God morgon kära läsare ❤

Jag hade en tanke om att ta mig till Århus på snabbast möjliga, mest effektiva och ekonomiska sätt. Denna ursprungliga intention ledde however till att jag nu av någon anledning sitter på
Stenafärjan Danica, och upplever en av de mest lärorika reselösningar som jag hittills erfarit.

Tre och en halvt timme till Fredrikshamn, sen tre och en halv till med tåg till Århus.

Jag fryser som f-n och sitter, iklädd min vattenavstötande, fuskpälsfodrade bruna vinterkappa som saknar flera knappar och blickar ut över novemberhavet från caféet på Däck 8. Jag är lyckligtvis inte sjösjuk - det har aldrig varit något problem för mig. Däremot börjar jag känna mig smått illamående av bensinmacks-julskivan som går på repeat med någon typ småländsk, stenkåt mamsell som stönande proklamerar att "Tjuuuuuuulen, tjuuuuuuulen, ååååh, tjuuuulen äääaaaaar hääääaaaaaaaaaar!!". Sjung på småländska, för fan. Ni har väl egna orgasmer - låt de stackars inflyttade stockholmarna från typ Ockelbo ha sina stön ifred.

Aldrig fattat det där. Jul är liksom inte menat att vara sexigt: "Åååh, aaaaaallt äääär friiiiiiihhhhhiiiiid, mmmmm aaaah, stjäääärnan blliiiiiihhhiiid hhhhh"

😳 Öh.

Eller nu, nån hysterisk wannabe-operakille som walear loss i Iglesias-reminiscerande plågor. Kan nån snälla befria hans stackars pung som sitter fastklämd i dörren?

"Waiiiiiiiiiiiiting for Santaaaaaaaaa-uuuuuhhhhhhaaaa... Oooooooaaaahhh Meeeeeeeaaaamoryyyyyyy of my Chrisssmisssss Treeeeeeeehhh!!" 😳

OK... Jag kanske har gjort nåt fel, men tyvärr, TYVÄRR, har jag aldrig blivit så upphetsad av en gran. Kanske har köpt fel sort, helt enkelt. Hmmm. 🤔

Åh toppen - "När det lider mot jul" med en extasyhög Carola. Nej, alltså - jag är också kristen och sjunger gladeligen om både Jesus och hans far. Dock brukar jag inte dra någon självklar parallell mellan det och den typen av radioaktivt polyesterskimmer över fejset som många "troende" går runt och flashar. Jag känner inte att jag måste stirra närmast demoniskt upp mot skyn och spärra upp käftamentet i sidled för att riktigt BEVISA hur from och frälst jag är. Jag gör en massa jävla fel - inklusive att jag svär alldeles för mycket - men jag är med i klubben ändå. Min kärlek och hängivenhet är sann - diskretare, men inte mindre äkta. Och ja - jag vill väldigt gärna inspirera folk omkring mig till att upptäcka Gud och hans son. Men genom min egen person, mina handlingar och de beslut jag fattar. Inte genom stön om "tjuuuuuulen, åååååh 😵" eller nåt jävla plastigt botox-stirr i fjärran.

Alltså.

Stenafärjan.

Mm.

Intressant.

I avgångshallen vid Masthuggstorget slängde jag ett öga över samlingen smådammiga morgonresenärer. Vi underhölls under vår väntan av obegripligt entusiastiske Freddie S - en amerikansk trubadur som helt ärligt hade klått våra mer namnkunniga "artister" i landet any day, men som av livets nyck alltså förvisats till en kall samlingshall invid klamydiabåten till Jylland, där hans röst, gitarrspel, musikalitet och själfullhet går fullständigt obemärkt förbi. Hans anekdoter inemellan låtarna kunde lika gärna varit hemliga dagboksinlägg på kodad sydossetiska - så ringa uppmärksamhet av den stora massan rönte de.

Jag tittade på honom, diggade genuint hans snillrikt arrangerade potpurri från svunna tider, applåderade lyckligt och uppmuntrande - till och med Freddie S själv såg chockad ut: "öh, är hon dum i huvudet😳..?"

Och det fick mig att tänka på alla fantastiska konstnärer som ännu inte blivit upptäckta. Nydanande, coola - speciella, unika! The likes of which we have never seen!

Som INTE stönar "ååååh tjuuuulen, aaaah - jaaaah! Tjuuuulen äaaaaar häääaaaaar 😵!!!" Och som antagligen just därför inte bor i Djursholm i en trevåningsvilla utan i Sumpan, i tredje hand.

Mm. Spännande, som man brukar säga här i vårt progressiva land.

