​Efter en veckas knaprande av progynon (östrogentillskott) var det så dags för ett ultraljud. Tyvärr inte helt till belåtenhet, då min slemhinna "bara" mätte 6.1 mm. För att återföra ett embryo bör slemhinnan vara minst 8 mm och nu ska ju inte återföringen vara förrän nästa vecka, så när jag pratade med kliniken i Finland fick jag order om att öka dosen progynon till 5 tabletter/ dag och sedan komma dit på torsdag för återföring!

Känns lite sådär att stoppa i sig alla hormoner och att det är så mycket. I månaden oktober handlar ju mycket om cancer och "Rosa bandet" och visst kommer så tankarna med vad alla dessa hormoner egentligen gör med min kropp. Jag vill ju så gärna få bli mamma och det är det jag kämpar för, men vad blir det värt om jag blir sjuk i cancer om några år och om det är hormonerna som har bidragit till det? Det är de tankarna som kommer ibland och som gör det hela jobbigt.

Har varit superstressad i kroppen den senaste veckan och när det nu har börjat närma sig. Hela kroppen blir spänd, jag får stel nacke och stela käkar. Huvudvärk och "klump i halsen". Svårt att äta och svårt att slappna av. Försöker med promenader, spikmatta, meditation, vila och nyttig mat. Hjälper säkert till viss del, men inte hela vägen. Vet ju sedan också att ruvartiden är extremt påfrestande, när man bara går och hoppas varje dag. Hoppas och känner efter.

Men det är det jag kan göra, hoppas på det bästa. Och även om jag inte önskar att åka skytteltrafik mellan Sverige och Finland, så har jag ju faktiskt 6 blastocyster i frysen där och därmed 6 chanser till bebis. På torsdag åker jag och hämtar hem en utav dem. Hoppas på en liten bula på magen till jul i år och den ska inte komma av knäck och pepparkakor;)

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Tänk att det har gått 5 månader sedan jag påbörjade min behandling för första försöket med äggdonation (ET) och nästan 3,5 månader sedan det försöket blev. Ja, det gick ju som det gick, men nu är det dags igen!

Imorgon börjar jag knapra hormoner igen och om en vecka är det dags för ultraljud, om allt ser bra ut blir det sedan återinförande veckan efter! Många tankar som snurrar just nu.... "det funkade ju sist, klart det funkar denna gången också!" eller "det funkade ju sist, hur stor är sannolikheten att jag blir gravid 2 ggr på raken....?". Den som väntar får se.....

Alla dessa behandlingar har tagit mycket på mina krafter, både fysiskt och psykiskt. Innan allt detta var jag en målmedveten, ofta glad och pigg tjej som hade bra rutiner för träning och hälsa. När jag ser mig själv idag blir jag ledsen. Jag har tappat mycket av mig själv under den här resan. Men jag hoppas så innerligt att när jag kommer ur den här hemska dimman att kunna hitta tillbaka delar av mig själv igen, bli den jag trivdes med att vara.

All stress har gjort att mitt immunförsvar har blivit kraftigt försämrat och bara i år har jag varit förkyld 9 gånger! Jag är ofta trött och behöver vila mycket, ser inte fram emot så mycket och känner mig inte särskilt social. Träningen går totalt urdåligt, dels då jag är sjuk typ jämt och sedan har jag totalt tappat motivationen. Blir någon promenad och något yogapass ibland, men då är det BRA. Konsekvensen av detta samt alla mediciner har gjort att jag gått upp en del i vikt (ca 6-7 kg) och få av mina kläder passar. Då jag anser att jag är "på tillfällig resa genom livet" har jag ingen lust att lägga pengar på nya kläder, då jag inte har för avsikt att stanna i denna storlek någon längre period, inte om jag själv får välja iallafall. Så en relativt modeintresserad, träningsintresserad, glad tjej som haft ett relativt rikt socialt liv har hamnat mest i soffan framför Netflix i favvomysbyxorna.

Men i allt detta försöker jag påminna mig om vad det är jag kämpar efter och då blir allt liksom värt det, jag går ju trots allt faktiskt igenom en enorm livskris och visst vore det konstigt ifall det inte blev konsekvenser? Det kunde ju dessutom varit värre, jag är inte sjukskriven, min man och jag håller ihop, hoppet finns kvar.

För någon månad sedan beställde jag lite böcker och en utav dem kan jag verkligen rekommendera för dig som är i samma situation eller dig som bara vill försöka förstå.

