Kära bluds,

Idag cyklade jag rakt in i en parkering-förbjuden-skylt vid Järntorget. Det fanns överhuvudtaget ingen anledning till det alls. Det bara hände, boink. Har oproportionerligt ont i höger axel, till och med när jag rör på lillfingret.

Alltså.

Det är torsdag. Jag lyssnar på min lika spektakulärt osammanhängande spellista som vanligt, den som bekvämt nog bara kallas "Underbart". Den mest okoordineerade övergången är antagligen den från ödesmättade "Für immer" av den tyska grungerockgruppen Unheilig till Benny Anderssons polkagriskäcka "Vals till Mona" på daladragspel. Aa, jag erkänner - där hajar till och med jag till.

OK.

JAG HAR RENSAT AVLOPP.

Och på något märkligt sätt kände jag mig där och då, iklädd mycket korta, avklippta jeansshorts, en gammal killundertröja, rufsig hårknut, osminkad och liksom sådär karibiskt sexsvettig, alldeles FRUKTANSVÄRT HET.

😳

Jag satt med mina gula hushållshandskar på händerna, en klump låååååångt mörkt, geggigt hår i ena handen och en skiftnyckel i andra och kände mig jä-ligt on top of things. Det var jag och avloppet.

Bara vi.

💩

M

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

God kväll. Hej. OK. Män.

Låt oss diskutera.

Vi kan ju ta den Berömde Skådespelaren till exempel.

Den Berömde Skådespelaren, låt oss säga att han är dansk och heter... Frederik. Anyway. En dag för elva år sedan dök det plötsligt upp ett meddelande på Facebook från en kille som jag inte alls kände. Namnet sa mig någonting i och för sig, men inte mer än att jag kunde släppa det hela rätt snabbt.

Han var skådespelare som sagt, och tyckte på något sätt att vi borde ha mycket att säga varandra eftersom vi hade gått på samma skola i gymnasiet - fast olika generationer - och sedan hade valt samma bana i livet, med vissa gemensamma omvägar, etc. Han var blond, rätt snygg men med något lite obestämbart, karaktärslöst eller vad ska man säga... slibbigt över munnen, tyckte jag faktiskt redan då.

Jag hade en kille då och var liksom inte supermotiverad att svara särskilt ofta. En dag några år senare såg jag honom plötsligt på TV. Så jag skrev till honom och gratulerade honom åt en fin rolltolkning. Han svarade. Och sen höll vi kontakten mer regelbundet under några år. Av och an, några gånger till - jag menar please, vi kände ju faktiskt egentligen inte varandra.

Förra året hördes vi plötsligt av igen. Vi bestämde att vi skulle ses för första gången live och faktiskt äta middag tillsammans. Han valde ett trevligt ställe i Köpenhamns innerstad, ett stenkast från där han bodde på Kronprinsens Gade.

To cut a long story short - en mer förälskad man än han har jag nog aldrig skådat i mitt liv. Från första stund var det som om att vi hade känt varandra ett helt liv. Våra gemensamma referensramar, minnen från platser vi hade delat, människor vi kände, humor, attraktion, glädje - allt.

"Ska det gå tio år till innan vi ses igen?" skämtade jag med honom.

Den Berömde Skådespelaren fäste blicken på mig, höll mig i båda händerna och svarade:

"Nej, Madeleine. Nu ska vi ses hela tiden. Hela, hela tiden, eller hur?"

Det var liksom altaret nästa. Vi sågs nästa dag för en morgonpromenad genom staden och förblev i samma förälskade tillstånd som kvällen före. Vi kysstes hejdå i hörnet av Kongens Have och Gothersgade och det sista han sa till mig var: "Men vi hörs sen då?", eftersom vi skulle tillbringa även den här eftermiddagen och kvällen tillsammans, på hans initiativ.

Men vi gjorde aldrig det.

För han

blev

plötsligen

dödssjuk

Eller så gott som, enligt egen utsago. Oklart på vilket sätt, bara väääääldigt sjuk. 😳


Och
Det
Spännande
Är att

Det här händer mig hela tiden.

Så frågan är

...

Är jag egentligen, helt omedvetet,

En kärlekshäxa...?

Är jag helt enkelt....

