på hur jag kan träna nu och även om jag är för tung för den nya hästen så har jag inget emot att träna hästen från marken och hitta glädjen med hästarna. kan rida sen när jag är lätt igen.

Inga problem.
Jag kan hantera siffran 98.

Jag kan.

Damen börjar ställa frågor om förlossningen och graviditeten.

Jag berättar att jag var stressad innan graviditeten pga jobb. Deprimerad under graviditeten och kämpar idag även om jag mår dåligt psykiskt.

Noel sitter i min famn. Fredrik bredvid mig.

Vi ska tala om preventivmedel. Tydligen måste man lära sig det efter att man fött barn.

För att jag inte förtjänar en till?

För så säger mitt huvud.

Men nej. Jag vet att det är sånt man gör bara. Ifall man inte vet vad som finns.

Jag berättar att min bästis syster fick en stroke pga p-piller när hon var 16 år och att mini piller och allt annat ger mig bara mer mens så nej tack. Kom med något nytt som inte ger mig stroke, humörsvängingar eller mens.

Då säger hon någonstans där vi ska ha en sån där vuxen konversation att : "Nej, du är för kraftig för att få P-piller så det ger vi inte dig"

.............. .. .. ...... ?.... #lessen

"man ska ligga på sitt bmi för det"


Jag kan inte ta det.

Men biter ihop. Tittar på Noel och är glad att han finns.

Sen minns jag inte vad hon sagt. Svårt att minnas när huvudet skriker att jag väger 98kg och är för fet för p piller som jag inte vill ha!

Hon nämner något om undersökning av fittis om jag vill det.

Jag har mått oförskämt bra där nere efter 42 timmars förlossning men jag fick sy två stygn. Men jag behövde inte ha henne där nere om jag inte kände att det skavde eller var något.

Jag har inget problem så vi skiter i det.

När jag efter det tar upp om mina magmuskler och det som jag förväntar mig. Att hon ska klämma och känna om allt är bra och om jag är redo att kunna pressa lite med vikter, ridning och ja allt.

Så säger hon att dom gör inte sånt.

Dom kollar inte mig någonstans för jag sa att fitts känns ok och tydligen får man träna fullt ut 8veckor efter en förlossning utan att magmusklerna har mellan rum eller inte för dom tänjs bara ut, inte flyttar sig


". Så är det och så ska man veta" är det jag hör men det är inte det hon säger. För jag är trött i huvudet av allt nytt jag ska veta om min kropp.

Allt om framfall och magmuskler som inte flyttat tillbaka stämmer inte.

Så jag känner mig mer lat som en tjockis när jag kunnat träna dag 1.

Inte vecka 8.

Ja, min vikt har tagit över mitt huvud.

Och jag är så ledsen att jag är för "Kraftigt" Kraftigt för mig är när mamma säger att någon är mullig men man säger det på ett snällt sätt. Så för mig är orden översatt till. DU är för fet.

Kan inte hon rå för att jag känner.

Kan ingen rå för att jag känner.

"man kan inte säga något till dig för du blir bara ledsen"

"bli inte ledsen nu Mima, men......"


Jag biter ihop. Tackor för siffror och själv hat utan undersökningar i underlivet och magen.

Jag är tydligen super fet eftersom min livmoder är på plats och jag inte har något att skylla på.

Jag är fet.


När vi går ut tar jag trapporna istället för hissen.

Mina knän och fötter värker. "Men så är det för alla tjockisar" ekar det i mitt huvud.

Fan tänkte jag. Jag som precis kunde acceptera mina 98kg och att veta att jag ska ner 30kg.

Jag som precis kunde säga "att jag ser ut så här nu för jag har bakat en snygg bebis och det tar 9månader innan allt är normalt med kroppen osv"

Jag som kunde se mig själv även om jag är sju tusen storlekar större och kommer inte ens i mina förstora byxor utan lullar runt i mamma byxorna.

Jag som är glad att mammabyxorna är lite förstora och att jag känner mina revben där under och ser gamla jag bakom gravidhullet.