Den är skriven av 2 kvinnor som själva går/ har gått igenom år av barnlöshet. När jag läste boken var det mycket jag kände igen mig i och jag grät av både sorg och hopp flera gånger. Två saker berörde mig extra mycket och det var:

1. "Barnlösheten kan jämföras med sorgen över någon nära som gått bort. Skillnaden är att sorgen aldrig riktigt avtar utan fortsätter finnas så länge försöken fortsätter och längtan finns där. Det är inte lätt att bara acceptera ett liv utan barn".

Den här meningen gav mig en del tröst i hur jag känner att mitt liv har blivit. Klart att det tar på krafterna att sörja på det sättet, vilket man faktiskt gör. En sorg och en oro som inte går att skaka av sig, bara hoppet håller gnistan uppe.

2. En kvinna som slutligen blivit gravid genom äggdonation skriver såhär: " Äntligen är du här. Åtta års resa är slut och min älskade lilla kille föddes till slut. Varm ligger du in min famn och snusar och sover. Klappar dig på kinden och pussar din panna. Håller din lilla hand Så enormt mycket kärlek. Nu känns livet fulländat. Vi tillsammans med dig. Vi tre. En liten familj".

Det var så vackert och berörande och tårarna trillade ner för mina kinder när jag läste det för första gången. Åh, vad jag längtar efter att få känna precis så! Hoppas det blir snart......


Likes

Comments

När man har väntat och längtat så länge, som jag har gjort, tar förnuftet ibland en paus. Hjärtat tar ett skutt varje gång jag går in på en babyavdelning och längtansfullt suktar efter de små plaggen. Jag skulle dock aldrig köpa ngt i en butik (förutom de gångerna jag handlar något åt kompisars barn), men i somras testade jag på något nytt. Jag fick upp ögonen för "Wish" och jag blev såld. Så lätt att leta fram de allra sötaste små sakerna, "klick" - skicka hem och vips! så har jag börjat samla på mig några små babysaker. Ganska oförargligt egentligen och jag intalar mig själv hela tiden att "jaja, får jag inga barn finns det alltid bättre behövande till de här små sakerna". Men självklart suktar jag efter att de små sakerna en dag ska passa på min alldeles egna baby.....

Nu låter det kanske som om jag har gått helt bananas och det har jag inte. MEN jag har blivit såld på skor och sockor. De är utsöta och billiga...har inte kunnat låta bli. Kanske dessutom har blivit några fler flicksandaler, ingen värdering i det, skulle bli precis lika glad, lycklig och tacksam för en son, som en dotter. Det går ju dock inte att undgå att när det kommer till just babyplagg, så finns det kanske något större sortiment söta flickkläder, därav de inköpen som blivit.

Är de inte underbara?:)


Likes

Comments

Den här sommaren blev ju inte riktigt som planerat. Det kändes som om att allt vad äggdonation, graviditet och missfall heter "åt upp" semestern och när missfallsdelen var över, var det dags att gå tillbaka till jobbet. Helt utan ny energi.

Ganska snabbt kontaktade jag även kliniken i Helsingfors för att få veta hur vi skulle gå vidare. Jag är inte den som tankar energi genom att göra långa pauser mellan varje försök, jag vill att varje dag räknas. Så fort jag bara kan vill jag nu göra ett nytt försök. Tanken är därför att när missfallsblödnigen ebbat ut vänta in en ny mens och på andra mensen sedan börja det nya försöket. Jag får då välja mellan att göra ett försök i stimulerad eller stimulerad cykel och det finns för- och nackdelar med båda.

Ostimulerat

+ Inga mediciner

- Min "vanliga" ägglossning kan inträffa så att insättningen behöver bli på en helgdag, vilket inte går, så då får vi invänta en ny cykel.

- Jag måste ha egen ägglossning den månaden, vilket jag inte har varje månad.


Stimulerat

+ Sannolikheten att få tillbaka ett embryo är i princip 100%

- Medicinering


Jag har övervägt alternativen noga och egentligen skulle jag nog vilja testa ett stimulerat försök, då jag är så osugen på att starta upp med medicinerna och gå upp i vikt IGEN! MEN mitt tålamod tryter och jag måste verkligen få göra ett försök NU, SNART! Så det blir mediciner ändå......

