Idag är det en riktigt ledsen dag. Så fort jag ska göra något utan en bebis i famnen så kommer gråtet, det hjärtskärande gråtet. Vincent blir så extremt ledsen och vill absolut inte ligga själv.

Det är så mysigt att vara hemma mammaledig och kunna finnas där för min son till 100%. Och dagar som dessa utmanas man påriktigt! Att tvätta en maskin och hålla hungern i shack samtidigt som man ska underhålla och hålla sonen nöjd. Det är inte lätt, men det går! Man belönas rätt ofta också, speciellt nu när han närmar sig tre månader, energin laddas upp av varje leende. Det är magiskt. Ett litet leende kan väga upp en veckas gråt! Det är så värt alla jobbigare stunder. Denna kärleken är oförklarigt underbar.

När jag känner att allt är omöjligt, svårt och krävande så laddar jag upp batterierna genom att bläddra igenom alla söta bilder på min lilla familj. 

​Det finns en ny video på kanalen! Klicka här för att komma dit.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag har lyckats göra en till videoblogg. Som nu finns på youtube. Har även köpt hem pampers baby-dry och libero comfort som vi ska testa.

Klicka på bilden för att komma till klippet!

Likes

Comments

Jag ska köpa olika blöjor och ladda upp ett klipp där jag ska recensera dom. Det för att jag själv inte kan komma fram till vilken blöja jag ska ha. Så kör en recensionsvideo i samma veva.

Jag är lite besviken på Libero Touch.. Jag älskar allt med den, förutom just det att den luktar så sjukt äckligt när den är kissfylld. Den behöver inte äns bli fylld. Räcker med ett kiss. Säger man så? Ett kiss? Äsch.


Pampers baby dry, tycker jag är så plastig på något vis. Och har man en liten flisa i nageln så fastnar man och river sönder blöjjan. Dessutom så fastnar blöjan i rumpan på min son. Det är inte så mysigt att dra loss den vid varje blöjbyte.


Detta är bara vad jag tycker. Ingen ren fakta. Så det ska bli kul och bra att testa sig fram.

Likes

Comments

Kan ju ha råkat få för mig att börja VideoBlogga..

Första klippet har publicerats!

Klicka på bilden för att titta.

0

Likes

Comments

H bestämmer nu att vi åker tillbaka och kräver att få stanna kvar. Denna gången ber vi att inte få träffa BM som vi hade sist. Man ska ju ändå känna sig bekväm med sin BM. Den andra BM är mitt i en förlossning och vi kan få vänta i upp till 1h. VI VÄNTAR. Hellre vänta på FL än åka hem igen. Morfinen har ju inte hjälpt ett dugg. Jag har bara blivit trött av den.


Jag kämpar igenom värkarna och H stöttar mig så jävla bra. Tiden går och tillslut kommer en BM in i rummet. Med härlig stil. Hon undersöker mig. Tar fostervattenprov och det är positivt. Säger att jag inte är tillräckligt öppen, ber mig ta ett djupt andetag, så gör det så sjukt ont värker till på ett extremt sätt. Så nu är du tillräckligt öppen säger hon. Vad vill du ha för smärtstillande?

Klockan tio blev vi inskrivna.

Nu var det roliga på g. Lustgas såklar. Alejandra (BM) gav mig FL kläder och gick och gjorde iordning i rummet jag skulle få. H fick hjälpa mig att byta om.


Lustgasen var dunder, jag kunde ta mig genom värkarna på ett behagligt vis. Dessutom var kulventilen pajj så varje andetag så pep det i rummet. Detta var även alla som kom in i vårat rum tvungna att påpeka! Nu började den långa väntan. Vi hjälptes åt att underhålla varandra.


Några timmar har passerat och det är nu fredag den 28/4. Värkarna är så kraftiga att lustgasen inte räcker till längre. Jag får ondare och ondare. Tillslut ligger jag och andas lustgas konstant. Försvinner långt bort i ett rus och märker ingenting som händer i rummet.