ALCINA?

👸🏻

Likes

Comments

DEN STORA FÖRÄNDRINGEN!!

Jag har planerat det här rummet ett längre tag, men som med så mycket annat har helt enkelt var sak sin tid. Många faktorer måste sammanfalla: budget, lösöre, rätt idéer i rättan tid och - naturligtvis - BARNVAKT.

Tack var min Mamma - såklart 😂, God bless you - kunde jag få till en hel vecka på egen hand i Göteborg. Det blev nästan som en andlig retreat. Som Jesus i öknen - men jag menar verkligen inte att vara blasfemiskt. Förlåt.

Tystnaden var fantastisk. Jag lyssnade på min spektakulärt osammanhängande spellista vid namn "Underbart", visst, kanske tjugo gånger om dagen men annars inte mycket.

Jag vaknade vid halv sju på morgonen, satte omedelbart igång med dagens första etapp, vilken den än var: mögelbekämpning av antika fönsterkarmar, skrapning, slipning, grundning, målning eller dylikt. Vid halv elvatiden begav jag mig kanske, klädd i shorts, målarlinne och södertofs, mot Bengans eller Le Pain Français för en madeleine och en mindre macka, följt av vidare inköp av färg, maskeringstejp, sandpapper, etc. Samtidigt råkade det vara 70% rea i princip överallt i hela stan, och vad är då mer självklart än att införskaffa kommande års födelsedagspresenter, julklappar och Tradera-varulager mellan varven? Så kul!!

Jag är inte särskilt intresserad av att äta. Jag är bara inte sådär vansinnigt hungrig av mig. Vissa dagar kände jag inte av någonting alls förrän vid 16-17-tiden, och då blev det salladsbuffé från Hemköp och picknick vid Gatenhielmska.

Jag gillar den enkla existensen, varvad med fantastiska utsvävningar. Det senare blir det mer sällan these days. Det gör inte det första mindre relevant.

Jag låter bilderna tala för sig själva. Visst är det fint??

M 🤗💐

Likes

Comments

Kära bluds,

Snart börjar dagis igen, och hur ljuvligt det än på sitt sätt är att såsa runt i morgonrock med ett guldlockigt yrväder i hasorna 98% av dagen måste jag säga: HALLELUJAH.

Jag är ett vrak.

Känner bokstavligen hur livskraften rinner ur mig, evaporerar ur skinnet, håret grånar och musklerna krampar. Varenda led är stel och skelettet ömt. Jag är obeskrivligt trött.

DET HÄR ÄR SOMMARLOV.

Skriver mer snart, och då med unset mer liv i kropp, själ och fingersmatter mot tangentbordet.

/M

Likes

Comments

Kära bluds,

Någon vecka sen sist, om jag minns rätt. Jag nådde så många nya insikter under veckan på Nannylund att få idéer, förhoppningar, eller konkreta planer ifråga om mitt livsuppdrag på jorden har förblivit desamma som förut.

När jag var nitton kom jag in på en av världens främsta teaterskolor i London, Royal Central School of Speech and Drama, där bl.a. Sir Laurence Olivier, Claire Blume, Kristin Scott-Thomas, Gael García Bernal och Pierce Brosnan hade gått före mig. Den ordinarie antagningsprocessen tog flera månader. Min tog två och ett halvt dygn. Jag fattar fortfarande inte riktigt vad det var som hände. Hade två Shakespeare- monologer: Regan ur King Lear och Queen Katherine ur Henry VIII, och några moderna dito som jag hade hittat på nätet - några amerikanska filmtexter, tror jag.

Det bara rullade på. Audition 1. Svar: Vidare. Audition 2, samma eftermiddag: Svar. Vidare. Audition 3 skulle äga rum någon månad senare, men telefonen ringde redan nästa morgon och rektorns sekreterare bad mig komma in under eftermiddagen. Då fick jag provspela för hela kollegiet. Svar...

"Madeleine. We would be delighted if you'd consider studying here at our school. We would like to offer you a place, and sincerely hope that you will choose to accept it."

De satt i en halvcirkel, milt leende, upplysta av ett förklarat sken, och jag fattade absolut ingenting där jag stod barfota i mina marinblå trikåer från H&M.

