STACKARSBARNMEDSKILDAFÖRÄLDRAR

Jag tänker inte skriva någon charmig inledning, utan idag går vi rakt på sak. Jag har nämligen, när jag varit liten, varit ett sådant barn det är fruuuuktansvärt synd om...Ett barn med skilda föräldrar.
Först och främst, barn är smarta, de är ärliga. De känner av omgivningen och har ofta lätt för att känna av stämningen hos individerna omkring dem. Detta inkluderar mig. Jag kommer aldrig kunna förstå skammen som placeras på axlarna hos ensamstående föräldrar. Meningar som ofta vågar upprepas är hur man inte kämpade tillräckligt mycket eller hur man i hela friden kunde göra så mot sina barn?
För det är ju sen gammalt, när man skaffar barn har man inte längre rätten att känna egen lycka. Var det inte så? Samtidigt predikas det om att barnen skall sättas i första rummet, vilket jag absolut håller med om. Men kan någon svara mig, på vilket sätt är att leva i ett lönnlöst förhållande, med en person man inte längre älskar eller ser en framtid med, att sätta barnen i första rummet? Hur kan det anses att sätta barnen i första rummet när de troligtvis är smarta nog för att inse att deras familjelycka inte är mer än en ytlig facebook och instagramvänlig fasad. Jag är ingen relationsexpert och jag är absolut inte diplomerad barnskötare eller beteendevetare (åtminstone inte annat än självutnämnd, haha) men jag har svårt att tro att ett barn inte skulle känna av en olycklig förälder. För det gör man. 100% rakt in själen, som en jävla käftsmäll, så känns det när ens förälder är olycklig.
Är det inte bättre då, med två lyckliga föräldrar på varsitt håll, eller är det jag som missuppfattat någonting? Rätta mig gärna om jag har fel, men jag har svårt att tro att det skulle finnas ett enda argument i världen som kan få mig att ändra uppfattning.

Är det något som alltid följt med mig genom barndomen, upp i tonåren och vidare in i vuxenlivet så är det vikten av att min mamma ska vara lycklig. Är min mamma ledsen, då är jag ledsen. Och bara tanken på att det finns alldeles för många barn som växer upp med kunskapen av att de har en olycklig mamma/pappa gör mig ännu mer ledsen. Nej, sluta skuldbelägga föräldrar som gjort valet att gå isär. Vi har kommit längre än så.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

MAMMAMMAMMAMMAMMAMAMMAMMA
Till toaletten, till köket, in i sovrummet, till duschen. Manvalpen följer med överallt, får han inte det blir han arg. Även om man går för fort blir han arg. Han blir arg när maten tar slut, han blir arg när han inte får som han vill, han blir arg om man säger att han inte får leka med sladdar och han blir arg när man ska byta om från smutsig till ren tröja. Det bästa med hans små miniutbrott är att de vanligtvis varar i max 2 minuter. Oftast blir han arg över helt ologiska ting och verkar glömma av dem innan han ens hunnit flaxa med armarna klart. Han blir även glad ofta. Av persienner, av kaniner, när han tar sig en tugga av han fot eller bubblar honom längst magen. Vatten är också kul, både som törstsläckare och att plaska i. Imorse var han riktigt glad, i samband med att han fick tag i min mugg med iskaffe. Han skrattade okontrollerat samtidigt som mina tårar blandades ut i kaffet på bordet och mattan. Samtidigt kan jag inte låta bli att charmas, han är ju så fruktansvärt söt. Ögonen bara glittrar.

Likes

Comments

7MÅNADEROCHÖVERALLT

Den lilla valpen har nu krypt i mer än 1,5 månad. Han är otroligt snabb. Gör man misstaget att titta bort under en sekund har han hunnit riva ner innehållet i bokhyllan, ätit ett hörn ur Sköna Hem, möblerat om på bänken och dragit av sig strumporna. Han är även smart. Han vet hur han ska charma sin mamma, han vet precis hur han ska agera för att få sin vilja igenom. Alternativt har han bara lärt sig att hans mamma inte orkar diskutera om natten inneburit mindre än 4 timmar sömn. Valpen är inne i en knepig period vilket innefattar orolig sömn, kliande tandkött, feber och helt ologiska humörsvängningar. Men nu är den här, första tanden. Så inom 2 månader förväntar jag mig behöva klä in hela hemmet inklusive mig själv i bubbelplats.
Ser fruktansvärt mycket fram emot detta år, förhoppningarna är stora och det känns som om året kommer bjuda på många nya erfarenheter. Kanske blir jag även smal detta år, för jag misstänker att jag kommer behöva springa efter en vild 1åring framåt sommaren. haha..