Har haft en blödning och inväntar nu otåligt den andra, så att jag kan komma igång igen. Räknar kallt med att flyga till Helsingfors tur och retur runt vecka 42:)

Försöker att orka med jobb och andra aktiviteter så gott det går. Vet ju att det är livet jag lever just nu och att det inte finns ett skit jag kan göra emellan varven som gör mig mer gravid, våra embryon i Helsingfors är ju liksom hoppet just nu. Ibland går det riktigt bra, ibland är det sjukt tungt. Energin varierar, jag försöker verkligen att orka med så mycket som möjligt, men jag har också blivit bättre på att säga stopp när det inte går. Började ett nytt jobb efter semestern och det finns både för- och nackdelar med det. På mitt förra jobb visste min chef och några arbetskamrater om min situation och det kändes bra när jag behövde vara ledig eller när stunderna blev tunga. På mitt nuvarande jobb vet ingen och jag tror inte att jag kommer att säga något inför detta försök som ligger närmast i tiden. Kommer sjukskriva mig en dag för "inplanerad medicinsk behandling/ ingrepp" och sedan blir det graviditet eller inte. Blir det inget och vi måste åka en vända till så tror jag att jag berättar för chefen iallafall, blir enklast så. Har tänkt att denna vända ska bli "vår egen". Vi kommer inte att berätta för våra familjer när jag åker och då slipper vi även pressen med att berätta precis när vi tagit grav.testet, vilket vi kände oss tvungna till att göra förra gången då alla visste att det var dags. Vi vill få vara som "alla andra" en gång iallafall och om allt skulle gå väl och vi har fått göra ett ultraljud i v.12 kanske vi har fina nyheter att få berätta runt jul:)

Likes

Comments

Det var en torsdag när vi var inne på gynmottagningen för sista gången och det konstaterades att graviditeten var avstannad (MA). Vi blev då erbjudna att få hjälp med en medicinsk abort för att starta upp vad som skulle bli ett missfall. Då jag haft ont och inte mått bra ville jag bara få ett avslut på det hela så vi tackade ja till hjälpen. På mottagningen fick jag då svälja en tablett, som skulle hjälpa till att öppna upp livmodertappen. På lördagsmorgonen sedan skulle jag föra upp 4 st vaginatorer (cytotec) som skulle sätta igång sammandragningar i livmodern och starta missfallet. Jag fick även med mig starka värktabletter och jag fick inte vara ensam hemma den dagen.

Det var med tunga steg som vi lämnade sjukhuset denna dagen. Jag hade även fått information om att även tabletten som jag fick den dagen skulle kunna starta en blödning, men att jag fortfarande skulle ta tabletterna på lördagen för att få ut allt. Torsdagen gick, dag kände inget särskilt, inte heller på fredag förmiddag. På eftermiddagen dock kände jag hur jag började få starka värkar och det gick snabbt! Det trappades upp under kanske 10 minuter och mina 2 alvedon hjälpte föga. Helt plötsligt så kände jag att jag var tvungen att springa på toaletten och där sa det typ "plopp" så kom slempropp och blodklumpar ut i en härlig sörja. Värkarna som varit ruskigt intensiva klingade snabbt av efter detta och det hela fortsatte med rikliga mensblödningar ett par dagar. Jag har läst om riktiga skräckhistorier när det kommer till missfall, så jag måste erkänna att själva "förloppet" blev ganska skonsamt för min del, även om det var en jobbig tid, som blev väldigt utdragen.

På lördagsmorgonen tog jag de 4 cytotec tabletterna som jag fått med mig från sjukhuset, jag gick hela dagen hemma och väntade, men inget hände (fortsatte bara blöda som en något mer riklig mens). Jag ringde då till gynavdelningen på sjukhuset och förklarade läget och fick en tid på söndagen för att kolla att allt verkligen kommit ut. Jag skulle då vara fastande ifall de skulle behöva gå in och göra en kirurgisk skrapning. Detta kändes lite jobbigt, då jag gärna skulle vilja ha så lite ingrepp som möjligt, för att kroppen snabbt skulle kunna läka för nya försök. Men vad ska man göra?

På söndagsförmiddagen träffade vi en läkare som dock kunde konstatera att graviditeten kommit ut och det bara var slemhinna kvar, som skulle blöda ut av sig självt. Jag var så lättad av de beskedet!

