Jaha, nej - jag är inte suicidal.

Tack och lov.

Men jag är 33 nu. Det är 16 oktober. Och jag tänker.

Carolyn Bessette Kennedy var 33 när hon dog. Sara Widén också. Prinsessan Diana var 36. Det var Marie Antoinette med. Och Marilyn Monroe.

Marie Antoinette dog den 16 oktober 1793. Hon hade en liten gosse, Louis-Charles på sex-sju år och en dotter, Marie-Thérèse Charlotte på tretton. Utöver dem hade hon sett två barn till dö plågsamma, kvalfulla sjukdsomsdödar. Sophie, när hon var två och Louis-Joseph när han var drygt fem.

När upphör du att vara du? När de fiskar upp dina sargade kvarlevor ur havet utanför Martha's Vineyard? När du drar dina sista andetag i baksätet på en kvaddad bil, omgiven av gamar som lever av ditt själva väsen? Sker det i sekunden när ditt huvud faller ner i korgen? Eller när blodet efter någon kvart slutar forsa ur dina kapade vener? Är du du när vi googlar fram bilder på ditt missfärgade ansikte och flärdfritt slätkammade hår, på britsen på bårhuset 1962?

Jag tänker på Sara, som jag egentligen inte kände. Jag ser hennes ansikte framför mig, hennes leende. Jag hör hennes röst och hennes skratt. Jag ser hennes lockiga hår och hennes mörka ögon. Och jag ser hennes kista, den vita, i kyrkan i Hjo.

För mig är hon Sara så länge jag minns att hon fanns.


Vet ni, jag är 33.


Jag lever.


Och jag vill säga tack.


/M



Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Av alla socialt betingade kval tror jag att människans brist på legitima sammanhang är värst.

Det finns givetvis värre, ingen tvekan om den saken. Men jag gillade den formuleringen.

Så hur definierar vi då "legitima sammanhang"? En plats, reell eller virtuell, där du är outbytbar. Där man väntar på just dig och där just du gör det som behövs för att dynamiken ska fortsätta leva i den konstellation som är.

Jag är sångerska. Men mellan mina repetitioner, mina musikaliska sammanhang, är jag ensam i mitt utövande. Det är fruktansvärt. Det är som ett förhållande, där bara en part är drivande - gör allt som krävs och mer därtill, ser till att finnas tillgänglig, vara beredd, släppa allt när plikten kallar. Den andra parten - jobbet, dyker upp lite när han känner för det, kräver allt och ibland med noll varsel eller framförhållning, och drar sen vidare igen.

Vad gör man med ett sånt förhållande?

Man gör slut.

/M

Likes

Comments

Jag försöker att bete mig rimligt, medvetet, logiskt, ansvarsfullt, samhällsdugligt, långsiktigt, med god framförhållning och med ett fokus på helhet snarare än en knarkarminnande egotripp av toner och vibrationer. Jag försöker och har försökt en längre tid. En lång tid.

Min agent hörde av sig idag - kul att han fick tid till det mellan skidtripper och cocktailparties på Fiji - och vips rök hela listan av samhällstillvända prioriteringar.

För vips ja, skiter jag kapitalt i god framförhållning, samhällsduglighet, regelbundna inkomster, vällagt hår och fräscha Ralph Lauren-blusar i nyvävd bomullsbaptiste. Jag skiter i Svenskt Tenn-orgier och NK-räder, sparrisdieter och proteinstinna innanlårssvarvningar på gymet. För plötsligt ser jag mig där - på stora scenen på Operaen, jag ser MIN Tatiana där. Jag ser långa, ljuvliga timmar i soffan med mitt partitur, målmedvetna coachningsessions i Pusjkin-ryska med A.K.J., megalurarna på plats och Tjajkovskij i hela systemet. Jag lagar inte mat, ser inget damm, jag bortser från tid och rum och dag och natt - borta är precis allt av den här världen, och livet sorlar in i min kropp och ut igen, genom min själ.

Det låter helt fantastiskt. Tonen är perfekt.

Linjen är fräsch - den är lätt och klar.

Det sker helt utan slit.

Jag njuter av generalbasen som grundar mig inombords. Orden kommer till mig och studsar genom mig, upp i kronan, ut - dit, i rymden som är oändlig.


Är jag hon igen? Är jag den flickan som en gång var?

Så vidunderligt det är, när livet återvänder. När sången kommer tillbaks.