Jag är så ledsen men vill inte gråta. Jag har fått en son! Han ÄR värd allt fett i världen och jag kan träna min kropp långsamt tillbaka till den där starka kroppen igen och nästa unge antagligen är på väg om jag nu får det. Får skaffa en lillebror åt Noel så dom kan dela på lördagsgodis och tv spel.

Noel är värd allt fett!

Fredrik, jag har bara gått ner två kg på 8 veckor.

Fredrik svarar:

Du vägde inte 103 kg som du hörde. Du vägde 113kg men jag märkte hur förstörd du blev av 103kg så jag sa inget.

Du har inte gått ner 2-5kg du har gått ner 15kg.


113 kilo fetto.


Vi åker hem till Fredriks föräldrar och pratar lite. Inte för att inte Fredrik kan trösta. Mer för att han får ta så mycket.

Jag behövde kvinnor.

Pratade en stund och det kändes bättre.

Åker hem och ska äta.

Matar Noel och känner att jag inte vill äta.

Men jag hann inte äta frukost och jag vet att jag kommer bli ledsen och sårbar om jag inte äter.

Jag vill inte äta.

Men säger att jag ska och sen bestämmer vi för att gå ner till BVC på nästa dejt där Noel ska vägas.


Vi har gått många promenader. Mer än vad jag gjort under 9månader.

Det har varit skönt och jag har orkat nätterna bättre efter det.
Men det var verkligen inte trevligt att gå idag.

I varje fönster och spegel såg jag mig själv.

Fet.

Fetare än igår.

113kg. 98kg. 103kg.

Jag är inte van med detta utseende.

Denna smärta i stegen.

Jag har aldrig varig för kraftig.

Aldrig varit för tung.



I varje steg jag tog ner till BVC skrek min hjärna. FET FET FET FET!

Noel har vuxit. Han är 60cm lång och väger ca 5.600g

Han ökar i vikt och ligger fin fint på kurvan.

är det inte konstigt?

Att man redan diskuterar vikt och längd redan efter ett par veckor xD


Ska gå hem, fet fet fet.

Ser mig själv i skyltfönster.

Ser mig själv..

jag är ju jätte stor!!


Går hem.

Fet fet fet.


Fredrik lagar god mat och jag äter. För jag behöver äta.

Jag behöver äta för att hantera dessa jävla känslor och tankar.

Äter och känner mig ledsen.

Ledsen över att en sån mening tog så jävla hårt på mig.

Så jävla hårt att jag misstolkar allt folk säger.

Mitt huvud diskuterar okontrollerat i mitt huvud och jag gör allt för att hålla en balans.

Jag är stolt över mig själv att jag inte missköter min uppgift som mamma.

Jag och Fredrik är ett bra team och när jag kan koppla känslorna bättre så kommer vi vara ett ännu bättre team.


Jag vill inte vara en mamma med ätstörningar eller hjärnspöken som tar alla ord i värden till hot för mig eller att alla vill mig illa. Jag vill inte mobba mina egna känslor.

Jag vill inte hata mig själv.

Jag vill hitta en balans.

Jag vill att det ska vara ok för mig att träna och äta för att få min starka kropp med tiger ränder och lös hud på magen.

Jag vill att det sa vara ok att jag är stor nu i början men att jag kommer nå mina mål på -30kg

Jag vill bara ha ro.


Va inte oroliga. Jag ska till DBT Pia nästa vecka och vi har en plan för detta.

Jag kommer få hjälp med detta.


Jag skriver mest för att rädda mig själv.

Att komma tillbaka till "jag kan acceptera att min kropp är lite tung och otränad men det blir roligare att se slut resultat"

Nu ska jag bara lägga till " fan va glad jag är att jag är för fet för p-piller, då slipper jag risken för stroke.


Nedanför är bilder på min gamla kropp 1-3 år innan jag blev gravid.

Längst ner finns bilden på mig från typ förrgår. (har ingen koll på dagarna längre)

Säg inte att jag är fin som jag är. För det kommer inte gå.

