Har inte vågat skriva något för att kanske jinxa det men nu har det ändå hänt varje natt i nästan en vecka. Isolde har börjat sova hela natten i sin spjälsäng i eget rum utan att vakna. Hon sover alltså från 19-20 när vi lägger henne till 6-7 på morgonen då hon antingen vill vakna eller somnar om någon timme hos oss. Innan dess har hon vaknat vid midnatt och fått nattamma, men nu verkar det alltså vara slut på nattamningen. Kan bara hoppas att det håller i sig för det är så himla härligt. Det tog bara 15 månader 😅

Så fridfull när hon sover <3 ljuvliga unge

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Har helt glömt att uppdatera om lite beslut vi tog innan sommaren började. Vi hade ju tänkt att skjuta på förskolestarten för Isolde till årsskiftet men bestämde av olika anledningar för att söka till i höst. Sagt och gjort, i början av september börjat vår lilla skrutt förskola. Känns helt galet. Hon är ju min lilla bebis! Tanken är att hon ska gå cirka tre dagar i veckan så vi kommer troligen inte jobba heltid i höst. Det kommer bli pussligt men också bra tror vi. Isolde älskar andra barn och gissar på att hon kommer trivas på förskolan. Hon har fått plats på en förskola som ligger ca 10 min gångväg bort från oss, och ännu närmare hennes gudmor och gudfar som troligen kommer hämta henne en del. Vi fick en bra känsla när vi var där och hälsade på. Pedagogerna verkade engagerade och vänliga. Det fanns stora ytor för utomhuslek och inspirerande inomhusmiljö. Precis bredvid ligger en skog så de allra minsta även får möjlighet att göra små utflykter. Håller tummarna för att det blir bra. Har inhandlat en hel del saker inför förskolestart. Bland annat Isoldes första egna väska. Underbart söt <3

Isolde testade och godkände nya ryggan!

Likes

Comments

Igår blev det vår sista dag i Järvsö. Vi tog en riktigt lugn dag. En promenad i det mulna vädret så Isolde fick sova tupplur i vagnen. Jag plockade ett fång blommor på vägen hem. Sen blev det en del slötittande på tv, telefonsamtal med vänner och lek och bus med Isolde. Lilla charmtrollet var på härligt humör en stor del av dagen. Hon satt bland annat tillsammans med morfar och hans kompis ute på verandan och lyssnade på musik. Hon satt på en egen stol, lyssnade, diggade och uttryckte något oklart på sitt eget lilla språk. Urgulligt. Hon har förresten börjat säga några ord nu sedan någon vecka tillbaka. Förutom mamma och pappa säger hon ja, nej och där. När hon säger "där" så pekar hon. Älskade tuffa lilla unge.

Jag plockade även fram husets ukulele och lärde mig några ackord. Jag spelade flera klassiska ukulele-låtar, en del popvisor och en och annan egen låt. Musiken fick bli bakgrund till kvällens prat och häng med mina föräldrar och deras vänner. Att få bara vara, att få vila, att få andas ut. Utflykter och måsten känns som en stor tyngd och ångesten gör sig påmind. Men när jag får vara kan jag sjunka ner i mig själv och släppa stressen. Jag vet att det kommer att bli bättre. Jag vet inte när. En dag i taget.

Likes

Comments

Jag har tagit tillflykt till underbara Järvsö tillsammans med lilla familjen och vänner. Hjärnan känns trött, sinnet avtrubbat och allt jag vill är att dra täcket över huvudet och sova dagen igenom. Vi försöker motverka de känslorna med att bland annat lyssna på live-musik, gå på auktion, äta god mat, fika och familjemysa. Stundvis känns allting bra igen. Sen smyger sig tomheten på. Jag slås ofta av tanken att jag inte har tid med det här. Jag är mitt i livet, mitt i karriären och har en liten person som är beroende av mig. Jag måste fungera. Det är svåra tankar eftersom de bidrar till mycket ångest. Försöker påminna mig själv att för att ta hand om Isolde och resten av mitt liv måste jag själv må bra. Det är dit jag får lov att jobba mot. Ibland tar de negativa känslorna över och ibland känns det mer hoppfullt. Men att vara i gott sällskap ger mer av det goda. Här kommer en del av de ljusa stunderna i bilder.

Innan vi åkte till Järvsö besökte vi Tyresta by tillsammans med Sofi och Matilda. Barnen fick hälsa på djuren och föräldrarna fick energi av god mat.

Isolde och hennes bästis Matilda myser här i Järvsö <3

Man måste hjälpa de som är mindre än en själv, tycker Isolde <3

Isolde och mormor kör traktor. Pappa övervakar.

En underbart god fika på Havannas Café.

Isoldes favoritsysselsättning här i Järvsö, att åka bil och mumsa på röda vinbär.

Likes

Comments

Tack för all enorm respons på mitt tidigare inlägg. Ni är nästan 3000 som har läst inlägget. Både vänner och främlingar har lämnat fina och peppande kommentarer efter sig. Det är även skrämmande många som känner igen sig. På er feedback har jag förstått hur viktigt det är att vi pratar om hur vi mår, det är så många som känner likadant. Att uppmärksamma arbetsmiljön kanske till slut leder till en förbättring, så att man kan hålla lite längre som sjuksköterska. Jag hoppas kunna fortsätta med mitt yrke. Jag hoppas få möjligheten att ge värdig vård till mina patienter.

Som många av er vet är jag redan på väg till ett nytt jobb. Jag ska börja på neonatalen i slutet av månaden och parallellt studera till specialistsjuksköterska inom barn och ungdom. Jag ser mycket fram emot det och hoppas kunna börja där med ny energi. De första dagarna efter panikattackerna förra veckan hade jag mycket ångest och hjärtklappning även på hemmaplan. Men inga fler ångestattacker. Jag drogs mellan tankar om hur jag bäst gör närmsta veckorna. Borde jag jobba eller inte? Klarar jag att jobba eller inte? Bara det skapade mycket ångest i sig. Jag bollade tankar med psykolog, chef och vänner/familj. Men den slutgiltiga domen kom från läkaren. Diagnosen lyder depression, paniksyndrom och ångesttillstånd. Jag är sjukskriven fram tills slutet av månaden när nya jobbet börjar. Förhoppningsvis kommer det gå bra att jobba. Jag sörjer att jag inte fick ett ordentligt avslut med mina fantastiska kollegor ❤️ Det var ju inte såhär det skulle bli.

Jag är medveten om att jag har en del att jobba på med mitt mående. Vi diskuterar behandling. Läkaren rekommenderar antidepressiva läkemedel. Jag är kluven och inte jättesugen på att ta det. Har aldrig testat förut och vill avvakta lite. Det är inte rekommenderat tillsammans med amning och jag delammar fortfarande min 15 månader gamla dotter. Du som varit i liknande situation, vilken behandling fungerade för dig?

Likes

Comments

Jag önskar att jag inte behövde skriva det här, men det behöver komma fram. Jag vet att jag inte är ensam.

Jag ville inte åka till jobbet i onsdags förra veckan. Jag visste att jag skulle vara på avdelningen. Kände stressen från de två senaste passen ligga under ytan. Kände mig helt off när jag kom till jobbet. Brukar annars alltid ha ett leende på läpparna. Kom till avdelningen. Det hade varit en lugnare dag. Skönt. Men det var fortfarande rörigt. Jag skulle ha hand om 6 patienter, varav 4 satellitpatienter (patienter som egentligen tillhör andra avdelningar). Det var mycket jag skulle behöva kolla upp eftersom jag inte är insatt i de sjukdomar patienterna har och vilka förberedelser jag behöver göra. Jag sitter och tar rapport när jag helt plötsligt känner ett tryck över bröstet. Jag skriver ner det min kollega säger och trycket växer sig starkare. Jag tar mig för bröstet och försöker massera bort obehaget. Jag börjar svettas. Rapporten är klar så jag går iväg för att förbereda medicinerna som ska ges. Min kollega frågar mig hur jag mår. Jag svarar att jag inte riktigt vet, att jag inte vill vara här. Hon tar med mig till ett rum, säger åt mig att sätta mig ner och ta det lugnt. Okej tack säger jag. Jag behöver nog bara sitta ner en stund. Du har panikångest säger hon. Nej nej säger jag som aldrig haft panikångest. Det känns inte som att jag ska dö, jag är nog bara lite stressad. Min kollega säger åt mig att ta det lugnt och stänger dörren om sig.

