Idag är det ett halv år sedan. Det har gått fort, men ändå så himla långsamt. Detta halvår har nog varit bland de tuffaste någonsin, på många olika sätt. Är det någon gång jag ska vara stolt över mig själv så är det egentligen nu, men det är svårt. Idag är det exakt 6 månader sedan som jag fick hem mina barn hem till mig för att ha min första "mammavecka", från att ha träffat dom varje dag sedan de föddes. Den 16 december flyttade jag ifrån deras pappa, och den 18 december kom de hem till mig för att vara hos mig, men enbart varannan vecka. Det är svårt att förstå, för i min värld skulle jag aldrig hamna där. Men jag kunde inte kämpa för två, så jag gjorde nog det bästa ändå.

När jag tänker efter så har separationen orsakat mycket hos mig, och jag känner mig helt enkelt trasig. Barnens pappa var min bästa vän i 10 år, och jag spenderade 8 av mina 24 år med honom. Så även om känslorna inte räckte till, så var det en stor förlust. En separationsångest så heter duga. Jag lämnade all min trygghet, till något jag inte visste någonting om och jag vet fortfarande ingenting. Det jag vet är att vi inte ska leva ihop och att vi båda mår bättre utan varandra.

Jag måste nog erkänna för mig själv att det faktiskt är separationen som har orsakat min depression och min stora ångest. Det är inte så att jag sitter varje dag och ångrar mitt beslut, absolut inte. Men det förde med sig så mycket, så mycket känslor, angående barnen och galet mycket stress. En stress jag bråkar med varje dag.

Mitt mående har förstört mycket för mig, både psykiskt och fysiskt. Och jag tänker att detta ska bli mitt sätt att försöka få en knuff framåt, att bevisa för mig själv att jag kan bli mer hälsosam, om jag bara vill. Och just idag kan jag säga att jag inte är frisk i mitt huvud, men det är okej. För det ska bli bättre, och jag ska hitta mig själv i mitt vilsna jag.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments