Vårt sista IVF försök skulle så ske i början av 2017. Självklart blev jag sjuk i influensa och försöket fick skjutas upp 2 månader, orken fanns liksom inte där. Kanske var det svårt att acceptera att detta skulle bli det "sista försöket" och man ville liksom inte ha utgången av det klart för sig. Men i början av mars blev det så dags.

Då jag har tyckt att nedregleringen med nässprayen har varit så jobbig föreslog läkaren att vi denna gång skulle testa den "korta metoden". Det innebär att man börjar med sprutorna direkt, vill minnas att det var på andra mensdagen jag började. Denna gången var det på maxdos, Menopur 450 E. Fy, så dåligt jag mådde de första dagarna! Sprutan gjorde ont, det spände och stack i magen och jag mådde så illa! Det var nog att chocka kroppen rejält! Efter några dagar vande sig nog kroppen, för det började kännas lite bättre.

När det var dags för ultraljudet där läkaren skulle kolla antal äggblåsor (folliklar) höll vi hårt i varandras händer när vi gick in. Det var liksom "nu eller aldrig". Verkligheten ramlade över oss igen. Det fanns bara EN äggblåsa. Läkaren pratade med oss och gav oss två olika alternativ. Antingen kunde vi ta ägglossningssprutan hemma och göra ett försök själva eller så kunde vi gå hela vägen med den äggblåsan som fanns och så kunde vi känna att vi verkligen gjort ALLT. Självklart blev ju detta även en ekonomisk fråga, men vi kände att vi ville göra försöket ändå. För själens ro, liksom.

Vi planerades in för ett äggplock några dagar senare.

När det var dags blev vi mottagna och min sambo fick lämna ett spermaprov. Jag fick ett rum och en sköterska satte en nål i min arm och jag fick några värktabletter (en alvedon och en voltaren, tror jag). När det blev vår tur visades vi in i operationsrummet och jag fick min dos av morfin ("två snabba glas champagne" beskrev sköterskan det med) och det är väl ungefär så man kan beskriva det, en skön känsla av ett litet rus. Under tiden la läkaren bedövningen och allt gick bra, inget jobbigt och inget som gjorde ont. Sedan förbereder läkaren för ägguttaget och börjar titta med ultraljudet, tittar och tittar och tittar igen. Det finns ingen äggblåsa.

Något mycket ovanligt har hänt oss, det händer nästan aldrig. Jag har ägglossat av mig själv. Detta är ett jävla tecken, det är inte meningen. Jag är så tom att jag inte ens orkar fundera, jag orkar inte vara ledsen, jag blir bara helt apatisk.

Vi får alltså åka hem utan att ha fått försöka ens. Det känns så - tomt. Men nu är det över, det känns på något sätt befriande. Att acceptera faktum. DET GÅR INTE.

Hemma bryter jag ihop fullständigt, gråter, snorar och hulkar. Livet är skit. Det är så jag fungerar, jag bryter ihop, sedan blir jag en robot - nästa projekt! (det är en överlevnadsstrategi).

Redan dagen efter sätter vi oss och tittar på äggdonationskliniker. Vi bestämmer oss för Finland. Det finns flera anledningar till det, men de främsta är att läkarna vi träffat i Göteborg har pratat gott om Finland och att de är framstående inom äggdonation där, finskor har ett skandinaviskt utseende och läkarna i Finland pratar svenska. Det blir en trygghet i det hela för mig. Vi mailar två kliniker: Ovumia och Fertinova.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

När jag så hade torkat tårarna (ännu en gång) försökte vi låta hösten gå och samtidigt försöka leva lite igen. Alla som genomgår IVF eller andra fertilitetsbehandlingar förstår nog vad jag menar med det. Livet hamnar i en "bubbla", ett "vakuum". Där allt handlar om viktiga datum, tider för medicinering och ultraljud. Allt annat i livet liksom fladdrar förbi likt en film där man ser sitt liv bara passera.

Vi gjorde alltså ett halvhjärtat försök att tillfälligt ta oss ur detta vakuum och även om vi till största delen av tiden ändå befann oss där hade vi några små ljusglimtar i tillvaron. Vi gjorde två miniweekends, en själva och en med familjen. Det var lugna, mysiga helger med goda middagar och ett glas vin framför en brasa. Precis vad kropp och själ behövde, kravlöst och lugnt.

