Hej! Här har det varit tomt ett tag. Det har varit några turbulenta månader och bloggen har inte känts som ett bra utlopp under den här perioden. Nu börjar jag bli redo att dela med mig. Mycket har hänt och äntligen känns det som jag återigen har fast mark under fötterna och livet är på väg åt rätt håll. Jag kommer dela med mig av det jag kan under kommande tid.

Ni kanske undrar hur det gått med jobbet. Som många av er vet började jag nytt jobb i slutet av augusti. Neonatalen på Huddinge, en avdelning jag länge sett fram emot att börja på. I maj tackade jag ja till jobbet och kände mig så redo. I slutet av juli blev jag sjukskriven från mitt dåvarande jobb på gyn på grund av en arbetsutlöst stressreaktion. Jag tvingades komma i underfund med att om jag fortsätter på samma sätt kommer jag gå in i väggen. Det var tungt. Men det fanns en ljusning, jag var på väg mot ett nytt spännande jobb. Men jag kände en stor nervositet inför det kommande arbetet. Det fanns en risk att de aspekter som gjort mig sjuk på min gamla arbetsplats skulle finnas även på den nya avdelningen. Personalbristen, känslan av otillräcklighet och att stå själv i situationer man inte känner sig bekväm med för att nämna några. När jag började på neo var jag väldigt lyhörd, observerade miljön och rannsakade mig själv. Hur känns det att vara här? Och efter bara några veckor stod svaret klart. Inte bra. Jag blev sjukskriven igen. Jag avsade mig specialistutbildningen som det var tänkt att jag skulle börja på under hösten. Och sedan sade jag upp mig. Jag sade upp mig och insåg att jag behövde en förändring. Jag behövde lämna slutenvården.

Vad som hände sen kan jag snart berätta. Jag kan säga så mycket som att det finns fler roliga nyheter som kommer dyka upp här inom bara några veckor. Så håll utkik. Massa kärlek och hoppas att ni tar hand om er själva.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Sista veckan innan nya jobbet lider mot sitt slut. Det har varit en trevlig vecka med biobesök, lekparkshäng och familjeträffar. Idag åkte vi Hogwartsexpressen som för en dag bar av från Uppsala till Hogsmeade. Det var en jätterolig upplevelse för mig, Fredrik, Isolde och min syster Linnea. Tyvärr blev resan till Uppsala en pärs då vi inte kom förbi Arlanda pga stopp i trafiken. Fick till slut tag på en taxi då ersättningsbussen inte kom och tack och lov väntade Hogwartsexpressen på vår ankomst. Det skulle nog inte den riktiga gjort. Således blev starten väldigt stressad men gick snart över i en mycket trevlig upplevelse. Isolde sprang runt i en liten mantel och spred glädje omkring sig med sina skratt och leenden. Vi lyssnade på Hermiones sagostund, tittade på en match quidditch, klarade Lupins hinderbana och drack honungsöl.

Bjuder även på lite bilder från tidigare i veckan när Linnea hängde hos oss. Isolde tycker så mycket om sin moster <3

Likes

Comments

Idag har vi haft en härlig familjedag. Vi behövde köpa lite skor till Isolde inför förskolestart, så vi hade bestämt oss för att åka in till city. Väl utanför dörren ändrade vi oss och åkte till Port 73 istället, en galleria nära oss. Det var sparsamt med folk såhär måndagen efter semestrar. Så skönt att slippa vimlet i stan. Jag är inte förtjust i folkmassor.

Från skopunkten fick tre par skor följa med hem. Ett par vattentäta sneakers med kardborre, ett par varmfodrade gummistövlar och ett par fräna höstdojor för torrt väder. De sistnämnda provade Isolde på hemmaplan och satte bebisstilen.

Fredrik lagade mumsig lasagne till middag och sen gick vi ut en sväng för att testa Isoldes nya gummistövlar och gallonisar. Det hade slutat regna men fanns gott om vattenpölar för Isolde att leka i. Hon var så fascinerad! Plaskade med händerna, stampade med fötterna och skrattade. Hon orkade med en halvtimme innan tröttheten gjorde sig påmind och det var dags att göra sig i ordning för sängen. En underbar dag!