/ M

Likes

Comments

Kära läsare, kära bluds

Tack till er som skriver att ni saknar mina inlägg och förlåt min seghet på sistone.

Det blir tätare nu.

Men.

Segheten har en förklaring. Mer än seghet vill jag kalla det incheckning i verkligheten. På sätt och vis är det väl egentligen jäkligt sunt, eller? Att det riktiga livet här, nu, fysiskt och biologiskt tar sin rättmätiga tidsrymd i anspråk?

Jag är i Stockholm. Emotser konstituerande + första ordinarie styrelsemöte med Sångaravdelningen för Teaterförbundet för Scen och Film, därefter middag med - förhoppningsvis - en del bubbelspräckning och farhågskvävning.

Vem hade trott att LJUSROSTAT kaffe - genomskinligt nära nog, lätt théaktigt, syrligt i smaken, kunde vederkvicka en trött trettitreåring (nåja, på fredag) så till den milda grad? Tack till fantastiska bageri Petrus på Swedenborgsgatan, mitt häng i den här stan. Ert "poolish" (men hallå - polish, tror jag ni menar 😳) och era kanelbullar har lifted my spirits många morgnar. Och eftermiddagar. Och... annars med.

Mannen i rosa T-shirt upptar mina tankar. Hans väg från soptunnan tillbaka till huset, med håret ner i ögonen och glasögonen morgonyrt på plats över den perfekta näsryggen väckte något i mig som klådde alla Lindebergkavajer och stärkta Stenströmsskjortor i världen. Han trodde inte att jag tittade.

Men


det


gjorde


jag.


Mannen i den rosa T-shirten väcker något i mig.

...

Mannen i den rosa T-shirten


väcker


.
.
.


allt.

/ M

Likes

Comments

Kära bluddies,

Jag vill verkligen likna det jag går igenom vid ett destruktivt förhållande.

Det jag försöker ta reda på är huruvida det är sången som är den destruktiva parten, eller min inställning till den, sådan den varit fram till den här sommaren. Eller är det kanske något helt annat som ligger i vägen?

Jag skulle lägga mig. Hade lagt mig. Och precis som när man inte kan slita sig från telefonen - bara för att se när han senast var inloggad, vad det egentligen stod, tecken för tecken, i hans senaste meddelande - minnas stämningen, orden, blickarna när senast man sågs, fastän man kanske vet att det inte tjänar någonting till egentligen - precis så kröp jag ur sängen igen, tände en liten lampa längst in i ett undanskymt hörn och öppnade sopran-albumet igen.


Lady Macbeth.



Tosca.



Mimì,



Elena.



La Gioconda.


Min själ dras till Er. Min längtan sliter sönder mig. Men rädslan, sorgen, otillräckligheten, jämförelsen med alla andra - tar över.

Jag läser noterna i smyg.


Och än mer fördolt


Visualiserar jag


MIN


Tosca.


MIN


GIOCONDA.


Går den här kärleken någonsin över?


Om jag så blockerar varenda människa jag känner i operavärlden - kommer det ändå inte hugga till om tio år, när jag ser det namnet, eller det, i tidningen, på sångerskor som jag vet att jag hade kunnat klå anyday?


But I could not do it yesterday.


Åh, det här är en sorg för mig.


/M

Likes

Comments

Hej.

Klockan är 21:57 och jag funderar lite över vad som ska hända med vår värld.

Kim Jong-Un freakar ut med sin egna private nuke toy och Trump hotar förtäckt med vedergällning.

Ett kärnvapenkrig kan jag inte göra någonting åt.

Det enda jag vill då är att vara med min pojke och min mamma.

Min blick sveper över vårt hem. Vilka grejer skulle jag ta med mig? Inte en enda. August skulle få ta med sig vilken leksak han vill. Jag skulle ta bekväma skor. I Pompeji rullade livet på. Vissa förstod vad som var på gång, andra inte alls. Och ytterligare andra förstod, men beslöt sig för att stanna kvar. För vart skulle de ta vägen - hur?

Det enda jag vill är att ha såpass tid att vi hinner samlas. Ta tåget till Värmland, kura ihop oss i vår koja. Som i Melancholia. Blunda, räkna.

Sjunga.

/M

Likes

Comments

Kära bluddies.

Jag skulle hämta ett par pjucks på Teatergatan, som jag hade vunnit på Tradera häromdagen. Och när jag ändå stod där, halvvägs framme vid Musikbiblioteket slog den där längtan till.