Jag lutar mig tillbaka i den lilla fåtöljen på samtalsrummet och trycket blir starkare. Jag får svårt att andas, tårarna börjar rinna, det känns som att jag kommer svimma och läpparna börjar domna. Jag kämpar för att kontrollera paniken som tar över mig, men det är helt omöjligt. Rummet gungar. Jag försöker fokusera på att andas. Andas. Andas. Jag tittar på klockan. Det tar 5 minuter, sen börjar jag andas normalt igen. Trycket lättar en smula. Min chef knackar försiktigt på dörren och stiger in. Hon pratar med mig, lyssnar, stöttar och peppar. Frågar vad hon kan göra. Jag vet inte säger jag. Jag fattar ingenting. Nog för att jag har haft svårt att hålla tårarna tillbaka förut när jag blivit stressad eller hamnat i en jobbig situation. Men det här var något helt annat. Det kom från ingenstans. Jag hade ingen kontroll. Det var fruktansvärt otäckt. Jag och chefen bestämmer att jag skippar att ta de extrapass jag tänkt ta. Det känns som en bra åtgärd för att orka de sista passen jag har kvar innan jag byter jobb. Men hur vet jag om jag orkar? Jag hade ju ingen aning om att jag skulle få en panikångestattack innan jag ens börjat jobba. En halvtimme efter attacken kände jag mig nästan som normalt och kunde jobba effektivt resten av mitt pass.

Dagen efter gick jag tillbaka till jobbet. Efter några timmar fick jag en till panikångestattack, trots att det var en skapligt lugn dag. Efter det gick det bra att jobba. Men jag kände mig maktlös, skamsen och uppgiven. Hur ska jag kunna jobba på det här sättet?

Nu har det gått några dagar och jag har varit borta från jobbet. Mina chefer uppmuntrade mig att ta kontakt med Företagshälsan för ett samtal med psykolog. Jag fick snabbt gå på ett besök som jag tyckte blev lyckat. Jag kände mig bekräftad och fick bolla mycket tankar som snurrade i huvudet. Psykologen bedömde att det handlar om en jobbrelaterad ångest/stressreaktion. Troligen utlöst av den ohållbara arbetsmiljön. Vi pratade en del om att ångest är otäckt men inte farligt. Det bästa jag kan göra är att bearbeta ångesten efter bästa förmåga och öva på att slappna av. Men arbetsmiljön måste bli bättre. Så är alltså läget nu. Det känns fruktansvärt jobbigt. Men jag försöker se framåt och hitta de vägar som är bäst för hälsan. Jag ska ju hålla ett helt arbetsliv.

Likes

Comments

Fyra veckors semester och sedan ångest. Ångest för att gå tillbaka till jobbet. Jag vet att i alla fall hälften av min avdelning kommer att vara fylld med patienter som egentligen tillhör andra avdelningar. Avdelningar som just nu inte har plats. Klockan är halv 6 på morgonen när jag äter min frukost innan jag går hemifrån. Man vet aldrig om man hinner äta på jobbet.

Väl på jobbet kommer jag ombytt och klar till morgonmötet. Precis som väntat har vi halva avdelningen full med icke gynpatienter och åtminstone två gynpatienter som väntar på plats hos oss. Ångest. Men jag är placerad på akuten, tack och lov. Gynakuten, det kan jag. Jag är väl inskolad och har en hel del kunskap i ryggen om vad jag skulle kunna möta. Morgonen på akuten verkar lugn så jag går över till avdelningen för att hjälpa till medan min kollega håller ställningarna. På avdelningen är det kaos. Jag frågar kollegorna vad jag kan göra och får några uppgifter på min lista. Blandar antibiotika och är beredd att ge det, vilket skulle tagit 2 minuter om allt fungerade som det skulle. Tyvärr var infarten trasig så den behövde sättas om. Precis som jag konstaterar detta hörs en kollegas rop på hjälp. En patient har ramlat inne på toaletten. Hens infart har läckt och hen har blod över halva klädnaden. Vi är flera personal som hjälper till att flytta över hen till sängen och läkare tillkallas. Hen mår bra. Jag återgår till att sätta ny nål för att ge antibiotika. Klockan är 9 och inga klockan 8-mediciner är givna. Jag skyndar runt och ger det jag hinner. Sen måste jag tillbaka till akuten.

Klockan är 10. Vi har jobbat sen 7 och ingen av oss har hunnit gå på toa. Vi säger åt varann att springa iväg till toaletten. Jag tuggar i mig en macka i farten. Det har hunnit fyllas på med patienter på akuten och vi båda sjuksköterskor behövs för att hinna med. Klockan 11 har det lugnat ner sig igen så att jag kan springa över till avdelningen på nytt. Mina kollegor springer runt mellan patienterna. Jag stannar en av dem och frågar vad jag ska göra. Vissa 8-mediciner har fortfarande inte blivit givna. Jag hinner en bit på vägen innan akuten ringer och jag behövs där igen. En antibiotika behöver ges. Jag lämnar över till min kollega på avdelningen och ursäktar att jag inte hann hela vägen. Med en klump i magen springer jag tillbaka till akuten för att ge antibiotika. Knappt är uppgiften klar när läkaren larmar om en större blödning. Det blir infart, läkemedelsgivning intravenöst, blodprov och övriga förberedelser inför operation. Allt ska göras inom en timme. Jag är nästan klar när jag sätter mig framför datorn för att signera läkemedlen. Jag slänger ett öga på klockan. 12:30. Inte konstigt att magen börjar kurra.