Likes

Comments

När vi kom hem från Järvsö förra veckan fortsatte orkeslösheten. Jag var så trött och ville bara sova eller sitta i soffan och kolla på serier. Så det gjorde jag i några dagar. Försökte släppa allt man borde göra och bara vila. I tisdags var en bättre dag. Jag kände mig gladare och orkade spendera mer tid med Isolde. Jag lagade hemlagad champinjonsoppa som blev hur god som helst. Resten av veckan fortsatte också med mer energi. Så jag känner mig nu lite hoppfull. Och jag hoppas att det inte bara är tillfälligt utan att jag faktiskt börjar bli bättre. Kanske är det på väg åt rätt håll.

I torsdags träffade vi lite mammavänner och våra nu stora bebisar fick röja runt. Ljudnivån och aktivitetsnivån är betydligt högre än den var för några månader sedan. Alla barnen kryper nu eller går. Tiden har bara rusat iväg <3

Lördagen bjöd på kusinhäng hemma hos Fredriks föräldrar. Vi fick på god mat och trevligt sällskap. Isolde hade roligt med sina två äldre kusiner. Jag passade på att bebisgosa med Isoldes nya kusin, blott 13 dagar gammal 😍 Oj va mysigt det var! Man blev ju inte mindre bebissugen av att träffa den lilla guldklimpen.

Kusinerna har gemensam fruktstund. De fick varsitt fat och valde sedan att stå och äta bredvid varandra 😍

Latmasken tupplurar medan de andra barnen leker i lekparken 😊

Det är kul att åka pendeltåg!

Likes

Comments

Har inte vågat skriva något för att kanske jinxa det men nu har det ändå hänt varje natt i nästan en vecka. Isolde har börjat sova hela natten i sin spjälsäng i eget rum utan att vakna. Hon sover alltså från 19-20 när vi lägger henne till 6-7 på morgonen då hon antingen vill vakna eller somnar om någon timme hos oss. Innan dess har hon vaknat vid midnatt och fått nattamma, men nu verkar det alltså vara slut på nattamningen. Kan bara hoppas att det håller i sig för det är så himla härligt. Det tog bara 15 månader 😅

Så fridfull när hon sover <3 ljuvliga unge

Likes

Comments

Har helt glömt att uppdatera om lite beslut vi tog innan sommaren började. Vi hade ju tänkt att skjuta på förskolestarten för Isolde till årsskiftet men bestämde av olika anledningar för att söka till i höst. Sagt och gjort, i början av september börjat vår lilla skrutt förskola. Känns helt galet. Hon är ju min lilla bebis! Tanken är att hon ska gå cirka tre dagar i veckan så vi kommer troligen inte jobba heltid i höst. Det kommer bli pussligt men också bra tror vi. Isolde älskar andra barn och gissar på att hon kommer trivas på förskolan. Hon har fått plats på en förskola som ligger ca 10 min gångväg bort från oss, och ännu närmare hennes gudmor och gudfar som troligen kommer hämta henne en del. Vi fick en bra känsla när vi var där och hälsade på. Pedagogerna verkade engagerade och vänliga. Det fanns stora ytor för utomhuslek och inspirerande inomhusmiljö. Precis bredvid ligger en skog så de allra minsta även får möjlighet att göra små utflykter. Håller tummarna för att det blir bra. Har inhandlat en hel del saker inför förskolestart. Bland annat Isoldes första egna väska. Underbart söt <3

Isolde testade och godkände nya ryggan!

Likes

Comments

Igår blev det vår sista dag i Järvsö. Vi tog en riktigt lugn dag. En promenad i det mulna vädret så Isolde fick sova tupplur i vagnen. Jag plockade ett fång blommor på vägen hem. Sen blev det en del slötittande på tv, telefonsamtal med vänner och lek och bus med Isolde. Lilla charmtrollet var på härligt humör en stor del av dagen. Hon satt bland annat tillsammans med morfar och hans kompis ute på verandan och lyssnade på musik. Hon satt på en egen stol, lyssnade, diggade och uttryckte något oklart på sitt eget lilla språk. Urgulligt. Hon har förresten börjat säga några ord nu sedan någon vecka tillbaka. Förutom mamma och pappa säger hon ja, nej och där. När hon säger "där" så pekar hon. Älskade tuffa lilla unge.