När jag vaknar upp ur ruset inser jag att det är fullt med folk i rummet. H står vid mitt huvud, jag frågar honom “har dom tryckt på knappen?” “HAR DOM TRYCKT PÅ KNAPPEN?!” H svarar ja.. Då säger jag. Med gråten i halsen att det kommer bli akut kejsarsnitt. Lilleman i magen kanske inte kommer klara sig älskling. Vad som än händer så får du inte lämna honom. Skit i mig. Gå med bebisen. Jag börjar gråta av ångest och rädsla. Alla barnmorskor hjälper mig att byta position. Bebis har inga fosterljud. Inga fosterljud överhuvudtaget. I smärtan kämpar jag allt jag kan och gör precis som dom säger för att få fosterljud igen. tillslut börjar hans hjärta slå igen. och jag får ligga på sidan för att inte strypa syretillförseln till honom. Det är det värsta som någonsin har hänt. Jag vågar inte röra på mig nu, tar inge mer lustgas för stunden om någon sånt här skulle hända igen, jag vill vara beredd isåfall.

Alejandra frågar mig om jag vill ha någon annan smärtlindring. Nu är det dags för EDA säger jag.

Alejandra beställer ner narkosläkaren som ska lägga epiduralen. Han kommer efter en timma ungefär. Det är Jonas från Värmland, det var roligt både för mig och H eftersom H är värmlänning i blodet.

Jag som är så sjukt nålrädd ligger och skakar som ett asplöv och har än en gång blivit bästis med lustgasen. Jag ligger och hyperventilerar lustgas, klämmer sönder Hs namn och Jonas lägger epiduralen. Det är mer läskigt än smärtsamt. EDAn börjar verka nästan på en gång. Och jag somnar till mellan varje värk. Stackars H som inte kan somna, förstår att det måste vara svårt att slappna av.

Timmarna går väldigt långsamt och värkarna börjar avta så vi får värkstimulerande oxytocin. tiden går och jag börjar behöva luckra bäckenet så vi höjer musiken och jag försöker dansa. Med ett bedövat ben är det svårt att stå rakt. Jag faller långsamt åt sidan och H får fånga mig. Känns jätteskumt att inte kunna använda benet. Det var EDAn som gjorde att känseln försvann i höger ben. Får sitta på pall, dansa runt i rummet och testa alla möjliga positioner för att öppna becken åt bebis.


Under en undersökning säger BM att det är en kant i vägen. Och jag får trycka på medan Alejandra håller upp den, detta för att bebis ska ta sig förbi kanten och kunna ta sig ut. Att krysta utan krystvärkar var skumt, men bra övning också. Många värkar senare var han förbi kanten. Det börjar närma sig utdrivningsskede.


Pga medicinska skäl ska jag undvika gynposition i utdrivningsskedet. Så jag testade nu positioner som skulle kunna fungera för oss. Vi har kommit fram till att sitta långt ut på sängkanten med ryggstöd fungerar bäst.

Klockan är nu 13:10 och krystvärkarna sätter igång. Det blir som ett grupparbete. Jag räknar ett, två, tre och trycker på. En värk har gått och jag får beröm för min kraft och krystteknik. Nästa värk kommer och jag räknar ett,två, tre. Detta för att BM och sköterskorna ska vara med och redo utan att behöva stå och “vakta”. Vi håller på några värkar såhär. De blir intensivare och gör ondare och ondare.H vill ta bort hår från mitt ansikte. Mitt i en värk, jag säger; pilla inte i mitt hår när jag har en värk! Han försöker igen ta bort hår från mitt ansikte, jag laddar knytnäven och drämmer till allt vad jag pallar i hans mage. Inser efter smällen att det var en BM som fick smällen. FÖRLÅÅÅT JAG SKULLE SLÅ H!!! Tillslut så Känner jag att max två tryck till, det är en häftig känsla. Jag tar i allt vad jag kan och trycker och trycker, den här gången ska jag inte sluta krysta. Jag fortsätter ta i och plötsligt är det som att trycket lättar. Ett bebisskrik tar över hela min uppmärksamhet och nu går det upp för mig. Vår bebis är ute! Tårarna brister både på mig och H. All smärta upphör och Vincent läggs på mitt bröst. Jag kan inte sluta gråta.

Frågar vad klockan blev, 13:39 får jag som svar. Min reaktion blev “skulle varit 2 minuter snabbare!!!”


Navelsträngen då? Skulle H våga klippa den?

Barnmorskorna pushade på så tillslut tog H saxen och klippte navelsträngen. *Stolt Kattis*


Jag lär inte vara ensam om att tycka att moderkakan är häftig. Jag ville så gärna ha bild på den. Jag bad såklart H om hjälp att fota den. Han höll på att kräkas men lyckades ändå få riktigt bra bilder på den. *Stolt igen*


Vincent kom ut på 48 cm och 3415gram. Det finaste vi har.


Vår alldeles egna kärleksbebis.