Jag letar desperat efter ett pepp för att träna mig själv och få ett hälsosamt liv.

Jag jobbar varje sekund på att älska mig själv för den jag är och hur jag än ser ut just nu.

Jag vet vem jag är.

Jag har väl inget tålamod då.

Men det är för att jag är van att göra något åt mina problem på tre sekunder.

Kämpa kämpa- Vara stark vara stark.

Man ska inte ge upp och man ska inte gömma sig under täcket.


Man ska inte ge upp. Det håller jag än i dag fast vid.

Jag ska bara säga till mig själv.

Att jag duger som jag är.

Vill jag gå ner 30kg på obestämd tid så är det ok.


Jag vill bara förklara. Varför jag inte är glad. Jag vill förklara varför jag helatiden "bara blir ledsen"

Jag vill att man ska förstå att Noel är det svåraste och finaste jag gjort i hela mitt liv och jag hade inte klarat det utan just Fredrik.

Folk förstår människor med ADHD, brutna ben, psykiska ohälsa och förkylning,

Så snälla förstå mitt bordeline huvud med.

Det är rörigt i min skalle nu och jag är känslig.

Men jag ger inte upp och jag ska tillbaka.

Till att vara stark både psykiskt och fysiskt.

Jag har drömmar, mål och framtid.

Jag har en son och en pojkvän som jag älskar så otroligt mycket och som jag vill se världen med.

Jag ska bara ta tag i dom där hjärnspökena som säger åt mig att jag är fet.

Slänga dem åt helvetet och hitta Emilia igen.

Och kan man så vill man.

Malin björk kan då kan jag med.

Hejja mammor som visar att man kan!

här är jag

"för kraftig för p piller"

7veckor efter förlossningen

Här är min son.

Han som är värd all fett i världen.

Han är meningen med hela mitt liv och jag ska lära han hur man är en gentleman och att alla är lika mycket värda.

Sen ska jag lära han hur man skjuter pil och galopperar.

Sen ska jag stötta honom i den resa han vill göra med sitt liv.

Jag ska stötta honom i att vara Noel.

Den han vill vara.

Jag längtar tills vi kan se första säsongen av Pokémon <3


Du är värd varje kg på min kropp <3


//Emilia, den där för kraftiga för p - piller

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Att vara mamma

Hej!

Idag har jag försökt skriva sen i morse. Men det tyckte inte Noel.
För Noel va ledsen.

Som vanligt med massa knip.

Min lilla spy och prutt bebis. Det svider i hjärtat att inte kunna få det onda att försvinna...


Vi har turats om. Sjungit pussat kramat och tröstat.

Sen somnar han en sväng och den på igen.

#otröstligbebis


Men det finns tydligen inget att göra åt.

Magdropapr och minifom hjälper och allt är så normalt när man frågar BVC..

Vill bara att dom ska säga: Köp detta så blir han bra.

Men det finns inte.

Och han kräks. Kräks och kräks.

Vi byter kläder både jag och Noel eftersom han gillar att kräkas på sin mamma.. xD

Tillslut får han va naken. Lättare att bara torka av då...

typ.

Stackarn.

Men allt är normalt.

Han blir två månader på torsdag och det sägs att han antingen kommer må bättre efter den 3dje månade eller när han börjar käka mat... Yay...


Så länge letar jag inspiration på livet.

Hitta saker som jag gillar!

Dessa är så coola!

Så fort vi börjar jobba igen så ska vi köpa lite mer saker att pynta huset med. Är rätt tom just nu.

Vi behöver ju detta citat från Håkan Hellström.

Och ja, Fredrik har hjärntvättat mig så att jag lyssnar glatt på Håkan....

En bild på samma hus som vårat.

Vi har bara inte loftet eller tak hela vägen till ytter dörren.

Och vårat kök är inbyggt och instängt.

Men vi vill också bygga loft!

Kommer bli skit snyggt!

Följer inspirationforpojkar på instagram och så kommer denna upp! Så fin!

Älskar rävar!