Jag plockade även fram husets ukulele och lärde mig några ackord. Jag spelade flera klassiska ukulele-låtar, en del popvisor och en och annan egen låt. Musiken fick bli bakgrund till kvällens prat och häng med mina föräldrar och deras vänner. Att få bara vara, att få vila, att få andas ut. Utflykter och måsten känns som en stor tyngd och ångesten gör sig påmind. Men när jag får vara kan jag sjunka ner i mig själv och släppa stressen. Jag vet att det kommer att bli bättre. Jag vet inte när. En dag i taget.

Likes

Comments

Jag har tagit tillflykt till underbara Järvsö tillsammans med lilla familjen och vänner. Hjärnan känns trött, sinnet avtrubbat och allt jag vill är att dra täcket över huvudet och sova dagen igenom. Vi försöker motverka de känslorna med att bland annat lyssna på live-musik, gå på auktion, äta god mat, fika och familjemysa. Stundvis känns allting bra igen. Sen smyger sig tomheten på. Jag slås ofta av tanken att jag inte har tid med det här. Jag är mitt i livet, mitt i karriären och har en liten person som är beroende av mig. Jag måste fungera. Det är svåra tankar eftersom de bidrar till mycket ångest. Försöker påminna mig själv att för att ta hand om Isolde och resten av mitt liv måste jag själv må bra. Det är dit jag får lov att jobba mot. Ibland tar de negativa känslorna över och ibland känns det mer hoppfullt. Men att vara i gott sällskap ger mer av det goda. Här kommer en del av de ljusa stunderna i bilder.

Innan vi åkte till Järvsö besökte vi Tyresta by tillsammans med Sofi och Matilda. Barnen fick hälsa på djuren och föräldrarna fick energi av god mat.

Isolde och hennes bästis Matilda myser här i Järvsö <3

Man måste hjälpa de som är mindre än en själv, tycker Isolde <3

Isolde och mormor kör traktor. Pappa övervakar.

En underbart god fika på Havannas Café.

Isoldes favoritsysselsättning här i Järvsö, att åka bil och mumsa på röda vinbär.

Likes

Comments

Tack för all enorm respons på mitt tidigare inlägg. Ni är nästan 3000 som har läst inlägget. Både vänner och främlingar har lämnat fina och peppande kommentarer efter sig. Det är även skrämmande många som känner igen sig. På er feedback har jag förstått hur viktigt det är att vi pratar om hur vi mår, det är så många som känner likadant. Att uppmärksamma arbetsmiljön kanske till slut leder till en förbättring, så att man kan hålla lite längre som sjuksköterska. Jag hoppas kunna fortsätta med mitt yrke. Jag hoppas få möjligheten att ge värdig vård till mina patienter.

Som många av er vet är jag redan på väg till ett nytt jobb. Jag ska börja på neonatalen i slutet av månaden och parallellt studera till specialistsjuksköterska inom barn och ungdom. Jag ser mycket fram emot det och hoppas kunna börja där med ny energi. De första dagarna efter panikattackerna förra veckan hade jag mycket ångest och hjärtklappning även på hemmaplan. Men inga fler ångestattacker. Jag drogs mellan tankar om hur jag bäst gör närmsta veckorna. Borde jag jobba eller inte? Klarar jag att jobba eller inte? Bara det skapade mycket ångest i sig. Jag bollade tankar med psykolog, chef och vänner/familj. Men den slutgiltiga domen kom från läkaren. Diagnosen lyder depression, paniksyndrom och ångesttillstånd. Jag är sjukskriven fram tills slutet av månaden när nya jobbet börjar. Förhoppningsvis kommer det gå bra att jobba. Jag sörjer att jag inte fick ett ordentligt avslut med mina fantastiska kollegor ❤️ Det var ju inte såhär det skulle bli.

Jag är medveten om att jag har en del att jobba på med mitt mående. Vi diskuterar behandling. Läkaren rekommenderar antidepressiva läkemedel. Jag är kluven och inte jättesugen på att ta det. Har aldrig testat förut och vill avvakta lite. Det är inte rekommenderat tillsammans med amning och jag delammar fortfarande min 15 månader gamla dotter. Du som varit i liknande situation, vilken behandling fungerade för dig?