/M




Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Det är söndag kväll och jag har haft den underbaraste helgen jag kan minnas att jag någonsin haft.

Det har regnat mest hela tiden och vi har absolut inte gjort någonting som generellt skulle kategoriseras som särskilt spännande eller underhållande. Men för oss, vår lilla familj på Dusse och mig, har det varit alldeles fantastiskt.

Vi har julpyntat, stökat runt på vinden, i tvättstugan, hjälpts åt i köket och strukit en hel arsenal av små herrskjortor. Jag strök, August underhöll mamma med rafflande historier om Nattninjan och pyjamashjältarna 😂

Vi pratar mycket, August och jag. Han är fyra nu, och förstår att livet innebär mer åt alla håll än man kanske var beredd på när man damp ner från tappen den där sommarnatten häromåret. Hetaste samtalsämnena just nu är DÖDEN, människor från Afrika, tanter "som vill ha våra pengar" (romska tiggerskor utanför Hemköp allra oftast), vi hanterar godisdiplomati ("men Mammaaaa... om man får en liiiiten godis..., då... osv.") och... eh pruttar. Mm, det pratar vi mycket om. Vi reder även ut olika släktband - vilka som bor i himlen och vilka som bor i öknen. Sen finns det några i Amerika, i Värmland, i Paris och i Prag. Vi läser. Han kan nästan alla bokstäver nu. Favoriten är X.

Här är alltså jag, mer eller mindre samma människa som jag var i 28 år innan jag fick honom. Och här är han, en rätt färsk världsmedborgare trots allt, som på eget bevåg och av egen fri vilja slår sina små persikolena armar om min hals och proklamerar att: "Du e min tjej, Mamma!".

Göteborgs skitväder till trots, skittopografi också - jävligt höga berg att bestiga bara för att komma hem - ekonomisk ÖKEN och relationsmässig... öh, ja öknen förefaller jävligt bördig i jämförelse med mitt kärleksliv just nu. Men anyway. Allt detta till trots är jag bara helt fruktansvärt lycklig över att få tillbringa mitt liv, min vardag, mina helger och min ledighet med August den Väldige. Den vackre. Den ståtlige, stilige, starke, godhjärtade och ljuvlige.

I morgon blir det råövning inför onsdag. Tatiana, Fiordiligi, Santuzza och Romeo.

God natt. Och TACK till Gud, till August och till mig för den underbaraste helgen i mannaminne.

M

Likes

Comments

Kära bluds.

Det är lördag kväll, och jag festar loss på morotsstavar, körsbärstomater, några oliver och salta kex. Jag har två doftljus tända - ett vitt och ett svart. Min rosa pyjamas i tunn bomullschambray omsveper mig, evinnerligen frusen i min lite lealösa Cranach-kropp.

Min lille gosse, min son och livselixir, sover ljuvt mellan sina älskade lakan med hästar på.

Jag älskar August Ulrici mer än någonting i hela världen.

En dag ska jag bestiga Masada med honom. Vi ska ta ormstigen uppför hela klippan, khakiklädda och solkyssta - jag ser bilden framför mig. På toppen ska vi slå oss ner, luta oss mot en gammal badhusruin eller något vakttorn och gratulera oss själva åt vår bragd. Jag rufsar runt i hans guldbronsiga lockar, en riktig lejonman vid det laget. Han är vacker, min pojke. En man. Hans smilgrop har blivit djupare, linjerna på andra sidan tydligare. Han är väldigt lik sin far.

August älskar att sjunga. Han rev av greatest hits from dagis idag på Hemköp, varvat med några väl valda julsånger, mitt på golvet vid delikatessdisken. Händerna tenorknäppta framför sig, vaggande åt sidorna i takt med sången - han är så fruktansvärt gullig och ljuvlig, min Skrott.

Jag vill sjunga, jag vill förverkliga det som jag tror att jag är menad att åstadkomma i den här världen.

Och jag vet hur mycket jag måste försaka, och redan har försakat och åsidosatt de senaste tolv åren. Och det mesta av det är inte något problem. Jag röker inte, dricker inte. Använder helst inte rösten efter klockan 19 - om jag inte jobbar. Jag är noga med allt. Gör allting med Rösten i åtanke.

Och mitt i alltihopa, när jag stod på tröskeln men hade glömt hur man öppnar dörren, damp en ängel ner i min famn.

Min August.

Jag kan försaka det mesta. Kommer troligtvis aldrig gifta mig, eller läsa alla de böcker jag längtar efter att läsa. En familj, sådan jag har drömt om den, är inte förenlig med Sången. Jag vill ha fler barn, men det kommer jag inte att få. Och det är OK, det med. Kärlek, enhet - nej. Jag tror inte det. Jag är hellre med Rösten.