Så här skulle lätt Noels rum sett ut!

Tycker att det är skit snyggt men samtidigt inte.

Jag vill ha det mer personligt. Mer färger, riddare, pokemon och spöket laban.

Få se hur Bebisrummet kommer se ut sen. Men jag gillar väggdecoren!

Asså! Noel är så lik Fredrik!

Den översta är på Fredrik och den under är Noel :D

Jag som tyckte Noel va lik mig xD men ja, få se sen när han blir större <3

Sen kroppen idag med. Jag önskar jag kom igång och träna igen. Men samtidigt vet jag inte vad en normal kropp är. Jag kan acceptera att jag inte kommer va lika spinkig som förut men jag vill iallafall komma i mina kläder.

Eller ja vissa.

Jag kan inte fatta att jag kunde ha vissa brallor som jag tagit upp.

Men sen är det så. Att ibland pendlar man i vikt. Speciellt när man pluggar heltid bostadslös med en massa underbara krångliga skolor som ser till att csn inte ger mig pengar. Då kunde man inte äta mat.

Så var det då.

Dit vill jag inte igen för då är man hungrig och lessen.

Men jag vill ha en stark kropp som äter mat. Det gillar jag.

men man måste ju börja.. Ni vet mitt tålamod?

Men ja, någonstans läste jag att man ska vänta med träning tills efter efterkollen hos barnmorskan men ser många på instagram som tränar på en gång typ.
Sen är det svårt att veta hur man ska träna för att kroppen ska bli sig så där ok normal.

Men jag lär mig.

Läser böcker och kommer snacka med barnmorskan på torsdag.


Sen behöver jag ett stall och hästar. Jag är verkligen inte mig själv utan hästar.

Ska få träffa ett par skit snygga hästar i morgon så får vi se om det passar åt alla håll mellan människor och djur.

Håller tummarna för det.

Men ja, börja någonstans.

Jag har ju trots allt gått upp 40kg på 9 månader så det tar väl längre tid för mig att gå ner dem.

Önskar att jag var så där instagram snygg och få platt mage på en gång.

Med bara en liten boll till bebismage.

Men ja. Jag tycker idag att jag hade en super fin bebismagekropp men inte alls när jag hade den.

Men ja, något jag saknar med att vara gravid. är att jag inte behövde tänka på att sträcka på mig eller dra in magen eller spänna musklerna för att va snygg xD

Bara gå där med en kula och skratta när jag fastnar mellan stolar ute på restauranger.

men ja, min kropp kan göra snygga bebisar med magont.

Men den är inte som förut och jag trivs ej i denna.

Ovant men även så cool som kan baka bebisar i den.

Men ja, detta är sjukt jobbigt för mig men jag börjar sakta nu och så hoppas jag peppet och det roliga med träningen kommer igång och ger mig en stark kropp med en så platt mage som möjligt. ;)

För det får jag vilja ha!

Sen kommer den kanske inte se ut som den gjorde innan men det gör inget. så länge jag trivs i kroppen jag vill ha så är jag glad :D

TIll vänster. En vecka innan bebis kom ut.

till höger innan jag blev gravid

Men ja, jag vet att man inte ska blicka bakåt. men jag saknar att veta vem jag är.

Men det kommer.
GAH!

jävla tålamod!

Men det finns inte så mycket energi kvar efter att ta hand om bebis så jag blir lätt att hamna i såna där jobbiga tankar som att allt var lättare förr även om jag är lyckligare idag än då.


Sakar att kläderna passar xD

Men det hade varit så jävla roligt att få träna kroppen nu och se om jag klarar det alla säger är omöjligt.

Att få en liten kropp tillbaka.

Men jag kommer komma igång.

Men med små små steg.

Promenader nu och små mamma muskler träning och dom där tjatiga knipövningarna.

Sen hoppas jag att jag får börja rida igen. Sakta komma igång långsamt.

Få tillbaka muskler och konditionen.

Sen börja på gym igen och simma.