Både jag och min kollega har händerna fulla och det är ingen snack om lunch än. Förhoppningsvis när kvällspersonalen kommer klockan 13. Vi jobbar på. Hjärnan börjar fungera långsammare och humöret trytnar. Klockan är strax efter 13 när kvällspersonalen dyker upp för att ta rapport. Men vi har fortfarande för mycket att göra för att ge rapport. Klockan 13:30 går jag och äter, trots att rapport inte är given. Min kollega stannar kvar medan jag äter. Skyndar tillbaka så fort jag är klar så vi kan rapportera till kvällen. Klockan 14 får min kollega sin lunch. Kvällspersonalen tar hand om de nya patientena medan jag fixar listan av uppgifter som bara växer. Ett blodprov, ett bröstmjölksprov, ett urinprov. Glöm inte att le. Fyra veckors semester och en dag på jobbet och jag är redan helt slut. Klockan 15:30 går jag från jobbet med en känsla av otillräcklighet. Jag har gjort allt jag kan och ändå känner jag mig otillräcklig.

Jag blev sjuksköterska för att jag vill hjälpa människor, är medicinskt intresserad, klarar att se blod, är social, för att det är så oerhört meningsfullt etc. Det finns många anledningar till att jag valde att bli sjuksköterska. Men när jag inte får utföra mitt arbete på ett bra sätt för att det saknas personal då blir jag less. När jag ser mina kollegor bryta ihop av stress då vill jag bara sluta. Vi är många som brinner för vårt yrke men vissa dagar är helt omänskliga. Och det finns andra sätt för mig att jobba som sjuksköterska, men då måste jag lämna slutenvården där vi behövs som mest. Jag hoppas att jag orkar stanna.

Likes

Comments

Nu har vi varit hemma i Stockholm i en vecka och jag utnyttjar mina kvarvarande semesterdagar till bästa förmåga. Sista dagen på Gotland blev en härlig dag med trevliga utflykter i närområdet. Vi tog en biltur till Kronvalds Fiskeläge där vi delade en god picknick. Det var vackert beläget nära stranden med en stuga man fick besöka. I stugan fanns en gästbok i vilken de äldre barnen förevigade vårt besök. Isolde skaffade sig fler blåmärken på den ojämna gräsplanen då hon trillade rakt in i ett picknickbord. Det är inte lätt att vara nybörjare på att gå.

Vi åkte sen vidare mot några av Fredriks släktingar för att hälsa på deras kaniner. Halvvägs dit blockerades vår väg av en fårskock som gick lösa. De var inte ett dugg rädda för bilar. Lite problematiskt eftersom vi försökte köra där. De kom fram och nosade på bilen till och med och stirrade på oss. Lite läskigt faktiskt.

Till slut kom vi fram till kaninerna och barnen tyckte att det var jättespännande! Isolde var dock mer reserverad än hon brukar vara med djur och ville inte riktigt klappa djuren i buren. När hon fick träffa en kanin i famnen ville hon dock gärna klappa. Efter kaninbesöket tog vi vägen förbi min svärmors barndomshem där hennes syster nu bor. Det var en vacker idyll där barnen kunde springa fritt på gräsmattan och klättra i fruktträd. Ett underbart slut på veckan!

Likes

Comments

...bosätta sig på landet och skaffa en drejningstudio. Det vore något. Inte en dum idé. Det är lite meditativt att sitta där med lera mellan sina kupade händer. Skulle man gå en kurs och ha tid för det kunde man ju göra sina egna koppar och tallrikar. Avnjuta en kopp te i något man själv skapat. Andas in doften av rosor från sin ljuvliga köksträdgård... Ligger kanske inte i en nära framtid, men drömma gör en gott.

Fick till en söt liten tallrik som inte gick sönder. Känner mig nöjd.

Våra samlade mästerverk.

Likes

Comments

Igår klickade jag hem några fynd från sommarens rea. För mig kan det vara ren terapi att fylla på lillans garderob med fina barnkläder, gärna av bra kvalitet. Det bästa är ju när det är rea! Har fyndat från mini rodini, polarn o pyret, zara och mindre instagram butiker. Här är några av godbitarna till lillans växagarderob.

Likes

Comments