Men de här åren, den här gåvan - min August, Bronzino-ängeln som bara damp ner - det är absolut allt.

Jag kan dö i morgon, och mitt liv kommer ändå att ha varit fullständigt komplett tack vare honom.

Jag hoppas få leva länge, följa honom, stödja honom, visa honom allt jag älskar, allt jag kan, vet och har upplevt. Jag hoppas få sjunga, och ha honom med mig.

För utan honom hade inte ens hoppet om sången funnits.

Så August, på sätt och vis

.
.
.

Är


Du


Min


Sång

.


/



Likes

Comments

Kära bluddies,

Klockan är 21:06 och jag har haft en grymt innehållsrik och spännande dag. Givande, rolig. Trevlig, lärorik. Fantastisk!

För det allra första uppfylls jag av en helt oförvitlig känsla av tacksamhet och nåd. Av ynnest och av håvor. Jag är lycklig.

Jag är inte rädd.

De orden har jag längtat efter att få säga, och att få säga dem med emfas. Med tyngd och sanning i botten, och vingar, lätthet i topp. Jag är lycklig, och vill säga tack.

Det är ingen hemlighet att jag fäster min tillit till Gud. Jag är en starkt troende människa, med fötterna i den här världen, och hjärtat i en annan.

En vän till mig mår sämre än jag. Han är där, som jag en gång var. Och med tanke på just honom, min älskling i rosa T-shirt, vill jag dryfta en tankegång som potentiellt är värd sin vikt i guld:

Inom ämnet fysik är TRYCK ett givet forskningsområde. Tryck på franska, som ett av många romanska ursprungsexempel, heter PRESSION. På engelska har det i vetenskapliga sammanhang bytt namn till PRESSURE.

Men om vi för en stund håller oss närmare dess ursprung, PRESSION, och leker med olika prefix till detta substantiv PRESSION, får vi följande som exempel: Impression, Oppression, Expression, Suppression, Repression och Depression. Intryck, Förtryck, Uttryck, Undertryck x 2, och... Depression.

Låt oss fundera ett slag.

De fem första hanterar alla ordet "tryck" i olika riktningar, med olika intentioner. Kraft i en given riktning.

Det sista ordet är något helt annat. Det finns inte ens någon översättning för det.

Depression är avsaknaden av tryck, av kraft, av riktning. Budskapet går inte in. Trycket är inte tillräckligt för att sticka hål på din tungsinta, skrynkliga bubbla. Depressionen är tomma intet, och allt inuti det.

Det vi alltså behöver, älskling, är att skapa tryck.

Kan jag inte göra annat, vill jag i varje fall trycka din hand hårt i min, och trycka hela mig mot hela dig och älska dig bortom ord och rim och reson.

Din

M

Likes

Comments

Kära läsare, kära bluds

Tack till er som skriver att ni saknar mina inlägg och förlåt min seghet på sistone.

Det blir tätare nu.

Men.

Segheten har en förklaring. Mer än seghet vill jag kalla det incheckning i verkligheten. På sätt och vis är det väl egentligen jäkligt sunt, eller? Att det riktiga livet här, nu, fysiskt och biologiskt tar sin rättmätiga tidsrymd i anspråk?

Jag är i Stockholm. Emotser konstituerande + första ordinarie styrelsemöte med Sångaravdelningen för Teaterförbundet för Scen och Film, därefter middag med - förhoppningsvis - en del bubbelspräckning och farhågskvävning.

Vem hade trott att LJUSROSTAT kaffe - genomskinligt nära nog, lätt théaktigt, syrligt i smaken, kunde vederkvicka en trött trettitreåring (nåja, på fredag) så till den milda grad? Tack till fantastiska bageri Petrus på Swedenborgsgatan, mitt häng i den här stan. Ert "poolish" (men hallå - polish, tror jag ni menar 😳) och era kanelbullar har lifted my spirits många morgnar. Och eftermiddagar. Och... annars med.

Mannen i rosa T-shirt upptar mina tankar. Hans väg från soptunnan tillbaka till huset, med håret ner i ögonen och glasögonen morgonyrt på plats över den perfekta näsryggen väckte något i mig som klådde alla Lindebergkavajer och stärkta Stenströmsskjortor i världen. Han trodde inte att jag tittade.

Men


det


gjorde


jag.


Mannen i den rosa T-shirten väcker något i mig.

...

Mannen i den rosa T-shirten


väcker


.
.
.


allt.

/ M

Likes

Comments

....och hej igen!