Ungefär samma upplägg några år senare, när jag istället ville sjunga. Det enda stället jag inte sökte till var Stockholm, eftersom jag innerligt ville slippa flytta tillbaka dit. Av alla ställen jag togs emot på med öppna armar valde jag det som faktiskt var i särklass sämst.

Moving on.

Min poäng är - vad vill jag bevisa? Är meningen liksom att komma in? Att passera en viss gräns, för att sedan tröttna?

Jag vet inte. Jag tror att jag aldrig riktigt har kunnat identifiera min insats på scenen som världsomvälvande. Jag upplever inte att jag, på scen, gör någon skillnad på djupet. Jag vill påverka, jag vill belysa, lyfta fram - förändra, i bästa fall. Och med min extremt intellektuella approach till i princip allt blir jag understimulerad av att enbart "göra".

I boken "Divas" av fantastiska Helena Matheopoulos säger Kiri Te Kanawa att "singing is not intellectual". Hon både beskriver sig själv, och beskrivs av andra som letargisk - instinktivt musikalisk, men så långt ifrån intellektuell man kan komma. Jag önskar att jag kunde tona ner min hjärna ibland.

Folk har alltid talat om mig som nära nog överintelligent, med alla mina språk och färdigheter, mina universitetsuppsatser, mina noveller, filosofiska battles med Robert Azar, trader instinct, etc. Men jag hade mycket hellre varit lite mindre teoretisk och lite mer fysisk istället.

Det är som om jag aldrig har litat på min kropp - att den klarar av att förstå själv. Som om att all kunskap först måste silas genom intellektet, innan den får lov att nå kroppen. Och det är fel, särskilt i skådespeleri och i sång.

Jag sjunger inte för tillfället. Jag tar semester, det är min slutsats. Och slits mellan sorg, befrielse, harmoni och raseri. Allt stillsamt nedtonat och behärskat, givetvis. Ingen ser något på mig. Och tack och lov för det, vill jag tillägga.

Jag är sångerska. Jag är en Tosca, en Manon Lescaut, en Norma. Jag är en Marguerite, en Elettra i Idomeneo, en Tatiana. Jag vet det.

Det gör bara så vansinnigt ont när min sång - inte min person, inte min kropp, inte mina uppsatser eller föreläsningar, men min röst - och framför allt min kontroll över den anses otillräcklig.

Min själ ratas.

Och

man

dör

lite

varje

gång.


/M

Likes

Comments

Kära bluddies.

Jag är glad, frejdig, positiv och energisk - oroa Er inte. Tänkte bara dela med mig av en alldeles casual liten tisdagsreflektion.

Jag emottog nämligen ett spännande sms igår, som löd:

"Hej. Hur mår ni? Ledsen att jag inte hört av mig på ett tag, det har varit en tuff månad."

Min vän, det har inte varit en tuff månad. Det har varit nästan tre, sedan vi sist hördes av. Eller sågs, rättare sagt. Och när vi sågs, och tillbringade nästan en hel dag tillsammans i ett arbetssammanhang en bit härifrån, ställde Du mig


inte en gång


inte en fråga, sa


inte ett ord om, och nämnde


inte vid något tillfälle eller på något sätt



Din lille son.



Min son.


Mitt liv.


Mitt allt.


Mitt hjärta.


Mitt främsta fokus.


Min fyr i tiden och universum.


Vår ättling.


Din månad har varit tuff - kanske med tanke på hur överhopad Du är av arbete och projekt? Känner Du Dig sliten och understimulerad? Ställer kakaduan till det för Dig i Din vardag? Hade Du behövt en rejäl semester, lilla Du, på något skönt ställe med paraplydrinkar och en schysst massage?

Nämen se.

Vi kanske inte är så olika trots allt.

Får jag föreslå terapi? För mig funkar Martini Bianco, en Vogue och Björn Axéns extra vårdande hårinpackning. Du kanske skulle pröva en toning? En rakning? En löprunda eller två?

Vila upp Dig, kära Du. Livet som förälder är tufft ibland :)) Vi kan hjälpas åt, om Du vill?

🤗😆🎉

M




Likes

Comments

Kära bluddies,

JAG VILL ATT NI TAR ER TID ATT LÄSA DET HÄR.

Det är extremt svårt att skriva mitt i stormens öga. När man befinner sig mitt i glödande, rasande magma som egentligen aldrig någonsin - åtminstone aldrig med gott samvete - får eruptera.

Nannylund är en kreativ mötesplats strax utanför Båstad skapad av Fredrika Bremer-Förbundet, och vistelser i anslutning till denna erbjuds årligen ett stort antal kvinnor, ensamstående och bildade (enligt stadgarna), att med eller utan sina barn tillbringa en vecka vid havet tillsammans.

Jag är där nu, tillsammans med min Mamma och min son. Det är andra gången vi åker till Nannylund, men förra gången fanns inte August. Kvinnorna som jag har bekantat mig med under den här vistelsen kommer jag aldrig att glömma, och jag hoppas att vi kommer höras många gånger igen. Här finns en bildkonstnär och psykolog, en kulturvetare, en karriärcoach inom film & TV, två medicinska sekreterare, en sjuksköterska, en företagsekonom, en språkvetare, konsthistoriker och vintageexpert (min mamma) och jag.

Vi möts vid frukostbordet, våra barn leker med varandra och får känna på hur det är att ha syskon i huset. Våra samtal är både djuplodande och lättsinniga. Vi talar om nutiden och det förflutna i viss mån, oron som vi i vissa fall delar, liksom förhoppningarna vi riktar mot regering och riksdag ifråga om vår egen och våra barns situation.

Alla här är kvinnor med styrka - enorm styrka. För att vara ensamstående mamma - en otidsenligt stigmatiserande, socialt segregerande term och levnadsform - är långt mycket mer än att klara av de praktiska omständigheterna kring ett barns överlevnad. Ja, vi lagar mat, tvättar, diskar, städar, klär barnen och nattar dem. Men vi tar också itu med varje endaste gång de är ledsna, har gjort sig illa, är sjuka eller bara på strålande lekhumör kl. 03:30. Vi lär dem allt de behöver kunna, tar varenda fight - det finns ingen att lämna över rodret till när ungen sätter sig på tvären.

Hur många gånger har man inte önskat sig långt, långt därifrån? När ungen retar gallfeber på en så till den milda grad att man är färdig att köpa en enkel till Katmandu och aldrig komma tillbaka. Eller när provsjungingen som man är SÅ redo för måste ställas in, därför att ungen har råkat äta jord på dagis och kräkts. Jo, för sen måste de vara hemma i två dygn - det har staten bestämt.

Alla kvinnor här är högutbildade, begåvade, arbetsföra - och villiga. Vi har alla drömmar, planer, vägar som blockerats, för vissa mer än andra. Jag har tur - en outsäglig tur, för jag har min gudabenådade mamma. Min mamma, som till och med fanns där på BB. Som träffade min August när han var tjugo minuter gammal, och som har funnits där så långt det någonsin har varit möjligt ända sen dess. Min mamma, som också har gett upp en hel del i och med att jag blev ensam med min pojke. Hon arbetar inte längre med det företag som hon egenhändigt hade byggt upp från grunden och leder heller inga internationella kulturresor längre, allt för att finnas där för oss. För August och för mig.

Många har inte vår tur. Förutom att barnen förvägras en god kontakt med sin far - genom densammes egen vårdslösa försorg - stryps deras mödrars möjligheter till en rimlig inkomst med allt vad det innebär. Så kallad egentid är generellt bara till att glömma - hälsan försämras genom ständigt bristande återhämtning eller sömn, förutom att man alltsom oftast faktiskt också är rätt nedstämd över situationen som råder. Den ensamstående mamma bränner sitt ljus i båda ändar, inte för att hon vill men för att hon tvingas till det.

I ett land där det talas om jämställdhet, jämlikhet, där "hen" är årtiondets samtalsämne och kön är vårt nya modeord - ja, i just det här samhället pissar man på den kvinna som heroiskt fostrar nästa generations vuxna.

