Vi har nog aldrig varit såhär sjuka som vi är just nu. Men jag antar att det är mycket baciller och vi får ju från både Ellies, Williams och min avdelning. Så det är ju baciller från 3 stora barngrupper. Kanske inte är konstigt att det går runt. Men det är inget kul, inget kul alls.
Sen har ju mannen åkt ambulans in till akuten för andra gången på några dagar idag. I fredags fick jag ringa 1177 på kvällen för han var så påverkad av 40 graders feber som vägrade ge med sig. Han stånka, stöna, skaka och yra. Han hade jätteont i huvudet och i ryggen och något var ju verkligen inte som de skulle. 1177 sa att jag skulle ringa 112 och be om ambulans. Mina erfarenheter från tidigare är typ "ta en till tablett och vänta en vecka" så jag blev chockad. och rädd. De skickade ändå hem honom på natten efter att han hade fått dropp och dom hittade inget konstigt. Men idag när han va på vårdcentralen för han har ont när han andas så skickade även dom honom till akuten med ambulans. Ingen vet vad det är mer än att något är fel. Så nu ligger han på akuten och väntar på svar från massa prover de tagit. Lungröntgen skulle han troligtvis få göra också. Jag vet ärligt talat inte varför universum går emot oss just nu. Allt går fel och det känns som att vi aldrig kommer få vara friska. Men jag håller tummarna för att det inte är något allvarligt med honom. Jag vill bara att vi ska må bra nu. Tack.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nu var det längesen jag skrev och det har hänt så galet mycket med barnen. Det gör det ju varje dag. Tänk vad häftigt att vara liten egentligen, lära sig nya saker varje dag.

Ellie har iallafall börjar prata jättemycket. Hon har väl aldrig direkt varit en pratare, utan mest morrat 😅 Men nu snackar hon mest hela tiden och och kan härma en hel del.

William.. Vår snälla, goa kille har börjat säga ifrån. Eller det har han ju gjort ett tag men nu kommer "Dum dum mamma" "Du är DUM mamma!!!" Får han inte som han vill så är jag dum. Och det känns i mammahjärtat kan jag lova 😣 Sen får han utbrott ocj skriker när han inte vill något. Jag vet ju att det är utveckling. Han vill så mycket själv och när det inte blir som han tänkt så brister det.

Det är inte lätt att vara liten. och inte lätt att vara förälder mitt i barnens utvecklingsfaser. Det viktigaste är nog att försöka tänka att det är minst lika jobbigt för barnen. Så mycket känslor i en så liten kropp.

Likes

Comments

Ellie har tidigare enbart gått 2-3 steg och sen ramlat pladask men idag, 11 månader och 11 dagar, tog hon ca 10 steg och verkar vara ganska stabil. Så snart tror jag att vi har två små busungar som springer runt här 😁

Likes

Comments

William är jätteduktig på att prata. Massor. Hela tiden. Det är superkul att få följa hans utveckling från att varit väldigt blyg och ganska tillbakadragen till att bli en pajas. Även fast han pratar bra så är det ju ändå några egna ord han har som han alltid sagt och vägrar ändra på.

Spindel- klinga
Handen- Hanna
Välling- Linga
Nappen- Glappa
Snutten- Snuppa
Alex- Alice
Devin- Denna

Den finns många mer och ska fylla på här när jag kommer på, så galet kul att ha och se tillbaka på!

Likes

Comments

När William var 11 månader så gick han, fort gick det även fast det var lite småvingligt. Men Ellie vägrar 😅 Jag vet att hon inte är 1 år ännu och att det absolut inte är ett måste att gå nu men jag trodde verkligen att hon skulle gå tidigt. Ännu tidigare än William. Hon som velat stå upp från att hon var nyfödd och gick i gåstolen när hon va yttepytteliten. Men när vi försöker så slänger hon sig bara och gapskrattar. Hon är istället en klättrare. Klättrar på ALLT. Då är hon modig. Dum-modig. Men när det gäller att gå, nä då är hon feg 😂
Jag har ju absolut inte bråttom, är lite förvånad bara! Men det kommer nog när som!

Likes

Comments

Idag har vi hunnit med att besöka Evelina och hennes fina Hollie! Ellie hälsade på sin nya kompis genom att peta henne i munnen så hon blev ledsen.. Det är vår snälla dam det 😅 Anna och Noelia var även där så det blev en riktig liten bebisträff ❤
Nu har vi hämtat William på förskolan, fått i de lite mellanmål och nu ska även mamman få i sig lite kaffe! 🙏🍵

Likes

Comments

Ellie har alltid vägrat vara nära, vilket jag har tyckt varit superjobbigt. Första dagarna låg hon ju och sov bredvid mig när vi kämpade med amningen men sen har hon alltid bara velat sova i vagnen och vägrat sele eller somna i famnen. Det är förens nu som hon verkligen myser. Kramas och lutar sig mot en. Det känns så underbart i mammahjärtat ♡

Likes

Comments

Jag har 2,5 vecka kvar av föräldraledigheten. Jag trodde att jag skulle se fram emot att börja jobba igen men jag har börjat få mer och mer panik. Jag gillar mitt jobb men det har hänt så otroligt mycket det senaste året. Den resan vi gjort i familjen har tagit så mycket på mina krafter, min personlighet, min glädje. Det låter tragiskt, men så är det. Jag hade en bild av hur livet som 2-barnsmamma skulle vara, hur livet som mamma ska vara. Men det blev inte som jag tänkt mig. Inte alls. I ett år har det varit skrik och panik. Det har varit sömnlösa nätter. Det har varit skuldkänslor. Känslor av att inte räcka till. Känslor av att vara en värdelös mamma. Svartsjuka från William. Vi har varit isolerade hemma, inte kunnat gå ut med Ellie i vagnen, inte kunnat åka bil för att jag bara inte orkat med att köra med en skrikande Ellie. Jag har fått sitta fast i soffan för att William har klängt runt fötterna så fort jag rört mig en meter. Vi har blivit uttömmda på energi. Jag har fått tillbaka min sociala fobi. Jag vet inte längre hur man pratar med folk. Jag har ifrågasatt min mammaroll. Jag har undrat vem fan är jag? Jag har tjurat på Linus utan anledning. Jag har dödsångest, katastroftankar och en jäkligt skev självbild. Jag ogillar mig själv och jag är slut. Helt fucking slut.
Och ja, jag har tagit tag i det och ska få hjälp. För jag tänker inte leva såhär. Men när föräldraledigheten varit såhär, när jag inte njutit som jag velat göra. Som jag trodde att jag skulle göra. Då blir det jobbigt att inse att den är slut snart. De där jäkla skuldkänslorna kommer igen och pickar på mig och säger till mig vilken värdelös mamma jag är som tyckt att det varit jobbigt 90% av tiden. Men jag måste nog inse att det är okej att ha det jobbigt, jag älskar inte mina barn mindre för det. För jag skulle göra vad som helst för dom. Det är nog egentligen det som är problemet, att ha för höga krav på sig själv och tro att man ska vara nån jäkla supermamma. Men det är jag inte. Och det är okej. Måste bara intala mig själv det.

Likes

Comments