TOSCA.


MANON LESCAUT.


MIMI


LA GIOCONDA


Och fler.


Jag genomled på riktigt en ansenlig stund av komplex motsträvighet. Av längtan. Av avsky. Av sorg och ångest.

För om jag går dit och lånar dem

...


Och går och övar i morgon


...


Så kommer jag älska det. Och vara fast igen.


Det här förhållandet är av rockstjärneproportioner.


Det är tre månader sen jag övade. Jag har kontemplerat att dumpa hela skiten, fastän jag vet vad jag bär på för skatter inombords. Jag vägrar vara extrakorist i nån jä-la kör. Jag vägrar genomlida ytterligare auditions med självförtroendet hängande på en skör tråd.

Min passion är sann.

Jag lånade dem.

/M

Likes

Comments

"Kristian" var egentligen inte den typen av kille som jag skulle ägnat någon större uppmärksamhet rent romantiskt.

När vi sågs den där gången på station Triangeln i Malmö stod han visserligen ut från mängden - han såg lovande ut på något vis. Snyggt klädd på ett avslappnat, coolt, rätt kosmopolitiskt sätt. Han gick som en afrikansk atlet, fjädrade liksom från sida till sida medan överkroppen bredde ut sig och bara vilade på luften omkring honom. Han hade hästsvans i nacken och ett kantigt, allvarsamt ansikte med mörkbruna, forskande ögon som svepte över perrongen och dess besökare. När Kristian log smälte Arktis. Men det visste jag ännu inte då och Arktis ska ju vara kvar, så slutsatsen är att hans leende absolut inte spelar någon som helst roll när jag tänker efter.

Själv hade jag på mig vida linnebyxor och en alldeles för genomskinlig blus. Jag hade provsjungit för en stum jury på Malmö Opera - frågan är om det var min sång eller min snövita spets-BH från Chantelle som knockade dem. Eller kanske dess tillhörande trosor, jo för brallorna var rätt tunna de med. Oavsett vilket verkar min outfit i varje fall inte ha direkt stört Kristian, för vi hookade upp nästan med en gång.

Vi hängde alltså en tid tillsammans den hösten i Malmö, bodde oftast i min lilla kvart på 12 kvadrat och hade kul ihop. Mycket var mysigt - det tillstår jag. Han är inte ond, liksom. Och han var en awesome polare. Men helt ärligt är det så här:

Mycket kan man stå ut med.


Det finns undantag.


Två av dem är


1) SVARTSJUKA


och


2) BACILLSKRÄCK.


Han lyckades dodgea det helt i två-tre veckor, men snart började jag märka av Kristians avvikelser på flera fronter. Här har ni några konkreta exempel, jag vet inte - call me crazy - men:

- Kristian var övertygad om att kvinnan som fenomen är ett otroget stycke - att ett grönare buskage på andra sidan bingen helt enkelt ligger i vår natur att eftertrakta. Vi är lömska flockdjur som genom något slags undermedvetet nätverk sinsemellan hjälps åt och samarbetar med ett enda gemensamt uppsåt om att lura mannen. Så när praktikantkillen från SATS Göteborg ringde upp den där eftermiddagen för att upplysa mig om något förmånligt erbjudande inför hösten fick jag ägna hela den därpå följande kvällen och halva natten åt att lugna Kristian och hans "missbrukade förtroende". Mina ansträngningar till trots kände han sig inte helt övertygad it would seem. Så snart morgonen sågs gry valde han därför att ta saken i egna händer, ringde upp SATS-killen på dennes egna mobil (jo, för resten av natten hade han ägnat åt att spåra densammes privata uppgifter) och hotade honom helt enkelt till livet med stor detaljrikedom och på omisskännlig ghetto-jargong from the outskirts of Brantevik. 😳 Eh, ja.


- Kristian hade även en illa dold extremvariant av bacillskräck. I början märkte jag ingenting. Sen hittade han väldigt många trovärdiga ursäkter om folks skitlåtenhet. Efter det blev han plötsligt "lite förkyld" och mycket mån om att inte bli "mer smittad". När alla rimliga faser hade avhandlats tog det sig rena fantasiproportioner. Det gick så långt att han inte kunde pussa mig på munnen, därför att jag några timmar tidigare hade druckit vatten ur ett restaurangglas. "Jah, och vem vejt vikka som har drouckit ur däe innan daj??"