En man som struntar i sitt barn kan som mest tvingas bidra med 1573 kronor per månad i så kallat underhållsbidrag. Detta oavsett vem han är, eller hur mycket han tjänar. Därutöver har han absolut inga egentliga plikter, juridiska skyldigheter eller åligganden överhuvudtaget. Han kan tillbringa resten av sitt liv med att festa loss på krogen, förföra nya kvinnor om han vill, resa Karibien runt, ligga hemma och begråta sitt grymma öde eller helt enkelt gå vidare med sitt liv precis som det var förut. Till en nätt kostnad av 1573:-/månad.

1573:-/månad räcker till blöjor, barnmat, några resor med kollektivtrafiken ifall till exempel den nyförlösta kroppen värker för mycket, innan skelettet hunnit återhämta sig. (Det är tufft att bära matkassar och flyttkartonger när bäckenet är ömt och bukmusklerna är uttöjda.) Det kanske räcker till ett uttag antidepressiva också. En chipspåse då och då.

1573:-/månad räcker inte till att ersätta den inkomst hon förlorar på att tvingas ta hela föräldraledigheten själv, särskilt som att hon stod nyutexaminerad med magen i vädret och inte hann få ihop någon dräglig SGI. Det räcker inte till barnvakt ifall hon måste gå på arbetsintervju innan ungen har fått dagisplats, eller till att gå till tandläkaren trots att det värker som f-n i vänster kind. Det räcker inte till att klara av en hyra som hon trodde att de skulle dela på, eller till att unna sig en kaffe på stan för att fira hur duktig hon faktiskt är.

Ettusenfemhundrasjuttiotre kronor är en skymf, och Sveriges jämställdhet ett skämt.

Och nu går jag vidare, återfuktar och blickar framåt. Mot den ljuvlige lille skrott som sussar sött mellan sina Ferrari-lakan och drömmer om vackra saker som bara jag har låtit honom uppleva. Och en dag blir han själv far, en far värd namnet. En far, som minns sin mammas kamp för sig, för dem och för alla andra som de kallar sina syskon.


/M



Likes

Comments

Jag inser att mina blogginlägg för tillfället blir mer och mer anekdot- och krönikelika. Jag delar med mig av det jag tänker på - vad kan jag säga? Man stannar upp och reflekterar över udda situationer som man hamnat i, över ögonblick som etsat sig fast i ens mentala DNA. Man funderar över varför man mött vissa människor, varför man på något sätt har dragit dem till sig, och kanske själv också dragits till dem.

Redan som barn skrev jag ofta och gärna. Pennan har en direktkoppling till både min sinnevärld och mina själsliga rum: om inte omedelbart kronologiskt, så med tiden. Allting behöver behandlas innan det kan visas upp för världen - hur liten eller stor den världen än må vara.

Den Store Musikern finns det många anekdoter om.

Vi kan börja med helgen i Milano.

Det var i augusti månad.

Jag var redan på plats för att arbeta. Vi hade inte känt varandra särskilt länge, men jag hade tidigt fått intrycket av att det rörde sig om en extremt frikostig, rundhänt och ekonomiskt stabil person. När han veckor tidigare hade hälsat på mig i V-g var bland det första vi tog oss före en grundlig räd på stadens bästa herrekipering, på hans initiativ eftersom han så att säga ville matcha min oöverträffade elegans, som han uttryckte saken. Vi gick därifrån med en hel sommargarderob av senaste snitt i fräscha färger, ädla material och i raffinerat utvalda kombinationer.

I Milano var hettan påtaglig. Jag hade under rundresan före ådragit mig ett aggressivt magvirus som absolut enbart återfinns i Veneto-traktens sankmarker (tydligen besläktat med kolera 😳), och stapplade således runt som en levande mumie i staden utan skugga, med feber och en skock får i släptåg - eller just det: kulturresenärer, heter det visst. Jag var även den gången i snitt trettio år yngre än de flesta som deltog i min norditalienska odyssé, men förbluffades ånyo över hur man kollektivt verkade ha avsagt sig allt anspråk på någon egen hjärnverksamhet vid gränsen, i takt med att man hällde ut sista slatten mineralvatten som man olovligt hade försökt smuggla med sig in.