För övrigt är jag lite sugen på att dela upp denna blogg i två delar. En del där jag fortsätter dela med mig av Elisens utveckling, vardagar och andra saker berörande min lilla mansvalp, men sedan är jag sugen på att även börja dela med mig av mina sparknep, min shopping, alla de gratisvaror jag får hem osv. Men jag vet inte, vi får väl se vad 2017 bjuder på.

Likes

Comments

ALLASMÅKNEP
Mitt lilla bus, tänk vad kär jag är i honom. Många gånger har jag varit kär, men tänk att jag från första stund jag såg denna lilla valp blev så fruktansvärt blixtförläskad. Han hade inte sagt något till mig, inte skickat någon gulligt sms, han hade inte gett mig någon komplimang, han hade varken pussat eller kramat mig. Han hade gett mig så mycket mer, han hade gett mig den största lyckan i livet. Hur kan man då låta bli att bli kär?
Men som i alla relationer testar man sin partner, och detta är inget undantag. Jag märker hur han testar oss, både mig, Sebastian och människorna i hans närhet. Han lär sig hur hans omgivning fungerar, han lär sig dagligen nya tricks och läten. Han utvecklar sig för varje dag som går och lär sig hur han ska uttrycka sig och han lär sig knep för att försöka få sin vilja igenom. Han viftar lite fint med ögonfransarna och tittar på sin mamma med valpögon, då smälter jag på en gång. Hur ska detta sluta om 15 år?
Han har t.ex lärt sig att krypa in under vardagsrumsbordet. Som ett resultat av det har han också lärt sig att hans arma mamma är lite för stor för att krypa efter, och det är ju självfallet jättekul att se mamma dra ut stol efter stol för att komma åt en. Med betoning på jättekul. Verkligen. Att försöka riva ner tvätten från tvättställningen är också kul, mindre kul för mamma som oroar sig för att valpen ska få tvättställningen över sig. Fångar jag honom med att göra något han inte ska så flinar han bara busigt tillbaka. Se bifogad bild. Haha.. han förstår ju självfallet inte att hans mamma bara är orolig att han ska välta tvättställningen över sig. Mitt lilla spån. Han är så fruktansvärt charmig så jag ibland tror att jag ska tuppa av. Ingen kan få mig att skratta så genuint på samma sätt som min lilla valp. Ingen kan heller göra mig så förrvirrad. Det är som jag alltid sagt, karlar är komplicerade. Men vad skulle man göra utan dem? Jag kan skratta mig lycklig som är omgiven av sådana fina killar. Både i form av pappor, farbröder, morbröder, farföräldrar, vänner, sambo och inte minst en fantastisk son.

Likes

Comments

BRISTFÄLLIGUPPFOSTRAN?

Jag har funderat lite, det är dags att mansvalpen börjar ta lite ansvar. Nu har jag tvättat konstant i 2 dagar. Det går i ett, alltid efter samma mönster, sortera, tvätta, hänga, sortera, vika. Jag har även diskat, tvättat golv, jag har torkat kräks och jag har gett valpen mat.(!) Man kan ju egentligen tycka att han själv borde ta lite initiativ i hushållet. Vi är ju ändå 3 som bor här. Inte en gång har han än ställt sig och gjort middag, dammsugit eller ens plockat undan i sitt rum. Han har inte dragit sitt strå till stacken vad det gäller hyra heller. Gissa om denna morsa ska se till att kompa ut lite klia-på-ryggen om 5 år? Han får se det lite som ränta på lånet. Det är jag väl berättigad till?

