Ja, det är ungefär så det känns. Bränslet är slut och kroppen går på tom tank.

Har dragit på mig diverse infektioner - bakteriell vaginos och GBS (bakterier i urinblåsan) och mår därefter. Trött, frusen, ont i magen, obehag i underlivet, en utmattningskänsla i hela kroppen. Troligt är det att alla hormoner jag tar skapar obalans i kroppen som leder till dessa besvär. Jag är så trött och jag är så less. Hela det här året har jag bara kämpat. Kämpat med barnlösheten, kämpat med biverkningar och min hälsa. Nästan inte en dag har gått när jag har fått må bra och det börjar ta ut sin rätt. Jag vill ha ett barn så mycket att drivkraften får mig att fortsätta kämpa, men till och med den drivkraften har börjat få sig en törn.

Jag säger inte att det är dags att sluta kämpa. Nej, då får jag vara döende. Men det börjar bli jobbigt och jag inser att jag behöver försöka förändra mitt liv på något sätt för att jag ska orka fortsätta. Hur många äggdonationsbehandlingar till orkar jag? Ska vi gå vidare med adoptionsprocessen? Ska jag gå ner i tjänst för att skapa mer tid till återhämtning? Många tankar snurrar just nu och dessa tankar tenderar att gå på spinn när hälsan inte är bra. Dock blir det ingen embryoåterföring innan jul, det orkar jag inte. Min kropp orkar inte.

Du som är frisk och orkar dagen och livet. Du som orkar träffa människor på fritiden och där träningen är en del av vardagen. Ta tillvara på det, så såg även mitt liv ut för några år sedan. Jag skulle ju bara träffa den rätta, köpa hus och skaffa barn.

Oj, vad livet kan ta andra vägar.

Kram

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Var på ultraljud i förrgår, CD 11, i min naturliga cykel. Har varit så skönt att inte knapra hormoner och låta kroppen "vila". Stressad är den ju ändå med diverse olika symtom som följd.....

Är inte helt enkelt det där med ultraljud, när man inte bor i en stad där det finns privata mottagningar. Tiderna är oftast dagtid och då jobbar ju jag, liksom många andra. Hade jag kunnat göra det i min hemstad hade jag kanske behövt åka från jobbat i ca 1 timma och komma tillbaka igen, men då jag måste åka till Gbg blir det ju en frånvaro på ca 2,5 timma. Jag har därför försökt att få de senaste tiderna de har på dagen för att jag inte ska behöva åka fram och tillbaka till jobbet, utan sluta när jag åker. Sedan är det ju kostnaden, 1400 kr. Det är inte en jätterolig kostnad för ett snabbt ultraljud:(

Men, som jag har skrivit så många gånger innan, vad gör man inte? Har ju som jag skrivit tidigare gjort ett försök i min naturliga cykel denna gången, det innebär i princip att ultraljudet är det enda jag har gjort, inga hormoner denna gången. När man gör försök i naturlig cykel tar man ägglossningstest för att detektera sin egna ägglossning, 5 dagar efter det kan man sätta in ett embryo som är 5-dagar, då blir det "rätt matchning". Vid ultraljudet var min slemhinna fortfarande ganska tunn (bara 4,5 mm) och det fanns inte en tillstymmelse till follikelutveckling, alltså ingen ägglossning på G denna månaden. Jag har ju varit medveten om att läget är sådant för mig, men det känns ändå bara så frustrerande och jobbigt att min kropp motarbetar mig på alla sätt! Jag är med andra ord hänvisad till fortsatt medicinering, vilket innebär att mina kommande försök med äggdonation inte kommer bli lika många, som de hade kunnat bli om jag kunde genomföra det i naturlig cykel. Enkelt sagt - jag kommer inte orka med hur många hormonbehandlingar till som helst.

Men jag får bara hoppas att det inte behöver bli så många.

Om min mens bestämmer sig för att vara regelbunden denna månaden räknar jag med att kunna göra ett försök med hormoner innan jul. Då blir det ruvning över jul och nyår och det nya året KAN inledas med helt ny energi om vi skulle ha turen att få ett plus.

Japp, men jag fortsätter med det som jag är så bra på. Väntar.

Likes

Comments

Japp, då var vi igång igen! Fast det känns inte riktigt så denna gången, då jag inte äter några mediciner, vilket är jätteskönt!