Efter att den tjugofjärde resenären med frågan "Var ligger La Scala?" ("Jo bakom Dig, precis som för alla tjugotre före Dig som ställt samma fråga, men inte heller de insett att det går att vända på sig helt utan min assistans och använda gluggarna som kallas ögon") - ja, efter att alla dessa hade nöjt sig med mitt spöklika försök till ett välvilligt ansiktsuttryck och några uppmuntrande ord på vägen, grep jag krampartat tag i en lyktstolpe på Piazza del Duomo och blinkade häftigt bort stjärnorna som jag såg dansa förbi. Fokus. Vi skulle mötas i Galleria Vittorio Emmanuele. Jag vill vara vacker och fräsch, tilldragande för Den Store Musikern.

Han bar en vit linneskjorta och ljusa byxor. Ett stiligt bälte, OK skor. Han var ju trots allt ungkarl eller så gott som, med tanke på hur kort och meningslöst hans så kallade äktenskap hade varit många år tidigare. Den Store Musikern var snygg. Långt mycket äldre än jag, gråsprängd i håret och inte den mest vältränade, men likt förbannat snygg. Och framförallt. Begåvad. Beundrad. Ett GENI.

Vi åt lunch, pratade ikapp oss om allt som hade hänt sedan sist, hemföll åt någon Bach-analys om jag minns rätt och diskuterade upplägget för min solklara framtid på Met - jo för det var planen, med hans bländade kontaktnät och min skrämmande talang. Vi strosade förbi Luisa Spagnolis paradboutique mitt i gallerians praktfulla korsning och fastnade framför en utsökt midnattsblå sidenklänning med ryttarinspirerat mönster. Snittet andades skjortklänning à la 70-tals-Veruschka, med ett löst skärp över höften och skarpa skjortsnibbar och manschetter. Jag tappade nästan andan.

Den Store Musikern vände sig mot mig, höll hårt om mina båda axlar och tittade mig djupt i ögonen. Han pekade mot skyltfönstret. "Den där ska Du ha." förkunnade han. "Det är inget snack - den SKA Du ha. Så, nu går vi in och provar - Du MÅSTE ha den, Madeleine. Den är din." Mina halvhjärtade protester ledde ingenvart - Den Store Musikern var obeveklig. "We're going in."

Klänningen satt som en smäck, mitt ansikte fick till och med tillbaka lite färg, så lycklig var jag - och rörd. Vilken gest. Vilken man. Hur hade jag kunnat ödsla min tid på alla dessa valpar förut? Tamir, V, Daniel 1, Daniel 2, Mario, Giuseppe 1, Giuseppe 2, Diego, Al, Alex, Nigel, Bob, Ben 1, Ben 2, Ben 3, Tom, Tommy, Thomas, och så vidare - just det, Tristan, Florian, Tim, och J såklart. Och några till. Jens. Anyway. Och han, Erik. Just det.

Hur, HUR kunde någon av dem tävla mot en man som den här? Jag slängde en diskret vettskrämd blick på prislappen. Elva tusen femhundra kronor, i princip. Skulle han bara casually ge mig, sådär. För att han var kär i mig och tyckte att jag SKA ha den. Vilken uppvaktning!

Vi ställde oss i kön och småpratade kärleksfullt om hur ljuvlig kvällen skulle bli när vi strövade runt i Milanos fashionabla kvarter och flashade tidernas vackraste klänning på tidernas lyckligaste kvinna. Två tjejer framför oss. OK, snart vi. Jag bubblade av glädje och förväntan. Den Store Musikern antog plötsligt ett lite drömskt ansiktsuttryck. Lite svävande, om så vore. När det var en tjej framför oss blev minen lite bortkopplad, kanske man kunde säga. Lite skrämd? Med ett nu misstänkt försmädligt lobbyistleende spärrade han plötsligt upp ögonen och viftade till med ena handen. "Men gör Du det Du behöver, så väntar jag här utanför! OK? Puss!"

Han var utanför dörren på en tiondels sekund, och kvar stod jag med klänningen för elva tusen och sju hungrigt stirrande ryska shopbiträden i hopp om provision. Under bråkdelen av en sekund tvingades jag fatta ett smått ödesdigert beslut. Pröjsa elva tusen för att slippa skämma ut mig i Milanos chicaste boutique, och för att Den Store Musikern inte heller skulle missta mig för en golddigging lycksökerska som bara var ute efter hans pengar, eller skita i alltihopa, dumpa gubbjäveln och ringa upp nån snygging jag kände på stan istället?