I övrigt har vi lekt idag. Vi har åkt bil på golvet, diskuterat politiska värderingar, dregglat och vi har även hunnit sjunga kör tillsammans med babblarna. Babblarna var, för övrigt, mysiga till en början, nu är dem som ett par färgglada små djävular. Dock är jag dem evigt tacksam för alla gånger de ställt upp och agerat barnvakt i 10minuter. Vi har bakat muffins också! Vad som skulle tagit 30 minuter tog mig cirka 1,5h, detta på grund av att någon, utan att nämna några namn, kröp kring mina fötter, åt damm, skrek eller var allmänt förbannad på att hans elaka mamma inte lät honom leka med en osthyvel. Efter det gick det ju självfallet bara utför.
Det märks att mansvalpen har samma härliga, oberäkneliga humör som sin mor (hjälp!) då han ofta blir gnällig vid första symptom på hunger/trötthet. Oundvikligt som det var hamnade vi då självklart i ett gräl. Det hela började med att Elis nös.... Och han blev ledsen och arg på sin mamma, för det var ju tydligt att det var hennes fel. Självklart.
Och nej, alla gräl behöver inte alltid vara logiska. Det har jag lärt mig.

Likes

Comments

Jag tänker ofta tillbaka till den 17 maj. Den dagen då mitt vatten gick. Den dagen jag och Sebastian satt nervösa i bilen på väg till förlossningen. Jag kommer aldrig glömma när vi ligger i vårt tilldelade undersökningsrum och bara väntar på att få åka hem igen, när sköterskan kommer in och säger: "jaha, inatt blir det bebis"

Jag kan inte låta bli att längta efter nästa gång vi får läggas in på förlossningen. Jag kan inte låta bli att längta efter timmarna innan de riktiga värkarna sätter igång. Jag kan inte låta bli att längta efter den obeskrivliga smärta som det innebar att krysta ut den lilla varelse som varit bosatt i min kropp i 36veckor. Jag kan inte låta bli att fascineras av den urkraft som helt tog över min kropp. Jag längtar efter att få känna den ultimata lyckan när den lilla individen man gått och längtat efter äntligen ligger på ens bröst. 10 fingrar och 10 tår.

Min förlossning var det absolut häftigaste, mäktigaste och mest fascinerande jag någonsin varit med om.

Jag vill inte ha ett ytterligare barn nu, jag vill njuta av tiden med min fantastiska son. Jag vill njuta av familjelivet jag lever nu. Jag vill lägga all min fokus och energi på Elis, men någon dag kommer han få ett syskon. Och den dagen längtar jag efter. Trots 8 påfrestande månader med många motgångar så längtar jag. Jag längtar efter att få imponeras av kvinnokroppen, jag längtar efter att få utstå sådan smärta igen, jag längtar efter den eufori som uppstår när man för första gången får se sitt barn. Jag längtar efter förväntningarna som slår en när man vet att det är dags, att det bara är timmar kvar av graviditeten.


Det gör fruktansvärt ont, det känns som man ska gå sönder. Men det är så mäktigt så smärtan liksom försvinner in bland skuggorna. Så hur kan man låta bli att längta?

Likes

Comments

o dendärGENUS

Jag vill inleda med att detta är min personliga åsikt, jag kommer inte ändra åsikt och jag tänker inte diskutera. Jag respekterar att alla inte tänker likadant och jag respekterar att det är upp till var och en hur man väljer att uppfostra och klä sina barn.

Den 18 maj föddes du, min Elis.
"Min älskade son, jag klär dig i blått. Jag inreder ditt rum i olika nyanser av blått, jag kommer inte klä dig i rosa tyllkjolar. Jag kommer inte heller klä dig i söta klänningar eller leggings med volanger. Du kommer troligtvis aldrig bära en söt Mimmi Pigg utstyrsel. Ditt hår pryds inte av söta rosetter eller gulliga flätor och dina skor varken glittrar eller glimmar. Jag kommer köpa dig leksaksbilar och små verktyg som du kan bygga med. Jag kommer se till att du får radiostyrda bilar och en gräsklippare, så du kan vara precis som pappa. Mamma ska även se till att köpa dig en tuff cykel som man kan både hoppa och sladda med.

Du kommer få bygga transformers av lego och jag kommer fortsätta att köpa dig kläder som jag anser vara riktade mot pojkar. Du kommer även få använda dig att tuffa kepsar och riktigt snabba skor.

Jag vill ge dig hela världen, min älskade son, om jag kunde skulle du få allting du pekar på. Och kommer det en dag då du pekar på den rosa tyllkjolen, då är det vi som går och köper den rosa tyllkjolen. På samma sätt som att de glittriga skorna kommer vara dina sekunden du ber om dem. Om det kommer en dag då du vill byta ut leksaksbilarna mot smink och barbie då är det med glädje jag går med dig i affären och låter dig välja ut både mascaror och läppglans. Men fram till dess, om den dagen kommer, så kommer din omgivning fortsätta vara blå och din mamma kommer fortsätta ignorera flickavdelningen och dess rosa kläder. Min fantastiska son, du kommer alltid vara perfekt för mig och jag kommer föralltid, till mitt sista andetag, uppskatta och lyfta dig. "

Jag kommer alltid stötta och finnas där för min son, jag kommer inte tvinga på honom några fördomar om andra människor. Jag kommer lära honom vikten av att acceptera andra individer och vikten av att respektera andra för de dem är.


