View tracker

​Idag har mina barn haft skolavslutningar :-D

tiden går allt för fort, de börjar bli så stora..

Tankarna börjar snurra, sen då när de är stora, vad ska jag göra då?

Jag älskar att vara mamma ha barn runt om mig men inser att tiden rinner ut, hoppas på barnbarn innan minstingen blir så stor att han försvinner hemifrån....

Jag lever för mina barn, min identitet är att vara mamma, det kanske är dax att börja fundera på vad jag ska bli när rollen förändras, jag menar givet kommer jag alltid vara mamma och mina barn kommer behöva mig i olika former även som vuxna men........ de kommer även ha ett liv utan mig....


det gråa trista kalla vädret gör inte saken bättre, vill ha sommar värme sol, glass i stora lass, stranden... 

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

​Idag snurrar tankarna, funderingar om livet i allmänhet, jag är varken mer eller mindre, vet inte riktigt vad jag tänker eller vilket humör jag är på.. Närhetsbehovet  är enormt..

Trotsar i allt bara för att jag vill, suckar djupt och erkänner motvilligt jag vet vad jag behöver..... 


Likes

Comments

View tracker

​Vad ska man skriva tro, livet går fortfarande uppåt, jag mår fortfarande bra.

Svackor kommer och går men min man hjälper mig igenom dem. 

Jag äter fortfarande mina antidepressiva men ändrar dosen vid behov, jag har fortfarande tilliten att min man sätter reglerna och gränserna hjälper mig, jag har släppt nästan all kontroll till honom och känner mig lycklig..

Kan ärligt erkänna att det är en "konstig" känsla , jag har tidigare levt i ett vakuum, antingen hyper eller depressiv, båda håller ganska kraftigt upp eller ner, nu har jag stannat upp, känner utan frustration ilska tårar eller tio miljoner tankar i huvudet...

Jag börjar hitta mig själv orken att finnas vara en egen person, som sagt svackor kommer och går där tankarna börjar snurra , känslorna blir för starka, tvivlet kommer... det är då jag ökar dosen i min medicinering, vill inte dit igen,aldrig mera.......

Jag blir fortfarande väldigt trött och slut, men inte lika slut som förr 



Likes

Comments

​Jag har äntligen hittat humöret igen..

Eller äntligen och äntligen är rent förbannad idag.

Varför tja en massa olika småsaker som blåste humöret totalt...

Har bokat sportlovs resa med barnen iallafall, ska bli skönt o komma iväg och det är ett enormt framsteg att kunna ta sig iväg efter den långa period av deppressioner...

Har ökat medecineringen lite, mår iallafall fortfarande helt ok

Kommit in i en period i livet där jag är trött o less på at inget händer, allt står stilla och en del verkar har gjort en totalt lobotomi........Jajja jag lever och livet fungerar...

Snart dax för lite nya beslut , nu är jag orkar och ångesten inte slår till​

Likes

Comments

Men tänkte sammanfatta händelserna sen sist

Medecinen fungerar suveränt, ångesten inlåst, impulskontrollen finns och jag känner mig gladare och gladare.

Jag har förändrat mig, är lugnare i mig själv...

Livet är faktiskt bra, ligger fortfarande efter i orken vilket märks på hemmet, men jag måste ta allt i omgångar.

Barnens pappa har varit här länge nu, inga bråk inga skrik, mycket närhet, prat..

Jag har hittat en väg som alla trivs med tror jag, än så länge är den så ny, vi trevar oss fram...

Jag har så länge jag kan minnas varit inne och sniffat på BDSM , såg mig själv som Dominant, eller rättning Switch... Jag tror att allt mitt bråkande har handlat mycket om att jag vill att han ska ta över, plocka ner mig visa att han är en man......

Vi pratade ut om detta och det visade sig i slutändan att han är faktiskt den Dominante och jag den undergivna..... Och ärligt jag älskar det... Vet många kommer inte förstå denna delen, men jag mår bra av det.... jag har lämnat ifrån mig nästan all kontroll, vågar lita på att han fixar detta att han tar hand om mig och ser till att jag får det jag behöver....

Jag känner mig som en nöjd och glad och framförallt lugn, för första gången någonsin mår jag nästan bra...

vet inte om du någonsin kommer läsa detta men tack hjärtat för att du står ut med mig, hjälper mig och ger mig det jag behöver...

Likes

Comments

Idag känner jag mig glad, lycklig..

trött och slut men mera som en loj katt inte som en utkörd människa..

ser ljuset i tunneln, det är en bra bit dig men jag är på väg..

städar tvättar rensar, det går långsamt men det händer nått iallafall..

Hoppet att komma dit jag vill känns närmare idag än tidigare, mkt pga att han äntligen förstår vad jag behöver

äntligen bestämt sig för hur det ska vara.

Jag vill vara lycklig, vill att barnen ska vara lyckliga och att han ska vara lycklig.. jag vill få dem alla att må bra, när de mår bra mår jag bra....

det svåraste man kan göra är att öppna sig elt , blotta sig helt för någon annan man blir sårbar...