Sen kommer jag vara mamma samtidigt också så klart :D

Jag saknar verkligen min gamla kropp.

jag är gnällig, lessen, frustrerad samtidigt så glad av att Noel växte där,

Är rädd för att andra ska tycka att jag hetsar om kroppen.
Är arg för att ja inte får hetsa om kroppen.

Rädd för att vara för tung för hästarna jag kommer lära känna.

Rädd för att misslyckas.

Men längtar tills jag börjar kunna gå stadigt fram till mina mål.

Super duper mamman!

Men ja, hoppas ni förstår hur jag menar.

Så klart att Noel är värd all fett i världen.

Men det är svårt när man lärt känna sig själv och vet vem man är när man är 26år och sen försvinner allt omkring mig och man ska vara mamma, stark och se till att familjen mår bra på det.

Inte konstigt att jag blir förvirrad och fastnar i något jag kan se.

Min mjuka sladdriga nya mamma kropp som jag känner mig tvingad att älska av alla sociala medier och mammor omkring mig.

Men jag vet också att jag får känna, tycka och göra vad jag vill så länge ingen blir ledsen. För det är taskigt.


Men ja, Noel du är värd allt <3

Sakta små steg.

Varit ute och gått idag med och jävlar va det känns i benen. Men märker att det går bättre och bättre!

Mår dessutom mycket bättre av att röra på mig även om jag är frustrerad över att inte vara lika stark som förut. Men det tar ju tid att börja och komma igång.

Man ska ju inte ge upp som jag tjatat om i flera år.

Jag kan ju inte sluta ge upp bara för att jag fått min önskan uppfyllt.

En egen familj.

villa volvo och vovve.

Tyvärr fick jag audi och ingen vovve men en massa katter.

Men det går bra det med.


Sov tajm!

I morgon ska vi titta på fina hästar!

//Emilia

Likes

Comments

Att vara mamma

Hejsan!

Livet som mamma fortsätter och det är inte lätt att hinna med dagarnas timmar.

Man passar ju på att sova när bebis sover och det vet man aldrig när det händer.

Håret är gult och jag känner mig fortfarande som en flodhäst.

Men kommer ett inlägg om det senare.


Försöker lära mig att tycka om min nya mammakropp... Går så länge jag inte ser den i spegeln eller på bild..

Så det går långsamt.

Jag tycker inte alls jag har gått ner. Bara en sak som minskar och det är mellan tuttarna och naveln.

Jag som var så pepp på att komma i mina kläder.

Byxorna kommer inte ens upp till låren och tröjorna åker över magen iallafall.
Samtidigt som mina mamma kläder är förstora.

Gud vad jag önskar att jag kom i mina träningskläder så jag kan bli pepp på att träna igen.

Just nu känner jag mig bara som någon som inte kan sluta äta choklad (låter som mig)

Med Fredriks träningskläder och mina ovant tjocka lår så gav vi oss ut på en promenad på en timme som gav mig skavsår från helvetet.

På slutet får jag ont i mina fötter och jag gnäller som fan.

Gnäller inte för att jag är lat.

Gnäller för att jag är ledsen. Ledsen över att jag måste vara glad över min mamma kropp fast jag hatar den.

Ledsen över att jag får ont och inte orkar gå lika snabbt som innan jag var gravid.

Ledsen över att jag inte har min gamla hästtjejskropp. Den där starka kroppen som orka springa överallt.

Den där gulliga rumpan och mina fördetta fina ballerinatuttar.

GAH!

Va jag saknar att orka saker.

Att ha mina fina kläder och orka vara mamma!


Noel är värd all fett i världen men jag önskar att jag inte mådde så jävla dåligt under graviditeten så att jag kunde hålla mig i gravidform.

Detta är svårt även om jag ser att jag kommer fixa att få en ny stark mamma kropp.

Men det är så vårt att komma igång.

Jag är så otaggad.

Jag låter dagarna gå - mata bebis - rapa bebis- bebis spyr- bebis somnar- bebis vaknar- mata bebis och så om igen och igen var 3dje timme.