Nellie darling, min kanske käraste vän, tillika ryskättad operaregissör och intellektuellt fenomen av encyklopediska mått, har tillbringat den här dagen med mig i ömsesidigt utbyte av förmågor och brister.

Nellie darling hjälper mig med Tatiana.

Vars brevscen GÖR MIG GALEN.

MEN.

Upp igen.

Det låter fantastiskt. Mr K vill tydligen höra lite fler grejer, så jag bjussar på Fiorran och några till. Det är verkligen fruktansvärt snyggt.

Låt det bli en allmänt erkänd sanning - i varje fall i mitt specifika fall - att vila, återhämtning snarare, är av yttersta vikt.

JAG HAR ALDRIG SJUNGIT SÅ HÄR BRA.

Och inte bara ifråga om ljudet och tekniken - tolkningarna, valmöjligheterna - friheten som jag har idag är av en helt annan art.

Tre månader i öknen, och jag fann mig själv som aldrig förr.

/ M

Likes

Comments

Kära bluds,

Jag tänker särskilt på tre individer som jag vill lyfta fram som anti-exempel. Tre män. En världsdirigent, en superbaryton och en prisad skådespelare i Hollywood.

Och gemensamt för dessa tre, är att jag blev varnad för dem. Gemensamt för dem är också att ingen av dem gav mig skäl att oroa mig - och det är skönt, som påminnelse i dessa dagar. Svinen är många. Helt OK, vanliga, schyssta killar och män trängs med dem, och råkar ibland på en smögel av bara farten, av folk som faktiskt inte vet vad de pratar om.

Vår superbaryton, låt oss kalla honom Erik med ett utländskt efternamn, är troligtvis Sveriges genom tiderna största export på barytonfronten. Han sjunger på Met som andra går till Ica och besitter en alldeles särskilt vördad position i operavärlden. Denne Erik skulle handplocka ett gäng till en masterclass på sin hemort för några år sen - hans första och enda, var han tydlig med att meddela. Av Sveriges samtliga unga sångare som sökte dit valde han mig som en av åtta. Överlycklig men ännu i chock över en sådan ynnest, lättade jag på trycket ett slag och avslöjade nyheten för en pianist, en kvinna, som jag undervisades av på skolan. "Akta dig, Madeleine. Han gillar söta flickor - skickade du med något foto?" Jag nickade besviket. "Ja, men då är det ju därför han har valt dig. Ojoj." Sen gick hon.

😳

Jag bar med mig detta lågtryck hela vägen till masterclassen och gjorde mitt bästa för att tona ner eventuell "söthet", för att citera pianistbitchen. Jag gömde mig bakom de andra, tittade ner i marken, tog inga initiativ och bemödade mig om att inte överhuvudtaget uppta något luftutrymme, tills det inte gick att bromsa längre. Nu var det min tur.

Jag rev av en lång och komplicerad Mozart-aria ur "Idomeneo", och var så nervös att jag kom av mig efter en takt. Upp igen. Den här gången satt varenda sextondel. Och inte bara musikaliskt. Min själ, mitt hela väsen var fullständigt ett med min tolkning. Varenda skiftning öppnade nya vägar, landskap i notbilden - jag såg hur Vår Store Baryton knockades totalt, och brast ut i ett lyckligt skri. "HERREGUD, människa! JA! JAAA FÖR FAAAN! Så här ska det vara!!" Han skrattade lyckligt och stämningen blev allt trevligare och mänskligare. Jag sjöng Tjajkovskij, Rangström, Schumann och några till. Erik och jag fann ett omedelbart musikaliskt syskonskap och en genuin själslig sympati. Jag lärde känna hans fru och hans barn, som var med under veckan och minns än idag hur jag njöt av att se vilken underbar familj de verkade vara. Efter trettio år var han fortfarande lika pubertalt vrålkär i sin fru, och enormt mån om att vara en god far åt sina barn.

Vi har varit vänner sedan dess. Förvisso är det möjligt, om inte rentav troligt, att vår vänskap hade tagit en annan vändning, om omständigheterna hade varit annorlunda. Men hypoteser och antaganden är ju en integrerad del av hela vår existens. Poängen är, att utifrån givna omständigheter - han som familjefar och professionell förebild, jag i viss beroendeställning, etc. - hade ingen av oss tillåtit någonting alls att ske.

Inte en gång har det hintats mig att pianistkärringens kommentar skulle innehålla ett gram av sanning.


/ M

Likes

Comments

Inlägget försvann igen!!!

Enormt irriterande, men än en gång otroligt vältajmad radering av min artificiellt intelligenta IPad - precis, jag var inte helt nöjd med formuleringarna ändå! 🤗

JAG SKA SJUNGA ADALGISA, PEOPLE!!