Likes

Comments

TILL MIN SON.

3 veckor och 4 dagar har jag nu fått äran att titulera mig som din mamma, och det är min absolut största prestation i livet. Känslan blir nästan övermäktig, jag är mamma. Och från den sekund jag för första gången kände dina rörelser, någonstans inne i magen, visste jag att kärleken till dig var, och alltid kommer att vara, villkorslös. Och från den sekunden du lades på mitt bröst för första gången, visste jag att allt jag äger, är ditt. Mitt hjärta har du i din hand, som virad kring dina små fingrar. Dina perfekta små fingrar

Mitt liv vändes upp och ner dagen då du kom. Tänk att det var du som legat därinne, tänk att det var dig vi gått och väntat på och längtat efter. Trots förberedelser och tankar kring föräldraskapet går det inte att beskriva hur mäktigt och fantastiskt det faktiskt är. För vem hade väl egentligen anat att du skulle komma ut med hela världens visdom i ögonen. Ingenting är, eller kommer någonsin, bli sig likt. Världen blev plötsligt så mycket större, så mycket mer spännande och givande. Från den första morgonen vi fick vakna tillsammans visste jag att jag var precis där jag ville vara. Det är en övermäktig känsla att få vara mamma, speciellt din mamma. Från stunden jag för första gången kände din doft visste jag att kärleken till dig var större än allting annat, ingenting skulle någonsin vara lika viktigt. Ingenting kommer någonsin äga större betydelse än dig. Aldrig kommer det finnas något som är viktigare än dig, dina drömmar och mål. Aldrig har väl någon varit så lyckligt lottad som jag, som fått chansen att lära känna den fantastiska individ du redan nu är. Jag har svårt att slå tanken kring hur klok och stark du är. Idén lyder ju som så att jag ska lära dig om världen, råda dig i livet och utveckla dig så du kan växa upp och bli en empatisk och vänlig själ, men jag börjar överväga om det inte är du som kommer lära, utveckla och vägleda mig.

När jag ser på dig, när jag har dig i mina armar, då vet jag vem jag vill vara. När du ser på mig känner jag mig överrumplad, helt draperad i kärlek. Aldrig har hemma känts så hemma som nu, nu när du är här. Elis, min Elis. Det är ofattbart hur cirka 54cm och 4000g kan göra en knäsvag. Men jag antar att du har det i generna, din pappa gör mig också knäsvag.

Likes

Comments

Förlossning

Tisdagen 17 maj satt jag tillsammans med min sambo i soffan. Min sambo som bara några timmar senare skulle se vår son komma till världen.
Vi hade precis satt oss i soffan efter en lång och varm dusch då jag var tvungen att springa på toaletten. Jag trodde att jag precis hade kissat på mig. "Har jag seriöst inte ens kontroll över min egna blåsa längre??" tänkte jag. Påväg tillbaka till soffan droppar det längst benet och det är bara att vända på klacken. Jag ropar på Sebastian och frågar ifall vi kanske ska ringa till förlossningen, kan det vara vattnet som gått? Vad tror du? Kan det bara sippra ut såhär?

Det tog inte lång tid innan jag fick svar på min fråga. Det var som att någon innanför magen knäppte med fingrarna, sedan brast det. Nu fanns det inga tvivel om att det var vattnet som gått. Kl 23.00.

00.00 Kom vi in till förlossningen i tron om att detta bara skulle bli en kontroll. Jag var då öppen 3 cm, hon mätte mina värkar som då börjat smått, sedan gick hon iväg en sväng. Sebastian och jag låg och pratade, bland annat om att få åka hem någongång, nu var vi trötta på att besöka förlossningen. När hon kom tillbaka sa hon: Jaha, idag blir det bebis!

Sebastian och jag tittade på varandra som två frågetecken, nu var vi på gång, och så var det med det tydligen.