Vincent 2 dagar.

Likes

Comments

Torsdagen den 27 april.

Jag och H sitter och spelar Cities: Skylines, och har gjort det i princip hela veckan. Det är väldigt roligt att vara två på samma stad då det kan uppstå heta debatter och roligheter. Man styr ju allt själv.

Vi sitter och skrattar och bygger fina områden.

Det knäpper till i magen,knappt märkbart, på ett sätt jag aldrig känt förr. Tänkte inte mer på det utan fortsatte skratta med H. Helt plötsligt känner jag att jag inte riktigt kan hålla tätt när jag skrattar, så jag gör ett toabesök. Så fort jag nuddar toalettringen forsar det klar vätska. Får lite halvt panik, var så inställd på att ingenting skulle hända förrens i maj. Då vi varit in på fostervattenkoontroll tidigare i graviditeten så la jag en tjock binda för att se så det inte bara var flytningar. Jag vill ju inte ge H falska förhoppningar så jag går tyst och sätter mig bredvid honom igen, säger ingenting om vad som precis hänt. Jag skrattar till och känner att det rinner ännu mer nu. “Ska bara gå och kissa” säger jag och går igen. Nog för att man kissar ofta men jag hann bara sitta i max en minut innan jag gick igen. H reagerar inte på att jag kissar tätt så han spelar vidare. Även denna gång forsar det ur mig så fort jag nuddar toaringen. Då slappnar man ju av och tillåter kroppen att tömmas (VIDRIGVARNING).

Jag torkar mig, byter binda och går och hämtar en plastmugg i köket. Tänker att jag ska visa H hur det ser ut så han förstår att det inte kan vara flytningar (om vi åker in och de påstår att det inte är fostervatten). Nu har jag bevis i en mugg. Jag ställer muggen i handfatet på toaletten och går och sätter mig med H igen. Jag tar ett djupt andetag och säger högt; ähm.. Nu är det såhär.. att vattnet har gått.

Genast blir det nervös stämning i rummet, jag säger att vi låter det vara en liten stund. Vi vet båda två att från att vattnet har gått är det max 48 timmar tills man i värsta fall blir igångsatt. Nu var det dags påriktigt. Nervöst fortsätter vi försöka fokusera på spelet. Sen säger jag; kanske ska ringa till förlossningen och meddela.

Jag ringer till FL och förklarar läget. De säger åt mig att återkomma om värkar har eskalerat annars vänta till klockan 21 och ringa då. Nu var klockan bara 18 så det är en del timmar att slå ihjäl.

Vi ska nu ringa runt och se vem som kan ta hand om Star. H ringer sin far som bor på södermalm (vi planerar att föda på SöS så det hade ju varit toppen.

H är en vandrare i telefonen och får för sig att göra massa skumma saker. Han börjar gå runt samtidigt som han pratar. Hör att han välter någonting, säger vafaan och sen tvättar händerna. Då ropar jag “vad gjorde du nu?!”. Han reagerar inte utan är fast i telefonsamtalet. Vad gjorde du nu upprepar jag bestämt. Inget svar, “välte du ut muggen som står i handfatet?” Varför står det en mugg med vatten där för?

Jag suckar högt och hårt, ja.. du kanske skulle frågat det innan du bestämde dig för att tvätta händerna när du pratar i telefon.. Fan jag skulle berättat för honom på en gång om muggen. Gjort är gjort. “Det var fostervatten älskling.”

Nu får jag första värken. Och jag känner att det rinner till ännu mer i trosorna. Jag tänkte att jag skulle vila. Så vi ska orka en FL då det drar igång nu på kvällen. Lägger mig på en handduk på soffan. Men det är inte så lätt att slappna av. När jag vet att bebis är påväg ut. Hur fan ska jag kunna vila nu? Jag sätter mig på min pilatesboll och räknar 7 minuter mellan värkarna. Nervöst. Men jag kan inte påstå att vi behöver ringa än. klockan är sju och vi ska ändå ringa klockan nio. Jag känner att värkarna blir kraftigare och kommer lite oftare. Så jag räknar dom nu till var femte minut. två på tio minuter. Jag måste ringa och meddela det känner jag. Det känns som att det går väldigt fort.