Innan jul var det så dags igen för ett nytt försök. Även om detta var vårt förde försök, räknades det endast som vårt andra, då vi bara gått till äggplock en gång. Jag började med nässprayen (suprecur) och sedan var det dags för ett startultraljud, allt såg bra ut, ingen cysta (!) så jag kunde börja med hormonsprutorna. Denna gången testades en ny metod. Jag fick dels ta Gonal-F (som jag tagit innan), denna gång med dosen 300 E. Dessutom fick jag lägga till en annan hormoninjektion - Menopur med dosen 75 E. Menopur är en lite krångligare injektion att ta. Gonal-F är som en penna där man vrider fram vilken dos man ska ha. Menopur får man blanda upp själv och sedan är det engångsinjektioner som man får dosera själv. Man lär sig och det var lite pirrigt. Inte helt kul att behöva sticka sig två gånger/dag heller och dessutom får jag nog skriva att Menopuren sved en del till skillnad från Gonal- F (så var det för mig iallafall). Skam den som ger sig!

När det sedan var dags för follikelkontrollen kom de negativa beskeden igen. Jag har bara utvecklat EN äggblåsa! EN! Prognosen ser inte så god ut och läkaren rekommenderar oss att avbryta samtidigt som vi får frågan om "vi har funderat på att testa äggdonation?". Tack och lov har jag läst en del om detta innan och har någonstans tänkt tanken, men där och då blev det en total chock!

Då vi endast hade avverkat ett landstingsbekostat försök hade vi två försök kvar, som vi kunde byta mot äggdonation. Det betydde att vi skulle få gå ur behandlingen för IVF och istället byta till kön för äggdonation. Kötiden skulle visa sig vara 1,5 - 2 år......

Vi fick ett val. Antingen kunde vi gå vidare med äggplock och chansa på den enda äggblåsa som fanns och sedan ha ett försök kvar till äggdonation. Eller så kunde vi välja och avbryta, ta en ägglossningsspruta och försöka själva hemma och sedan ha två försök kvar till äggdonation. Allt gick väldigt fort och vi valde att avbryta, såhär i efterhand kan jag ångra att vi inte gjorde det försöket, men jag hann inte tänka där och då. Allt var över på en kvart.

Väl hemma och när tankarna började landa bestämde vi oss ganska snabbt. Jag ringde till Sahlgrenska och bad att få byta köplats så att kötiden skulle börja så snabbt som möjligt. Vi bestämde oss även för att göra ett sista IVF försök innan vi gick vidare med äggdonation, då vi ville testa att medicinera på maxnivå, för att känna att vi verkligen gjort ALLT. Vi kontaktade då Carlanderska och var på ett möte där läkaren tyckte att vi kunde göra ett sista försök.

Så med ett sista hopp blev det dags för IVF försök 5.

Likes

Comments

När IVF 2 hade fått avbrytas var det dags för semester. Vi plåstrade om såren under en vecka vid Medelhavet, det var balsam för kropp och själ att få vara medicinfri och bara sola, bada och dricka lite vin:)

I slutet av juli var det så dags igen att börja med nässprayen. Lagom kul med klimakteriebesvär mitt i högsommaren, men vad gör man inte när man kämpar för ett barn? I mitten av augusti åkte vi till Sahlgrenska för att göra ett startultraljud igen och cystan var borta! För första gången på länge kändes det som om att vi åkte därifrån med något som kan likna ett bra besked. Det var då dags att börja med hormoninjektionerna igen. Jag skulle fortsätta med Gonal-F och denna gången hade läkaren höjt min dos till 225 E genom hela spruttiden. Efter ca 10 dagar var vi tillbaka igen för ett ultraljud. Denna gången skulle läkarna kolla min follikelutveckling, alltså hur många äggblåsor som bildats och därigenom hur många ägg man planerade att kunna få ut. På de flesta IVF kliniker har man som standard att det ska finnas minst 3-4 äggblåsor för att man ska gå vidare med ett äggplock. Detta är för att alla äggblåsor inte innehåller ägg och man villl få så bra förutsättningar som möjligt för att det ska finnas några mogna ägg som sedan också ska bli befruktade.

Återigen var det dags för negativa besked. Jag hade utvecklat 2 äggblåsor som växt på bra och så fanns det 2 mindre. Läkaren vi träffade ville då avbryta igen. Jag blev givetvis ledsen och berättade att vi fått avbryta 2 gånger tidigare och med den informationen samt den doshöjning jag fått i medicineringen sa läkaren att vi kunde pröva att höja Gonal-F dosen till 300 E under några dagar för att sedan komma tillbaka och se om de 2 mindre folliklarna växt något. Vi bestämde oss för att göra så.