4 veckor senare skulle jag ta ett graviditetstest hemma för att se att allt i kroppen "var återställt". Vore testet negativt skulle kroppen vara återställd och vore det positivt kunde det finnas rester kvar från graviditeten och en uppföljning skulle behövas.

Detta test tog jag nu i helgen och det var negativt (konstigt att det ska kännas skönt med ett negativt graviditetstest, men i detta fall var det ju andra omständigheter).

Nu var det bara att kontakta kliniken i Finland och få besked om när det kunde bli dags för nytt försök!

Likes

Comments

Min magkänsla mynnade ut i en oro som späddes på några dagar senare. Det var en söndag och jag började få riktigt ont i magen och i ländryggen. Jag visste att man kunde få värkar av livmodern som växer, men det här kändes inte bra. På kvällen ringde jag 1177 och fick rådet att (om det inte blev värre) kontakta gynmottagningen dagen efter.

Morgonen kom och jag hade fortfarande ont. Jag ringde då gynmottagningen och förklarade läget. Eftersom jag nyss hade varit på ultraljud tyckte barnmorskan inte att jag behövde oroa mig, jag skulle ta en alvedon och vila och se om jag inte blev bättre. Jag ifrågasatte då hur länge jag skulle vänta eftersom jag haft ont i över ett dygn vid det här laget. Jag påpekade också att jag fortfarande gick på graviditetsbevarande mediciner och ifall det var ett missfall på väg var det inte säkert att jag skulle börja blöda självmant. Hon sa att jag kunde ringa tillbaka efter lunch.

Det gjorde jag. Barnmorskan jag pratade med då var riktigt otrevlig. Hon sa i stil med att "sånt har vi inte tid med, vet du. Du får ta en alvedon till och vila". Men jag krävde att få en läkartid. Då svarade hon att "du kan väl få komma till jourläkare då, men egentligen har vi inte tid med dig. Men om det kan lugna ner dig så". Jag fullkomligt kokade av ilska, av allt jag har varit med om, är det så jävla konstigt om man känner sig orolig!? Ibland saknas bara medmänskligheten.

På gynmottagningen fick jag träffa en underbar läkare (tack och lov!), hon lyssnade på mig och hon förstod precis min oro. Hon undersökte mig med ett ultraljud och hon var ärlig. "Tyvärr kan jag inte ge dig de besked du vill ha", började hon med. "Hinnsäcken är för liten för den veckan du är i och jag kan inte se något pickande hjärta". "Ibland händer det att embryot ligger "bakåtvänd", så vi ska inte utesluta något ännu, men det ser inte bra ut". Min värld föll samman, jag visste ju. Jag känner min kropp väl och jag visste att något var fel. Det skulle inte kännas så om allt var bra, det visste jag bara. Konstigt, jag har ju aldrig varit gravid innan, men kroppen visste. Jag föll samman, men det blev i en tomhet. All ork försvann från min kropp och jag kände mig helt likgiltig. Embryot hade troligtvis avstannat sin utveckling och jag skulle inte få bli mamma än. Det var inte min tur ännu. Läkaren ville göra ett nytt ultraljud en vecka senare, så vi fick åka hem, ledsna och tomma och faktiskt - utan hopp.

Dagen efter hade jag mer ont och så fortsatte det. Min man blev orolig och förstod även han att jag inte kunde ligga hemma en hel vecka till och bara ha ont och vara ett tomt skal. Eftersom jag totalt tappat handlingsförmågan ringde han upp gynmottagningen och på torsdagen fick vi en ny tid. Tack och lov var det samma gulliga läkare som sist och hon kunde genom undersökningen konstatera att det inte hänt något i tillväxt sedan det förra ultraljudet och att det därmed kunde konstateras som ett MA (missed abortion). Då jag åt graviditetsbevarande hormoner hade min kropp inte stött ut embryot. Det kan hända även om man inte äter hormoner och är tyvärr inte helt ovanligt. Läkaren förstod det jobbiga jag gick igenom och sa att de skulle hjälpa till att starta missfallet genom mediciner.

Medicinsk abort. Av alla helvettes jävligheter jag gått igenom så klingade detta elakt och grymt i mina öron. Jag som längtar så efter att få bli mamma, som har längtat i så många år. Jag ska genomgå en medicinsk abort. Jag visste ju såklart att det inte var en "abort" i sig, jag ville ju ha barnet, det var ju så efterlängtat. Embryot levde och utvecklades inte och skulle behöva hjälp att lämna kroppen. Men det kändes ändå så grymt och orättvist.