OK.

Tänk dig mot bakgrund av ovanstående att man försöker hinta att lite fransk behandling inte hade suttit helt fel.


Jaha, ni fattar inte? OK.


Så här. Ursäkta att jag är grafisk.


Men spontant känner jag att


en fransk behandling


(= oralsex, men det känns liksom inte som om att jag kan skriva ordet här - jag menar please, någon underårig kanske läser det och då har jag typ förorsakat hens livs första trauma, oförstörda, oskyldiga stackare av 2010-talets slut, jamenar vad är deeeeet att prata om - jag är ju MOR, jag är ju VÄLUPPFOSTRAD, jag är ju SJÄLSLIG, INTELLEKTUELL, ANDLIG, POETISK, nästan trettitre - ja, det är jag!)

liksom är det bästa som finns. Och det bara... är det ju.

Så jag försökte ta ett lugnt och sansat samtal med killen. Diskutera oss fram till en gemensam plattform, liksom: "OK, men du gillar när jag gör det, eller?" "Jaaa, jag ÄLSKAR det - det är helt fantastiskt!". "OK, men det gör jag med - det är liksom samma sak". Och då kom bomben:

"Nej, NÄÄÄJ Madeleine, det är ENTE samma sak! För vi är RENA därnere, och det är fan inte ni!"

😳

Jag tror att jag blev lite tyst där faktiskt. Sen upplyste jag honom om det breda utbudet av trevliga hygienprodukter som de flesta apotek kan bibringa såväl män som kvinnor and all those in between. Finns till och med smaksatta varianter - mint, jordgubb, choklad. Finns produkter som verkar kylande, andra värmande... "Jah, men ni har heååååååårrr därnäjre!!" "Eh... nej, inte alla..." försökte jag. "Jiooo, och ni KISSAR med den!" "Eh... Mm, jo det gör vi, fast det är liksom ett annat hål..." "NÄ-E, försök ente me maj - det är SAMMA HEÅÅÅL! De väjt jaug, det har jag LÄÄÄÄJST!!"

OK.

Någonstans där kände jag att vi behövde en paus.

"Så du är helt enkelt äcklad av det kvinnliga könet, kan vi enas om det?"
"Naeee, det är ju skönt för DEN, men inget annat - det är ju bara ÄCKLIGT!"
"OK. Är din snopp också äcklig då, eller?"
"Naeeee ja menar du får gärna hålla på med den men sen måste du duscha och borsta tänderna och jag vill ente prata med dig för då kan det liksom hoppa ut bakterier från min kuk och landa in i min näsa."



Jag tror att jag bad honom gå hem och sen läste jag en bok.


😳


/M




Likes

Comments

Ja, självklart känns det jä-ligt jobbigt att inte ha uppnått det jag vill.

Goes without saying.

And what's more, är det jä-ligt jobbigt att acceptera faktumet att det till stor del har handlat om dåliga val och ödesdigra beslut från min alldeles egen sida. Jag är så jä-la DUM I HUVUDET!!!! (kan jag tänka ibland.)

VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR lade jag sången på hyllan när jag var 17 till förmån för att grotta ner mig i det londonska skådespelarlivet?? Och när jag sen tog upp den igen, vid 21-22 - antagligen för sent rent tekniskt och biologiskt - VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR valde jag inte Köpenhamn?! Jag hade träffat S. E. redan då i så fall - hon hade visat mig rätt väg medan jag ännu var formbar!

Vet du, sångarvän som läser det här - oavsett om du röner monumentala framgångar världen över eller är långt mycket längre ner på den inofficiella statusskalan än jag - låt oss förenas någonstans i mitten ett slag.

Vi älskar Rösten. Vi älskar Musiken. Scenen, Sammanhanget. Vi älskar TANKEN på att sjunga - att få sjunga, att kunna sjunga.

Jag vet en tjej, låt oss kalla henne Alicia. Alicia, sångerska, har avskytt mig sedan vi var statister i unga år på Operan. Hon har systematiskt närt den känslan och de negativa vibbar hon härbärgerar gentemot min person. Fine. Själv tycker jag att hon är rätt vacker, karismatisk och cool. Har aldrig hört henne sjunga, så det vet jag inget om. Men anyway. Hon hörde till och med av sig till min före detta fästman för några år sen, precis när vi hade förlovat oss, och förklarade vilken usel människa jag är: mytoman, familjesplittrare (😳?), praktfnask (nåja), vad var det mer...? Jo, just det: lögnerska, kleptoman, tror jag till och med, och golddigger (eh... och då skulle jag ha valt HONOM?! 😆).