Likes

Comments

Jag önskar att jag inte behövde skriva det här, men det behöver komma fram. Jag vet att jag inte är ensam.

Jag ville inte åka till jobbet i onsdags förra veckan. Jag visste att jag skulle vara på avdelningen. Kände stressen från de två senaste passen ligga under ytan. Kände mig helt off när jag kom till jobbet. Brukar annars alltid ha ett leende på läpparna. Kom till avdelningen. Det hade varit en lugnare dag. Skönt. Men det var fortfarande rörigt. Jag skulle ha hand om 6 patienter, varav 4 satellitpatienter (patienter som egentligen tillhör andra avdelningar). Det var mycket jag skulle behöva kolla upp eftersom jag inte är insatt i de sjukdomar patienterna har och vilka förberedelser jag behöver göra. Jag sitter och tar rapport när jag helt plötsligt känner ett tryck över bröstet. Jag skriver ner det min kollega säger och trycket växer sig starkare. Jag tar mig för bröstet och försöker massera bort obehaget. Jag börjar svettas. Rapporten är klar så jag går iväg för att förbereda medicinerna som ska ges. Min kollega frågar mig hur jag mår. Jag svarar att jag inte riktigt vet, att jag inte vill vara här. Hon tar med mig till ett rum, säger åt mig att sätta mig ner och ta det lugnt. Okej tack säger jag. Jag behöver nog bara sitta ner en stund. Du har panikångest säger hon. Nej nej säger jag som aldrig haft panikångest. Det känns inte som att jag ska dö, jag är nog bara lite stressad. Min kollega säger åt mig att ta det lugnt och stänger dörren om sig.

Jag lutar mig tillbaka i den lilla fåtöljen på samtalsrummet och trycket blir starkare. Jag får svårt att andas, tårarna börjar rinna, det känns som att jag kommer svimma och läpparna börjar domna. Jag kämpar för att kontrollera paniken som tar över mig, men det är helt omöjligt. Rummet gungar. Jag försöker fokusera på att andas. Andas. Andas. Jag tittar på klockan. Det tar 5 minuter, sen börjar jag andas normalt igen. Trycket lättar en smula. Min chef knackar försiktigt på dörren och stiger in. Hon pratar med mig, lyssnar, stöttar och peppar. Frågar vad hon kan göra. Jag vet inte säger jag. Jag fattar ingenting. Nog för att jag har haft svårt att hålla tårarna tillbaka förut när jag blivit stressad eller hamnat i en jobbig situation. Men det här var något helt annat. Det kom från ingenstans. Jag hade ingen kontroll. Det var fruktansvärt otäckt. Jag och chefen bestämmer att jag skippar att ta de extrapass jag tänkt ta. Det känns som en bra åtgärd för att orka de sista passen jag har kvar innan jag byter jobb. Men hur vet jag om jag orkar? Jag hade ju ingen aning om att jag skulle få en panikångestattack innan jag ens börjat jobba. En halvtimme efter attacken kände jag mig nästan som normalt och kunde jobba effektivt resten av mitt pass.

Dagen efter gick jag tillbaka till jobbet. Efter några timmar fick jag en till panikångestattack, trots att det var en skapligt lugn dag. Efter det gick det bra att jobba. Men jag kände mig maktlös, skamsen och uppgiven. Hur ska jag kunna jobba på det här sättet?

Nu har det gått några dagar och jag har varit borta från jobbet. Mina chefer uppmuntrade mig att ta kontakt med Företagshälsan för ett samtal med psykolog. Jag fick snabbt gå på ett besök som jag tyckte blev lyckat. Jag kände mig bekräftad och fick bolla mycket tankar som snurrade i huvudet. Psykologen bedömde att det handlar om en jobbrelaterad ångest/stressreaktion. Troligen utlöst av den ohållbara arbetsmiljön. Vi pratade en del om att ångest är otäckt men inte farligt. Det bästa jag kan göra är att bearbeta ångesten efter bästa förmåga och öva på att slappna av. Men arbetsmiljön måste bli bättre. Så är alltså läget nu. Det känns fruktansvärt jobbigt. Men jag försöker se framåt och hitta de vägar som är bäst för hälsan. Jag ska ju hålla ett helt arbetsliv.

Likes

Comments