(Vill bara tacka för de gulliga grattis- kommentarerna jag fick igår när jag skrev om graviditeten. Eftersom jag ännu skriver lite retroaktivt kände jag att jag behövde skynda fram lite så att ni fick veta hur det gått. Även om det blev som det blev denna gången, värmde det att läsa, så tack!)

Likes

Comments

Eftersom jag var i vecka 5 när jag tog graviditetstestet ringde jag ganska omgående till barnmorskemottagningen. Normalt vid IVF/ äggdonation i Sverige så får man göra ett ultraljud i vecka 7, för att se ett litet tickande hjärta och att allt ser bra ut. Jag förklarade vårt läge och att vi inte gärna kunde åka till Finland för att göra ett ultraljud och frågade om det skulle kunna göras på hemortens lasarett eller om jag skulle boka ett privat i Gbg. Jag fick prata med en väldigt gullig och hjälpsam barnmorska och hon lovade att de skulle ordna detta. Jag fick därmed en tid för ultraljud i vecka 7 på Antenatal avdelningen på hemortens lasarett samt en tid för ett första besök på barnmorskemottagningen. Det kändes så overkligt! Äntligen skulle jag också få bli en av de väntande mammorna på barnmorskemottagningen och inte bara en som ska skaffa preventivmedel eller göra cellprov.

Eftersom våra familjer och närmaste vänner vetat om vår resa så var det svårt att hålla något hemligt. Självklart mottogs nyheten med glädje och tårar. Det är lätt att glömma av när man kämpar med en infertilitet, men det är ju faktiskt så att det finns potentiella farmor, farfar, mormor, morfar, kusiner, mostrar, fastrar, morbröder och farbröder med i bilden också. Resan kan vara kämpig även för dem, i synnerhet om man inte har några barnbarn och detta kanske är enda möjligheten.

För övrigt fortsatte jag att känna mig mer gravid. Illamåendet började komma, brösten blev mer spända och de sura uppstötningarna fortsatte. Jo, så symptom fanns det! Trots det var det ändå svårt att förstå, så jag fortsatte att ta 2 graviditetstest till för att verkligen vara på den säkra sidan:)

Så kom äntligen den efterlängtade dagen när vi skulle få se vårt lilla embryo och ett tickande hjärta. Så spännande! På lasarettet fick vi träffa en trevlig läkare som vi pratade lite med först. Eftersom det var en graviditet genom äggdonation planerades det in fler kontroller under graviditeten, mycket för att kunna hålla koll på och uppmärksamma komplikationer som är vanligare vid en graviditet genom äggdonation (ex. havandeskapsförgiftning och graviditetsdiabetes). Läkaren såg att jag var toknervös, jag satt med händerna spänt i knäet och hade svårt att slappna av. Hon frågade om jag kände några symptom och när jag sa "ja" så sa hon att det var ett gott tecken. Hon sa även att om detta ultraljudet var bra fanns det ingen anledning att göra ytterligare ett i v. 12 (som jag hade bett om att få göra). Sedan var det bara att ta plats i gynstolen. Genom ett vaginalt ultraljud hittade hon snabbt graviditeten."Här är den!", sa hon och en tår letade sig ner på min kind. Sedan började hon leta. Leta efter hjärtslag. "Ja, sa hon. Jag tycker att det fladdrar lite här i ena änden, kanske ligger den lite innåt här. Det är ju så tidigt, det kan vara svårt att se då. Vi tar ett ultraljud till i vecka 12. Det kan ju inte skada, så vet du att allt ser bra ut".

Jag kanske har varit med om mycket på min resa. Men behöver jag säga att min magkänsla inte var toppen precis när vi gick därifrån?

Likes

Comments

Nej, det är inget skämt, det är helt sant! Första försöket med äggdonation ledde till en graviditet. Kanske var det till och med så att det där hugget imagen jag kände på båten var just blastocysten som fäste.

Vi hade fått en testdag i mitten av juli. Då jag åt mediciner regelbundet, som var graviditetsbevarande och stoppade ev. blödningar hade jag inte en susning när det väl var dags att testa. Jag hade haft lite sura uppstötningar och öm mage sedan någon dag tillbaka, that´s it. Inga ömma bröst, inget illamående. Så jag var nog ganska tveksam, även om jag såklart hoppades. Jag vaknade vid 6 på morgonen på testdagen och även om vi hade semester klarade jag inte av att somna om. Jag väckte min man och gick och tog testet vi fått med oss från kliniken. Jag vet att jag kände mig så sur! Jag ville inte att resan skulle vara över, jag ville inte se ett minus en gång till!