Jag är så opepp även om jag har målet! Målet att först och främst komma i mina träningskläder.

Sen komma i en fin klänning till jul.

Sen bli så pass bra i dom inre magmuskler tjosan så jag kan träna och rida igen.

Men jag har inte alls motivation.


tack vare matkassen så har vi börjat äta vanlig mat istället för pizza. Det är ju framsteg!

Fått mer energi av det faktiskt!

Sen börjar ju lillkillen sova ensam nu i sin egna säng och sover längre nu!

Även om han har magknip vissa nätter....

Men sover bättre när man inte är rädd för att mosa bebis!

Även om jag måste lyssna på hans andetag i en timme och se till att han inte kräks efter maten.. GAH!




Det är redan augusti och jag har inte ens hunnit med sommaren. Allt är bara så kallt..

Hoppas att nästa sommar är normal...

men fint är det!

Matkassen förra veckan var fantastisk!

Vi kör på familj och får massa mat över så vi gör lunch lådor och får middag!

Detta är så sjukt bra!
Så mycket lättare att ha koll på pengar och att äta också!
Så hoppas att våran matkassa blir mer stabil nu och det är så underbart med riktiga måltider och att någon bestämmer vad vi ska äta.

Sen följer vi inte vilka dagar bara. Utan lagar det som passar dagen.


Massa mat och enkla recept!

Känns verkligen som ett bra steg. Både för plånboken och för att få i sig bättre mat!

Att börja äta lunch och middag är så bra!
innan har vi bara matat bebis och kommit på kl 20.00 att vi kanske också ska äta mat..

Inte konstigt att man typ bryter ihop!

Så. Nu ska jag bara se till att äta frukost. Vi matar ju bebis på nätterna och han sover på förmiddagen efter att ha surat ett par timmar. Så vi brukar sova förbi frukosten..

Vet sen innan att om jag äter på klockan så mår min kropp mycket bättre och gick ner i vikt då.

Så. En sak i taget och det får gå långsamt när man har bebis!


Dom har verkligen räknat ut vad en person äter!
Så blir man mätt också!

Vi är helt såld på icas matkasse!

Här är veckan!
Soppa, kyckling, köttfärs med citron pesto, lax <3 och konstiga saker med ägg

5 dagar för 4 personer kostar oss 499kr!

Annars då?

Bebis börjar hänga med lite och har fått se hans leende så mycket <3

Han har fortfarande magknip :(

Hoppas det går över snart..

Så jobbigt att höra honom ledsen!

HAn växer, snackar skit och är det finaste jag sett <3

Han spyr hela tiden efter han ätit. Vet inte om det är för att han är förstoppad hela tiden eller om han är som sin mamma och hetsäter.

Men men. Vi har så mycket fina kläder som vi fått så det gör inget att vi byter outfit var 3dje timme....

Hösten 2015.

Jag och Lisa var på 112 båten och drack drakblod!

Saknar mitt hår och att veta vem jag är.

Jag är mamma och har världens bästa familj.

Men hamnar rätt ofta i "vem fan är jag nu igen" kanske är det den där förlossningsdepressionen alla snackar om.

Eller så är det bara så. Att bebis behöver mig så pass mycket att jag får lägga mig själv åt sidan.

Går ju att lösa genom att skaffa barnvakt ibland.

Sen har jag ju inte livet jag byggt upp omkring mig än.

Mitt liv är ju i Dalarna.

Har ju inte riktigt kommit i kapp där.

Men det tar väl sin tid.

Saknar mina tjejer och saknar att rida och vara riddare.

Allt kan jag bygga upp igen och dessutom få ha det ja saknat under flera år.
En egen familj med finaste bebisen och pojkvännen man kan få ha.


Men att inte ha sin egna kropp utan en ny man inte alls gillar eller trivs i och inte hunnit bygga upp allt här nere är svårt.


I vanliga fall brukar jag vara uppe i stallet och sköta om Batman och Cascada.

Eller få rida Johannas fina riddarhästar...