När man räknar IVF försök räknas det först som ett försök när man har gått hela vägen till äggplock. Då vi hade fått avbryta 2 gånger tidigare hade vi aldrig ommät till ett äggplock och på så sätt var vi fortfarande på vårt första försök utav 3 landstingsbekostade.

Nåväl, vi kom tillbaka några dagar senare och förstå min glädje när läkaren säger att de 2 mindre folliklarna har växt till sig och att vi ska få göra ett äggplock! Äntligen, även om förutsättningarna inte var de bästa så skulle vi få göra ett riktigt försök!

Jag fortsatte med 300 E Gonal-F i 2 dagar till och sedan var det dags för den avslutande injektionen - Ovitrelle. Detta är en medicin som ska få äggen att mogna och vara redo för äggplock. Injektionen ska tas en exakt tid, den får man av barnmorskan, detta för att det ska gå exakt 36 timmar mellan injektionen och tiden för äggplock.

En torsdagsmorgon i september var det så dags! På morgonen ska man vara fastande men man får dricka lite klar dryck, så lite saft och thé åkte ner i magen innan avfärd. Väl på Sahlgrenska fick vi en sängplats och en barnmorska kom och satte en kanyl i armen på mig. Sedan bar det av till operationsrummet. Vi fick ta på oss operationsmössor och tossor på fötterna. Jag var även klädd i en sjukhusdräkt. Inne på operationsrummet fick vi träffa en barnmorska, en läkare och en embryolog. Vi fick identifiera oss med ID kort och min sambo hade fått lämna spermaprov strax innan som man dubbelkollade mot ID. Sedan fick jag ta plats i stolen och barnmorskan gav mig morfin samtidigt som läkaren la en lokalbedövning i slidan. Detta moment hade jag varit lite nervös inför, men det gick jättebra. Jag vet att det låter konstigt, men det kändes faktiskt ingenting! Morfinet gjorde mig skönt avslappnad och obesvärad och hela proceduren var helt ok att gå igenom. När läkaren förde in ultraljudet med punkteringsnålen på kändes det bara som ett tryck i nedre magen, inget mer. Vet att den här upplevelsen kan vara olika, men för mig gick det bra.

Sedan fick vi gå tillbaka till sängplatsen och jag fick äta en smörgås och dricka lite saft och thé. Jag mådde bra hela tiden så någon timma senare fick vi åka hem. Innan vi åkte fick vi veta att vi hade fått ut 2 ägg. 2 små hjältar!

Hemma hade jag lite ont i magen under eftermiddagen, men några alvedon hjälpte bra. Jag valde att sjukskriva mig dagarna för äggplock, mellandagen och sedan dagen för återinförandet. Det var skönt att få vara hemma och vila upp sig lite, stressigt var det ju ändå i tankarna för om det skulle bli någon befruktning eller inte. Senast kl. 12.00 på återinföringsdagen skulle de de ringa om det inte hade blivit någon befruktning, annars skulle vi vara där kl. 13.00. Det var en riktigt hemsk förmiddag. Vi satt i soffan helt paralyserade och bara stirrade på telefonen, som om att de skulle ringa närsomhelst. När telefonen väl ringde en gång höll jag på att ramla ur soffan för jag hoppade till så högt, men då var det bara mamma som undrade hur allt gick.

Ingen ringde och vi åkte tillbaka till Sahlgrenska! Då vi upptäckt att min follikelutveckling kanske inte var den bästa hade jag ställt frågan ifall vi kunde få två embryon tillbaka (standard i Sverige idag är att endast återinföra ett embryo) och läkaren hade godkänt det, då det kanske var på sluttampen för mig att få egna, genetiska barn. Jag hoppades såklart att båda hjältarna hade klarat sig.

På plats fick jag återigen byta om till sjukhusdräkt och vi fick båda ta på oss mössor och tossor. Vi fick där också reda på att endast ett ägg hade blivit befruktat och att det på dag 3 hade delat sig i 6-celler. Med hjälp av en kateter fördes embryot på plats i min livmoder och vi kunde se allt ske på en ultraljudskärm.