När jag tagit testet gick jag till min man och la testet på bordet framför honom, "nu får du titta, jag vill inte se skiten!", eller något liknande var vad han fick höra. Det gick en stund och han sa inget, då tänkte jag att nu är det kört! Jag böjde mig fram och tog tag i stickan "men, är det inte ett svagt streck där?". Mina test har alltid varit kritvita vid teststrecket, inte en tillstymmelse till spökstreck, så detta var något nytt.

"Jo", sa han. "Jag ser att det börja komma något". Jag trodde inte att det var sant. "Jag tar ett test till!", sa jag. Jag hade ett digitalt test också, sådana som visar "gravid", "inte gravid". Supertydligt. Jag smet snabbt in till badrummet och tog sedan med mig testet tillbaka. Nu låg båda på bordet. Det ena visade två streck som blev allt mer tydliga och helt plötsligt blinkade det andra testet till och där stod det "Gravid 2-3". Tårarna fullkomligt sprutade av lycka och vi kunde inte tro att det var sant! 3 år av försök och äntligen ett första plus!

Jag var GRAVID!!!!

Likes

Comments

Väl framme i Helsingfors checkade vi in på hotellet och ja, det blev en hel del hotellvistelse. Vi var båda helt slut! Precis påbörjad semester med all anspänning som varit ledde till att vi hade stort behov av att sova. Vi sov länge på morgonen, en stund efter frukost, eftermiddagsvila och tidig kväll. Tror aldrig att jag i ett friskt tillstånd någonsin varit så trött! Samtidigt var det väldigt skönt att låta kroppen känna efter och styra efter det. Om jag behövde sova, så var det bara att sova. Det kändes skönt.

Mellan sovstunderna passade vi dock på att se Helsingfors;) Vi hade tur med vädret, det var mestadels uppehåll och en hel del sol. Vi kunde njuta av promenader längs hamnen och i parker. Stanna till vid något mysigt fik och bara ta en kopp thé. Precis vad vi behövde!

För övrigt upplevde jag nog dock Helsingfors som en väldigt dyr stad. Det var dyrt med hotell, dyrt att äta ute, dyrt att shoppa. Det blev därför inte så mycket shopping och vi försökte verkligen dra ner på matkostnaderna genom att exempelvis köpa plocksallad i mataffärer till lunch. Trots vårt "sparande" på maten, knappt någon shopping och mestadels gratisaktiviteter gick vår vecka loss på 18000 kr! DYRT var namnet! (och då har jag inte räknat in kostnaderna för själva behandlingen...) Även om vi gärna ville vara där så hade jag nog hellre lagt 18000 kr på en vecka vid Medelhavet. Men en annan sommar förhoppningsvis.

Vi anlände till Helsingfors på onsdagsmorgonen och vi skulle vara på Fertinova vid lunch. Min sambo skulle lämna sperma och jag skulle göra ett ultraljud för att se att livmoderslemhinnan fanns kvar, då jag haft lätta blödningar. Vi träffade samma underbara läkare, som vi träffat på mötet i mars och hon tog väl hand om oss. Jag kunde pusta ut, livmoderslemhinnan såg fin ut och blödningarna jag haft hade inte ställt till med något! Eftersom det dessutom avtagit efter min doshöjning av progynon var allt frid och fröjd! Samma dag hade jag även börjat medicinera med lutinus (progesteron). För dig som inte tagit detta kan jag säga att det är ett slidpiller som är i storlek av en tumnagel ungefär. När den sedan smälter rinner rester ut och det är en mindre simbassäng i trosorna när man tar dessa 3 gånger dagligen. Pappersnäsdukar och extra trosor är därför att rekommendera vid utflykter.....

Dagen efter skulle vi ringa efter 13.00 för att få reda på hur många ägg som hade blivit befruktade. Även om vi visste att mina ägg denna gången var borträknade kändes det nervöst, vi var ju så vana vid otur på detta plan. Vi pratade länge kvällen innan om vad vi skulle göra ifall det skulle visa sig att det inte blev något. En vana bildad antar jag.