Ni har följt mig genom våndorna i våras, megadippen efter Hannigan (eller jaha, visste ni inte det..?), den mycket långa pausen under sommaren, dumpa-hela-skiten-tankar och nattliga läsa-noter-och-pimpla-Carlsberg-cravings i mörkret.

Jag är lycklig över det. Låt det bli känt hur skumpig vägen kan vara.

Nu är det FANTASTISKT.

Jag menar det. Vidunderligt vackert. Jag är så stolt. Jag är så lycklig och tacksam. Med en obeskrivlig lätthet och lycka strömmar fraserna, intentionerna, poesin som är min sång genom och ur mig. Ljudet dunkar bakom pannan, susar sunt och flödande in bakom ögonen, ut genom näsryggen, genom gluggen i ögonbrynen, hela hela mig!! Det är verkligen spektakulärt. Felet har suttit i annat, runtomkring - det handlar om att städa unda, röja bort. Inte lägga till. Tack och lov.

Det här är en början - vet inte riktigt mot vad, men potentiellt allt!! However... är jag faktiskt kär också. Riktigt jääääättekär. Och i min koffeinstinna once-in-a-lifetime-förälskelse (öh... 🤔) visualiserar jag redan våndan över att tvingas välja: stående ovationer på Covent Garden mot heta nätter i puffiga GANT-lakan med mannen jag älskar, och våra gulliga barn som sover sött några dörrar bort i sina fräscha sekelskiftesrum med kakelugnar och som drömmer om Mammaleines delikata, genomsunda eko-bio-rättvisemärkta frukostbord som hon, nyondulerad och fräsch ska fixa med varm hand och glättigt humör - otadligt välsminskad och leende, of course.

Eh.

😳

Lugn.

Jag är inte där än.

Valet behöver inte göras nu.

😬

I detta nu sitter jag på tåget, bredvid en spektakulärt svettstinkande medelålders man, som aromen till trots har mage att STÖTA PÅ MIG MED EMFAS. 😳 Eh - nej tack. Din lukt känns liiiite för personlig för att jag ska få den äran. Be gone.

Hurraaaaa!! Han stack!

Kära vänner. Puss på er. This summer in Ystad.

😉

/M

Likes

Comments

Kära bluds,

Göteborg badar än en gång i solsken och milt väder. Jag sitter på mitt favoritcafé och vilar blicken över det lilla parfymeriet mittemot, som har legat här sen minst sextiotalet. Varför har jag aldrig gått in där? Jo kanske en gång, 1999 eller något, när jag hälsade på min bror som pluggade här.

Vet ni vad? Jag hade skrivit ett långt, välformulerat inlägg om riktigt personliga grejer - det var bra alltså, riktigt ruskigt bra och medryckande. Men. Det bara försvann. Vips var skärmen svart.

Och ibland känns det som om min padda känner av och censurerar mina texter, när de kommer för nära magman på insidan. Ja, kanske. För i efterhand känns det helt OK.

Joe Dassin ur högtalarna. Tack - det hade jag inte förväntat mig. Jag älskar Joe Dassin.

/.../
"Des passants endormis dans mes bras
Que je n'aimerais jamais..."
/.../


Ut i solen. Nu ska jag mingla med konstfolk och analysera tuschteknik från 70-talet till idag.

Jag ger er en kram.

Mina vänner. En dag ska vi fira salong tillsammans. Och samtala på riktigt.

/M

Likes

Comments

Hemkomna från en avslappnad weekend-resa strosade min lille skrott och jag förbi rådhuset på väg mot Gustav Adolfs torg, där bussen hemåt går.

"Vilket fint hus, Mamma!", sa han. "Vilken stor dörr! Där kan vi bo!"

Jag förklarade att man tyvärr inte kan bo där.

"Vad kan man göra där då?" undrade lilleman.

"Eh, jaa... Man kan gifta sig där, tror jag." svarade jag lite fantasilöst.

"Jaha. Vad bja. Då kan vi gå dit och vifta oss i mojjon, Mamma. Men föst måste vi åka till Lungsund (ort i Värmland, min anm.) och vifta oss i lilla jöda kyrkan där, och sen kan vi åka och vifta oss här - gå de bja? Ka vi säga så?"

Det här ska jag påminna honom om, när brudarna hänger i klasar omkring honom om några år. Min egen Bronzino-ädling med florentinska färger och Dracula-tänder 🐣

Lycka i ett nötskal, är unge herr Ulrici.

❤️😂🙏🏼

/M



Likes

Comments