Pratade med en läkare på Fertinova häromdagen och det blev ett bra samtal. Vi pratade om mediciner/ icke mediciner och hon tyckte jag gjorde rätt i att pröva utan mediciner några gånger, så får vi se om min kropp hänger med på noterna. Gör den inte det får det bli mediciner igen, men då har kroppen iallafall fått vila lite från hormoner. Hon tyckte inte att jag behövde vara orolig för progynon och ev. blodproppar, hon menade på att det var rel. sällsynt. Jag kan ändå inte låta bli att vara lite orolig när jag stoppar i mig så mycket hormoner, tänker att det är ju ändå inte precis bra för kroppen:(

Sedan pratade vi lite om hur det har gått dessa två försök, jag känner väl mig lite nedstämd av ett MA och ett misslyckat försök. Hon tyckte att jag skulle hålla modet uppe! Hon sa att hon mött många par som behövt gå igenom några återinföringar även med donerade ägg innan det blivit en bebis. Hon tyckte även att det var bra att jag hade blivit gravid i somras, även om det slutade som det gjorde. Det visar att min kropp KAN bli gravid, något vi inte visste innan, vilket är goda nyheter. Jag försöker suga åt mig av hennes positivism och tänka att det ska gå väl snart!

Ultraljud är bokat på tisdag, även denna gång på Kvinnokliniken på Carlanderska. Ska börja med ägglosningstester på måndag, så får vi se hur det går. Slemhinnan måste se bra ut, ägglossningstesterna måste ge utslag och återinföring måste bli på en veckodag, så mycket kan fallera. Men fallerar det hinner vi troligtvis ändå med ett försök innan jul, så jag är vid gott mod. Längtan är vid liv!

Likes

Comments

​Det finns inte så mycket mer att göra än att torka tårarna, resa sig upp och ta tag i det hela igen. Mailade Fertinova i torsdags när jag hade tagit graviditetstestet på min egentliga testdag och frågade hur vi kunde lägga upp en ny plan. Jag frågade också lite kring alla mediciner (hormoner) jag äter och riskerna med det. Många kliniker ordinerar exempelvis blodförtunnande i samband med progynon, då de kan orsaka blodpropp. har känt mig lite nojig över detta och oroat mig en del när jag ätit medicinerna, så vill höra vad de har att säga. En läkare ska ringa upp mig imorgon, så ska vi prata och göra upp en ny plan. 

Dock har jag bestämt mig för att testa en behandling ostimulerat en gång, just för att slippa medicinerna. Det enda med att testa det är att det finns en viss risk för att det inte blir någon återinföring, just för att de inte kan "styra" något med medicinerna. Det gäller alltså att min slemhinna jobbar upp sig själv, att jag får en ägglossning OCH att ägglossningen inte kommer så att återförande behöver bli på helgen. Alltså flera parametrar som ska klaffa. Men jag vill ändå pröva, går det är det ju kalasbra, går det inte kan jag börja med hormoner redan nästa mens igen, så det känns inte som så mycket spilld tid.

Har även fått problem med halsbränna och var hos en läkare som såg en rodnad i min hals, troligen från magsaft som trängt upp på natten. Har fått mediciner för det, så mediciner verkar jag ju inte direkt slippa undan ändå=/

Just nu känner jag mig ganska neutral igen och ska nog orka ladda för ett nytt försök. Går det år pipan blir det förstås en sorglig jul (julen är på något sätt min hållpunkt, har sagt flera år på raken att "nästa jul är jag gravid eller har en bebis", så det tenderar att bli lite deppigt.....), men får försöka hitta på ngt mysigt med min man, så vi gör det bästa av vilken situation som än uppstår.

Idag skiner iallafall solen:)

Likes

Comments

Då har de två gastkramande veckorna gått passé och imorse var det dags att ta ett graviditetstest. Då jag tjuvtestat redan i söndags var jag beredd på resultatet - negativt. Jag är inte gravid.