Brukade spela xbox med Johanna och Karin, gå ut och gå och snacka om livet med Jicka.

Sända på twitch med Lisa, jobba på förskola, gå till alla platser i hela Falun, hälsa på mamma, hälsa på pappa, dansa, måla med oljefärg och låtsas att jag kan spela overwatch...

Nån har sagt att man kommer in i en annan fas i livet när man är mamma. Isåfall känns det lite sorgligt att allt försvann. T om mitt smink. Jag minns inte när jag sminka mig sist.. "alla är vi vackra utan spackel" men det är roligt med smink. Smink och kläder. Jag gillar att känna mig fin, speciellt nu efter graviditeten då mitt hår inte ens gick att borsta, sminka mig var onödigt eftersom jag hade gravidsnuva och svullen var jag redan i vecka 12.

Saknar mina fina tröjor som jag slitit på jobbet för att kunna köpa.

Men ja, man ska ju börja någonstans.

Jag vet ju att jag inte har orken att ta tag i allt och jag ger hellre tiden till Noel än på smink och hetsträning.

Men samtidigt gnäller jag ju. Över min kropp.

Det bucklar ut från alla sidor av magen och mina lår ger mig skavsår i fel byxor om jag ska röra mig och fötterna värker om jag gått för långt.

Men jag måste ha tålamod.

Det tog ju 9månader att baka Noel och det ska tydligen ta lika lång tid att komma tillbaka och det har ju bara gått 7 veckor.

ett steg fram är iallafall att jag skrev i en hästgrupp att jag leta efter en häst att pyssla med kanske en gång i veckan till en början.

Jag fick massor med svar och fick lov att ta bort annonsen xD

Det kändes sjukt roligt.

Så jag ska åka och träffa lite hästar som jag kanske kan få börja rida på.

Har varit orolig för att tappa ridningen så pass mycket att jag inte kan rida längre.

Men ja. Börja med medryttarhästar tills vi börjar jobba och jag kan köpa min egna riddarhäst.. Den där tinkern jag snackat om som är mitt nya framtidsmål.

Hejhå.

Kanske låter jag fortfarande gnällig. Men jag är mest förbannad och frustrerad.

Jag vill så mycket men saker tar tid.

Jag har inget tålamod utan vill köra helt fullt ut och klarar jag inte det. Så blir jag ledsen.

Och när jag är ledsen tittar jag mig i spegel och blir mer ledsen.

Fast jag har en sån fantastisk kropp som inte tagit så mycket stryck av graviditeten.

Bara lite fett från polly, daim, strips, pizza, cola, godispåsar på flera kg.

jag vet att jag kommer nå mina mål.

Att börja är det svåraste.

Sen lär vi ha råd också.
Råd med ett gymkort och att mata mig.

Men ja, ett steg framåt även om det är svårt.

Jag måste ju brottas med den där jävla borderline också.

Nätterna är svårast. Mitt humör är åt helvete.

Är trött och arg på mig själv som inte klarar av att vara super mamma kl 04.02.

Snäser åt Fredrik som ger upp och slänger flaskor åt mig så jag nästan börjar böla. För jag vet hur jag blir. irriterad och får svårt att hantera känslor.

Det är ju en del av borderline.

Sen sitter jag och är ledsen och skäms över att jag är jag.

Att jag inte menar att vara elak.

Bara så jävla höga krav på mig själv.

Samtidigt stressad över ledsen och hungrig bebis som behöver mig och jag får panik när jag håller på att somna med honom i min famn. Samtidigt som jag inte vill sova eftersom han spyr så jävla naturligt och så ska det vara.

Är så rädd för att det ska hända honom något och somnar jag för tidigt så får jag panik och måste kolla så han andas.

Inte lätt att vara mamma även om jag trivs som det.

Att älska någon så mycket att man inte kan sova, glömmer att äta eller tappar bort sig själv.

Men man kan inte allt på en gång. Jag har aldrig varit mamma och det verkar ju egentligen gå bra.

Han växer och ligger på den där kurvan.

Man märker hur han utvecklas och det leende han ger oss är meningen med livet.