Likes

Comments

Finns inga tider hos min kbt förens om tre veckor...

Funderar om jag måste ringa runt lite i morgon efter någon annan, jag behöver det NU

Tabletterna fungerar halvbra, impuls kontrollen funkar däremot kommer ångesten i vågor och olika styrka

Vill gråta men det fungerar inte, vill skrika men det fungerar inte heller...... jag är

bra eller dåligt , ingen aning.....

Kryper ihop en stund i sängen och försöker hitta viljan och orken...

är helt tom på energi

Jag vill bara lägga mig i hans famn känna värmen och känna mig liten, få höra orden det kommer bli bra...... vi är på rätt väg ......vill släppa allt ansvar, alla tankar all vilja.... låta honom ta över......

men vad man vill och vad man gör är två skillda saker, i slutändan står man ändå där själv

Känner mig enormt ensammen just nu​

Likes

Comments

Började med min medecinering i går, gillar den igenteligen inte blir så off

Men i går och nu känner jag att även om jag blir avtrubbad så är det rätt skönt, ingen ångest eller oro

Mitt huvud fungerar, även om inte alla kännslor funkar så funkar jag..

Känslan av att allt kommer bli bra har infunnit sig och mera fokus finns....

Jag fattar inte att den närmast mig orkar med , står ut är kvar....

Skuldkännslorna är inte så starka ännu men känner att de lurar i hörnen, menar om jag inte ens står ut med mig själv hur kan då andra göra det??

Vet att det bara är en tillfällig lösning, men med rätt hjälp kanske jag kan bli mera stabil....

Började i går att gå en väg som är helt ny, jävligt skrämmande att lämna ut sig att berätta och inse och förklara jag behöver det här för att må bra........

Men viljan att bli bra för mig för barnen för deras pappa är större rädslan att förlora allt helt är större än skammen att erkänna att jag inte fungerar, det är nått fel på mig...

Fortfarande nere känner jag, men ångesten är bortmedecinerad, kan fokusera, fungera, jag har impulskontroll än så länge.

Men så trött, orken finns inte...

Varför kan jag bara inte fungera som alla andra?

självföraktet vräker upp, jag är inte värd nått, varför skulle jag vara det?

stänger av, stänger ut

menar vem kan älska någon som är så här trasig, som inte fungerar, som inte orkar med vare sig sig själv eller orkar ha en struktur..

Jag är inte värd mera än så här, jag är för jobbig för svängig, för flyktig, för konstig....

Kanske bara att inse att mitt liv kommer vara så här, omgiven av en familj men ensammen, att bli undviken för jag är jobbig, för jag förtjänar inte mer....

Likes

Comments

Orkar inte mera..,

Inget fungerar inte livet hemmet barnen..

kryper ihop i ett hörn, det gör så jävla ont

Jag vill ha dig , jag skriker efter bekräftelse att du vill ha mig med

Jag vill kunna stänga av stänga ut.

Jag vill rymma, vill inte känna..

Vill skrika ut men jag älskar dig din idiot... men det betyder inte att jag vill leva med dig, eller att ha ett normalt förhållande för det fungerar inte...

klistrar på masken, ritar dit leendet försöker skrapa ihop bitarna gå vidare

måste orka..

Har insett att det är jag helt själv som pajjar allt, Idag tänker jag börja om med min medecinering, kan inte låta mitt mående förstöra ännumera av mitt liv...

Jag vill behålla det som finns kvar iallafall och int slänga bort det med.... för att komma dit måste jag ta all hjälp jag kan få...

Likes

Comments

Kämpar vidare med mitt liv, så delad.

Jag vill med fast ändå inte, går av snart

Vill säga det är ok, kom o krama mig håll om mig, släpp mig inte..

Samtidigt vrålar det i huvudet kämpa på, få honom att släppa taget, låt mig falla och landa själv på egna ben.

Vi har varit tillsammans i över 20 år, klart det är en förändring , vi har växt ihop, frigrörelsen gör ont..

Vi var båda så unga, jag 11 han 14 när vi hittade varandra, vi har inte levt livet med någon annan, vi har haft uppbrott träffat andra osv men det har bara hållit en månad eller vå så har vi varit tillbaka till varandra igen, vi har båda samma "problem" att inte kunna släppa ständigt dras tillbaka.

Om det inte är kärlek, vad är det då?

det känns som om jag sliter ut mitt hjärta ur kroppen, en del av mig fattas när han inte är här..

Jag tror att det största problemet är att vi båda är lika trasiga, att vi verkligen älskar varandra men det trasiga i oss gör att vi inte fungerar...

Jag har ett enormt kontroll behov kombinerat med ett jäkla humör och deppressioner, han har ett bekräftelse behov som är enormt, han har svårt för krav.......

Vill bara krypa ihop någonstans i ett hörn och vara

Likes

Comments