Jag hade min breakdown i söndags så idag känns det faktiskt ingenting. Jag har gått vidare. Jag har hittat en överlevnadsstrategi i allt kämpande och det är att bryta ihop rejält den dagen det negativa beskedet kommer. Gråta, svära och tycka att livet är gräsligt orättvist hör till. Sedan får det vara bra. Sedan måste man ladda om. Igen. Såsom jag gjort så många gånger de senaste  2 åren. Ibland undrar man hur många uppladdningsbara batterier man har i kroppen, tar de aldrig slut? Kanske, kanske inte. Tankarna snurrar - visst sjutton ska vi lyckas och få vår efterlängtade bebis? Tänk om vi aldrig lyckas? Tänk om något händer så vi inte ens får en chans att adoptera. Skulle jag kunna hitta ett liv ändå? Tveksamt. Det skulle kännas så tomt, som om att det hela tiden saknades något. Som det känns nu.

Kroppen har betett sig väldigt gravid dessa två veckor, nästan precis som jag kände när jag verkligen var gravid förra gången. Det förbryllar mig. Kanske vill jag så mycket så kroppen tror det själv? Konstigt är det iallafall. Men stickan ljuger inte och resultatet är ett faktum. Nu blir det nya tag igen. Har jag tur är jag i Finland igen innna jul, om kroppen vill samarbeta.


Tag vara på din dag. Du vet aldrig vad som händer imorgon.

Likes

Comments

Har egentligen testdag på torsdag, men då jag känt så många graviditetssymptom (sura uppstötningar, illamående, bröstförändringar) var jag mer eller mindre säker på att jag var gravid. Så jag tänkte att RD 10 skulle ju betyda runt BIM i normala fall och då borde jag ju få utslag?

Så imorse testade jag. Negativt.

Världen föll samman. Igen.

Vad är meningen med allt? Hur ska man orka fortsätta? Ska resten av livet bara vara en kamp? Jag orkar inte mer, fast jag vet att jag kommer fortsätta kämpa ändå. För alternativet finns inte. Ett liv utan barn? Otänkbart.

Kanske kanske finns det en minimal chans att jag testade för tidigt, måste ju forfarande testa på torsdag som är vår egentliga testdag och sedan höra av mig till kliniken. Men det spelar ingen roll, för idag har kroppen känt sorg och det får den göra.

Bryt ihop och kom igen.

Det verkade inte vara min tur denna gången heller. Fan.

Likes

Comments

Dagarna fortsätter att singla sig fram, men jag fortsätter att hoppas!

Kroppen fortsätter att skicka ut graviditetssymptom....hoppas jag iallafall;) Sura uppstötningar, illamående och ömma bröst hör inte till min vardag, inte i den utsträckningen det är nu iallafall;) Men fortfarande osäkert läge och kan bara hoppas!

Hösten är här med buller och bånk! Ute öser regnet ner, såsom det har gjort i flera dagar. Höstlöven är snart till marken, känns nästan som om de första minusgraderna kan vara på ingång. Är ju med blandade känslor efter den sommaren som var, både känslomässigt och vädermässigt. Men lite kanske jag längtar efter att tända den första brasan hemma i kaminen och bara mysa:)

Om en vecka vet jag helt säkert om det växer en bebis därinne, håll tummarna för mig!

Likes

Comments

Tiden går sakta när man ruvar, man "känner efter" var 10:e minut, ängslas och våndas. Spänningarna kryper sakta från ryggen till nacken och resulterar inte helt oväntat i en och annan huvudvärk. Men emellan all oro så försöker jag verkligen att vara glad och "tänka mig" gravid. För det hoppas jag ju att jag är:)


Lite småmärkligt känns det dock att redan på ruvardag 2 så började jag få sura uppstötningar. Detta känns märkligt då jag aldrig har sura uppstötningar.....utom när jag sist var gravid! Har även känt en del illamående till och från, men inte så illa så att jag har kräkts (det gjorde jag iofs inte "förra gången" heller.....) Kan man verkligen känna symptom så tidigt? Jag fick ju tillbaka en 5-dagars blastocyst, kan kroppen börja producera hcg nästan omedelbart om det fäster snabbt? Kan kroppen "känna igen sig" som gravid och på så sätt skicka ut symptom? Eller kan hjärnan och kroppen spela en ett megastort spratt och jag är typ "skengravid"? Eller kan det ha fäst men bara utvecklades i några dagar för att sedan sluta? Eller inbillar jag mig bara? Eller? Eller? Eller?

Den som väntar på något gott.....

Likes

Comments

Igår var det tur och retur till Helsingfors som stod på schemat. Det är tur att det är så smidigt att ta sig dit med flyg från Göteborg. Ca 1 timmas flygresa och sedan 30 minuter med tåg in till centrum. Tågen går verkligen hela tiden (ungefär var 5:e minut), så det blir ingen väntan däremellan.