Spooky är duktig än och älskar att var ute. Glad att jag kan ge henne det.

Sen längtar jag tills vi kan börja fixa och bygga i huset.

Längtar tills vi kan snygga till altanen. Måla och byta ut trasig!


Men ja, jag behöver nog någon timme i stallet med hästar.

Så jag hittar energi och kommer igång igen.

Att få bort alla dömande och hatiska tankar kring mig själv.

Hitta mig själv igen och vara en awesome mamma!


//Emilia

Likes

Comments

Att vara mamma, Vardagen och dagen

Hejsan!

Tiden går så fort när man är mamma.

Man hinner inte göra så mycket än mata bebis och städa.

Vi är iallafall så sjukt nöjd med Icas matkasse och våran Irobot dammsugare!

Hjälper oss otroligt mycket i vardagen!

Jag är är så trött att jag blir så snurrig! Så efter min lilla miss med dbt så bestämde vi oss för att låta Noel sova hos Farmor en natt.

Så underbart med liten egen tid med Fredrik <3 Sov inte så mycket, man vaknar typ vid Noels mattider. Men det behövdes att bara får vara vi. Så man kan orka vara supermorsa!


Den där barnstolen jag skrev om i förra inlägget, den är vår!!

Inte bara mormor/mamma som beställde den åt oss xD

är så glad av att folk vill hjälpa till <3

Så den ska han växa i sen <3

SÅÅ SNYGG!


Noel kom hem och fick va snygge snygg i stålmannen!

Fin i blått <3

Älskar när han ler!

Lika snygg när han är arg <3

Storlek 62 nu... Fan va lång han är!

Har varit till BVC också.

Han går upp i vikt och växer på längden!

Så hur mycket han än spyr så tar han upp lite iallafall!

Vi har snart inga mössor åt honom xD

Fina killen!

Blev en mysig dag igår medans Fredrik spela tennis!

Vi pratade med mormor och sov lite <3

När Fredrik kom hem så börja jag tvätta och städa hela huset.

Så skönt när allt är i ordning!
Spooky har hittat en ny sovplats...

Är väl tur att någon använder Noels grejer...

På tal om Noel.

Vi bestämde att vi ska lära han sova ensam i sin egna säng.

Jag har ju haft honom vid min sida sen första natten.

Men det är trångt och jag vågar inte röra mig.

Så vi bestämde oss föra att ta in sängen igen från Noels rum och ställa den vid oss.


Så efter ett bad så la vi ner honom i sängen.

Han somna ca 00.30 och det gick hur bra som helst.

Vi har ju haft honom i vagnen någon natt också så det har ju fungerat men blivit en vana på sista tiden att han sover i babynestet bredvid oss.

han brukar somna 01-04

Men i natt så va jag upp vid 04 men han sov då. Så jag la mig igen och han sov till 08!!!!!!!

En hel natt <3

Sen jävlar var han hungrig...

Men det har gått så bra och vi fick sova skönt vi med!

har varit uppe sen dess och det känns sjukt bra!

Man kan önska att det kommer vara så fler nätter också men lärt mig att... alla nätter är olika...

efter frukost klädde vi oss och sen myste vi med pappa som sov xD

<3

Finaste pojkarna man kan få ha <3

Passa på att dricka kaffe ute med Spooky!

Så duktig hon är som utekatt.
Link är också duktig men han är ju ung och starkt.

Spooky är ju 9år och tant.

Märks att hon är glad för att komma ut.

Få se om Willy eller Piron ska få gå ut snart.

Vi kan inte släppa ut 5 st katter.. Då blir väl grannarna galna...

Men ja, Piron och Willy är ju dom som står vi fönstret och är lite avundsjuka och ledsna.


Link och nöjd Reka ute i friska luften <3

Sur bebis

Cool bebis

Vår fina Noel!

En kaffekopp och mata bebis igen innan man tvångar ut sig på promenad!

Är väl dags att ta tag i vikten på riktigt nu!

//Emilia

Likes

Comments