På SöS säger de att det är fullt så vi blir uppringda när de hittat en plats åt oss. Vi passar på att ringa mina föräldrar och uppdatera då Hs pappa fått veta och vi vill gärna få ut ordet själva. Telefonen ringer, det är sköterskan på SöS. Hon har hittat plats åt oss på Huddinge. Jag känner att vi kan dra ut på det lite till. Så jag hoppar in i duschen. Tvättar mig noga och länge i varmt varmt vatten. Detta är första gången jag inte riktigt njutit av en varm dusch.

När jag inte står ut längre i duschen klär jag på mig mina mjukaste kläder, H tar bilder på magen och vi tar en promenad med Star. Nu är det dags att åka och lämna hunden till Hs pappa. Jag kan inte längre gå i en värk, utan måste andas igenom dom.

Vi sitter i bilen och det är nervös stämning. Ändå är H coollugn. Han är duktig på att prata med mig och ställa frågor. Men jag kan inte tänka och svara när jag är i en värk. Jag försöker förklara det men lyckas inte så bra. I bilfärden klockan vi värkarna och de kommer tätare och tätare. Vi ska in till södermalm och sen till huddinge FL. Vi har port 73 till höger om oss och jag kollar på värktimern, det är en minut mellan värkarna. Vi kan inte åka in till södermalm först. Bebis kommer NU. Star får bli hämtad på sjukhuset. H får ringa till min pappa och be om hämtning. Och pappa svarar i andra änden att det är långt kvar ingen panik, för en timma sen var det 7 minuter mellan värkarna känn lugnet. Varpå H säger. Så kanske det var, men nu är det en minut mellan dom. Då kan ni ju inte ta en omväg till FL säger han och börjar röra sig mot huddinge. resan fortsätter och värkarna blir kraftigare men inte tätare.

Vi är framme på FL och blir undersökta. De säger att det är igång. Dock har vi skiftbyte nu så en BM som ska jobba nästa pass ska också undersöka så hon får koll på situationen.

Den nya BM kommer in, utan att vara särskilt närvarande undersöks jag av henne. Hon har en autistisk aura, jag känner mig mer som ett objekt än en förstföderska..

Det värsta av allt är att hon nu påstår att det inte är fostervatten och att jag inte är tillräckligt öppen för att skrivas in. Jag får 2 citodon och blir beordrad att åka hem. Jag står på knä på golvet för att ta mig igenom värkarna och vi ska åka hem?!

Vi går ut till bilen och känner oss illa behandlade. Ska vi åka 5 mil hem för att sitta och vänta när jag har såhär ont och det seriöst har FORSAT liter vätska ur mig. Med samma utseende och lukt som fostervatten. Skulle fan inte duschat tänker jag. Värkarna eskalerar något grönjävligt i bilen och H ringer och pratar med sköterskorna på SöS. De säger att vi inte alls borde blivit hemskickade i det stadiet vi är i. Och ber om mitt personnummer varpå hon ändrar inställning när hon läser att jag fått morfin.

Jag sitter nu och gråter och kan inte prata pga smärtan. Vi åker en liten bit påväg, stannar vid tullinge station och bedömer att vi inte kan åka hem. Jag sitter hellre på en parkering och har nära till FL än att åka hela vägen till Nynäs. Jag kan varken sitta ligga stå eller gå.

Sista selfien innan Vincents ankomst

​Fortsättning följer...

Likes

Comments

Jag hade lovat mig själv att skriva en förlossningsberättelse. Nu är Vincent 9 veckor gammal och jag har ännu inte kommit till skott. Tiden har sprungit förbi trots motgångar.

Förlossningsberättelsen ska jag försöka få ner i ord i veckan. Det är dock svårt att lova då jag befinner mig i en sådan bebisbubbla som alla pratar om. Dagarna springer förbi och det enda jag gör är att sitta och beundra min son.


På BB görs en läkarundersökning där dom letar efter tydliga "fel". Det knäppte i höften på Vincent, men läkaren var osäker så vi skulle få en ny undersökning på återbesöket och fick även remiss till ultraljud på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. På återbesöket så klickade det fortfarande lite i höften och läkaren sa: det är väldigt lite så jag tror verkligen inte att det kommer synas på ultraljudet men det är lika bra att åka då ni ändå fått en tid.

Vi blev nöjda med det svaret och ställde in oss på att det inte skulle vara någonting. Vi fick hembesök av BVC och då frågade jag dom hur jag skulle göra med försäkring då vi fått en remiss. Vi vill ju inte att försäkringsbolaget ska frånskriva sig på massa punkter. BVC sa då; eftersom att läkaren inte tycker att det borde synas på UL så borde ni vänta och vara Remiss och diagnosfria, då kan försäkringsbolaget inte frånskriva sig på några punkter. Besöket på BVC veckan därpå kända dom på hans höft och sa att det inte alls klickar och att vi inte ska oroa oss.