Jag valde det första. Det värkte i hela mig under resten av dagen, veckan och vistelsen i Italien. Inte över pengarna - över fegheten, både min egen och hans. Över det bisarra i att hänga ihop med någon som på fullt allvar kunde bete sig så här. Vem var han egentligen, Denne Store Musiker?

Och framför allt:

Vem var jag?

/ M

Likes

Comments

Det svåra i min situation var att den här personen kunde anses som rätt mäktig i branschen.

Han hade hållit en masterclass på min skola några månader tidigare, och antagligen bestämt sig redan då. Men jag är liksom inte tänd på någon bara för att jag ställer fler frågor än de andra, jobbar mer fokuserat kanske, antecknar, nickar och ser forskande ut när något känns relevant eller tänkvärt. Jag är bara jag - jag vill mer, alltid mer. Och med mer menar jag inte myspys i boudoiren - vilket generellt tyvärr inte leder till några större aha-upplevelser för min del - jag menar kunskap, visdom, insikter. Dessa vill jag ha över de flesta jordiska förlustelser till buds.

Det bjöds till gemensam middag under sista kvällen vid institutet. Vi höll till i någon atensk big shots villa i en fashionabel del av staden, och jag fick tillfälle till många intressanta samtal med ett trettiotal mer eller mindre framstående individer ur den europeiska kultur- och humanioraeliten. Kvällen igenom dodgeade jag bäst jag kunde Agent Ollon, som i sin tur gjorde sitt bästa för att ligga steget före mig och dyka upp varhelst jag kunde tänkas vara.

Först fångade han mig vid kycklingspetten.

Sa inte ett ljud.

Spände bara koljeblicken i mig, blåste upp näsborrarna och spelade med tungspetsen över sin överläpp. Sen försvann han.

Andra gången var det vid dressingarna. Då andades han mig i nacken. Han luktade fisk och flottig, fjällande hårbotten.

Tredje gången knödde han sig oförhappandes ner mellan mig och Tina Spiridonidou, författarinnan och skulptrisen, som häpen blev oåterkalleligen skild från både handväska och telefon. Han sa inte ett ord nu heller, och manövern blev därför ännu svårbegripligare både för Tina S och mig själv.

Det fortsatte så under större delen av kvällen. När han för tredje gången tryckte ner sig mellan mig själv och någon som jag faktiskt var inbegripen i ett samtal med, kände jag att det faktiskt fick räcka.

Jag förklarade att jag började känna mig smått förvirrad av hans uppmärksamhet. Att jag kanske inte var helt hundraprocentigt i stånd att uppskatta hans nakenchocker i musikrummet, hans frikostiga gas- och tarmtömning för öppen ridå under siestan eller hans andra udda raggoffensiver, även om han naturligtvis var en ojämförlig konstnär, vokalekvilibrist och musikalisk förebild. Jag önskade honom lycka till, försäkrade honom om att han säkert kommer hitta den rätta mycket snart (igen), och att han - givetvis - ju var min största idol på operafronten. Nu måste jag återgå till mitt seriösa, studiösa jag, menade jag. Jag har inget utrymme i mitt liv för en man, oavsett vilken storhet det kunde handla om.

"Madeleine", suckade han beklagande. "Du kommer ju aldrig att kunna ha ett normalt förhållande. Att vara naken är naturligt. Gå på toaletten måste alla göra. Om jag nu bjuder dig på den närheten, visar dig mitt jag - då är det en gåva till dig."

Han närmade sig, spände blicken i mig och viskade: "Tror du att jag bjuder på mig själv för vem som helst?" Jag tackade för hans generositet och försäkrade honom om att jag skulle ta till mig av hans visdom.

Den nakne tenoren, Agent Elvis, Svarta Ollonet har gift sig, skilt sig och gift om sig flera gånger sedan dess. Bevisligen funkar hans taktik för vissa kvinnor. Fine. Jag är inte här för att döma. Även om jag kan tycka att han opererade lite väl offensivt och kunde varit mer inlyssnande. Jag har å min sida haft flera mycket välfungerande förhållanden utan bajsattacker sedan Aten 2009. Vi är alla olika. Och i operabranschen är allting bra. Alla män är trevliga och schyssta, alla kvinnor förstående och sportsliga.
För honom och hans crew funkar porrsvanken, tåspetsarna och ekollonbuskaget.

Det jag bara fortfarande inte kan förstå

är

att den var

...

SVART.

😳


/M

Likes

Comments


Sommaren 2009 gick jag ut mitt första år på Operautbildningen vid Högskolan för Scen och Musik. Min klass åkte gemensamt till Stockholm i juni, och vi deltog i en NOS-biennal som kom att knocka mig totalt.

Fram till den veckan hade jag på något sätt tyckt att jag var en naturbegåvning, ett wild child med en berättigad plats på det universella operafirmamentet. Jag hade valt att gå i Göteborg på grund av min totala ignorans och bristande kunskap ifråga om utbildning, prestige och konstnärlig nivå. Jag kom in i Köpenhamn och på flera andra ställen av rang efter knappt åtta månaders aktiv sångundervisning totalt och var i själva verket en vocal virgin. Men valde alltså spektakulärt fel, vilket veckan vid Operahögskolan kom att bekräfta med all önskvärd tydlighet.

Vid NOS-biennalen lyssnade man på varandra, under lektioner, masterclasses och gemensamma workshops. Jag hörde många och insåg mer och mer hur totalt rudis jag själv var. När Gbg skulle improvisera på scen tillsammans med Sthlm blev nederlaget så monumentalt att jag skämdes öronen ur mig över att sammankopplas med den skolan. 

Grön av avund, svart i hjärtat och krossad av missmod tog jag mig i brist på annat vettigt för stunden till ett uppehållsrum där det bjöds på thé och kakor.

2011 tog battlen nästa steg. Slutproduktion Sthlm vs. slutproduktion Gbg på Folkoperan (vi vann, tack vare superklassen 08-11: Frida Österberg, Pär Nilsén, Simon Peterson, Frida Engström och jag själv, plus tvåorna i mindre roller). Det bjöds på fika i samband med repstart då med. Många var trevliga, några var det inte. Av alla ansikten och röster minns jag ett alldeles särskilt. Hon hette Sara Widén.

Hon log glatt och välkomnande mot mig och pekade mot en tom plats framför henne, där jag satte mig. Vi pratade om allt här ovan, om livet före sången, om repertoar, roller och framtidsplaner. Jag kände henne inte alls, och vi pratades egentligen aldrig vid igen. Men i den stunden, under resten av dagen och återstoden av veckan mötte jag för jämnan hennes glada, generösa blick och röst, hennes frejdiga leende och härliga uppsyn, och hon fick mig genomgående att känna mig fullvärdig, intressant och efterlängtad i en antagligen till stor del självutlöst myriad av osäkerhet, avstånd och mindervärdeskomplex.

Sara Widén sjöng här i Båstad 2012, samma vecka som jag var här på Nannylund. Jag hörde henne inte. Jag var mer upptagen av att fundera över hur det kom sig att jag inte också fick sjunga på kammarmusikfestivalen. Jag skäms något så oerhört över att ha missat det tillfället.

Sara Widén dog sommaren 2014, trettiotre år gammal i cancer, och det gick snabbt. Hon hade gjort Pamina på Kungliga Operan, stod inför Belinda i Dido och Aeneas, var som jag förstod det förälskad och lycklig, mitt i sin totala blomning. Jag är nu trettiotvå.

Jag gick på Saras begravning i Hjo. Jag såg operachefer där, deras undersåtar, jag såg kollegor, vänner, familj, grannar - alla möjliga individer och grupper som hade kommit för att ta farväl av en ljuvlig flicka, en ung kvinna vars drömmar låg för hennes fötter. I sorgen, saknaden och litenheten i att vara människa.

William M. Thackeray skriver så här i epilogen till Barry Lyndon:

"It was in the reign of George II that the above-named personages lived and quarrelled ;
good or bad, handsome or ugly, rich or poor,
they are all equal now”

Vi kommer alla att vara jämlika igen. Jag saknar Dig.

M

Likes

Comments