Nervöst ringde jag kl. 13.00 och barnmorskan informerade om att vi fått 10 befruktade ägg! 10! Halleluljah! Det fanns hopp om livet ändå! En lycklig dag som vi tog vara på i ett soligt Helsingfors! Ganska snabbt kröp sig dock skepticismen fram igen. Hur många skulle utvecklas vidare? Kanske alla skulle "dö" på vägen? Vi kom fram till att vi skulle vara nöjda om det blev 3 kvar, det kändes rimligt.

Våra embryon skulle odlas i 5 dagar, till blastocyster, för att de finaste skulle kunna väljas ut, de som såg ut att kunna ge bäst chans till en graviditet. Vi kunde ringa på fredagen igen efter 13.00 och få reda på hur utvecklingen såg ut, men vi valde att inte göra det. Vi resonerade nog som så att det inte spelade någon roll. På måndagen skulle vi ju få reda på hur många det slutligen blev och det var ju det som var det viktiga.

Helgen gick segt och långsamt, vi ville ju bara att det skulle bli måndag! Det blev måndag, under natten drömde jag att vi skulle få 7 blastocyster. Kl. 13.00 skulle vi vara på kliniken för återföring; ET (embryo transfer). Vi träffade en ny läkare och en barnmorska som gick igenom allt med oss. Sedan kom embryologen och berättade att våra embryon hade haft en jättefin utveckling! Vi skulle idag få tillbaka ett embryo utav toppkvalitet och vi hade flera som var jättefina och minst 5 skulle gå till frysen, kanske någon till. Vi blev så lättade av informationen och allt kändes genast hoppfullt. Skulle inte detta försöket gå vägen hade vi ju minst 5 embryon kvar som skulle innebära nya chanser. Hopp till livet!

Återföringen gick snabbt, läkaren placerade embryot i en kateter och med hjälp av ett ultraljud på magen placerades det i min livmoder. Vi fick med oss ett graviditetstest hem som skulle tas 2 veckor senare. En spännande resa var påbörjad, jag var gravid! Eller ja, kanske inte rent tekniskt, men jag valde att känna det så denna dag och jag njöt av det!

På båten hem kände jag ett "litet hugg" i magen och jag vet att jag tänkte "nu fäste det!". Det kunde jag ju givetvis omöjligt veta och jag skakade snabbt av mig tanken.

Hemma sedan var det bara att vänta. Jag var helt besatt av "kanske/kanske inte" tänket och blev väldigt trött av det. Jag orkade inte träffa någon utav var mest hemma själv eller med min sambo. Det kändes bra att kunna välja det och ta det i sin egen takt. Efter några dagar hemma kom det ett brev på posten, där stod det att vi fått 6 embryon till frysen. Det var alltså 7 som klarade sig!:)

Likes

Comments

Ganska snart efter att vi hade skickat in intyget från pyskoterapeuten till kliniken i Finland kom det ett mail:

"Vi har hittat en donator till dig. Hon är 162 cm lång, blond och har gröna ögon. Accepterar ni henne?"

Jag satt själv i ett rum på jobbet den dagen. Jag kastade mig över telefonen och ringde till min man. Givetvis accepterade vi henne! Det kändes nästan lite som om att vi fick ett barn den dagen. Så stor kändes den gåvan. En främmande kvinna, i ett främmande land skulle ta hormoner för vår skull, gå igenom ett äggplock för vår skull. Skänka lite av sitt DNA, för vår skull. Vilken underbart, fantastisk gåva från en annan människa! När jag lagt på luren svarade jag på mailet och att vi var så tacksamma över hennes hjälp. Sedan kom tårarna, lyckotårarna. Skulle det äntligen bli vår tur nu?

Kort efter att vi accepterat donatorn kom en planering för medicinering. Vid första embryotransfern synkroniseras mottagaren med donatorn, så att ägget kan återföras i rätt fas. Det innebär att jag fick återigen nedregleras ("tillfälligt klimakterie", nattsvettningar, huvudvärk.....). Denna gången slapp jag dock att ta nässpray 3 gånger/ dag, jag tog endast en injektion (procren), som var långtidsverkande. Det var en dag i mitten av maj, som jag påbörjade processen. I början av juni skulle jag sedan börja medicinera med östrogentabletter, för att bygga upp en livmoderslemhinna. Jag åt då tabletter, som heter progynon, 3 tabletter varje dag. 10 dagar senare var det dags för ett ultraljud. Livmoderslemhinnan skulle mätas och det skulle inte finnas mogna äggblåsor eller cystor. Allt gick bra, livmoderslemhinnan hade växt till sig och äggstockarna hade bara små folliklar. Det kändes som om att det var första gången vi gick från ett ultraljud med positiva besked. Stegen blev lite lättare i försommarsolen.