Vi blev tilldelade ett rum, Sebastian fick ta bilen hem till Torshälla för att hämta det nödvändigaste medan jag vankade runt i förlossningssalen. Kl 02 var jag öppen 4 cm och bebis kändes så fruktansvärt långt bort. Sebastian kom tillbaka och plötsligt började värkarna göra ont.
Förlossningsbrevet låg hemma på byrån, men jag minns att jag informerade personalen om att lustgas var den smärtlindring jag var intresserad av. Sagt och gjort, lustgasen sattes in och var det inte luddigt innan blev det verkligen det nu.
Från och med nu har jag ingen koll på varken tid, dag, datum eller vilken planet jag bor på. Nu var det igång. Nu skulle bebis komma ut. Jag minns att jag tänkte att ALDRIG mer ska jag ha barn, inte en chans att jag går igenom detta en gång till. Värkarna var fruktansvärda, för att inte tala om att denna lilla människa skulle komma ut ur mig. Det hade lagt sig som en tröskel så Elis, vår son, hade svårigheter att ta sig ut. Och jag hade svårigheter att få honom över den tröskeln, han hamnade i kläm men kom till sist ut, efter 16 timmars slit. Jag minns hur smärtan just då var helt irrelevant, allt jag väntade på var att han skulle börja skrika. Vilket han gjorde. Han las på mitt bröst en stund innan han var tvungen att flyttas upp till Neo. Sebastian fick följa med upp till avdelningen medan jag låg kvar, jag fortsatte andas lustgas då jag behövde några stygn. En läkare kom och bärjade prata med mig, jag minns att jag svarade på hans frågor men att sekunden han gick därifrån hade jag inte en aning om vad konversationen vi precis haft handlat om. Jag förlorade 1 liter blod under förlossningen och kände mig som om jag blivut överkörd av en större lastbil. 

Dessa 16 timmar har jag skrikit av smärta, jag har klämt Sebastians hand allt vad jag har, jag har jämrat mig, velat ge upp, tänk att jag inte vill ha fler barn, men sekunden det var över försvann allting negativt. Det var som om det aldrig gjort ont. Smärtan rann av på bara någon sekund. Nu var han ju här, vår son. 4 veckor för tidig, men han är ju vår son och vi har väl aldrig varit så mycket för att komma i tid. 


Det är det mäktigaste jag varit med om. Att ha så ont, att ligga med en sådan fruktansvärd smärta för att på ett ögonblick glömma bort att det någonsin hänt. När de la honom på mitt bröst var det som om dessa 16 timmar aldrig existerat. Jag har aldrig känt mig så fulländad och lycklig som just i det ögonblicket. en förlossning må vara det mäktigaste en människa kan vara med om.



Likes

Comments

31+ÄRDETJUNISNART

Det är tanken som räknas sägs det, och jag får nog snällt hålla med. Jag har i flera dagar tid tänkt uppdatera denna blogg. TÄNKT! Men likt allt annat som berör mig för tillfället, så skjuts det upp. Det känns helt enkelt lättast så, så att jag istället kan koncentrera mig på att inte springa (what ?? som att jag sprungit en enda gång på 8 månader) in i väggar, klämmer mig i dörrar eller smäller in i andra människor. Eller bara något så enkelt som att andas, det krävs en del fokus från stund till stund.

Men annars mår jag fantastiskt... ja bortsätt från att jag inte får sova på nätterna, eller det faktum att mina bröst rinner, läcker, klibbar och kladdar NON STOP. Det är väl också lite jobbigt att fötterna konstant värker.

Men annars mår jag bra...förutom det faktum att jag skulle kunna dö av törst större delen av dagen, och att jag sen har foglossning och värk i hela kroppen det är ju en annan femma.

Jag är OK, låt oss uttrycka det så! Jag misstänker dock att jag gjort någon i tidigare liv besviken på ett eller annat sätt, för jag straffas dagligen med halsbränna och sura uppstötningar från helvetet. Alla ni som läser detta och inte har halsbränna för tillfället, ta en sekund och uppskatta stunden. Man vet aldrig vad man har förrän det är försent. Något mer som man ska uppskatta är hur fantastisk kissblåsan egentligen är! (Då menar jag självfallet INNAN man blir gravid)Saknar de dagar då jag kunde gå 20 minuter utan kisspaus.

Så... egentligen skulle man väl kunna säga att jag är rätt redo för människovalpen att komma ut.

Likes

Comments