Dagen med stort D var nu där. Vi hade varit på röntgen och fått komma in till barnortopederna. Där inne klämmer en läkare på honom och säger högt, det känns ju ingenting. En läkarstudent får också känna och även hon säger att nej, känns ingenting

De försvinner ut ur rummet en liten stund och vi börjar packa ihop oss och ta fram kläder till Vincent. Då kommer läkaren in med något skumt i handen och medan hon börjar förpacka Vincent med denna pryl säger hon; men det syntes på bilderna, den här ska sitta under blöjor rätt mot kroppen i 6 veckor. Ni får inte ta av den. Sedan går hon.

Där står jag med pulserande ord i huvudet "Ni får inte ta av den" står jag chockad och tittar på min son som gått från oskyldig mjuk liten nöjd bebis, till gallskrikande hårt förpackad bebis med en skena som tvingar isär benen på honom. Skulle vi bara åka hem nu? Ingen info. Jag tittade på sambon och sa, hur ska han sitta i babyskyddet nudå? En Undersköterska börjar lägga pissskydd så och säger att Vincent inte kan sitta utan måste ligga i babyskyddet. Tog en halvtimme att få ner vår gallskrikande son i skyddet. Då var det dags att amma. Hur fan gör man det då? Jag grät hela amningen. Fan vad trasig jag blev fort. Sedan skulle vi få ner honom i babyskyddet och åka hem. Det gick inte att hålla i honom. Jag villle knappt ta i min bebis. Och ingen vidare information eller genomgång av bilderna fick vi heller. Fan. I 6 veckor?!

Inte nog med skenan. Vi hade en oförsäkrad unge. Man ska försäkra öndå, trots remiss får dom inte frånskriva sig några punkter. Det är om diagnosen är ställd som de frånskriver sig. Så nu kommer vi ju aldrig vänta med försäkring.


Inte nog med att han skulle ha skenan i 6 veckor, den jävla skenan gav ju honom förbaskade skavsår. såg ut som att man satt hans rumpa på en spis. massa hudlager var borta och det vätskade sig. Petade jag där för att försöka få rent och torrt så skrek han som om jag satt en kniv i honom. Stackars barn. jag ringde till ortopederna och förklarade läget, fick som svar att det är vanligt och att det bara är att härda ut. 3 veckor till. Det värsta som finns är när ens barn har ond, det skriket. USCH. När det var 1 vecka kvar på skentiden hade vi BVC-tid. Då visade jag dessa sår för dom och fasansfullt vilken reaktion jag fick; DET ÄR JU INFEKTERAT! SÅHÄR SKA NI INTE BEHÖVA HA DET! Varpå hon ringde till ortopederna och krävde en tid åt mig. Dagen efter fick vi en tid och då fick vi träffa en läkare som brydde sig, som var påläst om Vincent och Ville oss väl. Han klämmer på min son och säger att det känns jättebra och att vi inte behöver skenan något mer. Däremot ska vi istället få en frejkabyxa. Han säger också; ni ska ju ändå ta av skenan om en vecka så det gör inget om det bara är en frejkabyxa, den ska man ändå ta av vid varje blöjbyte och vid bad. Vi får med byxan alltså ha vår mjuka bebis igen.


Supernöjd morsa blev jag som med lättnad kunde fira midsommar.

En vecka hade gått och det var dags för röntgen och se att det blivit färdigt. Vi skulle få bli av med Byxan helt.

Vi kom in i rummet hos ortopederna och Läkaren (som denna gång var en tant med råttsvansar som frisyr) sa med bestämd röst; lägg honom på skötbordet. Jag gjorde det och väntade på mer instruktioner. Det kom inge så jag frågade; ska jag klä av honom? Läkaren svarade; mmm.

Sedan gör hon något som stör mig något grönjävligt. Utan fysisk kontakt och utan att säga något tränger hon sig in i min personliga comfort zone och flyttar undan mig från min son. VEM GÖR SÅ?!