Nu var det bara att vänta, kliniken skulle höra av sig den dagen donatorn påbörjade sina hormonsprutor och sedan skulle äggplock planeras in efter det. Då skulle vi vara på plats i Helsingfors.

Så snart jag hade ätit östrogentabletterna ett tag avtog "klimakteriebesvären" från nedregleringen, vilket var skönt. Dock har de tabletterna en annan smått tråkig biverkning, vilket är viktuppgång. Det var ju tur att det var sommar så man kunde inhandla några lösa sommarklänningar, för jag kom seriöst inte i ett enda par byxor längre. Jag gick på jakt efter billiga, tillfälliga byxor, för det kändes inte så kul att lägga några större summor pengar på kläder i en storlek som man inte hade avseende att stanna i (om det nu inte skulle bli så att jag skulle behöva gravidkläder snart....)

Nåväl, ytterligare någon vecka senare hörde kliniken av sig igen och berättade att donatorn påbörjat sin hormonbehandling och hon skulle komma in för ultraljud en onsdag. Då skulle vi få reda på dagen för äggplock, som troligtvis skulle bli under veckan därefter. Vi började då att leta efter flygbiljetter och hotell, vilket inte skulle visa sig vara så enkelt. Det var ganska dyrt med hotell i Helsingfors i slutet av juni och flygavgångarna var ganska uppbokade. Eftersom att vi inte visste helt säkert när vi skulle vara där, vågade vi inte boka något, men hade koll på några alternativ. Vi skulle vänta in beskedet från kliniken på onsdagen.

Onsdagen kom och så även beskedet, donatorn skulle göra ett nytt ultraljud på måndagen. Efter det skulle vi få besked. Varför fick vi aldrig veta, men många tankar snurrade. Fanns det inte så många äggblåsor? Var det något som inte såg bra ut? Jag hade dessutom börjat blöda lite lätt, en biverkning man kan få av progynon, men inte en bra biverkning i det läge jag var i. Jag fick därför rådet att öka dosen progynon till 4 tabletter/ dag. Om livmoderslemhinnan hade minskat för mycket, skulle det inte kunna bli någon insättning. Behöver jag skriva att det var några ångestladdade dagar? Till råga på allt var det midsommarhelgen och suget på att fira midsommar var sådär. Vi valde därför att strunta i det och bara vara hemma. Äta lite gott och göra det vi kände för. Där är jag så glad att jag har den mannen i mitt liv, som jag har. Det finns inga måsten i det läge vi är i nu, vi tar var dag för sig och innebär det att vi inte firar midsommar, eller inte firar en födelsedag för att orken inte finns, så gör vi inte det. Det är bara så det är och vi förstår varandra så väl i det.

På måndagen efter midsommar kom så samtalet, äggplock inbokat på onsdag! Tanken var att jag skulle gjort ett ultraljud i Sverige för att kolla livmoderslemhinnan, men hur lätt var det att göra under midsommarhelgen? Vi frågade därför om vi kunde göra det på kliniken samma dag som äggplock och min man skulle lämna spermaprov, vilket gick bra. Vi gjorde därmed upp en plan; vi skulle åka båda två till Helsingfors. Min man skulle lämna spermier och jag skulle göra ett ultraljud. Om allt gick bra skulle vi stanna i Helsingfors medan embryona odlades och åka hem tillsammans, ta en liten semester tillsammans och se staden. Om något inte gick bra skulle vi åka hem och invänta försök med FET.

Vi började därmed att leta flygbiljetter, vilket visade sig vara omöjligt, om vi inte ville betala 7000 kr/ person. Vi började då att leta från andra flygplatser, men det visade sig vara lika hopplöst. Tydligen var det Pridevecka i Helsingfors just den veckan och flyg fick vi därför utesluta. Vi började därför leta på Finlandsfärjorna istället, Silja Line var fullbokat, medan VikingLine hade hytter kvar. Vi bokade därför färjan och tog bilen upp till Stockholm på tisdagsmorgonen. Vid 16-tiden på tisdagen klev vi på färjan mot Helsingfors och ett livets äventyr!

Likes

Comments