För första gången i mitt liv var jag så nära en graviditet jag någonsin kunnat komma! Vår lilla hjälte låg därinne och det var en obeskrivlig känsla! Jag bad varje dag om att den skulle få fortsätta att utvecklas och bli vår mirakelbebis! De två veckorna som följde var rena mardrömmen för psyket. Om man letar symptom när man hoppas bli naturligt gravid kan jag lova att man letar symptom efter att ha fått ett embryo återinfört och man någonstans vet att en graviditet har påbörjats.

På RD 13 kommer besvikelsen utan att jag ens har fått ta ett graviditetstest först, japp mens! Dagen efter testar jag, men då jag blöder som en mensblödning har jag inget hopp om att det ska visa något annat än negativt. Nej, jag har bara sett vita, blanka graviditetstest som har stirrat hånfullt tillbaka på mig varje gång och detta var inget undantag.

Det var bara att bryta ihop i tårar igen och kontakta IVF kliniken för en ny planering. Mer mediciner, mer kämpande....

Likes

Comments

Vårt andra IVF försök blev inplanerat i direkt anslutning till vårt första. Jag skulle bara invänta en blödning och sedan skulle det vara dags att spraya igen. Tänk vad glad man helt plötsligt kan bli av att få mens! Bara två veckor efter att vi avbrutit första försöket kom en blödning och jag ringde IVF kliniken för en ny planering. So far so good.

På cykeldag 21 skulle jag börja spraya, men några dagar innan startar en ny blödning. Petitesser kan man tycka, men i den världen man lever i under IVF är alla småsaker rena katastrofer! Jag ringde kliniken och fick en tid några dagar senare för ett ultraljud. Då kunde man se att jag fått mens igen! Alla hormoner började spela min kropp spratt och det var inte mycket att göra än att hänga med i svängarna. Jag pratade med läkaren och barnmorskan och de kunde ändå se att det fanns tid innan semesterstängningen att göra ett nytt försök, OM det inte utvecklades en ny cysta. Denna gången hade man planerat in ett sk. startultraljud. Ett ultraljud som genomförs innan man startar med hormoninjektionerna för att se att det inte finns en blåsa som vill tjuvstarta och på så sätt bilda en cysta. Otålig som jag var ville jag försöka och påbörjade den nedreglerande nässprayen igen.

I samband med att man börjar nedregleringen på cykeldag 21 ska det komma en blödning, som förväntat vid mens. Detta är ett bevis på att nedregleringen har fungerat. Givetvis kom det ingen blödning denna gången och jag började förstå att något var på tok igen. Vid ultraljudskontrollen konstaterades en cysta........

Under andra omständigheter hade man kunnat punktera cystan och fortsätta behandlingen, men då kliniken skulle ha sommarstängt fanns inte den extra veckan tillgodo, som jag hade behövt. På ett sätt visste jag ju att denna risken fanns, men man tror liksom inte att det ska hända igen! Ännu en gång lämnade vi kliniken i tårar......

Likes

Comments

Våren 2016 blir vi kallade till Sahlgrenska för att påbörja vårt första försök med IVF. Då har vi själva försökt att få barn i nästan 2 år. Då kötiden visade sig vara 8 månader lång (!) valde jag att sätta upp oss på en "kort - varsel - lista". Efter 5 månader kom då det efterlängtade samtalet om att de hade fått en "kort - varsel - tid" och att vi stod först på kö. Vi tackade givetvis ja till den tiden och äntligen kändes det som om att allt skulle ordna sig till slut!

Jag var helt säker på att det skulle gå på första försöket och att det skulle bli en vinterbebis hem till oss.

Vi kom dit på ett första samtal och fick träffa en läkare som gick igenom de resultat som framkommit under fertilitetsutredningen. Min man fick även lämna ytterligare ett spermaprov, där det gjordes ytterligare analyser. Här kom de första dåliga beskeden på resan, de första av många som vi skulle komma att få framöver. Läkaren menade att min äggreserv på 0,6 var ganska mycket nedsatt, i min ålder borde den ligga på över 1,0. Min man fick även veta att spermaproverna var sämre än vi tidigare haft vetskap om och att man vid vårt IVF försök skulle befrukta äggen med mikroinjektion (ICSI), för att säkerställa e befruktning. Vid IVF kan man antingen välja att lägga spermier och ägg i en skål och på så sätt låta spermierna själva befrukta äggen, medan om det finns en nedsättning hos spermierna kan man hjälpa naturen på vägen, genom att välja ut de bästa spermierna och via en tunn nål föra in spermien i ägget. Vi blev lite ledsna vid detta samtal, då beskeden var sämre än de vi fått innan och vi kände då även att det var tur att vi stått på oss för att få en remiss, då läkaren här var helt övertygad om att vi behövde hjälp för att uppnå en graviditet.