Läkaren klämmer på Vincent och säger; det här är stabilt. Då frågar jag; hur såg bilderna ut? Läkaren tittar upp på mig utan att säga något och fortsätter klämma lite på honom. Jag upprepar; kan du berätta för mig hur bilderna på MIN SON såg ut?! Varpå läkaren undvikande svarar; mm det var inte färdigt än. Han får ha byxor i 6 veckor till. Sedan lämnar hon honom på skötbordet och sätter sig vid datorn och börjar mumla något om Vincent i en diktafon. Jag säger energiskt; jag är lite nyfiken på hur bilderna ser ut, skulle jag kunna få se dom? Då tittar hon ilskt mot mig och suckar, tar sedan fram alla bilder bredvid varandra i miniatyrer och säger; här är bilderna.

Som om jag frågade om det fanns bilder? nu gav jag upp. Jag tänkte ju att hon skulle visa och förklara något kanske? Men nej. Jag klädde på Vincent och lämnade rummet.


FACK vad less jag är på hur man blir behandlad idag.

Vi har självklart inget emot att vår son ska bli mogen i höften, men vården kan fan slänga sig i väggen.


PEACE

Första bilden är Von rosenskenan och andra bilden på Frejkabyxan

Likes

Comments

​Jag sitter hela dagarna och planerar vad vi ska äta. sen sover jag för natten. Sen är det samma visa om igen, dag ut och dag in! Men.. Jag har ingen speciell ork att hitta på massor, så är vi inte stenrika och kan göra vad som helst heller.. 

Det är ju väldigt skönt att göra ingenting.. men nu på slutet går dagarna väldigt långsamt och känns extra långa. Vi försöker njuta så mycket som möjligt av det. Men det är inte alltid så lätt! Det är nära nu iallafall och då kommer jag väl vara tacksam över detta "lugnet före stormen". 

Jag känner mig mentalt stabil nu och inte heller ensam. Men nu är vi två istället som har tråkigt. Mannen är hemma med mig. Men det är skönt att ha kunnat samla tankarna så jag kan lägga 100% på att fokusera på förlossningen istället för att må dåligt över något jag inte äns vet vad det är. Gravidhormoner är ju fantastiska. Jag ser allt på den ljusa sidan. 

Fick idag behandling hos naprapaten..! Såå skönt, hon var sjuk förra gången så vi hoppade över en vecka, och det märktes väldigt tydligt då jag var riktigt spänd.. och nu.. känner mig så rörlig. UNDERBART. 

8 dagar till beräknat. 

Ensiffrigt. Helt sjukt. Tiden har gått väldigt fort. men under tidens gång känns det sakta.. När jag tänker tillbaka blir jag nästan rädd. Det kommer bli så fantastiskt underbart.. längtar så!

Likes

Comments

Igår (8/4-17) var dagen jag fyllde 22 och vi kombinerade firande för mig med bebisfika för släkt och vänner. Det var supermysigt att bli så uppvaktad av släkt och vänner såhär dagarna innan BF. Kalaset höll på i tre timmar ungefär och sen intensivstädade vi i en timma. Vi hade fått hyra föreningslokalen. Så skönt att slippa allt folk i lägenheten..!

Evigt tacksam för mina fina vänner som la energi på att komma förbi och föreviga denna dag. Fick världens finaste blöjtårta med lampor och nallar och skor och allt möjligt av "Jempa och Lillebror". En supersöt blöjtårta med massa bebistrumpor av Sambons svägerska och en blöj-blombukett" utav sambons polare och hans sambo.. Mycket nu.. Men blöjjor kan man ju heller aldrig ha för många av!

Fick massa fina presenter både till mig och till bebis.

Blev så rör också av min systerdotter som ritat teckningar på henne och mig.. och hon (5 år) kunde aldrig riktigt släppa min hand och så fort vi stod stilla så kramade hon min mage.. Så bedårande... Det fick mig att längta till bebis nummer 2 (eller 3) när storasyskonen gosar med magen... mmmmmm.


Nu närmar det sig med stormsteg och jag verkligen känner det i kroppen att det är nära nu..! Han får gärna stanna en stund till, det är så mysigt med maggos.. kommer sakna det massor sen. Men det kommer vara så värt det. Att kunna pussa på min son. Att kunna se honom i sambons famn.


20 dagar till BF.

Likes

Comments

Besök hos barnmorskan idag, alltid lika trevligt. Får alltid komplimanger och goda ord. Hon är jordnära och väldigt trevlig min barnmorska.
jag och sambon fick även en pedagogisk stund om kvinnans inre..😉
Det var intressant faktiskt!

Nu är jag så jävla taggad inför förlossningen så den är välkommen att sätta igång!

23 dagar kvar

Likes

Comments