Helsingfors bjöd på vackert höstväder, så det var riktigt skönt att promenera genom stan och insupa atmosfären. Väl inne i centrum hade jag en timma innan jag skulle vara på kliniken och då passade jag på att besöka Joe and the Juice för att boosta kroppen med lite vitaminer:)


Sedan var det dags att traska mot kliniken, som inte ligger så långt därifrån. Väl där fortsatte jag med att dricka vatten och thé (urinblåsan ska vara välfylld, då de ser bättre vid ultraljudet då). Först fick jag träffa embryologen som berättade att upptiningen av vårt embryo hade gått fint och att vi nu hade 5 små hjältar kvar i frysen vid ev. nya försök.

Min livmoderslemhinna hade vuxit på sig och var nu fin och mottaglig för det lilla embryot, som via en kateter placerades där. Vid en embryoåterföring används inte ett vaginalt ultraljud utan det sker via ett ultraljud på magen då läkaren går in med en kateter i livmodern. För att se bra trycker de ganska hårt över magen med ultraljudet och med tanke på att man ska ha en välfylld blåsa för att se bra.....ja, ni förstår. Tur att man kan springa och kissa direkt efteråt;)

Efter överföringen fick jag ett graviditetstest av läkaren, så nu är det bara att vänta..........känna efter, våndas och vänta......usch, den här tiden minns jag som den jobbigaste och detta blir väl inget undantag!

Efteråt stannade jag kvar på kliniken och vilade i ca 1 timma och sedan blev det lite shopping och lunch på stan innan det var dags att flyga hem igen! Väl hemma var jag alldeles slut i kropp och själ och att få ta en dusch och krypa ner i sin säng var något av det ljuvligaste jag gjort på länge.


Vid det förra försöket var jag så säker direkt på att det skulle gå vägen, det var en euforisk känsla i hela kroppen på något sätt. Även om jag såklart inte visste hur det skulle gå, var det bara en bra (om än orolig och nervös) känsla från början. Så känns det inte denna gången, känner mig nästan lite tom och orkeslös. Hoppas ju såklart med hela mitt hjärta att det går vägen, men kan inte infinna samma mood. Kanske är kroppens sätt att bevara orken, vad vet jag. Det är bara att vänta och se.

Likes

Comments

​Efter en veckas knaprande av progynon (östrogentillskott) var det så dags för ett ultraljud. Tyvärr inte helt till belåtenhet, då min slemhinna "bara" mätte 6.1 mm. För att återföra ett embryo bör slemhinnan vara minst 8 mm och nu ska ju inte återföringen vara förrän nästa vecka, så när jag pratade med kliniken i Finland fick jag order om att öka dosen progynon till 5 tabletter/ dag och sedan komma dit på torsdag för återföring!

Känns lite sådär att stoppa i sig alla hormoner och att det är så mycket. I månaden oktober handlar ju mycket om cancer och "Rosa bandet" och visst kommer så tankarna med vad alla dessa hormoner egentligen gör med min kropp. Jag vill ju så gärna få bli mamma och det är det jag kämpar för, men vad blir det värt om jag blir sjuk i cancer om några år och om det är hormonerna som har bidragit till det? Det är de tankarna som kommer ibland och som gör det hela jobbigt.

Har varit superstressad i kroppen den senaste veckan och när det nu har börjat närma sig. Hela kroppen blir spänd, jag får stel nacke och stela käkar. Huvudvärk och "klump i halsen". Svårt att äta och svårt att slappna av. Försöker med promenader, spikmatta, meditation, vila och nyttig mat. Hjälper säkert till viss del, men inte hela vägen. Vet ju sedan också att ruvartiden är extremt påfrestande, när man bara går och hoppas varje dag. Hoppas och känner efter.

Men det är det jag kan göra, hoppas på det bästa. Och även om jag inte önskar att åka skytteltrafik mellan Sverige och Finland, så har jag ju faktiskt 6 blastocyster i frysen där och därmed 6 chanser till bebis. På torsdag åker jag och hämtar hem en utav dem. Hoppas på en liten bula på magen till jul i år och den ska inte komma av knäck och pepparkakor;)

Likes

Comments