Vi fick sedan träffa en barnmorska som räknade ut efter min menscykel att vi kunde börja medicinera redan efter 10 dagar! Efter all väntan var det total lycka att vi skulle få börja så snart! Då det konstaterats att min äggreserv var något låg valde man att behandla mig med den "långa metoden" för att på så sätt locka fram fler ägg. Den metoden innebar att jag började med ett nedregleraide nässpray "suprecur", som fungerade hormonnedsättande, vilket innebar att jag i princip hamnade i ett konstgjort klimakterie. Det gav biverkningar i form av nattliga svettningar, huvudvärk och trötthet, vilket var ganska jobbigt. I alla processer med medicineringar som jag hittills har gått igenom har dessa nedregleraide hormoner varit jobbigast.

Dessa höll jag på med i 2-3 veckor innan jag började med sprutor. Vid det första försöket fick jag en spruta som heter "Gonal F", den skulle jag ta med dosen 175 e för att sedan minska till 150 e. Denna spruta är en injektionspenna, liknande den som diabetiker använder. Man sticker sig själv i magen en gång om dagen och sprutar in vätskan. Jag som alltid varit spruträdd tyckte att det var oerhört jobbigt att behöva sticka sig i magen, men man vande sig till slut. Min man fick snällt hjälpa till, så det gick bra:) Det var ganska skönt att börja med sprutorna på så sätt att de höjer hormonnivåerna igen och besvären från nedregleringen upphör. Dessa hormoner är follikelstimulerande så de bidrar till att utveckla fler äggblåsor för att man sedan vid äggplock ska kunna plocka ut flera ägg.

Efter några dagar med Gonal-f åkte vi in till Sahlgrenska för ett ultraljud, då visade det sig att min kropp utvecklat en cysta på ena äggstocken. Detta betyder att en äggblåsa startade sin utveckling lite för tidigt (nedregleringen ska egentligen motverka detta) och sedan tog den alla hormoner som jag sprutade in i mig och växte sig stor. Det fanns med andra ord inget annat att göra än att avbryta detta första försöket och invänta en mens.

Behöver jag skriva att hoppet tillfälligt dog och tårarna sprutade?


Likes

Comments

Sommaren 2014 var början på vår resa. Vi hade nyligen flyttat in i vårt hus och vi kände att det var dags att fylla huset med ett eller två barn och på så sätt bli en hel familj.

I början är allting spännande och även om varje mens innebär en besvikelse i sig finns ändå hoppet där serverat varje månad. Dock visar sig inga "plus på stickan" och sommar blir höst, som blir vinter och vår. Besvikelsen varje gång blir bara större och större. Jag köper ägglossningsstickor och hela babyverkstaden börjar mer och mer likna ett designat schema där det ska liggas oavsett som man är sjuk eller frisk om man har lust just då eller inte.

Framåt vårkanten bestämmer vi oss således för att söka hjälp och ta reda på varför det aldrig blir en graviditet, men på grund av en annalkande semester så får vi vänta till augusti.

Vi träffar då en läkare som undersöker mig med vaginalt ultraljud, min man får lämna spermaprov och det tas sedan olika hormonprover på mig. Jag får även göra en spolning av äggledarna för att se att det inte finns något stopp på vägen. Med endast en alvedon för smärtlindring blir detta en ganska smärtsam upplevelse där jag får ligga kvar i stolen ett tag på grund av svimningstendenser. Men vad gör man inte?

Efter alla tester blir vi kallade på ett uppföljningssamtal där vi går igenom allt. Vi får då veta att min äggreserv är strax under det normala för min ålder och att min man har ett lätt nedsatt spermaprov, det kan med andra ord ta lite längre tid för oss att bli gravida, men det ska egentligen inte finnas några hinder. Vi får rekommendationen att gå hem och försöka ett tag till, men jag påtalar att jag gärna vill ha en remiss skriven för IVF, då jag vet att det är långa väntetider där och jag tänker att vi lika gärna kan gå hem och försöka i några månader i väntan på IVF istället för att göra proceduren ännu längre. Någonstans inom mig misstänker jag nog ändå att vi kommer att behöva någon form av hjälp ändå och min misstanke ska visa sig stämma.

Likes

Comments