Ännu roligare var att hon inte själv hörde av sig - nej, hon mutt-mutade sin kraftigt neuronedsatte tenorkille till att göra det - en kille som jag överhuvudtaget aldrig har snackat med.

Alicia har precis fått sin första större roll i ett sammanhang som är liksom ett snäpp över ladugårdsrevyn i Färgelanda. Antagligen kommer det bli ännu häftigare än så. Och faktiskt är det så otroligt skönt, att

helt ärligt,

utan förbehåll,

kunna glädjas

med henne

över det här.

Alicia har hatat mig i elva år. Lika länge har hon passionerat älskat allt vad opera heter. Hon har verkligen kämpat. Är hon nu lycklig at last - känner hon såpass mycket frid inom sig - att hon äntligen kan släppa in kärlek och mildhet i sitt hjärta - vet ni vad? Hallelujah, säger jag.

Det är så märkligt att en bransch, stammande ur en konstform så präglad av kärlek och njutning, kan föda ett sådant hat, en sådan illvilja att folk drivs till att hänsynslöst plöja över och genom sina medmänniskor, kollegor och would-be vänner.

Jag VET att alla inte är så här. Men generellt till vår bransch, till er bransch, till alla branscher out there.

...

Don't.


/M

Likes

Comments

Kära bluddies,

Fylld till bredden som vanligt av tankar, funderingar, reflektioner, outtalade betraktelser, aningar och föraningar intar jag ikväll mitt Lady Grey i sängen, iklädd en luftig liten särk från Ebbes och min älskade klocka från Mockberg.

Min pojke sover och min Mamma läser i orangeriet.

Jag vill skriva till er, jag tänker på er. Vilka är ni egentligen bakom de stigande siffrorna? Vill ni träffa mig? Jag vill träffa er.


Jag tänker även på Anna Kinberg Batra, som ett exempel. Jag röstar inte på Moderaterna, det här handlar inte om det. AKB är en av de i särklass mest raffinerade, elegantaste och stiligaste kvinnor jag vet - hennes röst är det hetaste som kommit ur en språkande människomun - men nej, det handlar inte om det heller. Jag har ingen egentligen penchant åt något håll, vare sig ifråga om Anna Kinberg Batras yrkesutövande eller om hennes åsikter.

Men är det inte märkligt ändå, hur svenska folket så lätt - så skrämmande lätt - antar flockbeteende i sådana här sammanhang?

Jag har alldeles nyligen, i dagarna faktiskt, upplevt exakt samma sak. En grupp som jag är ansvarig för att leda i ett särskilt sammanhang är plötsligen i totalt uppror beroende på något som lätt kategoriseras som en bagatell. Men en alfaindivid, följd av en beta och en gamma, sedan en delta, epsilon, zeta, eta, theta, iota - upplever sig plötsligen "otrygg", "osäker på om de vill fortsätta i gruppen", "har sjuka barn och kan inte komma på mötet", "oj, väldigt mycket jobb - see you!". Varför? "Eh... jo men... Alltså... Det var ju ehm..."

Nej.

I korthet var det därför att jag

har

en

...

blogg.

🤗

Ja, men vänner. Vad är då en blogg?

Lägger jag upp tio nya inlägg om dagen med min senaste outfit eller mitt Restylanade tryne ur ytterligare en stenkåt vinkel? Slaggar jag i demokratisk anda off precis samma pseudoämnen som alla andra slaggar off i rikets samtliga medier och kanaler? Gynnar jag, som ännu en tiggare vid den rike mannens bord, världens modemagnater och kosmetikjättar genom att medvetet name-droppa (och länka till!!) deras produkter på min sida, i hopp om att få ett korvöre för besväret och ytterligare några läsningar av ett gäng olyckliga fjortisar som inte vet bättre?

NEJ.

Min blogg är en replik.

En replik på den dag som vi ser gry.

En replik på den natt som vi i vissa fall lever i.

Min blogg tar upp det som ingen annan vågar tala om, jo för då riskerar ditt anseende i branschen att ryka.

Men vet Ni vad?

I

Don't

Give

A

...

Bean.


Och Anna... Njut av solen på T-i. 😘

/M🍀

Likes

Comments